Följetong del 142: där skulle finnas allt

Alla pratade i mun på varandra! -Datorer är skit! -Apple är kass med alla sina reservdelar -Skolan är urusel! Våra barn lär sig inget där! -Det var bättre i mitt hemland förr! -Det var bättre förr! -Det var bättre förr! -Det var bättre förr! -Nej, det var det inte! Det är nu det är som bäst! Satsa på framtiden! -Det går inte! -Veklingar, det är klart nu det skall satsas! Kör hårt! -Hur då? -Vi börjar jobba nu! -Va? -Va? -Va? -Ja, vi skaffar snickarbänkar, vävstolar, borrar och you name it! -Vem skall lära oss allt detta? -Vi lär oss själva! Om vi är många så kommer vi klara det! -Det är i sanning många röster som kommer tilltals men jag måste ändå franhälla att det enda viktiga är att följa samhällets lager. Vi skall ha en statlig sjukvård som fungerar! -Om vi saknar vettiga livsomständigheter behövs först och främst bra liv. -Det finns statistik som säger att om vi har statlig sjukvård så kommer det andra av sig själv. -Du pratar så att man inte förstår något! Vi vill lära oss och göra sådant som vi tror på. Vi vill inte vara sjuka. Bra med sjukvård men det räcker inte! Föratår du det! -Det är du som inte förstår! Om vi har bra sjukvård kommer det andra av sig själv! -Kan vi inte prata om det "som kommer av sig själv". -Nej, det blir fel då. Först statlig sjukvård sedan det andra! -Du har fel! Vi blir sjuka för att vi inte trivs. Det kan inte statlig sjukvård göra något åt hur bra den än är. du bara gömmer dig bakom floskler. Jag struntar i din sjukvård! Du har fel! -Nej, jag har rätt! -Du har fel! -Rätt! -Fel! Alla började och skratta utom "statlig sjukvård". De började planer för ett maktövertagande! -Ni måste höra vad jag säger:statlig sjukvård! Jag kanske strässar er? -Nej! -Inte! -Fortsätt du bara! -Kör på! -Vi ordnar med kalas' -Jagmåste till tandläkaren nu! -Jag skall hem för att se på TV-programmet Skavlan! -Revolutionen ställs in på grund av regn. -Regnar det? -Att arbeta är tråkigt! Måste det vara det? -Är det någon som har paraply med sig? -Det går bra utan paraply! -Jag vill ha ett paraply! -Är det någon som har ett paraply? -Du kan få mitt! -Tack! Det var vänligt! -Vad hände med revolutionen? -Vi gör revolutionen fast det regnar! Gunnar begav sig hem! Han planerade att öppna en verkstad på Hammarkulletorget! Där skulle finnas allt!

Följetong del 141: käftsmäll

Det var en fattigdom som ibland var svårt att stå ut med. Kvinnorna gick samman och beskyddade varandra. Men när en av dem hade lyckats beskydda en vännina och jagat iväg en misshandlande man så hände det att när hon stod och såg efter den skurkaktige flyende mannen som hade gett sig av upp i backen så gjorde han en överraskande manöver. Han hoppade upp på räcket som fanns högt ovanför hennes huvud och hoppade från det och ned mot henne och gav henne en käftsmäll som gjorde henne så livrädd. Efter det vågade hon aldrig mer ingripa mot honom men hon ingrep mot andra gärningsmän. Den misär som skapade miljöer som ingav dess invånare sådan rädsla, missmodighet och livsleda var förfärlig. De trettio eller fyrtio olika incidenter som hände enskilda människor skapade frustrationer som brännmärkte offren hela sina liv. Det tyngde deras liv och skapade en rädsla, brist på livsmod och lust att göra roliga saker. Dessa hemska händelser tyngde deras fantasier så att de inte ville ge sig ut i verkligheten alls. Verkligheten tedde sig för hotfull för dem. Dessa farliga situationerna gjorde att positiva händelser alltid solkades av minnet från elakheter o h misär grumlade glädjen av att finnas till. Man blev passiviserade och ville inte göra mycket alls. Den kraflöshet som alltid föregick handlingar som skulle kunnat utmynna i glädje urolkade lusten till att leva fullt ut i nuet och i verkligheten. Till sist ville man nästan inget alls. Olusten blev en för stor börda för de många. Detta motarbetade Gunnar med sina envisa försök att mobilisera fattiga. Han uppmuntrade dem att skaffa ny kunskap. Lära sig hantverk och på så sätt utveckla förmågan att själva och gärna kollektivt utföra med sina egna händer. Kreativa näringar som att spika, snickra, sy, smida, rita, utforma, färga, borra, skruva, bända, odla, gräva, måla, utsätta sig för nya utmaningar, gjuta, sammanfoga, svetsa, ellära, geologi, väva, sticka. Det var också viktigt att läsa och skriva. Om man endast sögs in i den dagliganströmmen av infleunser från TV-mediet riskerade man att stagneran och ligga mitt i malströmmen av sanningar som samtiden tog för givet och underhållningsvärlden kunde också ge skeva bilder av verlkigheten som saknade relevans. ä

