Vedermödor och glädjeämnen:spridda kommentarer tagna ur sina sammanhang!

Blanda inte in mig i detta. Med dig vet man aldrig vart man hamnar. 

Skall du följa med och köpa stångkorv i Kållered. De har specialpris där. Det var så länge sedan jag köpte sådan maträtt. Det är en bit att åka men det vore gott att äta tillsammans med rödbetor och potatis.

Kulturrådet i Berlin tycker om Ulf. Hälsa på och ta med dig Pita. 

Jag och Sören, vi kommer nu!

Du beter dig som en duva som springer omkring runt olika andra.

Skall jag komma och hälsa på om en halvtimma? -Nej!

Vi kan dela på ansvaret! Jag tar på mig halva och du tar på dig halva!

Hejdå,  kulturen,nu går jag för dagen.-Var det en förolämpning?

Guten tag! Können sie antvorte mir ob dieser frage: sussamenarrangieren mit uns! Und du gibt 200 kronen!

På dig litar jag!

Här är jag född! Jag känner igen dig från förra gången! Jag brukar inte komma hit mer än någon enstaka gång. Jag minns dig från förra året när jag var här sist.

Kom till Lagerhuset den nittonde så visar vi vad vi jobbar med.

Johan sa att du blev förälskad i henne och hon stannade kvar hos dig! När han och hon var hos dig och arbetade sist.
Nej! Så var det inte! Han är ju livsfarlig! Ja det är han. Jag tycker om henne, det gör jag. Till henne: jag talar med Ulf Skogsén. Vem är det? Ja, ja.

Skicka mig din Spotifylogin!

Hej! Vad har du tänkt göra? Vilken söt frisyr du har däruppe, förresten!

Följetong del 57! Passion!

Jag tänker bara på henne hela tiden. 
När vi samtalar om ditten och datten så är jag frånvarande för jag bara tänker på henne. Och jag skulle kunna prata om henne hela tiden hur länge som helst. Det skulle trötta ut henne.
Jag har svårt att slita blicken från henne. Varje gång stannar blicken på henne. Jag försöker titta uppåt och utåt men kan inte låta bli att snegla på henne hela tiden.

Detta blir farligt,svårt och utmanande. Hur skall jag kunna platsa in i hennes liv?
Blir det möjligt!?Är det värt detta? Varför riskera så mycket för att man passionerat älskar?

Professorn klarade inte ut detta. Detta kunde ända i en katastrof!

Han var så försvarslös gentemot henne. Han var som vax i hennes händer när hon bad honom om något. Hur skulle han kunna förklara detta för en endaste människa i världen?
Varför hade de inte träffats under studenttiden. Det fanns så mycket tid och ingenting var fastlagt och bestämt på den tiden. 

Att bli så vansinnigt kär nu är helt onödigt.Det bara förstör allt! Han ville bara älska henne hela tiden. Inte arbeta, kämpa för rättvisa eller studera. Han ville knappt läsa tidningen, titta på TV eller fundera på framtiden. Hela han levde för henne. 

När de landat i Tiblisi såg hon på landningsbanan en duva som så karakteristiskt hade blåst upp sig och sprang runt, runt en annan duva. Så löjligt det såg ut också gjorde han likadant gentemot Ingrid.

Han var verkligen löjlig i all sin självutplånande tillgivenhet. Och hon tycktes knappt märka hans känslostormar.

Han hade inte ens gått på toaletten bara av ängslan att han skulle förlora kontakten med henne.

Äntligen gav hon honom en blick men den var ilsken.
-Är du arg på mig.
-Du visar inte att du tycker om mig,
Han bara gapade av chocken!
-Märks det inte att jag inte kan tänka på någon annan än dig och jag kan inte känna något annat än dig och din, din stammade han.
-Min vadå?
-Din, din vackra parfym fick han förtvivlat fram
-Är det min parfym som du är förälskad i?
-Jag menar din lukt försa han sig.
-Luktar jag skrek hon och slog till honom i sidan så att det bara blixtrade till av smärta. Han hade nog blivit slagen där i Dublin. Han kände att han höll på att svimma men lyckades hålla sig vid medvetande.
-Sa jag lukt ljög han friskt för henne samtidigt som han kände svimmningsyrseln komma och gå. Det menade jag inte utan jag menade att jag kände din aura, ljög han vidare.
-Tror du på så'nt?
-Din utstrålning förnimmer jag som en trädgård av vackraste slag.
-Det var poetiskt sagt!
Hon måste var dum om hon låter sig luras så lätt. Jag gillar hennes lukt tänkte professorn lugnad.

Följetong del 56! Iväg!

Han reste sig mödosamt upp och borstade av sig. Han kände sig stel. Annars var allt okey. Han vände sig om och mötte hennes blick. Lady ville ta på honom. Han blev överaskad hur förförisk hon var.

-När åker vi hörde han sig själv säga.

-Jag har biljetterna här också pekade hon på mobilen. Vi måste bege oss nu.

Hon tog honom under armen.

-Det blir kärt för mig

-Jag är förälskad undslapp det honom!

