Blogg:besök hos Odinteatret!

"Theres she was just a walking down the Stenabridge to the ferry in Gothenburg", färjan till Fredrikshavn. Försenad men vi hann på färjan. I Fredrikshamn väntade vi länge på hyrbil. I Ålborg skrapade vi lacken av hyrForden vid uppkörningen på parkeringsdäcket. När vi anlände till Odinteatret och parkerade bilen med den uppfläkta högersidan, naggades känslan i kanten av detta tidigare intermezzo, känslan av att stiga ur en flott bil när vi nu skulle bo hos legendariska Odinteatret i Holstebro. Francesca tog emot oss i sin karakteristiska stil att gå snabbt, på trampdynorna, lätt framåtlutad, alltid i farten. Svinkallt i rummen som vi skulle sova i. Allt i byggnaderna andades kreativitet, disciplin, dokumentation och hängivenhet. Allt var unikt. Det fanns ingen sådan plats på jordklotet mer, någonstans! Här skulle man kunna leva och dö. Vi åt, såg på filmen Ferai som hon lånat av Francesca. Else-Marie Laukvik satte sig hos oss och språkade med oss. Vi hade givits en guidning och kände oss genast hemma. Magin hade infunnits sig omedelsbart. Kropp och själ hade vibrerats igång och hjärnans plasticitet gjorde sig påmind med att luckra upp sig och våga språng. Nästa morgon insatte Ulrik oss i rutiner som vi skötte hengrannt. Frukosten åts nervöst med en ökande känsla av trivsel. Frans läste tidningarna och log brett. Vi tillåts att träna i röda salen och vi tränade med Ingemar Linds "Stenar att gå på" som träningskokbok. Arbetskurva var central mentortanke. Vi såg fler filmer:Den ståndaktige prinsen, Akropolis, Cieslaks träning med Tage och Malou och Millionen. Nästa dag träffade vi Else-Marie igen en trappa upp vid hennes rum. Vi fotograferade varandra med våra Ipad och glammade. Maria, som nästa dag skulle berätta om hur man kunde kommunicera med hundar genom att krypa på alla fyra och vicka på rumpan, strålade. Sara E bröt upp för att hon ville ringa till uthyrningsfirman och berätta om bilens tillstånd. Else-Marie försökte vänligt påverka hennes intention men hon lyckades slita sig loss från oss och gick iväg. Vi åt lunch tillsammans då var fler med och åt och vi snackade hejvilt om björnar, katter, hundar och skrönor om teater. Jag blev snäll av allt det underbara. Vågor av godhet som jag mötte reflekterade hos mig myllrande sköna vätskor som dansade i extas länge. Sara som berättade om sina drömmar och Maria som replikerade så att Else-Marie tjöt av skratt. Sara E organiserade allt så att allt flödade med disciplin, med stort allvar och ansvarsfullhet. När vi tränat 6 timmarna på tisdag i röda salen och återhämtade oss i salen kunde Sara bara lägga sig raklång på golvet med armar och ben vidsträckt utslängda. Vi kramades och kystes när vi till sist tvingade oss att resa hem. Plötsliga stopp: var under vår vistelse när Ulrik stod alldeles stilla utanför köket och liksom lyssnade om jag hade förstått köksbestyren och när Else-Marie i sitt rum när hon letade efter material till Sara E och plötslig stod alldeles vid dörröppningen och lyssnade när jag berättade för Sara E om Cento diktning. Att stanna plötsligt och liksom hänga i en rörelse och lyssna. Allt var magiskt hos Odinteatret. Biblioteket, andra våningen med alla dokumenten i dokumentsamlarna. Alla böckerna!