Följetong del 140: Droppen urholkade stenen

Vad som gladde professorn var det friska i företaget som det innebar att helt och hållet med hull och hår kasta sig ut i ännu en ny situation som han inte befunnit sig i tidigare. Han samlade kontakter och skaffade sig nya nätverk. Det var inte helt lätt! Han tog morgonpromenader i Delsjö- och Skatåsområdet. Nu denna höst med alla vackra löv som dalade ned på marken när frosten kom . Det var friskt och naturen var så stilla och teg liksom. Gunnarkunde bara ta för sig vad han ville och promenera omkring hursomhelst. Han anordnade möten i Hammarkullen tillsammans med aktivister. Det var lätt att engagera människor. Befolkningen hade en genomsnittlig årsinkomst på 127.000 kr om året till skillnad från många chefer i förvaltningen som nästan kom upp i den summan per månad. Knappast smickrande för politiska partier som arbetade för ökad jämställdhet och välstånd. Ibland var det nästan upploppsstämning och man var beredda att gå till handling genast med påkar och andra enklare tillhyggen. Sådant starkt missnöje fanns det med den politiska ledningens styre. Det var heller mycket sällan som politiker tyckte om att komma till dessa aktivistmöten. De kände sig obekväma och främmande inför åhörarnas situation och deras missmodighet. Droppen urholkade stenen och till sist började det hända saker. Från att ha satsat på t.ex. bebyggelse av bostäder för en burgen medelklass började man utverka möjligheter för vanliga fattiga att bo i nybyggda hus. Förändringen gick med en rasande fart. Befolkningen ville börja använda sina medborgerliga rättigheter genom att rösta fram politiker som förde deras talan. De etablerade politiska namnen rasade i opinionssiffror och nya kandidater med helt andra politiska agendor började etablera sig på den politiska marknaden. Det skapade ett kaotiskt politiskt klimat som ökade motsättningarna och gjorde att dessa framgick tydligare än vad någon hade varit med om tidigare i Sverige. Sverige omvandlades till ett konfliktdrabbat land. Mycket annorlunda mot den tidigare så välkända Saltsjöbadsandan som innebar samarbetsanda och med stark lojalitet mellan folk och ledning. Den tiden var nu ett minne blott.

Följetong del 139: "Färreframtidsoptimism"

Det fanns en tid då alla trodde på en ljusare framtid för alla. Idag finns en framtidstro och till priset av många utkonkurrerade själar. En framtid för färre och utvalda -"Färreframtidsoptimism"! Det sargade framtidskonceptet med ramar på temat tävling, må den bäste vinna, vinnaren tar allt, gömmer man de många förlorarnas öden effektivt. Det nyttigaste av allt är ekonomin. Det världshärraväldet lever vi alla under. Människor, djur, växter, floder, hav och även alla mineraler. När vi känner otrygghetens fasa närma sig måste vi trots det konstatera att vi lever "i den bästa av alla världar". Även om vi saknar möjligheter att breda ut oss mer. Detta tynger oss. Vi strävar depressivt vidare för att söka efter nya möjligheter. Professor Gunnar hade bråda dagar! Han skulle flytta för gott till en ny bostad. Han ville bo i Hammarkullen i Göteborg. Han hade bestämt sig att leva på existensminimum nu. Det var en konstruerad livsstil som han bestämt sig helt frivilligt för att följa. Han var inte tvingad att leva på svältgränsen. Han gjorde det för att komma vidare som människa. Han ville inte bli isolerad från folkflertalet. Han vurmade för folkvälde med direktinflytande för de många istället för det samhälle som gynnade utvecklingen med allt större skillnader mellan människor. Detta med ökade inkomst- och förmögenhets skillnader trodde han att vanliga människor var negativa till. Han hoppades att man ville ha inflytande på hur samhället skulle utvecklas. För honom innebar det när fåtalet blev rikare och folkflertalet blev fattigare minskade möjligheter till folkvälde och verklig demokrati. Det var mycket engagerande för honom. Han hade en dold agenda. Han skulle verka för att de norra stadsdelarna i Göteborg skulle lämna Göteborgs kommun och bilda en egen kommun som skulle styra över sina egna skatte intäkter. Bygga upp egna skolor och starta nya företag med en helt annan inriktning än det som Göteborgs kommun beskrev på sin hemsida. I synnerhet den delen med engelsk text. Den texten berörde inte dessa stadsdelar alls som en framgångsfaktor. Nu skulle Göran Johansson och hans samarbetspartner få se vad professorn kunde åstadkomma.

