Prästens predikan verkade fel! Följetong del 33

När sällskapet hämtat sig från chocken och " nära döden upplevelsen" föreslog konstnärinnan att alla skulle komma in i kyrkan lite.

Hon kände prästen! Han skulle säkert gärna ta emot dem alla med öppna armar.

Alla kände sig nu så starkt religiösa och tackade och tog emot erbjudandet. Sagt och gjort.

När de kom in möttes de av ännu en chock! En religiös sådan!

Prästen stod längst fram och började direkt att mumlande predika.

Han var lerig och blöt och verkade närmast fått sig en knäpp.

Sällskapet stod nu mitt i kyrkan med öppna munnar och mottog budskapet om jordens undergång och att alla nu skulle ställas inför skärselden genast.

Ingen skulle komma undan den.

Prästen trodde att predikans verkan skulle få till resultat att alla blev omvända på och djupt religiösa med en gång.

Efteråt satt prästen med hela sällskapet och pratade i ett sträck i minst två timmar om Gud.

Prästens salvelsefulla predikan omvände tvärtom alla ånyo och gjorde alla närvarande till ateister på en gång. De flesta hade nog gått från en grumlig tro på något gudomligt väsen till djup kristen övertygelse till ateism.

De tumlade alla förvirrat ur Hagakyrkan. Konstnärinnan bjöd hem alla till hennes stora hus i Fjällbacka. Alla tacka ja till inbjudan och började bege sig dit på direkten.

Följetong del 34 Alla finner sig tillrätta i Fjällback!

Det övergår mänsklig förmåga att förstå alla dessa samband. Tänkte professorn när han promenerade upp till konstärinnans stora hus. Det var ett stort vitt hus, Kaptenshus, som påminner om ett grekiskt hus, med stora fönster, sniderier av blått glas, rosa eller röda pelargoner. Han kunde inte riktigt urskilja vilken färg de hade.

När han steg in i det något kylslagna huset såg han att alla var där och även skådespelaren hade kommit i sällskap med den unga sångerskan.

Professorn tänkte på allt som hänt och förstod att många trodde att deras sista stund var kommen nu. Men nu väntade ett nytt äventyr i Fjällbacka. Det hade inte börjat så bra! När han gick in i en ICA-butik så hade han fått en kommentar om att han gick före i kön. Det hade gjort honom illa. Han som aldrig ens tänkt en sådan tanke. Han hade jämnt betalat på Spårvagnen och alltid tänkt att det bästa samhället är det hederliga.

Det intermezzot hade gjort honom misstänksam mot Fjällbacka. Men nu när han kom in i hennes stora hus försvann allt. Kylan i huset fick han bort genom att göra en enkel gymnastik i hennes hall.

När sällskapet såg hans gymnastiska övningar började de alla gymnastisera också.

De jobbade på i mer än en timma. Det var hopp upp i luften. Böja på ben åt olika håll.

Armar uppåt sträck! Vrida på huvudet och dra upp axlarna. Konstärrinnan tog av sig nästan alla sina kläder utan att på något vis antyda något obscent. Hon skylde sig med olika kläder som höftskynke och snusnäsduk som var knuten på ett genialiskt sätt och därför dolde allt som kunde uppfattas som stötande.

Hon gick ned i spagat. Hon gjorde tåhävningar, lyfte små vikter, och fäktade i luften med armarna som om hon fäktade inklusive olika utfall och anfall mot olika motståndare.

Skådespelaren blev så inspirerad att han låtsades att han spelade pingis. Alla i sällskapet deltog nu i något som skulle kunna kallas för rundpingis. Trots att ingen hade några pingisracket!

De blev mycket andtrutna och uppvärmda. Skådespelaren utvecklade det efter en lång stund till ett slags improviserad dans med mycket känslosamma koreografier.

Det var vanmakt, lidande, hat, ensamhet, sorg, orkeslöshet, så inlevelsfullt och utrycksfullt att alla började gråta, snyfta eller på annat sätt visa sina känslor.

Den unga sångerskan tog fram sin gitarr och började sjunga sången

"Minniminnimonnimorr" som hon höll på med att komponera färdigt. Även malmöitiskan som var god vän med konstnärinnan, skådespelerska, deltog nu med egna mer konstfärdigt koreograferade gestaltningar av liknande känslostämningar.

Följetong del 32! Konstnärinnans bogserlina kommer till användning!

Nu var det så att under tiden som de satt på cigarren och pokulerade blåste en storm utanför Ävsborgsbron. Den hade ännu inte nått fram till Järntorget. Det blåste upp till 45 sekundmeter. Den tornade upp sig med resultatet av bl.a. enstaka vågor på upptill 29 meters höjd.

Professorn och filosofen hade varken läst tidningar, lyssnat på radion eller sett på TV på flera dagar. De var också så upptagna med att förändra sina liv att de inte lade märke till att det hade blivit folktomt på gatorna och torgen.

De klädde på sig sina ytterkläder och fortsatte sin promenad mot Haga Nygata.

Väl en bit in på Hags Nygata upptäckte de att mittemot Jakobs café satt filmaren, flanören, självutnämnda vänsterinellektuelle, karriäristen, författaren, teaterregissören och var ivrigt samspråk med varandra.

De slog också sig ned tillsammans med gänget som satt på parksofforna. De blev en utvidgad diskussion om klimatförändringarna, den senste filmen Simon och Ekarna, Naomi Rapace i Sherlock Holmes filmen.

När plötsligt en två meter hög våg rullade fram längs Haga Nygata och tog med sig hela gänget.

De kom till sans en stund senare vid ingången till Hagakyrkan.

Det satt en främmande dam med mycket konstnärligt utseende. Hon verkade praktiskt lagd. Den konstnärlige konstnärinnan hade bundit fast hela gänget vid ett träd för att de inte skulle spolas ned i hamnkanalen en bit längre ned.

Hon skrattade högt åt deras belägenhet och berättade att det var tur att hon hittade den blåa bogserlinan i sin bil. Annars hade säkert allihop drunknat i kanalen. Och det vore synd på ett sådant rekorderligt trevligt sällskap tyckte hon fortfarande småfnissande.

Följetong. Del trettioen! Det spolade Haga!

De båda, professorn och filosofen promenerade nu tillbaka i mer maklig takt och en aning andtrutna. Flämtande sa filosofen till professorn att han hade tyckt att de varit duktiga. Besökt grottmannen, blivit gripna, oskyldiga, och promenerat med en polis och undvikit att samtala om ett visst ämne.

Professorn erkände frankt att han blivit så imponerad av hennes bakdel att han inte kunnat avhålla sig från vissa icke religiösa tankar. Filosofen genmälde att alla är vi barn i början vilket professorn ivrigt nickande instämde i.

De sneddade mellan spårvagnsspåren över Drottningtorget och vek av in i Femmans inomhustorg i Nordsta'n.

Därinne stod en trashank till en skådespelare och deklamerade kända dikter. Men ingen stannade för att lägga i en slant i hennes vackra blommiga hatt. Hon tog plötsligt fram en gitarr och spelade för glatta livet. De båda kumpanerna tittade på varandra och vände bort sina blickar bort från den mycket vackra tiggerskan för att på så sätt betyga varandra respekt när de nu båda så uppenbart höll på sin överenskommelse.

Båda två blev nu också väldigt deprimerade när de fortsatte att prommenera bort och ut ur Femmanhuset.

De förstod nu att de uteslutit något vackert ur livet. När de nu beträtt den betydligt mer disciplinerade och bildmässigt mer smalare och därmed påbörjat en ny livsföring av mer hederlig och diffust rättskaffens natur.

De tittade längtansfullt åt Lejontrappan till men nej de fortsatte istället bortåt Lillla torget på den södra sidan av kanalen. De passerade under tystnad Kempebron och gick vidare mot Haga.

Väl framme vid Järntorget tog de in på Cigarren och med en kaffe i handen började de diskutera framtiden, politiken och kulturen.

De var bekymrade över klimatförändringarna och insåg snabbt att deras Haga nog skulle spolas bort av en framtida havsvåg. Detta var de rörande eniga om.

