Många ser knappt handen framför sig. Många känner inte! Många bryr sig inte om nästan någonting! Många forslas fram i ett mediabrus, suggererade av mediaartefakter.
En medmänniska blir drabbad, oskyldigt, av en vettvelings framfart. Det finns ingen rättvisa i det som skedde. Inte hjälpte det att hon var fullständigt oskyldig! Det finns ingen sådan absolut harmoni och balans i tillvaron. Vi gråter över det som hände! Vi skakar våra axlar i det ohejdade chockartade gråtande över det omöjliga som så destruktivt förändrade tillvaron för en medmänniska.
Det mörka och sorgliga griper de medkännande. I den terrängen vistas vi nu ständigt!
Det mörka i dans kan gestalta en dansares öde i det konstnärliga uttrycket!
Dansar vi då det nödvändiga mörka så att världen skakar i sina grundvalar! In i det nedstämda uttrycksfulla svarta universumet som grep omkring sig så starkt!
Vreden glimmar till med sina vargtänder och morrar varnande!
Våga vrid rörelsen framåt i trots mot de mörka tyngder som lagts på oss likt svarta presenningar av bly!
Vi går framåt först med krökta ryggar sedan alltmer raka! För att till sist skrika ut vår vrede och sorg!
Det finns hopp i det mörka och oerhört nedstämnda!
fredag 27 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
Le chanteur!
Han var vår idol som sångare och musiker. Med en så stark utstrålning som få lade han till något som glimmade i vår enkla vardag. Sångrösten hans klingade klar och stark om längtan, frihet och kärlek. Gitarren och gitarrspelet var så självklar för honom! Stängarna följde hans fingrar så lätt som ingenting.
Jag träffade honom i veckan på Teater Trixter. Jag sa att du är en sådan talang! Det var förr replikerade han. Du kommer alltid vara bra blev mitt svar. Han, Christer Öhman, frågade mig har du druckit? Nej, inte så mycket sa jag och vi båda tittade ner på min plastmugg som det fanns några centiliter rödvin kvar. Det innebar att jag druckit kanske tre centiliter vin från det vinglas som jag tidigare köpte av Petra Revenue vid baren! Det blir man inte berusad av. Det var mina minnen från Christers scenkonst som berusade istället.
Jag demonstrerade hur man kan få bort negativa tankar om att man var bra förr och sån´t om att man inte har rätt ålder! Jag dansade min enkla dans, några sekunder med händer och fötter i rörelse, för honom. Det finns också sådana vickningar och rörelser i musiken som föryngrar.
Sjung, spela och dansa!
Jag träffade honom i veckan på Teater Trixter. Jag sa att du är en sådan talang! Det var förr replikerade han. Du kommer alltid vara bra blev mitt svar. Han, Christer Öhman, frågade mig har du druckit? Nej, inte så mycket sa jag och vi båda tittade ner på min plastmugg som det fanns några centiliter rödvin kvar. Det innebar att jag druckit kanske tre centiliter vin från det vinglas som jag tidigare köpte av Petra Revenue vid baren! Det blir man inte berusad av. Det var mina minnen från Christers scenkonst som berusade istället.
Jag demonstrerade hur man kan få bort negativa tankar om att man var bra förr och sån´t om att man inte har rätt ålder! Jag dansade min enkla dans, några sekunder med händer och fötter i rörelse, för honom. Det finns också sådana vickningar och rörelser i musiken som föryngrar.
Sjung, spela och dansa!
onsdag 25 februari 2009
Ballerinan och Simon Weil på Teater Trixter
Petra, Teater Trixter skickade inbjudan att komma igår kväll. Det var föreställning och sedan diskussion om meningen med livet! Inbjudna var Jonas Eek, domkyrkoteolog samt Anders Bergkvist professor i cell och molekylärbiologi. Skådespelare Inga-Bodil Hermansson Hässler dansar och talar. Hon dansar klassiskt, första, andra position. Hennes armar, torso, ben, fötter klingar visuellt som silvertoner när hon samtidigt talar om att hennes fötter är som gjorda för dans. Hon har en perfekt kropp för dans tycker hennes danslärare berättar hon, karaktären.
Det har varit hård träning och auktoritär disciplin. Danslärarna blir de viktigaste personerna som ersättning för de frånvarande föräldrarna i ballerinans disciplinerade värld. Danslärarna tar över henne helt och hållet. Hon och de strävar efter perfektion inom dansens värld. Inget känsloflum här inte verkar det på mig i alla fall.
Det är underbart, vackert och känslosamt härligt!
Samtidigt är Simon Weil en parallell. Simone var filosof, slogs i spanska inbördeskriget och arbetade på en fabrik för att förstå hur arbeterskorna skulle kunna förbättra sina urusla villkor. Simone menade att det finns något gott i världen. Något som är objektivt gott! Hon menade det vara Gud. Det, sanningen eller Gud finns dock inte på jorden. Gud drog nämligen sig undan. Vi skall komma till Gud istället för att han kommer till oss. Vi skall avsäga oss vår fria vilja. Vi skall förinta våra jag och bli en del av Gudomen. Detta, processen, att bli ingenting kallas för avskapelse.
Weil hyllar skulden och olyckan som ett sätt att bli varse vilken illusion, chimär vi lever i som vi kallar verkligheten. Individen är inte intressant för Simon Weil. Detta som kontrast mot det som vi brukar kalla vår samtida individualiserade tid.
Vad är då meningen med livet! Detta tema diskuterades efteråt med domkyrkoteolog och professor i cell och molekylärbiologi. Professor Jonas menade att varje individ bara är ett fordon för våra gener och memer. Medan Teolog Jonas var mer mystisk och kristen så att säga.
