Jag sa Herta Müllers, nobelpristagare, "förrnu" och "nuförr". Erik viftade bort det. Fröa konstnärliga teaters uppsättning "Stormens" postulat i pjäsens slutskede"det finns ingen tid inget rum", river upp försteningens mörker och vidgar för plats för mer frihet. Fröa konstnärliga teaters världspremiär med Erik Otterbergs nyöversättning av Shakespeares "Stormen" spelades i ett omöjligt läge i ett rörigt sammanhang och ändå uppstår en känsla av succé.
Det skall vara omöjligt att lotsa fram kvalité i en sådan torftighet. Det vore som om prästen skulle hålla gudstjänst på toaletten. Fröa konstnärliga teater lyckades med mästerstycket att slita sig bort och sig loss från stämningen av slentrian som kan uppstå i vardagen en helt vanlig måndag då teatrarna normalt har stängt. De gav en utmärkt och lekfull teaterlek om de stora ödesfrågorna som om Gud, skapandet, kärleken, döden, magin och frågan om gott och ont. Regissör Erik Otterberg har satt ihop pjäsen till en kittlande spännande berättelse.
Nu anar jag framväxandet av ny scenkonst under en helig stund, denna måndag kväll hos Studiefrämjandet på Falkgatan 7.
Skådespelets magi finns också i alla goda skådespelarprestationer. Prospera(gestaltad som Ingmar Bergman) linkar omkring på scenen.Gestaltningen av Prospero blir en arbetsseger gjord av en arbetshäst till skådespelare och vinner i trots mot samtidens schabloner och urvattnade underhållningsflöde. Karaktären Prospero utvecklar sig till ett fullödigt rollporträtt.
Calibans fysiska spel exploderar fram! Det växer fram en härlig, mustig monsterfigur lite á la Golem från filmen Sagan om ringen som påminner mig om min hustrus sceniska insatser i Eldteaterns uppsättning Uppståndelsen för åtskilliga decennier sedan.
De två mörkklädda magiska andarnas kraxande med stundtals hesa röster kombinerade med fysiskt spel som drar åt den franska abstrakt mimens förmåga att dela in kroppens rörelser i många delar för att sedan sätta hop det igen till en ny helhet.
Kärleksparet Ferdinand och Miranda som gestaltas till rollkaraktärer med ung och nästan stötande naivitet och nyfikenhet på kärleken och livets alla möjligheter.
Tjänarna Trinculo och Stefano som nästan ramlar på varandra i sin tumultartade vänskap och samarbete när de t.ex. tillsammans med Caliban försöker störta Prospero. Det blir många levande rollporträtt av de ambitiösa skådespelarna.
Många döda fanns med som tilltal i denna pjäs. Ingmar Bergman som förebild för rollen trollkarlen Prospero. Samuel Beckets Godot och den absurda pjäsens skor. Ur bibelns varför har du övergivit mig och August Strindbergs Ett Drömspel "jag klistrar, jag klistrar" fanns med som litterära dramatiska stämningshöjare.
Teaterkonstens livsuppehållande kreativa kraft sprang fram som många vita möss över ett svart golv.
Fröas succéartade uppsättning övertygar mig fullständigt om behovet av att ny scenkonst måste ges förutsättningar att få utvecklas.
Trollkarlen Prospero, Miranda, Ferdinand, Caliban, de magiska andarna, tjänarna Trinculo och Stefano blir till en saga som berör.
Flera av uppsätningens teateruppslag inspirerade mig på livfullt sätt . Och påminner i min tur mig om Gunnar Ekelöfs "Det opraktiska är det enda praktiska i längden".
Trollkarlen Prospero avsäger sig i slutet alla sina magiska krafter. Parallellen finns till William Shakespeares beslut att sluta skriva fler pjäser.
Monstret Caliban blir fri från sin herre och klarar sig på egen hand. Kärleksparet Miranda och Ferdinand får varandra.
Jag, publiken, vittnena, undslapp den obönhörliga döden som slutstation. Teatern byggde upp ett nytt teaterrum som rymde vänlighet, trivsel och medmänsklighet och framtonade i sin resa bort från det tondöva hårda konkurrenssamhället och blickade istället ut mot ett annat bättre mänskligare samhälle.
tisdag 25 maj 2010
söndag 16 maj 2010
följetong del 25:uppvaknandet
Professorn vaknade först av alla denna morgon hos skådespelaren i den gamla kökssoffan! Han var inte lika glad som han var när han somnat. Det var trots allt så att han somnat ganska hungrig. Han hade trott att han skulle ha kunnat äta sig mätt när han kommit och besökt skådespelaren tillsammans med redaktören. Men det hade kanske inte funnits mat tillräckligt.
Det trots att skådespelaren hade ansträngt sig till det yttersta och förekommit dem med att ständigt ta fram mer mat. Men det hade inte räckt ändå. Och nu var all mat slut!
Professorn gick ut i den härliga vårmorgonen. Solen sken och magen kurrade å det grövsta. Det fanns ju inget heller i naturens skafferi ännu och det var långt till närmaste affär.
Nu skulle han stålsätta sig och inte beklaga sig för sin värd utan låtsas som det regnade. När han mötte den morgontrötta och ilskna redaktören som det första han sa var: jag är hungrig. Professorn låtsades som att han var mätt och belåten. Oj, vi får fråga skådespelaren om han har någon mat i sitt kylskåp. Redaktören: jag har redan frågat! Skådespelaren hade svarat att vi åt upp allt igår!
De upprättade ett krigsråd för att undvika allt för mycket ståhej. Vad skall vi säga till honom utan att såra honom. Igår fanns det för lite mat och idag finns det ingen mat alls. Det är han som bjudit hit oss och han ville inte att vi skulle ta med oss någon mat. Nu tycker han kanske att vi är otacksamma om vi klagar. Om vi själva går och köper mat blir han sårad. Vad skall vi göra?
De promenerade omkring i Guds vackra natur tysta sida vid sida länge! Ingen av de två kom på någon lösning på deras prekära läge.
När skådespelaren sent omsider hade vaknat! Kom han ut till dem med en stor smörgås med en god fransk ost som pålägg. De båda gästerna vred sig av hunger när de såg hans stora smörgås. Men skådespelaren var uppspelt, märkte inget och berättade om en film han hade sett tidigt idag på morgonen. Han berättade handlingen i minsta detalj. Redaktören och Professorn lyssnade lamslagna på den oändligt långa beskrivningen.
Sedan kom redaktören på en idé: jag tror jag blivit förkyld! Jag vill hem! Skådespelaren som var fullt upptagen av att berätta om filmen, sköt in kommentaren det är nog bara luftombytet!
Professorn försökte med att han fått ett angeläget sms som kallade honom tillbaka till Göteborg. Skådespelaren viftade bort det med att nu när de äntligen kommit till honom ville han verkligen rå om dem! Han berättade om filmens senare del för de nu svimfärdiga stackars gästerna.
Det trots att skådespelaren hade ansträngt sig till det yttersta och förekommit dem med att ständigt ta fram mer mat. Men det hade inte räckt ändå. Och nu var all mat slut!
Professorn gick ut i den härliga vårmorgonen. Solen sken och magen kurrade å det grövsta. Det fanns ju inget heller i naturens skafferi ännu och det var långt till närmaste affär.
Nu skulle han stålsätta sig och inte beklaga sig för sin värd utan låtsas som det regnade. När han mötte den morgontrötta och ilskna redaktören som det första han sa var: jag är hungrig. Professorn låtsades som att han var mätt och belåten. Oj, vi får fråga skådespelaren om han har någon mat i sitt kylskåp. Redaktören: jag har redan frågat! Skådespelaren hade svarat att vi åt upp allt igår!
De upprättade ett krigsråd för att undvika allt för mycket ståhej. Vad skall vi säga till honom utan att såra honom. Igår fanns det för lite mat och idag finns det ingen mat alls. Det är han som bjudit hit oss och han ville inte att vi skulle ta med oss någon mat. Nu tycker han kanske att vi är otacksamma om vi klagar. Om vi själva går och köper mat blir han sårad. Vad skall vi göra?
De promenerade omkring i Guds vackra natur tysta sida vid sida länge! Ingen av de två kom på någon lösning på deras prekära läge.
När skådespelaren sent omsider hade vaknat! Kom han ut till dem med en stor smörgås med en god fransk ost som pålägg. De båda gästerna vred sig av hunger när de såg hans stora smörgås. Men skådespelaren var uppspelt, märkte inget och berättade om en film han hade sett tidigt idag på morgonen. Han berättade handlingen i minsta detalj. Redaktören och Professorn lyssnade lamslagna på den oändligt långa beskrivningen.
Sedan kom redaktören på en idé: jag tror jag blivit förkyld! Jag vill hem! Skådespelaren som var fullt upptagen av att berätta om filmen, sköt in kommentaren det är nog bara luftombytet!
Professorn försökte med att han fått ett angeläget sms som kallade honom tillbaka till Göteborg. Skådespelaren viftade bort det med att nu när de äntligen kommit till honom ville han verkligen rå om dem! Han berättade om filmens senare del för de nu svimfärdiga stackars gästerna.
lördag 15 maj 2010
Följetong del 24:oreglerad skuld
Läsaren tänkte ofta att hon skulle läsa Ulfs blogg med den spännande och oändligt långa följetongen. Men varje gång hon slog upp den bärbara datorn var det alltid något som kom emellan. En gång fastnade hennes långa korpsvarta hår i datorns gångjärn. Det tog flera timmar för henne att komma loss.
Hon hade flera gånger fått erbjudande om att var med som karaktären dansaren tvekat, men vägrat till syvende och sist att ställa upp och därmed riskera sitt goda serösa rykte.. Ideellt arbete låg inte heller för henne. Men hon stod ändå i en viss tacksamhetsskulld till Ulf. Han hade en gång lånat ut 1500 kr till henne. Denna skuld var fortfarande oreglerad trots att det gått flera decennier sedan dess.
Han hade flera gånger sagt om hon bara läste hans blogg några gånger och gav sitt utlåtande skulle han betrakta skulden som avskriven. Det var som sagt alltid något som kom emellan men imorgon eller nästa gång kanske skulle hon ta och läsa den. Hon tyckte det var arbetsamt med honom och hans behov av att bli bekräftad av henne. Dessutom var hon fortfarande sur på honom för att han inte hade kommit på premiären på hennes nyskrivna pjäs "I syrenbersån".
Hon hade flera gånger fått erbjudande om att var med som karaktären dansaren tvekat, men vägrat till syvende och sist att ställa upp och därmed riskera sitt goda serösa rykte.. Ideellt arbete låg inte heller för henne. Men hon stod ändå i en viss tacksamhetsskulld till Ulf. Han hade en gång lånat ut 1500 kr till henne. Denna skuld var fortfarande oreglerad trots att det gått flera decennier sedan dess.
Han hade flera gånger sagt om hon bara läste hans blogg några gånger och gav sitt utlåtande skulle han betrakta skulden som avskriven. Det var som sagt alltid något som kom emellan men imorgon eller nästa gång kanske skulle hon ta och läsa den. Hon tyckte det var arbetsamt med honom och hans behov av att bli bekräftad av henne. Dessutom var hon fortfarande sur på honom för att han inte hade kommit på premiären på hennes nyskrivna pjäs "I syrenbersån".
Följetong del 23:revolutionär passion
De satt hemma hos hans ex. föräldrar . De bjöd på mat. De var gamla och hade inte heller denna gång lyckats värma upp maten de bjöd på. Maten var till en del kall. Det fanns dock några varma partier. Han tänkte: lite skit renar magen och slevade snällt utan protester i sig den mycket goda maten. Han var hungrig. Han tänkte: arbetslösa kanske blir hungrigare av vetskapen om deras mycket osäkra framtid. Den f.d. flanören höll god min och tuggade i sig härligheten. Han slutade inte äta föränn magen stod åt alla hörn. Samtidigt som han diskuterade politik, revolution, arbetslöshet och hur det står till i världen. Kvällen led mot sitt slut och det var dags att promenera hem. Väl hemma lade han i sin rangliga, smala säng. Han funderade på allt omväxlande och omvälvande som hänt denna långa dag. Han förstod att det var mycket att smälta för honom. Trots detta blev han sömnig. Jag skall inte somna nu! Jag skall inte somna nu! Han kämpade förgäves emot. Han somnade trots att hans sista tanke var att han skulle sätta tandpetare i ögona för att hålla uppe ögonlocken så att han kunde planera upproret in i minsta detalj. Det var ont om tid. Upproret måste ske nu. Han somnade in trots sin senaste förälskelse i den heta ideen om sin nyaste revolutionära passion, in mycket djupt och drömde inte mycket. Bara något om någon flamingo i en ganska rörig dröm.
