Vi ses på soptippen avslutade Horace Engdahl sitt anförande från författarförlagets scen på bokmässan, igår. Det var med anledning att han talade lite motvilligt, under uppmuntran från hans ciceron på scenen, om att mycket av det som skrivs är skräp men å andra sidan finns det saker som slängs som är värda att uppmärksamma. I hans senaste bok ”Ärret efter drömmen” skriver han bl.a. om en nästan helt bortglömd författare Madame de Staël som var ovän med Napoleon därför att hon var emot hans ”revolution” i sin bok Delphine(1802). Om man inte ger upp utan orkar läsa de ca 1000 sidorna som hennes roman omfattar belönas man av en dold kraft från detta bortglömda storverk.
Horace egna bok ”Ärret efter drömmen” med det vackra omslaget på framsidan är en glädje att börja läsa i. Framsidan är ”Hommage à Loie Fuller, 1992. Koreografi Margareta Åsberg, dansare Anja Birnbaum. Foto Helena Schmitz. Grafisk form Jan Biberg. Fram sidan består av tre foton på dansaren Anja Birnbaum när hon dansar i en oändlig stor vit klädesdräkt som rör sig i formationer som inte är möjliga att förstå. Hur kan dansarens rörelse få tyget att fara så välkomponerat i luften och bilda tre så sublima, vackra och fasansfulla foton.
Horace skriver om omdömets fria verksamhet i förordet som lika vacker som fantasins, och lika nödvändig. Boken består av artiklar och essäer han skrivit tidigare och som han samlat ihop och gett ut detta år.
Det finns detta vackra från kapitlet Undergångens lockelse. Att varje människa har en stjärna som lyser ute i rymden och när människan någon gång dör kommer denna stjärna i form av en ande och hämtar hennes själ från jordens stoft. När vi följer det vi kan kalla en inre röst då finns ett uttryck ”följa sin stjärna”. Om vi förnekar denna stjärna och jagar bort vår stjärnas ande söker vi skapa vår egna totala utplåning. Vi vill inte, då bara dö, utan inget av min personliga gärning skall finnas kvar efter denna personliga död.
Horace autograf i ”Ärret efter drömmen” ger en klang av en ande som värmer!
fredag 25 september 2009
Nakna gudinnor endast täckta av druvor dansande i en prunkande trädgård
Vad vår senaste tid visat är att ingenting är som förr! Redan de gamla grekerna erfor detta. Om jag får komma med ett exempel! Den nya generationens röst klingar med en ton som skriker i de gamla borgerliga makthavarnas öron och får deras ögon att spärras upp av vild förvåning. De tänker med Hägglundsk accent -Något sådant trodde jag inte att några människor kunde komma på att tänka och känna.
I tidningen Euroturk, nr 4 sid. 6-7. berättar en ung kille om sitt liv. Han föddes i Turkiet och kom till Sverige som liten projk till en svensk bondhåla i Östergötland. Där mötte han rasism och främlingsfientlighet varje dag. Han säger i artikeln ”dagarna var kantade med ord som turkjävel eller svartskalle”.
Han fick erfara hur det svenska främlingsfientliga samhället tvingade honom att ta vara på sig själv och överleva så gott det gick. Han arbetade på sin pappas restaurang men ville göra något nytt och lära sig mer av sådant han tyckte var utmanande. Hans arbetsvecka är omfattande! Två företag, läsa engelska, två träningar Krav-Mag” en israelisk kampsport för militärer, poliser och livvakter”, tre styrketräningspass och en pistolträning i veckan tar alla hans tid. Han har också gått med i Turkiska teaterföreningen.
Så var det väl inte på de gamla grekernas tid ändå. Då kunde man väl bara få sitta och sola sig och filosofera lite lätt i en prunkande trädgård tillsammans med delvis nakna gudinnor som dansade omkring ibland alla blomsterprakt med ljuvliga druvklasar i händerna, på huvuden, på axlarna, mellan brösten och täckande sina sköten med desamma. När den grekiske filosofen blev hungrig var det bara att stäcka ut handen och ta för sig.
I dagens GP står en recension av boken Den sista Greken av Aris Fioretos. Här nämns om en fruktansvärd händelse, blodbadet på Greker i Smyrna 1922 som ledde till en flykt till andra länder i exil.
Ack vad livet är svårt och krångligt ibland. Även om jag känner mig lite kvalmig i magen kanske jag skall dränka mig och mina tårar i Bokmässans i Göteborg flod av människor och böcker. Någon grekisk trädgård lär väl jag inte hitta runt hörnet här där jag är nu vid Redbergsplatsen eller så!
Druvbeklädda grekiska gudinnor är det helt klart brist på här i bygden.
