Följetong del 115: Tekla!

Han hade aldrig varit särskilt förtjust i avocados. Samtidigt visste han att det skulle vara svårt att skiljas från Tekla. Hon lär vara tillsammans med hur många andra män som helst. Men henne kommer han ändå att längta efter var han än befinner sig om så i Kina. Det var något med hennes hud som fick honom att fullständigt tappa koncepterna och storkna av andningssvårigheter. Det var väl det hon visste när hon kom tillbaka till honom trots alla risker som fanns. Här höll man strängt på trohet.Det var inte som i Frankrike! Visst var trohet i Paris viktigt men det fanns en viss tradition från Ludvig den XlV som på något sätt skapade spänningar, konvulsioner och tragedier men som ändå löpte på utan att förändras. Kan det var så att fransmän i högre grad var mer förtrogna med vad som händ bakom kulisserna när gardinerna var fördragna och därmed smärtsamt medvetna om den mänskliga naturen i högre grad än andra kulturer i världen? Han hade alltid haft en typisk svensk luthersk syn på detta och det satt nog i ryggmärgen. Han hade aldrig kunnat bedra någon kvinna med otrohet. Fast frestelserna varit många. Det skulle försätta honom i en sädan stress att parningsakten så att säga hade kännts som tortyr. Och så otrevlig samvaro önskade han bara de värste despoterna från historiens skräckkammare. Själv ville han inte uppleva det. Därför tyckte han, även om det inte var hans handlingar som orsakade problemet, att Tekla gjorde med sin otrohet han till hur man nu skall uttrycka det att han började känna sig som en sämre människa. Han måste nog avfärda henne trots att hon var det mest underbara som han kunde tänka sig. Det kommer att bli svårt. Och han viste inte om anden kommer att besegra köttet i denna brottningsmatsch med sig själv och med hennes lust att allt skulle förbli som det var.  Det förstod han direkt när han såg henne komma i en blommig klänning ned stora gula, röda, vita, svarta rosor, gerber i alla färger. Hennes ben som han anade konturerna genom klänningen när hon med kraftfulla steg gick emot honom som om hon visste att han försökte moralisera  á la swede och samtidigt njöt av att hon bedårade honom så totalt med sin själ, sig själv, sin hud, sina ben. Ja med allt! Hennes mörka hårsvall, svala, bruna hals, hennes kindben, näsa, ögonbryn, panna, bysten som likt spjut skickade signaler som han inte förstod vad de ville honom. Han sa tyst till sig själv inga barn, inga barn, var försiktig nu. Gudinnan vill och jag vill inte! Detta kan bli otroligt dyrt! Och livet skall vara billigt och "gött att leva" inte dyrt och i skräck! Eller? Är det värt risken och eftertankens kranka blekhet då? Kan han tillåta sig att ge efter trots allt! Hon kom närmare och han märkte att alla hans organ, körtlar, hår. Ja allt reste sig på ända! Hur gå emot detta? Spinoza predikade att enda sättet är att ersätta det med något bättre. Äta avocado, avocadoolja, sitta i lugn och ro på en veranda i Peking och bara se men inte röra. Hennes justa lökar slet i hans inälvor så att de gick runt från honom. Han såg i spiraler. Tänk: veranda, lugn och ro, kinesiskor,  -Veranda, lugn och ro, kinesiskor! -Vad säger du? -Veranda, lugn och ro, kinesiskor! -Kinesiskor? -Kinesiskor! -Har du en affär också? -Självklart! -Varför då? -Ja , du är ibland upptagen för att uttrycka det milt! -Det är jag! Jag tar mig den friheten. -Det gör du rätt i. Och nu jag också -Det accepterar inte jag sa hon och vände ilsket på klacken och gick iväg muttrande-Det blir för komplicerat med kinesiskor. Dem skall man akta sig för de är så ettriga. Och de kan ta till våld slängde hon till honom över axeln. Vet du vad de använder för vapen? -Nej? -Ris! -Ris? -Ja, förgiftat! Han förstod att hon var förbittrad över något som var avslöjande och gav honom insikt. Hon såg ned på honom. Hon ansåg att hon skulle kunna ha älskare men han fick bara ha henne för ögonen. Det var på något sätt avkylande. Han var ett tack skyldig till Kina! Nu blev det nog ingen resa till Peking istället beställde han omgående flyg till Shanghai. Han landade på världen största flygplats i mittens rike drakens år. Han mindes skulpturen i Storkyrkan, Gamla stan i Stockholm. Var det kineserna som sankt Göran slogs mot när han kämpade mot den farliga draken. Han tog in på ett vandrarhem så långe tills han hittat en bostad. Han visste att det fanns gott om bostäder i Shanghai men de kunde vara dyra.

Följetong del 114:Avocado!

De reste vidare ända ned till mitten av Afrika. Tekla hade sina rötter där. De hade en underbar tid och dagarna födde fram nya stunder av lycka hela tiden. Ibland är livet fantastiskt. Tidig morgon, intensiv natt, härliga grönsaker, gott bröd och underbara människor att umgås med. Det blev en hel del arbete ute på fälten. Ibland var det till att gräva en grund, snickra på väggar, lägga tak eller dra rör. Det fanns alltid många människor som visste hur man gjorde. Och man gav alltid plats till den som ville hjälpa till. Alla visste tillräckligt för att det skulle gå att komma rätt nör man hugg in på något. Han förstod att det var en osannolik god period för bygden med ständig expansion. Han säg att Tekla längtande tittade på andra män.  Han förstod vad som komma skall och han hade inget emot det eftersom det fanns i honom också en frånvaro. Men de älskade varandra fortfarande innerligt. Han levde kvar länge i samhället även efter det att hon lämnat honom för en ny man. Det hände att hon kom på besök även då. Hon ville inte att han skulle känna sig för ensam. Han var artig nog att inte anmärka på det. Han hade ändå inget för sig mer än att arbeta för allt vad tygen höll och sedan när han tvingades avbryta för arbete där för att han inte visste något annat. Ibland fick han en ingivelse att han skulle arbeta jämt. Men deras älskog var alltid intensiv och omtumlande. Han trodde nog att det var därför hon kom tillbaka till honom då och då när det blev för tråkigt med den nye. Han funderade på hur kvinnorna var i Kina.  Det var intressant tyckte han när han blev lite less på livet i samhället med alla vackra människor som han nu levde i. Han insåg att det var en alltför lättfärdig tanke. Så viktigt var inte kvinnorna så att han skulle resa över flera kontinenter för att söka efter en ny partner. Eller var de det? Åter till arbete på fälten. Nu var det skörde dags och man fick arbeta hur mycket som helst. Det var långa rader av Avocadoträd som skulle skjötas och skördas. Det fanns avocadoträd som var mer än 15 meter höga. Men de växte vilt. På denna odling var de några meter höga. Det skulle ansas, plocka frukter och pressas avocadoolja. På något sätt började romantiken med  och glöden för att arbeta med händerna falna något. Han kom ihåg varför hans förfäder inte jublade direkt när de ibland arbetade sig fördärvade i grovt fysiskt slit. Han började känna av det ibland tunga kroppsarbetet på plantagen. Hoppas det snart bli ett avbrott i träldomen. Ibland vred han sig av vämjelse när han såg den gröna avocadooljan pressas fram. Det mättade fettet var Dvitamin rikt. Men han själv behövde varken tillskott av den vitaminen eller öka på med dåligt fett. 

Följetong del 113: Kom! Det bankade på dörren och Tekla for upp som ett skott slängde på sig kläderna och hoppade in i en garderob. Gunnar öppnade försiktigt dörren, nu med införskaffad säkerhetskedja. -Monsieguer -Oi! -Ni får inte arrangera fester här. Grannarna klagar! -Jag lovar det skall inte ske mer. Jag vill inte ställa till det för dig! -Du atäller inte till det för mig. Du  blir bara vräkt! -Bon! Vi ses -Vem var det? -En knäpp skalle som gått fel. Du kan komma fram! Det var en grandios sorti du gjorde! Den måste du gjort förr! -Jag kan läsa dina tankar dumsnut! Men du har fel! -Kom i mina armar så skall jag trösta dig. Du blev skrämd! -Ja det blev jag! De gick ut i solen och bara njöt av allt som guds natur skänkte människan helt gratis. -Det är underbart! -Ja min kära. -Så här vill jag alltid ha det! -Ja, darling. Så här  skall vi alltid ha det!  När de nådde Gare du Nord. -Vi kan väl åka iväg! -Bara så där, min kära? -Ja, i väg, nu! De gick in på stationen och löste var sin biljett. Iväg mot nya mål. Det fick gå på vinst och förlust alltid hamnade de någonstans. -Vi gömmer oss här! jag känner de som står dår på perrongen. -Vilka är de! -Det spelar ingen roll! -Kom!

Följetong del 112:Wikipedia

Professorn erinnrade sig en stor teaterman. Gunnar tänkte igenom denne mans levnadsbana och gärning.  Jerzy Grotowsk var teaterregissör, ​​kulturell praktiker, tänkare och forskare i mänskligt beteende. Tillsammans med Ludwik Flaszen tog han  över teatern ”13 rader” i Opole, Polen år 1959. Tillsammans omvandlade de teatern "13 rader" till  som de kallade laboratorieteatern. De fomulerade tankarna om "Den fattiga teatern "(The Poor theatre) 1968 utvecklade de detta i boken  "Towards the poor theatre "redigerad av den internationellt erkända teaterledaren Eugenio Barba.  Denna bok  om teater formulerade tankar om att varje teateruppsättning skulle utvecklas och möjliggöra  ett större engagemang för både  aktörer och åskådare.  Det gemensamma scenrummet skulle som verktyg utformas på nytt inför varje teateruppsättning.  Den världsberömde och internationellt uppmärksammade  engelske teaterregissören Peter Brook kallade Grotowski och hans arbete för unikt.  Det eftersom  ingen annan i världen sedan teaterregissören och systembyggaren Konstantin Stanislavskij  hade undersökt skådespelarkonsten, dess fenomen och dess innebörd såsom Jerzy. Ingen annan samtida hade forskat så grundläggande om teaterkonsten och om vetenskapen om teater. Ingen annan i modern tid hade så djupt utvecklat forskningen och metodiken om skådespelarnas mentala, fysiska och emotionella processer så grundläggande och fullständigt som Grotowski  sedan Stanislavskij.  Laboratorieteatern under ledning av Grotowski och Flaszen var inte teater i den vanliga betydelsen. Den fattiga teatern var snarare ett institut för forskning inom området för scenkonst(teater). Forskningen skedde med särskild tonvikt på skådespelarkonst.  Jerzy Grotowskis arbete var särskilt fokuserad  på teaterarbete med det material som  vissa klassiska texter erbjöd.  Jerzy arbetade främst med dramatik och texter skrivna dels av  de polska romantiska författarna  Mickiewicz, Slowacki och Wyspianski och dels av Marlowe och Calderon. Grotowskis föreställningar bestod av vivisection (utforskande) av dessa texters utryck för specifika myter.   Jerzy Grotowski betonade i deras arbete avskaffandet av blockeringar som skådespelaren hade. Detta i kontrast till skådespelaren som vanligatvis ackumulerade och lärde in nya tekniker. Detta tillvägagångssätt  namngav han som till via negativa . Med hjälp av denna via negativa (negativa vägen)kunde skådespelaren  uppbåda "en total handling".   Grotowski sa: "Det är handlingen att visa sig i all sin mentala  nakenhet". Detta  arbetet utfördes med motivet att riva bort ”masken” som  vi normalt bär i vårt vardagliga och dagliga liv.  Exteriorizing( förvandling) av sig själv. Inte för att "visa upp sig", för det skulle bli ett slags exhibitionism. Det är istället en allvarlig och högtidlig akt för ett slags uppenbarelse. Skådespelaren måste vara beredd att vara helt uppriktig. Det är ett steg mot att använda hela sig själv, sitt maximum vad han som skådespelare och som hans organism kan prestera. Detta sker under villket medvetandet och instinkten är förenade(extas-Keve Hjelm) .  De mest avancerade realiseringarna av dessa scenkonstfenomen var hans verk med Ryszard Cieslak av The Constant Prince (1965) och med hela ensemblen i Apocalypsis cum Figuris (1968-1969).    Grotowski överskred senare teaterns domäner  i hans arbete med parateatralal projekt under 1970-talet. Då försvann separationen mellan aktörer och åskådare. Det skapade en gemensam akt(handling) bestående av särkilt "aktivare" kulturhandlingar. Den huvudsakliga förutsättningen för denna fas av arbetet var ett sökande efter de förhållanden under vilka en människa kan agera uppriktigt och använda hela sig själv .  Detta rymmer hela hennes individuella, kreativa potential. Grotowski utforskade många rituella tekniker som hämtades från olika traditioner och särskild uppmärksamhet lades i synnerhet på dess ursprung och källor. Han arbetade med Källornas teater i projekt i samarbete med ett internationellt team med läkare. Varje medlem  var rotad i sitt hemlands kultur och tradition. Grotowski syftade till att undersöka "tekniker, ålderdomliga eller nya, som för oss [dem aktivt involverade ] tillbaka till [...] organisk primär livserfarenhet. Existens-närvaro ". Hans strategi i Theatre of Sources gjorde Grotowski  till en bland de första att teoretisera skärningspunkterna mellan teater och antropologi. Från 1986 fram till sin bortgång 1999, tillägnade Grotowski sig en forskning som kom att bli känd som ”Art as vehikel". Denna forskning är främst inriktad på insatser i samband med mycket gamla melodier, sånger som traditionellt fyller rituella syften och vars funktion är att  ha en direkt inverkan på - så att säga - huvudet, hjärtat och kroppen för de medverkande. Det var melodier, sånger som kan tillåta övergången från en livsenergi till ett mer subtil ett '. Grotowski skrev också: "När jag talar om  Konst som fordon, hänvisar jag till vertikalitet. Med vertikalitet är poängen inte att avstå en del av vår natur - allt ska vara kvar i sin naturliga plats: kroppen, hjärtat, huvudet, något som är "under våra fötter" och något som är "över huvudet" . Alla gillar en vertikal linje, och denna vertikalitet bör hållas spänd mellan organicity och medvetenhet. Medvetenhet innebär att medvetandet som inte är kopplat till språk (maskinen för tänkande), men närvaro ".  Gick detta atg förstå? Kunde han lägga ut det på Wikipedia utan att det blev protester?