Följetong del 22: Uppror
När han gick till sitt arbete på måndag morgon var det med stor glädje. Han längtade verkligen efter sina kollegor. Tyvärr så möttes han av det dystraste besked som kunde lämnas till en så glad man. Alla är permitterade med omedelbar verkan. Det var bara att ta och lämna arbetet och försöka hitta på något annat. Han kunde ju bara inte gå hem och lägga sig. Tusen tankar strömmade genom hans huvud. Han bara gick och gick och gick. Helt glömskt hade han promenerat ända till Mariaplan. Till sist stannade han upp vid korvkiosken där. Han hade blivit hungrig! Han gick fram till korvkiosken och beställde en kokt korv med mos. Det var hans favoritbeställning som han alltid gjorde av korvtanten. Han smaskade hastigt i sig maten och bestämde sig för att tänka över sin mycket sorgliga livssituation. Han blev så arg att han kunde bara tänka på en enda sak. Uppror! Han skulle organisera ett uppror med alla Göteborgs arbetslösa. Dom skulle bara veta vad de startat när de permitterade honom. Detta var början på en jätterevollution!
torsdag 13 maj 2010
Följetong: del 21: hemma hos flanörens föräldrar
Det fanns ett sorgligt kapitel hos honom. Det var att han hade svårt med sina föräldrar. Ingen visste egentligen hur det blivit så! Men så är livet. Tomatplantan som växer kraftfullt och våldsamt får problem och det självklara växandet hindra. Kanske dör plantan. Samma sak är det med föräldrar. Det kan plötsligt dö. Därför såg han trots detta mycket positivt på sina föräldrar och struntade i att de kom med oförklarliga tjuvnyp ibland. De tjuvnypen skrattade han bort, för sig själv. Inget att bry sig om. Det var bara att gå vidare!
Det finns viktigare saker att fundera på. Nu hade han bott hos sina föräldrar i två veckor. Det var nu som han skulle åka hem igen.
Han stod där på villatrappan och tittade på dem och sa adjö, adjö, adjö och fällde några tårar i smyg. Han kramade om dem och vinkade åt dem och gick med dröjande steg till bussen som skulle föra honom tillbaka till det kära Göteborg. Väl framme i Göteborg sprang han det snabbaste han kunde från busshållplatsen till sin lägenhet på Stora Nygatan. Äntligen var han hemma! Jag älskar Göteborg och min lägenhet. Han vankade omkring i sin sparsamt möblerade lägenhet en stund och bara njöt av att vara hemma igen!
Han skulle undvika att flanera i Göteborgs innerstad ett tag. Det var ett alltför obehagligt minne han hade från sin sista flanering.
Nästa gång han skulle ut och flanera? Det fick nog dröja länge. Han skulle nog vänta ett bra tag med det.
Han tittade ut genom det vackra fönstret ut mot Trädgårdsföreningen och häpet såg han en flamingo som flög där uppe i skyn. Flamingon flög ganska lågt! Han visste att det fanns Flamingos i Slottsskogen och att det ryktades att man skulle flytta dem. Men han trodde att de var vingklippta så att de omöjligen skulle kunna flyga sin kos.
Detta med flamingon som flög i det fria i skyn blev han så glad över att han slängde sig handlöst i sin obäddade säng så att den nästan kollapsade. Han låg på magen i sängen och skrattade högt. Livet var allt bra underskönt ändå!
Flanören sov gått denna natt och drömde ingenting alls. Nästa dag var det en mycket solig och varm vårdag. Han längtade till att gå till sitt jobb. Det fanns så mycket att göra! Det var så många saker som var viktiga och roliga. Dem måste han hinna med innan det blev försent!
Det finns viktigare saker att fundera på. Nu hade han bott hos sina föräldrar i två veckor. Det var nu som han skulle åka hem igen.
Han stod där på villatrappan och tittade på dem och sa adjö, adjö, adjö och fällde några tårar i smyg. Han kramade om dem och vinkade åt dem och gick med dröjande steg till bussen som skulle föra honom tillbaka till det kära Göteborg. Väl framme i Göteborg sprang han det snabbaste han kunde från busshållplatsen till sin lägenhet på Stora Nygatan. Äntligen var han hemma! Jag älskar Göteborg och min lägenhet. Han vankade omkring i sin sparsamt möblerade lägenhet en stund och bara njöt av att vara hemma igen!
Han skulle undvika att flanera i Göteborgs innerstad ett tag. Det var ett alltför obehagligt minne han hade från sin sista flanering.
Nästa gång han skulle ut och flanera? Det fick nog dröja länge. Han skulle nog vänta ett bra tag med det.
Han tittade ut genom det vackra fönstret ut mot Trädgårdsföreningen och häpet såg han en flamingo som flög där uppe i skyn. Flamingon flög ganska lågt! Han visste att det fanns Flamingos i Slottsskogen och att det ryktades att man skulle flytta dem. Men han trodde att de var vingklippta så att de omöjligen skulle kunna flyga sin kos.
Detta med flamingon som flög i det fria i skyn blev han så glad över att han slängde sig handlöst i sin obäddade säng så att den nästan kollapsade. Han låg på magen i sängen och skrattade högt. Livet var allt bra underskönt ändå!
Flanören sov gått denna natt och drömde ingenting alls. Nästa dag var det en mycket solig och varm vårdag. Han längtade till att gå till sitt jobb. Det fanns så mycket att göra! Det var så många saker som var viktiga och roliga. Dem måste han hinna med innan det blev försent!
Följetong del 20:flanörens fördomsfullhet
Flanören var nu hatisk mot allt och alla samtidigt som han älskade allt och alla och ville rädda allt och alla.
Det fanns inget alls att göra för honom mer här på Järntorget. Han kände sig helt utom all räddning! Ingen kunde rädda honom från att gång på gång drabbas av denna svårmod och handlingsförlamning. Det gjorde rejält ont.
Nu så tittade han sig omkring eftersom han kunde se klart igen. Människor hastade till sina mål. Ingen brydde sig om eller såg honom. Det gjorde ingen! Han tittade på husen, på himmelen, på torgets stenläggning. Det sa honom ingenting längre! Allt detta hade slutat att tala till honom. Flanören och hans blick hade ingenting att varsebliva längre. Han kunde inte bara stå där och glo! Något måste han göra! Han tog fram sin Iphone och ringde till teaterregissören. Men det var ingen hemma hos honom. Teaterregissören hade ingen mobil!
Vad skulle nu ske med flanören? Kommer han att kunna ta sig vidare från Järntorget, Haga och vidare till något annat! Just nu vet ingen någonting!
Flanören började tyst dikta samtidigt som han skämdes för att han inte hade något mål längre!
Jag är en människa
Det är ingen stor sak
Ändå så tycker jag
Att jag är viktig
Fast jag vet
Att jag är värdelös
Fattig
Dum
Stum
Stum
Stum
Han började ändå gå mot Feskekörkan! Han passerade Teater Uno. Gick upp för Kungsgatan och vidare ned för samma gata. Överallt fanns dessa tråkiga byggnader! Gamla elverket, tråkiga låga hus längre fram på Kungsgatan! Det fanns väl inga arkitekter värda namnet som skapat dessa hopplöst trista hus på den tiden. Väl framme vid Domkyrkan kunde han dock inte förneka att den byggnaden trots allt hade något visst. Även om han aldrig fick någon lust eller något begär att gå in i den.
Han hade verkligen försökt att göra entré in till den ståtliga kyrkan men alltid känt sig lika främmande varje gång. Han har vänt i kyrkodörren! Ändå trodde han på Gud och skulle nog kunna gå regelbundet i kyrkan på gudstjänster. Men det hade alltid varit något som hindrat honom. Var det hans fördomsfullhet?
Jag tror han var fördomsfull! Hur skulle flanören bli av med sin fördomsfullhet egentligen. Ingen som vet, ingen som vet, ingen som vet!
Flanören fortsatte framåt på Kungsgatan i riktning mot Östra hamngatan. Han stod där i gatukorsningen och tittade först på NK sedan på Kopparmärra. Kopparmärra lockade mer. Han begick sig dit. Nu hade det kommit riktigt mycket folk. Det var knappt han kom framåt. Han kryssade sig fram. Råkade stöta ihop med någon av misstag. Bad denne om misstag. Hoppades bli förlåten. När han väl var framme vid Kopparmärra svängde han av och gick mot Saluhallen. Han hade en gång varit en av ockupanterna, för länge sedan, som bidragit till att det torget, Grönsakstorget bevarats istället för att det skulle ha omvandlats till ett jättestort
Det fanns inget alls att göra för honom mer här på Järntorget. Han kände sig helt utom all räddning! Ingen kunde rädda honom från att gång på gång drabbas av denna svårmod och handlingsförlamning. Det gjorde rejält ont.
Nu så tittade han sig omkring eftersom han kunde se klart igen. Människor hastade till sina mål. Ingen brydde sig om eller såg honom. Det gjorde ingen! Han tittade på husen, på himmelen, på torgets stenläggning. Det sa honom ingenting längre! Allt detta hade slutat att tala till honom. Flanören och hans blick hade ingenting att varsebliva längre. Han kunde inte bara stå där och glo! Något måste han göra! Han tog fram sin Iphone och ringde till teaterregissören. Men det var ingen hemma hos honom. Teaterregissören hade ingen mobil!
Vad skulle nu ske med flanören? Kommer han att kunna ta sig vidare från Järntorget, Haga och vidare till något annat! Just nu vet ingen någonting!
Flanören började tyst dikta samtidigt som han skämdes för att han inte hade något mål längre!
Jag är en människa
Det är ingen stor sak
Ändå så tycker jag
Att jag är viktig
Fast jag vet
Att jag är värdelös
Fattig
Dum
Stum
Stum
Stum
Han började ändå gå mot Feskekörkan! Han passerade Teater Uno. Gick upp för Kungsgatan och vidare ned för samma gata. Överallt fanns dessa tråkiga byggnader! Gamla elverket, tråkiga låga hus längre fram på Kungsgatan! Det fanns väl inga arkitekter värda namnet som skapat dessa hopplöst trista hus på den tiden. Väl framme vid Domkyrkan kunde han dock inte förneka att den byggnaden trots allt hade något visst. Även om han aldrig fick någon lust eller något begär att gå in i den.
Han hade verkligen försökt att göra entré in till den ståtliga kyrkan men alltid känt sig lika främmande varje gång. Han har vänt i kyrkodörren! Ändå trodde han på Gud och skulle nog kunna gå regelbundet i kyrkan på gudstjänster. Men det hade alltid varit något som hindrat honom. Var det hans fördomsfullhet?
Jag tror han var fördomsfull! Hur skulle flanören bli av med sin fördomsfullhet egentligen. Ingen som vet, ingen som vet, ingen som vet!
Flanören fortsatte framåt på Kungsgatan i riktning mot Östra hamngatan. Han stod där i gatukorsningen och tittade först på NK sedan på Kopparmärra. Kopparmärra lockade mer. Han begick sig dit. Nu hade det kommit riktigt mycket folk. Det var knappt han kom framåt. Han kryssade sig fram. Råkade stöta ihop med någon av misstag. Bad denne om misstag. Hoppades bli förlåten. När han väl var framme vid Kopparmärra svängde han av och gick mot Saluhallen. Han hade en gång varit en av ockupanterna, för länge sedan, som bidragit till att det torget, Grönsakstorget bevarats istället för att det skulle ha omvandlats till ett jättestort
Följetong del 19: vindilning
Han darrade till när han tänkte på det han varit med om! Flanörens enda tröst var att han inte hade gjort något annat, egentligen, än att bara blivi så oerhört trött. Han började vandra bort mot Lilla torget. Det var inte många han mötte. Ju mer han gick desto ensammare kände han sig. Han kände sig rädd också för andra människor. Han fortsatte dock att gå trots detta.
Han tittade på husfasaderns i de gamla stenhusen byggda under den högkonjunktur som en gång handelsmännen skapat. Det var enorma förmögenheter som samlades här på några få kvadratmeter.
Han fortsatte uppför Västra hamngatan. Nu började det bli rejält tråkigt att promenera. Det gamla Ströms passerades. Han svängde in och förbi pedagogen och vidare fram till sist till Haga och Haga Nygats. Här var det fler människor. Och han visste att här flödade vinet och ölet i strida strömmar. Han tänkte: jag måste vara världens moraliska människa men jag vill varken ha vin eller öl!
Han var nu så deprimerad att han bokstavligen knappast orkade lyfta fötterna. Han förstod nu att han nu var drabbad av svår leda. Han förstod varför så många sökte tröst hos Dionyssos ädla drycker när tristessen blev för svår för det arma människosläktet. Han tänkte på sin vän teaterregissören som avlagt ett nykterhetslöfte till sig själv. Det var det enda riktiga i denna jämmerdal. Människans lott är visserligen att lida men det kam man göra nykter lika väl.
Skall man vara en usel krake, fattig och dum så kan man åtminstone hålla sig på benen utan alkohol. Han började nu se sämre också. Han såg dimmigt och halsen började snörpa ihop sig. Han kunde knappt andas. Han började bli desperat. Magen gjorde också uppror. Han hittade, stapplande till en parkbänk av sten mittemot café Jakob.
Han satt där på bänken och kämpade för sitt liv. Nu tyckte han mycket synd om sig själv. Han började förbereds sig för döden. Nu hade han inte kunnat andas riktigt på länge. Han tyckte det var för pinsamt att be om hjälp. Han började tänka att det var inte han som hade bestämt att han skulle födas och inte var det han som bestämde över döden heller. Det hade börjat blåsa en kall vind över Haga. En vindillning gjorde sig loss från det stora lufthavet som hade börjat att röra på sig. Vindillningen begav sig ned till flanören och snodde sig runt, runt, runt honom. Flanören hade börjat tänka på att försöka leva upp. Han andades korta försiktiga andetag. Han tog lite längre andetag det lättade i bröstet på honom. Jag kan andas igen tänkte han glädjestrålsnde. Jag lever! Han reste sig upp och började promenera mot Järntorget. Det gick att gå som vanligt igen. Han levde! Och vindillningen hade förenat sig med det stora lufthavet igen. Flanören stod på Järntorget! Han såg klart igen. Allt var som det skulle vara igen. Det är bara att tacka och ta emot även på en plats med ett sådant namn. Ingenting händer men jag lever. Alltid något. Han hade räddat sitt eget liv. Det var något som gjorde att han kunde rädda sii eget liv. Det ingav självförtroende. Nu när han hade räddat sig själv skulle också världen kunna räddas. Och Haga!