Ämnets tvivelaktiga natur! Följetong del 30

Professorn och filosofen hade nu tillryggalagt mer än två kilometer under sin kontrovers de var inbegripna i utan att deras dolda envig hade avgjorts.

De hade återigen fått dubiösa tvivel på ämnets storslagenhet. Kanske skulle de nu oåterkalleligen nedlägga detta subjektiva grubbleri en gång för alla och återgå till mer väsentliga ämnen.

Professorn hade hört talas om att filosofen kände en visionär som bodde i en grotta en bit utanför staden. Sagt och gjort de begav sig bägge för att hälsa på grottmannen. Det var ett trevligt besök med alldeles för mycket mat och dryck.

De lyckade komma tillbaka till stadens centrum lagom till att solens morgonstrålar glittrade i lejontrappans blöta. Det had regnat lite i natt. Det var tydligt.

De slog sig ned på trappan vid Brunnsparken och diskuterade noggrant igenom vad som hade hänt i grottan hos grottmannen.

Plötsligt dök det upp en kvinnlig polis och sa: hur var det här då?

De kände sig båda mycket skyldiga trots sina fina akademisk meriter.

Det är nog bäst att ni följer med till polishuset så får vi genomföra ett förhör vad sådana såta vänner och kanaljer har för sig.

Filosofen lade märke till att hon var mycket nära hans kvinliga ideal men eftersom de hade bestämt sig för att slutgiltigt avsluta med att beröra sådan temata ens med tanken så slog han det ur hågen.

Han funderade på om han skulle besöka sin vän den självutnämnde vänsterintellektuella snart igen.

Professorn funderade på att bli moderat. De gick båda två lydigt bakom polisen och passerade nu trädgårdsföreningen i rask takt.

Professorn hade flera gånger iaktagit hennes mycket välformade bak. Han tänkte på att hon verkade vältränad.

Det blev han mycket imponerad av. Själv hade han slarvat med träning, ätit och druckit för mycket. Polisens vältränade kropp inspirerade honoom på ett sällsamt ljuvligt vis. Han funderade på om han nu blivit kär i henne på riktigt.

Det var många förbjudna tankar som föresvävade honom under den relativt långa färden.

Polisen hade tröttnat på de båda herrarnas forskande blickar och beslutade nu hastigt och lustigt att de inte längre var misstänkta nu när hon så att säga lärt känna dem bättre. Professorn bad vänligt om hennes telefonnummer vilket han fick.

Följetong nr 27 Olika kvinnosyner!

Filosofen och professuren träffades alltmer. Deras samtalsämnen rörde sig mer och mer om hur ideal kvinnan skulle vara.

Självklart feminist eftersom de båda två var det också. Sedan hade de inte så många inlägg om personlighet, utbildning, inkomst eller politisk inriktning. Det avhandlades ganska snabbt.

Skarpsinnig, akademiker gärna något med statskunskap, ca en halv miljon i inkomst, och borgerlig men ändå radikal på något vis.

Detta var de ense om! Däremot var de mer. Oense om utseendet!

Filosofen gillade blondiner med stora bröst och breda höfter medan professorn ville ha plattbröstade och smalhöftade svarthåriga gärna med långa breda fötter och mörkare hy.

Professorn hade alltid fascinerats av låten Brown sugar med Rolling Stones och på något vis tyckt att det var intressant att drömma om vissa soliga sommarnätter. Det var ett slags vaken drömmar som han drömde fast han sov.

Medan filosofen alltid tyckt om Dolly Parton frånsett hennes musik. Och han tyckte mest om korta och smala fötter.

De höll på att bli ovänner om detta! Men kom till sist fram till efter många diskussioner att detta var en alltför låg fråga att föra på tal så länge.

De gick Haga Nygata fram och tillbaka och spejade båda två efter idealkvinnan för att med en överraskningsmanöver så att säga övertyga sin meningsmotståndare.

Inga ersättningar hittades!

Synd och skam
Regissörerna Ingo B och B. Wb.. hade olika utgångspunkter. Ingo höll på med skuld, skam, nåd, straff, synd, frälsning medan B var intresserad av mer frihet.

Frdrk Rein kör med att ekonomin är bravurnumret medan hellre, hellre slå ner på takten med empati.

Bara så länge folket sväljer det med hull och hår vilket man gör så klart.
Vem vill bli kallad självutnämnd vänsterintellektuell eller velourklädd mjukis med värderingar? Som dessutom gör att ekonomin går åt hellsefyr!

Nej, hellre tiggare på gatorna och åldringar i bajsskitiga gördlar på sjukhusen och dödssjuka 90 åringar som kravlar sig fram till bostadsytterdörren eftersom sjukhuset inte har resurser för hjälp änna fram till dörren.

Journalisterna som frasradikalt rapporerar i den borgerliga pressen hör lydigt husböndernas röster och rapporterar i enlighet med sin borgerliga övertygelse.

En avvikande röst kvider i DD från sin landsortsutpost om världens tillstånd. Det blir inte mycket till kråksång. Den borgerliga sångkören sjunger falskt men i stämmor så att det låter som vackra julsånger.

Ansträngt andas jag:Freddy är bäst! Freddy är bäst!

Ordprogrammeringen signalerar: inga ersättningar hittades! inga ersättningar hittades!

Alla beter sig som Ingo B... Och ingen som B Widerberg!

The Queen!

Hon är bäst av alla
Rebecca drar till sig alla blickar. Hon är guds spjut i tillvarons mörker. Hon är ljuset som gör alla himlar klarblå! 
Det som blänker i hennes ögon är geniets strålglans. När hon någon gång är sur då leker leendet ändå i mungiporna. Hon vill leva varje sekund fullt ut!
Inget kan stoppa hennes framfart nu när hon skall erövra världen med stormsteg.
Tentorna går som en dans. Hon pluggar så att ögonen blöder och näsan droppar av flit och fokus.

Hon skall bli rik, berömd och välutbildad som få. Inget kan hindra hennes engagemang och livskänsla. 
När hon medlidsamt ser på sina föräldrar och bryr sig om att de stackarna inte skall behöva vänta, utan hennes sällskap, på att spårvagnen skall komma , på hållplatsen, utan hon tar sig av sin tid att invänta deras kollektivförbindelse så att hon nästan missar sin egen buss. Då visar hon hur godhjärtad person hon innerst inne är. Hennes kvalitéer år av en diamants art.

Hon är livets höjdpunkt som vill  leva en fri människas liv. Inga band  kommer hon att godkänna med mindre än att de innebär att empati bildar den grund som dansens livsvirvlar skall ihopdansas med.

När hon får barn kommer de att växa upp som framtidens visionärer som skall omskapa allt till den härlighet som komma skall.

Lycklig är den som kommer få ynnesten att vara i hennes närhet. Alla pojkar huka er och nedböj er ödmjukt! 

Här kommer The Queen!

Kille med snille!

Han säger bara sådant han vet är vetenskapligt belagt. När han möter ovederhäftiga åsikter snörper han på sin mun drar ögonbrynen ända upptill hårfästet och sätter  sin knoge under sin haka och håller andan. Man ser att han lider av att behöva höra sådan rappakalja.

Hans vetenskapliga instinkt har åsamkat honom sådant lidande att han knappt kunnat stå ut. Därför ordnar han så underbart fina fester. De brukar börja vid kvällskvisten och sluta på morgon kvisten. De består av många samtal  om filosofi, revolutionär framåtanda, Horace Engdahl ,  internationella rörelser.

Musiken han spelar brukar vara av sällsynt art. Alla hans gäster dansar våldsamt och fritt till alla rytmer. 

Det brukar finnas mycket säregen och mycket vällagad och mycket god mat. Det kan vars gjord av vete , olja och olika grönsaker och lökar i mycket vackra utföranden och former. 

Väl tilltaget och med en fantastisk gästfrihet serveras detta och mycket vin. 

Det dricks, sjungs, diktläses, dansas, diskuteras till solen uppstiger ur sin bädd och hälsar alla på festen till en ny dag,

Sandro är en mycket praktisk man som gärna snickrar ihop lite sängar och lustiga tabellramar. 
När det gäller kvinnor är han sparsam och har alltid valt bland de vackraste och intelligentaste på denna jord och i Haga. Hans vandel är oklanderlig.
I skolan gjorde han sina läxor lydigt och snällt.
Han arbetar jämnt och lever nu förtiden ett tillbakadraget liv långt från gevärskulor, röda revolutionsflaggor och barrikader.
Han har tagit hand om sina barn på ett fantastiskt noggrannt och fint sätt. Han gör allt för dem.
Han är en kille med choklad i och kulör på!

