Teaterombudsträff på Stadsteatern

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga på stadsteatern, några scener som spelas upp inför teaterombud. Med en introduktion i Foajébaren av bl.a. Ann Waldeborn. 

I tidens anda; me too, kulturkvinnan, kulturmannen så häcklas Svenska Akademien, Sven Delblanc och antyds att det fanns fler idiotiska män som borde få spö. En bekant sa att även om det finns kvinnliga teaterchefer så räcker inte det för att det är patriarkala strukturer ändå. Mitt genmäle blir att det verkar sitta i väggarna också med en ständig kritik av mannen. Dessa ”två” verkar vi få brottas med antingen vi vill eller inte. 

När jag igår kväll satt i Foajébaren och lyssnade på introduktionen kunde jag blicka utöver ett hav av teaterombud men inte ett hav av män. Nej de saknades så gott som helt och hållet. Var detta ett verk av patriarkala strukturer eller beror det på kritik av mannen. Männen i Gösta Berlings saga tecknas inte heller i så positiv dager. 

Jag är man, tillhör den förhatliga sorten och jag satt där bland alla kvinnor. Efter att introduktionen var klar steg vi in i salongen på stora scenen och fick oss till livs några icke färdiga scener inklusive tal av regissör Rikard Lekander. Skådespelarna Jakob Eklund som djävulen Sintram, Adam Lundgren som Gösta Berling, Anna Bjelkerud som majorskan spelade upp några scener ur  den ofärdiga föreställningen så gott det gick. Jakob Eklund var den enda som inte bara var klädd i privata kläder. De högklackade skorna han bar kunde möjligen antyda att djävulen hade kvinnliga drag. 

Jag har ju hört resonemang om att gud skulle vara en kvinna men inte tänkt så långt att djävulen också var det. Men jag förstår världen mer om jag tänker att det är så! Skämt åsido det var mycket trevligt att sitta näst längst fram och beskåda skådespelarprestationerna. Jag längtar redan efter att få se Gösta Berlings saga i färdigt skick.

Den intellektuelle och hans roll i teatern och konsten

Behövs intelligentian? Är den intellektuelle viktig för t.ex. samhälleliga processer och spridande av ledande idéer som kan anses meningsfulla och fruktbärande? Det finns olika hållningar som intelligentsian intagit i sin roll som intellektuell. Filosofen Edmund Burke hade en pessimistisk syn på människan medan Karl Marx var optimist i hans syn på historien som skulle leda till utopin om det kommunistiska framtida samhället.

Den intellektuella har liksom alla andra vanligtvis inte varit ekonomiskt oberoende och alltid befunnits sig i någon form av beroendeförhållande.

Konstnären Leonardo da Vinci var anställd hos hertigen av Milano, Ludovico Sforza i slutet av 1400 talet. Under renässansen var de intellektuella beroende av beställningar från kyrkan och från rika personer s.k. mecenater o.s.v. Från och med 1700 talet blev den framväxande marknaden en försörjningskälla tillsammans med anställningar vid universitet.17 och 1800 talet innebar att man i högre grad kunde försörja sig genom inkomster från försäljning av t.ex. böcker, artiklar i tidskrifter.

Möjligheterna ökades genom spridningen av diskurser genom brev och tidskrifter och ledde till att fler snabbare kunde nås av nya rön inom vetenskapliga discipliner och därmed få en större spridning till fler och snabbare. Jag menar att marknadskrafternas allt större påverkan innebar en ny form av begränsning av intelligentians möjligheter att verka fritt. Tidskrifter uppstod redan på 1600 talet. Under 1700 talet fanns det ca 10. År 1800 ca 100 st. sedan fram till1900 ökade antalet till 10 000 tidskrifter. Detta skulle jag vilja påstå innebär att rollen intellektuell alltid till viss del varit beskuren på friheten att tänka fritt.