Han tittade på husfasaderns i de gamla stenhusen byggda under den högkonjunktur som en gång handelsmännen skapat. Det var enorma förmögenheter som samlades här på några få kvadratmeter.
Han fortsatte uppför Västra hamngatan. Nu började det bli rejält tråkigt att promenera. Det gamla Ströms passerades. Han svängde in och förbi pedagogen och vidare fram till sist till Haga och Haga Nygats. Här var det fler människor. Och han visste att här flödade vinet och ölet i strida strömmar. Han tänkte: jag måste vara världens moraliska människa men jag vill varken ha vin eller öl!
Han var nu så deprimerad att han bokstavligen knappast orkade lyfta fötterna. Han förstod nu att han nu var drabbad av svår leda. Han förstod varför så många sökte tröst hos Dionyssos ädla drycker när tristessen blev för svår för det arma människosläktet. Han tänkte på sin vän teaterregissören som avlagt ett nykterhetslöfte till sig själv. Det var det enda riktiga i denna jämmerdal. Människans lott är visserligen att lida men det kam man göra nykter lika väl.
Skall man vara en usel krake, fattig och dum så kan man åtminstone hålla sig på benen utan alkohol. Han började nu se sämre också. Han såg dimmigt och halsen började snörpa ihop sig. Han kunde knappt andas. Han började bli desperat. Magen gjorde också uppror. Han hittade, stapplande till en parkbänk av sten mittemot café Jakob.
Han satt där på bänken och kämpade för sitt liv. Nu tyckte han mycket synd om sig själv. Han började förbereds sig för döden. Nu hade han inte kunnat andas riktigt på länge. Han tyckte det var för pinsamt att be om hjälp. Han började tänka att det var inte han som hade bestämt att han skulle födas och inte var det han som bestämde över döden heller. Det hade börjat blåsa en kall vind över Haga. En vindillning gjorde sig loss från det stora lufthavet som hade börjat att röra på sig. Vindillningen begav sig ned till flanören och snodde sig runt, runt, runt honom. Flanören hade börjat tänka på att försöka leva upp. Han andades korta försiktiga andetag. Han tog lite längre andetag det lättade i bröstet på honom. Jag kan andas igen tänkte han glädjestrålsnde. Jag lever! Han reste sig upp och började promenera mot Järntorget. Det gick att gå som vanligt igen. Han levde! Och vindillningen hade förenat sig med det stora lufthavet igen. Flanören stod på Järntorget! Han såg klart igen. Allt var som det skulle vara igen. Det är bara att tacka och ta emot även på en plats med ett sådant namn. Ingenting händer men jag lever. Alltid något. Han hade räddat sitt eget liv. Det var något som gjorde att han kunde rädda sii eget liv. Det ingav självförtroende. Nu när han hade räddat sig själv skulle också världen kunna räddas. Och Haga!
Föletong del 18: väl framme hos skådespelaren i Vretlumma!
Väl framme hos skådespelaren i Vretlumma satt de tre musketörerna runt det rangliga köksbordet hemma hos honom. De diskuterade vilt allt mellan himmel och jord. Det stod flera flaskor vin på bordet. Det fanns inte mycket vin kvar i buteljerna. De tre herrarna hade avhandlat politik, ekonomi, kultur och konst. De var nu framme vid kvinnor. Samtalets verkshöjd hade i takt med inmundigandet av vinet blivit mer och mer vidlyftigt. Nu diskuterade de Lady Gagas nästan nakna, hon var mer än utmanande klädd, framträdande på café Opera i söndags. De var alla mycket uppbragta över att en konstnär, artist drar vanära över andra genom ett så vidlyftigt beteende. Diskussionen gick över till att handla om kvinnor som väljer att bli nunnor. Klockan hade blivit mycket och det var dags att tänka på refrängen. Blommorna gjorde sig redo för morgonsolens första strålar. Fåglarna började ge ifrån sig lite ljud. Professorn låg i den gamla utdragssoffan och mådde så bra att han inte ville somna alls, fåglarnas morgonkvitter, spridda tankar som genomkorsade honom. Lukter som strömmade in genom det öppna fönstret i det grönmålade torpet.
Allt var perfekt. Det fanns harmoni, rättvisa, idyll och en tillmötesgående natur som bjöd in till en försmak av de sköna, ljuva och härliga sommaren. Professorn kände sig nöjd med allt! Han somnade med ett leende på läpparna.
Allt var perfekt. Det fanns harmoni, rättvisa, idyll och en tillmötesgående natur som bjöd in till en försmak av de sköna, ljuva och härliga sommaren. Professorn kände sig nöjd med allt! Han somnade med ett leende på läpparna.
Följetong del 17: kvinnan som sov mitt på dagen
Professorn och redaktörn stod på Centralstationen. Professorn var fortfarande chockad. De hade just passerat plattan mellan Nordsta'n. och Göteborgs Centralstation. Där på en träavsats hade en kvinna legat och sovit mitt på dagen i den gassande solen helt skyddslös. Först hade de trott att det var en vanlig luggsliten typ, a-lagsstuk. När de kommit nära hade han upptäckt att det var en ung vacker kvinna som mycket ordningssamt hade vikt i hopp ett klädesplagg som hon använde som huvudkudde. Hon hade jeans på sig. Hon hade ett vackert ansikte och mycket slanka ben. Hon var klädd i jeans och en enkel jacka. De båda herrarna gick runt henne och studerade henne mycket ingående. Professorn sa: hoppas hon inte är död. Redaktören gemälde: kvinnor can, can! Det är inte
stollar som säljer stolar inte. Professorn blev mycket känslosam och utbrast: skall jag väcka henne?
Om du vill svarade redaktören.
Professorn tänkte att han nog kunde bli kär i henne! Men det kunde innebära att han förlorade sin ungkarlsfrihet. Han visste inte hur han skulle göra. Å ena sidan ville han hjälpa henne. Låta henne bo hos honom tills hon ordnat upp sin tillvaro. Å andra sidan ville han resa iväg till Vretlumma och träffa sin kompis skådespelaren. Redaktören började rycka och dra i honom. Vi måste iväg nu. Annars missar vi tåget!
Om du vill ha lammkött kan vi gå någongång på en strippklubb eller nå't.
Proffesorn ville inte debattera den frågan igen. Han tyckte han kände sig så moralisk när han bestämt vägrade att besöka porrklubbar. Där gick gränsen! Samtidigt kände han sig så dum när han kom i diskussion kring ämnen som porr, prostitution och dylikt.
Med tveksamma steg och mycket eftertänksamt följde han efter redaktören i ritning mot Central-stationen.
Väl framme tänkte han: det är inte alltid lätt att vara människa. Men livet är härligt. Det händer så mycket hela tiden!
stollar som säljer stolar inte. Professorn blev mycket känslosam och utbrast: skall jag väcka henne?
Om du vill svarade redaktören.
Professorn tänkte att han nog kunde bli kär i henne! Men det kunde innebära att han förlorade sin ungkarlsfrihet. Han visste inte hur han skulle göra. Å ena sidan ville han hjälpa henne. Låta henne bo hos honom tills hon ordnat upp sin tillvaro. Å andra sidan ville han resa iväg till Vretlumma och träffa sin kompis skådespelaren. Redaktören började rycka och dra i honom. Vi måste iväg nu. Annars missar vi tåget!
Om du vill ha lammkött kan vi gå någongång på en strippklubb eller nå't.
Proffesorn ville inte debattera den frågan igen. Han tyckte han kände sig så moralisk när han bestämt vägrade att besöka porrklubbar. Där gick gränsen! Samtidigt kände han sig så dum när han kom i diskussion kring ämnen som porr, prostitution och dylikt.
Med tveksamma steg och mycket eftertänksamt följde han efter redaktören i ritning mot Central-stationen.
Väl framme tänkte han: det är inte alltid lätt att vara människa. Men livet är härligt. Det händer så mycket hela tiden!
onsdag 12 maj 2010
Följetong del 16: flanörens uppvaknande
Flanören sov vidare på lejontrappan helt ovetande om att en polis närmade sig.Han sov så skönt och djupt som han aldrig tidigare gjort.
Polisen bestämde sig för att gå ned till den sovande. Hon hade aldrig väckt någon som sovit ute förr. Hon hade hört från kolleger att det uppstått ett nytt fenomen i Göteborg. Fler och fler sov utomhus på dagarna. I Stockholm hade det förekommit under en längre tid. I fjol hade det skett ett mord. Halsen på en sovande som låg utomhus på dagen hade blivit snittad med en kniv av någon så illa att denne där i Tjockhult, tänkte hon ilsket för sig själv,hade avlidit. Så nu hade det kommit till Göteborg också!
Hon rörde försiktigt på den sovande flanörens nacke. Hon hörde honom säga: jag skall gå upp mamma. Hon rördes i sitt sinne på tanken att hon för första gången blivit kallad för mamma. Hon tyckte att han såg söt ut. Inte alls så illa medfaren som hon var van vid att a-laget brukade vara.
Hon stod stilla och drömde att hon bjöd hem honom till sig och uppfostrade honom till att bli en ordningsam duktig man som kunde laga mat till henne när hon kom hem efter ett kvällspass. Nej, hon kom till sans igen. Hon sade med barsk röst: det är dags att vakna nu, här kan ni inte ligga och sova mitt på blanka dagen! Flanören vaknade till. Förskräckt insåg han sin belägenhet. För första gången hade han sovit utomhus och dessutom blivit väckt av en polis. Vad skulle hans mamma säga om hon fick reda på detta. Hamnar han i fängelse nu? Han reste sig yrvaket upp och stammande: förlåt, det var ett misstag av mig. Jag skall aldrig göra mer så här! Han tittade blygt på den kvinnliga polisen och blev samtidigt varse hur vacker och betagande hon var. Han insåg att han skulle kunna stå och titta på henne hur länge som helst. Polisen såg roat på honom. Hon hade upptäckt hans intresse för henne och hennes skönhet.
Hon sa: ge dig nu iväg!Hon vände sig om och gick! Inbillade han sig detta; med lätt gungande höfter. Hon vände sig om och tillade,med en blick: under andra omständigheter hade jag kunnat ta er för en rekorderlig karl.
Inbillade sig han igen att han tyckte sig ana en glimt av lust i hennes vänstra öga. Han borstade av sig och bestämde sig för att börja ett nytt liv, igen. Samtidigt som han undrade hur det skulle vara att sällskapa med en polis.
Polisen bestämde sig för att gå ned till den sovande. Hon hade aldrig väckt någon som sovit ute förr. Hon hade hört från kolleger att det uppstått ett nytt fenomen i Göteborg. Fler och fler sov utomhus på dagarna. I Stockholm hade det förekommit under en längre tid. I fjol hade det skett ett mord. Halsen på en sovande som låg utomhus på dagen hade blivit snittad med en kniv av någon så illa att denne där i Tjockhult, tänkte hon ilsket för sig själv,hade avlidit. Så nu hade det kommit till Göteborg också!
Hon rörde försiktigt på den sovande flanörens nacke. Hon hörde honom säga: jag skall gå upp mamma. Hon rördes i sitt sinne på tanken att hon för första gången blivit kallad för mamma. Hon tyckte att han såg söt ut. Inte alls så illa medfaren som hon var van vid att a-laget brukade vara.
Hon stod stilla och drömde att hon bjöd hem honom till sig och uppfostrade honom till att bli en ordningsam duktig man som kunde laga mat till henne när hon kom hem efter ett kvällspass. Nej, hon kom till sans igen. Hon sade med barsk röst: det är dags att vakna nu, här kan ni inte ligga och sova mitt på blanka dagen! Flanören vaknade till. Förskräckt insåg han sin belägenhet. För första gången hade han sovit utomhus och dessutom blivit väckt av en polis. Vad skulle hans mamma säga om hon fick reda på detta. Hamnar han i fängelse nu? Han reste sig yrvaket upp och stammande: förlåt, det var ett misstag av mig. Jag skall aldrig göra mer så här! Han tittade blygt på den kvinnliga polisen och blev samtidigt varse hur vacker och betagande hon var. Han insåg att han skulle kunna stå och titta på henne hur länge som helst. Polisen såg roat på honom. Hon hade upptäckt hans intresse för henne och hennes skönhet.
Hon sa: ge dig nu iväg!Hon vände sig om och gick! Inbillade han sig detta; med lätt gungande höfter. Hon vände sig om och tillade,med en blick: under andra omständigheter hade jag kunnat ta er för en rekorderlig karl.
