Följetong del 170:i Oslo

Väl framme så ringde han henne i Paris. -Ringer du dagen före julafton? -Jag tänkte på dig! -Tänkte du? Jag kan gissa på vad du tänkte! -Nähä! På vadå? -Det blir inget med det! Jag har inte tid! Gunnar checkade in på Hotel Bristol och mindes en julafton som slutade med att julstämningen bröts av av att idrottsmannen när han stod mitt inne i ett rappande av improviserat framträdande så plötsligt tappade greppet och glaset föll ur atletens hand och spittrades i tusen glasbitar. Nästa dag rusade Gunnar omkring och köpte juklappar som han lyckades organisera med busstransport och budbil så att alla blev nöjda. Det var sista stund suckade han förnöjt när han sjönk ihop i en röd Chesterfield fåtölji i café Vinterträdgården på Kristan lV's gate på Hotel Bristols bottenplan. Han genomled caféets pianobarsmusicerande med nöd och näppe i ensamhet under julaftonseftermiddagen. Framåt kvällen tömdes Oslo på folk och han förvandlades till en ensam vandrare i centrala Oslo denna julaftonskväll som bjöd på ett lätt snöfall. Han hade tidigare under dagen blivit bjuden på risgrynsgröt av en grupp av brandsoldater som ville bjuda Oslobor på julstämning. Han gick senare till sitt hotelrum och såg den populära filmen Home alone. Han mindes med vemod hur han firat flera jular i Oslo med konstnärinnans släkt under mycken glam och stort ståhej med mycket glädje och skratt. Det var festande som hette duga under flera av dessa julaftnar. När han deklamerade Viktor Rudbergs Tomten hade hans dotter himlat med ögonen å det grövsta. De unga på de olika julaftonsfestligheterna ville göra mer spännande saker. Han plågade sig igenom filmen vräkte i sig chips, ostbågar och chokladpraliner och skölde ned allt med julmust. Nästa morgon promenerade han omkring en timma före frukost. Han stannade till framför Oslo domkyrka och lyssnade på en ensam trumpetare som stod på kyrktrappan och musicerade för ett trettiotal åhörare. Han var på ett uselt humör. Det blev inte bättre av att han stötte på en man som var utklädd till tomte och ville umgås med Gunnar. Personen lade handen demonstrativt på hans hand och det störde professorn. Det var något med att lägga handen på det sättet som Tomten hade gjort. Han kände sig förföljd av honom på något sätt. Han var tvingad att be honom att flyga och fara. Det blev ett grälande mellan professorn och tomtegubben innan de skiljdes åt.

Följetong del 169:resa tillOslo

Han tyckte om att åka iväg bara! Nu satt han i Busforyou på väg till Oslo. Det hade börjat bli kallt igen. Några minusgrader och man varnade för snökaos och starka vindar. Han lyckades övertala sig själv att det var inget farligt. Medierna överdriver bara! Det var en trist busstur med trygga och torra vägar. Det var typiskt svensk tristess. Landskapet bestående mest av ganska lågväxta granar, tallar och så klart bohuslänska klippor. Bohusläns inland var inte särskilt lockande denna gråa vinterdag, dagen före julafton. Landskapet förändrades något när han bussade sig genom Norge. Bussen bara körde rakt igenom tullen. Ingen som kollade oss vid tullstationen. Tullpersonalen verkar ha fullt upp med julpyssel. Kanske de höll på att klä granen som bäst. De hade farit sin kos. Granarna och tallarna bliv längre och ståtligare. Norge blir bara ståtligare och rikare för varje dag som går. Det var knappt tio mil kvar till Oslo. Bussen passerade förbi välskötta bondgårdar. Det började kvällas och Gunnar började fundera på att ta sig en tupplur men det var något som höll honom vaken. Vad visste han inte. Det fanns människor som han i sina mörkaste stunder önskade skulle flytta någon annanstans. Helst till en annan planet i ett annat solsystem. En räv passerade en vidsträckt äng. Var det en norsk räv eller var det en svensk räv som var på tillfällig visit i grannlandet. Det var snöpudrade ängar med ofta förekommande mörka öppna "fläckar". Tankarna började släppa på minnesfragment från förtretelser, engagemanget på Järntorget och annat som uppstod i och med stressen inför Jul. Han hade bestämt sig att köpa några juklappar. Till konstnärrinnan, barnen och barnbarnen. Ett julsnöre eller vad det var virvlade upp framför bussen men busschaufören hanterade det bra! Ingen ko på isen denna gång heller. Han tyckte att han klarat av livet bra just nu. Och ville inte kröna karriären med någon trafikolycka. De passerade Fredrikstad kommune. Det spred sig lite julstämning i bussen i och med skymningen som sakta invaggade honom i en stillhet som han inte kännt på länge. Vid Sarpsborg kommune lyste husen så jullikt. Snölandskapets puderaktighet blev till ett vykort för professorns blick. Det var trafik på vägarna denna söndag men inte så tät. Grålum passerades lättvindigt och tallskogen där var tätare. Den långa tunneln som var såg grå passerades. Om några mil skulle de passera Moss. Han vägrade att leda in sig och underordna sig julstämningen helt och fullt. Bara lite grand! Han hade dock en viss fallenhet för att bli road av allt som bröt av lite. Både Råde och Svinndal passerades med hygglig fart. Här var det bäst att akta sig så att man inte försvinner. Ha! Ha! Det var inte så lustig men det fick duga. Att åka buss i mer än fyra timmar kunde kännas själsdödande. Ja nu är man utomlands igen! Ett flygplan såg han lyfta. Det var nog från Moss flygplats. Oslo bilaksjon, Rygge flygplats och Fredriksdal. Skyltar som berättade om denna trakt på ett lokalt sätt. Några små, mycket små mycket söta tunnlar kördes igenom. Han satt och vickade på olika delar av kroppen för att inte stelna till. Oj! Vad var det! Han blev plötsligt pilsk! Det kunde han inte förutsett alls. Utan att han såg något. Ingen förvarning alls! Nu passerade bussen Rygge och Larkollen. Det var björkskog som kantade vägens ena sida men som snabbt övergick i tallskog. Han kom att tänka på en servitris i Paris. Kanske var det därför han kände att det bågnade och livslustade sig i honom. Felleeskjöpet nästa avfartsväg. Hans kaffemugg for plötsligt iväg av en plötsligt krängning som bussen gjorde. Kaffet skvätte över oc på busschaufören som gav till ett skrik. Det var nog glödhet kaffe. Orten Storebug passerades. Orten Moss passerades. Marché stod det på ett vackert hus som nog var ett värdshusliknande geschäft. Kinnarps blåkläder. Mosseporten, ett varuhus. Oslo, nu var det sex mil kvar. Oh! Det sög. Och pirrade för fullt! Men ingenting särskillt hände! De färdades i hundra kilometer i timman. Det innebar att de skulle vara framme om ca 36 minuter. En bussresenär bredvid honom frågade plötsligt om han ville ha ett glas vatten. Granskogen bredde ut sig längs ena sidan. Det kunde fortfarande sägas vara skymning och ganska ljust. Klockan var 15.46. Professorn smög sig försiktigt ned bredvid buscchauffören och kravlade sig ned för trappan som ledde ut ur bussen. Längst därnere låg kaffemuggen. Busschaufören glodde på honom ilsket och sa: -Sådan som du skulle hudflängas -Det förstår jag att du tycker. -Jag skall stämma dig! -Skadade du dig? -Nej, men det kunde gått illa. Och mina kläder är nedskvätta. Gunnar gav honom sitt visitkort och mumlade något om att han kunde skicka räkningen till Gunnar. Det var lite mer snö nu! Han satte sig ned skamset och tänkte att ibland så blev det bara fel på något sätt. Urtrist! Ås passerades! Sedan Drōbeck! Han tog fram en ficklampa han hade med sig och började undersöka den. De körde igenom en himmelslång tvåfilig tunnel och det började kännas som de närmade sig Oslos förstäder. I tunneln körde de säkert i tio, femton minuter. Klockan var 16.00 De körde i åttio kilometer i timman. Äntligen ute ur tunneln och det var nog ca tjugo mnuter kvar till bussterminalen i Oslo centrum. Det var inte långt kvar men lika fullt olidligt tråkigt uppblandat med skamkänslor för incidenten med kaffet. Två mil kvar! Rastplats Svartskog! Och nu hade det blivit kolsvart kväll! Oblatautomat stod det på en skylt. Han kände att han behövde syndernas förlåtelse. Men vem kunde ge honom den. Den bussresenär som frågade honom om han ville ha vatten. En buss mötte de som skulle till Drabakk. Han kände att det högg till i sidan. Nu var det skog på bägge sidor av vägen. Änne lite tjockare snötäcke även om det inte var tjockt. Välkommen till Oslo sa skylten. Hoppas på det tänkte professorn inlevelsefullt. Sentrum. Sextio kilometer i timman. E18 Nu gick det nedför och fjorden syntes i mörket på höger sida. Julbelysta julgranar. Bussen körde precis längs med mittstrecket i körbanan. Det var inte mycket marginal till de mötande fordonen.

Följetong del 168:Clarion Post Hotel

Han hade besökt konstnärinnan, sina barn och barnbarn. Dagarna före jul hade varit särskilt stressiga. Och alla hade pratat i mun på varandra. De var upptagna med att köpa upp de pengar de tjänat som alla andra i villervallan inför köphuggsexan dagarna före jul! Han visste att alla konsumenterna lockade fram andan ur flaskan så att säga. Och desperationen spreds till många! Budskapet var köp många saker. Köpmännens budskap var "ge dem de som de vill ha". Köp! Köp! Köp! Köp! Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha! Professorn köpte inte någon julklapp alls. Det kunde göra alla mycket arga. Han genomgick flera kriser inför jul. Det var som om han skulle "avgiftas" på något sätt. Särskilt konstnärinnan gav honom våldsamt arga blickar och antydde att han var på fel spår. När han flanerade i centrala staden i Göteborg på kvällen och alla affärer var öppna med så många ljusriggningar typ ljussatta julgranar, girlanger och utanför Clarion Hotel Post stod de tre statyerna på sin post på tre pelare. Var och en sittande med olika handställningar som hade innebörderna:hålla för öronen, hålla för munnen och hålla för ögonen. Det gav Gunnar tankar om fokusering och förträngningar. Dessa tre nakna skulpturer som föreställde människor lyste i var sin neonfärg och förstärkte en kylighet som själva hotellets ljussättningar på hotellets väggar mildrade något med de skickligt arangerade ljussättningar med motiv julklappssnöre som antydde att själva hotellet var en julklapp. Det var väl lika bra att uppleva julklappen Clarion Post Hotel två dagar före jul som det var. Han gick in i hotellet och satte sig i hotellbaren. Det vimlade av bargäster som satt nedsjunkna i de låga sofforna som baren var möblerad med. Han drack ett glas mörkt öl och generades lite av att han var ensam där. Men nu var det inte längre någon som hade tid med honom. Ellerstod ut med honom. Han hade placerats i facket "djuping" respektive nörd eller störd. Han tog fram sitt anteckningsblock och började rita olika motiv i hög hastighet från den promenad han precis hade tagit. Det var vissa perspektiv som han plötsligt sett och förvånats över att han inte noterat dem tidigare. Gunnar hade stämt möte med skådespelaren vid pelarna med de tre figurerna utanför Clarion Post Hotel. Han hastade fram lätt framåtlutad förbi jättejulgranen. De gick in i hotellet som om det vore för att se om julpaketet Clarion Hotel Post var så önskvärt som den norske miljardären lockade med. Efter ett rejält tags sökande hittade de en plats vid baren i den gamla posthallen där förr alla kassorna låg i den gamla posten nu omgjord till ett ställe att samlas på, dricka öl, äta och trivas väldigt många människor. Skådespelaren hade inhandlat en röd jacka, nya mycket dyra glasögon. Han var mycket nöjd och skulle sedan vidare för att bevista "jordens undergång" på Röda Sten! Det var trevligt på alla sätt och många filosofiska samtal utspann sig! Och så många festlystna besökare som satt på de två våningarna inne i det gamla posthuset. Men det var bättre förr i huset. Allt förändras och vi med detta och ändå kan man reflektera och jämföra! En sådan braksuccé för denna norska affärsman som lockat hit så många besökare som stortrivdes denna kväll.