Idag har konstens roll två beskurna sidor. Dels statens och kommunens tematisering och styrning av kulturarbetarens inriktning genom vad jag ser som tematisering genom att ge anslag för ickekonstnärliga uppgifter. Oftast på grund av samhälleliga misslyckanden och snedvridningar bl.a. på grund av ojämlika förutsättningar som lett till missförhållanden, misär och fattigdom för samhällsskikt. Detta innebär att resurser styrs till projektmedel att söka för konstnären med syfte att utjämna ovan nämnda svagheter i det samhälleliga och förbättra för utsatta. Det kan vara ungdomar, kvinnor, funktionsutsatta, asylsökande, invandrare, geografiskt utsedda svaga områden, mot våld, mot droger, hållbar utveckling m.m. Varför konstnären just skall lockas till att styra in sin konstnärliga verksamhet till sådana teman motiveras aldrig. Det finns heller ingen särskild kompetens hos konstnären som gör att just hen är särskild lämpad för detta. Konstnären har inte heller någon särskild utbildning för sådana uppgifter. Om jag gissar varför denna styrning sker är det troligen för att konstnären annars anses utföra ett onyttigt arbete sett ur ett samhällsperspektiv och därför skall ledas till nyttigare arbetsuppgifter som beskrivits ovan.

Man kan jämföra det onyttiga konstnärliga för att få perspektiv på diakomed nyttan av penningmarknadens aktörer som bl.a. gestaltas i den flerfaldigt oscarsbelönade filmen The Big Short i regi av Adam McKay. Som åskådliggör cynismen på Wall Street som ledde fram till finanskrisen 2007 där t.o.m. man gjorde stora vinster på att spekulera i bolånemarknadens kollaps som ledde till att miljoner människor fick gå från hem och grund.

Den andra sidan som beskär friheten för den konstnärligt verksamme är marknadifieringen. Alltmer vill man att marknadskrafternas styrning också skall styra konsten i riktning mot en harmlös, menlös underhållningsindustri. Den publikens smak skall odlas i riktning mot irrbloss av lättare underhållning som lyfter den vanliga människan för en stund från vardagens monotoni. Dessa två ovan nämnda sidor som förminskar konsten och helt omskapar en konstnärlig diskurs i riktning mot diffus roll som egentligen ingen efterfrågar på riktigt. Därför skulle man kunna påstå att konstnärens intellektuella roll inte längre existerar i vår tid. Den är upphävd och saknar betydelse i vår samhälleliga kontext. Istället har det sammanfattningsvis å ena sidan växt fram en blandform av konstnärer med roll som något mellanting mellan fritidsledare, socialarbetare och social ingenjör som infångas med ekonomin(skattepengar) som styrmedel till specifika uppgifter av stat och kommun.  Och å andra sidan rollen som en harmlös underhållare styrd av marknaden.

Maskinen gavs en roll

1800 talets upptäckter och uppfinningar som bl.a. innebar maskinens inträde som mycket betydelsefull innovation och inte bara ur pragmatisk, praktiskt och tekniskt perspektiv utan som förändrade hur människorna såg på verkligheten och världen. Francis Bacon(1561-1621) med sitt påstående om att kunskap är makt blev ännu mer accentuerad som förhållningssätt och värdegrund i tiden. Den intellektuella som hade vetenskaplig kompetens såg sin vetenskapliga kunnighet, kunskap som det enda viktiga och såg därmed sin roll som främjande av det vetenskapliga förnuftet som skulle ta över allt. Samhället kunde ses som en komplex maskin som styrdes av vetenskapens förnuft. Intellektuell kunnighet och rationalistiskt förnuft uppfattades som en lika stor kraft som religionen varit tidigare. Livet skulle styras av fysiologiska lagar. Människans världsbild baserades på fysiska grundlagar istället för religionens dogmatik. Människan ökade sin kontroll över naturen. Den vetenskapliga innovationen sågs också i skenet av upplysningens framtidstanke som en rörelse mot en högre mer utvecklad civilisation. Den intellektuelle fick en roll som mer civiliserad än andra de från andra som man ansåg mer primitiva samhällen. Det synsättet rättfärdigade kolonisation av det man såg som mindre utvecklade, mindre civiliserade och primitivare mänskliga samhällen på andra kontinenter för att kunna forcera fram mer civiliserad utveckling även hos dem.