Snällblogg om Robert!

Snällblogg o, att Robert gillar bättre när öringen leker i bäcken 
Robert han reagerade på min humoristiska fikekilleblogg med en besvikelse som inte var  av denna världen. 
Man skulle kunna säga att han tyckte att moi var en avart. Men det sa han inte istället mumlade han något om öring, bäcken, leker. Vad han nu kan mena med det?

Han är en mycket seriös och allvarligt lagd ung man. Han gillar mer att vara seriös på ett medelklass vis. Fast han har ett revolutionärt förflutet.

Han gillade en typ som avled på ett mycket tragiskt sätt. En annan typ såg till att han i det varma Mexiko mördades på ett hackat och utan is men ändå med något som kan ha med is att göra.

Robert han har betytt mycket för mig och betyder mycket för mig därför är det viktigt att jag säger något snällt om honom.

Just nu kommer jag inte på något: nu kom jag på något; han är smartare än jag eftersom han har en motorcykel som han får köra med. Det har inte jag. Det gör mig till en mycket ointelligentare person än honom.

Detta senaste om Robert tar emot att skriva. Så trögt har jag aldrig tidigare upplevt att det är att skriva.
Och så trögt jag tidigare  upplevt  det vara att skriva. Det skulle gudarna veta!

Jag skall avsluta med en komplimang till till Robban i form av en metafor.

Robban: ett univers i lovikavantar eller ännu bättre: en resande som färdas snabbare än partikelkanonen i Schweiz.

Han är världens bästa på att vara trogen sina fans. Och jag är ett fans till honom.

Ta mig en skinkmacka!

Ta mig en skinkmacka
En varm minnesbild av tillåtande, avslappnat, julmys där allt är möjligt och tillåtande.
Det är god kemi! Och några skinkmackor på jul ört med julmust till. Det är gott!

Jag åkte in tll Göteborg på lördagskvällarna med buss. Dansade på klubar som Drop in, Spoky, 1789, G-club, High School,Kangaro, det fanns säkert fler.

Det kunde se ut så här;ett öde dansgolv. Man köpte lättöl och väntade. Övade sig kanske på vad man skulle konversera. Det kom folk. Man bjöd upp en flicka. Det blev några danser och sedan sa flickan tack så mycket till ens besvikelse. 

Just när man börjat få lite förhoppningar.

Sådär höll det på vecka ut och vecka in. Ibland två kvällar i veckan. Oftast hände det inte mer än just det. Några danser, några meningar också tack så mycket från flickan fast jag ju ville så mycket mer. Det blev i längden tråkigt men något annat fanns inte att göra. Alltså fortsatte man.

Någon gång fick man följa med någonstans hem och då blev det kramar, pussar och gnidningar tills flickan skuffade undan en och sa tack så mycket. 

Men en dag så hände miraklet för mig, 16 år var jag nog.

Det stora genombrottet skedde äntligen. Och det var himmelskt. Jag hade gått och väntat så länge och äntligen bara flödade allt. Det var erotik som bara var självklart. 

Hur mycket som helst. Och ingen hejd. Då hade man mycket av den varan. Det var inte konstigt att göra det många gånger samma kväll. Det fanns inget slut och allt var härligt och underbart.

Jag skulle gärna uppleva det igen. Det var ett slags höjdpunkt som bara hände utan att jag egentligen visste varför.
Och jag ägde hela världen. Så kändes det! Det var kemi, elektricitet och magi. Och det hände mig! Ofattbart!

Dyrbara minnen!

Dyrbara minnen!
Det som jag minns är som ett plottrigt och bökigt förflutet som osorterat ligger och skräpar i en kammare huller och buller och knappt täcker mer än golvytan. Det mesta helt ointressant och oengagerande och ältat till förbannelse. Tänk om jag kunde hållit mer tyst och tittat mycket mindre på dumburken!
Då skulle minnen säkert blivit mer uppskattade än den dyngan som jag nu har grävt så i under julhelgen.

Då och då minns jag inget mer och känner mig som om jag vore pånyttfödd. 

Trots att jag bestämt mig för att bli nykterist igen skulle jag kanske ta mig en rejäl klunk av 1000 kronors whiskyn för att väcka några minnen till livs. Sedan kan jag ju bli nykterist igen! Det är klart att det är synd på den kolossalt dyra drycken att den skall bli verktyg för en sådan grå och tråkig syssla. Kommer whiskyn att hämnas på mig genom att inte smaka något annat än gammal diskborste? 

Jag provar ändå!

Den gick ner!

Den smakar tjära och en omisskännlig alkoholsmak!

Det anses vara mycket eftersträvansvärd smak!

Ingen förortssprit här alltså!

Jag minns att jag kom hem sent och gick på olika gångar i Bergsjön till Stjärnbildsgatan där jag bodde för några decennier sedan. 

Tack för det minnet! Det kostade mig ca tjugo kronor av den dyra spriten! 
Skall det fortsätta så kommer minnena kosta mig en rejäl slant. 
Och mina minnen har redan tidigare varit dyrköpta. 

Skall de nu kosta mig massa kosing igen, i repris så att säga?
 
Jag, pappa,brorsan o mamma var på semester i Varberg. Vi bodde nog i Borås och hade hyrt stuga eller husvagn i Varberg för att sola och bada. Det regnade småspik och blåste snålt hela semestern. Men vi brydde oss inte så mycket! 

Vi hade kassar med deckare och Westernböcker som vi slukade liggande. Behövde vi röra på oss gick vi ner till havet och kastade oss i havets vildsinta vågor under gråmulen himmel!

Jag förändrade min Torso utan resultat,

I Ferrara spelade vi för massa italienare. I Polen för polacker och i Tjeckoslovakien blev det ingen spelning som jag minns det. I Oslo för norrmän och i Århus för danskar. Annars blev det mest för svenskar och göteborgare.
Det gives olika flöden och strömmar som fångar in den lilla människan i sitt garn.
Dett hade ännu inte skett när jag stod och väntade på bussen i Backa för att åka till gymnasieskolan Levgrenska. I den skolans klassrum och korridorer fanns dofter av något gammalt och ädelt som nu hade förfallit när kreti och pleti släppts in i det nya gymnasiet. Det ägde säkert sin riktighet! Själv valde jag  utbildningsinriktning genom att numrera från ett och så långt det gick. Slumpen avgjorde att jag skulle studera just det jag studerade.

Det som hände var att jag fick bra betyg och kunde söka mig vidare i den nya utbildningsdjungeln som växte fram i takt med det ökade välståndet och den nya framväxande medelklassen. Jag pluggade på Socialhögskolan och skulle vara en av dem som förändrade världen och samhället genom att engagera mig i kulturverksamheter.

Det som var viktigt var att träna min Torso. Det gjorde jag med olika vrickningar, vridningar, ryckningar, tryckningar, böljandningar, impulserningar och mycket mer. Min torso ser ut som den alltid har gjort trots allt. Ibland inbillade jag mig att jag hade kontakt med mina inälvor men vi pratade inte direkt med varandra. Vår kommunikation var mer indirekt måste jag erkänna.
Fortfarande tränar jag min torso och hoppas fortfarande att min kroppsarbetarättlingstorso skall förvandlas till kulturtorso.

Ingenting! Ingenting!

Jag gör ingenting, nästan.
Himlastormarna har lagt sig till ro!
Det är en sida i min karaktär att inte göra något alls.
Bara ligga still som en sten på sjöns botten.

Fa'n vet vad som händer i mig då

Är det något på gång ändå?

Nääääääähääääää!

Inte som jag kan se!

Det är bara att lägga sig på andra sidan. Sluta ögonen och skåda in i ett nedsläckt universums mörker.

Minnen!

Minnen, fler
Vi promenerade länge tillsammans i tonåren utan att vi hade några andra mål än att fördriva tiden och driften.