Följetong del 167:djuping, nörd och störd

Han hade besökt konstnärinnan, sina barn och barnbarn. Dagarna före jul hade varit särskilt stressiga. Och alla hade pratat i mun på varandra. De var upptagna med att köpa upp de pengar de tjänat som alla andra i villervallan inför köphuggsexan dagarna före jul! Han visste att alla konsumenterna lockade fram andan ur flaskan så att säga. Och desperationen spreds till många! Budskapet var köp många saker. Köpmännens budskap var "ge dem de som de vill ha". Köp! Köp! Köp! Köp! Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha! Professorn köpte inte någon julklapp alls. Det kunde göra alla mycket arga. Han genomgick flera kriser inför jul. Det var som om han skulle "avgiftas" på något sätt. Särskilt konstnärinnan gav honom våldsamt arga blickar och antydde att han var på fel spår. När han flanerade i centrala staden i Göteborg på kvällen och alla affärer var öppna med så många ljusriggningar typ ljussatta julgranar, girlanger och utanför Clarion Hotel Post stod de tre statyerna på sin post på tre pelare. Var och en sittande med olika handställningar som hade innebörderna:hålla för öronen, hålla för munnen och hålla för ögonen. Det gav Gunnar tankar om fokusering och förträngningar. Dessa tre nakna skulpturer som föreställde människor lyste i var sin neonfärg och förstärkte en kylighet som själva hotellets ljussättningar på hotellets väggar mildrade något med de skickligt arangerade ljussättningar med motiv julklappssnöre som antydde att själva hotellet var en julklapp. Det var väl lika bra att uppleva julklappen Clarion Post Hotel två dagar före jul som det var. Han gick in i hotellet och satte sig i hotellbaren. Det vimlade av bargäster som satt nedsjunkna i de låga sofforna som baren var möblerad med. Han drack ett glas mörkt öl och generades lite av att han var ensam där. Men nu var det inte längre någon som hade tid med honom. Ellerstod ut med honom. Han hade placerats i facket "djuping" respektive nörd eller störd. Han tog fram sitt anteckningsblock och började rita olika motiv i hög hastighet från den promenad han precis hade tagit. Det var vissa perspektiv som han plötsligt sett och förvånats över att han inte noterat dem tidigare.

Följetong del 166:nu är de två

Nästa morgon vaknade han som vanligt. Han gick igenom sin morgongymnastik och konstaterade kallt att han hade folkhälsa nog för att klara av en bläcka typ gårdagskvällen utan större problem. Möjligen att han kunde hänföra en viss tröghet till vinflaska nummer tre men det är inte säkert att det var på grund av den. Han promenerade sakta bort i slasket till Järntorget för att sätta sig på sin post. Det kändes mycket trögt nu och han utförde sina sysslor motvilligt. Hans nya kvinnliga bekantskap kom och besökte honom. Det var trevligt och de satt tillsammans och informerade om det kommande klimathotet. Idag var många människor intresserade av frågorna. Det blev flera diskusioner och de mötte stor uppskattning. Om det kunde var så här oftare tänkte han i sitt stilla sinne. Hon fann sin roll omedelbart och den ganska magra framtoning som professorns aktion hade genomsyrats av, fylldes nu av en mer frodig inramning. Han tyckte att det berikade hans aktion och fler personer än vanligt blev intresserade av hans skrift. Ibland när de satt i julemörkret kände han det som han knappt kunde se som var hennes värme. Det räddade honom från att misströsta. Han skulle även denna dag kunna säga till sig själv att han gjort vad han kunnat för att sätta problemet med klimathotet under debatt.

Följetong del 165:pickalurven

Det gick inte så bra att sitta på Järntorget idag. Han började att tvivla på det vettiga i sina aktioner. Det fanns så många människor med äckligt sura miner i dessa juletider. Det uttrycket fanns i många av de förbipasserade ansikten. Han fick för sig att en del av dem hatade julens alla krav. Detta stämde ned hans humör så han började känna av en viss missmodighet. Han började nynna på en fransk julsångsom ett slags motgift för att lätta upp humöret. Petite papa Noël Santa jultomte Quand tu descendras du ciel När du kommer ner Avec des jouets par milliers Med tusentals leksaker N'oublie pas mon petit soulier Glöm inte mina små skor som jag önskat Mais avant de partir Men innan du går Il faudra bien te couvrir Det kommer att bekommas dig väl här Dehors tu vas avoir si froid Utanför kommer du uppleva att det kommer vara så kallt C'est un peu à cause de moi Det är lite för min skull som jag välkomnat dig och längtat så efter dig... Det där med julen var mycket överskattat. Gunnar menade att varför vara så hysterisk bara för att det snart ärjulafton? Det är klart att det beror på vårt ofantliga behov av tröst men hur vettigt är det att trösta sig på sådant sätt. Det borde finnas andra sätt och andra umgängesformer. Denna så tidstypiska dans kring guldkalven. Vart ledde det till egentligen? Vår längtan är oändligt stor. Men att omvandla dess mål till att få och ge saker? Han reste sig efter fullgjort värv och begav sig, i det begynnande slaskvädret som nu kommit in från väster, för att gå sin sedvanliga promenad genom det infantila Göteborg. Han kände att han igen hade gjort något meningsfullt istället för att rusa omkring som en galning och egocentriskt fokusera på sina egna behov hade han även denna dag också haft mänsklighetens väl och ve framför ögonen. Han hade gått emot en mer lättfärdig livsstil och gjort en ideell insats för något som han visste var en av mänsklighetens stora ödesfrågor. Han visste att det kunde innebära t.o.m. krigsrisk om inte fler vettiga människor engagerade sig. det fanns människor som Jan Guillou som med sin pompösa argumentation flummade till debatten om framtiden. det behövdes fler vettiga i världen som fokuserade på väsentligheter och inte bara på sin egen förträfflighet. Åsa lindeborg intresserade honom. Han tyckte att hon kunde få in några poänger i sitt argumenterande även om det fanns något instabill som han ryggade inför hos henne. Det fanns alltid en kamp mellan det svagare köttet och den starkare anden som det så vackert uttrycktes: anden är stark men köttet svagt. Ibland i detta julamörker nu när snön försvann i slask och plask hade han god lust att bara ligga helt slött på en schäslong och kolka i sig vinflaska efter vinflaska och bara transportera sig igenom denna mörkaste tid. Snön hade inneburit fram till detta nu att det blivit så underbart ljust men nu till sist föll mörkret över honom som en gammal postsäck när nästan all snö smälte bort. Han lät tänkarna fladdra omkring under promenaden hem. Kanske skulle han besöka sina barn men slog bort de tankarna. De hade fullt upp med sitt! Varför störa dem nu? Det kommer en tid då de orkar lyfta blicken något över den horisont som de nu lever i. Konstnärrinan hade mycket att göra nu med förberedelser inför sin nya utställning. Han längtade inte efter sin dotterdotter ens. Kanske ringa efter sin senaste bekanskap men inget lockade honom mer än detta att bara sjunka ned i ett omtöcknat tillstånd. Han slank in på en lokal liten krog med plats för ett trettiotal personer. Därrinne fann han friden och drack sig rejält på pickalurven.

Följetong del 165:halvtyp

Det som hände var att när han blev medveten om vad som var halvt omedvetet och som trängde sig på och viktigare var det det faktum och det fenomen som uppstod när han lyckades formulera det. Då skapades en förväntan på vad som skulle komma därefter. Vad var det som kunde födas! Först var det ganska lugnt! Det kunde kännas märkligt att knappt ha tankar alls. Det var som om kvantfysikens minsta partiklar förstördes av blotta närvaron av ett annat subjekt och att de återuppstod när formuleringen av det redan skedda var gjord. Det var som om känsligheten återuppstod och gjorde allt möjligt igen. Han tyckte om att vara utklädd till Panda speciellt när han målade sitt "klimathotet då?" på olika husfasader m.m. När han såg den gamle mannen leta i papperskorgen tänkte han på alla småskurkar som fanns. Kanske var det en sådan halvtyp som mobbat ut den gamle vid tidiga år och lett till att han vänt samhället ryggen! Professorn hade sett romerna från Rumänien tigga liggande på,sina knän nedböjda mot marken, idag, med bara grova händer, barhänta, sina bara händer lagda direkt ned mot och i direkt kontakt med den iskalla vita snön. Det är här och nu som civilisationen trätt tillbaka för att underordna sig djungelns lagar som Kristeva formulerat så bra att det kan hända snabbare än vi kan föreställa oss ens i vår vildaste fantasi. Gunnar hade satt sig på ett café som hade satt ut stolar utomhus mitt i smäll kalla vintern. När han satt och njöt av solen som knappt orkade upp ovanför horisontlinjen kom det en kvinna som satte sig aldeles bredvid. Hon ville också njuta av den kvardröjande solen. De kände inte varandra men han kunde på något vis känna värmen från hennes kropp. Han började längta efter något annat än engagemang i överlevnadsfrågor. Han inledde en konversation med henne så sakteligen. Det blev en alltmer intensiv dialog som ledde till att de tog en lång promenad tillsammans. Han berättade för henne om sin barbarn och hur svårt det kunde vara att vara barn idag med alla konstiga krav och miljöer som fanns.

Följetong del 164:bättra på folks seder och bruk

Gunnar kunde ibland fyllas av stor leda över många vardagliga bristfälligheter vid kontakt med sin nästa. Ibland språkades det om uttjatade saker och det kunde ältas samma sak gång på gång. Då tyckte han att sådant snack tog död på all livslust. Han bara kände för att somna in för gott. Det fanns ju inte någon mening med sådana samtal. När han promenerade förbi olika fönster som vette ut mot gatan kunde han längta efter att gå in och sätta sig därinne. Det såg ut som om besökarna därinne hade det roligt. Men han trodde inte att han hade stått ut med att samtala med dem. Det förvånade honom att han saknade tålmodet i konsten att snacka skit. Men det var en brist hos honom. Det fanns säkert en förklaring till varför han saknade denna färdighet! När han tog spårvagnen hem på kvällen. Den var knökfull! Skämtade spårvagnsföraren med passagerarna så att de ömsom med skräckblandad förtjusning och uppspärrade ögon låg dubbla av skratt för att i nästa sekund tro att föraren blivit spritt språngande galen. -Passagerare måste faktiskt bestämma sig om de skalll stiga på eller inte. Vi har inte hela dagen på oss mitt herrskap. Vi är en kvart försenade redan. Och nu blockeras körbanan av bilar. Det blir inte bra för bilarna om jag bara kör på dem. Jag gillar köra spårvagn och har gjort så i trettio år men det är inte bra för er passagerare, för bilarna, för spårvagnen eller för mig som är förare om jag blåser på och försökte med att köra in den kvarten. Det går ju framåt i alla fall avslutade spårvagnsföraren sitt försök att förklara sig. Det är något med vardagligheten som är själsdödande. Han skämdes för att erkänna att så var fallet. Förmodligen var professorn i grunden en social person. Det var bara så att han inte förstod nöjet riktigt med att prata om ditten och datten. Det reducerade antalet personer väsentligt som han önskade samtala med. Det kanske var genetiskt att han hela tiden strävade efter meningsfullhet och det kunde han ibland inte finna hos vissa personer och deras sätt att kommunicera. Imorgon tänkte han ändå anstränga sig ordentligt. Han hade bestämt sig för att anta flera inbjudningar till glögg och andra samkväm så att han kunde få chans att öva upp sitt sociala beteende och utöka sina nätverk. Han måste bara komma på några knep för att undvika att han blev för slö vilket ofta hände honom. Det är något med veckans dagar. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Det kunde vara dags för revolution. Det kunde vara intressantare med nio dagar på en vecka. Det skulle säkert underlätta för nytänkande och bättra på folks seder och bruk.

Följetong del 163: klimathot då?

Han tog chansen att måla på Hotel Clarion Post också. Det gamla posthuset som den norske miljardären slagit in som om det var ett slags julklapp som om miljardären tyckte att hans förvandling till ett lyxhotell var en present som han oegenyttigt presenterade för göteborgaren. Nu stod det färgglatt på huset med målarfärg med text, som delvis täckte över de vackra presentsnörena som miljardären smyckat sitt nya hotell med, "Klimathotet då?". Professorn vandrade sakta hem i natten små gnolande på ännu en ny påhittad låt. Miljardärer i all ära Duktiga på att tjäna pengar Samhällets stööööööttepelare De skall också dra sitt strå till stacken De skall också dra sitt strå till stacken De skall också dra sitt strå till stacken Nästa morgon hade han på sig sin Panda dräkt som var hämtad från den japanska animekulturen, när han tog sin promenad som vanligt till Järntorget för sin dagliga klimataktion. Det väckte en del uppmärksamhet att han var maskerad till den utrotningshotade djurarten Panda. Han satt på sin post på sin stol med sin skylt och sitt bord och funderade på nästa övermålningsaktion. Han såg för sin inre bild hur det stod överallt på många byggnader i centrala staden "klimathotet då?" Skulle det innebära att medvetenheten om mänsklighetens prekära situation skulle öka? Han insåg faran med att det skulle kunna föda fel frågor. Som om det fanns krafter som skulle göra allt för att flytta bort fokus från klimatfrågan till något helt annat. Det kanske till och med kunde bli farligt för honom. Det fanns nog intressen som skulle kunna tänkas ta till våld. Ibland kunde man bara förvånas över alla dumskallar. Han satt med snön som fortsatte att falla så sakta. Det var inte utan att han började smittas av julstämningen fast han försökte allt vad han orkade att hålla stånd mot julspektaklet. Han såg en äldre man som grävde i en papperskorg och hans tankar flög iväg till en keltisk forntid med slavar som var bundna med halslås oc kedjor och fick arbeta hårt för att de besuttna skulle berika sig. Var det så de styrande tänkte att klimathotet skulle lösas i överförd bemärkelse? Gunnar somnade lugnt in och drömde honom en ny värld i balans.