Inbillade sig han igen att han tyckte sig ana en glimt av lust i hennes vänstra öga. Han borstade av sig och bestämde sig för att börja ett nytt liv, igen. Samtidigt som han undrade hur det skulle vara att sällskapa med en polis.
måndag 10 maj 2010
Del 15: flanörens mardröm
Del 15:flanörens Mardröm
Han drömde att han befann sig hos en kvinnlig bekannt. Hon låg helt naken på rygg samtidigt som hon talade i sin Iphon. Han överöste henne med kyssar och kramar. Hon verkade helt oberörd. Hon talade engagerat om en konstut-ställning med någon i sin Iphon. Plötsligt vände hon sig om och bjöd in honom att fortsätta medelst hennes andra sida. Han blev ännu mer begeistrad och var på god väg in i himmelriket. När hon avbröt honom med en ny anvisning och hon vände sig denna gång helt om kommenderade samtidigt att nu var det hennes tur. Hon regisserade honom i detalj vad han skulle göra för henne. Han blev alltmer uttröttad. Han tänkte att det var bra att han hade stor erfarenhet av att ligga på en spikmatta. Han kunde inte annat än att beundra henne för hennes stora simultanförmåga att både angagera sig i en häftig diskussion och samtidigt ge honom snabba anvisningar hur, vad och var hennes nåds ynnest skulle vinnas och skulle utföras. När hon vid varje ny dramatiska erotiska orgastiska stegring med nya stränga anvisningar pockade än mer begärligt på nya och annorlunda innovationer. Då upplevde han henne och hennes kropp som mer och mer lik den värsta spikmattan som gjorts. Hon höll vid varje nytt klimax mobilen låångt ifrån sig samtidigt som hon gav ifrån sig små skrik. Hon verkade senare, det drog ut långt på tiden, mycket nöjd med honom och hans insats.
Hon vinkade sedan adjöken till honom samtidigt som hon fortsatte att tala i sin Iphone.
Han gick mycket otillfredställd från hennes flotta villa och grät en smula. Livet är hårt och hårdast är kvinnorna mot oss stackars män. Han sov dock nu drömlöst vidare i solen vid vattnet på lejontrappan på nedersta trappav-satsen som ett barn vid sin mammas bröst. Mardrömmen glömdes bort helt och blev en del av hans omedvetna.
Han drömde att han befann sig hos en kvinnlig bekannt. Hon låg helt naken på rygg samtidigt som hon talade i sin Iphon. Han överöste henne med kyssar och kramar. Hon verkade helt oberörd. Hon talade engagerat om en konstut-ställning med någon i sin Iphon. Plötsligt vände hon sig om och bjöd in honom att fortsätta medelst hennes andra sida. Han blev ännu mer begeistrad och var på god väg in i himmelriket. När hon avbröt honom med en ny anvisning och hon vände sig denna gång helt om kommenderade samtidigt att nu var det hennes tur. Hon regisserade honom i detalj vad han skulle göra för henne. Han blev alltmer uttröttad. Han tänkte att det var bra att han hade stor erfarenhet av att ligga på en spikmatta. Han kunde inte annat än att beundra henne för hennes stora simultanförmåga att både angagera sig i en häftig diskussion och samtidigt ge honom snabba anvisningar hur, vad och var hennes nåds ynnest skulle vinnas och skulle utföras. När hon vid varje ny dramatiska erotiska orgastiska stegring med nya stränga anvisningar pockade än mer begärligt på nya och annorlunda innovationer. Då upplevde han henne och hennes kropp som mer och mer lik den värsta spikmattan som gjorts. Hon höll vid varje nytt klimax mobilen låångt ifrån sig samtidigt som hon gav ifrån sig små skrik. Hon verkade senare, det drog ut långt på tiden, mycket nöjd med honom och hans insats.
Hon vinkade sedan adjöken till honom samtidigt som hon fortsatte att tala i sin Iphone.
Han gick mycket otillfredställd från hennes flotta villa och grät en smula. Livet är hårt och hårdast är kvinnorna mot oss stackars män. Han sov dock nu drömlöst vidare i solen vid vattnet på lejontrappan på nedersta trappav-satsen som ett barn vid sin mammas bröst. Mardrömmen glömdes bort helt och blev en del av hans omedvetna.
söndag 9 maj 2010
Del 14:: är du go eller!
Flanörens älsklingspromenad började alltid märkligt nog en bit från Järntorgets gettoliknande idyll. Han brukade stå på Lejontrappan, Brunnsparken och brösta sig som en tupp. Där kände han vinden från havet fläkta hans långa blonda hår. Han hade utsikt över hamnkanalen som omgjärdades av de två hamngatorna: Södra och Norra hamngatatan. Kanalen var väl ca 20 meter bred. Det innebar att längre från varandra låg inte hamngatorna. Han stod ofta där och drömde att de båda gatorna en dag skulle förenas till en ny. Men detta hade inte Göran Johansson, stadens tidigare så starka och mäktiga man arbetat för. Istället ville han gräva upp Östra Hamngatan som helt ointressant gick på tvärs och ned till operan. Och hör och häpna där hade han, nere vid älven lyckats med konststycket att få igenom ett beslut att placera ett Pariserhjul, helt anakronistiskt, som inom kort skulle invigas. Göteborg har av hävd kallats för lilla London. Och visst hade andra länders ingenjörskonst också påverkat Göteborg som skottarna, SKF, och Holland med sin kunskap om kanalbygge. Men att tillåta den så förhatliga, nästan revolutionära franska kulturen, Pariserhjul(?), dominera det finaste Göteborg kunde ståta med, Operan, merde, damnd!
Är du go eller? Detta genomkorsade den förvirrade flanörens något svampaktiga hjärna. Han hade tagit sig ett glas vin, eller två på morgonen för att komma i god form för en morgonpromenad.
Nu andades han in och lät bröstet lyftas och sänkas vid trappan som gick ned till kanalens vatten. Han blickade på de gott och vä mer än 100 år gamla husen som löpte längs kanalens hamngator. Den tidens rika borgerskaps socitetshus. Han mindes en historia han hört om någon som växt upp i en av dessa hus. Då, under andra världskriget, bodde Göteborgs rikaste affärsmän, judar, flera, i olika patricierlägenheter i den trappupgångens . Längst ned bodde dock en stenhuggare och tillika nazist som lär ha fått en beställning av självaste Hitler himself, att göra ett segermoment i sten, när den segervisse Hitler väl hadde vunnit kriget. Monumentet skulle ha placerats i Göteborg. Tänk om det hade fått stå där Priserhjulet nu monterades upp. Var hade då Pariserhjulet fått stå. Kanske på någon bakgård i Angered. Hade Göteborg då fått epitet lilla Berlin?
Nä nu började flanören tvivla på om han bara hade druckit ett eller två glas vin. Det kanske var två eller tre flaskor vin istället. Han mindes inte just nu! Han blev nästan föll ned för lejontrappans långa trappsteg och lade sig på avsatsen längst ned i den gassande solen och nedlade sin arma rådbräkade kropp alldeles vid vattnet för att vila sig. Hans hjärna tömdes plötsligt helt på tankar. Det var nog chocken över att han tänkt så mycket på en gång, under så kort tid, fått så många antal tankar samtidigt som gjorde honom helt omtöcknad och så slö!
Kanske att det normalt enbart så upppiggande hälsobringande vinet också bidragit till hans något sömniga tillstånd. Detta kunde de lärde på Göteborgs Universitet, Socialt arbete med professor Ove Serhede i spetsen kunna tvista om någon gång på något av stadens biliotek om de hade lust med det. De var väl för upptagna för sådant simpelt som att fundera över en stackars sömnig flanör av enkel härkomst.
Fint skall det va! Kanske något studieförbund kunde göra ett seminarium om detta. Men det drog väl inte in tillräcklig med deltagaravgifter kan jag tro. Vem vill betala för att deissekera en flanörs sinnestillständ. Tillbaka till verkligheten!
Vad skönt det var att sova i solen på lejontrappan, vid vattnet i solen en förmiddag i maj. Det är ren och skär lycka, harmoni och att likna vid en religiös uppenbarelse. Han sov drömlöst i Göteborgs trygga famn vid dess uråldriga hamn där en gång i tiden segelfartyg lotsats för tbi stora bommen och lag till vid Gustav Adolfs Torg.
Är du go eller? Detta genomkorsade den förvirrade flanörens något svampaktiga hjärna. Han hade tagit sig ett glas vin, eller två på morgonen för att komma i god form för en morgonpromenad.
Nu andades han in och lät bröstet lyftas och sänkas vid trappan som gick ned till kanalens vatten. Han blickade på de gott och vä mer än 100 år gamla husen som löpte längs kanalens hamngator. Den tidens rika borgerskaps socitetshus. Han mindes en historia han hört om någon som växt upp i en av dessa hus. Då, under andra världskriget, bodde Göteborgs rikaste affärsmän, judar, flera, i olika patricierlägenheter i den trappupgångens . Längst ned bodde dock en stenhuggare och tillika nazist som lär ha fått en beställning av självaste Hitler himself, att göra ett segermoment i sten, när den segervisse Hitler väl hadde vunnit kriget. Monumentet skulle ha placerats i Göteborg. Tänk om det hade fått stå där Priserhjulet nu monterades upp. Var hade då Pariserhjulet fått stå. Kanske på någon bakgård i Angered. Hade Göteborg då fått epitet lilla Berlin?
Nä nu började flanören tvivla på om han bara hade druckit ett eller två glas vin. Det kanske var två eller tre flaskor vin istället. Han mindes inte just nu! Han blev nästan föll ned för lejontrappans långa trappsteg och lade sig på avsatsen längst ned i den gassande solen och nedlade sin arma rådbräkade kropp alldeles vid vattnet för att vila sig. Hans hjärna tömdes plötsligt helt på tankar. Det var nog chocken över att han tänkt så mycket på en gång, under så kort tid, fått så många antal tankar samtidigt som gjorde honom helt omtöcknad och så slö!
Kanske att det normalt enbart så upppiggande hälsobringande vinet också bidragit till hans något sömniga tillstånd. Detta kunde de lärde på Göteborgs Universitet, Socialt arbete med professor Ove Serhede i spetsen kunna tvista om någon gång på något av stadens biliotek om de hade lust med det. De var väl för upptagna för sådant simpelt som att fundera över en stackars sömnig flanör av enkel härkomst.
Fint skall det va! Kanske något studieförbund kunde göra ett seminarium om detta. Men det drog väl inte in tillräcklig med deltagaravgifter kan jag tro. Vem vill betala för att deissekera en flanörs sinnestillständ. Tillbaka till verkligheten!
Vad skönt det var att sova i solen på lejontrappan, vid vattnet i solen en förmiddag i maj. Det är ren och skär lycka, harmoni och att likna vid en religiös uppenbarelse. Han sov drömlöst i Göteborgs trygga famn vid dess uråldriga hamn där en gång i tiden segelfartyg lotsats för tbi stora bommen och lag till vid Gustav Adolfs Torg.
Del 14:illusionen runt Järntorget!
Bysten Dan Andersson stod där ensam och frös på Järntorget i Göteborg. Det var kallt för att vara i början av maj. Människor satt ändå utomhus och frös också när de satt på caféet pipan. Torget låg där så stilla och grådaskigt. Ingen färg så långt ögat nådde. Arkitekturen liksom gjorde sig osynlig och otillgänglig. Oändligt många var alla de spårvagnar som färdades förbi och retade upp flanören och hans blick med sin tråkighet. Flanören tänkte att det är märkligt vad människor utstod bara för att kunna äta sig mätta och sätta sig på café och ta en kopp kaffe, caffe latte eller snarlika drycker.
Långgatornas märkliga övergivenhet mildrades av restauranger, caféer och butiker och gav alltihop en småstadsprägel. Det var nästan som om man kunde ana att skolläraren och prästen i byn skulle ställa sig på torget och göra en insamling till bygdens kyrka.
Men det var bara en illusion. Under den idylliska ytan bullrade det rejält. Men det kan vi lämna där hän. Det gjorde nämligen de boende i dessa trakter. De ägnade sig mest åt att driva omkring när de var lediga från arbetet. Umgås med varandra och lekfullt hoppas på att en dag den stora förändringen skulle komma av sig själv med stora rikedomar och stor frihet åt alla.
Den magra bysten Dan Andersson skulle egemtligen fungera som en påminnelse om den viktiga kampen för rättvisa och demokrati. Men nu var de boende mycket mer intresserade av att dricka vin på någon terrass än att demonstrera mot förtryck och orättvisor. Därför lämnar vi dessa frågeställningar där hän också! Vad blir det kvar då? Inte mycket som var värt att skriva om egentligen!
På Hagabion, Folkets bio, serverades vin och man hade öppnat uteservering där också.
Hagabion gjorde att man faktiskt kunde ana en annan inriktning. Var det ändå så att det mullrade en hel del i kratern?
Men det gick åt mycket vin och öl för att kratern skulle föda nya idéer. Och vad hände med idéerna när ölet och vinet druckits ur. Förlorades de i kraft och blev de fokuserade samtalen om förändring också gråa och ointressanta?
Detta funderade flanören på när han motionerade gata upp och gata ned. Man måste hålla sig i form brukade han säga när han skulle förklara varför han for omkring som en skottspole i området!
Duvorna på torget, affischerarna som marknadsförde någon konsert, de avstigande och påstigande som de kommunala transsportmedlen utspydde och tog in. Allt och alla verkade som om de vistades någon annanstans än i vår hypermoderna kultur. De var alla nostalgiska och drömde sig bort till ett Sverige för länge sedan som aldrig funnits men man trodde det hade existerat en sådan tidsperiod.
Det var ett behagligt tidsfördriv för flanören att insupa sådana stämningar. Humöret blev bättre och nervositeten minskade! Tiden gick snabbare och det kändes som om vingudens närvaro blev starkare. Hur länge kommer detta att bestå, tänkte flanören? Han var nämligen på spaning efter något som han tyckte hade förflyktigats. Något han tyckte mycket om! Det var hans egentliga huvuduppgift i livet. Allt annat gjorde han bara för att samhället tvingade honom till det.