Följetong del 138: allt flyter omkring

När jag såg på fotografiet min far ligga avliden kände jag inte igen honom. Desperat började jag söka efter något som gick att komma ihåg. Det var bara några timmar sedan hans liv flytt och redan var han omöjlig att känna igen. Han hade hungrat och törstat ihjäl. Levercancern hade förändrat hans utseende. Jag ville ändå känna igen honom men kunde inte det. Minnet återvände när jag kände igen hans tinning, panna och hår. Detta hade icke förändrats så mycket. Nu vet jag att det är du fast du är död. Snart kommer minnet av dig bli något annat än det var. Min far är död! Det går att leva med! Men det känns! Jag var med på fotona med min döde far.Mina ögon är märkligt döda där. Det är som om jag tar över pappas död och gör på så vis att min blick blev död. Det ser annorlunda ut. Jag är lite annorlunda. Allt känns främmande! Detta nu visste jag inget om. Ändå liver jag bara på. Livet går mer i moll nu. Mina steg blir dimmiga. Det blir merungefärliga fotnedsättningar därför att det finns en ny vibration inne i mig. Denna darrning skapar osäkerhet var allt finns. När foten kommer att nå marken. Allt blir otydligare nu. Det finns en upprorisk ande som kräver att fadern skall leva så länge sonen lever. Sonen vill inte leva faderlös. Det har tillkommit en ny smärta som inte fanns där förut. Det känns som om det bränns lite var stans. Kontakten med verkligheten har försämrats. Jag trevar mer omkring nu. Vad är verkligheten utan min far? Min längtan finns det ingen mottagare för längre. Jag har flyttat några steg till fram mot den avgrunden som blir mitt slut någon gång i framtiden, Det är nästan som om jag är avundsjuk på min döde far. Han fixade det så bra. Och nu så är han inte längre och våndas heller inte mer. Så skönt det verkar! Själv förstår jag inte längre vad det är som sker med mig. Jag förundras över hur allt bara flyter på som om inget har hänt. När det som hänt påverkar mig så mycket. Allt är mycket obegripligt för mig. Idag när jag gick in till Handelshögskolan förstod jag plötsligt inte meningen med studierna för de umga studenterna som jag mötte i huvudentrén i denna ärevördig byggnad. Det var som om det fanns en lättja överallt som hade smygit sig in som innebar att de flesta mest flöt omkring utan att ha någon förankring i det som de gjorde. Jag hoppas att det bara var inbillning! Jag ringde en kompis som berättade att han hade varit i tvättstugan och han hade gjort god mat till sig. Det hade varit så lugnt och fint och han hade varit på så gott humör! Vi började småprata. -Det är konstigt att det ska var svårare at finansiera och få lov att studera när man är äldre -Det verkar som om allt man lärt sig och lojalt inordnat sig i skall leda till att när man blivit äldre skall man spela golf och boule. Hade man vetat det hade man kunnat strunta i mycken lärdom och istället övat sig på golf och boule. Då hade man inte haft några andra krav på tillvaron. -Direktörerna år nog rädda! -Därför vill de hellre ha yngre som de lättare kan lura. -Ja så är det! -Varför skall man spela boule i upp till fyrttio år bara för att man blivit äldre. Det kan väl de yngre göra istället så kan vi äldre få studera. Lära oss om EU, data, historia, franska,statskunskap. -Förr ville man något med samhället! Det blev en hel del konstigt. Man förstod inte bättre. Men det fanns en vilja till att göra något riktigt bra av samhället. Nu är det bara pengar som styr och de flesta blir utan eftersom tävlingens regler är att det skall finnas fler förlorare än vinnare. -Ja men när vi började prata var jag på gott humör men nu är det goda humöret inte längre det enda. Vi bara gnäller nu! -Samhället efterfrågar oss inte längre. -Det är för jäkligt men humöret har blivit sämre nu än det var ibörjan av samtalet. -Bäst vi inte talar mer om samhället. Då blir vi snart bara på ännu sämre humör.

Följetong del 136: Sakernas tillstånd

Samspelet i vårt Sverige bland de fattiga av idag är av det dyngsura slaget. Fattiga strider med fattiga och ingår i små sällskap som kan kallas nätverk. I nätverken dyrkas illusioner om hur det nya samhället skall byggas med några få enkla grepp. Det krävs stora tag för att häva sig upp ur sådana leråkrar. Och dialogerna måste ersätta monologer! Samvaro över nätverkens gränser är ett måste. -Det är ett jäkla vinkande! -Va? -Vad ska det var bra för? Vinka? -Vänligt? -Va? -Snällt? -Pyttsan! Predikandet verkar vara något obotligt mänskligt. -Är det mesta oförståeligt? -Ju äldre man blir desto mindre fattar man -Hur då skriva så att man förstår? En ensam röst som sitter och tittar ut i mörkret och ser sin barndoms hemtrakter långt bort i horisonten. Smärtan över att vara vid liv är att jämföra med en kniv som är instucken i veka livet och långsamt vrids runt. Smärtorna kommer i stötar och avtar inte utan snarare tilltar ju mer krafterna avtar. Sinnesintrycken var många hos Gunnar och det förflutna hos honom i form av det han mindes hade vikt undan och lagt sig till ro i glömskans rike. Istället pockade samtidens misslyckade världsfärdspolitik på med alla fattiga människor som tyst bar sitt armod och protesterade endast i sömnen med någon förvriden och kaotisk dröm om något skevt händelseförlopp som berättade om att sakernas tillstånd var dåligt.