Följetong del 111:Påhugg! Han tänkte sig tillbaka till sin barndom. Det fanns något ofärdigt över den. Hallonbuskarna, Farmors trumpna värme och farfars hårda farlighet. De var arbetssamma och levde sitt liv med auktoritet. Livet var inget att gråta över! En gång lär farfar ha gråtit ut hos sin svärdotter. Hans fru hade flyttat från Mölndals kråka och flyttat till Borås. Hans eget händigt byggda hus på Eduard Boyes gata 19 hade han förlorat. Han hade lyckats sälja det för tiotusen kronor, tio år gammalt, men redan nedslitet. Det hade fortfarande samma gula färg idag som för mer än femtio år sedan oxh samma gamla runda stora fönster. Huset hade festats upp så att säga. Farmors bröder och kusiner, några sjömän och en av dem morfinist hade bott där periodvis. Farmors mamma hade flyttat in och upp på andra våningen. Där hölls hon med en pytteliten kokplatta och sydde för husbehov. Hennes man hade varit tillskärare så att sy det kunde hon efter att ha hjälpt honom alla år.  Farfar, uppväxt i ett nykterists hem, tog seden dit han kom från -Norrby, Borås, och festade för fullt samtidigt som han arbetade i fabriker i närområdet, vävlagare som han var. Det var en för lycklig tid. Enkla arbetare som fattiga byggde egna hus. Det kunde bara sluta på ett sätt. Varför förhäva sig? Och hunn hade de också! En schäfer som hette Bella. Han vred sig i sängen och stötte på Tekla. Han såg med ömhet på henne. Deras förhållande hade redan börjat spricka. Ingen av dem ville erkänna det. De hade härjat och levt om i sängen under natten som om  det var ännu bättre nu  än förra -och därmed första gången men det var det inte. Värst vad sentimental han blev! Nu kunde han ligga och dra sig i nattens mörker och längta bort till en tid då alla i hans tänkta närhet var jobbare. Åt fanders med all tjänsteproduktion. Det skulle vara rejäla tag. Man skulle kunna sina grejer. -Vad kan du? -Dra rör. Du då? -Gräva grund, mura. Jag är mest på som grovis. -Då hör vi med snickarn där borta så är vi ett tillräckligt bra gäng. Så skulle det va! Hade man inga pengar så var det bara att använda sina nävar och skaffa sig ett påhugg. Hur skulle nu detta gå till? Kunde han omskola sig?

Professor del 110: Fest!

Festen var i full gång. En fransk rörläggare som arbetat i Sverige berättade. -Vi jobbade i Viskafors. Vii klättrade ned för en lejdare. Han som klättrade före mig ned hade festat till ordentligt kvällen före. Plötsligt gjorde han på sig ordentligt. Han vägrade fortsätta att klättra ned. Det var äckligt. Det var långt ned. Jag kunde inte hoppa ned. Jag klättrade över honom och det luktade vedervärdigt. -Det var svåra omständigheter i Sverige. Det kan inte vara lätt att stå ut i ett sådant land. -Man fick gå runt och slå ihjäl lite folk om man ville få igenom sin vilja. -Gjorde du det? -Många gånger! -Hur klarade du dig från straff. -Svenskarna uppskattar rejäla tag Hon kom in från ingenstans och naglade fast ögonen på Professorn.  -Inte visste jag att du hade fest! -Jag trodde inte du ville komma -Karlar! -Jag ber så mycket om ursäkt och välkommen och ta för dig! -Det blir inte av dig ikväll i alla fall! -Nu blev jag avundsjuk. Vem är den lycklige? -Jag har inte bestämt mig men du är inte med på listan. -Inte ens som reserv? -Vi får se! Och det var väldigt vad det blev mycket väsen om det lilla. -För mig är det stort' -Det minns jag inget av. Kan jag minnas så dåligt eller blandar jag ihop dig med någon annan. -Det måste vara med Elvis Presley. -Han var det inte. -Alfred Nobel? -Nej! -Olof Palme? -Nej, inte han! -Då kommer jag inte på några fler förslag. -Du har svårt med att komma med förslag har jag märkt. -Jag har blivit bättre på det! -Det måste du visa mig sedan -Det gör jag gärna! De kysste varandra länge och innerligt. Sedan hastade hon vidare i vimlet.  Gunnar tänkte på att han kände sig svag. Nästan som om han var bokstavligen i obalans. Som om han skulle ramla omkull och mista balansen helt och fullt. Hans gelikar var starkare förr. Fysiskt starkare. Han mindes berättelser från det smällkalla Norden där små barn, 6-7 år, spände för julklappspresenten i form av en kälke bak på bussen och okynnesåkte på kälken när bussen åkte upp för backarna i trakterna kring  7  Villagatan 6 i Borås. Eller när 9 åringen och hans kamrateri Mölndal lyckades med konststycket reatt klättra upp för höga snötäckta granar och sedan åkt ruschkana nedför granen gripande och hållande sig i granruskorna. Hadede starkare händer, mer armstyrka eller tog debara större risker och accepterade att de blev lite blåslagna ibland. Stämningen var hög och det glammades och skrattades  mycket. Några bet ifrån sigordentligt ibland detkundehan se på minspel ibland. Han kröp närmare för att tjyvlyssna. Han stod på alla fyra bredvid ett större sällskap. -Finns. det kritiker, någon källkritik att tala om. -Nej! -Då skall jag tipsa lite folk jag känner. -Gör det! -Har du några cigaretter? -Ja! -Kan jag låna några? -Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att förstå vissa saker. -Förståndsgåvorna är inte alltid så stora. Ibland kom man tro att alla hästarna inte är hemma. Professorn kröp vidare och kravlade sig upp i en soffa för att se vad som hände där. -Jag byggde mig ett stort hus! -Murade du skorstenen! -Inte jag! -Snickrade du trapporna? -Jag har tummen mitt i handen. -Vad gjorde du? -Jag betalade för att de skulle bygga det för mig! Gunnar kröp till ett annat hörn och där fanns det många kvinnor som satt och samtalade. -Läkaren sa att mina värden var bra. Det var bara det där med vikten. -Jag går på gym varje dag! -Jag springer några dagar i veckan. -Jag skall ha personlig tränare och stå under läkarkontroll så skall det bli annat av. Professorn reste sig upp och muttrade till sig själv. -Jag måste lära mig bry mig om vardagligt prat om sådant tråkigt som mina gäster talar om. Nu står jag knappt ut med att höra på.  Han gjorde det tråkigaste värden kan göra på en fest. Han tog fram en bok och började smygläsa. Det handlade om Multituden. Nu när det saknas singularitet så är det en möjlighet. Han hörde lite samtidigt vad som sas omkring honom. -Jag var ute och motionerade. Jag en ung söt flicka vlev fullständigt slut. Jag körde för fullt med minpowerwalk. Och så ser jag honom klädd i en hel osannolik yllekeps, hängslen och grova yllebyxor som om han var från ett annat århundrade. Han gick så där hafsigt. Vi var nog i samma ålder! Och jag orkade knappt lyfta blicken så utpumpad var jag och så blev det att min blick helt oavsiktligt fastnade där. -Vart då där! -Det såg så lustigt ut. Den hoppade och guppade och vred sig som jag aldrig sett förut. -Vilken då! -Och jag tänkte hur det skulle ha känts om jag hållit mina händer och vi hade hållit på i sängen. -Aha! -Plötsligt stannade han för att knyta skorna och jag hann i kapp honom. -Jag bara hostade fram att jag är singel också hastade jag vidare. -Spranf han ikapp dig? -Ja! -Gjorde ni det! -Ja! Professorn piggnade till av boken och konversationen och beslöt att avsluta festen. När alla hade gått var det bara  afrikanskan kvar.  -Det var fantastiskt! -Ja! -Varför förstöra det minnet! -För att göra ett nytt. -Okey mon cheri!

Professorn del 109: återkommer när jag känner för det.

Det var bara arbete som allt kretsade kring. När han blev inbjuden till större evenemang eller själv ordnade sådan kände han det som bortkastad tid. Gunnar visste att han behövde avbrott från arbetet men ändå tvekade han inför avbrotten. Han visste så väll vad följderna kunde bli med sådana arrangemang. Det fanns alltid en svans som var oengagerande och krävde så mycket av honom utan att egentligen ge något alls. Han kunde heller inte se det som välgörenhet eftersom det saknades motiv för det. Han undrade alltid inför större arrangemang vad det var för behov som styrde homom. När det ofta kändes som en malström av krav på resurser som innebar att elda för kråkorna. Om han hade kunnat styra mer över sig själv. Och hur förändras på denna punkten och till vad? Många frågor och inga svar. Hans nära anhörig så nära dödsbädden sa många bra saker mellan förvirringstillstånden som uppkom p.g.a. alla medikamenter som man slarvigt proppade honom full med nu när det endå var kört så att säga. Han kallade dem för knäppa med tanke på hur de behandlade patienterna. Intressant hur man kan tala när man inte har något att förlora på att säga obekväma sanningar. Och hur den vårdande personalen i den trångbodda sjukhussalen svarade med att hota honom med att bädda ned honom djupt ned i sängen. Det klart att de skulle lyckas med att få honom spak. De var så många och han skulle snart dö. Han var så glad när jag satt med honom länge och han åt en chokladbit långsamt och liksom slappnade av nästan sov. Ibland somnade han in lite. Jag älskade honom. Grannen som inte hade några tofflor och lånat hans hörde jag säga i telefon köp inga tofflor. Grannen i sjukhussängen kunde ju utnyttja pappas snällhet och ta hans tofflor så att pappa tvingades gå barfota istället. Vad gjorde det? Sjuksalsgettot på sjukhuset började ta ut sin tribut och tynga ned pappa med sitt oengaredade maskineri. Det var väl ändå ingen som trodde på det där med vård men det var många som ville ha sin bärgning från den. Nu bävade Gunnar inför arrangemanget som skulle komma. Det skulle välla in trista typer som ville dricka och äta på hans bekostnad. Allt detta gjorde han bara för att inte bli för involverad i sitt arbete. Märkligt vad för mystiska drifter som styr oss. Ur askan i elden bara för att få tiden att gå. Vad skulle hända om han liksom mitt i allt elende liksom bara gick upp i rök.  Han tänkte på de två gatuartisterna som fängslade så många i Göteborg med sitt grandiosa nummer. Hur de tekniskt kunnat bygga upp en sådan sitt-ställning imponerade fortfarande på honom. Det såg ut som den manlige munken kunde sitta fritt svävande i luften ovanför den kvinnliga munken. Båda sittande i lotusställning. Men varför måste han hela tiden hålla i en påk som löpte vertikalt från hans utsträckta högra arm ned till den andra munken? Men det förundrade flera hundra dumma Göteborgare som ville tro på det mirakel som de såg vore sant. Ha, ha, ha, Han kanske skulle behöva en sådan byggställning och liksom levetera sig upp i luften då och då för att återupptäcka mänsklighetens mirakulösheter och inte bara fastna i alla dessa tillkortakomanden och näriga giriga skamligheter. Okänslighetens norm måste var befriande för dem som gjort det till en levnadskonst. Men är det inte slöseri med tid att öva sig på att bli sådan Zombie? Är det verkligen så befriande att leva ett känslokallt och icke inkännande liv?  Det var många frågor som pockade på svar!  Kanske en dialog skulle kunna se ut hur? -Trivs du med att slippa empatiska förnimmelser? -Jag känner mig så stark och fokuserad! -Men vad använder du all tid till? -Jag äter, dricker och gör livet outhärdligt för mina medmänniskor. -Hur reagerar de? -De är tillmötesgående och tålmodig. Allmakt kommer ur en gevärspipa! -Hur ser din gevärspipa ut? -Jag uttnyttjar mina medmänniskors vänlighet till maximum. -Du skulle rullas i tjära och fjäder och användas som fackla vid någon kräftskiva en mörk augustikväll som ersättning för en sådan där attrapp till pappersmåne. Men varför vänta så länge du vi kan väl elda upp dig med en gång. Du behövs inte! -Det vågar ni inte? -Det är slöseri med tid. Du kommer att förgås av ditt eget smutsiga liv, din hund -Ha, ha, ha. Nu kommer alla dumma gäster snart. Tur att jag anlitat en cateringfirma till att ordningställa allt som behövs. Nu går jag en promenad och återkommer när jag känner för det. Jag kan inte låta bli att tänka på hur tjockskalligheten ter sig. Den griper omkring sig med sina sockertänger och vill helst få andra att arbeta, betala och springa ärenden åt sig. Det fanns mer att utveckla kring den frågan men det varsom om barmhärtighetens kroppsliga kemi gjöt olja på vågorna och stillade sinnet som en blixt från en klar himmel. han komendå påatt han tycker sällan om skratt.De ärså förhärdade.

