Följetong del 81: Vävlagarens visonära tystnad

Professorn satt och tänkte.Förlorade drömmar som finns kvar. Hur skall jag förtälja? När jag lade och slumrade lossade minnesfragment hos mig med ålder på minst 46 år; av en man, farfar, som låg, i kanske trettiårsåldern, i sin slaf och vilade. En bild av en lång, ganska mager, ganska fysisk stark, tålig, psykisk stark, som andades med djupa långa andetag.  Det fanns en ro över honom som förvånade. Han visste något som han med förvissning fortsatte att framleva. Den aktoriteten strålade ut från honom där han låg och vilade. Det luktade hårig stark man från honom som visste hur man gjorde. Baktalad som han blev verkade han ändå ta även det med jämnmod. Han bara låg och var där i slafen som en naturkraft i förbindelse med alltet. Det stod ett sken från honom om en dröm som gick förlorad hos de flesta men strålade ut från honom i tystnad. Också som ett minnesfragment som han ljudlöst utsände från i sin tur en redan försvunnen tid för den som kunde motta ett sådan påminnelse om rörelsens drömmar. Det utsände sänder fortfarande, inget särskilt med det som han kunde ha sänt ut om det hade funnits anledning till. Vikingars styrka ven genom århundrade av arbete och bildning. Vävlagaren läste jämt och det laddade tystnaden med kraft som få hade på den tiden och idag. Det att läsa det är den viktigaste sysselsättningen en människa kan göra, även fabriksarbetaren; vävlagare Gunnar visste detta och gjorde det. Det gjorde att han visste något som utsände budskap om liv och lust.

Följetong del 78

Debatten i Sverige har ruttnat innifrån.För många inbördes beundrare.  Det är en röta som har med spöket kulturvänsterspöket. Detta röda skynke har man viftat med i fyra decennier. Och det verkar fortfarande funka för de yra mössornas gäng. Men hur länge till? Ja den som visste det hade kunnat skriva något vettigt men fortfarande blev allt stoppat av de borgerliga åsiktsmonopolen som styr i Sverige. Till dess får jag hålla på med kroppen och måleriet och avhandlingen. Professorn märkte efter ett tag att träningen gav resultat. Nu tyckte han att han måste bestämma sig om han ville träna upp sin kropp så mycket som han insåg han var på väg att göra. Han såg sig själv i en vision som en mycket muskulös person som måste träna så mycket som han gjorde nu för att underhålla en sådan framtida muskulöst människomuskelknutte. Det gjorde han tveksam men han fortsatte ändå att träna samtidigt som han reflekterade och diskuterade med folk på olika cafeér om vilket som var vettigast. När han stannade och andades ut vid Louvren såg han hur folk nästan beundrande tittade på honom. Det var också något att stå ut med. Ville han bli beundrad som en jäkla cirkushäst? Det började torna upp sig en del frågor som han hade snubblat på. Han förstod att han haft för mycket fokus på sig själv. Det var dags att bry sig om världen istället. De svenska tidningarna verkade hade gått i stå fullständigt. Vad skulle han läsa. Han hade försökt sig på Cecilia Gyllenhammars nyaste roman men hade fastnat och tröttnat på hennes perspektiv på världen. Nej, nu måste något hända. Det kände han när han joggade tillbaka till hotellet som nu  mer och mer kändes som hans hem.

Följetong del 77

Det hände att jag ibland fick applåder.  -Jag börjar bli artist. -En gatuartist som löper och i denna aktivitet får uppmuntran. Särskilt ofta hände det på Champs Elysees. Han tänkte på dialogen med Jeanette som de haft under älskogen. -Lite  mer här! -Så? -Nja! -Bättre så? -Mjau! -Voff! -Nu kan du sticka in den. Och fort skall det gå. Jag börjar bli trött. Vad skall du göra sedan? -Börja motionera mer? -Du kan hålla på lite till! Sedan har jag fått tillräckligt av dig. Oj! Där satt den! Jag  hör av mig om det blev nåt och det är inte ditt fel.  Jag vill ha barn men det är inte så lätt att få män att ställa upp nuförtiden på så lösa boliner som jag vill ha det på. Jag är ingen familjekvinna precis. Det betyder inte att jag är lätt på foten. Jag väljer mina partner med omsorg. Men ibland så motsvarar de inte mina förväntningar ändå. Hon blinkade försmädligt och retsamt åt honom. -Jag kommer att förbättra mig om du har lust igen. -Med en gång? -Japp! -Det vill jag inte trots det gentila erbjudandet. Jag är hungrig och nöjd med deömmen som du sått i mig med besked. Hon slängde snabbt på sig sina kläder och gick iväg med lite av mig inne i henne. Hon kanske ändå hade dålig kondition trots sin vackra kropp. Det kanske finns många som behöver förbättra sin ork. Inte bara jag. Jag behöver lära mig mer om kvinnan för att jag skall bli nöjdare.

Följetong del 78: Edith!

Han undrade om hur mycket av kroppsrörelserna påverkats av dunka dunka musiken. Hos den musiken fanns det en monoton upprepning som intensivt lockade med ett slags extas. Musiken kunde sägas vara linjär och fyrkantig som sedan kunde understödjas av det industriella i de maskiner som fanns på gymmen. Detta tillsammans hade skapat våra kroppar och dess rörelser såsom de såg ut och utfördes idag. Det fanns inte så mycket mer att välja på. Han studsade omkring på gator och torg med musik i öronen. Ibland föresvävade det honom att han skulle springa mer dansant. Kanske inspireras av balett eller med folkliga danser. Ibland tog han några luftsprång och tänkte på hur dansören inom baletten kunde se ut. Då hände det att han möttes av skratt. Senast det hände var när han passerade Place de Pigalle och han seglade genom luften smamtidigt som han tänkte på att Edith Piaf stått här oxh sjungt med sin starka utrycksfulla mästerliga stämma. Hon var världens bästa sångare. Ingen hade överträffat henne och det det var på dessa gator och torg som hon utvecklat sin genialitet.