Följetong del 162: att gå på

Hur skall man uthärda det stora ointresset som fanns kring klimathotet i jultid? Han tog tricken, spårvagnen, till Dubliners krog vid Kungsportsavenyn, ägs väl av irländare. Där åt han kyckling inlindad i bacon. Det var gott! Nöjd rullade han ut ur krogen något rund under fötterna, kanske beroende på den ansenliga mängd öl han inmundigat för att klara av den totala vägg av ointresse han mötte de senaste dagarna vid sin klimataktion på Järntorget. Han började måla på NK:s fönster med spray olika slagord på skyltfönstrena. Gunnar satte sig sedan i säkerhet mycket tillfredställd. Nu blir det nog reaktioner bland alls liknöjda julhandlande. Han stötte på den så virtiuost dragspelsspelaren med romsk härkomst. Gunnar tyckte att romen verkade ganska galen trots sitt underbara musicerande. Han gled in på ett café för att skingra dimmorna som uppkom på krogen Dubliners med några koppar starkt kaffe. Ganska många goda kakor slank ned också! Inte för att det hjälpte mer än att tid förflöt och ingav hopp om att något intressant skulle kunna hända som engagerade denna tråkiga måndag eftermiddag! Han nynnade på en framimproviserad blues: Life is trobble Det är trist Att syssla med döda gamal förlegade traditioner När det finns så mycket roligt härligt sexigt Att gå på Att gå på Att gå på Att gå på

Följetong del 161: härskarkulturer

Han stötte framåt med överkroppen gärna med ledning av huvudet/ansiktet när han passerade professorn. Det var ett slags nervchock som många tillät sig mot sin nästa utan att de förväntade sig något motdrag. Professorn skrek till rakt i ansiktet. -Vad gör du? -Inget! -Du attackerade! Varför? -Oj! -Har du inget annat att säga! -... -Passera! Han började syssla med sitt bord som han ställt upp framför stolen han brukade sitta på på järntorget. Bordet var fyllt med broschyrer om klimathot! Det snöade fortfarande och professorn satt och uthärdade. Snart var han helt övertäckt. Det enda man såg var hans ögon och mun. Han tänkte på att kanske detta att härda ut med att bli övertäckt med snö kanske vore en bra träning i att stå ut med s.k. abrupt väder i framtiden. Abrubt väder skall öka i framtiden förutser många. Det fanns en gammalmodig exkluderande kulturutövning som troligen inte det fanns plats för längre. Balanseringen av allt krävde sådan fokusering som omöjligen gav utrymme för att störas av sådana företeelser. Men han märkte av att en del fortfarande framlevde sina liv med sådant beteende utan att de mötte tillräcklig kritik för ohyfsat beteende. Gunnar agerade mycket kraftfullt när han blev utsatt. Det small direkt och samtidigt som det förvånade honom hur bestörta man blev när han agerade. De hade haft full frihet att störa vissa med ohyfs utan att få svar på tal. Det hade spridits en härskarkultur utan att den hade fått motthugg. Ibland var det snudd på handgemäng. Men han hade klarat sig så långt.

Följetong del 160:dödssynd

Detta att slå dank måste vara en ny form av lisstil! Jag undrar om det finns behov av det? Tankarna kom på ett annat sätt och lät sig fyllas med annat innehåll! Men nu när planeten skall räddas vore det nästan en dödssynd att lata sig. Men det vore skönt! Och kan man få lov att bara vara ibland, tro? Bara släppa taget i allt ! Det kanske fanns nån som kunde förstå att jag bara ville lata mig! Annars var det bara så att man kunde starta om igen! Man kunde ju alltid bara köra på igen som vanligt. När professorn satt på Järntorget med sin opinionsbildande aktion så måste han ibland fördriva tiden. Det kunde bli långtråkigt mellan varven. Då började han leka en del när han kände så! Han byggde en snögubbe, snögrotta och snölykta. Han hanterade bollar som han jonglerade med! Ur detta kom ett välmående som resultat som förvånade honom. Det är ju på det viset man alltid skulle leva, tänkte Gunnar. Han satt liksom och klippte med ögonen mitt ibland det ymniga snöfallet. Sedan somnade han till en stund! Han drömde att han blev överfallen av en väldigt jättelik man som hotade honom med kniv och kraxade fram att han ville ha mobilen. Gunnar vägrade att ge honom den men iPhonen slant ur hans hand och gled ned på backen. Där kom den av sig själv fick jätten ur sig och stirrade elakt på professorn. Han vaknade till av ett doing doing ljud som kom från en leksaksboll som en liten grapp hade sparkat till på. Gunnar slängde sig upp i l uften och fångade elegant bollen. Han gav den tillbaka till den skrattande pojken. Det var dags att packa ihop och promenera hem igen genom den infantila innerstads miljön som Göteborg visade prov på vid juletid. Det hade blivit rejält mörkt och på något vis kände han sig rastlös när han tänkte på att han skulle gå hem. Han tog en sväng för att titta lite på julmarknaden med alla stånden som fanns på Gustav Adolfs torg. Det fanns så många sysselsättningar som människor engagerade sig i. Att stå och sälja i marknadsstånd måste vara ett av de äldsta näringarna.

Följetong del 159:hoppelihopp

Det fanns ett infantil drag som stack upp sitt fula tryne lite var stans. Kanske en föraning av den dekadans som fanns. Eller en motreaktion mot den? Det där var inte så helt enkelt att förstå! Professorn hade gott om tid att tänka där han dagligen satt på Järntorget. Det fanns många dansstilar idag där man hoppade till lite då och då. Inte mycket alls! Bara lite grand uppåt så att knappt fotsulorna lämnade golvet eller marken om man var utomhus. Inland bara det bara ett litet vickande uppåt med foten utan att fötterna, båda två alltså, Man skulle se ut som om man var oskyldig och ung. Också flaxade man till med armarna! Och vred på bål, bäcken, knän, huvud åt olika håll. Mycket attityd och rytmen var viktig. Det fanns en längtan efter att vara barn och bara få vara trots att man var på god väg att bli vuxen. Det var lätt att lockas med i den låtsasleken. För vem vill ta konsekvenserna av exploatering, utrotning, krig, bedrägeri och annat spel & dovvel? Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. I det vintriga, kylslagna och med snöflingorna så vackert fallande ned på professorn där han satt på Järntorget och nynnade på en refräng och bara lät tankarna far iväg sådär! Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp.

Följetong del 158:julstämning

Det snöiga Göteborg fick hans klimataktion på Järntorget att bli något särskillt. Det spred en julstämning utöver det vanliga. Att se Gunnar sitta på sin fina stol med sin skylt och skrift samtidigt som ett ymnigt snöfall föll över honom och förvandlade honom stundtals nästan till en snögubbe. Många tyckte om att se honom där och på så vis på något sätt delta i ett engagemang för en framtid samtidigt som det lackade mot jul! Termometern visade ibland på ned mot minus tio grader. Men professorn envisades med att sitta sina pass vareviga dag. Det hände inte så mycket under den perioden utan han fortsatte att transportera sig vidare genom att slå dank. Gunnar snabbläste någon idiotbok bara för att förströ sig i brist på något bättre. Han måste tillstå att det fanns trots allt något infantilt över julstöket. Åndå var det Gunnar som kändes sig barnslig. När det är verkligheten, som ett klimathot kan sägas tillhöra, som uppfattas som löjligt då har något vridits ur mänsklighetens hand så att säga. Agendan har så att säga blivit till ett nytt luftslott som hindrade. Men det fanns ljusglimtar i mörkret. När han vandrade hem. Då passerades uppförsbacken på Kungsgata. Samma gata blev nedförsbacke. Västra hamngatan passerades. Vidare längs Södra hamngatan så tänkte professorn på att det infantila draget också fanns i arkitekturen, gatornas sträckning, caféernas inredning och speciellt alla klädaffärernas ogenerade exploatering av människokroppens behov av beklädnad. Han kunde ofta känna av ett sting av nedstämdhet när han passerade Brunnsparken. Det var inte mycket med det hela egentligen, i Göteborg. För promenadernas utveckling hade det egentligen behövts lite mer av det som var stadens centrum. Nu tog alla försök att erfara meningsfulla situationer i en stadpromenad för professorn väldigt fort slut. Det var vara att gå hem och komma till ro och hoppas på att nya infallsvinklar förberedes på brygden som drömmen och sömnen kunde vlanda till.

Följetong del 157: gillar invandrare

Gunnar förolämpade sina vänner när han slog dank. Han visste inte varför? Det fanns något i hans väsen som gärna tog sig uttryck som en plötslig oförutsägbar kommentar! Den kunde vara sårande! Men aldrig iinvandrarfientligt. Det gillade han inte. Han hade aldrig missunnat någon att invandra. Tvärtom! Han förstod inte de som hade problem med det. Han hade alltid vistats i miljöer med invandrare och aldrig funderat på det faktumet eller sett det som ett problem. Han hade nog uppfattat invandrare som mestadels som något självklart och bra! Det betydde att han kunde både hata och älska invandrare. Han såg dem som vi! Och vi kunde han älska och hata. Det blir nog så när man alltid vistats bland invandrare. Han såg det som ett naturligt tillstånd att det alltid fanns invandrare. Det skulle han inte vilja ändra på. Någon ren ras ville han inte ha! Hellre en uppblandad ras om han överhuvudtaget skulle reflektera över sådant. Han betraktade sådan reflektion som förspilld tid. Han gillade Sverige egentligen främst av ett skäl. Att det fanns många invandrare. Han bestämde sig för att klä ut sig till en invandrare. Det var ganska svårt eftersom han såg inte ut som en tidstypisk invandrare. Men med lite hjälp så lyckades han med förvandlingen till en schablonbild av någon icke s.k. etnisk svensk som nu satt på Järntorget på sin stol och protesterade mot klimathot.

Följetong del 156: slå dank

Gunnar insåg att han inte hade kommit så särskilt långt som han hade hoppats med alla sina projekt. Nu krävdes krafttag men med vad! Det var som om en frusenhet som kunde ha uppstått från en framtida vind från en klimatförändring som om en istidsvind skapats som om denne sedan hade blåst in över Göteborg och svept in allt och alla i en frostig kupa som gjorde att allt försiggick även inne i denna kupa i slowmotion. Det enda som försigick i denna frostiga kupa var desperata utfall som skedde i ett detta nya främmande mentala dunkel där endast några få manövrer var möjliga. Äta, gå, sova och intrigera. Mycket mer orkade ingen med. Någon stack upp sitt skrynkliga, frusna anlete för att upptäcka att det var tom, själlöst, dödligt och hopplöst. andra slog sig ihop i gäng och letade efter sökta anledningar att förstöra. Hur skulle professorn kunna verka i ett sådant klimat? Han upptäckte lite pö om pö att det faktiskt inte var möjligt att göra något alls. Den rastlöshet som den insikten gav upphov till överföll honom så kraftigt att han kände det som om han skulle dö av oanvänd energi och kreativitet. Han hade inget för sina händer som han ville ta i tu med. Han ville inte träna, promenera eller läsa. Vad fanns kvar annat än i sann "Bosse Wiederbergskt" anda transportera sig vidare. Det fanns uppenbarligen sträckor, tidsintervall i hans liv som saknade mening. Som saknade kraftfullhet! Detta behov av att låta tiden flyta iväg utan någon annan ambition än att just bara hoppas på att tiden rann på. Detta behov framkom efter att professorn konstaterat sin brist på inspirerande medvetandeströmmar, brist på vettiga uppslag för handlingar och handlingsplaner. Han började slå dank! Det var svårt för honom! Hur gör man? Ligger kvar i sängen länge? Ändrar kostvanor? Slutar dricka kaffe? Förflytta sig korta sträckor i taget? På något vis så lärde han sig detta!

Följetong del 155: vems fel?