-Jag hoppas att det är i mig?

-Ja!

Han förstod att han förlorat fotfästet i tillvaron. Han kunde inte backa ut nu! Men det kändes farligt och mystiskt i alltför stora doser.

Hur skulle han förstå detta?

När de åkte taxi ut till flygplatsen strömmade minnen från professor Björks ganska stillsamma liv. Han förstod att han höll på att ta farväl från det gamla livet. Han visste inte vart i Georgien de skulle till och just nu ville han inte veta heller.

När de satt i flygplanet såg han för ett ögonblick på henne. Hennes raka och ganska lilla näsa, munnen och de magiska läpparna. Ögonen som lyste så starkt och intensivt. Han älskade henne så mycket.

Det var så mycket som hade hänt på så kort tid och han gillade det.

Visst hade han varit rädd flera gånger men allt kände så nytt och han tänkte inte längre på sin ålder.

Han bara levde!

Följetong del 55:Lady!

Alla andra varelser har något utom jag. Hur kunde det bli så här. Jag är bunden och minns knappt vad som hände igår kväll. Det är märkligt vad som har betydelse. Igår tyckte jag att jag ägde världen. Idag så har jag reducerats till inget. Jag är i händerna på vem som helst.

Han försökte röra sig men det gick trögt.

Han kom på att han faktiskt hade en stålkam i fickan. Kanske kunde han komma åt den på något sätt.

Han började vrida sig och vicka på olika kroppsdelar för att se om det gick att töja ut banden som han var knuten vid.

Hon kom direkt från dörren. Han hade inte hört att hon öppnat ytterdörren. Han såg att hon var vackrare än någon annan. Han trodde inte att det fanns någon så vacker i hela världen. Att det var möjligt att vara så underskön. Hon skrattade hjärtligt. Hennes skratt klingade ljust, klart och innerligt med en lätt baryton klang som kontrasterade någonstans som han inte förstod var det kom från. Hon lutade huvudet lätt på sned och sa:

-Du har kommit i kläm ser jag, Jag skall hjälpa dig.

Han mindes en teatralisk kyss som han mottog av en då mycket berömd sångerska. Hon berättade inför en liten grupp åhörare flera ekivoka anekdoter som avslutades med att hon berättade om den beundran som många producenter hyst för hennes läppar. Hon hade fått erbjudande om många filmjobb. När aktrisen vasst frågat varför de vill ha henne med i filmprojekt. Hade många svarat för dina läppar. Professorn hade rest sig upp för att hjälpa henne med en sak. Han var den gången ansvarig för arrangemanget och bjudit in henne för att hon skulle berätta om hennes artistliv.

Inför öppen ridå hade hon stegat fram till professorn och kysst honom inför åhörarna.

Han mindes hur hennes läppar kändes och hur hennes vänstra underläpp hade liksom smekt hans läpp på ett magiskt sätt.

Nu stod hon här i Dublin och skrattade. Hennes skratt hade förändrats och var nu rått och överlägset samtidigt lösgjorde hon honom från repen som band honom till fots och händer.

Hon viskade:följ med mig till Georgien!

Följetong del 54! Äventyrshugg!

Jag kanske skall bege mig till Cork istället. Det finns något tråkigt över Dublin. Jag vet inte vad det är. Jag kan inte sätta fingret på det.

-Hur tänker du med din vistelse här frågade Professor Björk

-Jag åker vidare till Glasgow?. Jag har lite att göra och jag börjar bli stressad över det svarade Anton honom

-Det var trevligt att lära känna dig.

-Det är jag som har haft det stora nöjet att lära känna en betydande personlighet.

-Jag börjar också känna av en viss rastlöshet. Det borde vara så att jag borde njuta av att det är lugnt och skönt men sådan är jag inte. Istället finns risken att jag kastar mig huvudstupa in i något som skapar stor stress.

-Ja, det är väl bara att hugga in på äventyret!

-Japp!

De skildes under ömsesidiga ömhetsbetygelser och tog farväl. De kanske aldrig skulle träffas mer.

Björk kände att det var med saknad han började sin nu så ensamma promenad gata upp och gata ned. Han var nog en social person som ville ha personer omkring sig hela tiden.

Det var många tankar som for genom hans huvud under den fem timmar långa promenaden. Han kände att han var på väg att helt förlora hoppet och lusten att göra något alls. Märkligt vad fort det kan svänga fort med humöret och idéerna. Nu hade alla idéerna försvunnit. Han kände sig bara tom och kraftlös.

Han släpade sig till sist utsvulten upp till sitt hotellrum och slängde sig ned på sängen och låg länge och tittade rakt upp i taket. Såg att det fanns vit stuckatur i taket kring något som det en gång säkert hängt en ljuskrona i. Nu var det bara rester från en tid som för länge sedan hade passerat. Han kände nostalgins sentimentala slemmighet kringgärda hans sinnen med stor kraft. Han kände för att börja gråta. Nej, det här går inte an. Han hoppade upp slängde på sig något och rusade ut.