Följetong del 77:Flax!

Professorns vilda eskapader i Paris ändades med en chock. Jeanette tyckte synd om honom. Hennes kritik av hans kropp hade drabbat honom och det tyckte han var värt en mässa. -Ingenting blir som planerat. -Och som man tänkt sig. Han skrattade samtidigt som han skelade så där som han gjorde ibland utan att visste om det egentligen. Han började observera hur invånarna i Paris motionerade på gator och torg. Hur de satt på cafeér. Fotnedsättning, armföring, kroppshållning. Han faschinerades ofta av ganska magra personer som inte var muskulösa. Muskler tyckte han var inte så, hur man nu skall utrycka det,engagerande, lite tröttsamma. Höftens rörelser, låren eller länderna som han tyckte var en vackrare benämning, brösten, armarna, nacke, käkben, huvud, ja han blev intresserad av allt. Kroppens förhållande till den raka linjen och fyrkanten som han visste var det egentliga idealet och hade varit så länge. Löpning kunde ske med en studsande rytm, foten stumt i marken och armarna flaxande, huvudet stelt fastsatt på halsen. Det såg ofta krampaktigt och plågsamt ut. Det fanns ett lidande i löpprocessen som förundrade honom. Detta måste undersökas. Han flyttade ut morgongymnastiken nu påklädd och tillade löpning med armflax. 

Följetong del 75

Han måste erkänna att allt cafésittande trots promenader hade satt sina spår.  -Jag skall måla av dig. Jag skall inte matcha dig och din kropp -Nej, det betackar jag mig för. Men du är charmig om du bara hade varit i en bättre form hade jag nog varit intresserad. Men i brist på bättre så... -Ja, ibland får man ta vad som erbjuds. -Du är gullig! Måla mig! Han målade länge. Hon skiftade positioner och han måste erkänna att hon väckte lust och sinnena hos honom glödde. Hon blev mycket förvånad nästan chockad. -Är det jag? -Jag är en riktig målarkludd! -Nej, nej, nej så menade jag inte men jag visste inte att du såg mig så. Hon slängde sig om armarna på honom och det ena ledde till det andra. Och det var trevligt. När han såg henne triumferande promenera ut nästa morgon med en av hans målningar under armen kände han sig på ett oförklarligt sätt ganska stolt. Nu är jag fast för alltid på detta hotell tänkte han högt. Det kommer trots allt bli dyrt för mig. Trehundra femtio kronor per natt. Det blir  mer än tio tusen kronor i månaden. Men hur skall jag kunna motstå detta?  Han grubblade länge på detta samtidigt som han målade på för fulla muggar. Jeanette såg han aldrig röken av mer! Det är tidens melodit att kvinnor inte vill ha mer kontakt med honom än för en kväll. Han vidtog åtgjärder och ordnade för en utställning på ett galleri i samma stadsdel. Det kostade honom ganska mycket och trodde inte att han skulle få sålt så mycket. Avhandlingsarbetet gick lätt och han tyckte ändå att livet fortsatte att vara ganska drägligt.

Följetong del 74:Paris känns för liten!

Professorn märkte att han ville ut på sta'n nu igen. Han saknade inte Brigitte utan var inställd på nya äventyr. Det hade slagit honom att han visste inte om han ville inleda något nytt förhållande men allt behövde man inte bestämma sig för i förväg. Han släntrade ned för hotellets trappor och gick rakt ut i Paris vimmel av gator och torg. Det var inte så lätt att hitta ibland men han hade skaffat sig en lokal mobil med uppkoppling så att han kunde se vart han gick. Efter att ha besökt de flesta turistikosa platser som man bör se insåg han att han aldrig kommer hinna se allt man bör se om man är turist i Paris. Han hade hunnit plugga in sig på en hel del av det som erbjuds för en turist i Paris för en tid sedan och hade fortfarande en hel del imfärskt minne. Men den berömda ledan började infinna sig. Han insåg att han egentligen var en ganska lat person som ibland lika gärna kan läsa om intressanta platser som att besöka dem. Det är inte alltid roligt att stå tillsammans med en stor hoper människor i kö för att få se en glimt av någon sevärdhet. Han var ju en energisk person men också ganska lat. Han började känna av storstadens begränsningar också. Det finns egentligen ingen plats som i sig är intressant. Det verkar vara en uppsjö av intryck som krävs för att man skall riktigt trivas där man är. Vantrivsel verkar vara lättare att finna. Märkligt! Var är det barnsliga naiva ögonblicket som bara infinner sig av sig själv. Han slog sig till ro på ett café nära Gare du Nord. Där satt han oändligt länge med sin bok som han lite förstrött gluttade i bara för syns skull. Dagarna gick utan att något egentligen hände. Han skrev vidare på sin avhandling, målade, promenerade och satt på caféer. Han började längta efter konstnärinnan. Det hade han inte gjort på länge. Han ringde henne bara för att höra hennes röst. Hon blev glad när han hörde av sig. Hon bara sa: kom!

Följetong del 73:Måla, måla,måla.

Nästa morgon efter hans morgongymnastik fortsatte han att måla. Brigitte, hon hette faktiskt så, sov djupt och tungt som hon inte sovit på mycket länge. När hon till sist vaknade ville hon se hans avmålningar av henne naken. Hon blev missnöjd med de konstnärliga resultaten och ville bli avmålad så att man kunde se att det var hon som var naken och inte bara massa färgkluddar. Hon ställde sig naken och poserade i olika ställningar medan han började måla av henne så att det skulle gå att se att det var hon som blev porträterad. Det blev cirklar, linjer, böljande såväl som spetsiga med lite brunt, gult men mest skärt med ett grönt träd och en gul sol och grön gräsmatta. Denna målning gladde henne mycket. Hon sa att hon tänkte bege sig hem till sin lägenhet igen och hon fick ta den sista målningen med sig. Hon kysste honom sedesamt på kinden och klädd gick hon som om ingenting hade hänt. Professorn fortsatte måla bara med färger utan linjer igen och höll på så i flera dagar. Han hann knappt äta eller dricka så upptagen var han.