I tidningen Euroturk, nr 4 sid. 6-7. berättar en ung kille om sitt liv. Han föddes i Turkiet och kom till Sverige som liten projk till en svensk bondhåla i Östergötland. Där mötte han rasism och främlingsfientlighet varje dag. Han säger i artikeln ”dagarna var kantade med ord som turkjävel eller svartskalle”.
Han fick erfara hur det svenska främlingsfientliga samhället tvingade honom att ta vara på sig själv och överleva så gott det gick. Han arbetade på sin pappas restaurang men ville göra något nytt och lära sig mer av sådant han tyckte var utmanande. Hans arbetsvecka är omfattande! Två företag, läsa engelska, två träningar Krav-Mag” en israelisk kampsport för militärer, poliser och livvakter”, tre styrketräningspass och en pistolträning i veckan tar alla hans tid. Han har också gått med i Turkiska teaterföreningen.
Så var det väl inte på de gamla grekernas tid ändå. Då kunde man väl bara få sitta och sola sig och filosofera lite lätt i en prunkande trädgård tillsammans med delvis nakna gudinnor som dansade omkring ibland alla blomsterprakt med ljuvliga druvklasar i händerna, på huvuden, på axlarna, mellan brösten och täckande sina sköten med desamma. När den grekiske filosofen blev hungrig var det bara att stäcka ut handen och ta för sig.
I dagens GP står en recension av boken Den sista Greken av Aris Fioretos. Här nämns om en fruktansvärd händelse, blodbadet på Greker i Smyrna 1922 som ledde till en flykt till andra länder i exil.
Ack vad livet är svårt och krångligt ibland. Även om jag känner mig lite kvalmig i magen kanske jag skall dränka mig och mina tårar i Bokmässans i Göteborg flod av människor och böcker. Någon grekisk trädgård lär väl jag inte hitta runt hörnet här där jag är nu vid Redbergsplatsen eller så!
Druvbeklädda grekiska gudinnor är det helt klart brist på här i bygden.
torsdag 24 september 2009
Det exakta!
Det finns skådespelare, kulturjobbare som övergav berättelsen, pjäsen, det skrivna och började forska i scenkonst på ett annorlunda vis. Studier som ledde till det exakta uttrycket och sedan har de missnöjt konstaterat att det uttrycket inte går att upprepa exakt likadant.
Alltid är det något som ändras vid upprepningen av det exakta. Sedan har man därför lämnat det exakta arbetet bakom sig och givit sig hän till improvisation.
Hur skall jag förstå detta!
Detta intensiva sökandet i scenkonst som lämnar de flesta TV-tittare bakom sig och som blir till endast för de som själva stött på samma sak.
Det finns en händelse med två teateraktörer som både studerat hos legendariska teatermän. De arbetade gemensamt tillsammans med det exakta sceniska uttrycket inom scenkonst hos dem själva. Den ena av de två tyckte att de inte kunde upprepa sina uttryck exakt.
Vad kan jag lära mig av detta intensiva forskande i något så trivialt som teater. Det kan vara ett sätt att höja upp teatern till en mer engagerad och mer värdefull mänsklig aktivitet!
Eller är det bara ett sätt att fördriva tiden på?
Frågor utan svar kan jag tro det är!
Livet är som det är och när magen krånglar blir det till att vara lite mer stilla.
Strunta i bokmässan och sitta och filosofera över det som man råkar finna i rymden!
Alltid är det något som ändras vid upprepningen av det exakta. Sedan har man därför lämnat det exakta arbetet bakom sig och givit sig hän till improvisation.
Hur skall jag förstå detta!
Detta intensiva sökandet i scenkonst som lämnar de flesta TV-tittare bakom sig och som blir till endast för de som själva stött på samma sak.
Det finns en händelse med två teateraktörer som både studerat hos legendariska teatermän. De arbetade gemensamt tillsammans med det exakta sceniska uttrycket inom scenkonst hos dem själva. Den ena av de två tyckte att de inte kunde upprepa sina uttryck exakt.
Vad kan jag lära mig av detta intensiva forskande i något så trivialt som teater. Det kan vara ett sätt att höja upp teatern till en mer engagerad och mer värdefull mänsklig aktivitet!
Eller är det bara ett sätt att fördriva tiden på?
Frågor utan svar kan jag tro det är!
Livet är som det är och när magen krånglar blir det till att vara lite mer stilla.
Strunta i bokmässan och sitta och filosofera över det som man råkar finna i rymden!
måndag 21 september 2009
"Tid för kultur" en del av den!
Efter att ha läst en sammanfattning och endast liten del av kulturpropositionen ”Tid för kultur”(kulturpolitiska propositionen)som igår överlämnades till riksdagen, så kom tårarna nästan.