Fem år tidigare byggde vi tält av bortslängda tyger från fabriken, på ängen och därinne strippade flickorna för oss pojkar mellan idrottsliga kamper som höjd och stavhopp och gängkrig med påkar.
Papporna spelade korpfotboll på vallen

Annars gick vi mest omkring och drog och slog ihjäl tiden.

Några år senare besökte jag antikvariat och köpte serietidningar mest.
Bokläsningen skedde medelst låneböcker.

Det var sällan något som hände.

Det var mest att gå till korvkiosken och köpa korv med mos som var klimax.
Vi visste inte av något annat.

Oxå alla läxor förståss som motvilligt måste göras och de som inte gjordes.

Oxå alla jäntor som sällskapades med och som inte heller hände så mycket med.

Ja, det var tider det!

Det var enkla nöjen som adlade enkla människor som skulle leva enkla liv.

Sedan var det inget mer!

Att jag blev förföljd av ett legendariskt gäng under ett år som innebar att jag alltid såg mig för varthän jag gick var heller inget särskilt. Det ingick i mina enkla uppväxtförhållandena.
 Nä, tiden gick fort på ett långsamt sätt, på något vis, utan att jag märkte det.
Och nu är jag äldre och har slutat hoppas på det stora genombrottet, den stora revolutionen och räknar inte med något stort mer.

Dille på fisk!

Fiskekille
Envis, uthållig och en charmig typ! Han läser och skådespelar och reser omkring. Det imponerar på mig. Själv skulle jag knappt orka flytta mig en tum just nu.
När han skrattar låter som om han vore en glad lax.
Helst av allt tror jag han skulle vilja vara en fisk. Han gör allt för att fiskarna skall få leva och jag som just ätit upp flera sillar. Men de va redan döda och dessutom inlagda i ättika. Det kanske inte gjorde något. Och ytterst har vi inget val vi måste äta för att kunna bli pigga som mörtar.

Vi är talrika som makrillstim nu förtiden fast vi inte är stimmade som så många talrika artister är tillskillnad från den lilla sellabiten som ligger på min tallrik.
Jag hajar inte riktigt varför vi kämpar så för att alla utrotningshotade djur skall leva. Men troligen kommer jag att förstå det när min tankeförmåga kommer att romma mer i framtiden nu när jag försöker att föryngla mig. Jag har ju valfrihet. Jag kan alltså simma lugnt i aborrträsk. Jag blir iallafall inte till något gäddbete. Även om jag är ganska sälfisk skulle jag aldrig lura i vassen.

Robert som är hal som en ål skulle säkert vaka över varje isvak om det fanns några sådana kvar. Om man ordnar en isvak åt andra kan man lätt hamna under isen även om man är en fiskenörd. Jag till skillnad från den Robert som är skapt som en nors och har inte heller tillräckligt med agn för att kunna genomföra något fiskafänge. Därför passar också det mig att bli fiskramare  nu på ålderns flugspö.

Om alla fiskar tog slut så tror jag att det skulle uppstå andra arter. T.ex. många avarter.
Robert kan vara ängslig över dagens utveckling men det finns beten som människoarter tar på.
Det är särskilt vissa minnesbeten som t.ex. att om man har händerna fulla med dryckesrom och har blivit fiskgalen då hjälper det inte om fjällen har fallit från fiskögonen. Då är det bara pang på hälleflundran som gäller och bli sjöjungfru med en gång eller en inlagd sjögurka.

När jag går ut på fiskebanken och ser att det är med lånta fjäll som pryder den nya tanken

Rötten fisk gör ingen sommar även om surströmming lockar.

Det lär vara bättre fett från fisk.

Okänslosamt,

Känner inget mer efter julens alla glöggar
Alla känslor har förångats nu när det har blivit sä mycket jul. Jag har aldrig känt så lite som nu. 
Hur känns det?
Det känns som jag fått en disktrasa mellan tänderna. Allt smakar unket och som repriser.

Jag står inte ut, och fortsätter med det. Jag har lekt färdigt med julklapparna, whiskyn har förlorat smaken, lutfisken har rest sig och står trotsigt rak och hög som en fura. Själv spelar jag ficktennis med julgranskulorna utan framgång. Livet har förlorat all mening för mig och mitt tomteskägg(ordprogrammeringen föreslår något så dumt som "tomtes ägg"). Skulle jag byta bort mitt tomteskägg mot en tomtes ägg(nu föreslog ordprogrammeringen tomteskägg, alltid något)? Ja, just nu skulle jag göra det! Snart är det påsk sedan midsommar ack så meningslöst. Och snart är det jul igen!

Nu kände jag något! Vad var det tro?

Det har fastnat en dadel mellan tårna, ett fikon i skrevet, en pralin i näsan och ett chokladägg i pannan. 
 
Send an sms to friend! Tell him about something!
There is nothing more to tell!
The end!

Orosmoln

Liten,stor!
Du år för liten och jag är för stor. Du är för brunögd och jag är för blåögd. Ingen och inget år bra nog.
Jag minns farfars starka fysiska profil. Den var så väldig och hård.
Det var ett löfte av nya härliga handlingar.

Sedan fanns alla tilkortakommanden som likt dators ordprogrammering som hela tiden försöker leda in mig på fel ordvägar med sina dumma ordförslag.

De försökte peka åt fel håll, så att att jag blev hindrad och kände mig dum.

Min styrka som var oerhörd, kroppsarbetarättling sedan århundraden, kanske årtusenden, besatt en vidunderlig urstark inneboende kraft.
Den försökte man, alla, hindra, stoppa och motta i grind.
Helt i sin ordning! Så har det alltid varit och kommer alltid så förbli.

Rösten som avslöjar sensuell längtan dränktes in av talanglösas omdömmen.

Ja, det var ganska onödigt att ens nämna dett!

Tjurrusningen mot det stoppande hindret visade sig vara helt i onödan då det bara var ett rött skynke som tjurens horn missade så snöpligt.

Hur skulle det kunna vara på annat vis.

Bättre att kela med musiken från Jean Baez alla sånger.

Den är så tydlig, fyllig och härligt ljus med vibrato.

Hon mäste vara över 70 år.

Det meningslösa i livet lockar oss att skapa meningsfullheter.

Musiken verkar och bryr sig inte alls som det verkar.

Minnen, mer

Helge och Tore var bröder till Ella. De var stiliga särskilt Tore. De träffade många flickor på restaurang och det var inte bra. De blev ensamma och umgicks för flitigt med djävulen och arbetade för lite i det Sverige som det inte fanns någon arbetslöshet hos.
 Därför stack deras arbetsskygghet i ögonen på många. Deras kusiner Arne och Erik var sjömän. Och de var också begivna på fester och ännu värre; narkotika.

Det fanns två versioner;leva på; en del klarar sig bra en del sämre men alla är lika mycket värda; också fördömandet av de som "levde på fel sätt".
Jag sökte mig tidigt till det frihetliga. 

Jag var en snäll pojke utan några egentliga ordningsproblem. Det som moralens väktare varnade för om man bejakade lusten till frihet; syndfullt leverne och förfall som skulle automatiskt leda till för tidig död. Det hände aldrig mig.

Istället kom jag igång och inspirerades när jag fick göra som jag själv ville.

Trots att jag vistades barnhem från födseln, närapå, och senare i tidig skolålder var jag ärlig och fredlig till sinnelaget.

Minnen

Det är inte många. Mest om vägen till skolan och hem, 7 år var jag. Hemma hos ma o pa på lördagsförmiddagar. Till jul när vi, min bror och jag fick elektriskt tåg, också var jag 7 år.
Titta på naken flicka,6 år var jag hon var lika gammal. Kyssa annan flicka då var jag ett år äldre. Tio år pussas med Kristina. Åka moped på ändlösa vägar i kungsbackabygden. Dansa på diskotek och följa flickor hem med hopp om mer erotiska nattliga äventyr, som det blev ibland.
Arbeta på posten. Springa upp och ned i trappor och dela ut brev. Gå upp tidigt för att arbetet började tidigt. Äta julmiddag hos farfar och Farmor.

Åka tåg till dem och kika efter segelbåten och grisen som var målade på en bergvägg genom tågfönstret.

Träffa morfar i basker och lyssna till släktingarnas på min ma;s sida när de hetsigt diskuterade.