Följetong del 72:Måla och duggregn.

Raskt fram till Hotel des Arts reception för incheckning. Han hadefått ett rum högst upp i huset och ingen hiss eller hjälp från receptionen. Det var bara att kånka och bära för fullt. Efter en liten tid hade han riggat upp staffli och högg in med att måla för fullt. Det blev bara färger, inga linjer, kvadrater eller cirklar eller något annat krafs. Han målade blått, rött, gul beige, ockra, lila å det vildaste. Efter några timmar och några målardukar senare var han nöjd. Han gick ned för alla trappor och ut i det parisiska duggregnet.  Han vandrade runt på känna satte sig på olika cafeér för att till sist återvända till hotellet. Han beställde där in ett glas vin samtidigt som han noterade att han liksom av en slump satt sig bredvid en fransk blondin likt en yngre Brigitte Bardot. När de senare hade kommit i samspråk visade det sig att hon var från ett litet samhälle som låg på franska revieran. Hon hade gjort slut på sina semesterpengar och var därför tvingad att snåla. Professorn erbjöd sig genast att betala notan. De beslöt sig för att ta en promenad vilket han egentligen inte hade lust med. De pratade om allt mellan himmel och jord medan de tittade på utsikten över Paris, kommenterade all gatukonst de passerade och kom in på den nya filosofin. De nya materalisterna intresserade henne mycket. Till sist var de båda tillbaka i hans rum där han visade henne vad han åstadkommit tidigare på dagen. Hon älskade det han gjort och undrade om han kunde måla av henne naken. Det gjorde han gärna. Det blev en målning i rött, rosa och orange som slutade att de föll in i varandras armar och somnade utmattade efter att haft flera underbara herdestunder.

Professorn del 71: Till Montmartre!

Han vaknade nästa morgon med en verksamhetslust som översteg alla hans förväntningar. Han beslutade sig för att följa sin ingivelse. Han ville måla konst. Han skulle försöka lifta till Paris om det gick. Annars blev det något annat sätt att färdas på. Ibland kunde han fyllas av vämjelse när han såg hur snabbt han spenderade sina pengar. Då fylldes han av en stor lust att leva på ett billigare vis. Han bokade snabbt hotel dis arts på 18 Rue Rochechouart. Där skulle han bo och måla. Han bokade ett extra stort rum för säkerhets skull för att få gott om plats. Han rusade ut i den tillfälligt solupplysta morgonen och ställde sig för att lifta. Han hade tur! Direkt stannade en lastbil med släp. Det var den rostigaste lastbil han någonsin sett och släpet såg ännu värre. -Till Paris? -Hmm! Han satte sig tillrätta i förarhytten bredvid en överviktig orakad persom med franskt utseende.  -Jag skall till Montmartre och måla konst. -Compris! -Jag har aldrig satsat fullt ut på att måla. -Hmm. -Nu är ögonblicket inne! -Hmm. De körde i ett sträck med nästan inga pauser alls. På natten hände det att både professorn och föraren som hette Jean somnade. Turligt nog så vaknade professorn och kunde som av en slump knuffa till Jean så att han vaknade till. Väl framme i Paris släppte Jean av honom på Porte Maillot bara en kort bit från hotellet. Nåväl! Det tog en timma att gå dit med staffli, målargrejer och resväska. Men det blev billigt.

Följetong del 70:Professorn beter sig!

Han satt och skrev i tre veckor i sträck. Han unnade sig knappt mat. Sedan när han utröttad bara föll ihop på det hårda trägolvet tänkte han. -Professorer är sådana som inte vet något. -Navelskådare, fortsatte han sin inre dialog i brist på en verklig samtalspartner. -Det är därför de fått sin titel av universitetet. -De enda de måste lova är att hålla tyst om alla maktmissbruk som de av en slump råkat stöta på. -Eftersom de inte vet något kan de råka tänka något förbjudet. -Att konkurrens är till för arbetare och småföretagare nuförtiden och inte något för riskkapitalister -Om jag skrev något sådant skulle jag inte vara professor länge till. Han började föreställa sig hur ett annat slags samhälle skulle kunna se ut. Plötsligt fick han en ingivelse att ringa kvinnan som för alltid försvan från hans liv. -Älskling! -Vem är det jag talar med? -Det är jag! -Och? -Vilken rollprestion du gjorde! -När kan vi ses? -Nu! De bestämde sig för att göra en rejäl krogrunda. Och det gjorde de med besked. Ingen av dem kom ihåg något när polisen sparkade på dem där de låg. -Upp och hoppa! Det är morgon och alla krogar är stängda och här kan ni inte ligga och skräpa. De samlade ihop sina tillhörigheter och vacklade iväg. Ingen av dem ville hem till sig. De bestämde sig för att bege sig till teatern. Hon hade egen nyckel. Väl framme sa de båda till varandra att ingen alkohol mer på länge. De tog av sig nakna, duschade och beslutade sig för att skapa en ny slags nakenpantomim på stora scenen. -Jag reciterar ur minnet från mina avhandlingar inklusive den ännu inte färdigskrivna. -Å jag plockar fritt ur världsdramatiken. Det arbetade intensivt och framgångsrikt med sina uppslag. De lade till tal och tyckte att de hade skapat något som de båda var mycket stolta över. Nästa dag fick de båda ett mail som tipsade om att de skulle klicka på en viss  länk. De gjorde de och det visade sig att de både var filmade och utlagda på nätet. Detta gjorde dem båda mycket glada. De förstod att detta skulle bli det stora genombrottet för dem. De ringde varandra och gratulerade varandra till den lyckosamma gårdagen och sa att detta måste de göra om. De somnade båda om och drömde om stora framgångar som firade kändisar. Professorn drömde att han reste till Montmartre med staffli och allt och målade som firad stor konstnär och Ramona att hon gjorde fantastiska börsklipp på snabba aktieaffärer. Eftersom hon ville bli rik nu.