Det är fantastiskt med att regeringen är så positiv! Det finns så många bra saker som skrivs bara på de första 20 sidorna.
Tänk om jag skulle våga luta mig bakåt och vila mig några veckor och bara lita på att allt blir bra i framtiden!
Den samhällsvision som finns i landet Sveriges ”väggar” vilar på folkrörelsegrund och garanterar på många vis en strävan till en vision om en bättre värld!
Varför blir jag ändå lite undrande, ändå? Är det mina livserfarenheter som gör sig påminda?
Kan det finnas en nedärvd nervositet som inte vill ta något för givet?
Det är nog bäst ändå, för säkerhets skull, att vi kavlar upp ärmarna och förbereder oss för att något kan hända som vi inte förstod när vi grät glädjetårarna nyss, som behöver oss, medvetna, vakna och spejande, sökande, multituda!
Det är kanhända bättre att meditera över livet som den ärevördige Spinoza lär ha sagt än att jag glädjestrålande över det svenska kulturmiraklet som så förföriskt behandlas i proppen låter mig slå sig till ro med vackra formuleringar!
Det blir nog att tugga, under svåra kval, i sig de resterande ca 130-140 sidorna av”Tid för kultur”. Jag får ta av min dyrbara tid för att snart ta mig tid att läsa in mig på ”Tid för kultur”, ”Tid” för att läsa in mig på ”Tid för kultur”. Det blir nog knappt tidlös läsning, om det nu gives någon sådan. Det kommer kosta mig dyrbar tid. Jag hoppas att tiden kröker sig lite så att jag kan förflytta mig bland textraderna i utredningen med inspiration, tempo och nytt livshopp!
Det är den så vanvördigt benämnda portföljmodellen som debatteras i mediadiset kring kulturproppen. Kommunen och regionerna ska ta över en mer översiktlig statlig kulturpolitik. Ju närmare groddammarna, tänker man, desto bättre ser man behoven. Varje groda blir på så vis kultur! KVALITETSBEGREPPET ville man inte ha kvar, men det blev ändå kvar. Ingen skillnad på kommersiellt inriktad kulturverksamhet och seriös kultur. Allt ingår i samma saliga röra. Det öppnar för fler entreprenörer som kan lockas att fiska i alltmer grumligt vatten och få ”portföljstöd” till sitt kulturfiske.
18 nya miljoner till nysatsningar lär vara några promille av kulturbudgeten. Fingervisningen är tydlig och platt. Och tvärtemot det horisontellt mulituda. Det är en krigsförklaring mot tankar om en kultur som strävar. Du kommer att må bättre av att spela med. Grumlighetens grumligheter svämmar över och gör det mesta till en platt pannkaka. Men med godis och listiga skattesänkningar går det mesta ned. De ä bare å svälj!
Det är fantastiskt med att regeringen är så positiv! Det finns så många bra saker som skrivs bara på de första 20 sidorna.
Tänk om jag skulle våga luta mig bakåt och vila mig några veckor och bara lita på att allt blir bra i framtiden!
Den samhällsvision som finns i landet Sveriges ”väggar” vilar på folkrörelsegrund och garanterar på många vis en strävan till en vision om en bättre värld!
Varför blir jag ändå lite undrande, ändå? Är det mina livserfarenheter som gör sig påminda?
Kan det finnas en nedärvd nervositet som inte vill ta något för givet?
Det är nog bäst ändå, för säkerhets skull, att vi kavlar upp ärmarna och förbereder oss för att något kan hända som vi inte förstod när vi grät glädjetårarna nyss, som behöver oss, medvetna, vakna och spejande, sökande, multituda!
Det är kanhända bättre att meditera över livet som den ärevördige Spinoza lär ha sagt än att jag glädjestrålande över det svenska kulturmiraklet som så förföriskt behandlas i proppen låter mig slå sig till ro med vackra formuleringar!
Det blir nog att tugga, under svåra kval, i sig de resterande ca 130-140 sidorna av”Tid för kultur”. Jag får ta av min dyrbara tid för att snart ta mig tid att läsa in mig på ”Tid för kultur”, ”Tid” för att läsa in mig på ”Tid för kultur”. Det blir nog knappt tidlös läsning, om det nu gives någon sådan. Det kommer kosta mig dyrbar tid. Jag hoppas att tiden kröker sig lite så att jag kan förflytta mig bland textraderna i utredningen med inspiration, tempo och nytt livshopp!