Han kunde undslippa sig att: -Vems fel eller rätt är det att rika idag aldrig någonsin har haft det bättre i Sverige? Svaret blir socialdemokratin med Göran Johansson i spetsen! De har gjort allt för att underlätta för de som redan hade så mycket att skaffa sig ännu mer. De rikaste var ju redan så duktiga! Varför inte cementera förhållandena så att det blev ännu bättre. Kanske hade man blivit ytterligare inspirerad av att göra som George Bush gjorde när han gav skatte lindringar för de rikaste personerna i USA? Det är mänskligt att vilja slicka uppåt när man klättrar för fullt från fattigdom till de besuttnas paradisiska tillvaro. Oj! Men man fick aldrig chansen för folket ville ha det borgerligt istället. Undra varför? Kanske var det för att socialdemokraterna började stödja de alltmer rika i samhället och då blev folket nyfiket på hur det skulle gå om man fullföljde den politiska trenden fullt ut. Med samma resultat- ungefär-som om socialdemokraterna hade fått fortsatt förtroende att fullfölja sitt stöd till de mest besuttna. Det hade nog blivit en likadan utveckling som det blev med den Reinfeldska arbetslinjeeran. Det hade blivit lika dötrist som det blev med Fredriks svälthotdoser mot de fattigaste i samhället. Än se'n då! Just det! Det gjorde väl inget! Nej, det kanske det inte gjorde! Det är kanske bra som det är! Det var bara det att arbetarrörelsen engagerade sig mest i helt andra frågor när det begav sig. Men en allt mer ickeläskunnig befolkning visste inte om det! Så bra för Persson, Johansson och Reinfeldt då! Och den socialdemokratiska rörelsen tänkte kanske inte på det! När de fick rörelsen att byta ut läsningens frukter som proletärfärfattarna en gång skördat mot Lisebergskaniner, ölbord på avenyn i Göteborgskalas och annat TV-tjafs från dumburken, aftonbladet och andra borgerliga tidningar. Det blev många lik i garderoben det! Undrade hur många som sov gott om nätterna när de tänkte på det! Eller de kanske aldrig varit en del av rörelsen? De kanske kom in från fel håll? Gunnar tog fram lite 70 procentig choklad och åt av den! Hur somhelst kommer vi aldrig få veta det! Det kommer aldrig att forskas på det temat! De fattigas tankar från den tiden då det begav sig är begravda tillräckligt djupt ned och övertäckt med decenniers av socialdemokratiskt mötes damm. Så djupt ned i myllan så att de socialdemokratiska ledningarna kommer kunna sova lugnt, länge och djupt och skönt nedbäddade i sina sköna mjuka sängar väl omstoppade med lakan och täcken inköpta på IKEA! Han tog sig en tugga choklad till. Det smakade rejält illa så han spottade ut chokladklumpen som bildats i munnen. Han spottade så hårt att klumpen fastnade på väggen! Han tyckte klumpen kunde liknas vid ett eventuellt svek som skett mot ett idéarv som odlats fram under stor möda och med stor tur. Det var den metaforiska klumpen som skulle ge rik näring åt fascismen kanske! Hmmm!

Följetong del 154: söndag 2 december

Det slöa i en lagom stor svensk stad märks särskilt på söndag middag vid 17-18 tiden. Det fanns knappt en levande själ ute. Särskilt inte 2 december då temperaturen drog sig nedåt minus 8 grader. Vad gjorde då folk vid den tiden? Den gåtan hade inte professorn kunnat lösa. Det måste på något vis ha med Göteborg som stad att göra. Göran Johanssons satsning på events, mässor och Liseberg hade kanske något att med saken att göra. Eller var det en gammal göteborsk tradition från den tiden då alla hade jobb. Före Milton Friedmans tid! Och många på den tide drog sig hemmåt efter att ha rekrerat sig och vilat ut efter den enda arbetsfria dagen. Den mest värsta gissningen vore att medborgarnas hjärnor hade tömts helt på innehåll i och helgens supande och meningslöst TV-tittande och nu väntade man bara ångestfullt på att söndagskvällens trivialiteter skulle genomlidas för att nästa dag kunde komma med nya dysterheter. Söndag vid 17-18 tiden var kanske tidpunkten för en kollektiv depression. Det enda kollektiva, förutom kollektivtrafiken, som fanns kvar i nyliberalismens era och "efter arbetslinjens" tid. Alla stackars konsthantverkare och vägörenhetsarbetare som i dessa juletider slitit hårt var kanske de enda som kunde längta till söndagskvällen som en paus i helvetet då man kunde få vila ut och kanske sova lite längre nästa morgon efter helgens alla strapatser. Den meningslösa kampen går dock vidare utan att den där riktigt stora klimatkatastrofen faktiskt inte ännu drabbat Göteborg. De stora klimatkaosen ligger ännu knappt förnimbara i framtidens sköte. Elller skall man kalla det i framtidens spermaklump. Professor Gunnar hade promenerat länge i solen i det vintriga klimatet. Han hade tagit en fika på café Skåne under Mölndals bro som blev till en mycket god sådan caféstund. Sedan hade han hälsat på en stressad övervintrad femtioplussare som hade påbörjat en ny utbildning som för Hen hade blivit nästan till en mardröm. Undervisning för hen utomhus i halvmetersnödjup hela dagarna med hårt kroppsarbete parat med tunga teoretiska studier. Men hen verkade nöjd med att lida varje dag och stupa i säng kl 22 helt slutkörd efter att först vid hemkomsten ha tvingats elda i den lilla röda boningsstugan som låg högt upp på bergssluttningen. Boningshuset hade heller ingen inomhustoa. Nu lade sig professorn, efter att till ha kommit hem till sin bostad nära Drottningtorget och lät sig sakta komma till ro den söndagskvällen.ec Det slöa i en lagom stor svensk stad märks särskilt på söndag middag vid 17-18 tiden. Det fanns knappt en levande själ ute. Särskilt inte 2 december då temperaturen drog sig nedåt minus 8 grader. Vad gjorde då folk vid den tiden? Den gåtan hade inte professorn kunnat lösa. Det måste på något vis ha med Göteborg som stad att göra. Göran Johanssons satsning på events, mässor och Liseberg hade kanske något att med saken att göra. Eller var det en gammal göteborsk tradition från den tiden då alla hade jobb. Före Milton Friedmans tid! Och många på den tide drog sig hemmåt efter att ha rekrerat sig och vilat ut efter den enda arbetsfria dagen. Den mest värsta gissningen vore att medborgarnas hjärnor hade tömts helt på innehåll i och helgens supande och meningslöst TV-tittande och nu väntade man bara ångestfullt på att söndagskvällens trivialiteter skulle genomlidas för att nästa dag kunde komma med nya dysterheter. Söndag vid 17-18 tiden var kanske tidpunkten för en kollektiv depression. Det enda kollektiva, förutom kollektivtrafiken, som fanns kvar i nyliberalismens era och "efter arbetslinjens" tid. Alla stackars konsthantverkare och vägörenhetsarbetare som i dessa juletider slitit hårt var kanske de enda som kunde längta till söndagskvällen som en paus i helvetet då man kunde få vila ut och kanske sova lite längre nästa morgon efter helgens alla strapatser. Den meningslösa kampen går dock vidare utan att den där riktigt stora klimatkatastrofen faktiskt inte ännu drabbat Göteborg. De stora klimatkaosen ligger ännu knappt förnimbara i framtidens sköte. Elller skall man kalla det i framtidens spermaklump. Professor Gunnar hade promenerat länge i solen i det vintriga klimatet. Han hade tagit en fika på café Skåne under Mölndals bro som blev till en mycket god sådan caféstund. Sedan hade han hälsat på en stressad övervintrad femtioplussare som hade påbörjat en ny utbildning som för Hen hade blivit nästan till en mardröm. Undervisning för hen utomhus i halvmetersnödjup hela dagarna med hårt kroppsarbete parat med tunga teoretiska studier. Men hen verkade nöjd med att lida varje dag och stupa i säng kl 22 helt slutkörd efter att först vid hemkomsten ha tvingats elda i den lilla röda boningsstugan som låg högt upp på bergssluttningen. Boningshuset hade heller ingen inomhustoa. Nu lade sig professorn, efter att till ha kommit hem till sin bostad nära Drottningtorget och lät sig sakta komma till ro den söndagskvällen.

Följetong del 153: det är sjukt normalt

Miljöbilden blir en bild tagen inomhus. Det är hos en människa som hade ömmande leder, stapplande gång, med vaggande ankgång, slapp fotnedsättning, hasande steg, kraftiga andningar -omväxlande stötvisa ut-och inandningar med inslag av snörvlande ljud, plötslig in- och utandningar. Det kan finnas en krum rygg, övervikt parad med en allmän olust att överhuvudtaget röra sig. Helst skulle hen villa ligga still i horisontellt läge men något rastlöst far in i hen, uppstår hos hen som gör att hen ville röra på sig. Det står en stor platt-TV. Svart plast hölje med en omfattande glasskärm. Den står placerad med emfas i det centralaste läget med en framlyftad dominant placering. Livet rörde sig huvudsakligen kring vad denna artefakt levererade. En soffa inhandlad på Ikea, det stora internationella företaget, i beige färg som lika gärna kunde vara ljusröd, återhållsamt matt obestämd grön, vit, sandfärgad, svart eller i någon annan färg men dock inte i för stark variant. Ett vitt, grått, svart eller brunt mindre bord som placerades framför soffan. En smalt skåpliknande mörkbrun möbel som kombinerats till att också bestå av hyllor för böcker, DVD(filmer), dataspel och för sprit, vin och öl. Litteraturen kan vara någon ganska seriös bok som "Hundraåringen som rymde ut genom fönstret", kriminalgenren av författare som Leif G.V. Persson, Camilla Läckberg, Henning Mankell eller en mer lokal storsäljare inom samma kriminalinriktade genre, någon figurspelsbok, Meyers böcker om människor och vampyrer, en roman med erotisk inriktning som femtio varianter av honom. DVD-filmerna kan dels vara James Bond senaste, filmatiseringar av nämnda författaren Meyers böcker om människor och vampyrliknande människor, skräck, kärlek och någon dokumentär film t.ex. om den för länge sedan mördade svenska statsministern Olof Palme. När kommer dokumentärfilmer om den mördade socialdemokratiska Anna Lind? Självklart saknades uppräkningen av någon filmatisering av någon klassisk bok av författare som Shakespeare, eller en bok som stod i hyllan av samma författare som skulle kunna vara dramat Romeå och Julia. August Strindbergs Fröken Julie kunde också ha stått där. Men sammantaget kunde det inte vara fler böcker än ca 20 st. Det skulle kunna varit ett hundratal DVDfilmeroch ett trettiotal dataspel. Sprit, vin och ölsektionen bestod av ölen bishops arms, whiskyn Glenn Fiddish. Vinet kunde var obestämda sorter från vinproducerande länder som Frankrike, Tyskland, Spanien, Chile, USA eller Australien. Det fanns en enklare sorts fåtölj av inställbar sort. Också inköpt på IKEA. Färgen är gråljus, ljusgul och i någon plastig tygklädsel, lite stickigt material. I detta rum satt hen och åt, tittade, läste, drack och umgicks. Det var i detta rum som det mesta i vaket tillstånd skedde. Det var ur detta påhittade rum som liknade så många andra rum i samtiden somuppstigande delar av medelklassen och också delar av prekariatets många tankar och känslor fann näring, utvecklades och fick fokus. Prydnadssakerna kunde bestå av en svensk flagga, en spelkortlek, några inramade foton, krukväxter, sovenirer inköpta på ganska överförfriskade charterresor, en liten elefant i trä som ärvts. Professorns schablonbild av hur det kunde se ut hos en en gång vältränad persons storarum stämde så klart inte med verkligheten men något var det som uppväckt hans nyfikenhet på hur det kunde se ut. Kanske skulle hans intresse svalna om andra intryck och händelser inspirerade mer.

Följetong del 152: slippa känna något för sin nästa

Gunnar funderade över sitt sätt att uttrycka sig. Han försökte sig på en gissning. Han trodde att han sätt att uttrycka sig var ganska bra. Om nu professorn försökte sig på att kritisera sig själv med strängare ögon så att säga. Då skulle han säga att han var sparsmakad med synonymer. Det saknades metaforer. Ofta skrev han rakt på i en enkel stil om än med en komplex kontext. Troligen var den ganska njutbar men med en touch av något främmande. Det innebar att han saknade fäbless från socitetens fester och events. Dess omisskänneliga doft spreds aldrig vidare genom Gunnar. Detta marginaliserade hans insats. Den läsande medel-och överklassen skulle aldrig känna sig bekväm med hans text och prekariatet tyckte det var för anstängande att lyssna på professorn. Det var som det var och kunde han på något sätt göra något åt detta? Ett sätt kunde vara att öka medvetenheten genom att läsa mer medvetet rätt slags böcker för att på så sätt utveckla hans utrycksfullhet. Det fanns en mening att utveckla det som han kunde väl. Samtidigt som det fanns nyfikenheten på det som var främmande. Han skulle vilja upptäcka vad de som dolde sig så väl med den symboliska huvan med anor från medeltiden och som även idag användes av representanter från det iskalla etablissemanget. När jobbaren uttryckte sig som slutkörd kan TV-hallåan undslippa sig kommentaren att hon nästan kunde förstå det. I språket fanns den psykopatiska civilisationen inkapslad som det helvetiska rovdjur det visade sig ha varit. Alla de många mer eller mindre hemliga rum med utvecklad ambition för något annat än att slå ned varandra, supa, äta och hoppas på Guds nåd ville Gunnar med sitt register och tilltro till onämnbara medel för förändring bygga på med några byggstenar som en del i ett kollektivt bygge. Han såg det emellertid inte som välgörenhet utan mer som ett nöje. Överklassens bild av att de fattiga var de enda lyckliga fungerade bra som en förvrängd skrattspegel för medelklassen som rått kunde gapskratta åt de misslyckade. Societens övningar i konsten att skratta ut de fattiga utvecklades till fulländning. Professorn kunde också skratta rått. Det hade han lyckats lära sig. Det fanns en befrielse att slippa känna något för sin nästa.