Följetong del 135: blygsel

Professorn hade länge kämpat med blygsel. Han kunde ibland känna en oförklarlig blygsel som drabbade honom så kraftigt att han knappt kunde stå upprätt än mindre gå. Det kunde finnas några förklaringar. Hans barndoms ständiga utsagor och predikningar som handlade om hur omöjligt allt var. Också det som lite slarvigt benämdes som tyskt av en del. Det tyska togs alltid fram lite skämtsamt som exempel på hur man kunde tillåta sig att köra över underhuggare på ett hänsynslöst sätt. Det tyska förenades gärna med något gott motiv. Idag t.ex. med lokal produktion eller ekologi. Det var samma fanatism som en gång kännetecknade nazityskland och som fortfarande hade sin lockelse som ett sätt att gadda ihops ig för att få sin vilja igenom hur dumt det än var. Nu när höstmörkret lade sig som ett hopplöshetens täcke över alla kunde de mest unkna dunster uppstå i det regniga färglada höstlandskap som denna årstid innebar i år. Den fattigdom som brett ut sig fick många i förtvivlan bli fanatiska och hänsynslösa för en brödbit. Och de besuttna såg skräckslaget på hur svälten bredde ut sig och de skyndade gömma sig i dekadanta miljöer som erbjöd verklighetsflykt. Han hoppades att det skulle öppnas en ny möjlighet för vår civilisation än den som var förhanden just nu. Det hade börjat med klappjakt på de äldre som allt som oftast ifrågasattes och hamnade i misär som det verkade av en slump. Det kunde var ett gift par där den ene dog och den andra saknade ekonomi för att fortsätta att bo kvar. Och ingen ny billigare bostad fanns att få tag på. Det verkade bättre att dö. Och då gjorde hon det. In i vårdsvängen med de äldre. I dagens terrorliknande vårdmiljöer dog man snabbt. Ättestupan av modernare snitt.

Följetong del 134:monologerna

134: monologerna Han mindes en vass röst som sökte efter svagheter. Han saknade erfarenhet av att vara uppbackad. Redan som liten hade han upplevt uppförsbacken som den bästa metaforen för hur livet tedde sig. När de långa monologerna svepte in honom, lyssnaren, i en värld som tillhörde en annan värld. Då kunde han känna hur världen blev en omöjlig plats att vistas på. Det fanns ett cirkulerande resonemang som vilade på upplevelsen att världen är ganska ond. Misslyckandetn var ofta förekommanden och det gällde för honom att värdera det lilla positiva för att inte helt förpassas till de glömdas rike. Han minns när hon stod och slog omkring sig i ilska över något som han gjort och inte längre kommer ihåg. Den starka vreden som var ett uppstiget hat inifrån tog bort möjligheten för trygghet. Alla tal som krävde att allt måste bli annorlunda bedövade upplevelsena av frihet, kärlek och hopp. Moraliteterna som ströddes ut gjorde allt omöjligt och det fanns aldrig på riktigt någon möjlig försoning med verkligheten. I detta mörker växte obändig lust efter liv och frihet. Fortfarande kunde han känna törst efter mer öppenhet och ljus. Det fanns inte längre mer att reflektera över när det anbelangar det förflutna. Allt var fullbordat och dags att lämna detta för att vara upptagen med att se och erfara nytt. De långa monologer fortsatte trots att det inte längre engagerade någon lyssnsre. Så att säga utfördes de av bara farten. Han gick omkring i mörkret på hans odlingslott utanför Göteborg och grävde i den översvämmade jorden. Det hade regnat ofantliga mängder de senaste månaderna. Då kända han en obändig lust och styrka. Han hade rödbetor, morötter och purjolök att skörda. Någon tomatplanta, gräslök och lite kryddväxter även. I mörkret med spade klafsande omkring på den översvämmade odlingslotten och det kändes bra. Så är livet varken mer eller mindre. Klafsa på bara i leran och njut av varje sekund medan musklerna arbetar.