Följetong del 108:Men tankarna trängde på.

Hans tankar flödade och han ville inte stänga ute dem.Modern sjukvård som verkar har blivit omodern. Han tänkte på att när han sist besökte flitigt släkting som låg på det yttersta på svenskt sjukhus. Sjukvårdspersonalen tittade misstänksamt på mig när jag så ofta besökte min anhörig. Värderande! Är den besökaren någon att räkna med? Var det som om de frågade sig. Vad var de rädda för?  Det var sagt att läkaren på avd 69 skickade iväg patienten, min släkting, därifrån till avd 34 för att komma ifrån sitt löfte om att patienten skulle få bra vård nu når han låg på  det yttersta. Sjuksköterskan säger att ni kan alltid ta tillbaka ansökan till Hospitz.  När släktingens hustru sade att vi kanske måste kontakta advokat förändrades tonläget hos henne. Och hon försökte kittla patienten för att få honom, den dödsdömde, på bättre humör. Undrar hur det kändes att bli kittlad av sjuksköterskan när man vet att man skall dö inom kort. Han hade lagt tid på att följa släkten bakåt. Minnet hos den anhörige blev engagerat. Ettåringen, som också var med, hans Farfars morfars morfars bröder bodde i Hillared. En av dem hette Charles Fritjof. Det gick få fram foton på dem. De föddes på 1800 talet. De var ganska välbärgade. Drev värdshus, stor bondgård och hästgård. De flyttade till Rångedala. Sedan var det där med att två systrar som gifte sig med två bröder. Och att de två bröderna som inte fick ta över Värdshuset blev skomakare respektive tillskärare.Tillskäraren var uppvuxen på hästgård och gjorde därför rekryten som kavallerist och red på Kaponjärgatan i Haga i Göteborg. Han var också med och startade Algots. En otroligt framgångsrik klädförsäljningsföretag under några decennier på mitten av 1900 talet.  De bodde på Sjunde Villagatan 6 i ett tre våningshus som släkten, Hans och Viola ägde. När Albert och hans hustru skulle besöka Hans och Viola gick de mitt i gatan. Hustrun bärande en jättestor hatt och Albert svängande runt med en spatserkäpp. Märkligt att man hemfaller åt lusten att bege sig tillbaka i tiden för att besöka minnen från sedan länge döda släktingar.

Följetong del 107:håll i dörjen!

Han funderade ut en enklare artikel som alla skulle kunna förstå. Hur skulle den kunna se ut! Det var en gång tre små grisar. Ja den skulle kunna vara förståelig. Trots allt så är man medkännande. Det gick inte att komma ifrån. Om det finns så mång människor som inte förstår så varför kasta pärlor till svinen. Ge folk den skit det folket vill ha! Nej, han trodde inte att det skulle vara värt mödan att skriva sådan skit. Varför skulle han vilja att just kulturjournalister skulle skriva strunt. Det finns säkert de som självmant tar på sig det att skriva skräpigt om skräp. Det finns alltid gott om sådana. Han kunde förstå dem också. Nu var det dags att fortsätta arbeta. Det fick bli en del nattabete för att få upp farten. Nu tog tankarna en annan riktning. -Pojk håll i dörjen ordentligt. Var inte rädd för fisken. Du är mycket större än den. Den lille sexåringen höll fiskeredskapet så långt ifrån sig som möjligt. De var ute på havet i en liten Snipa och fiskade makrill. Nathanel styrde båten. De hade fått upp en hel del fisk. Makrillen låg på botten, på durken, av båten och sprattlade. Den lille pojken tyckte inte om det han såg. Han ville inte ha någon fisk på sin dörj. Till sist tappade Nathanel tålamodet med den pojkens attityd till fiske. Han tog pojken i nacken och körde runt bland all fisken med den lilles ansikte så att kontakten mellan människa och döende fiskar blev av. Den pojkens ansikte for runt bland alla fiskkropparna. Det är märkligt vilka minnesbilder från berättelser från förr. Detta kan ha hänt 1940. Mitt under brinnande världskrig. Det var en släkting till pojken som så bruskt undervisade i den ädla konsten att skaffa föda. Nathanel var hans farmors brorson. Det fanns ingen tid att tveka på. Mat skulle infångas nu när tillgången var god och alla skulle hjälpa till. En annan berättelse var från när pojken blev lärd till det yrke han skulle utöva hela sitt liv. Det var en 120 kg bjässe som hade kunskapen. Han hade kämpat på Frankos sida i spanska inbördeskrigetmoch blivit dekorerad när han deltog i finska vinterkriget. Han bar sina medaljer på sig på jobbet. Han var en riktig sadist tyckte den unga pojken, tonåring. Men det blev ett tillfälle som den unge kunde sätta sig i respekt. Sadisten svetsade med den tidens svetsaggregat. Det hände många olyckor med gastuber som exploderade. Både den unge lärlingen och sadisten såg att det blev en läcka på slangen aldeles vid slangen som det började brinna i. För en tid sedan hade en ny lärling förolyckats när han på skoj skruvat på en gastub när de andra kom tillbaka från fikarasten låg lärlingens huvud av skiljt från kroppen. Nu när båda två tittade på läckan som fattat eld fanns det ett allvar hos sadisten. Den unge så ofta plågade lärlingen tittade lungt på sin plågoande. När han såg skräcken spridas i sadistens ansikte sprang han kvickt och stängde av gasflaskan och faran var avvärjd. Nu blev han bättre behandlad efter detta. Han had sett in i sadistens själ och upptäckt en rädd person. Det visste sadisten att lärlingen nu visste. Deras samarbete fortsatte på en mer jämlik nivå. Gunnar släppte tankarna på det förgångna och arbetade ihärdigt nu i ett högt tempo.

Följetong del 106: Sverige, Sverige och Sverige!

Gunnar vaknade upp sent nästa morgon och kom först inte ihåg var han befann sig. När han såg vem som låg bredvid honom mindes han. Han ville inte väcka henne. Istället låg han och lät medvetandeströmmen flöda. Av någon anledning så kom han ihåg ett samtal med en gammal arbetare. -Jag gillade aldrig att man sa att den och den hade byggt huset när de aldrig gjort ett handtag. Själv har jag byggt hus handgripligen under nästan femtio år. -Det var under den tiden det byggdes fler hus än någonsin. -Tiden har gått fort. Jag var alltid på gott humör när jag gick till jobbet -Ja, och nu närmar det sig slutet. Har du mycket ont? -Ja, speciellt i skulderbladet, det högra. Det är som om det är ett hål rakt in i kroppen och i det hålet gör det ont. Också gör det ont i vänster öga. Jag har bara några procent synförmåga kvar i det ögat. -Kommer du ihåg Erik och Arne? -Ja, den ene blev alkoholist och de andre morfinist. -Det spelar ingen roll! -Neeej! -När du kommer till himlen så kan du väl kasta ned några potatisar till mig. Jag misslyckades med potatisskörden i år. Det har aldrig hänt förr. Jorden blev för blöt av allt regnande. -Jag kanske hamnar i helvetet. -Då kan du kasta upp några heta potatisar till mig! Märkligt att jag tänkte på det samtalet. Jag måste röra på mig nu! Jag skriver en lapp till henne. Professorn tog metron till Sorbonne och gick på en föreläsning om Jacques Derrida. Det var länge sedan han bevistade en sådan. Det var fullt av åhörare och ämnet var intressant. Men han hade svårt att koncentrera sig. Han tog en lång promenad längs Seine sedan promenerade han hemåt för att jobba. Han läste om någon i en svensk morgontidning som tyckte att kultursidorna var för svåra att förstå. Ord som normalitet, autencitet och modernitet ansågs som modeord som användes i onödan. Det skrevs många för svåra artiklar på kultursidorna. Han promenerade vidare, fnissande och gnolande på en känd slagdänga med en mycket enkel refräng:Sverige, Sverige ovh Sverige!

Följetong del 105: Förströelser!

De träffades utanför restaurangen och gick in i samlad tropp. Det blev mycket vin och många öl den kvällen. Samtalsämnena flödade fram likt en kinesisk drake. Fotbollslaget Standard Lièges nyförvärv, Den nya presidenten och brudar.  -Tror du att Zlatan kommer att rädda laget! -Han tror det! -Det gör han alltid -President Hollande är en katastrof för landet! -Sådana är de alla! -Vilka? -De med makt. De spelar ingen roll vem som har makten! -Jag tycker han verkar bra! -Nicolas Sarkozy var en riktig karl.Han kunde ta i med hårdhandskarna. Den där blekfisen Francois Hollande kommer vara en katastrof för oss med all sin protektionistiska strategier. -Såg du henne? -Nej! -Hon där! -Peka inte? Hon tittar hitåt. Hon kommer hit. Vad skall vi göra? -Vi bara njuter av att se henne! Kolla bara! -Mina herrar vad tittar ni på! -Det måste vara gudinnan som med alla lyskraft bländar oss arma vanliga usla män. -Det där var ett billigt trick. Har ni båda hört talats om kvinnorörelsen! -Neeeee! -Jo, lite! Man tittar inte på kvinnor som ni gjorde!  -Aha! -Nu vet vi! -Vi skall aldrig göra så mer! -Jag funderar på att gå i kloster! -Jag med! -Tänk om alla män gick i kloster! -Det tycker jag vore rätt åt er! -Jag kommer att arbeta hårt för detta!  -Ni kommer att bli angivna av kvinnoföreningen. Och vi kommer straffa syndare mycket hårt och känslokallt. -Nu har du skrämt oss på riktigt. -Vi är kontrollerande, våra röster är metaliska och vi saknar känslor helt och hållet. Så få inte för er något bara! -Det var hårda puckar!Hö! Hö!Hö! -Oihihihi! Oihihi! Ohihihi! Gunnar tyckte att samtalen slirade på ett mycket avkopplande sätt. -Ha! Ha! Har du ont? Åh, vad det är synd om dig! Skall jag blåsa på det onda! Professorn kände att nu var det dags att bryta upp! Det var trevligt med umgänge men nu finns utrymme för något nytt. En del samtal hade varit mer av ett vältrande i känslokyla, elakheter och ironier. Han såg det utopiska i att leks att det inte fanns några mörka moln på himmelen. Utanför restaurangen stod Gudinnan som de träffat aldeles nyss. -Får jag slå följe med en av munkarna? -Mycket gärna! -När är det dags att gå i kloster? -Jag reser imorgon! -Vart? -Tibet! -Ja, vart annars! Går det lika bra med ett fransk kloster? -Jo, det kanske är bättre! -Du verkar mycket lättpåverkad! -Det stämmer. Jag har nästan ingen vilja alls. -Får jag föreslå en aperitif hemma hos mig? -Accepteras med glädje!

Följetong del 104:"Lille Fridolf"

-Jag är hunsad av Semlan. Det är hon som bestämmer. Hon är så in i norden bestämmande.  -Jaså! Det skulle man inte tro! Det är lättare att tro att det är du som bestämmer allt. -Nej! Nej! Helt fel! Hon bestämmer över vad vi skall äta, göra och hon tar alla pengarna och bestämmer över vad de skall användas till! -Det låter fruktansvärt! -Det är värre ändå! Det är tortyr! -Så illa kan det väl inte vara! -Det är värre ändå! Hon styr hela min vardag! Från det att jag går upp tills jag går och lägger mig! -Du är en riktig toffel! En velourman!  -Jag är mattan hon går på! De hade suttit på en restaurang och samtalat länge. Gunnar hade lyssnat tålmodigt på kompisens klagan. Det är tur man inte är gift tänkte Professorn.  -Jag tycker ändå om henne! Hon är mitt allt! Bara för att komma bort från det samtalsämnet! -Jag tycker att Fredrik Reinfeldt har för bråttom. Statsministern tänker riva ned allt som svenskarna byggt upp under generationer. -Tvärtom han och Hasse Borg är för sega! Ta bort de flesta skatterna och låt folk klara sig bäst det kan! -Nej, nu tar du väl i? Hur skulle det se ut! Kan du tänka hur allt skulle fungera i ett sådant samhälle. -Vi skulle slippa all byråkrati och den fria konkurrensen skulle inebära att det skulle bli lägre priser och högre kvalitet på varorna. Låt marknaden bestämma så blir det bäst!  -Tänk vad enkelt och lätt det låter! Det är som om de goda finns bland företagarna och det onda är anställda av staten. Det är en svart och vit värld du målar upp. Det har inget med verkligheten att göra! -Hur skulle du vilja att det skulle vara. -Ekonomin skall vara ett medel för att nå välformulerade mål inte en religion som durkas som det har blivit nu. Girigheten har satts upp på en piedestal och dyrkas mer än någonsin. Det är en katastrof. Janne började plötsligt gråta! -Varför gråter du? -Jag är så olycklig! -Gör något åt det! -Det kan jag inte. Jag är kristdemokrat och familjen är helig för mig! Professorn tröstade honom så gott det gick! -Viktigast av allt är att vi måste hålla sams vi svenskar. Professorn nickade medlidsamt samtidigt som han tittade efter en kvinna. Han tänkte: Var det France? Nästa dag när Gunnar ringde Janne hade Janne glömt allt!  -Har du lust att följa med på krogen ikväll. Vi blir ett stort gäng som skall ut och festa.  -Det gör jag gärna!