Det är den så vanvördigt benämnda portföljmodellen som debatteras i mediadiset kring kulturproppen. Kommunen och regionerna ska ta över en mer översiktlig statlig kulturpolitik. Ju närmare groddammarna, tänker man, desto bättre ser man behoven. Varje groda blir på så vis kultur! KVALITETSBEGREPPET ville man inte ha kvar, men det blev ändå kvar. Ingen skillnad på kommersiellt inriktad kulturverksamhet och seriös kultur. Allt ingår i samma saliga röra. Det öppnar för fler entreprenörer som kan lockas att fiska i alltmer grumligt vatten och få ”portföljstöd” till sitt kulturfiske.
18 nya miljoner till nysatsningar lär vara några promille av kulturbudgeten. Fingervisningen är tydlig och platt. Och tvärtemot det horisontellt mulituda. Det är en krigsförklaring mot tankar om en kultur som strävar. Du kommer att må bättre av att spela med. Grumlighetens grumligheter svämmar över och gör det mesta till en platt pannkaka. Men med godis och listiga skattesänkningar går det mesta ned. De ä bare å svälj!
lördag 19 september 2009
Multitud teater
Arthur Schopenhaur(1788-1860) skriver om livsviljan, Benedict Spinoza (1632-1677) menade att allt har en drift eller kraft som han kallade conatus.
I teatern låg en kraft som min vän i vår filosofistudiecirkel påminde oss om som fanns i den antika teatern där människan ställdes inför det omöjliga dilemmat på scen och då menade man att inför detta olösliga dilemma utvecklades och växte människan.
I vår samtid, är det den multituda teatern som skall till? Antoni Negri idag levande filosof skrev om att människor horisontellt samverkar med olika åsikter för ökad frihet i mulituder. Multituden kan aldrig bli hirarkisk!
Skulle teatern också kunna verka i samma riktning är då min fråga?
Negri skrev i Porslinsfabriken sid. 48 ”Multituden måste således tänkas som en ickeorganisk, differentierad och kraftfull mångfald.”
Klarar vår underhållsindustri sådan teater utan att vrida sig i plågor.
Skulle inte denna ”Funky business”(underhållsindustrin) bli alldeles konfys och spy galla över detta lik en Hägglunds litania över kulturradikaler?
Vi, människor står inför stora dilemmat om klimatförändringar och stora pågående förändringar av vår miljö. Hur skall då vårt nya medvetande hos människor kunna skapas som skall klara av dessa stora öden och dilemma?
Vad gör underhållningsindustrin för att locka människor till ny förståelse?
Står, sjunger, dansar, filmar och agerar man med händerna i kors likt en döende svan som istället för att meditera över livet, mediterar över mänsklighetens långsamma död, i passivitetens tecken?
Låt oss underhålla oss till döds det finns ändå ingen ljusning i fjärran eller hur tänker man?
Skulle underhållsindustrin förbanna den multituda teatern lite i samma anda som förbannelsen över Benedict Spinoza ”Förbannad vare han om dagen, förbannad om natten, förbannad då han sover, förbannad då han stiger upp. Förbannad vare hans utgång och ingång. Må herren aldrig förlåta honom!”(Gunnar Fredriksson 20 filosofer sid. 57).
Ingen idé att jag misströstar om detta! Det är egentligen inte intressant. Den multituda teatern uppstår och utvecklas så klart oberoende av Funky Business industrin.
Det blir kanske i likhet med Spinozas ”under evighetens synvinkel”, ”sub specie aeternitatis” som visheten uppstår när människan och teatern är redo.
Churchill lär ha menat, berättar en vän i filosoficirkeln, att håll teatrarna öppna även om det är krig! Den andre säger som svar men vi behöver alla resurser till kriget! Churchill lär ha svarat något ungefär som att om vi stänger teatrarna finns det heller ingen anledning att föra något krig mot Tyskland heller!
Kultur är viktigt och den måste vi försvara. På måndag läggs kulturpropositionen fram. Undrar om man inser betydelsen av att agera, måla, filma, dansa, skådespela, musicera?
Det får vi se!
I teatern låg en kraft som min vän i vår filosofistudiecirkel påminde oss om som fanns i den antika teatern där människan ställdes inför det omöjliga dilemmat på scen och då menade man att inför detta olösliga dilemma utvecklades och växte människan.
I vår samtid, är det den multituda teatern som skall till? Antoni Negri idag levande filosof skrev om att människor horisontellt samverkar med olika åsikter för ökad frihet i mulituder. Multituden kan aldrig bli hirarkisk!
Skulle teatern också kunna verka i samma riktning är då min fråga?
Negri skrev i Porslinsfabriken sid. 48 ”Multituden måste således tänkas som en ickeorganisk, differentierad och kraftfull mångfald.”
Klarar vår underhållsindustri sådan teater utan att vrida sig i plågor.
Skulle inte denna ”Funky business”(underhållsindustrin) bli alldeles konfys och spy galla över detta lik en Hägglunds litania över kulturradikaler?