Följetong del 151: ordlös glädje

Hon tyckte om att röra sig. Vad det innebar visste Gunnar inte förrän det begav sig. Selma kunde visa sin ordlösa glädje genom att med väldiga kliv stega upp för en stentrappa till ett Café. Eller genom att diktatoriskt befalla Gunnar när de var på lekplatsen att gunga sedan åka ruschkana sedan karusellen. Därefter till ruschkanan igen. Denna oförställda glädje mellan dem måste han dölja eftersom det inte uppskattades. Han kunde aldrig upphöras att förvånas över hur starka känslor som avundsjuka, äganderätt och blygsel var. Hur de kunde förändra människor till monster och iskalla psykopater. Professorn hoppades att han inte var likadan. De genomkorsade Göteborg som de senare också skulle upptäcka Paris tillsammans, han och Selma. Bäst tyckte hon om när de bara gick iväg tillsammans. När hon frågade vart de skulle kunde han svara att det är en hemlighet. Det sa han fast han inte visste vart de skulle fara iväg någonstans. Hon frågade honom då gång på gång. Hon krävde att han skulle berätta! Men han vägrade. Och plötsligt blev det roligt och båda blev nöjda för att de kom till en plats som de gillade båda två. Och aldrig kunnat tro vara så trevlig att besöka. Självklart besökte de ett Café. Sedan var de båda så nöjda! Efter det var de båda redo att,återvända till djungeln där andra mer otrevliga lagar och hemliga regler gällde, styrkta både till kropp och själ. När de åkte tåg tillsammans i hemlighet och det var vinter kunde de bara sitta och titta ut på det snövita landskapet. Granar, tallar i oändliga rader, lika stora , omväxlande med kalhyggen. Det var egentligen en ganska eländigt landskap men när de två tillsammans tysta, meditativt, bara tittade ut genom tågfönstret kändes deras gemenskap starkt och fullt ut. Ännu en utflykt som han tillsagt henne att det var hemligt vart de skulle någonstans. Detta oförklarliga att han rördes så starkt av hennes utsatthet när han förstod att barn av hans kött och blod kunde vara inbilska och självcentrerade i sådan grad att de förlorade närvaron med barnet, övergick egentligen hans förstånd.

Följetong del 150: Selma

Han reste till en liten ort utanför Göteborg för att bara ha det skönt. Umgås med vänner och ta långa promenader. Han tränade mycket. Efter några månaders rekreation började han ge sig i kast med de stora frågorna igen. Nu när han hade fått allt på distans kom han på en ny strategi. Han skulle genomföra samma aktion i Göteborg. Han valde att sitta på Järntorget. dagarna gick. Gunnar började längta efter konstnärrinnan. Han ringde henne. Hon välkomnade honom och när han väl kome så fick han en utskällning som hette duga. Varför hade han inte hört av sig? Han kunde inte förklara varför? Det var bara så! Hon var arg i flera dagar. När hon hade accepterat hans sällskap utan att vara arg blev samvaron mycket bra. De hittade på många projekt som de skulle göra gemensamt. Hon hjälpte honom med att sitta på Järntorget. Men avrådde honom för att ansluta sig till något fascistiskt parti. Hon trodde att det skulle vara ointressant och bara bekräfta vad han redan visste. Han umgicks mycket med sina barn och med sitt barnbarn. Gunnar upptäckte att hans barnbarn Selma hade det svårt. Det var något som gjorde att han började oroa sig för honom. Han som trodde att hans barnbarn. självklart hade det underbart. Men han kunde inte se att det stämde! Det störde honom så mycket att han knappt visste hur han skulle stå ut. Det engagerade honom mer än allt annat. Det var inte så lätt att få tid till umgänge med Selma. Han tog varje möjlighet i farten. Hon älskade att sitta på café och fika med honom. Det var bara underbart att vara tillsammans.

Följetong del 149:fascistiskt parti

Detta med tanken att ansluta sig till ett fascistiskt parti måste utvecklas. Gunnar trodde det bästa vore att skaffa sig erfarenhet tillsammans med att parallellt leta efter adekvat litteratur. Han började söka efter sådana sammanslutningar. Det var inte lätt. Han upptäckte av en slump en inbjudan till ett café. Han fördes in, längst in i cafeét, till ett rum med en dörr som stängdes när han väl anlänt. Han hade blivit inbjuden av en ung kvinna som berättade att han var välkommen att delta. De hade en talpinne som lämnades till honom och han skulle tala i en kvart utan att någon avbröt om ett särskillt tema. Varje gång de träffades fanns ett förbestämt tema som skulle avhandlas. Han ombads nu av henne att tala om vad som helst som rör den svåra situationen som det kunde vara att vara arbetslös. Han utvecklade ideén om den monstruösa prekariatiska underklassen. Om det monstruösa som kännetecknade denna nya underklass. Dessa människor arbetade men levde i en ständig otrygghet som var frustrerande och skapade stora behov av trygghet. Det innebar att man sökte sig till nätverk, föreningar, grupper trots att man tvingades dagtinga med sina värderingar i utbyte mot hopp om tryggare omständigheter. Även om tryggheten inte infriades så levde man inom denna nya underklass på hoppet om en bra framtid till skilllnad mot en annars hopplös livssituation där ingen framtidsvision kunde urskiljas och saknades helt och hållet. Det nomadiska draget bland prekariatet att hellre vara i rörelse mot något ovisst, var inspirerande. Istället för att bara sitta still och invänta döden. Det var trots allt mer lockande. Gunnar avslutade sin utläggning för att inte trötta ut sina åhörare. Han möttes av tystnad. Sedan ombads han att lämna rummet för gott och aldrig komma tillbaka mer. Han förstod att han hamnat i fel forum. Men gav sig inte! Han sökte vidare med stor energi. Han växlade mellan att sitta på Rue Cadet och bevista olika möteslokaler. Tiden gick utan att så mycket hände. Han fick många nya kontakter utan att han därför kunde hitta ett nytt meningsfullt sammanhang. Det snöade och nu var nalkades jul och nytt år. Han kände att hans projekt började kännas urlakande. Han behövde omväxling!

Följetong del 148: ingen framtid

Följetong del 148: ingen framtid Han hämtade sig sakta efter den första chocken. Det är farligt att röra sig bland människor utomhus. Det hade han erfarenhet av nu. Det fanns så många som satt fast i hopplöshet och meningslöshet. De var märkta av fruktansvärda traumatiska händelser som innebar att de såg aggression som enda utvägen. Och att göra agressiva hatfyllda handlingar kunde ta sig många irrationella uttryck. Ofta med våldsamma inslag. I takt med att samhället alltmer upplöste sociala kontrakt och ersatte dem med arbetslinjetänkesätt sökte många människor tryggheter istället hos ljusskygga nätverk. Detta var myntets baksida i den politiska nutida nyliberala utvecklingen med att locka internationellt kapital till sig med arbetskraft som var villiga att arbeta för lägre löner. Vem brydde sig egentligen om samtal om framtiden när man tyckte att man inte hade någon framtid. Professorn gav sig emellertid inte. Han satt mång agar på rue Cadet.Det blev allt vanligare att människor stannade och pratade med honom om viktiga saker.. Det blev ibland samtal om framtiden och om vad tvärstopp skulle kunna innebära. Några tog broschyren som han skrivit. Det var annorlunda i Paris. Många hade mycket bråttom och verkade stressade. Men av alla samtal som han förde på rue Cadet när han satt på sin röda stol med sitt målade plakat och sin skrift förstod han det som att många var mycket deprimerade, nedstämda och oroade över sakernas tillstånd. Han deltog en kväll på ett möte som handlade om hur samhället skulle planeras i framtiden. Det fanns många människor i salen. En del var mycket aggressiva. Kanske tillhörde de prekariatet som en del samhällsteoretiker kallade människor som levde under osäkra omständigheter med inga framtidsutsikter. Det var olustigt att uppleva så aggresiva stämningar. Så är det nu för tiden, tänkte han. Det är den grogrunden som leder till nyfascistiska rörelser med våld på agenan. Han undrade om han själv skulle ansluta sig till ett faschistiskt parti om han jämnt befann sig i en sådan prekär situation som prekariatet jämt levde i. De som var daglönare, anställda av bemanningsföretag, "falska småföretagare" eller helt enkelt ständigt utan arbete och därför ansågs tillhöra prekariatet. Det nya monstret som denna hatiska underklass var, var redo för upplopp och mer våldsamma aktioner.

Följetong del 147: tvärstopp

Professor Gunnars Kontemplation gav upphov till tanken att ett tvärstopp vore det enda rätta att göra. Varför utstå smärtan som medvetenheten om att dagens utveckling leder till undergång med en ofantlig klimatkris. Det var mental nedskräpning av stora mått! Insikten ledde bara till dekadans, alkoholism, drogberoende, sjuklighet, ny meningslös exploatering som bara förvärrade läget och utvecklade ytterligare pessimism i en ond nedåtgående spiral. Vem ville drömma stort om framtiden när det saknade grund för att vi överhuvudtaget skulle ha något som skulle kunna kallas för en ljus framtid. Nej! Bättre vore med tvärstopp för allt nu! Vi måste lägga om våra liv nu! Han tyckte om en idé han fått om att bära med sig en stol och sätta sig på ett lagom stort torg i Paris och bara sitta och fundera på vad tvärstopp kan innebära! Vilket torg skulle han tycka om att sitta på? Eller varför inte på rue Cadet vid tunnelbanestationen linje sju. Det var en tunnelbanestation som funnits länge. Ända sedan 1910. Det inspirerade honom. Där skulle han sätta sig! Han införskaffade en röd bekväm stol i en gammal nästan barock stil. Det fanns en hel del att utforska om stolens härkomst och utformning men nu gällde det vad det skulle stå på den skylt han ville ha och om han ville att passerande skulle skriva på en namnlista som krävde tvärstopp! Han textade omsogsfullt ett handskrivet plakat som han fäste på en rundstav. Han målade en sol, blå himmel, träd, hus, barn, vuxna, djur och växter på plakater. Över målningen skrev han tvärstopp. Han ägnade sedan mycket tid åtatt författa en skrift där han sammanfattade forskning om klimatförändringar, miljökonsekvenser och troliga framtidsutsikter vid fortsatta sannolika "misslyckade" miljösatsningar som de flesta forskare och kritiker ansåg troliga. Han satt oftast på Bibliothèque nationale de France och läste in sig på ämnet. Det blev en partsinlaga från hans sida som en av många samhällsmedborgare som brydde sig om vår tids viktgaste frågor. Efter några veckors intensiva studier, många koppar kaffe på olika caféer i närheten av biblioteket så kände han sig redo för att gå vidare och förverkliga sin idé om att sitta med en vacker skylt på en stol med sin skrift och få namnunderskrifter för sin kampanj -tvärstopp. Han började med att sitta en liten stund i taget för att vänja sig vid aktionen och vänja omgivningen vid att han under en längre tid kommer att finnas där. Det som hände direkt vid första dagen han satt på rue Cadet var ett överfall! Han hade knappt hunnit satt sig på sin fina stol. När han fick en spark i ryggen och en galning skrek att han var en idiot. När han reste sig sprang personen iväg på Rue de Rochechouart.

Följetong del 146: tomt

Det fanns en stark önskan att gör rätt för sig! Han kände sig tom på tankar! När han befann sig i Sacre Coer, försoningskyrkan som byggdes som en försoningshandling för Pariskommunens omvälvande skeende. Och för att ära offren vid kriget mellan Frankrike och Tyskland i slutet av 1800 talet,så började han be. Han knäppte dock aldrig händerna för att han ville vara fri i tanken och inte binda sig till någon särskild religiös riktning.När han bad inne i kyrkan åsyftade han det tankelyft och önskvärd ökning av människor medvetande som nu klimathoten krävde av mänskligheten. Klimatforskare lade prognoser att jordens medeltemperatur skulle höjas med fyra grader de närmaste femtio åren. Det innebar att det skulle vara bara två grader från de katastrofala 6 graders höjning som Mark Lynas förutspådde i sin bok och som skulle enligt honom få katastrofala följder för mänskligheten. Metangas som skulle frigöras ur havet och bli till brinnande infernon. Städer skulle brinna och värmeböljor skulle ta död på allt samtidigt som extrema temperatur skillnader också skulle innebära att plötslig stark kyla kunde uppträda. Allt skulleförvandlas till kaos. Många människor skulle drabbas och dö! Det krävdes en global revolution för att ställa om så drastiskt som miljöforskare krävde! De flesta vanliga dödliga just nu verkade bete sig som om det ändå skulle lösa sig. Vad trodde han egentligen på? Martin Luther och andra religionsfilosofer hade genom tiderna hävdat att människan är i grunden skadad och det hjälpte inte vilka goda handlingar hon begick. Det var endast Guds nåd genom Jesus Kristus som kunde frälsa henne! Fanns det någon miljönåd att räkna med? Kunde klimatet och jorden balansera sig själv på något sätt? Han försjönk i kontemplatiom! Det fanns inga stora reflektioner som föddes i detta ögonblick. Det var bara tomt i hjärnan.