Långgatornas märkliga övergivenhet mildrades av restauranger, caféer och butiker och gav alltihop en småstadsprägel. Det var nästan som om man kunde ana att skolläraren och prästen i byn skulle ställa sig på torget och göra en insamling till bygdens kyrka.
Men det var bara en illusion. Under den idylliska ytan bullrade det rejält. Men det kan vi lämna där hän. Det gjorde nämligen de boende i dessa trakter. De ägnade sig mest åt att driva omkring när de var lediga från arbetet. Umgås med varandra och lekfullt hoppas på att en dag den stora förändringen skulle komma av sig själv med stora rikedomar och stor frihet åt alla.
Den magra bysten Dan Andersson skulle egemtligen fungera som en påminnelse om den viktiga kampen för rättvisa och demokrati. Men nu var de boende mycket mer intresserade av att dricka vin på någon terrass än att demonstrera mot förtryck och orättvisor. Därför lämnar vi dessa frågeställningar där hän också! Vad blir det kvar då? Inte mycket som var värt att skriva om egentligen!
På Hagabion, Folkets bio, serverades vin och man hade öppnat uteservering där också.
Hagabion gjorde att man faktiskt kunde ana en annan inriktning. Var det ändå så att det mullrade en hel del i kratern?
Men det gick åt mycket vin och öl för att kratern skulle föda nya idéer. Och vad hände med idéerna när ölet och vinet druckits ur. Förlorades de i kraft och blev de fokuserade samtalen om förändring också gråa och ointressanta?
Detta funderade flanören på när han motionerade gata upp och gata ned. Man måste hålla sig i form brukade han säga när han skulle förklara varför han for omkring som en skottspole i området!
Duvorna på torget, affischerarna som marknadsförde någon konsert, de avstigande och påstigande som de kommunala transsportmedlen utspydde och tog in. Allt och alla verkade som om de vistades någon annanstans än i vår hypermoderna kultur. De var alla nostalgiska och drömde sig bort till ett Sverige för länge sedan som aldrig funnits men man trodde det hade existerat en sådan tidsperiod.
Det var ett behagligt tidsfördriv för flanören att insupa sådana stämningar. Humöret blev bättre och nervositeten minskade! Tiden gick snabbare och det kändes som om vingudens närvaro blev starkare. Hur länge kommer detta att bestå, tänkte flanören? Han var nämligen på spaning efter något som han tyckte hade förflyktigats. Något han tyckte mycket om! Det var hans egentliga huvuduppgift i livet. Allt annat gjorde han bara för att samhället tvingade honom till det.
Del 13: när syrenerna blomma där hemma!
"När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen! När syrenerna blomma där hemma. Alla samlas vi i vårt gamla hem! Alla syskon och mamma och pappa. Vi sitter där på vita möbler i syrenbersån. Och vi njuter av alla små minnen som vi har från barndomens ljusaste dar.
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen! När syrenerna blomma där hemma. Alla samlas vi i vårt gamla hem!
Alla somrar vi upplevt tillsammans. Vi sitter där och drömmer oss tillbaka där vi var. Vi hoppas på en sommar lika varm och skön och klar som i barndomens ljusaste dar!
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen!
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen!
Alla samlas vi i vårt gamla hem!
Alla samlas vi i vårt gamla hem!"
Gick cykelreparatören och nynnade och smågrät för sig själv. Han visste inte varför han grät. En urgammal svensktoppslåt som Flamingokvitetten hade en sådan formidabel framgång med och som hade fastnat i hans huvud.
Han blev lika förtvivlat ledsen varje gång han nynnade på den gamla usla svensktoppslåten. Han skämdes för att berätta att han brydde sig om att minnas den låten. Alla hans kompisar lyssnade på andra musikstilar. Dansbandsmusik var det sämsta som någon av hans vänner kunde tänka sig. Och så gick han och bölade när han tänkte på den.
Nej, detta går åt fanders! Är det en personlig kris på gång?
Plötsligt hittade han ingenting längre i verkstaden. Alla hans verktyg var som bortblåsta! Hur skall det gå med alla söndriga cyklar när han inte hittar sina verktyg längre. Världen kommer att gå under. Kunderna kommer att bli ursinniga.
En gråtande cykelreparatör som inte längre kan laga deras kära cyklar!
Oj!Oj!Oj!
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen! När syrenerna blomma där hemma. Alla samlas vi i vårt gamla hem!
Alla somrar vi upplevt tillsammans. Vi sitter där och drömmer oss tillbaka där vi var. Vi hoppas på en sommar lika varm och skön och klar som i barndomens ljusaste dar!
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen!
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen!
Alla samlas vi i vårt gamla hem!
Alla samlas vi i vårt gamla hem!"
Gick cykelreparatören och nynnade och smågrät för sig själv. Han visste inte varför han grät. En urgammal svensktoppslåt som Flamingokvitetten hade en sådan formidabel framgång med och som hade fastnat i hans huvud.
Han blev lika förtvivlat ledsen varje gång han nynnade på den gamla usla svensktoppslåten. Han skämdes för att berätta att han brydde sig om att minnas den låten. Alla hans kompisar lyssnade på andra musikstilar. Dansbandsmusik var det sämsta som någon av hans vänner kunde tänka sig. Och så gick han och bölade när han tänkte på den.
Nej, detta går åt fanders! Är det en personlig kris på gång?
Plötsligt hittade han ingenting längre i verkstaden. Alla hans verktyg var som bortblåsta! Hur skall det gå med alla söndriga cyklar när han inte hittar sina verktyg längre. Världen kommer att gå under. Kunderna kommer att bli ursinniga.
En gråtande cykelreparatör som inte längre kan laga deras kära cyklar!
Oj!Oj!Oj!
lördag 8 maj 2010
Del 12: att ha en älskare eller att inte ha en älskare
Cykelreparatören: du ser mig inte alls. Du ser mig aldrig! Du verkar inte ha några känslor för mig!
Filmaren: jag är förälskad i professorn! Jag kan inte vara förälskad i två personer! Det går inte!
Cykelreparatören: varför inte det!
Filmaren: nej, det vågar jag inte!
Cykelreparatören: för min skull bara, lite!
Filmaren Jaja! Lite!
Cykelreparatören Då skall jag laga din cykel gratis!
Filmaren: nej, det vill jag inte!
Cykelreparatören: nej! Nej! Du får väl betala då!
Filmaren promenerade sakta hem! Solen sken och filmaren tänkte på professorn som kanske satt hemma alldeles ensam.
Det var många människor ute i solen. De promenerade, cyklade, körde och åkte med bil, satt i bussar och spårvagnar. Alla var på väg någonstans och inte verkade det som någon brydde sig om att solen sken och att det var en blå himmel. Alla var bara upptagna!
Filmaren tänkte på cykelhandlaren under sin promenad: Visst är det en intressant person men inget för mig. Han är för proletär på något sätt. Han kunde vara ganska burdus på ett mycket ointelligent sätt. Det är kanske fördomsfullt av mig. Men det är så jag tänker. Professorn hade väl sina sidor också men han är så intelligent, snabbtänkt och spirituell. Undrar hur han är när det gäller sex. Cykelhandlaren kan vara mer intressant i en älskog. Går det att ha cykelhandlaren som älskare och sedan på något sätt vara tillsammans med professorn? Cykelhandlaren verkar kunna gå med på en sådan sak. Men kan han hålla tyst. Han verkar vara lite väl pratglad.
Jag ringer professorn ikväll!
Filmaren gick och fantiserade sensuella och sexuella tankar som inte är lämpligt för någon utomstående att bli införstådd med. Författarens fantasi skulle inte heller kunna skriva ned dem. Det vore en alltför stor skrivprestation. Det skulle bara leda till skrivkramp, mindervärdeskomplex och resultera i alltför stor emotionell upphetsad sinnesstämning. Inte ens läsaren bör bli informerad om sådana tankar och lockas till alltför stor sådan upphetsning.
Dessutom borde kvinnor i alla berättelser skildras som något mer sedesamma än de är och gärna med ett uns, några gram, med beståndsdelar som leder tankarna något åt det nunneaktiga hållet. Den här berättelsen borde egentligen inte vara något undantag. Egentligen hade berättelsen redan börja löpa iväg lite väl långt bort från den anständighetens gräns som en upplyst och bildad genomsnittsläsare gärna skulle ha instiftat som en regel. Det skulle kanske lagstiftas lite mer om detta. Bara genom att antyda att skildringen borde nyanseras något skulle staten(Reinfeldt m.fl.)säkert kunna skrämma och påminna filmaren, författaren och flamingon att det kan vara på sin plats att redigera(läs censurera) snart. och inte vänta för länge med detta!
Om nu den ensamme flamingon godkänner detta. Det är väl egentligen bara han av alla karaktärer som kan ha något att invända när det gäller att censurera hur filmaren skildrats.
Filmaren hade, hursomhelst en mycket lång och mycket angenäm promenad hem. Och hon kanske eller kanske inte ringde professorn på kvällen.
Solen hade gått i moln och staden fick nu en annan mörkare lyster. Den blev mer som en nedsutten hatt från att ha varit en klart gnistrande diamant. Naturen hade fortfarande ett finger med i spelet och påverkade hur människorna levde sina liv. Trots alla de försök som gjordes att tygla den okontrollerade framrusande naturen. Av t.ex. alla de discipliner som utvecklats av alla vetenskapliga, religiösa, tekniska och politiska krafter. Trots dessa samhällsdiscipliner påverkade fortfarande solen, även om det inte verkade så, hur människorna upplevde sin tillvaro.
Solen liksom smög sig på människorna och kröp in i sinnena, fyllde dem med kraft och lockade till skratt, längtan och lust att göra uppror mot vardagens rutiner.
Ut, lev och våga kunde solens strålar bränna till med!
Filmaren: jag är förälskad i professorn! Jag kan inte vara förälskad i två personer! Det går inte!
Cykelreparatören: varför inte det!
Filmaren: nej, det vågar jag inte!
Cykelreparatören: för min skull bara, lite!
Filmaren Jaja! Lite!
Cykelreparatören Då skall jag laga din cykel gratis!
Filmaren: nej, det vill jag inte!
Cykelreparatören: nej! Nej! Du får väl betala då!
Filmaren promenerade sakta hem! Solen sken och filmaren tänkte på professorn som kanske satt hemma alldeles ensam.
Det var många människor ute i solen. De promenerade, cyklade, körde och åkte med bil, satt i bussar och spårvagnar. Alla var på väg någonstans och inte verkade det som någon brydde sig om att solen sken och att det var en blå himmel. Alla var bara upptagna!
Filmaren tänkte på cykelhandlaren under sin promenad: Visst är det en intressant person men inget för mig. Han är för proletär på något sätt. Han kunde vara ganska burdus på ett mycket ointelligent sätt. Det är kanske fördomsfullt av mig. Men det är så jag tänker. Professorn hade väl sina sidor också men han är så intelligent, snabbtänkt och spirituell. Undrar hur han är när det gäller sex. Cykelhandlaren kan vara mer intressant i en älskog. Går det att ha cykelhandlaren som älskare och sedan på något sätt vara tillsammans med professorn? Cykelhandlaren verkar kunna gå med på en sådan sak. Men kan han hålla tyst. Han verkar vara lite väl pratglad.
Jag ringer professorn ikväll!
Filmaren gick och fantiserade sensuella och sexuella tankar som inte är lämpligt för någon utomstående att bli införstådd med. Författarens fantasi skulle inte heller kunna skriva ned dem. Det vore en alltför stor skrivprestation. Det skulle bara leda till skrivkramp, mindervärdeskomplex och resultera i alltför stor emotionell upphetsad sinnesstämning. Inte ens läsaren bör bli informerad om sådana tankar och lockas till alltför stor sådan upphetsning.
Dessutom borde kvinnor i alla berättelser skildras som något mer sedesamma än de är och gärna med ett uns, några gram, med beståndsdelar som leder tankarna något åt det nunneaktiga hållet. Den här berättelsen borde egentligen inte vara något undantag. Egentligen hade berättelsen redan börja löpa iväg lite väl långt bort från den anständighetens gräns som en upplyst och bildad genomsnittsläsare gärna skulle ha instiftat som en regel. Det skulle kanske lagstiftas lite mer om detta. Bara genom att antyda att skildringen borde nyanseras något skulle staten(Reinfeldt m.fl.)säkert kunna skrämma och påminna filmaren, författaren och flamingon att det kan vara på sin plats att redigera(läs censurera) snart. och inte vänta för länge med detta!
Om nu den ensamme flamingon godkänner detta. Det är väl egentligen bara han av alla karaktärer som kan ha något att invända när det gäller att censurera hur filmaren skildrats.
Filmaren hade, hursomhelst en mycket lång och mycket angenäm promenad hem. Och hon kanske eller kanske inte ringde professorn på kvällen.
Solen hade gått i moln och staden fick nu en annan mörkare lyster. Den blev mer som en nedsutten hatt från att ha varit en klart gnistrande diamant. Naturen hade fortfarande ett finger med i spelet och påverkade hur människorna levde sina liv. Trots alla de försök som gjordes att tygla den okontrollerade framrusande naturen. Av t.ex. alla de discipliner som utvecklats av alla vetenskapliga, religiösa, tekniska och politiska krafter. Trots dessa samhällsdiscipliner påverkade fortfarande solen, även om det inte verkade så, hur människorna upplevde sin tillvaro.