Kants kunskapsbegrepp

Engagemanget i frågan om kunskap och hur man kan få kunskap om verkligheten fanns i romantiken närmast i två tanketraditioner. Ända sedan antiken har inom filosofin funnits en problematisering om det är genom förnuftet eller genom våra sinnen vi får kunskap. Vetenskapen hade mer och mer tagit över initiativet genom sina studier av verkligheten och därmed skjutit fram positionen alltmer mot att det var empirin som var grunden. Den tyske filosofen Immanuel Kant visar på begränsningen i sinneserfarenheter. Att jaget inte kan stå i direkt kontakt med verkligheten. Eriksson, Gunnar. Västerlandets idéhistoria 1800-1950.”Jaget kan inte omedelbart vara i kontakt med omvärlden”( 23). Sinnenas begränsning hindrar uppnåendet av kompletta empiriska studier av verkligheten enligt Kant.

Det att jag i Kants mening inte direkt kan med mina sinnen studera verkligheten ser jag som konfrontativt för det vetenskapliga studiet av verkligheten och misskrediterar förtroendet för vetenskaplig metodik.

Det vetenskapliga och maskinella synsättet är självklara idag tillsammans med penningen som både smörjmedel och mål.

Frågan kan ställas med ett större perspektiv i sikte varför samhället och marknaden drar åt respektive hållningar som är nämnda ovan? Jag kan uppfatta det som dekadenta drag i vår tid med koppling till nihilistisk undergångsfilosofi typ att omedvetet vet vi att det mesta som vi gör saknar mening och betydelse i en vidgad kontext där framtiden finns inkluderad. D.v.s. att vår omedvetna kunskap om meningslöshet som etablerad vana underlättar för oss att vara fanatiska på olika sätt.

Fanatismens beståndsdelar kan beskrivas i en uppräkning. Egoistisk karriärplanering, lojalitet mot samhällets(kommunen och staten) och marknadskrafternas styrning, odlande av nihilistisk omedvetenhet, avsaknad av intellektuell skolning, urartning av odling av konstnärliga kunskapsbegrepp. Detta sammantaget leder till att vår samhälleliga och kommersiella diskurs har i praktiken omöjliggjort rollen konstnär som fri intellektuell. Vi vill alla vara mitt i buffeljorden! 

Att vara eller inte vara konstnär? På Klubb Lokomotiv, Konstepidemin.

Att vara eller inte vara konstnär? På Klubb Lokomotiv, Konstepidemin
På Konstepidemin, granne med ateljé Bakfickan huserade igår kväll bl.a. Jonas Fröberg i ateljé 404 som är Anna Svensdotters ateljé.
Hans döde fars ande far igenom den lilla lokalen. Den uppbrutna väggen mittemot publikplatserna interfolierar kvällens tema med åldrig tegelstens inramning. Klubb Lokomotivs inriktning igår kväll var New Publik Management. Urban Strandberg från Göteborgs universitet skissar utvecklingen av offentlig sektor från början av förra seklets senare halvsekel utifrån kvällens diskurs fram till dagens kontrollinstanser med statens behov idag av att kontrollera sig själv. Förr räckte det med Skolöverstyrelsen men idag måste Skolverket kontrolleras av en specialiserad instans. Hans begrepp marknadisering tydliggjorde vad som skett med de offentliga de senaste åren med hänsyn tagen till den dominerande nyliberala trenden att sälja ut välfärden. Jonas Fröberg läste ur "Den osynliga Statskuppen". Han berättade om att han inte ville berätta om sin döde far och de möjligheter som inte längre kan ske i relationen och som han saknar så mycket. Det förstår jag med tanke på saknaden efter min döde far.

Diskussionen uppehöll sig kring förändringen av samhället emot ett mer nyliberalt marknadstänkande. Vad sker med kvalitetsbegreppet inom konsten och kulturen när både det offentliga kräver ökad anpassning och marknadskrafterna kräver sitt? Finns det kvar något utrymme för den självständige konstnären eller är det en utdöende art?