Vi, människor står inför stora dilemmat om klimatförändringar och stora pågående förändringar av vår miljö. Hur skall då vårt nya medvetande hos människor kunna skapas som skall klara av dessa stora öden och dilemma?
Vad gör underhållningsindustrin för att locka människor till ny förståelse?
Står, sjunger, dansar, filmar och agerar man med händerna i kors likt en döende svan som istället för att meditera över livet, mediterar över mänsklighetens långsamma död, i passivitetens tecken?
Låt oss underhålla oss till döds det finns ändå ingen ljusning i fjärran eller hur tänker man?
Skulle underhållsindustrin förbanna den multituda teatern lite i samma anda som förbannelsen över Benedict Spinoza ”Förbannad vare han om dagen, förbannad om natten, förbannad då han sover, förbannad då han stiger upp. Förbannad vare hans utgång och ingång. Må herren aldrig förlåta honom!”(Gunnar Fredriksson 20 filosofer sid. 57).
Ingen idé att jag misströstar om detta! Det är egentligen inte intressant. Den multituda teatern uppstår och utvecklas så klart oberoende av Funky Business industrin.
Det blir kanske i likhet med Spinozas ”under evighetens synvinkel”, ”sub specie aeternitatis” som visheten uppstår när människan och teatern är redo.
Churchill lär ha menat, berättar en vän i filosoficirkeln, att håll teatrarna öppna även om det är krig! Den andre säger som svar men vi behöver alla resurser till kriget! Churchill lär ha svarat något ungefär som att om vi stänger teatrarna finns det heller ingen anledning att föra något krig mot Tyskland heller!
Kultur är viktigt och den måste vi försvara. På måndag läggs kulturpropositionen fram. Undrar om man inser betydelsen av att agera, måla, filma, dansa, skådespela, musicera?
Det får vi se!
onsdag 16 september 2009
Panto i Göteborg
Panto finns nu i Göteborg. Panto har rötter i harlekinad(harlequinade) och blev korsbefruktad av den viktorianska musik hall. Det är en engelsk tradition som ofta ger
små barnen det första mötet med teater. Väsentligen är innehållet klassiska sagor som Askungen, Alladin m.fl. Barnen får gripa in i handlingen med burop om en karaktär är elak eller heja på rop(join in or die). Man drar in moderna element från film och TV t.ex. karaktären Darth Vader. Huvudrollen pojken spelas av en flicka, och kvinnan/flickan(Pantomime Dame) av en medelålders man.
Det är fars, melodram och satir!
Denna engelska tradition har fått en uttolkare i Göteborg teatergruppen Big Wind. I England blir det ofta första teatermötet för barn. Det är lite av musical Hall över det. Det lånar ofta populära uttryck och karaktärer från film och TV. Gärna satirisk, underhållande och spelar med, som görs med en bekväm och snäll estetik. Lite dans, lite sång lite dialog och lite gymrörelser skapar en bedårande mischmasch!
Big Wind heter som sagt gruppen som annamat detta på ett, så vitt jag förstår, bra vis. Lina Persson spelar galant, charmant, snyggt, balanserat askungen. Hennes kroppslighet och balans i varje ögonblick minner drömskt om något som jag kunde ha varit med om men nog aldrig varseblivit tidigare. Hon präglar föreställningen om Askungen och skapar den spänning som räddar den från att bli för mycket av ”Funky Bussines” och gottköpsartad. Johanna Ehn spelar sin huvudkaraktär med fysisk spänst som påminner om aerobicpass på gym. Hon kreerar i rollen Knapp idyll, komik och busighet som ger för handen en karaktär som är klassiskt stödjande till Askungen och samtidigt är lite av en loser. Johannas karaktär identifierar jag, den vanliga människan, mig med. Rollen som medmänsklig slitvarg som försöker ordna tillvaron så att den går att leva i gestaltar hon pricksäkert.
Ola Karlberg växlar roller och använder den medelålders skådisens aura i sitt gestaltande av barnteaterkaraktörer med knotig kropp och lustig mimik. Han skapar välbehag, trygghet och vänlighet som de små barnen igenkännande lockas med. Haaan är ett riktigt löjtnants hjärta(Dicentra spectabilis) för barnen, om man lånar blomsterspråk från en perrenn i trädgården. Erik Dahl som åtråvärd prins har något av Don Quijote över sig! Hans kantighet och spattighet blir en underbar kunglighet som ger ett vänligt tilltal till publiken.
Publiken bjuds in att bua åt de stygga och heja på de snälla. Publiken stryks medhårs vilket man måste om man skall spela för små barn inbillar jag mig.