Solen liksom smög sig på människorna och kröp in i sinnena, fyllde dem med kraft och lockade till skratt, längtan och lust att göra uppror mot vardagens rutiner.
Ut, lev och våga kunde solens strålar bränna till med!
I Pecka Söderbergs ateljé!
Jag är första gången i skulptörens Pecka Söderbergs ateljé på gallerilördag på konstepidemin. Kvinnan som häller ut mjölk, piloten som sitter med benen under sig med flygarmössa à la 40-60 tal, vad vet jag, och flera skulpturer i olika storlekar. Underbar stor skulptur i halv figur med vänliga ögon men med en huvudvridning som ger en aning om att det finns något begynnande, under ytan, något annat hos skulpturen..
Det var först det enda jag såg när jag klev in!
Den skulpturen hade sådan stor närvaro och fyllde upp rummet för min blick. Något annat såg jag inte! Jag pratade med Pecka om mina referenser till skulptur och skulptörer. Han berättade om projekt med Indien med utbyte. Han gjorde skulpturer som frusna ögonblick. Barndomens läsning av serier är intressant. Han bygger upp skulpturer på ett liknande sätt.
Bredvid honom har Ageli ateljé som gjort Flamingos skulpturer som finns på Kålltorps lekplats, den lilla.
Pecka berättade om piloten och att det skall finnas med en valp, rävliknande. Plötsligt vidgades min blick och jag såg fler skulpturer. Det kom som ett plötslig varseblivning, filmiskt scen ögonblick.
Mina associatoner gick till olika målningar jag sett föreställande ateljéer. Det blev möte med starka uttryck som gjorde kraftiga intryck på mig.
Det var först det enda jag såg när jag klev in!
Den skulpturen hade sådan stor närvaro och fyllde upp rummet för min blick. Något annat såg jag inte! Jag pratade med Pecka om mina referenser till skulptur och skulptörer. Han berättade om projekt med Indien med utbyte. Han gjorde skulpturer som frusna ögonblick. Barndomens läsning av serier är intressant. Han bygger upp skulpturer på ett liknande sätt.
Bredvid honom har Ageli ateljé som gjort Flamingos skulpturer som finns på Kålltorps lekplats, den lilla.
Pecka berättade om piloten och att det skall finnas med en valp, rävliknande. Plötsligt vidgades min blick och jag såg fler skulpturer. Det kom som ett plötslig varseblivning, filmiskt scen ögonblick.
Mina associatoner gick till olika målningar jag sett föreställande ateljéer. Det blev möte med starka uttryck som gjorde kraftiga intryck på mig.
Följetong del 11:jag är en flamingo
Följetong del 12:Jag är en Flamingo
Jag är en flamingo. En av världens vanligaste fåglar! Jag tittade lystet på en barnvagn i typiska flamingofärger som en människohona hade idag. En sådan skulle man ha. Jag har en flamingopenna, flamingosopborste, flaminghus-ett mycket litet sådant. Där i bor min låtsaskompis. Det är så ensamt i Göteborg för mig, en vanlig flamingo!
Jag har också en flamingodiskborste, eller rättare sagt två stycken.
Jag har också en flamingoväska och ett pyttelitet flamingopiano. Min favoritmusikband är Flamingo-kvintetten. Jag älskar flamingo-blomman.
Nu har jag bestämt mig för att bli flamingopoet och skriva flamingopoesi
så här låter min första dikt:
Plask, plask, plask
Snart gifter sig Viktoria och Daniel
Synd! Synd! Synd!
Flamingoskit, flamingoavundsjuka
Jag önskar jag var
I Daniels ställe
Vi skulle flugit
Till jordens alla länder
På vår bröllopsresa
Och jag skulle inte längre
Vara så ensam
Nu flyger jag hem
Till Afrika
Det ska flamingofan
Att stanna kvar i Götet
För en ensam flamingo
Om jag snart inte hittar en kompis eller käraste!
Jag är en flamingo. En av världens vanligaste fåglar! Jag tittade lystet på en barnvagn i typiska flamingofärger som en människohona hade idag. En sådan skulle man ha. Jag har en flamingopenna, flamingosopborste, flaminghus-ett mycket litet sådant. Där i bor min låtsaskompis. Det är så ensamt i Göteborg för mig, en vanlig flamingo!
Jag har också en flamingodiskborste, eller rättare sagt två stycken.
Jag har också en flamingoväska och ett pyttelitet flamingopiano. Min favoritmusikband är Flamingo-kvintetten. Jag älskar flamingo-blomman.
Nu har jag bestämt mig för att bli flamingopoet och skriva flamingopoesi
så här låter min första dikt:
Plask, plask, plask
Snart gifter sig Viktoria och Daniel
Synd! Synd! Synd!
Flamingoskit, flamingoavundsjuka
Jag önskar jag var
I Daniels ställe
Vi skulle flugit
Till jordens alla länder
På vår bröllopsresa
Och jag skulle inte längre
Vara så ensam
Nu flyger jag hem
Till Afrika
Det ska flamingofan
Att stanna kvar i Götet
För en ensam flamingo
Om jag snart inte hittar en kompis eller käraste!
tisdag 4 maj 2010
Fantasiföljetongsberättelse del 10:Det kan vara bra att resa bort ibland!
Professorn hade nu kommit fram till the Big bang. Han kände sig mer ensam än någonsin när han plötsligt reste sig upp tog mobilen och ringde redaktören. Redaktören undrade artigt om professorn hade löst världsgåtan ännu.
Redaktören hade träffat filmaren i solskenet på Haga Nygatan. Hon hade berättat att hon hittat ett filmklipp som hade glömts bort. Det var från en film om zigenare som hade gjorts av en okänd diamanthandlare. Filmscenen var en actionfilm. Just det klippet sjöng en kvinna in i nacken på en man. Filmaren var så glad att hon lyckats med att lyfta fram detta med att kvinnan sjöng in i nacken på mannen. Det är så lätt att filmklipp glöms bort. Det är som om de aldrig funnits.
Redaktören frågade Professorn om han trodde att hon verkligen hade hittat det filmklippet. Eller sa hon bara så för att imponera på honom. Professorn kände avundsjukan växa inom sig. Vad än redaktören befann sig så försökte kvinnorna ställa in sig hos honom. Han bestämde sig för att byta ämne.
Han berättade om skådespelarens senaste projekt om livet. Redaktören blev lite frånvarande, märkte professorn, när de samtalade om skådespelaren. Redaktören tyckte att ibland skådespelarens projekt var lite svårförståeliga.
Professorn sa: jag har ofta undrat om det är så bra att arbeta som skådespelare. Redaktören fyllde i med att han tyckte att Jan hade en benägenhet, fortsatte han, att rusa på med saker utan att tänka efter. Och han var sedan tyst länge. Innan han sa: han blir så engagerad. Han får starka visioner och läser in sig på dem på ett mycket övertygande sätt. Han reser iväg långt bort för att göra research om han tycker det behövs. Professorn fick för sig att redaktören verkligen var bekymrad över skådespelaren. Professorn försvarade Jan indignerat. Men det är väl bra att göra noggranna kartläggningar och inte bara sitta hemma och läsa serier som fantomen i svenska dagbladet. Båda två visste att skådespelaren just nu läste svenska dagbladet. Professorn och redaktören hade gett bort en prenumeration till skådespelaren som en present till en vän.
Redaktören höll med! Det tyckte han också. Professorn fick en idé och menade att det behövdes nog en räddningsaktion igen för att försöka få skådespelaren att bli mer noggrann med vilka projekt han startar och framförallt ville han diskutera frågan med Jan om det verkligen är så vettigt att vara skådespelare i dagens samhälle. Det finns ju så många skådespelare. Det vimlar av dem. Var han än gick så stötte han på skådespelare. Nya teatrar växte fram som Nya dramatiska teatern, Innebandybaby och you name it.
Professorn sa: vi åker dit och hälsar på. Redaktören tänkte lakoniskt. Där gick de dagarna åt helvete. Han hade tänkt ta sig några lediga dagar och inte göra något. Bara vara! Sagt och gjort. Nästa dag gav de sig iväg på resan till skådespelarens lilla torp som låg långt, långt bort och djupt, djupt in i skogen. Professorn hadde hunnit tänka innan han avslutade mobilsamtalet med redaktören om han skulle ha föreslagit honom att hans kompis kolonigägaren också skulle kunnat följa med. Han som helt nyligen hade genomfört detta så prkatiska med att måla om en dörr i kolonistugan och hade gjort misstaget att stå ute och måla i det vackra solskenet. Också hade det kommit massa flugor och satt sig på dörren och fastnat där. Koloniägaren hade nog också behövt komma bort lite för att få lite distans till tillvaron och inte gräma sig för mycket över att det nu fanns massa fastklistrade flugor på hans kolonidörr. Koloniägaren hade faktiskt fått ett raseriutbrott över detta, sist de talades vid. Men han släppte den tanken. Det kanske var lagom att de åkte två till skådespelaren.
Redaktören hade träffat filmaren i solskenet på Haga Nygatan. Hon hade berättat att hon hittat ett filmklipp som hade glömts bort. Det var från en film om zigenare som hade gjorts av en okänd diamanthandlare. Filmscenen var en actionfilm. Just det klippet sjöng en kvinna in i nacken på en man. Filmaren var så glad att hon lyckats med att lyfta fram detta med att kvinnan sjöng in i nacken på mannen. Det är så lätt att filmklipp glöms bort. Det är som om de aldrig funnits.
Redaktören frågade Professorn om han trodde att hon verkligen hade hittat det filmklippet. Eller sa hon bara så för att imponera på honom. Professorn kände avundsjukan växa inom sig. Vad än redaktören befann sig så försökte kvinnorna ställa in sig hos honom. Han bestämde sig för att byta ämne.
Han berättade om skådespelarens senaste projekt om livet. Redaktören blev lite frånvarande, märkte professorn, när de samtalade om skådespelaren. Redaktören tyckte att ibland skådespelarens projekt var lite svårförståeliga.
Professorn sa: jag har ofta undrat om det är så bra att arbeta som skådespelare. Redaktören fyllde i med att han tyckte att Jan hade en benägenhet, fortsatte han, att rusa på med saker utan att tänka efter. Och han var sedan tyst länge. Innan han sa: han blir så engagerad. Han får starka visioner och läser in sig på dem på ett mycket övertygande sätt. Han reser iväg långt bort för att göra research om han tycker det behövs. Professorn fick för sig att redaktören verkligen var bekymrad över skådespelaren. Professorn försvarade Jan indignerat. Men det är väl bra att göra noggranna kartläggningar och inte bara sitta hemma och läsa serier som fantomen i svenska dagbladet. Båda två visste att skådespelaren just nu läste svenska dagbladet. Professorn och redaktören hade gett bort en prenumeration till skådespelaren som en present till en vän.
Redaktören höll med! Det tyckte han också. Professorn fick en idé och menade att det behövdes nog en räddningsaktion igen för att försöka få skådespelaren att bli mer noggrann med vilka projekt han startar och framförallt ville han diskutera frågan med Jan om det verkligen är så vettigt att vara skådespelare i dagens samhälle. Det finns ju så många skådespelare. Det vimlar av dem. Var han än gick så stötte han på skådespelare. Nya teatrar växte fram som Nya dramatiska teatern, Innebandybaby och you name it.
Professorn sa: vi åker dit och hälsar på. Redaktören tänkte lakoniskt. Där gick de dagarna åt helvete. Han hade tänkt ta sig några lediga dagar och inte göra något. Bara vara! Sagt och gjort. Nästa dag gav de sig iväg på resan till skådespelarens lilla torp som låg långt, långt bort och djupt, djupt in i skogen. Professorn hadde hunnit tänka innan han avslutade mobilsamtalet med redaktören om han skulle ha föreslagit honom att hans kompis kolonigägaren också skulle kunnat följa med. Han som helt nyligen hade genomfört detta så prkatiska med att måla om en dörr i kolonistugan och hade gjort misstaget att stå ute och måla i det vackra solskenet. Också hade det kommit massa flugor och satt sig på dörren och fastnat där. Koloniägaren hade nog också behövt komma bort lite för att få lite distans till tillvaron och inte gräma sig för mycket över att det nu fanns massa fastklistrade flugor på hans kolonidörr. Koloniägaren hade faktiskt fått ett raseriutbrott över detta, sist de talades vid. Men han släppte den tanken. Det kanske var lagom att de åkte två till skådespelaren.
Fantasiföljetongsberättelse del 9:Är du död!
Är du död ropade professorn till henne? Nej,sa hon jag bara vilade mig. Men jag tycker inte det är lämpligt att du kommer in till mig mer, sa hon! Grannarna såg vad du gjorde med mig!
Tyckte du inte om det? Jo, svarade hon, men inte grannarna! Och jag vill inte gå emot!
Förstår du? Nej, jag förstår inte, svarade professorn henne. Men jag går!
Han gick hem till sig mycket bedrövad och tvivlande på kärleken. Det var svårt att vara människa som Schopenhauer formulerade på sitt pessimistiska sätt. Ja, mannen rår inte över kvinnan det var en sak som var säker. Och han inte någongång trott något annat. Och varför bestämma över sin älskade? Det vore inte kärleksfullt alls. Även olycklig kärlek är kärlek som Flaubert skrev.