Brotta ned en bonnpojk från Fjärås och själv bli nedbrottad och mulad på gågatan.

Spela hockey tills natten flöt in och uttröttad o uthungrad släpa sig hem för att tidigt nästa morgon slänga sig på hockeyrören och ut på isen och hoppas på spel med nya kompisar.

Sitta på långa möten och diskutera, fram på natten, politik och kultur.

Föföra en flicka och älska hela natten lång överallt och i allt som det gick att erotisera.

Det var tider det!

Juldagskväll

Det var ett hålligång på Edvard Boyes gata för 58 år sedan.själv minns jag inget av det. Jag var nyfödd. Stämningen  kanske var moget skön med lite efterkrigsoptimism och arbetarnas lössläppthet. Vad minns jag tro?
När meningen med det stora välfärdssamhällets reformer kunde vara diffusa blev fåfängliga ting tillfälliga tidsfördriv. De glömskans dimmor som vilar över arbetarna på den gatan som bodde där då har inte skingrats alls. Trots alla litterära framgångar. Arbetarna på den gatan då kunde inte veta att Sverige blev medelklassens land och ville inte veta av några 50-tals dimmiga drömmar. 
Det fiktiva media land som vi dras in i och simulerar fram idag har inte plats för sånt.
Nej, sånt har vi inte tid med. Det stormar utomhus och på TV springer H.Potter omkring i läätviktig underhållning endast avbruten av intressantare reklamavbrott om skadehantering(skarens geting föreslog IPad2:s ordprogrammering och därefter föreslog det ordlek:). Vad får det allt från? 

Oj! Harry Potterfilmen börjar igen!

Julda'n

Alla sover länge förutom herrskapet som är uppe  tidigt för att göra julgröten. Herrskapet gick å la sig å sov gött vidare.
Vaknade sent. Alla var uppe och tjattrade för fullt med varandra. Jul Aten från igår var framme på det juldukade bordet.
Gott med julgröt och julmat.
Haoracecigarettenefteråtdå! Den läsningen var godare än vad min granne någonsin skulle ha anat. Det var ömöjligt attbslita sig. Hälsosamt som hon sa som sålde pocketböcker när jag köpte tranströmmer, knappast. Det behövs minst treglas 1000kronorsviskey för att klara av att läsa denna underbara julklappslitteratur. Min hustru àv bröt detta med utrop:ost å vin.

Julaftonförmiddag!

Alla förberedelser med julbordet är nästan färdigt. Det blir gott att sätta sig med en kopp kaffe och invänta anstormningen med barn och barnbarn. Lyssnar på traditionell julmusik. Företrädesvis amerikansk. Slängde i mig några praliner. Ingen munktillvaro alls. Frågan är om det blir någon sex.
Nej! Det är att blanda och ge för mycket eller...

Julaftonförmiddag!

Alla förberedelser med julbordet är nästan färdigt. Det blir gott att sätta sig med en kopp kaffe och invänta anstormningen med barn och barnbarn. Lyssnar på traditionell julmusik. Företrädesvis amerikansk. Slängde i mig några praliner. Ingen munktillvaro alls. Frågan är om det blir någon sex.
Nej! Det är att blanda och ge för mycket eller...

Uttråkad!

Det tema som nu är är att jag är uttråkad. Det lär vara bra att vara utttråkad. Snabbt(?) tänker jag; är allt bra?
Ligger fortfarande och lyssnar på Bach. 
Absolut ingenting händer.
Det är Bach! Bach! Bach! Bach! Bach! Bach!

Endast tomten är vaken

Tanken att det finns någon därute som vakar över oss i den mörkaste tid som tänkas kan nu.
Den tanken är tröstande. Det är synd om människorna. Och vi älskar att få tröst. Att få bröstet var den himmelska gåvan när vi var så små, så små. Nu får vi kanske inte så ofta bröstet så vi behöver tröstas på annat vis. Kanske genom att tänka att det finns någon som tänker på oss.

Jag promenerade sakta genom sta'n denna da som är dagen före doppareda'n. Det var inte så många julhandlande göteborgare trots allt. 
Gråtrist väder som Viktor Rydbergs, 1800 tals författarens gråa tomte som vaktade så rart ensligt belägen stuga, är det. Men det var behagligt att promenera i det svaga dagsljuset som finns i denna ljusfattiga årstid.

I fiskaffären på Kungstorget påminner väggmålningen i affären om fornstora dagar under stora strapatser i fiskebåtar i stormande hav som fiskarna utsatte sig när de bärgade stora fiskfångster.
Därinne var det trångt och trevligt och jag fick mina räkor som jag skulle ha.
Trösterikt!

Aj var tråkigt att lämna det trevliga gemytet i fiskeaffären. Jag tryckte fast hörlurarna och startade spotify med Bach. Det fick mitt glada humör att återvända och jag blev pigg som en mört. Jag blev inte torsk på grå trista regnblöta asfalltsgator. Jag blev en glad lax. Ingen ilandfluten val av mig inte. Även om jag inte är hal som en ål! Så trampade jag på gata upp och gata ned som en gammelgädda. Till jag blivit pånyttfödd som ett yngel.
Det julshoppande folket som jag mötte började bli till ett talrikt makrilstimm.

Jag kommer inte få mina fiskar varma när jag kommer hem eftersom jag köpt många julklappar utan att ruinera mig.
Och även om den där kanaljen inte hade tid att ta emot en inbjudan från mig att bli bjuden på fika tyckte jag att jag haft en trevlig utflykt ändå.

Det var trösterikt att känna så.

Ny livsstil

Jagupplevelsens stora nubetydelse för att fungera fullt ut kan aldrig överskattas. När jag tror på mig själv kommer jag att vara inventiv för jag vill vara i det tillståndet och ständigt expandera för att nå alla mina drömmar som jag mer eller mindre medvetet känner till. Mina medvetandeströmmar går så omärkligt fort och är knappt förnimbara för att jag självklart skall känna till dem. Om jag förverkligade alla då skulle jag vara nöjd.

När jag använder språket blir drömmar nåbara på ett mer påtagligt vis. Ingen kan förstå det mysteriet med språket fullt ut men det lär ursprungligen bestå av typ fyra röstlägen; glädje, sorg, varning och uppskattning.

Det säger sig självt att vi helst vill vara glada och nöjda.

När den kvinnliga huvudpersonen i följetången "Bron" säger att hon inte är så bra på "signaler" blir det uttryck för svårigheten i en riktig storstadsmilö som Malmö-Köpenhamn bildar att  kommunicera och förstå, känna empati i ett högt uppdrivet tempo med mycket konflikter.

Hon vet hur ho skaffar sig sex på ett snabbt, hedervärdigt och " gratis" vis men att bilda familj är en annan sak.
Min beundran för nya livsmönster och nya sätt att tillfredställa ursprungliga naturliga behov växer i takt med vår snabba samtida utveckling av samhälle, teknik och filosofi. Det finns mycket att uppleva och göra i vår komplexa värld.

Rusa till Reza Motori på Teater Trixter och se succén

Dialog föreningens teateruppsättning byggd på filmen Reza Motori spelas just nu på Teater Trixter. Igår hade jag den stora upplevelsen av att se den fantastiska uppsättningen.
En grå trist fredag 16 december lyste denna pjäs upp decembermörkret med internationell kvalitet på den lilla undanskymda, svårhittade Teater Trixter.
Teater Trixter har Göteborgs underbaraste lilla teater med en trivsel som ingen annan när man väl har kommit in. Och ett glas vin innanför västen serveras gärna i foajén strax innan pjäsens början.

Att få njuta på välspelad persiska i en fantastisk teater är mirakulöst. Kvällens magiska förtrollande events är unikt för Göteborg. Det är en ynnest att få lov att blicka in i en uråldrig språktradition med en internationell universell dramatisk kvalitet som bildande ger ny kunskap åt publiken. När sker det i det samtida december Göteborg?

Pjäsen är byggd på en film med samma namn. Föräldrarna vill att deras barn skall bli framgångsrika ekonomiskt men glider från barnen emotionellt. Det resulterar i katastrofer som familjen försöker lappa ihop så gott det går.