Leif Skogsén

Leif Skogsén var bäst Vi älskar dig för evigt Maka, far, farfar, farfarsfar morfarsfar, svärdotter, sonsonshustru, sondotters make, faster,systerdotter, systers make, kusiner, kusins make, anhöriga, nära och kära, kollegor. Du levde ett rikt liv. Vi sörjer dig mycket. Du var arbetare. Du var stark! Dina arbetsgivare förtjänade mycket stora inkomster på en sådan duktig byggnadsarbetare som du var. En efter en av dina kolleger, byggnadsarbetare, dog i cancer precis som du. Du levde längre än de flesta. Du började hjälpa till redan vid tio års ålder. Du gick i lära hos Arvidssons rörfirma när du slutat skolan. Efter sju års skolgång vid tretton års ålder började du som lärling. Du föddes sent på året därför var det vid så unga år som du började hos Arvidsson. Du lärde dig yrket noggrannt. Men det var under stora strapatser som du ofta berättade om. Det var en tyrannisk arbetsledare på 120 kg som gärna gav dig ett tjuvnyp. Din arbetsledare var krigsveteran och verkade farlig. Du var stark och yngre än han och lyckades till slut sätta dig i respekt. Det var när ni jobbade ihop på Onsala halvön. Han svetsade och du var honom behjälplig. Det uppstod en läcka alldeles vid gastuben i slangen. Han blev kritvit i ansiktet och sa till dig att springa och stänga av kranen på gastuben så att han inte förolyckades vid en eventuell explosion. Du sprang snabbt till gastuben vände dig lugnt om och tittade in i hans ögon. Du såg hur skräcken hade gripit tag i honom. Sedan stängde du av kranen. Efter det betedde han sig normalt och vänligt mot dig.

Följetong del 133: Vikingatiden

Det fanns en inre styrka härdad av generationers slit och mirakulös överlevnadsförmåga. Det var kanske ända från tiden före då vikingar bebodde Götaland och Svealand. Denna stenhårda mentalitet som när den förenades med muskularitet gav för handen en närmast hövdingalik intelligens. Han hade blivit motarbetat först från nära och kära. Gunnar var tre år och gick fram till prästen för att se vad prästen gjorde när denne stänkte vatten på ett litet bäbyknyte. Gunnar blev förmanad å det grövsta. Denna incident användes ofta senare som ännu ett exempel på hur han redan tidigt ville "gå iväg" . Och Gunnar kände ett sting av dåligt samvete som ofta så lätt blir resultatet när någon skuldbelägger sin nästa. Han kunde känna sig plågad när han tänkte tillbaka på sådana intermezzon. Han upptäckte tidigt att han ofta i sin barndom under uppväxten allt som oftast blev övergiven utan att han förstod varför. Han drack ett glas vatten när han kände att det snörpte till i halsen vid tanken på den behandling som han blivit utsatt för när det var som värst. Det fanns trevliga minnen. Som när han, ca 6-7 år och var tillsammans med sin farmor och de promenerade tillsammans in till Borås torg i höjd med posten. Plötsligt pekade den lille pojken Gunnar på något där uppe och hans Farmor Ella tittade upp och hoppade högt av förskräckelse. Hon förebrådde honom för att han pekat på den jättelika statyn och därigenom skapat en situation som inneburit att hon blivit så skrämd. Hon hade aldrig noterat den statyn förut men nu hade hon sett den på när håll och med skräck. Detta gjorde honom också lskuldmedveten. Ibland innebar dessa skuldbeläggande att han kände att en dov, trög, dysterhet infann sig som bet sig fast i hans sinne. Alla dessa förklenande omdömen som tyngde honom och som var svåra att göra sig av med. Han hade gjort ett busstreck som man påminnde honom om. I grundskolans mellanstadium i Norrbyskolan hade eleverna i klassen placerat häftstift på varandras stolar och det hade den gulliga, söta lärarinnan haft överseende med. Han fick den brillianta idéen att eftersom hon som han var lite förälskad i tyckte leken var rolig så skulle hon också vara med ileken. Han lade därför ett litet häftstift på hennes stol. Och det gjorde honom glad när han tänkte på att den söta, vackra lärarinnan skulle sätta sig på den stolen. Men det tyckte inte hon och det renderade honom ett brev hem till sina föräldrar. Hans mamma blev mycket upprörd och påminde honom om detta tilltag många decennier senare som ännu ett exempel på hans bristande karaktär. Det gjorde honom ont att hans missbedömning av läget gjorde att han behandlades som en sämre sorts människa. Ibland blev det bara för mycket och då infann sig ett lugn som kom och överraskade honom och han bara kunde förklara med sitt ursprung från kanske vikingatiden.