Som kommer att ersättas av anpassningsbara kulturskapare á la .... Vad skall jag klämma till med? Ur historiens skräpkammare finns att plocka fram Stalins socialrealism. Är det den sortens realism som de anpassade konstnärliga skapande skall utmynna i?
Frågorna hopade sig. Tonerna flödade från altflöjten som Anna Svensdotter spelade på. Hennes svits tema de alfavågor som uppstår i hjärnan vid tiden för insomnande. När vi skall somna! Hennes ibland nästan gutturala tonlägen, de var härligt köttiga, blandades med höga och andetagslika ljudformationer. Men jag somnade inte in. Det var härligt, underfundigt och hurtfriskt att lyssna på. Tack!
Samtalsledaren Sewilius Berg drev på. Han förvillade sig någon gång in i f.d. Sovjetunionens virrvarr och lämnade mig där men återupptog förnuftiga frågeställningar som gav debatten fart. Det sensationella begreppet marknadisering som lanserats bl.a. av Urban, docent i statsvetenskap och studierektor för Europaprogrammen vid Göteborgs universitet blir tydligare än begreppet New Public Management. Jonas Fröbergs viktiga utforskande av vår samtids verklighet kännetecknade denna kväll! Med bravur!

I am back! No excuses! Teatersatsning! spelkultur! Konst! Poesi! Litteatur! Politik! Whatever!

I am back! No excuses! Teatersatsning! spelkultur! Konst! Poesi! Litteratur! Politik! Whatever! Backateaterns "Misfits" dundrar på med sin teaters trettioåriga historia. De startade sin teater på Backa fritidsgård! Vi var där före dem! Eldteatern alltså! De knuffade ut oss! Då blev vi arga på dem! Det var en viktig period vi hade haft på Backa Fritidsgård. Vi repade mycket i deras blackbox! Hur tog vi oss dit? Vi bodde inte där! Jag hade bott nära några år tidigare! På Gåsagången! Men nu så bodde vi på typ Slottsberget, Haga, Masthugget. Också måste vi åka dit börja jobba på golvet. Mycket! Jag minns knappt vad det var för teaterövningar vi gjorde. Vi lånade gymnastikmattor det vet jag. Så vi övade säkert på handvolt, flickflack, volt, kullerbytta, stå på händer, gå på händer, stå på varandras axlar, hoppa över den andres krökta rygg o.s.v, i alla oändlighet. Förmodligen övade vi på mim-etyder, fysiska övningar och gjorde improvisationer. Vi satt också och skrev texter och vi diskuterade på Backa Fritidsgård. Nu är allt förlåtet. Teaterföreställningen är bra! Det finns en romantisk, överdriven touch ibland som slår igenom utan att de problematiserar den. Typ projicerad bild på ung rebell av idag med snushalsduk(?) på huvudet och bovhuckle över mun och näsa. Men den ställer frågan om hur proletariatet kommer att finna sig i utanförskap och fattigdom eller om de kommer att revoltera. Mattias Andersson skrivit och regisserat. Maria Hedborg och Ulf Dohlsten som var med från början på Backa Fritidsgård skådespelar tillsammans med Ibrahim Faal, Ylva Gallon, Anna Harling, Gunilla Johansson, Mats Nahlin, Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand Nemanja Stojanic, Emelie Strömberg, Ove Wolf. Scenografi och kostym Anna Heymovska, Musiker Stefan Ablesson, Koreografi Tove Sahlin, Maskdesign Linda Boije af Genäs, Maskör Josefin Ekerås, Kompositör och ljud Jonas Redig, Ljus Tomas Fredriksson Dramaturg Stena Åkesson. En annan teaterföreställning är "Flykt" av Konstkollektivet snö. Regi Karl Ekdahl,text Lina Ekdahl och Caroline Andréasson, Skådespelare Jonas Fröberg och Caroline Andréasson, musik Peter Weicht. Vi, publiken träder in i Matteuskyrkan från Djurgårdsgatan där Flykt spelas, från solen utanför på lördag eftermiddag. Djurgårdsgatan, det är Majorna när det är som bäst med solsken som grädde på moset. Väl inne möts jag av ett bord och slussas ned en trappa för påklädning av raggsockar. Skidentusiasten av den gamla hederliga stammen med träskidor, grova rejäla pjäxor och läderbindningar skulle börja älska detta event direkt. Jag också!" Väntan! Vi inbjuds alla till ett ljust stort rum där det låg två stora högar på scengolvet med täcken. Vi blir ombedda att hjälpa till att ta bort filtarna vika ihop dem. Det är en engagerande teaterföreställning som rör den viktiga samhällsfrågan människor på flykt. Jonas och Caroline skapar en tät atmosfär i den enkla scenografin. Föreställningen ställer svåra frågor om civilisation, samhälle och engagemang. Vill vi hjälpa till? Kan vi hjälpa till? Vågar vi? Orkar vi? Föreställningen lider lite av att den trippar försiktig på tå kring den svåra och hopplösa situationen som Europa, Sverige och de flyende allra mest befinner sig i. Det respekterar jag. Lina Ekdals fina lyriska texter klingar starkt. Föreställningen är bra! Teaterföreställningen sätter sig i huvudet och lär ut empati och kräver av oss engagemang. Jonas Fröberg tonsäkra, talsäkra diktion riktar spjutspetsen mot publiken och kastar iväg den träffsäkert mot våra hjärtan. Carolines genusretorik fixerar mannen, den onda, med anklagande bett: kom inte här med era slippriga utnyttjanden av kvinnor på flykt. Ni skulle bara våga! Spring dit och se den! Ingenting är viktigare just nu! Ulf Skogsén