Följetong del 145: Pompvil

Nej, säg inte att jag måste flytta tillbaka till Paris igen. På hotel dis art. Jo så är det! Gunnar började med förberedelserna för en flytt. I Paris fanns det mycket att göra. När han gick upp på place Pigalle eller ned till Comedie Francais eller åt Gare du Nord förundrades han över alla möjligheter som fanns. Riv Paris, Courvoisiers ord, ringde i hans öron när han satt på Bibliotheque nationale. och läste in sig på arkitektur. Det fanns en märklig ordlöshet med honom. Det var som om allt skulle rämna om han talade offentligt. Den kompromissvillighet som han lärt sig hade gjort honom tyst. Om han försökte beskriva de skuggor som han kunde ana som angav en annan inriktning blev han osäker på vad han beskrev. Det var något med idétraditionen som funnits en gång och som handlade om att förändra och utveckla på annat sätt med andra mål an det som existerade i samtiden och som bröts av en gång för så länge sedan och som inneburit och lett till passivitet och oengagemang. Det var som om så mycket tankekraft och inspiration bara gick upp i rök då ! Det var ingen som ville något längre av det som engagerade så många och det förvandlades därför till inget och glömdes bort. Allt gick upp i rök! Man hade inte längre råd, sa man att engagera sig! Det blev en penningfråga! Allt blev en fråga om pengar! Det handlade mer om olika "grepp" och vissa härskartekniker som "lugnade" i mix med viss bestämd underhållning. Enkla knep som alla förstod och som innebar något helt annat än det som kunde ha blivit. Han kallade det som kunde ha blivit för Pompvil. Hur såg idéarvet ut och vad blev det av alla drömmar; Pompvil? Det som blev möjligt för honom var att fördriva tiden med att forma en nomadiserande tillvaro!

Följetong del 144: rödhårig

Jag sjönk ned på usla caféet Ingenting stämde hällde i mig 'et Väntade En blick från personal som packade upp varor med skärmmössa hm Usel musik som trummade på och förstörde ännu mer Ännu en dag till spillo Ekelöfs måla över något som inte finns stämde så exakt så på denna dag som rann iväg Hon, blond är söt snabb säkert mycket alert sexig Men vad rör det mig Jag skall inte något med någon Är bara Så det så Hon, rödhårig så fullständigt betog hon mig med sitt leende kunnat begapa henne i timmar Förlorad till evig tortyr Hennes hår lite glest på sina ställen hon blixtrade med sig och då var allt underbart förståeligt hon, hon, hon.

Följetong del 143: Nyfiken på andra saker

Det som krävs för att förändra sin situation radikalt är, tänkte Professorn: ork, träning, övning, diskussion, reflektion och inspiration. För att kunna genomföra detta skulle han skaffa lokaler! Han ville äga dem.Vid förhyrning var det lättare att bli av med hyresgästerna men äganderätten respekterades ibland. Han började tillsammans med många köpa och inreda lokaler! Många saker börjades tillverkades och många lektioner gavs! Det började säljas produkter! Möten skedde med tydlig inriktning på produktion. Det fanns obändlig kampvilja att göra bra ifrån sig efter så många års missförhållande. Efter ett år började verksamheterna höra talas om sig som högkvalitativ produktion och försäljning! Detta tillsammans med politisk mobilisering började många etablerade se som en reell möjlig utveckling för verksamheter som tidigare inte funnits! Det var en av alla de som förordade fri konkurrens som inkluderade deras produktion som meningsfull och önskvärd. Detta ledde till att alla etablerade ägare utan undantag började förespråka deras produktion och försäljning. Det blev visserligen konkurrens på liv och död. Men det var inget nytt för dem. Det var de vana vid. Alla förstod att detta skulle förändra allt och det ville de. Medelklassen gick samman med överklassen och hjälpte dem på det bästa sätt man kunde tänka. Det förekom sabotage och försök att blockera inköp av material och försäljning. Samtidigt som varje provokation ofta åtföljdes med ökat stöd eftersom så många inspirerades av verksamheten. Mycket grötmyndigt uttalade man sig om hur mycket fel som revolutionärerna gjorde. Många började beväpna sig eftersom de ofta kände sig hotade. De var inte naiva att tro att förändringen skulle gå av sig själv. Försäljningen gick bra och det kunde köptes mycket vapen samtidigt som många nya politiker började framträda från deras egna led. Det började mer likna inbördeskrig och man var beredd att offra livet för det. Det kom hjälpsändingar från överallt! Till sist blev det fritt från sittöverförmynderi! Nu var det dags för professorn att lämna från sig allt och han flyttade vidare nyfiken som han var på nya äventyr.

Följetong del 142: där skulle finnas allt

Alla pratade i mun på varandra! -Datorer är skit! -Apple är kass med alla sina reservdelar -Skolan är urusel! Våra barn lär sig inget där! -Det var bättre i mitt hemland förr! -Det var bättre förr! -Det var bättre förr! -Det var bättre förr! -Nej, det var det inte! Det är nu det är som bäst! Satsa på framtiden! -Det går inte! -Veklingar, det är klart nu det skall satsas! Kör hårt! -Hur då? -Vi börjar jobba nu! -Va? -Va? -Va? -Ja, vi skaffar snickarbänkar, vävstolar, borrar och you name it! -Vem skall lära oss allt detta? -Vi lär oss själva! Om vi är många så kommer vi klara det! -Det är i sanning många röster som kommer tilltals men jag måste ändå franhälla att det enda viktiga är att följa samhällets lager. Vi skall ha en statlig sjukvård som fungerar! -Om vi saknar vettiga livsomständigheter behövs först och främst bra liv. -Det finns statistik som säger att om vi har statlig sjukvård så kommer det andra av sig själv. -Du pratar så att man inte förstår något! Vi vill lära oss och göra sådant som vi tror på. Vi vill inte vara sjuka. Bra med sjukvård men det räcker inte! Föratår du det! -Det är du som inte förstår! Om vi har bra sjukvård kommer det andra av sig själv! -Kan vi inte prata om det "som kommer av sig själv". -Nej, det blir fel då. Först statlig sjukvård sedan det andra! -Du har fel! Vi blir sjuka för att vi inte trivs. Det kan inte statlig sjukvård göra något åt hur bra den än är. du bara gömmer dig bakom floskler. Jag struntar i din sjukvård! Du har fel! -Nej, jag har rätt! -Du har fel! -Rätt! -Fel! Alla började och skratta utom "statlig sjukvård". De började planer för ett maktövertagande! -Ni måste höra vad jag säger:statlig sjukvård! Jag kanske strässar er? -Nej! -Inte! -Fortsätt du bara! -Kör på! -Vi ordnar med kalas' -Jagmåste till tandläkaren nu! -Jag skall hem för att se på TV-programmet Skavlan! -Revolutionen ställs in på grund av regn. -Regnar det? -Att arbeta är tråkigt! Måste det vara det? -Är det någon som har paraply med sig? -Det går bra utan paraply! -Jag vill ha ett paraply! -Är det någon som har ett paraply? -Du kan få mitt! -Tack! Det var vänligt! -Vad hände med revolutionen? -Vi gör revolutionen fast det regnar! Gunnar begav sig hem! Han planerade att öppna en verkstad på Hammarkulletorget! Där skulle finnas allt!

Följetong del 141: käftsmäll

Det var en fattigdom som ibland var svårt att stå ut med. Kvinnorna gick samman och beskyddade varandra. Men när en av dem hade lyckats beskydda en vännina och jagat iväg en misshandlande man så hände det att när hon stod och såg efter den skurkaktige flyende mannen som hade gett sig av upp i backen så gjorde han en överraskande manöver. Han hoppade upp på räcket som fanns högt ovanför hennes huvud och hoppade från det och ned mot henne och gav henne en käftsmäll som gjorde henne så livrädd. Efter det vågade hon aldrig mer ingripa mot honom men hon ingrep mot andra gärningsmän. Den misär som skapade miljöer som ingav dess invånare sådan rädsla, missmodighet och livsleda var förfärlig. De trettio eller fyrtio olika incidenter som hände enskilda människor skapade frustrationer som brännmärkte offren hela sina liv. Det tyngde deras liv och skapade en rädsla, brist på livsmod och lust att göra roliga saker. Dessa hemska händelser tyngde deras fantasier så att de inte ville ge sig ut i verkligheten alls. Verkligheten tedde sig för hotfull för dem. Dessa farliga situationerna gjorde att positiva händelser alltid solkades av minnet från elakheter o h misär grumlade glädjen av att finnas till. Man blev passiviserade och ville inte göra mycket alls. Den kraflöshet som alltid föregick handlingar som skulle kunnat utmynna i glädje urolkade lusten till att leva fullt ut i nuet och i verkligheten. Till sist ville man nästan inget alls. Olusten blev en för stor börda för de många. Detta motarbetade Gunnar med sina envisa försök att mobilisera fattiga. Han uppmuntrade dem att skaffa ny kunskap. Lära sig hantverk och på så sätt utveckla förmågan att själva och gärna kollektivt utföra med sina egna händer. Kreativa näringar som att spika, snickra, sy, smida, rita, utforma, färga, borra, skruva, bända, odla, gräva, måla, utsätta sig för nya utmaningar, gjuta, sammanfoga, svetsa, ellära, geologi, väva, sticka. Det var också viktigt att läsa och skriva. Om man endast sögs in i den dagliganströmmen av infleunser från TV-mediet riskerade man att stagneran och ligga mitt i malströmmen av sanningar som samtiden tog för givet och underhållningsvärlden kunde också ge skeva bilder av verlkigheten som saknade relevans. ä

Följetong del 140: Droppen urholkade stenen

Vad som gladde professorn var det friska i företaget som det innebar att helt och hållet med hull och hår kasta sig ut i ännu en ny situation som han inte befunnit sig i tidigare. Han samlade kontakter och skaffade sig nya nätverk. Det var inte helt lätt! Han tog morgonpromenader i Delsjö- och Skatåsområdet. Nu denna höst med alla vackra löv som dalade ned på marken när frosten kom . Det var friskt och naturen var så stilla och teg liksom. Gunnarkunde bara ta för sig vad han ville och promenera omkring hursomhelst. Han anordnade möten i Hammarkullen tillsammans med aktivister. Det var lätt att engagera människor. Befolkningen hade en genomsnittlig årsinkomst på 127.000 kr om året till skillnad från många chefer i förvaltningen som nästan kom upp i den summan per månad. Knappast smickrande för politiska partier som arbetade för ökad jämställdhet och välstånd. Ibland var det nästan upploppsstämning och man var beredda att gå till handling genast med påkar och andra enklare tillhyggen. Sådant starkt missnöje fanns det med den politiska ledningens styre. Det var heller mycket sällan som politiker tyckte om att komma till dessa aktivistmöten. De kände sig obekväma och främmande inför åhörarnas situation och deras missmodighet. Droppen urholkade stenen och till sist började det hända saker. Från att ha satsat på t.ex. bebyggelse av bostäder för en burgen medelklass började man utverka möjligheter för vanliga fattiga att bo i nybyggda hus. Förändringen gick med en rasande fart. Befolkningen ville börja använda sina medborgerliga rättigheter genom att rösta fram politiker som förde deras talan. De etablerade politiska namnen rasade i opinionssiffror och nya kandidater med helt andra politiska agendor började etablera sig på den politiska marknaden. Det skapade ett kaotiskt politiskt klimat som ökade motsättningarna och gjorde att dessa framgick tydligare än vad någon hade varit med om tidigare i Sverige. Sverige omvandlades till ett konfliktdrabbat land. Mycket annorlunda mot den tidigare så välkända Saltsjöbadsandan som innebar samarbetsanda och med stark lojalitet mellan folk och ledning. Den tiden var nu ett minne blott.

Följetong del 139: "Färreframtidsoptimism"

Det fanns en tid då alla trodde på en ljusare framtid för alla. Idag finns en framtidstro och till priset av många utkonkurrerade själar. En framtid för färre och utvalda -"Färreframtidsoptimism"! Det sargade framtidskonceptet med ramar på temat tävling, må den bäste vinna, vinnaren tar allt, gömmer man de många förlorarnas öden effektivt. Det nyttigaste av allt är ekonomin. Det världshärraväldet lever vi alla under. Människor, djur, växter, floder, hav och även alla mineraler. När vi känner otrygghetens fasa närma sig måste vi trots det konstatera att vi lever "i den bästa av alla världar". Även om vi saknar möjligheter att breda ut oss mer. Detta tynger oss. Vi strävar depressivt vidare för att söka efter nya möjligheter. Professor Gunnar hade bråda dagar! Han skulle flytta för gott till en ny bostad. Han ville bo i Hammarkullen i Göteborg. Han hade bestämt sig att leva på existensminimum nu. Det var en konstruerad livsstil som han bestämt sig helt frivilligt för att följa. Han var inte tvingad att leva på svältgränsen. Han gjorde det för att komma vidare som människa. Han ville inte bli isolerad från folkflertalet. Han vurmade för folkvälde med direktinflytande för de många istället för det samhälle som gynnade utvecklingen med allt större skillnader mellan människor. Detta med ökade inkomst- och förmögenhets skillnader trodde han att vanliga människor var negativa till. Han hoppades att man ville ha inflytande på hur samhället skulle utvecklas. För honom innebar det när fåtalet blev rikare och folkflertalet blev fattigare minskade möjligheter till folkvälde och verklig demokrati. Det var mycket engagerande för honom. Han hade en dold agenda. Han skulle verka för att de norra stadsdelarna i Göteborg skulle lämna Göteborgs kommun och bilda en egen kommun som skulle styra över sina egna skatte intäkter. Bygga upp egna skolor och starta nya företag med en helt annan inriktning än det som Göteborgs kommun beskrev på sin hemsida. I synnerhet den delen med engelsk text. Den texten berörde inte dessa stadsdelar alls som en framgångsfaktor. Nu skulle Göran Johansson och hans samarbetspartner få se vad professorn kunde åstadkomma.