Följetong del 132: Hård

Det var som det var och ingen idé att sörja över detta. Här hoppade inga halta löss. Även om det fanns historier. T.ex att när han var två månader och man överlät passningen av honom till fars mormor som då var 77 år och sju år senare när han var 7 år passade hon honom fram till en vecka före hennes död. Min farfar brukade handla mat till henne på lördagar. När han en lördag stod på trappen och bultade på dörren kom hon inte och öppnade som hon brukade. Värden tillkallades. När de öppnade dörren låg hon död i sin säng med bibeln uppslagen. Hon brukade läsa i den boken innan hon somnade på kvällen. Det var kanske bergspredikan som intresserade henne? Det kunde ha gått illa som hans mor påpekat och då tänkte hon på passningen av mig. Men det gick ju bra så då var det ingen idé att gråta över spilld mjölk även om det kunde stocka sig i halsen ibland när han tänkte tillbaka på sin barndom. Han bodde senare en kort tid hos sin farmor och farfar som hyrde en våning i en annan villa i Villastaden på Villagatan. Han mindes att han hade varit utomhus och cyklat och haft roligt när han hade cyklat på en cykelhopbana och blivit bortkörd och jagad av en värsting. Han var storväxt och stark men mot denne elaking hade han inte en suck mot. Han sprang in till sin store starke farfar och beklagade sig. Farmor hade uppfodrande sagt till farfar att han minsann skulle ge buspojken en uppsträckning. Farfar for ut för att göra sin plikt men vände hastigt på klacken när han munhuggits med den fräcke mobbaren. Farfar hade snabbt förstått att det nog skulle sluta med handgemäng och det hade han ingen lust att delta i. Han var muskelös men gillade inte att slåss och särskilt inte med en som han hastigt bedömt som en ungdomsbrottsling och bråkmakare. Det visade sig senare att hans uppfattning om ungspolingen var riktig. Det var en ökänd knatte som gärna startade slagsmål med vem som helst. Men Gunnar hade svårt att smälta att hans farfar så snabbt hade vänt från frustande lust att försvara sin sonson till att ömkligt bara avbryta anfallet och retirera tillbaka till hemmet. Därefter hade farfar lugnt tagit fram sin pipa. Tagit fram en piprensare rengjort pipan noggrannt. Han hade omsorgsfullt stoppat den med Tidermanns tobak, den gula, tänt på tobaken tagit några långa djupa sörplande bloss. Sedan satte han sig på sin favoritstol och konstaterade troligen att det löser sig säkert. Gunnar fasade för vad som skulle hända honom när han nästa dag skulle till sin skola. Han visste att pojken gick där men det hände inget alls så det verkade som om farfar ändå lyckats sätta sig i respekt på något sätt. Alla hade respekt för hans farfar. Det var något med farfars uppsyn, ansikte och seniga långa kropp med långa håriga armar. Han såg farlig, stark, väldig och intelligent ut. Och som hans kusin Uno, bonde, en gång sa: -Din farfar var hård. Han vek aldrig undan i onödan. Det skall du veta Gunnar.