Följetong del 69: Att bo eller att inte bo i Göteborg!

I Svenskan stod inget alls. Följaktligen blev det att ge sig ut från paradvåningen vid Drottningtorget och återigen irriteras av de där självlysande monstren däruppe som självlysande håller för munnen( dålig andedräkt), för näsan(eller är det för ögonen) osv. Ännu inget folk ute och regnet duggade på och det blåste kraftigt från öst. Jag tror fan är lös. Så här tråkigt var det inte sist jag bodde här i Göteborg. Det gör kanske inte så mycket om staden spolas bort i någon havshöjning( klimatförändring) som professorer visionerar om skall hända och bygger sina karriärer på men inte jag. Han släntrade över drottningtorget och gick över mot Stora Nygatan men ändrade sig och passerade istället det nedläggningshotade Mauritz café för att forsätta mot kungsportsavenyn. Jag måste lämna denna stad fort för här leds man ihjäl. Han kämpade sig uppför Avenyn och äcklades över de stora bokstäverna i Guld som stoltserade över en annans miljardärs framgångar. Puh tänkte han nu fattas bara att en lisebergskanin hoppar fram från någon pisseria oj pizzeria är det. Efter en lång ledsam promenad ändade han det hela med att placera sig på Stadsteaterns café. Han vågade inte titta på teaterns repertoar. Han bävade vad han skulle få se. Det får vänta till en annan dag.  Det är lika bra att jag går hem och lägger mig och somnar om. Då kom det in en människa av det motsatta könet och placerade sig aldeles bredvid honom vid bordet bredvid. Hennes klara ögon tittade rakt in i hans. Hon sa jag skall ha huvudrollen i höstens stora satsning på stora scenen. Av någon dunkel anledning blev teaterns repertoar mycket intressantare. Medan han förundrades över hur hans engagemang i Göteborg förändrades så kapitalt svarade han att han förstod att hon hade fått en sådan viktig roll. -Jag är mycket glad över detta -Jag är också så glad över att just ni skall spela på stadsteatern. Jag går gärna och ser den teaterföreställningen. -Vad roligt att ni blivit intresserad. Hon plirade retsamt med sina korpgluggar. -Jag hade precis att jag skulle flytta från denna staden. Men nu tänker jag bo kvar. -Skall vi ta en promenad tillsammans, sa hon plötsligt Sagt var gjort och de promenerade gata uppa och ned och berättade för varandra om sina liv. De ondgjorde sig över det ledsamma göteborg. Kvällen , som till sist vältrade sig in, avslutades i hans vånings säng där de förlustade sig till morgonens första solstrålar eller vad man skall kalla göteborgs solsnåla ljus för. -Bättre än så här kan man inte tillbringa denna tid än vad vi gjort. -Instämmer fullständigt -Tillbaka till vedermödorna -De kommer av sig själv -Varför gör de det? -Kanske ett ämne för min nästa avhandling. -Den skall jag läsa -Det blir min tredje -De andra två kommer jag inte läsa -Inte jag heller De samlade ihop sina tillhörigheter och började göra sig redo för en ny dag. Hon försvann utan ett ljud ur hans lägenhet och hans liv. Han började skriva på sin nya avhandling samtidigt som han åt frukost och tänkte igen att han nog skulle flytta från staden.

Följetong: del 68: Professorn tillbaka i Göteborg!

Tillbaka till det gamla vedervärdiga, tråkiga Göteborg tänkte professorn sakta och stilla. Efter att han stormat ut på morgonen från sin nya bostad, rufsig i håret och med stor oro i sinnet.  -Vad har Göteborg med mig att göra?  -Inget alls! -Varför bor jag då här nu? -Och mitt i centrum! -För att jag och författaren som har hittat på att jag finns inte visste bättre! -Tråkigt och desperat att nämna den som har hittat på mig också och dra in honom i berättelsen. -Jag försvinner för att aldrig komma tillbaka mer! -Tack och farväl! -Tillbaka:var var jag? -Jo! -Stormade ut i Gothenburg city för att se om det fanns något som kunde få mina sinnen att vakna och i bästa fall utveckla det som jag vet kan ske. Det var inget folk ute alls denna morgon! Det var nästan inget som hände alls. Clarions hotells fåniga nakna gubbar i olika "sega råttorfärgnyanser" satt där på sina piedestaler och höll andan eller vad man nu skall kalla deras bisarra handställningar och ställen de höll sina händer på i en evig "tystnadskultur"pose. Det räckte för denna morgon. Fler döda ögonblick denna morgon klarade jag inte av. Bättre att vandra hem igen och läsa några morgontidningar om hur den ekonomiska krisen breder ut sig och hur många fler rika berikat sig och hur mång fler fatt iga som exkluderats. Back in Gothenburg: Woodie Guthrie; no; Bob Dylan.

Stocken!