Följetong del 138: allt flyter omkring

När jag såg på fotografiet min far ligga avliden kände jag inte igen honom. Desperat började jag söka efter något som gick att komma ihåg. Det var bara några timmar sedan hans liv flytt och redan var han omöjlig att känna igen. Han hade hungrat och törstat ihjäl. Levercancern hade förändrat hans utseende. Jag ville ändå känna igen honom men kunde inte det. Minnet återvände när jag kände igen hans tinning, panna och hår. Detta hade icke förändrats så mycket. Nu vet jag att det är du fast du är död. Snart kommer minnet av dig bli något annat än det var. Min far är död! Det går att leva med! Men det känns! Jag var med på fotona med min döde far.Mina ögon är märkligt döda där. Det är som om jag tar över pappas död och gör på så vis att min blick blev död. Det ser annorlunda ut. Jag är lite annorlunda. Allt känns främmande! Detta nu visste jag inget om. Ändå liver jag bara på. Livet går mer i moll nu. Mina steg blir dimmiga. Det blir merungefärliga fotnedsättningar därför att det finns en ny vibration inne i mig. Denna darrning skapar osäkerhet var allt finns. När foten kommer att nå marken. Allt blir otydligare nu. Det finns en upprorisk ande som kräver att fadern skall leva så länge sonen lever. Sonen vill inte leva faderlös. Det har tillkommit en ny smärta som inte fanns där förut. Det känns som om det bränns lite var stans. Kontakten med verkligheten har försämrats. Jag trevar mer omkring nu. Vad är verkligheten utan min far? Min längtan finns det ingen mottagare för längre. Jag har flyttat några steg till fram mot den avgrunden som blir mitt slut någon gång i framtiden, Det är nästan som om jag är avundsjuk på min döde far. Han fixade det så bra. Och nu så är han inte längre och våndas heller inte mer. Så skönt det verkar! Själv förstår jag inte längre vad det är som sker med mig. Jag förundras över hur allt bara flyter på som om inget har hänt. När det som hänt påverkar mig så mycket. Allt är mycket obegripligt för mig. Idag när jag gick in till Handelshögskolan förstod jag plötsligt inte meningen med studierna för de umga studenterna som jag mötte i huvudentrén i denna ärevördig byggnad. Det var som om det fanns en lättja överallt som hade smygit sig in som innebar att de flesta mest flöt omkring utan att ha någon förankring i det som de gjorde. Jag hoppas att det bara var inbillning! Jag ringde en kompis som berättade att han hade varit i tvättstugan och han hade gjort god mat till sig. Det hade varit så lugnt och fint och han hade varit på så gott humör! Vi började småprata. -Det är konstigt att det ska var svårare at finansiera och få lov att studera när man är äldre -Det verkar som om allt man lärt sig och lojalt inordnat sig i skall leda till att när man blivit äldre skall man spela golf och boule. Hade man vetat det hade man kunnat strunta i mycken lärdom och istället övat sig på golf och boule. Då hade man inte haft några andra krav på tillvaron. -Direktörerna år nog rädda! -Därför vill de hellre ha yngre som de lättare kan lura. -Ja så är det! -Varför skall man spela boule i upp till fyrttio år bara för att man blivit äldre. Det kan väl de yngre göra istället så kan vi äldre få studera. Lära oss om EU, data, historia, franska,statskunskap. -Förr ville man något med samhället! Det blev en hel del konstigt. Man förstod inte bättre. Men det fanns en vilja till att göra något riktigt bra av samhället. Nu är det bara pengar som styr och de flesta blir utan eftersom tävlingens regler är att det skall finnas fler förlorare än vinnare. -Ja men när vi började prata var jag på gott humör men nu är det goda humöret inte längre det enda. Vi bara gnäller nu! -Samhället efterfrågar oss inte längre. -Det är för jäkligt men humöret har blivit sämre nu än det var ibörjan av samtalet. -Bäst vi inte talar mer om samhället. Då blir vi snart bara på ännu sämre humör.

Följetong del 136: Sakernas tillstånd

Samspelet i vårt Sverige bland de fattiga av idag är av det dyngsura slaget. Fattiga strider med fattiga och ingår i små sällskap som kan kallas nätverk. I nätverken dyrkas illusioner om hur det nya samhället skall byggas med några få enkla grepp. Det krävs stora tag för att häva sig upp ur sådana leråkrar. Och dialogerna måste ersätta monologer! Samvaro över nätverkens gränser är ett måste. -Det är ett jäkla vinkande! -Va? -Vad ska det var bra för? Vinka? -Vänligt? -Va? -Snällt? -Pyttsan! Predikandet verkar vara något obotligt mänskligt. -Är det mesta oförståeligt? -Ju äldre man blir desto mindre fattar man -Hur då skriva så att man förstår? En ensam röst som sitter och tittar ut i mörkret och ser sin barndoms hemtrakter långt bort i horisonten. Smärtan över att vara vid liv är att jämföra med en kniv som är instucken i veka livet och långsamt vrids runt. Smärtorna kommer i stötar och avtar inte utan snarare tilltar ju mer krafterna avtar. Sinnesintrycken var många hos Gunnar och det förflutna hos honom i form av det han mindes hade vikt undan och lagt sig till ro i glömskans rike. Istället pockade samtidens misslyckade världsfärdspolitik på med alla fattiga människor som tyst bar sitt armod och protesterade endast i sömnen med någon förvriden och kaotisk dröm om något skevt händelseförlopp som berättade om att sakernas tillstånd var dåligt.

Följetong del 135: blygsel

Professorn hade länge kämpat med blygsel. Han kunde ibland känna en oförklarlig blygsel som drabbade honom så kraftigt att han knappt kunde stå upprätt än mindre gå. Det kunde finnas några förklaringar. Hans barndoms ständiga utsagor och predikningar som handlade om hur omöjligt allt var. Också det som lite slarvigt benämdes som tyskt av en del. Det tyska togs alltid fram lite skämtsamt som exempel på hur man kunde tillåta sig att köra över underhuggare på ett hänsynslöst sätt. Det tyska förenades gärna med något gott motiv. Idag t.ex. med lokal produktion eller ekologi. Det var samma fanatism som en gång kännetecknade nazityskland och som fortfarande hade sin lockelse som ett sätt att gadda ihops ig för att få sin vilja igenom hur dumt det än var. Nu när höstmörkret lade sig som ett hopplöshetens täcke över alla kunde de mest unkna dunster uppstå i det regniga färglada höstlandskap som denna årstid innebar i år. Den fattigdom som brett ut sig fick många i förtvivlan bli fanatiska och hänsynslösa för en brödbit. Och de besuttna såg skräckslaget på hur svälten bredde ut sig och de skyndade gömma sig i dekadanta miljöer som erbjöd verklighetsflykt. Han hoppades att det skulle öppnas en ny möjlighet för vår civilisation än den som var förhanden just nu. Det hade börjat med klappjakt på de äldre som allt som oftast ifrågasattes och hamnade i misär som det verkade av en slump. Det kunde var ett gift par där den ene dog och den andra saknade ekonomi för att fortsätta att bo kvar. Och ingen ny billigare bostad fanns att få tag på. Det verkade bättre att dö. Och då gjorde hon det. In i vårdsvängen med de äldre. I dagens terrorliknande vårdmiljöer dog man snabbt. Ättestupan av modernare snitt.

Följetong del 134:monologerna

134: monologerna Han mindes en vass röst som sökte efter svagheter. Han saknade erfarenhet av att vara uppbackad. Redan som liten hade han upplevt uppförsbacken som den bästa metaforen för hur livet tedde sig. När de långa monologerna svepte in honom, lyssnaren, i en värld som tillhörde en annan värld. Då kunde han känna hur världen blev en omöjlig plats att vistas på. Det fanns ett cirkulerande resonemang som vilade på upplevelsen att världen är ganska ond. Misslyckandetn var ofta förekommanden och det gällde för honom att värdera det lilla positiva för att inte helt förpassas till de glömdas rike. Han minns när hon stod och slog omkring sig i ilska över något som han gjort och inte längre kommer ihåg. Den starka vreden som var ett uppstiget hat inifrån tog bort möjligheten för trygghet. Alla tal som krävde att allt måste bli annorlunda bedövade upplevelsena av frihet, kärlek och hopp. Moraliteterna som ströddes ut gjorde allt omöjligt och det fanns aldrig på riktigt någon möjlig försoning med verkligheten. I detta mörker växte obändig lust efter liv och frihet. Fortfarande kunde han känna törst efter mer öppenhet och ljus. Det fanns inte längre mer att reflektera över när det anbelangar det förflutna. Allt var fullbordat och dags att lämna detta för att vara upptagen med att se och erfara nytt. De långa monologer fortsatte trots att det inte längre engagerade någon lyssnsre. Så att säga utfördes de av bara farten. Han gick omkring i mörkret på hans odlingslott utanför Göteborg och grävde i den översvämmade jorden. Det hade regnat ofantliga mängder de senaste månaderna. Då kända han en obändig lust och styrka. Han hade rödbetor, morötter och purjolök att skörda. Någon tomatplanta, gräslök och lite kryddväxter även. I mörkret med spade klafsande omkring på den översvämmade odlingslotten och det kändes bra. Så är livet varken mer eller mindre. Klafsa på bara i leran och njut av varje sekund medan musklerna arbetar.

Leif Skogsén

Leif Skogsén var bäst Vi älskar dig för evigt Maka, far, farfar, farfarsfar morfarsfar, svärdotter, sonsonshustru, sondotters make, faster,systerdotter, systers make, kusiner, kusins make, anhöriga, nära och kära, kollegor. Du levde ett rikt liv. Vi sörjer dig mycket. Du var arbetare. Du var stark! Dina arbetsgivare förtjänade mycket stora inkomster på en sådan duktig byggnadsarbetare som du var. En efter en av dina kolleger, byggnadsarbetare, dog i cancer precis som du. Du levde längre än de flesta. Du började hjälpa till redan vid tio års ålder. Du gick i lära hos Arvidssons rörfirma när du slutat skolan. Efter sju års skolgång vid tretton års ålder började du som lärling. Du föddes sent på året därför var det vid så unga år som du började hos Arvidsson. Du lärde dig yrket noggrannt. Men det var under stora strapatser som du ofta berättade om. Det var en tyrannisk arbetsledare på 120 kg som gärna gav dig ett tjuvnyp. Din arbetsledare var krigsveteran och verkade farlig. Du var stark och yngre än han och lyckades till slut sätta dig i respekt. Det var när ni jobbade ihop på Onsala halvön. Han svetsade och du var honom behjälplig. Det uppstod en läcka alldeles vid gastuben i slangen. Han blev kritvit i ansiktet och sa till dig att springa och stänga av kranen på gastuben så att han inte förolyckades vid en eventuell explosion. Du sprang snabbt till gastuben vände dig lugnt om och tittade in i hans ögon. Du såg hur skräcken hade gripit tag i honom. Sedan stängde du av kranen. Efter det betedde han sig normalt och vänligt mot dig.

Följetong del 133: Vikingatiden

Det fanns en inre styrka härdad av generationers slit och mirakulös överlevnadsförmåga. Det var kanske ända från tiden före då vikingar bebodde Götaland och Svealand. Denna stenhårda mentalitet som när den förenades med muskularitet gav för handen en närmast hövdingalik intelligens. Han hade blivit motarbetat först från nära och kära. Gunnar var tre år och gick fram till prästen för att se vad prästen gjorde när denne stänkte vatten på ett litet bäbyknyte. Gunnar blev förmanad å det grövsta. Denna incident användes ofta senare som ännu ett exempel på hur han redan tidigt ville "gå iväg" . Och Gunnar kände ett sting av dåligt samvete som ofta så lätt blir resultatet när någon skuldbelägger sin nästa. Han kunde känna sig plågad när han tänkte tillbaka på sådana intermezzon. Han upptäckte tidigt att han ofta i sin barndom under uppväxten allt som oftast blev övergiven utan att han förstod varför. Han drack ett glas vatten när han kände att det snörpte till i halsen vid tanken på den behandling som han blivit utsatt för när det var som värst. Det fanns trevliga minnen. Som när han, ca 6-7 år och var tillsammans med sin farmor och de promenerade tillsammans in till Borås torg i höjd med posten. Plötsligt pekade den lille pojken Gunnar på något där uppe och hans Farmor Ella tittade upp och hoppade högt av förskräckelse. Hon förebrådde honom för att han pekat på den jättelika statyn och därigenom skapat en situation som inneburit att hon blivit så skrämd. Hon hade aldrig noterat den statyn förut men nu hade hon sett den på när håll och med skräck. Detta gjorde honom också lskuldmedveten. Ibland innebar dessa skuldbeläggande att han kände att en dov, trög, dysterhet infann sig som bet sig fast i hans sinne. Alla dessa förklenande omdömen som tyngde honom och som var svåra att göra sig av med. Han hade gjort ett busstreck som man påminnde honom om. I grundskolans mellanstadium i Norrbyskolan hade eleverna i klassen placerat häftstift på varandras stolar och det hade den gulliga, söta lärarinnan haft överseende med. Han fick den brillianta idéen att eftersom hon som han var lite förälskad i tyckte leken var rolig så skulle hon också vara med ileken. Han lade därför ett litet häftstift på hennes stol. Och det gjorde honom glad när han tänkte på att den söta, vackra lärarinnan skulle sätta sig på den stolen. Men det tyckte inte hon och det renderade honom ett brev hem till sina föräldrar. Hans mamma blev mycket upprörd och påminde honom om detta tilltag många decennier senare som ännu ett exempel på hans bristande karaktär. Det gjorde honom ont att hans missbedömning av läget gjorde att han behandlades som en sämre sorts människa. Ibland blev det bara för mycket och då infann sig ett lugn som kom och överraskade honom och han bara kunde förklara med sitt ursprung från kanske vikingatiden.