Flera av skådespelarna gestaltar professionellt det eviga dramat om föräldrar och barns vilsenhet inför krav och förväntningar på karriär, rikedom och framgång som enda måttstock på mening och mål. Känslorna vill inte alltid vara med som medspelare om alla de strapatser som en äldre generations välmenande engagemang i sina barns framtid och drömmar om giftermål, bilda familj få välartade barn(läs barnbarn) och leva lyckligt i en lycklig familjebildning.

Katastrofen lurar runt hörnet för denna familj. Det är bra regi, underbart ljus och bara manus i denna ”budgetuppsättning” som ger mersmak.

Hoppas att Dialogföreningen fortsätter att producera pjäser i detta karga kulturklimat som kanske erbjuds dem.”

Lena Israel gör succé på Tapetserarverkstaden

Kunskapspoetiska reflektioner var hennes uppfinningsrika namn på föreläsningen. Hon föreläste i en timma inför andäktigt lyssnande åhörare på Tapetserarverkstaden, Konstepidemin igår.

Utanför var det ett hiskeligt oväder men inne hos Sören Larsson var det varmt och gott.
Lena talade samtidigt som hon drack glögg, alkoholfri. Sören bjöd alla på glögg.
Föreläsningen handlade om ljuset, även det prismatiska. Om när vi första gången tar ett steg på stigen som leder dit vi vill.
Om bejakelsen av friheten. Om kunskap som finns i vår kropp. Om att vi känner närheten till döden. Om ritens förlösande. Om att vandra i dimma och se klarare. Barndomens magiska värld som vi vuxna så lätt låter gå förlorad. Lekens roliga och väsentliga betydelse.
Om processer som vågor. Om de gränser som vi lever med och om det finns skäl att överskrida dessa.

Efteråt blev det en livlig diskussion om Lenas föreläsning. Pita talade om medvetande strömmarna som korsade och flödade i hjärna och kropp. Ida framförde psykoanalytiska perspektiv.
Sören berättade om ett personligt gränsöverskridande när han i ungdomens vår följde skådespelaren och pedagogen Cieslak på Cieslaks uppmaning på Skara skolscen och flög gymnastiskt och våghalsigt som han aldig tidigare gjort över ett bord. Lars ifrågasatte om längtan efter mer frihet alltid är så eftersträvansvärt. Janne berättade om konstnärliga dimmor från en konstutställning som han bevistat. Sandro klarsynta betraktelser om att de filosofiska samtalens mumlande lyfts till en tydligare nivå gladde alla.
Ulf berättade om en dröm som han drömt i barndomen.

Det blev diskussion om vad rum är och vilka erfarenheter vi haft från rum som skolans klassrum.
Sören rundade av kvällen med att tacka Lena. Hon fick rungande applåder och vi gick alla ut i vinterruskväder.
Föreläsningen hade öppnat en ny magisk värld med rum efter rum som vi kunde vistas i och gå igenom.

Giganten Sven Volter bättre än Ingo!

Jag har sett Sven Volter och Thomas von Brömsen i högform. Det unnar jag min värsta fiende, Det var så underbart. Sven Volter mullrar fram det gamla Sverige, kroppsarbetarsamhället, som ingen annan svensk kan. Snacka om att vara folklig! Världens bästa skådespelare i högform. Tomas med sin underbara plastiska förmåga som gungar fram jublet, välmåendet och humorn, den varma.
Vad vore Götet utan dessa härliga människor, skådespelare? Ett mycket sämre Göteborg. Dessa skådespelare förändrar världen till en bättre värld att leva i. De borde vara med på klimatkonferensen i Dunbar. De hade gjort skillnad.
Gott folk rusa till Stadsteatern och kolla in Påklädaren för att se de två svenska lejonen visa var skåpet skall stå.
Jag minns Sven Volter från Stadsteatern i decennier tillbaka. Vad är hemligheten med hans skådespelarkonst. Det finns ingen hemlighet mer än det där ordet engagemang. Engagemanget hos honom är enormt. Det finns ingen like i hela världen. Han är bäst!
Sven Volter och Tomas von Brömssen borde stå staty utanför stadsteatern. Det bästa sättet att locka ny publik till teatern att med dessa vidunderliga skådespelare bjuda in till nya fantastiska äventyr.
När jag såg teaterpjäsen Påklädaren på Stadsteatern igår i regi av Eva Bergman visste jag att jag skulle få vara med om en epokgörande teaterhändelse.
Marie Delleskog, Carina Boberg, Sigmund Hovind, Evert Lindkvist, Maya Rung, Musiker Bernt Andersson gav sitt fina bidrag.
Men jag blev ändå överraskad.
Minnesbilder från min kroppsarbetarsläkt sedan århundraden tillbaka flödade när jag hörde Svens väldiga stämma. Min Farfar, min cancersjuka far, min farfarsfar August, nykterist och arbetare i Viskafors. Hans kusin Uno och Bernt, bonde respektive snickare.
Vad finns det att lär sig av detta? Allt!

Fantastisk West Side Story på Göteborgsoperan

Sofia Asplunds sköna sång lockade fram tårar når hon messianskt förklarade sin saknad efter sin älskade mördade Tony. Peter Svenzons fantastiska koreografi och dansarnas upproriska vildsinta dans skapade mörka sceniska stunder i Göteborgsoperans uppsättning av West Side Story i regi av Stina Ancker.
Borta var glättighet, underhållning för stunden och lätt fångat publikfrieri. Istället blev det en bra berättelse med tydlig inriktning mot unga människors rebelliska attityder och stora hävdelsebehov under omöjliga samhälleliga omständigheter.
Det blev en pendang till de samtida oroligheter i Göteborg med skadegörelse, skjutning med laserpistol mot busschafförer och stenkastning mot bussar som sker just nu i Göteborg.
Dansen plockade upp populära danssteg, illustrerade vår samtida mycket lättviktiga dansutbud i TV-medier med syfta att fånga upp tidsatmosfärer som finns i miljöer med stora underskott av reflektion och framtidsvisioner.
Den gestaltade bristen på framtidstro i föreställningen skapade stämningar som konfronterade nihilistiska undergångsstämningar och frammanade välbekanta emotioner som känns igen som en välbekant mörk dimma som redan lagt sig över den göteborska samtidiga verkligheten.
Om det så gäller mutskandaler, osannolika vinster i fastighetsbolag till mer svårgreppbara gettoliknande uppväxtvillkor för unga medborgare i utsatta storstadsområden.
Det är underbart att gå på operan och uppleva sådant verklighetssinne som i denna uppsättning.
Det finns idag så oändligt många underhållningsprojekt som snubblar fram i ett hopplösa världsfrånvända grepp.
Men nu överraskade Göteborgsoperan sin publik med att vilja vara med som engagerad konstnärlig scen i samspråk med viktiga samhälleliga frågor. Det är fantastiskt!

Lena Israel om Martin Buber på Tapetserarverkstaden, Konstepidemin torsdag 20 oktober kl 18