Sommar, blåsigt och sol! Jag har aldrig förstått varför det är så attraktivt att bo i ett så litet samhälle som Stocken på Västkusten på sommaren. Igenting händer egentligen och allt är stendött. Jag erinrade mig att jag var  hur hänförd som helst vid bara anblicken av en liten by vid havet på västkusten. Då förtiden tyckte jag att den anblicken hänförde på grund av att den var exotisk.  Nu tyckte jag att synen bara påminnde mig om hur slutet, introvert och innestängt människans boningar kan te sig. Det är klart att det hade med upplevelser av gränser, fåfänga och exkludering som de senaste decennierna hade placerat i fokus.  Men vad har det med framtiden att göra? Och hade det något med nuet alls att göra? Vinden krusade havet och förvandlade med sina kast havets yta till olika former. Kanske präglades den tidens människor på samma sätt av alltets påverkan. Hon kastas än hit än dit   utan att egentligen förstå något alls. Är det konstigt att människan försökte att mura in sig i olika rum för att hoppas på att slippa undan. Själv tyckte jag att ljuset som reflekterades i havet vid sen eftermiddag hade något uppgivet och övergivet i sig. Det ingav mig en känsla av leda. Och bringade mig ur balans. Det är som om reflektionen gav näring åt att ljuset som reflekterades hade empati för människans litenhet,inskränkthet och löjlighet.  Det är som världsalltet gapskrattade och ett hånledde åt alla hennes krumpsprång och entusiastiska visioner som alla ändå styrs av gnidenhet och girighet.  Fiskmåsarna skrattade instämmande åt den beskrivningen tycktes det. Människans litenhet var slående.

Furioso

-Alla har dött!  -Vad skall man göra med alla lik? -Okey då, liken rör på sig men de är ändå döda. - Vad skall man göra med dem alla!  -De vill inget mer än "fyrkantiga" sig!  -Och de hoppas att de inte går under i en rundel, -Ja, det är värt en mässa! -Annars går det undan av bara farten!  -Hurtig? -Inte! -Deprimerad! -Det skall bli roligt att deppa! -Hur då? -Instinktivt! -Jaha, va bra! -Sedan gör vi något skoj! -Visst! Jag är alltid med på något skoj! -Kör i vind! -Nu smäller det! -Bara  det inte läcker in! -Lite vatten har ingen dött av. -Bara vi inte sjunker! -Då seglar vi bara fortare än vattnet hinner läcka in -Är vi på en segellbåt? -Nja, det kan man kanske säga! -Var skulle vi annars vara på? -I ett dataspel! -Aha!

Gnäll!

Det var smärtsamt att se! Underhållningen jag tittade på. Ingenting jag såg på fyllde mig med upplevelse. Vem var jag som skall bedöma andra? Det är inte lätt att svara på men mina känslor upplevde jag.  Jag var en människa utan väg som skulle bana mig fram utan föredömen.  Det var ett mödosamt sätt att leva på. Om jag hade haft ett annat sinne än det jag hade:kalashumör!  Nu var det så att min hjärna ofta tömdes på allt innehåll. Den tystnaden som inträdde var något som jag aldrig åtrådde. Därför var jag ofta utan skäl att tala när jag hade behövt det som bäst. Men jag kunde vid andra tillfällen ibland tala hur länge som helst. Det var det ingen som ville lyssna på. Vad skulle jag då göra? Jag började lära mig nya saker för att på så sätt vidga och bredda mitt kunnande. Och i bästa fall ersätta de föredömen som imte fanns med ny kunskap. Jag haralltid haft svårt att lära mig nya saker. Det betydde att jag utsatte mig för svårigheter när jag började lära mig nya saker. Misslyckandena radade upp sig: franska, snickerier, odling, spara pengar, karriär, sy, dansa, lära mig utantill, sjunga, spela och många, många mer saker. Mest av allt grämde det mig att jag aldrig lyckades med konststycket att skaffa sex barn till världen. Nu kunde jag bara drömma om allt jag skulle gjort om jag bara lärt mig mer! Ja, så är det ibland. Men jag har en envishet som är att likna vid hackspettens hackande, ormens slingrande, lejonets rytande, havets brusande.  När jag gjorde min morgongymnastik tänkte jag på de mest olika personer. Då slöt jag ögonen och smög omkring med slutna ögon i lägenheten och kände mig fram. Då försvann alla dubier. Allt kommer att ordna sig var de känslor som välde fram. Det var mina erfarenheter som jag gjorde som var viktigast oavsett hur ovetydliga de kunde synas te sig. Det gäller att ta sig bort från det sövande passiva sömniga!

En ny världsbild?

Vad händer med svensken? Kan du tro? Kanske upphör svensken helt att existera? -Vilka hattar ni har? -Sommar vet la du? -Ja, svenskar tål inte beröm! När de istället bara skulle säga tack, tack! -Sådana är de alla! -Speciellt du! -Svarslös. Inläsning: Mattias Hagbergs artikel "Oändligt föremål". Det finns ingen skillnad mellan organiskt och organsikt material.  ifrågasätter Kant, Descartes, Derrida, Lacan och Foucault. Filosofen Ian Bogost "Alien Phenomenology: or What it's like to be an Alien. Utkom nyligen.  Man frågar inte "rymdvarelsen" om han kommer med fred utan "Vad är jag för dig.? Han är professor i digital media vid Georgia Institut of Technologi.  En ny tradition av nymaterialistiskt tänkande har uppdtått som sätter objekten, det materiella i cetrum. Människan är intressant men är bara en liten del av det som sker. Jane Bennet i Vibrant Matter: a Political Ecology of things från 2010. Om en alternativ bild av världen där vi kan tala om växter, djur, mineraler och ekosystem som aktörer.  Världen som som rörigt, snårigt system som nät, nystan, av beroenden, kopplingar och relationer. Det blir med ett sådant synsätt omöjligt att skilja subjekt och objekt från varandra. Verkligheten som oändlig mångfald, en multiplikation. En ny världsbild!

Parasit som metafor, förnämitet och skriva av leda!