Projekt Blommiga Lampan besöker Svenska e-sportcupen i Göteborg

)

Hetsig kulturdebatt igår på Stora teatern, 3/12-13

På armlängds avstånd- Vem riskerar vad? Kulturpolitikerna och kulturbyråkraterna skall hållas på armlängds avstånd, som formulering blev under 40-talet som den kulturinsatte Winston Churchill applåderade. Vad är scenkonstens roll i samhället? Hur kan man mäta dess framgång? Och vem bestämmer över den? En hastigt arrad debatt på Stora Teatern i Göteborg igår, tisdag 3/12-2013. Guje avgick i Borås som teaterchef. I Stockholm anordnade Teaterförbundet en debatt om det nya stödsystemet för den fria kulturen. I Malmö diskuteras det om en alltmer ökad klåfingrighet från politikerna om kulturstödsbeslut. På Stora Teatern igår debatterades kring frågan om det vettiga i att mäta framgång för scenkonst och om hur en fri konst ges möjlighet att utvecklas och om det finns ett samhälleligt kulturpolitiskt uppdrag värd namnet. Inledning Skådespelare Erik Holmström lästehögt ur "Teatermannenförändrar världen" en pjäs om teaterns roll i världen. Han blev polisanmäld av Kulturförvaltningen i Borås för han var en av de som hängde upp en banderoll med texten "Teaterchef utan åsikter sökes"! på Kulturhusets fasad. Panel Sammy Lindfors – Kulturnämndens andre vice ordförande ,Anna Takanen – konstnärlig ledare Göteborgs Stadsteater , Gabriel Byström – kulturchef Göteborgs-Posten, Birthe Niederhaus – regissör och konstnärlig ledare för Die Bühne, Anna Van Der Vliet – Institute for Comtemporary Ideas and Art, Lis Hellström Sveningsson – opera- dans- och teaterkritiker Övriga medverkande: Aleksander Motturi – Clandestino Festival/Institut, Björn Sandmark – chef för Göteborgs Kulturförvaltning, Jeanette Langert – frilansande koreograf, Kerste Broberg – Kulturstöd Göteborg, Catharina Bergil – enhetschef Högskolan för scen & musik, Göteborg ochAnnKatrin Fogelgren – Kulturnämnden Göteborg. Samtalsledare: Neta Norrmo – filmare, radio- och TV-makare, Tasso Staffilidis – skådespelare, verksamhetsansvarig för Göteborgs kulturkalas, tidigare för West Pride. Det finns en leda över framgångsmått som härskat i decennier. Framgångsmått som mätt pengar, antal publik, målgrupper medan det saknats vettiga konstnärliga visioner. Politiker och kulturbyråkrater har länge eccelerat i sådana riktlinjer medan de varit frånvarande när det anbelangar konstnärlig utveckling. Kulturjobbare har alltmer blivit utnyttjade som resurser som satts in där samhället misslyckats med sina uppdrag. Det har snedvridit inriktiningen på kulturpolitiken som mer och mer handlat om lojalitet gentemot arbetsgivare och eventmakeri. Andra framgångsmått har inte funnits. Detta att "tränga igenom" med kvalitet har fått stå tillbaka för samhälleliga teman som mångfalld, målgrupp, genus, jämlikhet och demokrati. Vällovliga teman i och för sig men knappast konstens viktigaste uppgift att kompensera för samhälleliga misslyckanden. Man blickade tillbaka mot stordåd som Strindbergs skandalomsusade premiär på Fröken Julie och ”Våroffer” i Paris 1913. Denna leda vid sociala projekt som kulturskapare alltmer tvingas anpassa sig till kan reslultera i att konst till sist blir ett ideellt arbete under misserabla omständigheter som kan bli raka motsatsen til utveckling för kultur. Öl, vin och drinkar smakar gott men skall all konst förpassas till arenor med tonvikt på firmafestevent som gulliga lojala lättviktiga nöjesinslag för att passa rådande maktstrukturer? Bristen på politiska kulturvisioner och saknaden av vilja att utveckla kultur till något bättre kan få drastiska konsekvenser. Det är alltid mycket lättare att riva ned än utveckla. Att hänvisa till att skattebetalare skall få slippa skatt som främsta argument för att slippa utveckla konst håller inte. Konstens utarmning är här och nu!