Följetong del 132: Hård

Det var som det var och ingen idé att sörja över detta. Här hoppade inga halta löss. Även om det fanns historier. T.ex att när han var två månader och man överlät passningen av honom till fars mormor som då var 77 år och sju år senare när han var 7 år passade hon honom fram till en vecka före hennes död. Min farfar brukade handla mat till henne på lördagar. När han en lördag stod på trappen och bultade på dörren kom hon inte och öppnade som hon brukade. Värden tillkallades. När de öppnade dörren låg hon död i sin säng med bibeln uppslagen. Hon brukade läsa i den boken innan hon somnade på kvällen. Det var kanske bergspredikan som intresserade henne? Det kunde ha gått illa som hans mor påpekat och då tänkte hon på passningen av mig. Men det gick ju bra så då var det ingen idé att gråta över spilld mjölk även om det kunde stocka sig i halsen ibland när han tänkte tillbaka på sin barndom. Han bodde senare en kort tid hos sin farmor och farfar som hyrde en våning i en annan villa i Villastaden på Villagatan. Han mindes att han hade varit utomhus och cyklat och haft roligt när han hade cyklat på en cykelhopbana och blivit bortkörd och jagad av en värsting. Han var storväxt och stark men mot denne elaking hade han inte en suck mot. Han sprang in till sin store starke farfar och beklagade sig. Farmor hade uppfodrande sagt till farfar att han minsann skulle ge buspojken en uppsträckning. Farfar for ut för att göra sin plikt men vände hastigt på klacken när han munhuggits med den fräcke mobbaren. Farfar hade snabbt förstått att det nog skulle sluta med handgemäng och det hade han ingen lust att delta i. Han var muskelös men gillade inte att slåss och särskilt inte med en som han hastigt bedömt som en ungdomsbrottsling och bråkmakare. Det visade sig senare att hans uppfattning om ungspolingen var riktig. Det var en ökänd knatte som gärna startade slagsmål med vem som helst. Men Gunnar hade svårt att smälta att hans farfar så snabbt hade vänt från frustande lust att försvara sin sonson till att ömkligt bara avbryta anfallet och retirera tillbaka till hemmet. Därefter hade farfar lugnt tagit fram sin pipa. Tagit fram en piprensare rengjort pipan noggrannt. Han hade omsorgsfullt stoppat den med Tidermanns tobak, den gula, tänt på tobaken tagit några långa djupa sörplande bloss. Sedan satte han sig på sin favoritstol och konstaterade troligen att det löser sig säkert. Gunnar fasade för vad som skulle hända honom när han nästa dag skulle till sin skola. Han visste att pojken gick där men det hände inget alls så det verkade som om farfar ändå lyckats sätta sig i respekt på något sätt. Alla hade respekt för hans farfar. Det var något med farfars uppsyn, ansikte och seniga långa kropp med långa håriga armar. Han såg farlig, stark, väldig och intelligent ut. Och som hans kusin Uno, bonde, en gång sa: -Din farfar var hård. Han vek aldrig undan i onödan. Det skall du veta Gunnar.

Följetong del 131: Evert Taube

Det nog var så att jag var ett oönskat barn. Ingen vill ha mig! Min älskade far var en typisk nomad. När han till slut tog på sig plikten att bli familjeförsörjare försvann hans charm, skönhet och styrka med ens! Han blev tjock, sur, nervös och arg. Muskulös var han fortfarande och förblev det livet ut men nu också fet. På dödsbädden återfann han sin humor, skönhet och blev smärt på ett stiligt sätt. En tid därefter på dödsbädden i sin brottning med dödens käftar förlorade han både synen, talförmågan, förmågan att äta och dricka. Svälten och törsten plågade honom var och varannan minut. Han fick profetens aura kring sig. Hans ickeseende ögon blev så ljusa och han tittade ut mot ljuset som kom in från fönstren i fjärran långt bort. Han blev vackrare och skönare. Jag kände att hans närastående död blev en allt större tyngd som var obehaglig. Min bror och mor ville nog helst ockupera honom fullständigt. Det klart att det fanns pengar med i spelet men inte så mycket. Dem brydde jag mig inte om. Det kändes för mig som att hoppa från tuva till tuva. Det kändes som att slänga sig ut från en klippavsats rakt ut i rymden. Det mesta är för sömnigt just nu i början av oktober. De flesta verkat förlorat sansen, balansen och har gjort det roliga till något tråkigt. Det som kvarstod var att få igång något som var väsentligt. Men vad? Det svindlande? Att studera Paris centrala gatunät. Så mycket historia som är bortglömt och nu helt betydelselöst. Ett ansikte som svischar förbi, anekdotisk, nära och omedvetet. Att uppskatta det minsta i nuet, upplevelserna som blev i framtiden det största. Du ligger där på lit parade och bildade en epok som flyter bort i riktning mot graven. Vad betyder min närvaro där, hos honom, min far? Ett stycke minne som möjligen kunde ha berättat något om mig försvann oåterkalleligt. Professorn satte sig och speglade barnasinnets lust på äventyr. Hur skulle du käre Far kunnat levt på något annat sätt. När så många tjocka paddor satte sig runt bordet och skrek i högan sky av förtjusning över sin egen förstockade stelhet. Det var stört omöjligt att överösta ett sådant buller och sådana skräm. Knepet blev att ge sig hän med livet som insats och motverka den förstelning som hotade att sprida sig. Det tykna tonfallet blev det enda som dominerade. Hur står de utmed sådana maner? Vart tog företaget vägen? Det som handlade om att bry sig om varandra! Jag tror väl inte att det är helt försvunnet men... Så länge det finns sådana som vägrar fortbilda, vägrar söka efter nya kreativa lösningar, även om det verkade farligt eftersom det innebar att man måste söka på egen hand, och istället bara ironiserar sig fram, sådana bromsklossar förhondrade och innebar säkert att det kan det dröja ett tag till innan det vänder. Jag sjöng för min gamle far som inte längre såg eller kunde prata och som hade en sådan kort tid kvar. Blindheten och oförmågan att tala hade kommit för några dagar sedan. När jag sjungit sade han jaaaaaaaaaa! Det hade varit mycket svårt att få lov att få tid med min far. Alltid var det något som kom emellan och störde. Därför blev inte det väsentligaste sagt. Nu blev det framfört melodiskt med innerligt hopp om mirakel. Gunnar hade suttit bredvid sin stumme och blinde far. Han hade haft många gråtatacker vid dessa tillfällen. Han förbannade dem, gråtatackerna, att de tog hans tid från honom nu när hans far var på väg bort. Han insåg att han inte varit flitig nog. Han skulle lärt sig alla Evert Taubes sånger så att han kunnat välja och vraka bland dem för att förgylla dess stunder med underbara melodier och sånger för sin kära far! Det fick bli sången " Min älskling du är som en ros"- Far sa jaaaaaaaaa när han sjöng den. Han ville ge mer men kunde inte ge mer. Det var sonens nederlag som han inte förlät sig. Det var tungt att bära! Fan! Han ville ge mer! Bild 1: Det syntes i replikernas befallande uttal att personens ego var angripet av den lilla världens despoti. Kvinnorna anbefallde mera av det lilla så att vi slipper bry oss. Bild 2: Om vi bara får sitta och känna oss förnäma så är vi nöjda. Den äldres regida ryck när verkligheten överraskar är så komisk. Den äldres tomhet i sin träskalle som bara är tom och hagalen. Den yngres rädsla som sprakade tonalt, röstmässigt, den mittemellan gamla fånen som hela tiden skulle skoja med allt och alla. De vore inte mer värda än fisen i den afrikanska äldre kvinnans offerbädd i ett afrikanskt land. De starkaste skamkänslorna styr oss så in i helvete. Hur befria mig från dem?

Följetong del 130: humana möss

Han tyckte det var spekulativt att förändringens vindar blåste så starkt rakt igenom honom. Han ville förändras samtidigt som det faktiskt förvånade honom när det fanns så mycket som inte förändrades alls. När han återigen satt vid forsen bredvid det gamla torget och återkopplade till dunkla minnesfragment som nu fyllde honom med glädje. Han ville fylla i minnesluckorna för att han önskade för en tid bli kvar i den tiden. Minnesbilderna var från den tiden då han var så ynkligt liten och barnslig att han knappt visste om att han fanns. Han var på den tiden en liten kille med fullständigt inre kaos utan att veta om det. Han stapplade fram i livet. Hans farfar som följde med honom till frisören och beodrade att hans gulliga blonda hår på honom, femåringen, skalades bort och det blev inget hår kvar på huvudet. Och hur detta skapade kaos hos hans mor som upplevde den hårklippningen som en katastrof och ännu ett bevis på vilken usel människa hans farfar var. Medan han själv fortsatte att beundra denne kraftkarl och absolut ville ha precis likadan frisör. Berättelserna om alla katastrofalt många felen som så många hela tiden gjorde fortsatte att kanta hans uppväxt och formade en dubbelhet i hans värdering av mycket som han upplevde. Det han tyckte om bedömdes ofta egentligen vara omdömeslöst och helt uppåt väggarna enligt de andres sätt att se på det händelserika förloppen som lyste i ett särskilt positivt skimmer för honom. Dessa värderingar fanns nu inte mer. De var nu upplöste. Han förvandlades till hans utskällde far, farfar, farmor och morfar. Det var som om de alla skulle få upprättelse genom hans metarmorfos. Det tyckte han bara mer och mer om. Han längtade ut i den stora världen för att utsätta sig för världen och därigenom upptäcka hur denna nya förvandling hos honom och vilka konsekvenser det skulle få för honom. Även om det kände som när han satt på det fina ångbåtscaféet i Klippan i Göteborg och att det gungade lätt då och då! Att det liksom flöt omkring under honom oroade honom. Ofta när han skulle ta upp t.ex. mobiltelefonen kändes det som om han inte kunde hålla fast den. Som om den skulle glida ur hans hand när som helst. Han körde runt i regnet i en leasad bil och bara lät sig falla ned mot en punkt som han anade fanns någonstans. Han mindes ansiktet på sin far och hur det liknade hans farfar. Den runda, avlånga hakan de något infallna kinderna. Både lite främmande och mycket vackra. Han hade strukit sin far över huvudet och hållt honom i hans fortfarande mycket kraftiga och starka hand länge. Han körde rakt ut i periferin från centrum med bilen! Det gällde att undvika svåra partier i trafiken så att hans företag inte gick i stöpet på grund av att hans krafter sinade. Han kände att det förflutna och speciellt alla negativa influenser började ta in mark i sin förföljelse av hans nya uppsåt. När han tidigare vittjat en human musfälla som han satt ut på grund av den stora massinvasionen av möss. Såg han att den ena musen ätit upp den andra. De båda rejält stora ostbitarna som han lagt där fanns det inget spår av. Det var en glupsk mus. Sådan känner jag mig också! Och känner vilda möss till humanitet? Det fanns dagar som ingenting fungerade och han bara satte ena foten framför den andre och bara kunde hoppas på mirakel! Då förstod han inget alls av den av honom påstådda metarmorfosen av honom själv. Han kunde brottas med skuldkänslor som egentligen var främmande. Vem hade lagt ner dem hos honom. Han visste att det alltid fanns ett skvalpande överallt med sådant. Det var för honom så meningslöst att ägna tid åt en sådan sysselsättning. Han förstod inte varför man skapade sådana scener. Varför ha sådana plattformer att man mest funderade på vad den andre skulle göra. Hur den andre skulle uppföra sig. Vilka regler den andre skulle följa! Istället för att bry sig om vad man själv gjorde, skulle göra och vad som var roligt för sig själv. Det pågick en oerhört stor andrefieringsprocess av allt och andre. Bättre att göra något för sin nästa än att göra allt för att hindra denne. En stigmatisering av den andre! Det fanns något i att ständigt vara på resa. Det måste vara svårt att stigmatisera geografin om man ständigt var på resa. Förr kunde man stigmatisera resandet. Ett sådant tydligt exempel är jagandet av resandefolket som man förföljde. Idag kan det vara svårare och man kunde idag också lättare resa i fantasin. Den var omöjlig att komtrollera! Han körde hem för att fantisera i lign och ro.