1980 kom en bok av Michel Serre som innehöll en viktig metafor som var parasiten! Det handlar om posthumansimen som betraktar människan som en parasit. T.ex. parasiterar på kvinnor, arbetare, under kolonialismen på svarta. Betraktelsen innebar att vi borde bli mer medvetna om vår parasitiska väsen.  Det skulle leda till att vi förstod att allt hänger ihop! Vår kropp och själ, vetenskap och kultur, människa och djur. Och därför skulle vi kunna förverkliga humanismens ideal tolerans och rättvisa. Därför att vi skulle just förstå att allt hänger ihop. Många upplever sin upplevelse av sin förnämitet som ett skäl att bokstavligen se ned på andra. Att några ser sig som särskilt utvalda till att nedlåtande utnyttja skulle bli uppenbart och mycket transparant i ett framtida posthumanistiskt samhälle. Detta harjag skrivit därför att jag är anfrett av leda!

Hur som helst!

Det blev som det blev! Jag känner ingen som vet så lite som jag vet!  Jag vet att det finns människor vars enda stora entreprenörsidé går ut på att utnyttja andra och tjäna så mycket pengar som möjligt på mer godtrogna själar med godare värderingar. Nej, något annat vet jag inte! Men om jag nu skulle tänka på något annat? Vad skulle det då vara? Det finns inget annat! Det är detta som är det enda som är viktigt!

Ekonomijubel!

Det som vi kan se med blotta ögat är alltid det som vi pragmatiskt hoppas på! Jag, vi, ni vill alla bli större och större! Det kan alltid bli roligare om de andra forna skrattarna förvandlas till beundrare. Ja, Petter Stordalen lyckades bli störst i Norden i hotellbranschen berättade han i "sommar" idag. Denna kulna sommardag som allt hopp om tipsvinst, evig sommar och fullständig förändring av mitt liv flög sin kos med en raketsmäll. Ackompanjerad till Petters "sälj dina jordgubbar för de är de enda som du kan sälja" filosofin drabbade mig med en förödande kraft tillsammans med en katastrofalt uselt musikval av honom och likaså hans sångprestation. Jag förstod sent i livet att allt, allt jag gjort har varit förfelat. Hans hotell i Göteborg, beledsagat med tre statyer högt uppe i det blå med temat tystnad i variationer. Ekonomin som vår religion har blivit, erkänd som rättesnöre. Drömmen om hur mycket pengar som helst slår sina klor i oss! Japp! Så är det! Mmmmmh! Och Löfvens tal andades inget annat heller! Ja, det behövs något mer!

Annie Lööf darrade som ett asplöv!

Igår pratade Lööf med ett "gå på nattgammal is" intonation med inslag av " frireligiös pastor" stänk om hur viktigt allt som centerpartiet planerar är för Sverige.  Idag kommer ett annat Löv:Löfven; att tala och publikskarorna lär redan ha tröttnat på Almedalens politiska inferno.  Är sponken slut eller har man tröttnat på den politiska hetluften och längtar tillbaka hem till TV-soffan i Stockholm innerstad och alla amerikanska såpor man kan ladda ned. Ur led var tiden redan på 1500 talet och ingen har lett den rätt.  Inte i Sverige i alla fall! Det blir att bita ihop och knipa om plånboken. För den enda fölk vill ha är Lisebergskaniner och öl och det kan väl aldrig bli rätt tid av det. Också sjånga förståss! Jag lyckade inte ens baka med bakmaskinen i morse! Fläkten i apparaten hade gått sönder och det innebar att allt annat inte heller fungerade. Hur skall jag kunna laga den maskinen? Inte har jag råd att köpa någon ny heller! Det är inte bara synd om människorna det är synd om mig också! Det blir att baka för hand! Och någon hantverkare är jag inte fast att jag troligtvis på farmors sida härstammar från vikingarna. Men de var väl inte heller några hantverkare? Jaha! Så är det!

Oj!Oj!Oj!

Semester? Det har gått ett tag in på semestern. Nu började behovet av en stor tipsvinst skönjas! Hustrun tittar på billiga hus på Öland!  Det började bli tråkigt att semestra när man inte är rik!  Man kanske skall bli borgelig, okänslig, dubbelmoralig och gniden.   Kan det löna sig ? Jag menar att jag kan ha slängt bort mitt liv när jag inte hela tiden fokuserat på pengar, sex och något mer kanske.  Istället har jag läst massa romaner, tittat på teater, film, dans och läst poesi samt uppträtt inför publik. Hur dum får man bli? Hur kunde jag vara så dum? Den enda förklaringen jag kan komma på är att jag blev vilseförd av  socialdemokratiska rörelser som hade massa "snälla" visioner om människan, samhället och medkänsla. Nej! Jag har blivit akterseglad av den nya hårdare tiden med helt andra ideal! Oj!Oj!Oj! 

Metafor:vilse!

När jag är på väg någonstans men inte vet vart, följer jag gamla spår utan att veta om det. Plötsligt ser jag att jag är på fel spår. Så är det med den borgerliiga alliansen. De vinnlägger sig om att framstå som ansvarstagande men de kommer alltid lite på efterkälken.  Sedan sitter de i sina kontorsrum och hoppas att alla är lika sega och inte säger nåt. Men det måste komma inifrån. Annars blir man en parantes. En populistisk, parasitisk parantes. Lägg av! Gör något vettigt iställer för alla nonsens utspel. Det är ett av historiens misstag att hylla girigheten som den enda principen. Det blir, förställning, lögner och dubbelmoral för hela slanten. Borgerlighegen är ett av de villospår som mänskligheten lyckats med att framställa. Det finns fler men nu är det förvirrade borgerligheter som gäller. Allt därför att de flesta slutat att läsa och reflektera självständigt och istället låter skrämma sig till tystnad och dumhet. Det kommer att gå illa!

Tänk!