De fina dräkterna och den underfundiga scenografin är skapade av Per Agelii, Karin Agelii och Kicki Lindbeck. Färggranna kostymer i silver, guld, svart, blått och grått drar åt teater i” the good old ways” anda. Scenografin är kongenial och gör det bara ännu mer gammalmodigt utan att för den skull bli mossig.
Sören Larsson och Stina Hedbergs iscensättning har förstärkt det slapsticksaktiga i snabba snärtiga vändningar. Det tillsammans med Erik Dahls tonsättning skapar ett helgjutet intryck. Ola Karlberg Lyse och Beate Persdotter Lökens manus har lyckats med att få med samtiden med konnotationer, bibetydelser som vätter mot populära karaktärer, slagfärdiga taluttryck och stämningar från filmer och TV serier!
små barnen det första mötet med teater. Väsentligen är innehållet klassiska sagor som Askungen, Alladin m.fl. Barnen får gripa in i handlingen med burop om en karaktär är elak eller heja på rop(join in or die). Man drar in moderna element från film och TV t.ex. karaktären Darth Vader. Huvudrollen pojken spelas av en flicka, och kvinnan/flickan(Pantomime Dame) av en medelålders man.
Det är fars, melodram och satir!
Denna engelska tradition har fått en uttolkare i Göteborg teatergruppen Big Wind. I England blir det ofta första teatermötet för barn. Det är lite av musical Hall över det. Det lånar ofta populära uttryck och karaktärer från film och TV. Gärna satirisk, underhållande och spelar med, som görs med en bekväm och snäll estetik. Lite dans, lite sång lite dialog och lite gymrörelser skapar en bedårande mischmasch!
Big Wind heter som sagt gruppen som annamat detta på ett, så vitt jag förstår, bra vis. Lina Persson spelar galant, charmant, snyggt, balanserat askungen. Hennes kroppslighet och balans i varje ögonblick minner drömskt om något som jag kunde ha varit med om men nog aldrig varseblivit tidigare. Hon präglar föreställningen om Askungen och skapar den spänning som räddar den från att bli för mycket av ”Funky Bussines” och gottköpsartad. Johanna Ehn spelar sin huvudkaraktär med fysisk spänst som påminner om aerobicpass på gym. Hon kreerar i rollen Knapp idyll, komik och busighet som ger för handen en karaktär som är klassiskt stödjande till Askungen och samtidigt är lite av en loser. Johannas karaktär identifierar jag, den vanliga människan, mig med. Rollen som medmänsklig slitvarg som försöker ordna tillvaron så att den går att leva i gestaltar hon pricksäkert.
Ola Karlberg växlar roller och använder den medelålders skådisens aura i sitt gestaltande av barnteaterkaraktörer med knotig kropp och lustig mimik. Han skapar välbehag, trygghet och vänlighet som de små barnen igenkännande lockas med. Haaan är ett riktigt löjtnants hjärta(Dicentra spectabilis) för barnen, om man lånar blomsterspråk från en perrenn i trädgården. Erik Dahl som åtråvärd prins har något av Don Quijote över sig! Hans kantighet och spattighet blir en underbar kunglighet som ger ett vänligt tilltal till publiken.
Publiken bjuds in att bua åt de stygga och heja på de snälla. Publiken stryks medhårs vilket man måste om man skall spela för små barn inbillar jag mig.
De fina dräkterna och den underfundiga scenografin är skapade av Per Agelii, Karin Agelii och Kicki Lindbeck. Färggranna kostymer i silver, guld, svart, blått och grått drar åt teater i” the good old ways” anda. Scenografin är kongenial och gör det bara ännu mer gammalmodigt utan att för den skull bli mossig.
Sören Larsson och Stina Hedbergs iscensättning har förstärkt det slapsticksaktiga i snabba snärtiga vändningar. Det tillsammans med Erik Dahls tonsättning skapar ett helgjutet intryck. Ola Karlberg Lyse och Beate Persdotter Lökens manus har lyckats med att få med samtiden med konnotationer, bibetydelser som vätter mot populära karaktärer, slagfärdiga taluttryck och stämningar från filmer och TV serier!
måndag 7 september 2009
Trettondagsafton-vad du vill, har jag inte sett ännu!
Trettondagsafton-vad du vill av Wiiliam Shakespeare spelas nu på Stadsteatern. Stefan Metz regisserade. Jag har ännu inte sett föreställningen på Stadsteatern.
Jag har däremot läst Tomas Forsers recension av den samme. Han skriver att man på Stadsteatern vet hur man skall få publik till Stora scenen. Stadsteatern har lagt sig mitt i något som kallas för queerfåran. Det benämns i recensionen för mainstream teaterideologi lite vid sidan av kungariket Björk- och Hägglund .
Jag, Ulf, lider lite, då jag läser denna recension, med Stadsteatern som måste ta hänsyn till så många viljor och krafter utanför teatern för att få utöva sitt konstnärliga arbete.