Närvarande: Pita, Sandro, Sören, Ulf och T.
Lena berättade att hennes make skrivit en bok om Martin Buber:. Martin Buber :Dialogfilosof och sionist. Det var relationismen som blev samtalsämnet. Sören ledde sakkunnigt samtalet så att det inte spårade ut. När Ulf börjar prata vet man aldrig vart det hamnar. Sandro hade som vanligt klara och tydliga reflektioner. T underhöll med språkliga innovativa experiment som utvecklar språksinnet.
Pita berättade om sina erfarenheter från sitt arbete med Bosse Widerberg. Lena förelästa om att Bosse och Tarkovskij arbetade relationistiskt. Det var inte karaktärerna som var i fokus under filminspelningarna. Det var de mellanmänskliga relationerna mellan skådespelarna som de båda regissörerna var mest intresserade av. Vi visste inte om Martin Buber inspirerat Andrej Tarkovskij och Bosse Widerberg. Det kanske inte var så troligt. Bosse var mest på verkad av François Truffaut.
Samtalet om Martin Buber ledde in på Bosse Widerbergs arbete. Ulf ifrågasatte Mårten Blomqvists antagande om att Bosse led av bipolär sjukdom i boken ”Höggradigt jävla excentrisk. En biografi över Bo Widerberg”. Sandro försvarade Blomqvist och menade att han inte tyckte det var speciellt framträdande i den boken. Lena fick lust att skriva något i DN om detta. Hon tyckte inte om att fokus blev om Widerberg var sjuk eller inte.
Pita berättade om hur underbart det var att arbeta med Bosse. Man kunde börja på morgonen och arbeta länge. ibland så länge att man vaknade på scenen nästa morgon.
Sören berättade om sitt arbete med Grotovskij som påminde om Martin Bubers relationsteorier. Sören gick och tänkte under en längre tid (en vecka) på Bubers: ” jag och du” när han vistades bland folk.
Sören serverade kaffe och kakor och T ledde vidare sina språkteorier med att ifrågasätta metaforen om pudeln som bara kan föreställa den värld som hon vistas i och inget annat i Martin Bubers anda.
Kvällen fortlöpte med livlig diskussion om Martin Bubers tankar om Vad är en människa? Pita berättade om en elev, 16 år, som skrivit ett manus med samma titel.
Lena fördjupade med att redogöra för vad Erland Josefsson berättade för henne hur Andrej kunde ge regianvisningar i Nostalgia. Skådespelarna instruerades att spela på ett sätt, sedan ett annat och ett tredje sätt. Sedan följde Tarkovskij upp det med att säga nu kör jag kameran och ni väljer hur ni vill spela.
Sandro har nästan läst färdigt boken om Bosse Widerberg och kommer sedan att återkomma med fler invändningar mot Ulf. Sören lyckades få stopp på Ulf och alla gick nöjda hem efter en härlig kväll med så många idéer att nästa gång kanske blir en film av Bosse. Kanske Joe Hill!

Ingen är särskilt lätt på foten. Små fiskar i Delsjön och mygg.

Småfiskarna simmar i solgläntan i den grunda och smala delsjöbäcken. Kråkorna kraxar, myggorna flyger vinglande omkring och tar sig ett redigt bett på mig och min kropp.
Solen lyser för full kraft och fågelsången är ibland öronbedövande hög.
På bänken med utsikt över Delsjön, senare, i sjön,
har det bildats krusiga mönster i det oändligt vackra blåa.
Det är vindstilla och skönt.
Ett högljutt pladdrande sällskap går snabbt med våldsamt
krasande i gruset på grusvägen.
Några andra diskuterar en ny sorts grill.
Fotnedsättningarna är våldsamt kraftiga.
Ingen är särskiljt lätt på foten.
Kanske under andra omständigheter.

Romansen gungade stormvågor på Lilla Bommens café i Göteborg

Det går en jordgubbe och svabbar sin fina stora segelbåt som ligger i hamn vid operan. Jag sitter på café lilla Bommen och njuter. Det är molnigt och något kylig vind blåser från väst. 
Mannen som svabbar har en virkad mössa på sig, Mössan har givits ett mönster som för att likna en jordgubbe.
Han ser sådär mys, pys, trevlig ut.
Han väntar besök, kanske.
Är det en operaprimadonna som skulle komma ut från Operan som snart sjungande skall stiga ned i segelbåtens kabyss.
Det blir en häftig romans mellan jordgubben och primadonnan. Så häftig att segelbåten gungar våldsamt fram och tillbaka. Det bildas tsunami-svallvågor  som sköljer över Lilla Bommens café.
Skönt för mig att det aldrig blev någon romans, på riktigt.
Jag hade tvingats cykla vidare dyngblöt.
Nu kunde jag torrskodd trampa hemåt på min hoj.

Cykel, flanera, studenter, idag onsdag 1 juni

Bli av med alla skräpiga tankar?
Tankar? Jag har inget bättre ord för det? Mysko shitskräpsom lagts där.
Ställer cykeln på Centralstationen.
Går mot Nordsta'n.
Nästan krockar med en person. In i Nordsta'n. Köper en jacka för 200 kr.
-halva reapriset.
Promenerar vidare längs Avenyn. Köper mig en vegburgare. Tänker att vad skulle hända om jag ringde Kjerstin som bor här. Slår bort den tanken.
Sätter mig på Stadsteaterns fik.
Runt omkring mig flockas föräldrar till studenter som larmar. Klädda i kostym, pimplar vin och pratar med välansade röster. Det är den charmiga medelklassen som jublar.
Studenterna vadar i fontänen, kring Poseidons fötter. Dock inte näck. Studentupprorets dagar har passerats för så länge sedan att det växt hellångt skägg på tiden som förflutit.
Studenterna liknar kopior av kopior av kopior, i all oändlighet av något som aldrig funnits.

Hoppet om en ljusnande framtid har aldrig varit längre bort.
Bättre att luta sig mot det hedonistiska arvet och bejaka sitt ego. Det blir inte bättre än så här! Mitt barnbarn Vilmer kommer att ha studentmössa och jag kommer att ha kostym och pimpla vin i bästa medelklasstil. Det är synd om människorna som Strindberg och  Schopenhauer skrev.
Promenerar nedför Avenyn igen möter Sven Wolter som kommer ut från restaurangen och han vänder och känner på en dörr till höger om restaurangen.
Dörren är låst!
Jag fortsätter och flanerar på Avenyn bland alla unga glada studenter. Minns min egen sorgliga ungdomstid som jag inte vill ha tillbaka. Jag hade också studentmössa. Vad hade hänt om jag inte hade burit en sådan ?
Studenterna hoppar och blåser rytmiskt i visselpipor. "När du ser hoppen vi gängar till toppen" rimmas det bl.a. på "veporna" som bekläder vagnarna.
Eller utan rim"Det här var kul".
En polis letar i en papperskorg. Samlar han på flaskor eller är han törstig?
Har lönerna för poliserna halkat efter?
Eller är det en säkerhetskontroll att det inte finns en bomb däri? I dessa radikaliseringens tider. Uppror och kravaller i Spanien bland unga. 45 % arbetslöshet. Spaniens arbetsgivare verkar ha tappat lusten eller vad det nu beror på?
Jag passerar ett stånd med polisen som arrangör. De har skrivit på anslag att de anställt personer med utomjordiskt ursprung som poliser. Det verkar vara en bra idé.
Solen gassar. Det är varmt och skönt. Kanalens vatten som flyter förbi bildar en härligt inslag i miljön med studentikosa  biltutningar och pop-musik från flaken på lastbilarna som kör runt i innersta'n.
Jag går nog vidare tillbaka till min cykel.

Jeppe på Berget av Fröa konstnärliga teater på Göteborgs Dramatiska, Göteborg

Satt på Bengans igår, tisdag 31 maj år 2011 och dricker San Pellegrinos kolsyrade vatten.
Skall till Göteborgs dramatiska för att se Fröas konstnärliga teaters uppsättning av Holbergs enaktare Jeppe på Berget skriven 1722. Den handlar om en nedsupen a-lagare som luras till att tro att han är härskare och fick bestämma över alla och allt. Alla säger att Jeppe super men ingen frågar varför? Den frågan brukar finnas med när pjäsen spelas.

Hur skulle det vara om jag var den som bestämde allt?
Det vore mycket bra!
På 1700 talet tyckte man inte att det var bra att vanligt folk bestämde.
Så kanske styrande tycker i hemlighet idag också. Tal på SKL:s(Sveriges kommuner och landsting) demokratidag 14 april 2011 av Birgitta Ohlsson, EU-minister inleds med citat av Winston Churchill "Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla andra".
Fröa konstnärliga teaters ensemble rör sig på scenen. Det är drygt en halvtimma kvar tills föreställningen ”Jeppe på Berget” skall börja.
Regissör Erik Otterberg sitter vid ljusbordet. Producent Fredrik Johansson finns överallt. Skådespelarna går omkring omklädda, småpratar med varandra. Ropar plötsligt till på någon eller ordnar med något som måste fixas.
Regissör Erik samlar ensembeln, stående i ring med armarna om varandra och alla utbrister i ett samlande ooooooiiiiiiiuuuuu.

Kjell Lundgren spelar Jeppe. Nille spelas av Joyce Åkerlund, Dahn Lindgren Jacob Skomakare, Sara Baronen, Leif Mattson Sekreteraren, Viktoria Burlind Malla. Jag tror mig tidigare ha sett någon uppsättning av Jeppe på berget på Stadsteatern men jag är inte säker på det!