Följetong del 131: Evert Taube

Det nog var så att jag var ett oönskat barn. Ingen vill ha mig! Min älskade far var en typisk nomad. När han till slut tog på sig plikten att bli familjeförsörjare försvann hans charm, skönhet och styrka med ens! Han blev tjock, sur, nervös och arg. Muskulös var han fortfarande och förblev det livet ut men nu också fet. På dödsbädden återfann han sin humor, skönhet och blev smärt på ett stiligt sätt. En tid därefter på dödsbädden i sin brottning med dödens käftar förlorade han både synen, talförmågan, förmågan att äta och dricka. Svälten och törsten plågade honom var och varannan minut. Han fick profetens aura kring sig. Hans ickeseende ögon blev så ljusa och han tittade ut mot ljuset som kom in från fönstren i fjärran långt bort. Han blev vackrare och skönare. Jag kände att hans närastående död blev en allt större tyngd som var obehaglig. Min bror och mor ville nog helst ockupera honom fullständigt. Det klart att det fanns pengar med i spelet men inte så mycket. Dem brydde jag mig inte om. Det kändes för mig som att hoppa från tuva till tuva. Det kändes som att slänga sig ut från en klippavsats rakt ut i rymden. Det mesta är för sömnigt just nu i början av oktober. De flesta verkat förlorat sansen, balansen och har gjort det roliga till något tråkigt. Det som kvarstod var att få igång något som var väsentligt. Men vad? Det svindlande? Att studera Paris centrala gatunät. Så mycket historia som är bortglömt och nu helt betydelselöst. Ett ansikte som svischar förbi, anekdotisk, nära och omedvetet. Att uppskatta det minsta i nuet, upplevelserna som blev i framtiden det största. Du ligger där på lit parade och bildade en epok som flyter bort i riktning mot graven. Vad betyder min närvaro där, hos honom, min far? Ett stycke minne som möjligen kunde ha berättat något om mig försvann oåterkalleligt. Professorn satte sig och speglade barnasinnets lust på äventyr. Hur skulle du käre Far kunnat levt på något annat sätt. När så många tjocka paddor satte sig runt bordet och skrek i högan sky av förtjusning över sin egen förstockade stelhet. Det var stört omöjligt att överösta ett sådant buller och sådana skräm. Knepet blev att ge sig hän med livet som insats och motverka den förstelning som hotade att sprida sig. Det tykna tonfallet blev det enda som dominerade. Hur står de utmed sådana maner? Vart tog företaget vägen? Det som handlade om att bry sig om varandra! Jag tror väl inte att det är helt försvunnet men... Så länge det finns sådana som vägrar fortbilda, vägrar söka efter nya kreativa lösningar, även om det verkade farligt eftersom det innebar att man måste söka på egen hand, och istället bara ironiserar sig fram, sådana bromsklossar förhondrade och innebar säkert att det kan det dröja ett tag till innan det vänder. Jag sjöng för min gamle far som inte längre såg eller kunde prata och som hade en sådan kort tid kvar. Blindheten och oförmågan att tala hade kommit för några dagar sedan. När jag sjungit sade han jaaaaaaaaaa! Det hade varit mycket svårt att få lov att få tid med min far. Alltid var det något som kom emellan och störde. Därför blev inte det väsentligaste sagt. Nu blev det framfört melodiskt med innerligt hopp om mirakel. Gunnar hade suttit bredvid sin stumme och blinde far. Han hade haft många gråtatacker vid dessa tillfällen. Han förbannade dem, gråtatackerna, att de tog hans tid från honom nu när hans far var på väg bort. Han insåg att han inte varit flitig nog. Han skulle lärt sig alla Evert Taubes sånger så att han kunnat välja och vraka bland dem för att förgylla dess stunder med underbara melodier och sånger för sin kära far! Det fick bli sången " Min älskling du är som en ros"- Far sa jaaaaaaaaa när han sjöng den. Han ville ge mer men kunde inte ge mer. Det var sonens nederlag som han inte förlät sig. Det var tungt att bära! Fan! Han ville ge mer! Bild 1: Det syntes i replikernas befallande uttal att personens ego var angripet av den lilla världens despoti. Kvinnorna anbefallde mera av det lilla så att vi slipper bry oss. Bild 2: Om vi bara får sitta och känna oss förnäma så är vi nöjda. Den äldres regida ryck när verkligheten överraskar är så komisk. Den äldres tomhet i sin träskalle som bara är tom och hagalen. Den yngres rädsla som sprakade tonalt, röstmässigt, den mittemellan gamla fånen som hela tiden skulle skoja med allt och alla. De vore inte mer värda än fisen i den afrikanska äldre kvinnans offerbädd i ett afrikanskt land. De starkaste skamkänslorna styr oss så in i helvete. Hur befria mig från dem?