Nej, nu skall jag räkna på Universums skapelse. Det kanske skingrar tankarna!
Jag skall bara koka mig en kopp kaffe i min ensamhet och titta ut genom fönstret lite.
Det blev kväll och han fick lust att ringa någon! Han ringde skådespelaren som precis höll på att läsa in sig inför ett nytt teaterprojekt.
Skådespelaren berättade att det projektet skulle handla om livet. Han hade precis varit på bilioteket och lånat massor av böcker om Yoga, din inre dans, Tai Chi, meditation och geografi. Han hade fått en idé om att också lära sig mer om geografi. Om han skulle uppnå kunskapen att känna sig fri, hel och harmonisk ville han också kunna resa till bra och spännande platser och vandra. Gärna barfota om det gick! Han såg det lite som en pilgrimsfärd även om det skulle bli en värdslig sådan.Han var oerhört entusiastisk och full av självförtroende.
När han frågade om professorn höll på med något spännande mummlade professorn något om att han räknat lite på Universums skapelse.
Skådespelaren blev upprörd och menade engagerat att professorn behövde omväxling och lite förströelse. Men nu hade han inte tid eftersom han precis börja läsa in sig på livet. Men ring en annan gång sa han och avslutade samtalet.
Professorn återgick, nu ännu mer ensam, till räknandet på universums skapelse.
Tyckte du inte om det? Jo, svarade hon, men inte grannarna! Och jag vill inte gå emot!
Förstår du? Nej, jag förstår inte, svarade professorn henne. Men jag går!
Han gick hem till sig mycket bedrövad och tvivlande på kärleken. Det var svårt att vara människa som Schopenhauer formulerade på sitt pessimistiska sätt. Ja, mannen rår inte över kvinnan det var en sak som var säker. Och han inte någongång trott något annat. Och varför bestämma över sin älskade? Det vore inte kärleksfullt alls. Även olycklig kärlek är kärlek som Flaubert skrev.
Nej, nu skall jag räkna på Universums skapelse. Det kanske skingrar tankarna!
Jag skall bara koka mig en kopp kaffe i min ensamhet och titta ut genom fönstret lite.
Det blev kväll och han fick lust att ringa någon! Han ringde skådespelaren som precis höll på att läsa in sig inför ett nytt teaterprojekt.
Skådespelaren berättade att det projektet skulle handla om livet. Han hade precis varit på bilioteket och lånat massor av böcker om Yoga, din inre dans, Tai Chi, meditation och geografi. Han hade fått en idé om att också lära sig mer om geografi. Om han skulle uppnå kunskapen att känna sig fri, hel och harmonisk ville han också kunna resa till bra och spännande platser och vandra. Gärna barfota om det gick! Han såg det lite som en pilgrimsfärd även om det skulle bli en värdslig sådan.Han var oerhört entusiastisk och full av självförtroende.
När han frågade om professorn höll på med något spännande mummlade professorn något om att han räknat lite på Universums skapelse.
Skådespelaren blev upprörd och menade engagerat att professorn behövde omväxling och lite förströelse. Men nu hade han inte tid eftersom han precis börja läsa in sig på livet. Men ring en annan gång sa han och avslutade samtalet.
Professorn återgick, nu ännu mer ensam, till räknandet på universums skapelse.
Demonen dansar!
Mästaren, nestorn, teaterregissören visade skådespelartakter. Han tog av sig skjortan och i den svarta T-shirten som han hade under skjortan började förvandlingen. Denna konstnärliga händelse var nog förberedd av honom.
Legender, ande, liv, improvisation, rytm fängslade mig fullständigt under de minuter som miraklet, hans improvisation utvecklade sig.
Mästarens improvisation sammanfattade ett konstnärskap som utvecklats i thalias tempel. Det var mer än hans fullständiga fysiska och själsliga närvaro. Det var mirakulöst nog berättelsen om gud, skaparkraft och samtidigt vidgandet av textvarseblivandet.
Improvisationen blev till text i betydelsen textur: väv, struktur, upplösning av struktur. Detta skedde utan ord men berättade ändå så mycket om oss och vår värld.
Det var seendet av varat och tiden. Bildernas utflöde skedde lugnt och stilla med stor pregnans, variation och humor.
Handen som fördes, organiskt till munnen och liksom uttryckte, lyfte, andedräkten från munnen ut till universum.
Detta stora under att vi andas och lever på denna jord. Under solens strålar har livets bubbla skapat omständigheter för liv.
I vardagsrummets dunkel dansade demonen sin ensamma, enkla dans som hyllning till oss åskådare, vittnen. Det var bejakandet av kommunikation, empatin och vilja till förändring.
Sceniskkonst, några ögonblick, som lade grunden för samtal om allt.
Det finns inga begränsningar mer än de vi själva sätter upp.
Legender, ande, liv, improvisation, rytm fängslade mig fullständigt under de minuter som miraklet, hans improvisation utvecklade sig.
Mästarens improvisation sammanfattade ett konstnärskap som utvecklats i thalias tempel. Det var mer än hans fullständiga fysiska och själsliga närvaro. Det var mirakulöst nog berättelsen om gud, skaparkraft och samtidigt vidgandet av textvarseblivandet.
Improvisationen blev till text i betydelsen textur: väv, struktur, upplösning av struktur. Detta skedde utan ord men berättade ändå så mycket om oss och vår värld.
Det var seendet av varat och tiden. Bildernas utflöde skedde lugnt och stilla med stor pregnans, variation och humor.
Handen som fördes, organiskt till munnen och liksom uttryckte, lyfte, andedräkten från munnen ut till universum.
Detta stora under att vi andas och lever på denna jord. Under solens strålar har livets bubbla skapat omständigheter för liv.
I vardagsrummets dunkel dansade demonen sin ensamma, enkla dans som hyllning till oss åskådare, vittnen. Det var bejakandet av kommunikation, empatin och vilja till förändring.
Sceniskkonst, några ögonblick, som lade grunden för samtal om allt.
Det finns inga begränsningar mer än de vi själva sätter upp.
måndag 3 maj 2010
Fantasiföljetongsberättelse del 8:Rak i ryggen! Sträck på dig
Den tomhet som professorn kände när han tänkte på att han inte längre skulle vara professor piggade upp. Han sträckte på ryggen.
Tänkte sträck på dig! Rak i ryggen! Han bestämde sig för att ringa till sin kompis cykelreparatören.
Cykelreparatören svarade med en gång i sin mobil! -Under hjulet, Brask! Det blev ett trevligt samtal om allt mellan himmel och jord. De beslutade sig för att de skulle träffas och ta en fika en dag.
Vardagen gjorde sig påmind igen för professorn. Han återkom hela tiden till den eviga frågan om livets mening.
Han kastades mellan hopp och förtvivlan.
Nu du tänkte han för sig själv! Nu skall det städas. Han grep sig an denna grannlaga uppgift med stor iver.
Han lät alla sina musklers kraft explodera med dammtrasan i ena handen dammsugaren i den andra slängde han städredskapen runt sig. De svängde, flög och for omkring i rummet. Allt blev så fint och städat!
Samtidigt när han städade tänkte han på vilka möjligheter en professor kunde ha på arbetsmarknaden. - Jag är professor och skulle vilja ha arbete som städare här. -Kan jag få se ditt CV? Jag ser att ni hade mycket höga betyg i grundskolan. I gymnasiet gick det ännu bättre. Doktorerat i teoretisk fysik kring frågan om universums skapelse. Ni passar perfekt för arbetet som städare Ni är anställd. Ni kan börja imorgon!
Han såg för sin inre bild hur laglösheten bara fortsatte att gripa omkring sig och i takt med den de ökade behoven av sådana som honom, professorn, som verkade ute i det verkliga livet bland folket.
Han fylldes av kraft, energi och glädje. Imorgon skulle han börja söka nytt arbete, ett riktigt arbete.
Det var en solig morgon. Han gick upp tidigt för att göra morgongymnastik. Han började med att ta fram spikmattan. Lade sig på den. Smärtan uppfyllde honom med en gång. Denna morgon gjorde det ordentligt ont! Det var precis som det skulle kännas! Det fanns egentligen ingenting som skulle kunna skaka om professorn just nu. Han var fokuserad som aldrig förr! Efter att gjort armar uppåt sträck, upp på tå, nudda tårna, flyg på stället. Flyg på stället var något han hade hittat på själv. Sedan armhävningar, maghävningar, benmuskelträning och lite dansanta enkla steg.
Nu ut i solen för nya krafttag. Frukosten får vänta!
Tänkte sträck på dig! Rak i ryggen! Han bestämde sig för att ringa till sin kompis cykelreparatören.
Cykelreparatören svarade med en gång i sin mobil! -Under hjulet, Brask! Det blev ett trevligt samtal om allt mellan himmel och jord. De beslutade sig för att de skulle träffas och ta en fika en dag.
Vardagen gjorde sig påmind igen för professorn. Han återkom hela tiden till den eviga frågan om livets mening.
Han kastades mellan hopp och förtvivlan.
Nu du tänkte han för sig själv! Nu skall det städas. Han grep sig an denna grannlaga uppgift med stor iver.
Han lät alla sina musklers kraft explodera med dammtrasan i ena handen dammsugaren i den andra slängde han städredskapen runt sig. De svängde, flög och for omkring i rummet. Allt blev så fint och städat!
Samtidigt när han städade tänkte han på vilka möjligheter en professor kunde ha på arbetsmarknaden. - Jag är professor och skulle vilja ha arbete som städare här. -Kan jag få se ditt CV? Jag ser att ni hade mycket höga betyg i grundskolan. I gymnasiet gick det ännu bättre. Doktorerat i teoretisk fysik kring frågan om universums skapelse. Ni passar perfekt för arbetet som städare Ni är anställd. Ni kan börja imorgon!
Han såg för sin inre bild hur laglösheten bara fortsatte att gripa omkring sig och i takt med den de ökade behoven av sådana som honom, professorn, som verkade ute i det verkliga livet bland folket.
Han fylldes av kraft, energi och glädje. Imorgon skulle han börja söka nytt arbete, ett riktigt arbete.
Det var en solig morgon. Han gick upp tidigt för att göra morgongymnastik. Han började med att ta fram spikmattan. Lade sig på den. Smärtan uppfyllde honom med en gång. Denna morgon gjorde det ordentligt ont! Det var precis som det skulle kännas! Det fanns egentligen ingenting som skulle kunna skaka om professorn just nu. Han var fokuserad som aldrig förr! Efter att gjort armar uppåt sträck, upp på tå, nudda tårna, flyg på stället. Flyg på stället var något han hade hittat på själv. Sedan armhävningar, maghävningar, benmuskelträning och lite dansanta enkla steg.
Nu ut i solen för nya krafttag. Frukosten får vänta!
Fantasiföljetongsberättelse del 7:inget särskilt hände egentligen!
Det blev så att professorn och cyckelreparatören aldrig gick ut och
tog någon fika. Det kom alltid något emellan. Denna gång var det
Elfrida. Hon stod med ett levande ljus i vänster hand och
ett slags rislampa i höger hand. Det blev räfst och rätta ting med
professorn. Du kan inte slarva bort ditt liv. Du måste söka nytt
arbete. Jag kräver det av dig.
Du drar dig fram utan att du har några visioner. Jag tycker inte det är roligt. Jag tycker du skall förändra ditt liv. Det är ingen som vinner på det liv så som du lever det! Allra minst du själv.
Jag skulle vilja se dig mer som en dynamisk person som har en plats i offentligen.
Det du säger är roligt tycker dina jämnåriga kamrater. Men ingen annan. Skärp till dig! Jag kommer be till någon gammal grekisk gud att han eller hon tvingar dig att göra något drastiskt. Hon ställde ifrån sig sina saker och vände sig graciöst om och liksam flög iväg, ut genom den gamla trädörren som mest liknade en museal relik från en svunnen epok. Det var nu något helt annat som kommit i hennes sinne. Professorn stod länge och tittade efter henne och tänkte egentligen inget alls. Han hade återigen huvudet fullt av tankar. Och så blev han samtidigt alldeles tom på tankar. Han rapade ljudligt och tänkte en enda tanke. Det hade han i allafall ork med trots allt. Det är dags att krypa till kojs.
tog någon fika. Det kom alltid något emellan. Denna gång var det
Elfrida. Hon stod med ett levande ljus i vänster hand och
ett slags rislampa i höger hand. Det blev räfst och rätta ting med
professorn. Du kan inte slarva bort ditt liv. Du måste söka nytt
arbete. Jag kräver det av dig.
Du drar dig fram utan att du har några visioner. Jag tycker inte det är roligt. Jag tycker du skall förändra ditt liv. Det är ingen som vinner på det liv så som du lever det! Allra minst du själv.
Jag skulle vilja se dig mer som en dynamisk person som har en plats i offentligen.