Följetong del 103: Kvinnorna är störande!

Han mindes att han ofta hade tänkt på hur det var på Orrevik. Barnen som stojat och rusat omkring. Slängt sig i havet! Rune som stått som en stenstod på olika platser och simulerat att han arbetat,  den gamle arbetaren. Inget av det fanns kvar. Gunnar var inte den sentimentala typen. Det var många som dött från honom så att säga utan att han tappat modet och tilltron till livet. Han återvände ofta till minnesbilderna och personerna som talade till honom i sin frånvaro. Nu varnade de honom plötsligt från att öppna dörren. Han klev ut på balkongen och klättrade över balkongräcket. Han hörde ett brak och högljudda röster. Sedan blev det tyst. När han vågade sig fram igen kunde han upptäcka förödelsen. Senare när han ordnat med förödelsen, anmält till polisen och reparerat rummet utan knussel verkade hotellägarna nöjda med det, så hade han gått till Tuillerna och satt sig där i en hyrstol. Den svenska denatten var räddhågad och provinsiell det visste han. Han hade kommit i samspråk med Adolf som var på visit i Paris för att hälsa på sin franska del av hans släkt. De hade diskuterat affären Assange. Det hadde varit så fåniga svenska kommentarer. Det är klart att Assange inte litade på det svenska rättssystemet. Med USA som god vän till det ack så borgerliga Sverige var det nog inte så mycket att hänga i granen. De hade båda ondgjort sig över utvecklingen i Sverige. Sedan hade de noterat att de hade många kvinnor som satt på många platser runt omkring Tuillerna. De erkände båda att anblicken av alla kvinnorna störde deras koncentration. De skämdes båda över att de båda var så lättpäverkade.  -Se bara på den rödhåriga klädd i grönt som sitter därborta. Hon stör bara med sin existens. -Kolla på den grandiosa i röd klänning och en nästa genomskinlig topp. Vi måste gå härifrån. Det är genant hur lätt vi faller till föga för sådana enkla knep. De sökte sig åt hållet där Gare de Nord var beläget. Där kunde de fortsätta med sina samtal.  -Den ekonomiska politiken är katastrofal! -Du tänker på vinstmaximeringen -Och hur man hålls skadeslös för de negativa förändringarna som ofta blir följdverkningarna av de hämningslösa exploateringerna. De skildes samtidigt som de lovade varandra att ses snart.

Följetong del 101: Dödens grävskopa!

Vi marscherar i takt När något ostämmer Fortsätter vi ändä Vår akt Dödens grävskopa Har inget meddelsamt leende Förvåningen över att  Nu var det slut Satt kvar länge Gunnar skanderade samtidigt som han målade. Det fanns en stumhet i hans verksamhet som inte gick att skaka av sig. Något hade försvunnit som han saknade men inte visste vad det var. Han strävade vidare i sitt måleri på ren rutin och hoppades att allt skulle bli något ändå. Det knackade på dörren. När han hade för flera veckor sedan hade kommit tillbaka till hotellet efter att ha skilts från France lät han allt och alla rinna av sig! Det tog lång tid! Han kunde känna hur sådant som väckt hans obehag och sårat hade klistrat fast sig som kardborrar! Hade han kunnat hade avlägsnat dem med handkraft! Det gick nu inte. Det ända han kunde göra var att vänta tills hans sunda vätskor kommit i balans igen! Det blev en tid i overksamhet trots hans goda föresatser! Han kände hur uppkomna symbioser liksom klibbats fast i hans spegelneuroner! Om han kunde komma på ett sätt att skynda på den processen att bli av med dessa kardborreliknande oroselement!  Han försökte med meditation, löpträning, gå på gym och hänga på olika ställen i  Montmartre!  Ibland fick han för sig att nu var det dags igen att bli människa igen för att snart kastas in i en ny melankoli! Han undvek människors blickar med syfte att undvika för många slumpmässiga intryck! Han ville inte inlåta sig i en ny förbindelser och undvek därför att se på kvinnor. Det kunde så lätt distrahera honom om han råkade fastna med blicken på ett hårsvall, profilen av bröst, lår eller studs. ibland fick han för sig att vissa kvinnor besviket noterade att han inte uppmärksammade henne och hennes beräknade attraktionskraft. Det roade honom och lockade honom att bryta sin uppsatta disciplin genom att i smyg slänga ett snabbt ögonkast på någon som attraherade honom. Det tyckte han var ett tecken på att han var på väg att bli på bättre humör! Han hade precis börjat äta en måltid på ett franskafrikanskt pannkaksrestaurang när en kolsvart afrikanska satte sig mittemot honom och demonstrativt tog sig en bit av hans pannkaka!  Samtidigt blev han dionyssiskt  betagen av hennes skönhet. Han noterade att hon belåtet upptäckte detta och hon tog en bit pannkaka till! Han beställde in mer vin och ett glas till henne också! Snart var de inbegripna i ett ömt samtal om livet, melankoli och kärlek. Det blev åtskilliga flaskor vin! Kvällen fortsatte med taxi hem till honom och de somnade genast när de kom in på hotellrummet! Nästa morgon vaknade han av att hon satt upp på sängen naken! Han hade aldrig sett en naken svart kvinna på så nära håll tidigare!  Han kunde inte slita  blicken från henne. Han lät blicken löpa helt fritt och njöt av allt hon lät honom få se. Han upptäckte på  insidan av ena låret fanns det en tatuering med siffran 64! Av en impuls borrade han in sitt ansikte i hennes hår. Det fanns myriader av lukter i hennes starka, burriga hår! Det luktade skit, underbar parfym, svett, sinnliga kroppslukter, rök, vin, pannkaka, rökelse och så många fler lukter att han drabbades av stark yrsel kombinerad med huvudvärk. Han lät sig hand lös falla mot hennes sköte och lår. Det fick henne att böja sig över honom och smeka hans huvud sakta. Det var faschinerande att titta på hennes mörka starka hud. Han smekte den längsamt och blev förvånad över hur denna starka nästa läderaktiga till utseendet var så ulltra känslig för hans smekningar. Han kunde se hur den knottrade sig! Han lyfte upp huvudet ur hennes sköte och tittade på hennes vackra,starka ansikte, mötte hennes blick. Hon tittade djärvt, sinnligt och djupt in i hans ögon.  De ögonblick som virvlade förbi innehöll multirymder av liv och rymd. All hans melankoli var som bortblåst!  Hon strålade mot honom av livslust, glädje och intelligens. Han kastade sig över henne och hon vred sig som en puma och lade ned honom på sängen med en hårdhänthet som överraskade honom fullständigt! Överallt flimrade kyssar, kramar och beröringar i en vulkanisk frenesi som fick de båda att flämta.  Han täckte och förföljde hennes kropp med sina läppar och händer. Allt ville han undersöka hos henne! Hon med orgastiska stormvindar av ljud, sång och skratt följde honom nyfiket, vaksamt och ljudligt varnande om han kom åt något känsligt, skamligt eller sömnigt.  Båda var på vakt mot varandra samtidigt som de gav sig hän fullständigt. Hon kysste honom på ställen han aldrig blivit kysst på med hänförelse och lidelsefullt och med en grymhet som fick honom att kippa efter andan. När hon tryckte ned honom med hela sin muskulatur trodde han att han skulle dö av lidelse. Ett ögonblick kände han hur hela hans kropp genomkorsades av nästan ett epilepsiliknande anfall när hon stötte sina blygdben mot hans  höft. Då blev hon öm och smekte hans mage, pung, erregerade penis, insidan av hans lår, hans stjärthalvor.  Hon ömsom smekte, masserade och kysste honom på hans lår, knän, smalben och fötter.  Kyssarna på fötternas beniga ovansida fick honom att krulla sig i hela kroppen och vrida sig likt en orm av kättja! Han reste sig upp i sittande läge och grep tag i hennes underbara bak och drog den till sin mun och började äta av alla hennes safter. Hon sjung med full kraft en sång med ord han aldrig hört tidigare!  Sedan kastade hon sig om och vred sig ur hans kraftfulla grepp fyllde sin mun med hans phallos och sög med kraft så att hans ögon höll på att trilla ur sina hålor. Hon satte sig grensle över honom och dansade med sin stuss på hans mage så att hans hjärna glödde som en kamin av lust och smärta tätt  omslingrade föll de ned på sängen och vred sig på det mest obekväma sätt i extatiska rörelser ömsom rytmiska ömsom nyckfulla, ryckiga!  Plötsligt skrek hon till! Han kastade sig över henne igen! Grabbade tag i hennes bakdel. Denna gång mer framgångsrikt och förde in sin eregerade manslem i hennes mjuka blygd. Han lärde känna hennes blygdläppar med sitt ollon och förde försiktigt in huvudet på penisen i början på hennes sköte. hennes förgård utgjöt safter och omslöt skaftet med skötets sekret så att han upprymdes ännu mer! Han tvekade nu om han ville vidare.  Det räckte med att befinna sig i denna lycksalighetens förgård. Gick han vidare så visste han att det snart kunde var slut! Här stannade han därför länge och rörde sig rytmiskt med lätta korta rörelser som överaskade henne med att ena stunden vara lågt ner, sedan lite högre upp. För att ibland var högst upp och kasta sig längst ned och tvärtom! Han njöt av denna orgastiska växling! Han ansträngde sig till det yttersta med sina laterala improviserade nivåbyten. Hon parerade, svarade och var ibland helt stilla utan att lura in honom på djupare vatten. För att i nästa ögonblick knipa åt om hans snopp och vara hur  tydlig som helst med hur hon ville vilken karaktär och innehåll växlingarna skulle ha. Hon var likaså nöjd med att vistas i förmaket till detta erotikens palats! Som om också hon tvekade om det var något vettigt med att låta hans kuk tränga in djupare i hennes allra heligaste! Hon kände sig uppspelt och upprymd förstod han. Hon sjöng, skrattade och ljudade ibland med mörka guturala ljud som växlade till höga falsetter! Det hade räckt så! Det förstod de både men det var som en kraft som de inte styrde plötsligt ryckte fram och förde fram hennes sköte som gjorde att han kom djupt in i henne och med full enegi utgjöt sin sperma med riktning mot hennes ägg. Hon undslapp sig flera förvånnade utrop som växlade till djupa stön.  Gunnar kunde bara få fram hesa flämtanden  och stönanden. Livets mirakel hade tömt ut deras båda krafter och de föll ihop i en avslappning som nästan liknade ett förstadium till dödens slutpunkt. De låg bredvid varandra länge! De blundade båda som om de inte ville möta verklighetens vardaglighet! Till sist nöp hon till honom på hans visare som fortfarande pekade rakt upp mot taket med ett skratt och sa att det här måste vi göra om nu! Han började förbereda sig på att göra henne till vilje!  Då hon med ett förvånat utrop sa att du är ju farlig. En sådan svärm till från dig och jag får tvillingar minst. Hon skuttade upp ur sängen och rusade in i duschen. Han förföljde henne dit och de duschade gemensamt och tvålade in varandras bröst och kön med vällustiga ljudliga utrop och han fyllde henne ännu en gång med sperma mitt i ett hav av lödder och strömmande vatten. Hon gjorde rent sitt anus i duscen och välkomnade honom in dit istället när han för tredje gången med artikulation och inte utan viss besvikelse nu istället fyllde hennes rumpa med hans sista nästan genomskinliga sädesvätska. Han förbluffade sig själv med att han så besinningslöst ville befrukta hennes ägg hela tiden. Han kysste hennes anus därefter som om han ville försäkra sig om att hon också kunde få ut något av hans senaste njutning. Gunnar kände med tungan därinne och lyckades få smak på  sin sädesvätska och lät den rinna in i sin mun. Som om han ville föra över den till hennes slida burrade han därefter in sitt ansikte i hennes venusbuske och stack in sin tunga in mellan hennes underbara blygdläppar och sög på dem samtidigt som han lyssnade på hennes gurglande grymtande ljud som plötsligt steg till en hög ljus ton i samtidigt som hon krampaktigt vred sig i det ljumna duschvattnets kaskader!  Efter en stund gick de ur vattenkaskaderna hand i hand och flanerade omkring i de stora flotta hotellrummen som Gunnar så turligt hade bokat för sig själv och som just nu tjänade som ett ontologiskt varande med Gunnar och Milena som blivit som om de var ett.  Deras multituda uppgående till en vilja omslöt dem på ett sällsamt sätt. De vill bara vara tillsammans.  De tog på sig sina vackraste kläder och promenerade omkring i sta'n som låg som en väntande vintergata för dessa multituda två att uppgå i!  Allt var vackert  denna kväll . De promenerade omkring bland gränder och beundrade vyer och utsikter från olika prång och höjder som det fanns gott om! Nu när det knackade på dörren hoppades han på att hon skulle vara där.

Följetong del 100:Sexdistrikten!