Vad nervöst det är strax före teaterföreställningar. Outhärdligt,
vidrigt, avskyvärt, det vore bättre att dö. Varför? Varför? Dödslängtan?
Suck: oooooooooooo.....hhhhhhhhhhoh ....åååååppppppppphhhhhhhoooooo Helt underbart att göra!

Jeppe och hans hustru Nille som pucklar på honom med påken Mäster Erik.
Nille med sitt härligt målade ansikte, munnen så ihopsnörd och "trumpen". Nille är en sadist och otrogen jämnt!
Sekreteraren som spelas av en garvade musikal artist som i en biroll efter pausen så skickligt och virtuost rusar in som skvallerbytta och berättar för alla om Jeppes eskapader. Skomakaren porträtteras säkert och bra av Dahn. Joyce gestaltar sin dubbelroll magnifikt. Allvarligt ögonblick på slutet av föreställningen då jag håller andan när baronen skickligt spelar fram antydan att vi alla vill dö om härskaren så befaller.

Kjell spelar Jeppe med en urkraft som imponerar. Spelet mellan honom och hustrun Nille blev till ett tragikomiskt slappstick som fick mig att gapskratta och samtidigt sätta skrattet i halsen: så är det ju ibland!
Föreställningen blev så bra efter paus. Det blev högt tempo och mycket suggestivt spel.
Erik Otterbergs regi är imponerande. Han lyfter Holbergs klassiker in i samtiden. Jeppe på Berget engagerar och konfronterar mig: hur skall jag stå ut med vår samtid?
Eriks genialitet skapar en succé.
Christian Palm har gjort originalmusik! Den är bra! Oj!Oj!
Det finns inga ord för hur bra föreställningen blir!

Ungersk kulturfestival på 3våningen, Sockerbruket

Han har ingen formell utbildning. När han var tjugo år började han dansa. Han insåg att han alltid dansat. Ferenc Fehér kommer från Ungern. Hans solodansföreställning på 3våningen, Sockerbruket heter Exit Room(2009). Han dansar och har gjort koreografin. Description: ”The system will grind you. Isolate you, swallow you in one and chew you.: They say you can smile and grin on its table as a royal game. Its presence is verified by signs in EXIT. Musik av The corporation. Ljus: Zoltan Pelle.
Vridningar, tempoväxlingar, lek med käpp, ibland fysiskt naken, randiga kläder, akrobatiska inslag. Allt flödar fram i ett ständigt underhållande flöde. Skickligt, djärvt, färgrikt och rytmiskt blir det ett underbart möte med vår göteborska melankoli.

”Small Fights inside me, they win lose together(Janos Lackfi) Musik Balazs Barna. Hon dansar virtuost. Med ryggen mot oss startar hon “INSIDE OUT(2006)” impulsivt och direkt. Fingrar som kryper på golvet, spretar, darrar och med sin skickliga danskropp dansar och skapar dansaren Anna Reti sin soloföreställning som hon gjort koreografin till. Rök väller fram och hon utvecklar energi som gestaltar den starka kvinnan, vacker, sexig, intelligent och väldig. Hon strider för sin rätt i krigets dimmor och vinner,förlorar och vinner, igen. Ögonblicket med handen mot underliv bildar även könets fyrverkeri relief om förluster, sår och underbar glädje och lycka.

Kvällen igår kväll, to 26 maj 2011 på 3våningen blev så bra som jag kan önska mig.

She she pop och 7 systrar på Pustervik igår!

She she pop och 7 systrar på Pustervik igår!
Teaterkollektivets skådespelare agerar med struttande gång, stirrande blickar tillsammans med aktörer som är deras egna barn som leker live framför kameran och projiceras på skärmar inför pustervikspubliken.

She She Pop från Berlin spelade igår på Pustervik ”7 systrar”.

Skådespelaren Sebastian Bark läser ur Tjechovs ”tre systrar” samtidigt som de andra tre kvinnliga skådespelarna Johanna Freiburg, Lisa Lucassen, Ilia Papatheodorou och Berit Stumpf. agerar framför kameror.

Publiken får mest se dem projicerade, live, på en skärm.

Det är den fyrkantiga TV-bilden som vi vant får titta och uppleva föreställningen, med några få undantag.

Tyvärr är min upplevelse blandad. Tyvärr eftersom uppsåtet är så gott och välmenat.

Det kan bero på att jag inte är uppdaterad i Berlins genusdiskussion. Jag missar säkert många poänger.

Föreställningen är mycket sympatisk och engagerande. En ung generations komplicerade upplevelse av sin samtid, hur vi skall leva, meningen med livet, relationer till varandra, sex och barnen.

Allt detta upplevs som ett nervpåfrestande komplext och olösligt dilemma.
Trots det direkta publiktilltalet, charmigt engagerande intention och professionellt agerande faller föreställningen på att det är dåligt spelad teater.
Och det blir inte uthärdligt trots den goda tanken.

Det blir för mycket av deras egna privata dilemma. Engagerande för de som tillhör samma ”sekt”.

Föreställningen behandlar kvinnors relation till arbete. Kvinnorna ska tillhöra en generation av ”slackers”. En andra generation som har blivit uppfostrade av den feministiska rörelsen och som nu är befriade, emanciperade och välutbildade men arbetsmarknaden nonchalerar ändå deras medvetenhet.

De måste snällt anpassa sig till samhällets krav på normalitet och konventioner. Föreställningen är framarbetad i direkt samarbete med publik. Och varje scen har förhandlats fram i direkt samspel med publiken(någon gång?). Denna förhandling skedde i alla fall inte i gårdagens föreställning.
Teaterkollektivet söker efter mötesplatser där den enskildes och känsligheter kan erkännas som ett resultat av samhällets konstituerande?
Var kan analysen av ens levnadsvillkor sammanfattas frågar sig She she pop.
De, döttrarna(och sönerna) till den feministiska rörelsen har nu hunnit fåt egna barn. Och ställs inför en komplicerad värld med stora viktiga frågeställningar som pockar på!

Per Gynt, gen rep med mycket plastdekor

Per den Gyntige skådespelad av Per Sandberg hade genrep igår på Stadsteatern, som tvingas leva med minskade anslag för sin teater trots förra årets succéer. Allt ont kommer från den politiska succéregeringen ”Den borgerliga regeringen Reinfeldt och Borgs” ”sälja ut Sverige” ”och dra ned på offentliga utgifter” businessen. Vad skulle det mänskliga trollet Per Gynt säga om detta om han skulle uttala sig om grannlandet Sveriges nutida politiska ”mittentrend”?
Omständligt sätt att berätta att Stefan Metz uppsättning som har premiär idag, som Mikael van Reis uttalar sig om i dagens GP som ett måste att gå och se, verkar tvingas arbeta i nedskärningarnas utförslut och det passar väl inte denna mästerregissör egentligen.

Gen repet har en del kvalitéer men det räcker inte. Tyvärr! Måste jag gå och se den igen för att se om de kommer att hämta in det som saknas? Nej, jag tror inte att jag behöver det!

Inledningens vackra scenbild mot blå fond och med jätteplastformationen som bildar en mystisk jätte form, mjukt skulptural, genomskinlig som luft, lockar och förför. Min längtan väcks till det paradisiskt poetiskt fulländade. Där skulle jag vilja leva för evigt och älska jämt.

Det varar bara några minuter! Please mister dj! Kunde inte denna sceniska poetiska start, anslag, få lov att vara för alltid? Men tillbaka till den ack så vanliga naturalistiska vanliga lunken. Storyn om Per Gynt måste berättas med mycket inslag av psykologisk realism. Det har jag sett i andra uppsättningar många gånger tidigare på Stadsteatern. Det räckte inte då och det räcker inte nu!
Jag hade trevligt denna kväll ändå. Därför att det var kallt ute och jag behövde inte betala så mycket för teaterbiljetten eftersom det var genrep. Och det är alltid trevligt att titta på teater på Stadsteatern. Jag kommer gå dit många fler gånger trots ”nedskärningarnasSveriges” försök att sabotera alla offentliga institutioner och ”fria” grupper!