Följetong del 183::Zombitillstånd 8

Det gick svårligen att röra sig men med stöd och en gnutta viljeansträngning så genomgicks morgongymnastiken. Trots den kyliga våren hade en aning av vårmatthet infunnit sig. Solen sken dag ut och dag in och det var mycket torrt ute i markerna trots att tjälen låg kvar långt in i april månad. Det berodde på jetströmmarna i atmosfären som hade förändrat sina banor. Efter att professorn besökt Odinteatret och tränat i den mytomspunna röda salen nästan ensam en hel dag och svettats i kamp med de gamla etyderna hade många medvetandeströmmar genomkorsat hans sinnen. Det ouppnåeliga Odinteatret kanske hade ont om resurser. Synten/keyboardet som stod i salen hade varit trasigt och skådespelerskan som hade varit med från starten tränade inte så mycket. Vart hade alla visioner tagit vägen? Fanns det snart ingen kvar som orkat hålla emot alla påtryckningarna som alltid fanns och som omärkligt lockade med att man skulle avbryta viljeansträngningarna och bara låta allt vara som det var och låta det bli som det blev. Det var knappt han vågade öppna ögonen för att se det han såg. Men folkskygghet botades med att bildligen kasta sig ut i den iskalla forsen för att väcka till liv alla livsandar. När han gick bland alla människor i Nordstan började något hända, hoppades han. Detta var nog boten mot letargin som infunnit sig. Han stötte på en annan professor vid kämpebron som han var bekant med men som eftertryckligen tittade bort. Och själv hade han pliktskyldigast grinat upp sig. Det var nog bra att det inte blev någon konversation men ändå kändes det tomt när det mötet inte blev av. Är han överkänslig nu när han förpassats till detta tillstånd av handlingsförlamning som han befann sig mitt i? Som ytterligare ett tecken på överkänslighet var det att han brottades med mystiska skuldkänslor. Han skämdes över att han arbetade för lite, tränade för lite, övade främmande språk för lite, läste för få morgontidningar, läste för lite böcker, tittade för mycket på film, åt och drack för mycket också kaffe. Hur skall detta sluta? Med så mycket samvetskval! Det var knappt han såg handen fram för sig trots det starka solskenet. Han brottades snart med hur han skulle somna och när? Han visste att han skulle somna in men när skulle det ske? Ofta när kvällen infann sig försvagades han ambitioner avsevärt! Han undrade vad som skulle hända om han trots sitt försvagade tillstånd bara skulle "bröta på" som om han var så mycket alertare än han var. Skulle han då nå sina drömmars mål snabbare? Det var alltid någon position som absolut måste flyttas fram för att han skulle klara avden allt tilltagande konkurrensen. Det var nog en orsak till den tilltagande tröttheten som ibland särskilt på kvällen kom över honom. Han tyckte mest om sin fysiska tillvaro. När han var i fysisk aktion trivdes han. Men när trötthet infann sig blev det svårt att agera fysiskt. Det var som om någon osynlig kraft hindrade och gjorde motstånd.