-Inte på vad som helst! -Jo! -Du måste vara desperat! -Ja! -Sätt dig jämte mig! -Det svåraste med lidande är att det känns så onödigt. Men jag vet att döden är en del av verkligheten. Jag är upprorisk och vill inte erkänna att tiden har sin gång. -Jag gillar inte lidande men jag märker att dina berättelser berör mig. Det överraskar mig. -Det underbara är att mitt i allt kaos uppstår mirakel. -Detta med mina känslor för dig som nu plötsligt väckts är märkligt. Jag har noll koll. -För länge sedan så minns jag att jag drömde om en underbar kvinna som jag skulle träffa. Den kvinnan var som du. -Försök inte! Tack för den! Nu kom jag till sans igen. Vi går nu! -Jag kommer med! De kom ut i Parisnatten. Kvällen var ljummen fast ingen stjärnklar natt direkt. Utelivet var i full gång. De var tvingna att passera de värsta sexdistrikten.  -Märkligt under vilka olika omständigheter människor lever. -Vad menar du! -Så som de bjuder ut sig här! -Måste man vara empatisk jämt? -Neeeej! -Då bryr jag mig inte! -Jag minns hur vi i Eldteatern satte ihop olika pjäser. Hur vi vårdade språket som vi använde för att beskriva vad vi gjorde! -Jag förstår inte! -Låt mig ta ett exempel! -Okidoki! -Vi använde beskrivningar av publiken där vi kallade dem för vittnen till det oerhörda de skulle få se. -Oj! -Det kan verka patetiskt men vi trodde på det! -Tokstollar! -Älskar du mig mindre nu efter jag berättat detta. -Jag älskar dig inte alls. Och har aldrig gjort det heller! Jag vet inte om jag tror på kärleken. Du är bara ute efter en sak. Försök inte med mig! -Vi kallade också regissören för vittne. -Det låter religöst på något sätt. -Det var det nog. Även om man sa att teatern var blasfemisk. En kompis berättade att Grotowski menade att man skulle möta Gud varje dag. -Det låter ansträngande -Det var det nog. Väldigt ansträngande. -Du är gullig! Jag kanske kan älska dig lite. Ett kort tag! Håll mig i handen igen. De fortsatte under tystnad länge.  -Nu skiljs våra vägar! -Ja, France, du bestämmer jag är som lille Fridolf. -Det har varit en trevlig stund. Kanske vi ses någon gång. Han gick till sitt hotellrum ensam och försökte tänka igenom sin livssituation. Han tyckte att den var förvirrad. Men han var för trött för att ägna sig åt navelskåderi. Det var bara att hasta till sovplatsen. Det var det enda vettiga.

Följetong del 99:Ondulations!

De dansade mycket inlevelsefullt. Inspirerade av Salsa ondulerade France runt Gunnar på ett mycket konstfärdigt sätt. Gunnar försökte så gott det gick att improvisera fram salsaliknade steg som möttes av fniss när France ormade sig runt honom på ett lealöst sätt som om hon inte hade några ben i kroppen. Hans stelhet irriterade honom och han förbannade alla timmar som han sprungit och jagat en boll eller liknande i sporter som ishockey, fotboll, innebandy och handboll utan att ha stretchat efteråt. Ibland kändes det under dansen som om hans kropp höll på att gå sönder på grund av alla omöjligheter som dansen lockade honom att utföra. Jag kommer att vara ledbruten. Men när han mötte hennes blick när hon jazzade runt honom tappade han fullständigt sansen och flög omkring som den värsta skadeskjutna fågel. -Mer champagne! -Jag har råd att betala men det börjar bli dyrt. -Det är inga bekymmer för mig. Jag har plenty of money. -Du är det bästa och värsta som hänt mig. -Vad jag vet har jag inte hänt dig. Jag har i alla fall inte märkt något. Men du är söt som du försöker. Helt hjärtlös är jag inte. Bara som du förstår kan jag inte bara låtsas var kär i dig. Bara lite ibland. -Låt oss tala om något annat. -Vad då?  -Att de där teaterentusiasterna de tränade från morgon och kväll. -Vad tränade de? -Flytta bröskorgen dels åt höger dels åt vänster. Bakåt och framåt. -Så här! -Mer! -Lugna ner dig! -De gjorde samma med bäckenet! -På detta viset. -Nu blir det outhärdligt! -Du tänder så fort. -Vad kan det bero på? -Du hade nog en mycket torftig barndom. -Ja den var inte mycket att hänga i granen förståss. -Du längtar så starkt efter ett bättre liv. -Du har rätt! -Jag kan tänka mig idka välgörenhet för dig och låtsas. -Jag går med på vad som helst.

Följetong del 98:Champagne!

När Gunnar gick hand i hand med France errinrade hans sig då han sist var och tittade på Stadsteatern i Göteborgs höstpresentation av kommande premiärer det innevarande spelåret.  -Teaterchefens maktfullkomlighet var som ett sömnpiller. Skådespelarna kom gående i olika led ungefär som i skolan förr i tiden. -Teater är ofta dötrist! -Det var i sällskap  med David och Sören. Vi tyckte att det var en nedslående upplevelse. -Etiennes föreställningar var säkert mycket mer sevärda. -Jo, det var nog en stor skillnad. Jag har aldrig sett någon av Decrouxs uppsättningar. -Jag skulle vilja att du  pussar mig lite på kinden nu. -Jag drömmer redan om den nåden. Han undrade hur han skulle kunna berätta om sin relation till teater. -Vi ville ämdra på allt -Det behövdes säkert. -Ja, det var viktigt att det hände något kreativt. -Jag skulle vilja ha något att äta. -Me too! Väl inne på restaurangen  kände han hennes hand som sökte sig till hans knä under bordet. Han kände sig plötsligt mycket blyg och satte i halsen. Hon berättade om sin barndom. Den hade varit besvärlig med  många traumatiska upplevelser. Men nu så kändes det som om det var ett passerat stadium som hon lagt bakom sig. De gick vidare ut för att möta kvällens alla förlustelser tillsammans. -Jag vet inte varför jag tyckte att teaterchefen verkade ha tagit sitt chefskap på väl stort allvar. -Hon var säkert stressad av alla gubbar som satt i massa maktställnigar och tvivlade på att en kvinna kan leda en teater. -Du har säkert rätt!  -Jag skulle inte vilja kämpa med alla stofiler som finns. När jag såg henne stå där på scenen tänkte jag fördomsfullt att det blir lätt att man sitter mycket i möten och vid datorn. -Hur tycker du jag ser ut? -Du är som glittret i sjön en solig varm dag. -Du får inget för ditt smicker. Bara så du vet! -Jag förväntar mig inget! -Du är rolig du! Mig lurar du inte! Nu vill jag ha champagne!

Följetong del 97:Du kan få hålla mig i handen!

Han började berätta för France om Etienne Decroux och hans vidunderliga gärning utan att ens snegla på hennes höfter, venusdelta eller bak. Det ryktas att Etiennes etyder med gång; att gå var grunden för Mickael Jackssons så välkända Moonwalk som ju nästan varje kids gillar och kan göra lite grann. Han tyckte att hon lite förvånat gav honom några undrande ögonkast på grund av denna brist på sensuell attraktion och brist på blickar på henne från hans sida. Han fortsatte att berätta. -Etienne grävde ut en källare under hans hus. Där undervisade han många elever. Det sägs att på senare år skrev hans hustru ned alla etyder och hjälpte hålla reda på hur de skulle utföras.  -Jag skulle vilja lära mig av honom. Det låter fantastiskt. -Tyvärr finns han inte längre bland oss -Du låter som en präst. -Jag känner mig som en sådan. -Du får titta på mig om du gör det med diskrektion och inte så där glupskt. -Åh, nu kan jag andas ut. Decroix var mycket noggrann och hade många klara tankar hur den abstrakta mimen skulle utföras. Många hade en sådan respekt för honom att vistelser under hans pedagogiska ledning kunde fullständigt förändra människors liv. En person lär ha kallats Texas Jim under sin skådespelarkarriärr i Sverige. Han lär ha varit skojfrisk och gladlynt. Efter ha undervisats av Etienne i flera år var han mer likt en allvarsam ung man som lade många tunga frågor på sina axlar för att de skulle lösas.  -Jag hade gärna blivit mimare men behållt mitt glada sinne. Hon gjorde några pantomimiska rörelser och han kunde inte låta bli att beundra hennes kropp. Det märkte hon. -Nu var du där igen din snuskhummer. -Förlåt mig. Det skall inte hända mer. -Du får ingen mer chans. Hon fortsatte att utföra olika pantomimiska etyder. Han tittade på henne engagerat och seriöst. Han höll sina känslor i chack genom att tänka att han befann sig i en predikstol och höll en domedagspredikan om hur mänskligheten kommer att gå under om inte människorna bättrar sig och syndar mindre. Det fungerade så där! -En historia finns om en norrlänning som kom dit och Etienne tilltalade honom på franska vid första mötet. Norrlänningen var så upplyft av att han skulle få bli undervisad av denne mästare att han varken hörde eller såg. Ettienne höjde rösten och talade länge till norrlänningen. Men utan reslultat. Norrlänningen var helt upptagen av stundens allavar och förstod inte att han tilltalades av denne legendariska man som anses ha systematiserat mimen. Till sist blev Ettienne vansinnigt arg och gormade och skrek, spanng ut ur lokalen och slängde igen dörren. -Oj, vilka män det fanns på den tiden. Det har bara blivit sämre. Sådana män finns inte mer. Också tittade hon nedlåtande på Gunnar. Han bara slängde sig över France och övehöljde henne med kyssar. Hon gjorde kraftfullt motstånd. Och han lugnade ned sig och fortsatte berätta med tillkämpat lugn. -När han hade blivit äldre så hade han undervisat en ung svensk länge. Sedan när den flitige eleven visade upp sina ambitiöst inlärda etyder under stort lidande och mycken svett.  Alla förväntade sig att mästaren skulle yttra sig om framträdandet som han brukade. Etienne blev tyst en mycket lång stund sedan sa han: -Mycket bra! Men varför darrar du så mycket med dina händer. -det har du lärt mig. Jag har arbetat mycket på just de momenten. Så såg det ut när du lärde mig de etyderna. Etienne lär ha rest sig upp och muttrande lämnat lokalen mycket upprörd. -Vilka underbara historier du berättar. Du kan få hålla mig i handen ett litet tag.

Följetong del 96:Hennes bak!

Professorn fördjupade sig alltmer i det förflutna. Man kunde undra om det fanns något intresse för dessa legendariska personer. Var Jerzy Grotowski ens värd att lära känna för unga som lever i detta hektiska liv med all osäkra framtidsutsikter? Är det inte mer lättköpta poänger som inte kräver så mycket som lockar både publik och utövare av idag. Detta tål att tänkas på. Han tog sig fram i Paris bland alla turister. Det var knökfullt och hans panna var rynkad. Han bekymrade sig för att all kreativ möda som resulterat i så mycket bara skulle vara som bortblåst. Det var märkligt att han brydde sig så och bekymrade sig. Framför honom gick en kvinna mycket ryckigt. Han försökte gå förbi henne men det gick inte för det var så många mötande som kom i vägen. Jag måste lugna mig lite. Han saktade ned farten. Nu blev det pinsamt därför han märkte att hans blickar då och då fastnade på hennes bak. Han slet bort blicken och tittade åt alla andra håll. Men så fort han glömde av sig var han där igen med blicken. Om det finns en gud kommer han straffa mig för detta. Men  det är kanske därför unga hellre vill ha showbiz än massa seriöst. Kan det ha med svanskotan, genitalierna och bäckenpartiet. Är det allt? Gunnar nästan snubblade över sina egna fötter när han märkte vilka låga tankar som uppfyllde honom. Han måste tala med henne nu. Han klappade henne på axeln och berättade hur han kände det. Om hans grubblerier. Hon skrattade hejdlöst åt honom länge. Han kände att det drogs ett löjes skimmer över honom. -Vad gör vi nu? -Vi? -Vi! -Ni slår alla rekord. Jag skulle kunna allmänna er för polisen om jag vill. -Vill ni det? -Kanske! -Varför? -Det vet jag inte men på något sätt uppfattar jag det som förolämpande att ni tittar på min rumpa. -Jag vet! Uppfostran, vår kultur, religionen, föräldrarna. -Ni är djupsinnig på ett ganska ... Hon tappade tråden.  -Gå före mig istället! -Va? -Gör som jag säger annars ringer jag polisen. -Ja, ja. De gick länge på det viset. Ibland frågade han hur länge skall detta pågå. Och fick svaret ett tag till. Till sist! -Nu räcker det! -Bra! Hon gled upp längs sidan på Gunnar. -Svaret blir nej! -Oh! Vad tråkigt! -Vi kan träffas ändå som vänner! -Gärna! -Här är min mailadress. Frågor@gmail.com -Det var så vidunderligt att ni vill vara min vän.

Följetong del 95: stampa på samma fläck!