Jag tänkte vidare. Anders  Borgs röstklang igår var svagt färgad med en nyans som undra så flundra om den hade kunnat användas som  material till en sångstil. Det hade kunnat bli ett nytt slags hårdrocksgenre! Den klangen fanns där för att? -Han var stolt över att han är så duktig? -Han föraktar alla folk som inte är lika duktiga? -Han kände sig mycket förnäm! Kanske var det allt det på en gång och lite till. Det kanske är populärt att odla och om det behövs uppodla, sin okänslighet. Då kan man bli rik! Sedan när man tjänat massor av pengar. Då har man ingen känslighet kvar alls. Allt är borta och man själv också. Det var en rolig historia om den nu skulle kunna ha hänt. Mitt alterego håller precis på att vakna i Montmartre på Hotel des Arts, 18 Rue Ro.... Vi kom dit igår med Ryanair! Nu så undrar vi vad vi skall hitta på idag i Paris. Tillbaka till Kålltorp. Jag och Diana skall åka ut till kolonistugan snart. Det är solsken och vi skall ha en underbar dag! Vårt lilla Paris!

Dödens käftar!

Dödens käftar! Jag tänkte på det som varit!  Ingenting av det har blivit bestående mer än minnena("souvenirs"). Nu stod jag vid dödens port och sa till mig själv:- Jag kan inget göra åt det!  Sedan blev tillvaron ljus och allt kastades om till livets speed i full fart! Det är som om själva farten ger meningen och livet. Det blev livets elexir av det! Tillbaka till livet, kulturen och politiken. Reinfeldtska eran som skrämde de som inget hade till tystnad. Han som inte värnade om civilisationen.  Fredrik tyckte säkert att det räckte med att ordna med ekonomin. Vem kan klandra honom? Vem kan klandra de som röstade fram honom? Den sårade blicken som anklagande såg hur måga dumma det finns som vill lägga till något till mänsklighetens historia fast det var svårare att mäta det i Reinfeldska pengar. Den utmaningen ville man/han inte engagera sig i! Ekonomin som ledstång lutade de sig mot och gick stolt fram mot en ljusnande framtid.  Ledstången kunde det inte vara fel på!  Eller? Äggskalet som skulle hålla "hur länge som helst". Den skalliga framtoningens trend som gick genvägarna måste ha rätt. Det blev en parantes där det inte hände något mer än att Sverige blev kyligare trots växthuseffekten. Vi slutade med att lägga till något essentiellt till "de eviga frågorna". Det är synd om människorna!

Vaknade upp i morse.

Högerhanden som lyfte diagonalt några grader upp, vrids samtdigt som tummen och pekfingret sträcks ut lätt och placeras över näsan och kniper till i en gest.  En fis kom samtidigt som artikeln  ur gårdagens SVD om att "tänka utan räcke" omlästes utifrån Strongs nya bok.  Späningen fanns  i kroppen, främst fanns den  lite difust beskrivet i mitten av kroppen, någonstans i bålen som en elektrisk spänning som lätt skulle kunna transporterat sig ut till ett knä eller en vrist samt det fanns också ett visst, lätt tryck i höger öra, morgongymnastik utförs, det är arla morgonstund, hustrus födelsedag, batteriet i iPaden gick  mot sitt slut, krånglade med laddningssladden som trasslade in sig med andra sladdar, morgongymnastiken föll försiktigt "omkring", skogsduva hoade och fiskmås ljudade.  Larissa kommer nästa vecka, struntar att åka till Paris, poserade kring detta senaste faktum, höger handen som "strök av glasögonen i en liknandgest som ovan, manligt sällskap hörs från gatan, piggt pratande med tanke på arla stunden, fis i gen, försikig morgongymnastik p g a viss anspänning,  hjärnan var ganska tom, linssopptallriken kvar på bordet sedan igårkväll, försiktiga rörelser av rädsla för att av misstag skada mig i en rörelsesekvens, nog nu, plötsliga prestigetankar och genanstankar strömmade fram, i rörelser, fysiska, avbröts av uppmaning från  iPad att skriva in mitt nya lösenord, förmodligen, tänkte på kompassvikens "okända terrorist" som anslöt till min internetdelning. Det gjordes av någon okänd som kapade den, från det lilla suspekta närområdet ovanför, någon/några som bevakat mig, min morgongymnastik, vaksamhet signalerades i nuet, hela tiden föddes långsamt nya tankar, kliade mig som lek i gymnastiken , mer rörelsefantasier, smygande prestigetankar som förlossade positiva känslor svagt, håller mig iinanför ramarna"räckena" som språket, svenska, delat in kroppen i: hand, fingrar, handled, underarm, överarm, axel osv, vill inte "kasta loss från det" det blir några räcken att hålla sig för att undvika obehag, lugnet infaller sig, ops språklighet utan räcke, vafalls, perserkatten Chelsey saknas just nu, hon är arg på mig för att jag lämnat över henne till min ene son för tillfället,ljud från gatan: bildörr som öppnas, efter en stund, motorn startas, en stund till bil börjar manövreras, kör ut från sin p-plats, hybris, sårighet, lögner, orosmoment som stör sinnesro löfte: leva mer i sanning, hot: glömskevinden som för iväg,

På utsidan av Landshövdingehusets fasad i frid!