Det du säger är roligt tycker dina jämnåriga kamrater. Men ingen annan. Skärp till dig! Jag kommer be till någon gammal grekisk gud att han eller hon tvingar dig att göra något drastiskt. Hon ställde ifrån sig sina saker och vände sig graciöst om och liksam flög iväg, ut genom den gamla trädörren som mest liknade en museal relik från en svunnen epok. Det var nu något helt annat som kommit i hennes sinne. Professorn stod länge och tittade efter henne och tänkte egentligen inget alls. Han hade återigen huvudet fullt av tankar. Och så blev han samtidigt alldeles tom på tankar. Han rapade ljudligt och tänkte en enda tanke. Det hade han i allafall ork med trots allt. Det är dags att krypa till kojs.
söndag 2 maj 2010
Fantasiföljetongsberättelse del 6:Det fanns måndagar som inte borde finnas
Det fanns många ting som bekymrade honom denna måndag. Allt kändes
mycket besvärligt.På den institution som han
förestådde hade utbildningsnivån sänkts år efter år. Nu
tvingades han åse hur styrelsen till och med tog in elever som inte
ens hade kompletta grundskolebetyg. Eleverna var alltmer sällan
närvarande på föreläsningarna. Ofta lämnade de in arbeten som han
misstänkte var kopierade från internet. Själv grubblade han över
sin lön. Han jobbade allt oftare ideellt i sin tjänst. Han räknade
hellt kallt med att han i år igen skulle tvingas gå med på en
lönesäkning. Det fanns en tydlig attitydförändring i samhället.
Det verkade som om många studenter ägnade mer tid åt sina
fritidsintressen. Särskilt vanligt var det med intresse för hundar,
rockmusik och körsång. Det fanns stunder då han avskydde körsång,
rockmusik och hundar. På en skala i ordningen, från IG till MVG.
Var det endast filosofi som kunde godkännas av honom när det gällde
alla elevers intressen. Idag skulle han träffa sin kompis
cykelreparatören. De skulle ta en fika och diskutera viktiga saker som
cyklar. Han var mycket stolt över att han kände en praktiskt lagd
man. Cykelreparatören kallade sig för Brask. Han ägde sin affär som
han kallade för Under hjulet efter en bok av författaren Herman
Hesse. Brask brukade klaga på att kunderna inte ville betala för hans
tjänster. Cyklarna som de kom med var ofta köpta på någon rea, på
en loppmarknad, en auktion som
polisen anordnat eller som de fått av en bekant eller släkting.
Däremot verka de alla ha en ärlig uppsyn. Därför trodde han inte
att de hade stulit sinna cyklar. Hursomhelst var cyklarna i ett
miserabelt skick. När han lagat och lappat ihop dem så att de gick
att amvända ville inte kunderna betala för sig. Många kunder
försökte pruta. De hade fått tag i cyklarna så billigt och verkade
tycka att reparationerna skulle vara lika billiga. Han brukade skrika
åt dem -ser jag ut som någon djävla rea, loppmarknade, auktion,
bekant eller släkting. När de hörde det han sa sist. Blotta tanken
på att kunden skulle vara släkt med Brask gjorde att man betalade
kvickt och tog sin cykel och cyklade iväg. Brask hade bara några
framtänder kvar. Han var visserligen muskulös men såg ganska ful ut
trots det. Hans hår var blont men trots att han ofta kammade sig blev
det snabbt rufsigt och ville inte ligga still på skallen. Hans
begynnande flint täcktes då, utan att han märkte det, av hårtestar.
Det tyckte han var så fult. Han ville se attraktiv ut för de damer
som kom med sina cyklar. Han tyckte liksom bättre om deras cyklar än
männens cyklar. Deras cyklar var sötare på något vis. Han kunde
inte förklara det. Detta tänkte han ta upp med professorn någon
gång.
mycket besvärligt.På den institution som han
förestådde hade utbildningsnivån sänkts år efter år. Nu
tvingades han åse hur styrelsen till och med tog in elever som inte
ens hade kompletta grundskolebetyg. Eleverna var alltmer sällan
närvarande på föreläsningarna. Ofta lämnade de in arbeten som han
misstänkte var kopierade från internet. Själv grubblade han över
sin lön. Han jobbade allt oftare ideellt i sin tjänst. Han räknade
hellt kallt med att han i år igen skulle tvingas gå med på en
lönesäkning. Det fanns en tydlig attitydförändring i samhället.
Det verkade som om många studenter ägnade mer tid åt sina
fritidsintressen. Särskilt vanligt var det med intresse för hundar,
rockmusik och körsång. Det fanns stunder då han avskydde körsång,
rockmusik och hundar. På en skala i ordningen, från IG till MVG.
Var det endast filosofi som kunde godkännas av honom när det gällde
alla elevers intressen. Idag skulle han träffa sin kompis
cykelreparatören. De skulle ta en fika och diskutera viktiga saker som
cyklar. Han var mycket stolt över att han kände en praktiskt lagd
man. Cykelreparatören kallade sig för Brask. Han ägde sin affär som
han kallade för Under hjulet efter en bok av författaren Herman
Hesse. Brask brukade klaga på att kunderna inte ville betala för hans
tjänster. Cyklarna som de kom med var ofta köpta på någon rea, på
en loppmarknad, en auktion som
polisen anordnat eller som de fått av en bekant eller släkting.
Däremot verka de alla ha en ärlig uppsyn. Därför trodde han inte
att de hade stulit sinna cyklar. Hursomhelst var cyklarna i ett
miserabelt skick. När han lagat och lappat ihop dem så att de gick
att amvända ville inte kunderna betala för sig. Många kunder
försökte pruta. De hade fått tag i cyklarna så billigt och verkade
tycka att reparationerna skulle vara lika billiga. Han brukade skrika
åt dem -ser jag ut som någon djävla rea, loppmarknade, auktion,
bekant eller släkting. När de hörde det han sa sist. Blotta tanken
på att kunden skulle vara släkt med Brask gjorde att man betalade
kvickt och tog sin cykel och cyklade iväg. Brask hade bara några
framtänder kvar. Han var visserligen muskulös men såg ganska ful ut
trots det. Hans hår var blont men trots att han ofta kammade sig blev
det snabbt rufsigt och ville inte ligga still på skallen. Hans
begynnande flint täcktes då, utan att han märkte det, av hårtestar.
Det tyckte han var så fult. Han ville se attraktiv ut för de damer
som kom med sina cyklar. Han tyckte liksom bättre om deras cyklar än
männens cyklar. Deras cyklar var sötare på något vis. Han kunde
inte förklara det. Detta tänkte han ta upp med professorn någon
gång.
Fantasiföljetongsberättelse del 5:Dikotomi
Professorn hade ett torp. Det hade funnits i släkten i generationer. Men en girigbuk hade lurat den anmoder som ägde huset att sälja huset billigt till honom.
Detta hade upprört professorn å det grövsta. Men han hade bara stillatigande tittat på utan att ingripa.
Det tyngde honom fortfarande väldigt mycket. Han tänkte ofta på det där att vissa människor verkade ha det som sport att luras. Man kan säga att de levde som om samhällets ide om jämlikhet, rättvisa , demokrati, yttrandefrihet och ärlighet bara var ett spel för gallerierna. När han gick i demonstrationståget 1 maj kunde sådana tankar fylla hans redan överfylld hjärna. Ibland kunde han sortera folk i olika grupperingar. Likt kyrkans dikotomi att dela upp i kropp och själ. Det fanns en grupp som han kallade dumskallar. De var ofta mycket fördumsfulla, oärliga och mest intressede av att bära omkring saker. De hade säkert lika bra hjärna och själ som honom. Men de verkade mest ha gjort allt för att hindra själen och hjärnan att utvecklas . Han förstod inte hur de stod ut med sig själva. Men de kanske uppfattade världen på ett annat sätt än han. De kanske tyckte att just så som de såg världen, var världen. Han gick i demonstrationståget med sin dotter och kände sig mycket stolt över att just han och hans dotter tog ansvar och engagerade sig i samhällsfrågor och för demokrati. Det
var det minsta han kunde göra för att samhället i framtiden skulle bli en bra plats att leva i. Och torpet hade han tiil sist köpt tillbaka, visserligen
mycket dyrt. Men ändå!
Detta hade upprört professorn å det grövsta. Men han hade bara stillatigande tittat på utan att ingripa.
Det tyngde honom fortfarande väldigt mycket. Han tänkte ofta på det där att vissa människor verkade ha det som sport att luras. Man kan säga att de levde som om samhällets ide om jämlikhet, rättvisa , demokrati, yttrandefrihet och ärlighet bara var ett spel för gallerierna. När han gick i demonstrationståget 1 maj kunde sådana tankar fylla hans redan överfylld hjärna. Ibland kunde han sortera folk i olika grupperingar. Likt kyrkans dikotomi att dela upp i kropp och själ. Det fanns en grupp som han kallade dumskallar. De var ofta mycket fördumsfulla, oärliga och mest intressede av att bära omkring saker. De hade säkert lika bra hjärna och själ som honom. Men de verkade mest ha gjort allt för att hindra själen och hjärnan att utvecklas . Han förstod inte hur de stod ut med sig själva. Men de kanske uppfattade världen på ett annat sätt än han. De kanske tyckte att just så som de såg världen, var världen. Han gick i demonstrationståget med sin dotter och kände sig mycket stolt över att just han och hans dotter tog ansvar och engagerade sig i samhällsfrågor och för demokrati. Det
var det minsta han kunde göra för att samhället i framtiden skulle bli en bra plats att leva i. Och torpet hade han tiil sist köpt tillbaka, visserligen
mycket dyrt. Men ändå!
Fantasiföljetongsberättelse del 4:Kalle Anka, Stålmannen och Skådespelaren
Skådespelaren satt och läste Kalle Anka och Stålmannen! Han växlade mellan dessa två serier! Det gav en sådan enorm tillfredställelse! Detta erkände han beredvilligt för vem som helst som en litterär bedrift. Emmellertid när han skrev projektansökningar brukade han säga att
han precis avslutat en omläsning, för tionde gången, av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det gällde bara att hålla reda på vilken gång han hade sagt förra tillfället att han gjort omläsningen och vilken författare. Han var för lat för att föra anteckningar om detta. Trots att det hände att han vaknade kallsvettig, mitt i natten, och kämpade med tvivlet vilken författare han nämnt sist, när han skickade in den senaste ansökningen om ekonomisk bidrag. Han gick upp ut, alldeles naken, i trädgården. Där gjorde han olika fysiska rörelser för att lugna ned sig. De var hämtade från yoga, taichi, transcendental meditation och you name it!
Det fungerade alltid. Tillbaka till sängen och slumrade in som ett barn vid sin moders eormt stora och yppiga bröst. Han drömde erotiska drömmar om hur kvinnor stod i bredd framåtlutade och bara väntade på honom. Att han skulle komma till just dem. Imorgon var det en stressig dag. Jan
skulle resa till Tibet för att träffa en vis man. Han ville känna sig harmonisk och i balans. För detta verkade det som om hela hans väsen samarbetade för att skapa ett mirakel och hela honom. När han vaknade igen sken solen in i det lilla gammalmodiga fönstret. Han kände sig fullkomlig och renad från alla kval. Han sjung för sig själv när han kokade sig en kopp te av det mystiska teet som han fått av en förbiresande granne för en tid sedan.
Han växlade mellan att sjunga uråldriga amerikanska rocklåtar som Lay, lady, layn, Times are changing, Tutti frutti
och dansa mystiska yoga inspirerade balettsteg. Ibland kom det med Grotovski rörelser som katten och andra mer europiska dansanta utbrott. Teet blev trots detta till sist klart. Han satte sig vid sitt lilla fyrkantiga bord som han inhandlat en gång i tiden för 50 öre. Han älskade det bordet med sina trästrukturer och sprickor. Även om bordet var rangligt och benen höll på att ge upp, lämna ifrån sig sin sista suck och falla ihop till små trästickor eller ännu värre en gröt av trälik. Han drack girigt mer och mer av det mystiska teet.
han precis avslutat en omläsning, för tionde gången, av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det gällde bara att hålla reda på vilken gång han hade sagt förra tillfället att han gjort omläsningen och vilken författare. Han var för lat för att föra anteckningar om detta. Trots att det hände att han vaknade kallsvettig, mitt i natten, och kämpade med tvivlet vilken författare han nämnt sist, när han skickade in den senaste ansökningen om ekonomisk bidrag. Han gick upp ut, alldeles naken, i trädgården. Där gjorde han olika fysiska rörelser för att lugna ned sig. De var hämtade från yoga, taichi, transcendental meditation och you name it!
Det fungerade alltid. Tillbaka till sängen och slumrade in som ett barn vid sin moders eormt stora och yppiga bröst. Han drömde erotiska drömmar om hur kvinnor stod i bredd framåtlutade och bara väntade på honom. Att han skulle komma till just dem. Imorgon var det en stressig dag. Jan
skulle resa till Tibet för att träffa en vis man. Han ville känna sig harmonisk och i balans. För detta verkade det som om hela hans väsen samarbetade för att skapa ett mirakel och hela honom. När han vaknade igen sken solen in i det lilla gammalmodiga fönstret. Han kände sig fullkomlig och renad från alla kval. Han sjung för sig själv när han kokade sig en kopp te av det mystiska teet som han fått av en förbiresande granne för en tid sedan.
Han växlade mellan att sjunga uråldriga amerikanska rocklåtar som Lay, lady, layn, Times are changing, Tutti frutti
och dansa mystiska yoga inspirerade balettsteg. Ibland kom det med Grotovski rörelser som katten och andra mer europiska dansanta utbrott. Teet blev trots detta till sist klart. Han satte sig vid sitt lilla fyrkantiga bord som han inhandlat en gång i tiden för 50 öre. Han älskade det bordet med sina trästrukturer och sprickor. Även om bordet var rangligt och benen höll på att ge upp, lämna ifrån sig sin sista suck och falla ihop till små trästickor eller ännu värre en gröt av trälik. Han drack girigt mer och mer av det mystiska teet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)