Det var engagerade tider. Teaterauktoriteter kunde ställa upp gratis och delge sina kunskaper. Ingemar Lind var en stor hjälte med sitt Institutet för scenkonst som undervisade med stark emfas. Han gjorde många outplånligt intryck som instruktör. Det var nästan heliga principer som instiftades. Teatermannen Antonin Artauds signalera genom flammorna och hans grymhetens teater vilade som den helige ande över oss entusiaster. Det fanns något lätt nedböjt över oss.Vi slet i vårt anletes svett och liksom lutade oss några grader nedåt  mot något där nere. Det kanske var något jordiskt som vi ville vara förankrade i. Det var lidandet som tyngde oss i bästa världsförbättrarnit. Vi var ofta mycket allvarliga. Skratten kanske inte haglade runt omkring oss. Det var verkligen ett annorlunda liv. Tänk om man hade kunnat förutse tidens gång med alla nymodigheter och framför allt alla tekniska innovationer tillsammans med de många och stora folkvandringarna som förändrade samhällsklimatet världen över. De homogena(nåja) nationella identiteterna har splittrats upp i virrvar av invadrares hågkomster av hemländers traditioner. Det hade nog påverkat oss om vi vetat mer om framtiden. Men vi var alla upptagna med att överleva vardagens mödor i nuet. Förutom att det var hårt slit inbringade det små inkomster och uppspelningarna skedde inför ofta en liten publik. Några kommersiella succéer  var det ingen som förväntade sig. Vad var det vi trodde på och upplevde så starkt? De frågorna är inte lätta att besvara. Kan det ha med att begeistringen över att kunna resa d.v.s. turnera utomlands som lockade och gjorde att intresset blev så himmelsvid stor? Att kunna spela inför publik från andra länder och insupa och delge varandra nya upptäckter och vidunderliga kunskaper. Det skedde stort kunskapsutbyte som var livgivande på ett nytt sätt. Det var kanske  inspiration nog för att motivera att bryta med Svenssonambitionerna om den stora karriären, ett borgerligt liv med villa, båt och bil. Den borgerliga ambitionen som några deccennier senare blev den enda livsstilen för alla som kunde uppnå den. Nu är nästan  all producerad kultur tjänster som är noggrannt förpackade och har ett pris och erbjuds till kunderna att köpa och förbruka  inom ett bestämt tidsintervall för dem . Och självklart att undervisa inom kultursektorn tar man betalt för.T.ex. Välkommen och kom och  lär dig dansa salsa mellan kl 18-20 det kostar 2500 kr för en gång i veckan under 12 veckor. Betalning erläggs i förväg. Det fanns inget skäl att beklaga utvecklingens gång även om man kan längta tillbaka ibland. Gunnar hade suttit länge nog och funderat på svunna tider.Kanske fanns det något att återvända till som var nödvändigt, viktigt och strålande.  Nu skulle något kanske därför något annat hända men vad? Vad händer om han startar upp något nytt nu? Tappade sugar fanns det gott om. Här är det ingen som går och stampar på samma fläck.

Följetong del 94:Ja det trodde vi alla!

 Han drog sig till minnes alla träningstillfällena i Odinteaterns anda. Hur snurra på huvudet. Ja ibland flera varv. Och det knakade i nacken. Skjuta fram hakan och bakåt med haken. Det kändes ofta ganska torrt och tomt men med övertygelsens fasthet stod man ut med detta. Det var med skräck han tänkte tillbaka på när han tränade i timmar och svetten forsade. Ibland var träningsgolvet, ofta trägolv, oljigt av all svett. Det kunde kännas chockartat att slänga sig ut i sådana träningsövningar ofta  med inslag av en lättare form akrobatik och med vådliga röstövningar.  Det var därför att de skådespelare som hade möjligt att träna mer än vad han gjorde blev hjältar och beundrades som om de vore gudar. Nu är det knappt möjligt att förklara för en yngre generation meningen med den tidens teaterträning. Men då var det seriöst, sanslöst viktigt och oändligt betydelsefullt. Ibland flög man genom rummet kors och tvärs. Vid en clownkurs som då leddes av en annan teatergrupp som var inspirerade av Odinteatret. De hette Den blå häst i fri översättning från danskan. Då var det en skulptör som var kursdeltagare som också flög genom rummet men som inte drog in huvudet i tid. Han hade tagit rejält med sats och for rakt upp i luften och sedan rakt ned mot golvet utan att lyckas avvärja sig emot att landa på huvudet. Han landade rakt på huvudet. Men det var bara att fortsätta med träningen. Det var ingen som avskräcktes. Men det är klart att det fanns många skador som hände. Gunnar mindes en gång då hans nacke fastnade inför en premiär av en teaterföreställning vid namn Medan Tid Är.  Ja det var härliga tider då allt var möjligt och en mänskligare värld kunde skönjas. Det skulle komma nya reformer som bara skulle innebära att fler teatergrupper skulle kunna etablera sig. Ja det trodde vi alla.

Följetong del 93:SVD

Han trodde inte att han skulle besöka Nordiskt teaterlaboratorium. Alla började bli till åren även där. Även om de var vitalare än de flesta fanns det något med ålderdomen hos många människor som skrämde honom. Han kunde inte sätta fingret på det riktigt. Men det var något med att slå sig tilll ro. Sluta att utveckla måste vara lika med döden. Även om lockelsen och förförelsen var stor att sluta med detta ibland plogsamt och energi krävande att vilja ständigt utveckla och man skulle nästan kunna säga njutningen av att nästan inte göra något alls blev som en pådrivande företeelse som bland många härskade med nästan  total oinskränkt makt. Han kämpade sig igenom Le Monde. Det var svårt att koncentrera sig. Det var mycket annat han stötte på i sitt inre. Hans hjärna arbetade för högtryck. Det kom dimridåer i form av dunkla minnen och dunkla visioner från förr som uppfodrande ställde krav på handling mitt i sensommarvärmen som det ju var så skönt att njuta av idag. Skulle han uträtta något vettigt idag eller bara låta sig handlöst falla ned i ett lättjefullt promenerande. Kanske gå längs Seine. Det vore kanske något. Det fanns många saker som han skulle vilja göra och se i Paris som han ännu inte förverkligat. Han laddade ned i iPaden en svensk tidning. Det var länge sedan. I Svenska dagbladet "Under strecket" skrev man om Dante och den gudomliga komedin. Det var bra morgon lektyr. Helvetet, skärselden och himmelriket. Och skärselden låg på en höjd. Kanske som Montmartre. Han kanskeulle skaffa sig en hund. Det kunde vara trevligt sällskap på promenaderna. Han började fundera på vad för slags hund som skulle vara lämpligt. Vad skulle Grotovskij tyckt om att promenera omkring med en hund? Undrar om det var det teaterlaboratoriet som när de hade workshops i New York som inspirerat Breakdansens plastiska moment. You never know som de säger over there. Hjärnan arbetade fortfarande för högtryck men morgonens solstrålar började göra verkan på honom. Han började se Paris igen med ögon som han började känna igen. Återblickarna och hans navelskåderi avtog alltmer under läsningen av Svenska Dagbladet. Han beställde in mång espresso samtidigt som han fördjupade sig i tidningsläsandets ädla konst. Vid läsningen av Stockholmstidningen förvånades han över slöseriet med skattepenger. Någon hade haft riktigt roligt med skattebetalarnas pengar och slösat och gödslat ordentligt med sprit och vin i värsta dekadanta festprisse stil. Sådan är jag i alla fall inte. Den personen hamnar nog i Dantes helvete medan jag kanske blir rentvådd i Montmartres skärseld. Personen i fråga gjorde bl.a. av med nära fyra miljoner på ett bräde för ett festligt arrangemang. Det var annat än när Gunnar strängs hustru lämnade tillbaka pennor som var märkta tillhör statsverket eftersom maken inte längre hade några offentliga uppdrag kvar. Tiderna förändras och människorna med dem. Oj vad jag kände mig uråldrig just nu i detta läsande ögonblick.  

Följetong del 92: Marknadens malström

Det kom som ett knytnävsslag från ingenstans. Det måste vara sysslolösheten, maktbegäret och girigheten som griper omkring sig. Han hade aldrig noterat så många sura miner på så många människor under någon av alla de promenader som han gått som denna morgon. Paris gick inte att känna igen. Nåväl det kan jag nog inte göra så mycket åt. Han lät sig sjunka ihop på en uteterass och fördjupade sig ånyo i dagens Le Monde. Men det kom tankar på annat då och som förde iväg honom från tidningsläsningen till filosofin. Vad tjänade allt då till? Historien verkar inte satt några spår alls i samtiden. Alla snor omkring som skållade råttor utan en tanke på att deras liv snart är till ända och vilken nytta var det då med allt kackel. Han började klia sig över hela kroppen av nervositet när han tänkte på allt dumt. Vi människor utbildar oss hela tiden men verkar inte lära oss om det som är väsentligt. Inkomst och förmögenhetsklyftorna bara ökar deccennium efter deccennium. Vi spyr ut koldioxid i ofantliga mängder samtidigt som vi låser in oss i våra hus och bostäder och gör mest ingenting. Han tog fram sin Ipad och bläddrade fram Odinteatrets hemsida. Det var lugnande att se att de var aktiva och gjorde så många vettiga saker. Det stod för ett förhållningssätt till livet som gick att begripa som meningsfullt. De omfattade ett förhållningssätt som i Gilles Deleuze anda innebar att undersöka verkligheten och förhålla sig till den utan att överge givmildhet, öppenhet och välkomnandet. De kunde studera kulturer och ge konstnärliga uttryck  som var samhällsförändrande. Det var häpnadsväckande vad de gjorde. Gunnar såg detta som det enda tydligt väsensskilda från den malström av meningslösheter som den s.k. marknaden gav utrymme för. Marknadens produkter innebar bara att de mänskliga värdena urholkades alltmer. Civilisationen sjönk bara allt djupare ned i ett träskliknande kolsänka som snart övermätt skulle i framtiden spy ut allt i ett väldigt kaos. Då vore det för sent att bli klok. Nej, jag måste snart bege mig till Odinteatret.

Följetong del 91: Grodmat!

Återigen ett kraftigt återfall av melankoli och nosstalgi. Det fanns ett förflutet med träning, turneér och visioner om ett skapande som blev avbrutet av sjukdom och brist på,pengar. Detta satt fortfarande kvar som kroppsminnen och själslig längtan.Det fanns människor som förblivit i en kollektivt skapande miljö i snart 50 är och fortfarande skapade nytt. Det var häpnadsväckande och fyllde honom med sympati och visioner om människors förmåga att göra världen bättre. Världsförbättrare! Han smakade på ordet och det strömmade minnen från attityder och gästvänlighet som skulle förvåna generationer som gjort ekonomin till sin religion och mobbing som ordnande princip istället för läsning, uppövning av sin skapande förmåga, diskussion och samtal om det som berör. Hans senaste bekantskap hade precis lämnat hans hotellrum. Hon var glad och var så underbar oc h vacker att han inte gärna kunde gråta över tidigare tappade sugar i hans märkliga liv mer. Upp och hoppa! Armar uppåt sträck! Även denna dag hade något nytt i sitt sköte. Även om det inte var morgon direkt skulle han äta något riktigt gott och stärkande efter övningarna som han utförde noggrannare än vanligt. Någon hade myntat uttrycket att det är bäst att svälja en groda helt och fullt varje morgon för att påminnas om alla djävligheter som kan drabba en under dagen. Det tänkte han inte göra i synnerhet inte med denna sena start på dagen. Nu gällde det att eccellera i motion och gymnasticerande för att sedan med glupande aptit äta en rejält mål mat och samtidigt läsa morgontidningen vid någon uteservering. Han kände på sig att det var något nytt som fanns i honom som skulle kräva en del. Han undrade vad det var samtidigt som han lite förstrött cirklade, upprepade raka rörelser, skickade iväg inpulser, hoppade och joggade i hotellrummet. Himmelen lyste blå och lockade till att gå ut. Det är märkligt vilken inverkan det första mötet med sol har på honom varje morgon. Hans känsla av att vara totalt värdelös slog han bara ifrån sig mitt i de gymnastiska hoppen. Här kommer superman!Here i come Paris!

Följetong del 90:Hem?

