Hetsig kulturdebatt igår på Stora teatern, 3/12-13

På armlängds avstånd- Vem riskerar vad? Kulturpolitikerna och kulturbyråkraterna skall hållas på armlängds avstånd, som formulering blev under 40-talet som den kulturinsatte Winston Churchill applåderade. Vad är scenkonstens roll i samhället? Hur kan man mäta dess framgång? Och vem bestämmer över den? En hastigt arrad debatt på Stora Teatern i Göteborg igår, tisdag 3/12-2013. Guje avgick i Borås som teaterchef. I Stockholm anordnade Teaterförbundet en debatt om det nya stödsystemet för den fria kulturen. I Malmö diskuteras det om en alltmer ökad klåfingrighet från politikerna om kulturstödsbeslut. På Stora Teatern igår debatterades kring frågan om det vettiga i att mäta framgång för scenkonst och om hur en fri konst ges möjlighet att utvecklas och om det finns ett samhälleligt kulturpolitiskt uppdrag värd namnet. Inledning Skådespelare Erik Holmström lästehögt ur "Teatermannenförändrar världen" en pjäs om teaterns roll i världen. Han blev polisanmäld av Kulturförvaltningen i Borås för han var en av de som hängde upp en banderoll med texten "Teaterchef utan åsikter sökes"! på Kulturhusets fasad. Panel Sammy Lindfors – Kulturnämndens andre vice ordförande ,Anna Takanen – konstnärlig ledare Göteborgs Stadsteater , Gabriel Byström – kulturchef Göteborgs-Posten, Birthe Niederhaus – regissör och konstnärlig ledare för Die Bühne, Anna Van Der Vliet – Institute for Comtemporary Ideas and Art, Lis Hellström Sveningsson – opera- dans- och teaterkritiker Övriga medverkande: Aleksander Motturi – Clandestino Festival/Institut, Björn Sandmark – chef för Göteborgs Kulturförvaltning, Jeanette Langert – frilansande koreograf, Kerste Broberg – Kulturstöd Göteborg, Catharina Bergil – enhetschef Högskolan för scen & musik, Göteborg ochAnnKatrin Fogelgren – Kulturnämnden Göteborg. Samtalsledare: Neta Norrmo – filmare, radio- och TV-makare, Tasso Staffilidis – skådespelare, verksamhetsansvarig för Göteborgs kulturkalas, tidigare för West Pride. Det finns en leda över framgångsmått som härskat i decennier. Framgångsmått som mätt pengar, antal publik, målgrupper medan det saknats vettiga konstnärliga visioner. Politiker och kulturbyråkrater har länge eccelerat i sådana riktlinjer medan de varit frånvarande när det anbelangar konstnärlig utveckling. Kulturjobbare har alltmer blivit utnyttjade som resurser som satts in där samhället misslyckats med sina uppdrag. Det har snedvridit inriktiningen på kulturpolitiken som mer och mer handlat om lojalitet gentemot arbetsgivare och eventmakeri. Andra framgångsmått har inte funnits. Detta att "tränga igenom" med kvalitet har fått stå tillbaka för samhälleliga teman som mångfalld, målgrupp, genus, jämlikhet och demokrati. Vällovliga teman i och för sig men knappast konstens viktigaste uppgift att kompensera för samhälleliga misslyckanden. Man blickade tillbaka mot stordåd som Strindbergs skandalomsusade premiär på Fröken Julie och ”Våroffer” i Paris 1913. Denna leda vid sociala projekt som kulturskapare alltmer tvingas anpassa sig till kan reslultera i att konst till sist blir ett ideellt arbete under misserabla omständigheter som kan bli raka motsatsen til utveckling för kultur. Öl, vin och drinkar smakar gott men skall all konst förpassas till arenor med tonvikt på firmafestevent som gulliga lojala lättviktiga nöjesinslag för att passa rådande maktstrukturer? Bristen på politiska kulturvisioner och saknaden av vilja att utveckla kultur till något bättre kan få drastiska konsekvenser. Det är alltid mycket lättare att riva ned än utveckla. Att hänvisa till att skattebetalare skall få slippa skatt som främsta argument för att slippa utveckla konst håller inte. Konstens utarmning är här och nu!