Där på gräsmattan på trädgårdsmöblerna satt jag och min kära. -När jag sitter och det är juli, sol och sommar och tittar på asfaltsgatan som det inte är direkt några bilar som kör på som ligger alldeles nära.  Det är bara två meter från gräsmattan där vi sitter. Några enstaka människor passerar förbi. Husfasadernas ljusa pastellfärg lyfter sinnet uppåt mot det underbara ljuset som sommarmånadens första vecka, i juli skänker så rikligt av.  Då förundras jag av att jag kunde vara så nöjd med så lite som detta just nu. Det är något med blekt asfalt i sol som får friden att breda ut sig. Jag förstår det inte!  Möjligen kan det ha med min barndom för då hände det att jag gick på asfaltsgata i solen och ofta länge.  Värmen kunde liksom slå upp från asfalten på den tiden och värma en sjuårings förvirrade tillvaro så att avslappningen infann sig. Med några djupa suckar drar jag mig till minnes hur det kändes! Ljuvligt! Detta difusa minne kom som en dimma och la sig tillrätta hos mig nu som vuxen.  Minnet skänkte välbehag och förstärkte min rofyllda stund i tystnaden ytterligare. Jag tänkte på artikeln jag läste tidigare om att tänka utan räcke. Att våga tänka själv utan att vara beroende av religion eller auktoriteter.  Min känsla för det rogivande just nu är en sådan självständig tanke. Jag vill våga uppleva den friden oavsett vad andra anser vara värdefullt och värt att uppskatta! Det är att tänka självständigt i enlighet med artikelns devis " Att tänka utan räcke". Jag vågar njuta fast jag inte bor i villa. Inte äger någon bil eller satt i en trädgård som jag var ägare till.

Den lilla nyckelpigan som kröp på det lilla, lilla fingret!

En sten, en liten, i munnen. Svart, blöt och så farlig för den lille. Varför såg jag inte när den så försmädligt stoppades i munnen.  Ett helt liv som utkristalliserades i en omsorgsfull medföljande bredvid det ystra livet som virvlade omkring på gräsmattan. Än hittade han en nyckelpiga som kröp på hans finger, den lilla på det lillla.  Än vinkade han åt en förbifarande bil. Än till en pojke med sin bräda på armen som gick in i trappuppgång. Det var ett äventyr i solen på det gröna gräset som han virvlande svävade ut i sommarens alla upptåg. Men den blöta stenen lyckades han stoppa i munnen utan att hans följeslagare lyckades med konststycket att upptäcka den lilla snabba handen som så blixtsnabbt stoppade in det svarta vassa geologiska miraklet i hans lilla mun. Det kunde kanske, kanske, kanske, kanske gått illa.  Mamma upptäckte något. Pappa snabbt in med sina fingrar i  pojkens lilla munn. Och raskt  kom en blöt liten geologiskt lämning fram ur den lilla munnen. Faran var tillfälligt över. Men det går aldrig att veta när han nästa gång hittar på farligheter.  För sommaren är här med förförelser och lockelser. Det går aldrig att veta vad en liten balanserande varelse på två ben kantycka spännande att experimentera med.  Också denna insikt tycktes mamma ha drabbats av  när hon skyldrande markerade med rygg och fann att hon utgjöt sitt missnöje med världens gång. Ja det är inte lätt att vara människa i sol, sommar och fäktande med allt som kan hända. Ja vad kan man göra mer än att förbereda sig för det värsta och sedan gå vidare. Hotellet avbokat, resan inställd och säkerheten återsställd trots förlusten så går livet vidare i extas.

Det stora kalkstenshuset på Öland!

En röd volvo cab eller något parkerade på utsidan, där vi satt och fikade i solen på eftermiddagen några dagar senare. Ett helt annat sällskap i ett helt annat sammanhang.  På en helt annan ort! Vi åt nybakat bröd köpt på Sunes med ost och gurka på. Fredrik visade sitt röda vrålåk. Han demonstrerade hur han kunde fälla ned och upp sitt cabtak. Och jag tappade bort några ord. - Du har inte köpt specialutrustningen som man måste ha till en sådan bil. Han lystrade! - Det är en höjbar stol som hissas upp så att man kan sitta på den högt upp över bilen och se sig vida omkring! Vårt fikasällskap gick iväg utan att ta farväl. För några dagar sedan på södra Öland gästade vi ett stenhus två ägare.  Det var ingenting som skulle fram till någonting! Deras Öländska lagerbyggnad med tjocka murar och pyttesmå fönster djupt liggande i de av kalksten byggda tjocka murarna omvandlades framför våra ögon till ett förvirringens möte i extas med formulerade tankar kring osäkra möten. Vi tumlade omkring i och utanför det så havsnära liggande jättehuset!  De morgondoppen som gjordes  i kylan som havet innehöll blandades upp med samtal kring liv och död.  Det var byggnadsplats som konstnärlig process i kontrast mot de annars så typiska byggarbetsplatsskräpigheter. Det var med kristallklar renhet som de två designindränkta ägarna satte kalkstenshusets förvandling i brand.  Alltihopa rörde sig brinnande rytmiskt till det visionära landskap som kunde formuleras genom lång mänsklig erfarehet och sökande som två människor; René och Lena genomlevt. I det teatrala extatiska på andra tankar som mötte osäkra mötet uppstod en fullständig snurrighet som huset bemästrade galant.  Husets grova furustockar som bar de vibrerande golven. Golvens plankor som  vid minsta steg som togs skapade rytm och rörelse.   Lät vibrationer ledas upp genom högra fotens fotvalv och upp genom ben, stam och huvud så att tankarna leddes ut från oinvigda uppvarvade motorer in mot kärnvirkes riter och sattes på plats inne i spiraler och andra geometriska figurer i riktning mot den fullfjädrade byggnaden som aldrig blir helt färdig. Kalkstensbyggnaden som tyglades med discipliner som  hela tiden lägger till och drar ifrån. De nymurade väggarnas trappas sakrala rektanglar lyfte upp oss genom våningar som hela tiden förvandlades till något annat som skulle bli.  Därför att kontakten med ute skulle etableras för att de tjocka murarnas logik skulle hellre befria oss än stänga in oss för lagring. Vi sa långt senare farväl till den ensamme missionären för att följa misionärskans bil bort från huset och från Öland.  Plötsligt stopp vid en grönskade äng där de två kvinnornas vithet förvandlade på ett mycket konventionellt sätt. Ja! Det var omvandlande alltihopa!