Följetong del 184: Zombitillstånd 9

Professorn hade nu nått ett stadie som liknade fullständig utplåning av sitt intellekt. Han drog en lättnadens suck. Han hade medvetet förvandlats sig till en muskulös organism. Mer lik ett encelligt sådan. Han lyckade göra sig fri från och släppaalla sin krav på sig själv. Han bara va. Han lallade hellre än förde de så vanliga långtradiga långa resonemang om hur allt låg till och hängde ihop. Det var bara med sin mamma som han talade länge med och fortfarande invecklade sig i de annars ack så njutningsfulla oändliga resonemang om livets strider och världens tillstånd. -Jag vill inte längre gå ut! -Har du blivit så feg? -Jag är så gammal och ful. -Du skall bara tuffa på. -De andra tycker att jag ser vedervärdig ut. -Skäll ut dem bara om de säger något dumt. -De säger inget. -Skäll ut dem ändå! Gunnar tränade mer än någonsin. Det gav honom en stor tillfredställelse. Han var ofta helt slutkörd resten av dagen och orkade nästan inte med något annat mer den dagen. Han började enliqt plan tackla av intellektuellt samtidigt som han blev muskulösare. Det är människans sanna natur att var muskulös resonerade han med sig själv. Ingenting hände honom. Dagarna gick och livet flöt sakta och makligt fram. Han besökte nöjesparken Liseberg tillsammans med sitt barnbarn. Hans barns svärföräldrar var mycket domecticerande och styrde allt och alla med besked. Det bestämmande draget påminde honom om hur hans självklara tillgång till både farmor, mormor, morfar och farfar hade ingjutit hos honom ett strävansmål att det skulle vara så. Medan det nog hade förändrats med tiden och man mer idag såg det som att det skulle vara en viss rangordning vilket oförståligt nog även dessa nya bekanskaper för honom verkade leva efter. Några smulor fick han lov till att delta med och i men mer blev det inte. Det var bara att härda ut och istället hoppas på bättre tider. Musklernas kamp med träning och disciplin förpassade lisebergsminnet långt bort i glömska. Fortfarande blev han fullständigt utpumpad efter sin dagliga träning. Ofta sov han flera timmar innan kvällen för att återhämta sig. Om han hamnade framför TVn blev det en katastrof med tykna sportiga programledare som sårade. Särskilt var det en som högg vilt omkring sig och det stod han inte ut med. Han borde hiva ut TVn med en gång. Men han var för trött för att resa sig upp koppla loss Tvn och släpa ned den till soprummet. Han vred sig runt i soffan och somnade in ännu en gång ned TVn galltjutande. Han försjönk trots allt ljud som störde i drömmens och sömnens ljuv sötma som han begåvades med.