Följetong del 130: humana möss

Han tyckte det var spekulativt att förändringens vindar blåste så starkt rakt igenom honom. Han ville förändras samtidigt som det faktiskt förvånade honom när det fanns så mycket som inte förändrades alls. När han återigen satt vid forsen bredvid det gamla torget och återkopplade till dunkla minnesfragment som nu fyllde honom med glädje. Han ville fylla i minnesluckorna för att han önskade för en tid bli kvar i den tiden. Minnesbilderna var från den tiden då han var så ynkligt liten och barnslig att han knappt visste om att han fanns. Han var på den tiden en liten kille med fullständigt inre kaos utan att veta om det. Han stapplade fram i livet. Hans farfar som följde med honom till frisören och beodrade att hans gulliga blonda hår på honom, femåringen, skalades bort och det blev inget hår kvar på huvudet. Och hur detta skapade kaos hos hans mor som upplevde den hårklippningen som en katastrof och ännu ett bevis på vilken usel människa hans farfar var. Medan han själv fortsatte att beundra denne kraftkarl och absolut ville ha precis likadan frisör. Berättelserna om alla katastrofalt många felen som så många hela tiden gjorde fortsatte att kanta hans uppväxt och formade en dubbelhet i hans värdering av mycket som han upplevde. Det han tyckte om bedömdes ofta egentligen vara omdömeslöst och helt uppåt väggarna enligt de andres sätt att se på det händelserika förloppen som lyste i ett särskilt positivt skimmer för honom. Dessa värderingar fanns nu inte mer. De var nu upplöste. Han förvandlades till hans utskällde far, farfar, farmor och morfar. Det var som om de alla skulle få upprättelse genom hans metarmorfos. Det tyckte han bara mer och mer om. Han längtade ut i den stora världen för att utsätta sig för världen och därigenom upptäcka hur denna nya förvandling hos honom och vilka konsekvenser det skulle få för honom. Även om det kände som när han satt på det fina ångbåtscaféet i Klippan i Göteborg och att det gungade lätt då och då! Att det liksom flöt omkring under honom oroade honom. Ofta när han skulle ta upp t.ex. mobiltelefonen kändes det som om han inte kunde hålla fast den. Som om den skulle glida ur hans hand när som helst. Han körde runt i regnet i en leasad bil och bara lät sig falla ned mot en punkt som han anade fanns någonstans. Han mindes ansiktet på sin far och hur det liknade hans farfar. Den runda, avlånga hakan de något infallna kinderna. Både lite främmande och mycket vackra. Han hade strukit sin far över huvudet och hållt honom i hans fortfarande mycket kraftiga och starka hand länge. Han körde rakt ut i periferin från centrum med bilen! Det gällde att undvika svåra partier i trafiken så att hans företag inte gick i stöpet på grund av att hans krafter sinade. Han kände att det förflutna och speciellt alla negativa influenser började ta in mark i sin förföljelse av hans nya uppsåt. När han tidigare vittjat en human musfälla som han satt ut på grund av den stora massinvasionen av möss. Såg han att den ena musen ätit upp den andra. De båda rejält stora ostbitarna som han lagt där fanns det inget spår av. Det var en glupsk mus. Sådan känner jag mig också! Och känner vilda möss till humanitet? Det fanns dagar som ingenting fungerade och han bara satte ena foten framför den andre och bara kunde hoppas på mirakel! Då förstod han inget alls av den av honom påstådda metarmorfosen av honom själv. Han kunde brottas med skuldkänslor som egentligen var främmande. Vem hade lagt ner dem hos honom. Han visste att det alltid fanns ett skvalpande överallt med sådant. Det var för honom så meningslöst att ägna tid åt en sådan sysselsättning. Han förstod inte varför man skapade sådana scener. Varför ha sådana plattformer att man mest funderade på vad den andre skulle göra. Hur den andre skulle uppföra sig. Vilka regler den andre skulle följa! Istället för att bry sig om vad man själv gjorde, skulle göra och vad som var roligt för sig själv. Det pågick en oerhört stor andrefieringsprocess av allt och andre. Bättre att göra något för sin nästa än att göra allt för att hindra denne. En stigmatisering av den andre! Det fanns något i att ständigt vara på resa. Det måste vara svårt att stigmatisera geografin om man ständigt var på resa. Förr kunde man stigmatisera resandet. Ett sådant tydligt exempel är jagandet av resandefolket som man förföljde. Idag kan det vara svårare och man kunde idag också lättare resa i fantasin. Den var omöjlig att komtrollera! Han körde hem för att fantisera i lign och ro.

Följetong del 129: loser.

Han förstod att det skulle dröja ett tag innan han skulle vara i stånd att fullt ut hantera en sådan livskris. Att kunna födas på nytt på så sätt som han gjort. Och känna sig som en människa för första gången. Han förstod att han såg sig själv sådan som han erfarit sitt liv nu på ett nytt sätt. I en helt ny dager! Det fanns dunkla minnen av barndom, uppväxt hos honom med stark lyskraft som han förstod fullt ut först nu. Han hade alltid tyckt om att tänka på sitt liv, sin uppväxt och särskillt nu på det nya viset. Detta nya som han nu insåg var det vettiga sättet att förstå sig själv, sina föräldrar och alla förbigåenden som så lätt uppstod när ett liten batting till människa skall växa upp. Hans felaktiga kostvanor, moderns i realiteten bristfälliga omsorger och lurendrejeriet och insnärjandet av hans fader. Allt har fått sin förklaring. Och hjälpt honom förstå sig själv bättre. Nu för första gången hade han en enastående lust! Han undrade om andra skulle kalla sådan lust för begynnande gubbsjuka! Samhället började se på honom som ointressant som människoart. Samhället vände bort sin blick och såg några andra som värdefullare.. Oavsett hans kunskaper och färdigheter! Det kändes både nedslående och befriande. Han kunde känna att samhällets agenda var att han blev mindre attraktiv. Samtidigt innebar det att han kunde ge sitt liv nytt innehåll! Det blev hans nya stora uppgift! Det flödande, intuitiva tänkandet började ta plats hos honom. Han kunde bara gå iväg och göra det meningsfulla utan tanke på konsekvenser och omgivningens avståndstagande om det blev en sådan reaktion. Det kunde lika gärna bli tvärtom! Att man älskade honom för det! Det var absolut tvunget att åka iväg ibland utanför invanda geografiska gränser. Och alla som han mötte blev möjliga samtalspartners på ett nytt och möjligare sätt! Samtidigt blev han engagerad i dystrare stråk! Han grät gärna en hel del ibland. Därefter sov han såg underbart gott! Det fanns en särskild dysterhet och losermentalitet som han trivdes med! Det var som om umgänget med tanken att livet snart var slut gladde honom. Han älskade fortfarande att bedåras av kvinnors skönhet men inte mer än så! Det var som om vidare engagemang på den fronten endast skulle störa den inre frid som hans tungsinthet ledde till!