När han gick genom Paris gator och torg på sin onödigt exta långa promenad tidigt på morgonen tänkte han inte på något alls. Han var helt utan tankar. Så här är det alltså att vara utan tankar. Paris visade upp sig som vackrast trots att det var nästan helt folktomt. Några enstaka personer som försvann ned i de uråldriga nedgångarna till Metro. Han passerade Place Pigalle med nostalgiska återblickar  hur det kan ha varit på 1930-talet under den franska dekadansens tidevarv.  Han kände att det hade börjat verka i leder och i muskler. Men han fortsatte att gå stora långa omvägar helt i onödan bara för att dra ut på njutningen så länge som möjligt. -Det här gör gott för mina sinnen och muskler. Även om jag sliter ned mina höftkulleder och och får göra den där obligatoriska höftledsoperstionen i framtiden som bara håller i tio år och sedan kan det bli rullstol direkt. Den tiden den sorgen. Det är långt till dess. Flera decennier minst! Han slog bort tankarna på detta dystra framtidsscenario. Han gick upp för Champs Elysees vidare förbi Molin Rouge. Tänk att det kan ha funnits väderkvarnar en gång i Paris. Sedan bestämde han sig för att gå upp för alla trappor till Montmartre och struntade i att ta hissen upp till Sacre Coeur. Montmartre sov djupt och utsikten över Paris var häppnadsväckande. Den var vackrare än när han var fast i ballongkorgen igår. Men det kan ha berott på hans belägenhet. Livets omsvängningar hade varit större och mer omvälvande än på länge. Kanske skulle det kunna ge inspiration till att skriva och måla. Han kände ännu inte någon lust att börja med någon av dera. Han satte sig på ett Café som några Algerier drev och lyckades köpa en Le Monde som han lystet kastade sig över i sällskap med en cafekopp Espresso på en stol som var placerad på trottoaren. Den nya presidenten ville nå nya målgrupper stod det i blaskan. Medelklassen så klart; särskilt de som bodde i lågstatus områden och som ofta hade långt att pendla till sitt jobb. De, menade han, odlade ofta ett självförakt och behövde bli sedda. Samtidigt såg han att en Parisiska slog sig ned med sitt kaffe vid bordet bredvid för att njuta av morgonen. Han tyckte det var märkligt att hans nyfikenhet redan blivit väckt. Hennes långa mycket smala, slanka ben som löpte långt upp i himmelen gjorde honom förundrad. Det är fantastiskt hur olika månniskor ändå kunde utformas av naturens slumpmässighet. Hennes hår var ganska mörkt. Beniga axlar och ganska muskulösa armar. Kanske var hon idrottare. Vilken sport kunde det va? Curling eller kanske något inom cirkus eller bara att hon flitigt uppsökte motionsplatser för att hon älskade att träna. Vad åt hon för att hålla sig så smal och fettfri. - Hon var nästan mager som en... Han sökte efter orden...gående pinne. Vad åt hon?Bara grönsaker och så lite vin på någon uterestaurang på kvällarn. -70 % choklad eller ännu bättre 80 % sådan. Gädda så klart för att få i sig protein men ingen frukt, inga kakor eller marmelad men hon unnade sig säkert vitt bröd: baguette, pain complet eller pain de rich men det sista var nog en svensk omskrivning för vitt franskt bröd. Han satt länge och njöt av att bara förstulet blicka på hennes gestalt, näsa, långa ögonfransar, bröskorg som höjdes och sänktes, smala händer. Hennes frisyr var värd en egen mässa. Hon hade flätat en ring av hår runt sitt huvud som gjorde att håret spändes hårt över huvudet. Hon hade ett ganska långsmalt huvud. Hennes hud var mycket ljus och lite fräknig. -Ni studerar mig? -Ursäkta mig? -Jag hade blivit förolämpad om ni inte sett mig. Men jag har inte förväntat mig en sådan noggrann genomgång. -Än en gång Ursäkta. Det är denna betagande morgon som sätter sinnena i brand. -Så, det är inte jag som gör det? -Så kanske det är men jag vill inte verka ännu mer närgången än som jag var när jag inte kunde slita ögonen från er. -Från min kropp menar ni. Men vad vet ni om min själ? Ni män vill bara ha en sak. Så har det alltid varit! Trist! -Jag försäkrar så är inte fallet. Jag tänkte på många andra saker som jag inbillade mig att ni gjorde. De slog följe småpratande om själ, kropp hur män och kvinnor är i promenaden hem till respektive. Paris började nu vakna med alltfler människor som begett sig ut i det eskalerande vimlet av lukter, ljud och synintryck.

Följetong del 89: Hö!Hö!Hö!

Ibland tar ambitiösa engagemang fram människans sämsta sidor! Alla de sidor som gör att människor kunnat samsas och bo sida vid sida fördunklas kvickt  när man bekänner sig till någon urbota ideologi. Då kommer diaboliska sidor fram som knappast man ens kunnat ana fanns. Det sociala engagemanget förändras och blir istället terror och verktyg utvecklas för att användas för  intriger där liv och död står på spel.  När maktpersonerna anklagas för att använda härskartekniker blir svaret hö, hö, hö. Allt för att man önskar dra nya gränser och hitta på regler som försvårar för oss i den ädla konsten att leva. När det är så mycket enklare och underbarare att ta vara på livet som det är. Nej! Det finns bättre sätt att utvecklas på. Studera förändringarna och se skillnader det var roligare att tänka på. Med ett hopp flög han upp och uppgav löftet att han skulle baka bröd till Nicole. -Det behöver du inte göra alls! -Jo, det behöver jag sa han mitt i steget iväg. Efter ett tag kom han ut med en bricka fylld med nybakta scones. Det fanns ost, olivolja, paprika, tomater, gurka och rödbetor. De åt med en glupande aptit och njöt av varenda sekund. Det finns stunder i livet som det gick att förstå glädjen i att finnas till. Nicole strök handen över hans bröst, mage och lår. -Vi är två fria människor som går var sin väg. -Ingen av oss blir fast i ett borgerligt liv. -Det är skönt! De reste sig upp kramades och pussades och skildes med ens från varandra för att gå var och  en för sig själv. Det är något visst med att osentimentalt skiljas. Båda gillade att göra så.

Följetong del 88: Liv och sex!

Han vaknade först. Han låg länge och tittade på den stjärnbeströdda himlen.  -Jag befinner mig mitt i universum på en planet med liv på. Överallt omkring mig i rymden finns det planeter, stjärnor och andra anhopningar. Trots detta mirakel är det enda jag tänker på är sex. Det kan tyckas småttigt och futtigt. Men det är så vidunderligt livgivande och inspirerande. Tänk om det däruppe inte existerar något liv alls. Att det skulle bara vara här som det finns liv.   Med det perspektivet kanske rymden kan förlåta mig för att jag tycker hennes stjärt är mer upphetsande än alla dessa stjärnor som lyser däruppe på himlavalvet. Han vände sig om och började kyssas. Nicole gnällde, fnysste och gnydde men vägrade vakna. Han såg henne knappt i mörkret men kände sig fram med munnen och händerna. Hon andades häftigt och verkade njuta allt mer av sömnen allteftersom Gunnar närmade sig känsligare partier. De båda sov sedan vidare länge i den ljumma natten.

Följetong del 87: Är hon mördare?

Långt senare tänkte han ofta tillbaka på allt som hade hänt honom  i  hans liv.  Ibland när han tänkte tillbaka tyckte han att just det som hade hänt just då med Nicole hade en extra lyster.  Det var som om han hade fått till skänks ett nytt liv. Han minns att när han kravlade fram under ballongkorgen med stort besvär och under stort lidande och stora smärtor som ballongkorgens tyngd hade åsamkat honom, förstod han att han långsamt börjat bli förälskad på riktigt. Tänk att vara förälskad i en potentiel mörderska? Han hade legat gömd länge bakom ballongkorgen av rädsla för Nicole. Tänk  om hon hade några farliga medhjälpare som hon hade kallat på. Till sist hade han begett sig från Notre Dame. När han kom tillbaka till hotellrummet låg han och filosoferade samtidigt som han gjorde sitt bästa för att återhämta sig inte minst från chocken över det som hänt. Han talade högt för sig själv i enlighet med boken som han läst före länge sedan med den märkvärdiga titeln Konsten att tala högt för sig själv. -Hur skall jag bemöta det faktum att jag är kär i Nicole! -Strunta i att hon kanske har anlag för mördandets ädla konst. -Varför skulle jag bortse från något så uppseendeväckande? -För att jag är kär i henne! -Men är det inte väl så spännande person att uppvakta? -Spännande var ordet -Spännande? -Spännande! -Spännande? -Spännande!! Kör i vind! Han reste sig mödosamt upp ur sängen. Väl ute på gatan stapplade han de korta sträckan frm till hennes restaurang. På håll såg han henne sitta på terassen och han märkte att hon hade händerna framför ansiktet och hon lade sig platt ned med kroppen rakt ned platt mot låren och knäna. När han kom närmare hörde han att hon grät så att hennes kroppe skakade. Han ropade på henne och hon tittade upp på honom som om hon sett ett spöke! -Du lever! -Jag blev så rädd! -Jag kan vara gåpåig ibland! -Inga problem! -Oh! Jag är så glad! -Jag är fortfarande i chocktillstånd! -Det viktigaste är att du lever! - Ja, det är inte mycket mer heller! -Jag älskar dig! -Jag älskar dig! De båda föll ner på restaurangens terass omslingrade och genomförde akten som de så bryskt inte lyckats med i ballongkorgen.

Följetong del 86:Brösten pekade rakt ut och uppåt!

Han mötte hennes blick när hon tittade efter honom.Hon var bar-bröstad och brösten var oerhört vackra. Han hade adrig sett något så vackert förut. Han log åt henne och hon låg stillsamt och förlåtande tillbaka. Sedan drog hon tillbaka sig och börjde mixtra med ballong-utrustningen så att ballongen började ändra riktning. Det kom en tamp flygande från underdelen av ballongkorgen. Hon måste glömt att hiva in den när de lyfte från Tuilerna! Den uppstigningen som kändes som för en evighet sedan.  Gunnar grabbade tag i tampen när den kom farande. Vilket otroligt sammanträffande att de också blåste åt rätt håll och att korgen börjat kränga och att han tränat så mycket armstyrka i sin morgongymnastik och att hans vikt rasat på grund av hans formidabla diet. Han dansade hängande i linan medan Nicole ovetande om att han lyckats överleva manövrerade så att ballongen sakta sänkte sig ned mot Paris igen. Det verkade som hon ändå tappat fattningen för hon som om hon vore glömsk av sin belägenhet bara lät allt bero. De gick in för landning mitt i det mest centrala delarna. Hon stående på kiken med naken överkropp. Bh'n måste ha flugit överbord! Turister började samlas. Det ropades, visslades och applåderades hela tiden. Gunnar dansade för fullt hängande i den flygande ballongtampen. Han sprattlade med benen. Ibland så hängde han i en arm för i nästa stund hänga upp och ned. Ibland såg han en skymt av Nicole när hon stod och fokuserade mot horisonten med sina vackra bröst pekande uppåt. De lndade mitt framför kyrkan Notre Dame. Han såg till att han hamnade under balkongkorgen. Han visste ju inte vad för slags person hon var. Det fanns kvinnliga mördare även om man glömmer lätt av det eftersom de flesta mötdare är män. Han såg henne bana sig en väg genom alla massor som samlats. Hon gick med högburet huvud. Hennes långa mörka fläta till hårpiska pendlade rytmiskt från ena sidan av ryggen till den andra sidan. Hon hade knyckt på nacken så att man såg hennes nacke. Hennes förvånansvärt smala ben vibrerade lite så att knäna slog ihop ibland. Hennes bröst pekade frammåt och uppåt. Hon hade demonstrativt tryckt tillbaka axlarna och puttat fram bröstkorgen. Det uppskattades av många med tanke på alla uppskatande vislingar och upuntrande tillrop.

Följetong del 85: Farligt

Nästa dag samlades de på Tuillerna och Professorn kände att hans ben var som gjorda av gelé. Det var besvärligt för honom att gå och lite för lätt att tänka. Hans tankar strömmade snabbare än en gevärskula och var fler än bin i bisvärmar som allt oftare hade uppsökt olika platser i städer nuförtiden på grund av den nya odlingstrenden som bl.a. inneburit att man börja ha bin i stadsmiljö. Gunnar var illa ute nu. Nicole kom springande mot honom och han kände sig så liten. Hon slängde sig i hans armar och han föll ihop som ett korthus, handlöst. De låg på marken som en enda koblaffa. Nicole gapskrattade och Gunnar kände sig som han brutit alla ben. Hon hjälpte honom medlidsamt upp på benen igen. Och hon ledde honom fram till ballongkorgen och hivade upp honom där i. Snabbt lösgjorde hon tampar och svingade sig vigt upp i korgen. För ett ögonblick hann Gunnar tänka att hon skickar upp honom helt själv och helt ensam i luften som ett skämtsamt sätt att vänja av honom från sin höjdskräck. Han hann börja tänka på hur det vore möjligt att göra så när han tacksamt såg att hon kom inflygande likt en puma och vigt landade på korgens botten. Det dånade och knakade när de snabbt for till väders.  Han hann se hur vackert Paris kunde te sig från ovan innan hon slängde sig runt halsen och skrek: -Vad romantiskt att flyga ballong med dig -Jaaaaa -Jag har aldrig varit ensam tillsammans med en ensam man i en ballongkorg tidigare. -Neeeeej -Det är svårt då att vara romantisk och samtidigt ha koll på sikt och medtrafikanter! -Jaaaaa -Om vi kan hoppa över alla nödvändiga ceremonier och bara köra på så kan det nog gå. -Jaaaaa Nicole slängde av sig sin bh och drog upp sin korta kjol. Hon trevade kraftfullt efter professorns snopp. Då kände han att han inte klarade av mer. Han började virda sig som en mask samtidigt som han inte lyckades få fram ett ord över sin läppar. Hon kämpade på med utsökta olika tekniker. Gunnar kände att hans hals snörptes ihop och han började få svårt med sin andning. Han kände att hennes mun hade full cirkus med hans mest ädla del. Hennes händer var överallt. Och speciellt var att det kändes som det ändå var som så att han kanske skulle kunna börja kunna känna något för henne nu när hon så frenetiskt och engagerat gjorde allt för att han skulle känna sig upphetsad. Han började se det positiva i att flyga luftballong tillsammans med Nicole över det ack så vackra Paris. Det var en vidunderlig blå himmel och Paris låg långt därnere som i en slags rök hann hon se i virrvaret med Nicole. Besviket tröttnade hon på allt och skrek till honom: -Inte visste jag att du var bög -Öh -Detta var ett misstag och jag känner mig så hatisk mot alla män -Nej, det var skönt -Det säger du bara för att inte såra mig Och så knuffade hon tillhnom med emfas och han föll kraftlös livlöst över ballongkorgens kant och liksom svävade under Paris blå himmel över den vidunderliga tätbefolkade storstaden.