Det hade blivit ordentligt mörkt. Dublin kändes farlig och osäker. Han bestämde sig ändå för att släntra omkring i mindre och lite skummare gränder.

Det hördes musik från en mycket enkel krog som låg i bottenplan. Han gick in. Det var knökfullt och stämningen var hög. Det spelades gamla Dubliners hits. Många sjöng med. Och han som tänkt att bli nykterist. Nu kastade han sig in i detta krogliv med lust och liv. Han började med en Guinness. Sedan några whiskey och sedan fortsätta med några öl självklart mörka.

Han pratade nu med alla han stod bredvid och blev mycket vänligt bemött.

Några timmar senare började han känna att allt gungade. Han kämpade för att hålla sig någorlunda vid medvetande när han bara lät sig dras med vidare i väg till en privat fest. Sedan mindes han inget mer. Allt blev bara dimmigt och hux flux var det någon som släkte lyset och han mindes senare att han bara tyckte att det var skönt och han kände stor lycka.

Uppvaknandet gick mycket långsamt. Han ville inte riktigt vakna. Han kände en sådan tyngd i sin kropp att han tyckte att det kunde göra detsamma om han var vid liv eller nästan död. Det var en märklig känsla. Han började dock stålsätta sig och tänkte att han skulle fokusera, koncentrera all sin energi på att gå emot sådana destruktiva böjelser. Han försökte röra sig men det gick inte alls. Han upptäckte till sin fasa att han var bunden.

Robert, diamanten!

Diamant av största carat!

Det skedde inför många åhörare på Masthuggsteatern igår!

Robert talade till åhörarna om teater Canacu från Kongo. Åhörarna trängdes runt honom. Han stod på något för att komma upp en bit ovanför publiken.

Den svarta höga hatten satt malplacerat på hans huvud. Kristallkronan som hängde ned tätt inpå honom från taket kolliderade då och med honom när han gestikulerade. Det var en gammal sorts kristallkrona som han kom åt under det tal till åhörarna som han genomförde strax före gårdagens teaterpjäs Dag på Masthuggsteatern.

Hans imponerande engagemang skimrade och lyste igenom utan att störas av kristallkronans så påtagliga närvaro och det störmoment dess så åldriga strålglans medförde. Robert strålade som den diamant han är i jämförelse med kristallkronans betydligt enklare prismors mattare fasetter.

Irritationen från en som kanske tyckte att gästspelet från Kongos med Dag skulle organiserats med entréavgift debatterades av en åhörare. Den höga svarta hatten på Roberts huvud skulle komma att användas vid insamling av medel efter föreställningens slut. Det lovade han till den som framförde önskemålet om entréavgift.

Roberts äkta engagemang i frågorna om utrensning, utrotning och utplåning som den västerländska civilisationen inneburit också för Kongos befolkning uppenbarades tydligt här och nu i talet inför den kommande pjäsen.

Pjäsen Dag efter Dag Hammarskjöld spelades och mottogs mycket väl av publiken i den fullsatta salongen. Efteråt visade dels Robert film om Teater Albatross 12 åriga Afrika engagemang dels blev det frågestund med teater Canacu från Kongo.

Sedan snabb ihopplockning av den gästande teaterns saker och inlastning i turnébussen i den bittra vinterkylan för att snabbt komma hem för fortsatt färd tillbaka hem till Kongo för teater Canacu och nya engagemang för Teater Albatross.

Teaterns vardagsslit en lördag i en ekonomisk fattig tillvaro men en tänd brandfackla för en mänskligare värld var det.

Roberts kämpainsats kan synas meningslös och marginell i en värld där ekonomisk vinning ibland är enda ledstjärna.

Engagemangets stora carat gör världen intressantare att leva i.

Ekonomisk vinning som enda ledstjärna har ännu inte ledsagat mänskligheten till någon insikt om hur det skulle kunna vara att leva i en bättre värld.

Tvärtom!

Robert har gjort det omöjlig möjligt.

Det är marginellt och helt ointressant i jämförelse med.

Storfinans, riskkapitalister och andra exploatörer som skapar maximala jättevinster på en kontinent där folkmord, korruption och krig ses som ofrånkomligt, ohjälpligt och blir därför förhållandevis oengagerande för många kanske.

Robert med sitt diamantsvärd i form av teaterarbetet. Han fäktar förgäves mot sådana stora drakar med så stora resurser.

Publikens tårar och medverkande brustna röster bröt fram.

När hågkomster igår blev plågsamt närvarande.

Hur det kunde ha blivit, utvecklats med humanare civilisation än den västerländska och i mänskligare samhälle än de supermaktsintressena skapade.

Men drömmen om ett annat liv?

Vad är det mot lockelsen om rikedom, makt och herravälde.

Engagemanget av största carat skimrade igår klart och med större kraft än det mesta!

Imorgon?Bortglömt?Troligen!

Vardagens krassa bleka, dödliga gift smyger sig in i våra svagsinta sinnen.

Men igår hände det omöjliga!

Pessimistisk?

Nej!

Det kommer hända fler gånger att drömmen om ett bättre samhälle blir levande!