Jag vill ju möta konstnärer som inte tar så mycket hänsyn jämnt.
Teaterrecensionens rubrik lyfter fram att det är ”En massaker av könsschabloner och förutfattade meningar. De utmanande frågorna gör sig inte riktigt hörda – men det får man ta en så här visuellt stark och generös föreställning”.
Tomas fortsätter med att uttrycka meningar som lagom utmanande och spelbart.
Det formuleras i recensionen tankar kring vad teatern är! Platsen för förvandlingar, byten av perspektiv, drömmar som dröms vakna och inte minst en relativisering av nötta, slitna vanor!
Helt överrens är recensenten inte med inriktningen på skådespelarnas gestaltning av rollkaraktären Olivia, tjänsteflickan Maria och Tobias Rap. Det är Per Sandberg, Fredrik Evers och Carina M. Johansson som medvetet skådespelat rollkaraktärerna med en ”utvändighet och tydlighet” som inte riktigt övertygat honom!
Forser saknar tillräcklig emfas på raffinemanget kring förvirrande tvehågsenhet med förväxlingarna bror, syster, lockande jungfru och skön pojke.
Den mer lyriska komedin ersätts lite av en mer burlesk sådan!
Rollkaraktären Malvolio som är den sorgliga skepnaden, fåfängligheten personifierad blir fast i förnedring när skådespelet medvetet inbromsas och han fastnar i sin slutliga förödmjukelse.
Skådespelareskan Mia Höglund-Melin gestaltade sin roll Viola så att uppsättningen undviker funky business(min benämning) som Tomas i recensionen kallade för att undvika fällan att vara för mycket gottköpsaktig.
På mig verkar inte föreställningen ha skapat någon ny konstnärlig sensation. Det var kanske inte heller meningen. Men vad är då meningen?
Den frågan kan jag nog inte ställa på en föreställning jag inte alls ha sett!
Nej! Teaterkritikern har mycket positivt att säga om pjäsen! Höglund-Melins storartade porträtt, Thomas Nystedt gör en av sina bästa rollprestationer någonsin. Och en ny succé förutses med denna underbara uppsättning som det verkar!
Trots att inte några klimatfrågor, världssvält eller frågor om vad de fattigaste kulturarbetarna i Göteborg skall göra för att överleva ställs verkar det finnas skäl att varsebli denna uppsättning.
Recensenten tror att till yrket utbildade lärare och deras elever, politiker från kommunen vanliga människor kommer att vilja besöka denna stadsteateruppsättning.
Pjäsen är utmanande, men inte för mycket, så att den passar så många olika människor.
Passar den mig? Jag tar mig i min hästsvans och drar i mitt hår!
Det kan nog gå att jag och min svans går dit!
Jag skiljer mig inte mer från de flesta andra än att jag har en sådan hårfrisyr!
Fast skägg har jag också!
Blir jag för annorlunda då?
Nej, jag får ta risken denna gång!
Hurra! Hurra! Hurra för Stadsteatern!
Mycket publik! Mycket publik! Mycket Publik!
Jag har däremot läst Tomas Forsers recension av den samme. Han skriver att man på Stadsteatern vet hur man skall få publik till Stora scenen. Stadsteatern har lagt sig mitt i något som kallas för queerfåran. Det benämns i recensionen för mainstream teaterideologi lite vid sidan av kungariket Björk- och Hägglund .
Jag, Ulf, lider lite, då jag läser denna recension, med Stadsteatern som måste ta hänsyn till så många viljor och krafter utanför teatern för att få utöva sitt konstnärliga arbete.
Jag vill ju möta konstnärer som inte tar så mycket hänsyn jämnt.
Teaterrecensionens rubrik lyfter fram att det är ”En massaker av könsschabloner och förutfattade meningar. De utmanande frågorna gör sig inte riktigt hörda – men det får man ta en så här visuellt stark och generös föreställning”.
Tomas fortsätter med att uttrycka meningar som lagom utmanande och spelbart.
Det formuleras i recensionen tankar kring vad teatern är! Platsen för förvandlingar, byten av perspektiv, drömmar som dröms vakna och inte minst en relativisering av nötta, slitna vanor!
Helt överrens är recensenten inte med inriktningen på skådespelarnas gestaltning av rollkaraktären Olivia, tjänsteflickan Maria och Tobias Rap. Det är Per Sandberg, Fredrik Evers och Carina M. Johansson som medvetet skådespelat rollkaraktärerna med en ”utvändighet och tydlighet” som inte riktigt övertygat honom!
Forser saknar tillräcklig emfas på raffinemanget kring förvirrande tvehågsenhet med förväxlingarna bror, syster, lockande jungfru och skön pojke.
