Filosofin är död sedan länge efter Georges föredrag om meningen med livet!

Det var ingenting som kunde uthärdas av mig. Även om jag skulle ha hällt i mig litervis med vin. Men jag bestämde mig ändå för att gå på filosofens stora framträdande. Jag isolerade mig som en igelkott bland alla inbjudna sociala atleter till åhörare som filosofen George lyckats samla ihop. Det hade säkert krävts åtskilliga mantimmar av Facebooksevent, mailkorrespondence och mobilsamtal. Med desperata datarooming arrangemang eftersom mottagningen i de Bohuslänska småskogarna var dålig när den store filosofen gjorde marknadsföringen. 

Alla hans kostnadskrävande extra insatser hade försatt honom i en konkursartad situation. Han var beroende av att hans föredrag om "meningen med livet" blev en kommersiell och publik jätte framgång. Han inledde med en strålande inledning.
Filosofen reste sig. Han talade bestämt inför de åhörare som lyssnade. Jag älskar att leva i nuet, sa han lidelsefullt.
 Jag vet att det inte finns något nu.
Men jag längtar efter att någon lyssnar på mig och vad jag har att säga.. Jag vet att det är omöjligt att någon skulle bli intresserad. Men jag längtar efter att det skulle finnas någon, ändå. Och jag skulle bli utom mig om det skedde. Min ensamhet och utsatthet är det som gjorde att jag alltid saknade och längtade efter nya sociala sammanhang. 
Mitt osammanhängande tal är mer homogent än den morgondag som ständigt väntar på mig.

När jag försjönk i djupa tankar förlorade jag alltid min mänsklig kontakt med min nästa. Till sist kom jag fram till att det som blev kvar var min tanke. Jag blev missförstådd för detta.

Det var min vardag. Det gjorde mig rädd och osäker. Jag återkom ofta också till den tomhet som uppstod när tankarna upphört. Jag fann den mer värdefull än alla mina samlade tankar.
När jag lade ut texten om frågor som tomhet, människans ensamhet och min egen utsatthet kunde elakheter hagla över mig från  åhörarna eller från min bekantskapskrets.
Det blev outhärdligt men jag framhärdade envist.
Det är så långt som jag har framlevat mina innersta tankar.
Vad kommer att hända nu med mig.

Åhörarna hade börjat sorla. Någon busvisslade och några skrek till. Det rådde en stor okoncentration i salen. 

Jag tror att jag förlikat mig med detta fortsatte filosofen djärvt.
Jag njuter av mitt te på morgonen. Odlar min trädgård och nöjer mig med det.

Han drog nu, för första gången in den unkna luft som fanns kvar i den hyrda salen Runan på Chalmers när alla åhörarna besviket lämnat hans föredrag i förtid och han genomströmmades av den största lycka som han någonsin erfarit. Han hade lyckats på Chalmers Tekniska Högskola skapa ett fiasko som skulle eka i de så välregisserade sociala nätverken länge. Han kunde nu lugnt dra sig tillbaka och njuta av sitt otium och samla kraft till nästa evenemang.
Han nös våldsamt länge och vacklade sedan ned från podiet. Han var fullständigt utarbetad. Han behövde vila oerhört mycket närmaste månaden. Sova minst 12 timmar om dagen. Läsa mängder av romaner och bara njuta av den söta smaken av sin skandalsuccé. 
Nu skulle han kunnat dö och njuta av det. Han hade nått sina drömmars mål. Han hade meddelat sig med de andra, åhörarna, om sina inre djupa tankar.
Vad fanns väl kvar i livet att göra?

Allt detta har jag motvilligt sammanfattat och redogjort i denna blogg om filosofen Georges stora framträdande utan att själv förstå något alls. Jag tillhörde de åhörare som smög ut från lokalen Runan först. Därför tvingade jag mig till fantisera ihop en hel del av pur elakhet. Bara för att vara först med smutskastningen och beljugandet av vad som hände i lokalen Runan när filosofen kommunicerade med mer än 500 åhörare.  

Följetong del 26: L’élégance du hérisson

Filosofen älskade Japan och speciellt japanskornas sätt att gå in i ett japanskt rum med små trippande steg och på sedvanligt traditionellt maner ta av sig sina traditionella fotbeklädnader. Han älskade också Erik Saties musik och bland alla jordens djur tyckte han särskilt mycket om igelkottar. George menade att igelkottars död var vår civilisations stora ödesfråga. Vanlig dödsorsak var att den lommade sävligt och lugnt över en gata i detta fall i Paris. Så kom det en skåpbil med kemtvätt och helt sonika körde över den stackars urtida varelsen. Detta ack så vanliga öde fann han tillräckligt tragiskt för att utlösa flera djupa tankar hos honom.
Han hade det gemensamt med författaren och läraren i filosofi Muriel Barbery. "L’élégance du hérisson” är hennes andra roman som bokstavligen inspirerade George till så mycket i sitt liv.
George ägnade tidigare stor tid åt frimärksinsamlandet men slutade genast med detta när han stiftat bekantskap med Muriel Barberys "L’élégance du hérisson”. Romanen gjorde ett sådant intryck på honom. Där stod det många djupa tankar och även om Erik Satie.
Han hade önskat att han ägnat sig åt lära känna Muriel istället för att skaffa sig så många frimärken.
I romanen stod det om att bränna bilar. Han gick fram till sin frimärkssamling som bestod av oräkneligt många pärmar med noggrant inklistrade frimärken. Under några dagar och med stor glädje eldade han upp alla sina frimärken i sin kakelugn.
När det var gjort kändes det som om han var fri från åratal av plikter och tvångsmässigt utförda handlingar för att nu ha givits nya möjligheter till att göra nya upptäckter. Allt bara på grund av . "L’élégance du hérisson”.
Det var morgon och filosofen satt och tänkte nya tankar om livet, döden och varandet.
Det som upptog hans väsen i denna stund var alla hans märkliga fantasier.
Han betraktade dem som meningslösa alster som endast uppkom på grund av hjärnans märkliga förmåga att lagra det som fanns i omkring honom. Det samtida samhällets överproduktion av meningslösheter spyddes alltid ut över även honom. Han önskade att det gick att undkomma men förstod nu att det var omöjligt. Han var fast i konsumtions-samhällets vidrigheter. Han var en del av detta utan att han förstått det förrän nu.
Han vantrivdes med allt!