Följetong del 84: Lite vilse.

De sågs på hennes lilla restaurang. Han satt ute på restaurangens uteterass och blev serverad en öl. Hon svansade runt omkring honom likt en perserkatt och passade upp honom med allt hon trodde han ville ha. Själv var han vettförskrämd och kippade efter andan när han tänkte på vad han gett sig in i. Nicole verkade verkligen se fram emot resan över Paris i luftballong till skillnad från Gunnar. Han anade att han kanske skulle känna av sin gamla rädsla för höga höjder igen. Det var länge sedan han hade känt så. Han trodde han hade blivit av med de besvären efter alla hans flygresor vida omkring världen över. Han blickade sig bort från den upplevelsen genom att koncentrera sig på den lilla avsides belägna gatan, husfasaderna och de parisare som passerade. Det var en trevligt restaurang och terass att sitta på till skillnad från de mer turistifierade restaurangerna och cafeérna han ofta av misstag råkade hamna på. Nicoles restaurang var en typisk fransk liten lokal sylta. Inget märkvärdigt alls. Hon var fullt upptagen med alla gäster som hon ofta verkade var mycket bekant med. Det verkade vara ett harmoniskt och mysigt levnadssätt.  Han fortsatte att ömsom instudera arkitektur och reflektera över gatulivet. Det fanns inte längre några män som bar basker. Han hade själv ibland haft lust att ikläda sig en sådan huvudbonad. Det var gamla hus som han såg på. Han tänkte att arkitekterna var duktigare förr och kunde rita mycket vackrare förr. Nu för tiden blev det för fyrkantigt för hans smak när nya byggnader restes. Ibland verkade som om man skämdes för sin bristande förmåga och byggde svarta hus. Det var som om man inte klarade sig i konkurrensen med äldre byggnadskonst så man ville liksom att de nya byggnaderna som uppfördes skulle liksom försvinna från konkurrensen med alla äldre mästerverk som fanns. Svart var en bra färg för det gick knappt att fästa blicken på sådant elende. Man bytte fokus direkt till något annat trevligare att fästa blicken på. Ja , det är mycket med det jordiska och himmelska och det finns mycket mellan himmel och jord. Han råkade höra ett refererande av ett udda samtal som en person berättade från ett sällskap som Nicole verkade känna väl som satt vid ett bord ganska nära honom.  -Hon reste sig upp och sa högt och tydligt: här ser ni en kvinna i grocess. -Oj! Gratulerar! Hur länge har ni varit gravid? -I trettio minuter! Mannen som berättade höjde rösten och sa: -Hon var alltså alldeles nyppipad och var redan så entusiastisk över detta. Sällskapet skrattade högljutt åt storyn. Det gjorde också Nicole. Gunnar tyckte att det lät ganska rått. Det blir nog kanske lätt så på en lokal krog eller det kanske är fördomsfullt att tänka så.

Följetong del 83: På väg igen!

Gunnar tänkte på allt som varit. Och mindes hur det kändes när det var så där självklart och stort. Hur viktigt det var att följa med och lära. Professorn ville inte missa något alls på den tiden då det begav sig  för då var det viktigaste som hände att följa med i utvecklingen. Och hur skulle han ens  dåförtiden kunna tänka tanken att strunta i att delta.  Och så upplöstes det väsentliga och allt började från början. Ingenting hade hänt som ledde vidare till det som är nu. Och  jag bara lever i detta nu utan att errinra mig något av allt det som var så viktigt då som harbetydelse nu. Liksom glömt allting!  Ja detta märkvärdig att allt upplöstes innebar att det blev som en ny värld som inte gick att säga så mycket om. Det är som farkosten  Curiosity som färdades på planeten Mars och fotograferade det som denna artefakt stötte på utan att det som hänt på jorden; geografi, kultur, vetenskap, krig, filosofi har några motsvarigheter på planeten mars alls. Det var en stark känsla av tomhet, saknad och förvåning. Det fanns tårar i ögonen som han inte ville torka bort när de rann ned på kinderna. Det finns alltså en längta tillbaka till den eller de traditionerna. Vad händer om jag börjar uppsöka det som varit? Finns det en skillnad mellan då och nu som stöter bort och skapar ett nu som bara blir tråkigare och också outhärdligt ensamt? Han kände sig plötsligt så oändligt gammal. Jag är nog just nu den äldsta i hela världen. Ingen har någonsin känt sig så död och livlös som jag gör just nu. Reflektion, tankeverksamhet, lust allt var förintat.Han visste att han kunde få liv i sig genom att errinra sig några underbara kärleksstunder. Det fungerade alltid men han tyckte att det var ett sådant billigt trick. Han ville få liv i sig själv på något annat och nytt sätt. Men hur? Han bara låg kvar i hotellsängen och gjorde ingenting alls. Timmarna släpade sig fram. Kan det vara så händelselöst? Eller är det jag som är både blind och döv för världens brus, sus och dus? Han vägrade flytta sig från sängen. Nu kändes det liksom stelt och trögt i hans hjärna och inga tankar alls dök upp! Tänk att leva så här jämt! Är det så det är på planeten Mars? Han började tänka på sin fysiska död och sin begravning. Det skall man ombesörja. Skall jag ligga begravd här i Montmartre? Skulle det spela någon roll om jag visste att jag skulle begravas här på den legendariska kyrkogården. Han fick lust att bege sig dit. Det var inte lång väg att gå. Han gick försiktigt ned för hotellets allatrappor. Han hade svindel och tittade hela tiden på hur han satte ned fötterna. Han saknade känsel i vissa delar av kroppen. Yttersidan av låret, höger ankel och det var något med balansen som var rubbad. Han anade att han var mycket blek i ansiktet. Vad skulle hända med honom? Var han förlorad nu? Det var ändå ingen som brydde sig vad som hände honom överhuvudtaget. Han var bortglömd! Oj! Vilket ord: bortglömd! Nu strömmade tårarna ned för kinderna samtidigt som han försiktigt gick ut på gatan utan att se sig för. Han kolliderade så våldsamt med en bastant kvinna med en jätte hatt så att de båda hamnade i rännstenen som fortfarande fanns kvar  Han tänkte att hotellet borde tvätta fönstrena oftare utan att han förstod varför en sådan märklig tanke dök upp just då. Kvinnan började oja sig. Han såg att det blödde från ena knät och han försökte le och bad om ursäkt. Kvinnan upptäckte tårarna på hans kind och började skratta. -Så farligt är det inte. Du kan var lugn. Jag överlevde även denna blodsutgjutelse -Jag ber än en gång om ursäkt! -Det var klumpigt av er att inte se er för. -Jaa, det var så förargligt att det kunde hända. Han böjde sig ned och började plocka bort grus som fastnat på kvinnans knä. -Intressant käre duTack! Bokningen är klar. Bokningen är klar. Betalningen debiteras av hotellet vid in- eller utcheckningen.   Hotel Des Arts Montmartre 18 Rue De Rochechouart Paris 75009 Frankrike +330148783041 Ditt bekräftelsenummer är 15345501 Ditt bekräftelsenummer från Hotels.com är 94180755 Vi har skickat ett e-postmeddelande till  ulfskogsen@hotmail.co Vid utcheckningen debiteras du totalt 150,00€ av hotellet för 2 nätter på hotellet, under förutsättning att prisplanens titel inte innehåller texten "FÖRBETALT/INTE ÅTERBETALNINGSBART" Checka in: måndag den 10 september 2012 Checka ut: onsdag den 12 september 2012 Antal rum: 1 Rumstyp: 1 Double Room _ without Toilet - Free Wireless Internet Welcome Rewards™ Skapa ett konto på Hotels.com och logga in på Welcome Rewards™ för att samla ihop till bonusnätter* för varje 10 hotellnätter som du bokar hos oss.  Läs mer Logga in om du vill lägga till bokningen i ditt konto Skapa ett konto Skriv ut, organisera och dela bokningen med andra Visa/skriv ut/avboka bokning Skicka som e-postmeddelande Skicka som SMS Boka det här hotellet igen Skicka till kalender -Vad då? -Att ni bryr er om mitt knä. -Ja, men det var mitt fel alltihop. -Visserligen, men det är ändå skönt att bli ompysslad så som ni gjorde och gör. Fortsätt gärna lite till. Ibland så tvivlar jag på om det finns någon omtanke i världen överhuvudtaget. -Ert knä är just nu det enda jag tänker på och hoppas att jag på något sätt kan göra något som mildrar min klumpighet. -Jag kan tänka mig flera saker som jag skulle vilja att ni gjorde som ett slags bevis på att ni verkligen vill det ni säger. Jag skall flyga luftballong och min vännina har blivit sjuk. Jag vill inte göra det ensam. Följer ni med så anser jag att ni har fullgjort allt det som ni någonsin kan föreställa er vara skyldig mig. Accepterar ni? -Jag har aldrig flygit luftballong tidigare! -Då är det på tiden! -Om jag svimmar! -Då väcker jag er med en kyss som  i sagan omTörnrosa. -Jag följer med er med bävan.

Följetong del 82:Ensamheter!

Professorn låg på sitt hotellrum och mindes ett samtal! -Hej -Hej, vem är du? -Gunnar -Vilken Gunnar? -Den enda Gunnar! -Jaha! -Hur är det? -Det är precis som det var igår! -Va bra! -Jag skulle vilja berätta för dig att jag alltid älskat dig! -Det vill inte jag höra! -Jag har alltid älskat också farmor och farfar! -Usch! -I bakgrunden:-Vad säger han? -Inget! -Du har alltid varit ett ideal för mig! -?????! -Nu är det sagt -Nu får jag höra det! -Det har inte varit möjligt att säga det förrän nu! -Du kunde väl ha struntat i det nu också. -Jag har gått min egen väg. -Ja, det har sårat din mamma så mycket. Om du bara visste. -Ja, om det fanns möjlighet att göra saker ogjort. -Mycket skall man få höra. -Jag minns hur jag skämdes när jag satte upp affischer och delade ut informationsblad som propagerade för olika evenemang. Fast jag satte upp så många affischer under så lång tid skämdes jag alltid. Och utan anledning. Jag bara gjorde det utan anledning. -Det där förstår jag inte. -Och jag skäms över mina olika kroppsdelar:mage, lår, bröst, tänder, kroppshållning, hur jag står, blicken, speciellt den snabba som bara kommer och att jag knappt tittar när jag ser, kroppsstelheten, känslosamheten, stramande ansikte. -Skall jag komma och hälsa på? -Du kan komma till sommaren. -När såg du en igelkott senast? -Jag  såg en igelkott här ute på vår uteplats för några dagar sedan. -Jag såg en för något år sedan. Jag minns att jag förr blev så lycklig då. Det var så underbart att bara titta på igelkotten. -Ja! När jag var liten fanns det många och det var därför inget särskilt med att få syn på en. -Kan det vara så att människor fastnar i varandra. Skymmer sikten för varandra -Det förstår jag mig inte på!' -Det gör inte jag heller! -Jag bländades av en blixt idag så att jag fick ont i ögonen.   -Åk hem med dig nu! Det var med ömhet han mindes och längtade tillbaka till de stunderna av samtal. Nu blev det minnesbilderna som överföll honom. Han visste att ensamheter kunde ligga på lur och vakta likt en kissekatt vid ett mushål.  Det fanns en ensamhet som han sökte ibland men den här nya sots uppkomna ensamheterma var annorlunda. De var skapade genom förluster av värdefulla samtal och kom ibland hotande nära något som han ryggade inför och varningsklockor i honom började ringa. Det skulle mycket till för att han skulle trivas i en sådan möjlig framtid. Han slog bort tankarna och visste att han nu måste företa sig något idag. Det hade regnat mycket. Det hade kommit flera skyfall och Paris var nästan översvämmad på sina håll. Han bestämde sig ändå för att ge sig ut i ovädret och snubblade nästan ned för alla trapporna. Ute var det friskt trots väderomständigheterna.  Det var folktomt och det passade honom nu. Ibland var det som om hans motorik behövde denna tillfälligt,slumpmässigt uppkomna glesheten på gator och torg som nu var ett faktum. Det var som han kunde känna stämningarna från en viss period av sin uppväxts bostadsområden som då ofta var befolkad av bara någon enstaka bilar som färdades och det var knappt han mötte en människa dåförtiden när han av någon anledning strövade omkring vid 15 års åldern. Han tänkte som så att det löser sig i farten så att säga. När han kort därefter så lämpligt stötte på en gammal bekant som han inte sett på åratal men av någon anledning börjat tänka  allt oftare på. Vännen berättade att han sadlat om från terapeut till att hjälpa ett företag med ekonomin . Gunnar tyckte att det tog bort lite av vännens utstrålning. Vännen sa att han var 69 år och Gunnar kunde inte förstå vad han ville ha sagt med det. Det var hursomhelst en överaskning och ett trevligt möte även om han anade att han skulle sluta tänka på honom i framtiden. Han såg att man börjat odla på sina ställen. Kanske hade man alltid gjort detta. Han tyckte att morotsplantor var så vackra där de stod i olika balkonglådor. Livet letade sig vidare med små rännilar som blir till stora floder. Vatten är så vackert!