Den mer lyriska komedin ersätts lite av en mer burlesk sådan!
Rollkaraktären Malvolio som är den sorgliga skepnaden, fåfängligheten personifierad blir fast i förnedring när skådespelet medvetet inbromsas och han fastnar i sin slutliga förödmjukelse.
Skådespelareskan Mia Höglund-Melin gestaltade sin roll Viola så att uppsättningen undviker funky business(min benämning) som Tomas i recensionen kallade för att undvika fällan att vara för mycket gottköpsaktig.
På mig verkar inte föreställningen ha skapat någon ny konstnärlig sensation. Det var kanske inte heller meningen. Men vad är då meningen?
Den frågan kan jag nog inte ställa på en föreställning jag inte alls ha sett!
Nej! Teaterkritikern har mycket positivt att säga om pjäsen! Höglund-Melins storartade porträtt, Thomas Nystedt gör en av sina bästa rollprestationer någonsin. Och en ny succé förutses med denna underbara uppsättning som det verkar!
Trots att inte några klimatfrågor, världssvält eller frågor om vad de fattigaste kulturarbetarna i Göteborg skall göra för att överleva ställs verkar det finnas skäl att varsebli denna uppsättning.
Recensenten tror att till yrket utbildade lärare och deras elever, politiker från kommunen vanliga människor kommer att vilja besöka denna stadsteateruppsättning.
Pjäsen är utmanande, men inte för mycket, så att den passar så många olika människor.
Passar den mig? Jag tar mig i min hästsvans och drar i mitt hår!
Det kan nog gå att jag och min svans går dit!
Jag skiljer mig inte mer från de flesta andra än att jag har en sådan hårfrisyr!
Fast skägg har jag också!
Blir jag för annorlunda då?
Nej, jag får ta risken denna gång!
Hurra! Hurra! Hurra för Stadsteatern!
Mycket publik! Mycket publik! Mycket Publik!
torsdag 3 september 2009
Petra Revenue log när pjäsen "När kriget kom till Partille" förhandsvisades på Teater Trixter
Ikväll var jag på ombudskväll hos Teater Trixter! De visade en kvart, som förhandsvisning, av föreställningen” När kriget kom till Partille”. De bjöd mycket frikostigt på vin, korv o godis. David Bolander spelade på orgel och sjöng, ett slags förspel i den underbara foajén på Teater Trixter, psalmer utan att de inbjudna gästerna egentligen riktigt reagerade med sin uppmärksamhet. Den frånvaron som psalmerna skapade på teatern beror kanske på vårt moderna förhållande till underhållning, såpor, filmer, rockkonserter, frågeprogram och danstävlingar på tv. Det skapar en förslappning av vår koncentration. Psalmer och orgelspel närmar sig det heliga på något vis. Och hur mycket sådana upplevelser innehåller vår moderna varseblivning egentligen. Ingen alls skulle jag vilja säga!
Vi bjöds sedan in till att se 15 minuter av teaterföreställningen ”När Kriget kom till Partille”.
Vi fick se ett utdrag ur ett drama om ett par som lever i ett hus i Partille. Mannen har utan sin hustrus vetskap bjudit in en mäklare som rumsterar i huset med en närig blick och slipprig, hal argumentation.
Efter detta bjöds vi in, och uppmuntades till diskussion.
Petra berättade om någon hon kände som hatade tomtar! Och samlade in sådana och lade dem i en container i Partille! Hon kände också en person som var mycket olycklig i Partille! Detta lite grand som bakgrund till varför Partille är med som ett förhållande och geografisk terräng.
Pjäsen ”När kriget kom till Partille” spelades på Stadsteatern i början av 2000 talet men mer åt som en fars, berättade ensemblen vidare!
Det blir roligt och spännande att se pjäsen när den spelas i sin helhet!
Vi bjöds sedan in till att se 15 minuter av teaterföreställningen ”När Kriget kom till Partille”.
Vi fick se ett utdrag ur ett drama om ett par som lever i ett hus i Partille. Mannen har utan sin hustrus vetskap bjudit in en mäklare som rumsterar i huset med en närig blick och slipprig, hal argumentation.
Efter detta bjöds vi in, och uppmuntades till diskussion.
Petra berättade om någon hon kände som hatade tomtar! Och samlade in sådana och lade dem i en container i Partille! Hon kände också en person som var mycket olycklig i Partille! Detta lite grand som bakgrund till varför Partille är med som ett förhållande och geografisk terräng.
Pjäsen ”När kriget kom till Partille” spelades på Stadsteatern i början av 2000 talet men mer åt som en fars, berättade ensemblen vidare!
Det blir roligt och spännande att se pjäsen när den spelas i sin helhet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)