Mitt inlägg blev att skulle man kunna byta ut fordon mot mobilitet så är jag med på meningen med livet skulle vaar en framåtrörelse, mobilitiet, för mina gener och memer.
Det var helt fantastiskt att vara på Teater Trixter denna kväll!
Teater Trixter! Teater Trixter! Teater Trixter!
Och jag såg Petra Reveny avge ett blixtrande leende! Oahhh!
Producenten Frida Mellbin på Teater Trixter är mycket duktig!
Det har varit hård träning och auktoritär disciplin. Danslärarna blir de viktigaste personerna som ersättning för de frånvarande föräldrarna i ballerinans disciplinerade värld. Danslärarna tar över henne helt och hållet. Hon och de strävar efter perfektion inom dansens värld. Inget känsloflum här inte verkar det på mig i alla fall.
Det är underbart, vackert och känslosamt härligt!
Samtidigt är Simon Weil en parallell. Simone var filosof, slogs i spanska inbördeskriget och arbetade på en fabrik för att förstå hur arbeterskorna skulle kunna förbättra sina urusla villkor. Simone menade att det finns något gott i världen. Något som är objektivt gott! Hon menade det vara Gud. Det, sanningen eller Gud finns dock inte på jorden. Gud drog nämligen sig undan. Vi skall komma till Gud istället för att han kommer till oss. Vi skall avsäga oss vår fria vilja. Vi skall förinta våra jag och bli en del av Gudomen. Detta, processen, att bli ingenting kallas för avskapelse.
Weil hyllar skulden och olyckan som ett sätt att bli varse vilken illusion, chimär vi lever i som vi kallar verkligheten. Individen är inte intressant för Simon Weil. Detta som kontrast mot det som vi brukar kalla vår samtida individualiserade tid.
Vad är då meningen med livet! Detta tema diskuterades efteråt med domkyrkoteolog och professor i cell och molekylärbiologi. Professor Jonas menade att varje individ bara är ett fordon för våra gener och memer. Medan Teolog Jonas var mer mystisk och kristen så att säga.
Mitt inlägg blev att skulle man kunna byta ut fordon mot mobilitet så är jag med på meningen med livet skulle vaar en framåtrörelse, mobilitiet, för mina gener och memer.
Det var helt fantastiskt att vara på Teater Trixter denna kväll!
Teater Trixter! Teater Trixter! Teater Trixter!
Och jag såg Petra Reveny avge ett blixtrande leende! Oahhh!
Producenten Frida Mellbin på Teater Trixter är mycket duktig!
tisdag 24 februari 2009
Glömska, minne!
En människa är så lite värd. Det är bara att glömma bort! Hon levde, hon var hygglig och hjälpte till så mycket hon kunde och förmådde. Men ingen kommer längre ihåg något.
Tänk tvärtemot! Tänk vad fantastiskt att komma ihåg det som var bra!
Men glömska verkar vara på modet. Vi kontrollerar varandra och glömmer sedan allt.
En kompis, teaterverksam sedan länge, blev inviterad till en stor fest tillsammans med 30 andra teaterverksamma. De hade alla något gemensamt. De hade arbetat med en viss person allihop. Det var Jerzy Grotowskij de hade arbetat ihop med.
De träffades när solen gick ned! Sedan umgicks de ett dygn och mindes vad de gjort tillsammans med varandra och tillsammans med Jerzy Grotowskij.
De kom alla ihåg varandra! De vågade ha känslor och tankar! De behövde inte kontrollera varandra hela tiden.
En människa blev värd mycket! Det som gjorts blev värdefullt!
Tänk tvärtemot! Tänk vad fantastiskt att komma ihåg det som var bra!
Men glömska verkar vara på modet. Vi kontrollerar varandra och glömmer sedan allt.
En kompis, teaterverksam sedan länge, blev inviterad till en stor fest tillsammans med 30 andra teaterverksamma. De hade alla något gemensamt. De hade arbetat med en viss person allihop. Det var Jerzy Grotowskij de hade arbetat ihop med.
De träffades när solen gick ned! Sedan umgicks de ett dygn och mindes vad de gjort tillsammans med varandra och tillsammans med Jerzy Grotowskij.
De kom alla ihåg varandra! De vågade ha känslor och tankar! De behövde inte kontrollera varandra hela tiden.
En människa blev värd mycket! Det som gjorts blev värdefullt!
söndag 22 februari 2009
Mon amis Robert
Vi dansade i omklädningsrummet där Robert, Teater Albatross förvarar sin motorcykel! Vi dansade och sedan satt vi i bastun och snackade i timmar. Det fanns knappast något annat att förklara det med än med orden: det var härligt allting. I vårt umgänge fanns dansen, politiken och filosofin och motorcykeln ackompanjerad med Bob Dylans musik och sång. Det finns alltid en rytm i allt. Graniten som omvandlar våra sinnen och kroppar till kraftfullt verksamhet som leder till det närvarande och eviga. Men vi har gått vilse i kulturen. Därför måste det alltid återerövras i musiken, dansen, teatern, friluftslivet och samtalet. Det guldskimrande livet som gör sig gällande i det självklara som självlysande svingar sig genom vårt universum. Våra ord blir till gitarrer som hörs likt silvertoner i livets palats. Välvande vågor som skriver in sina ackord i evigheten. Orden som aldrig räcker till noterar att det hände, när och hur men aldrig varför! Så varför bry sig mer än att stämma in i jublet att det finns hopp, liv och fantasi för det omöjliga och för det som framtiden bär i sitt kommande. Mon amis!
torsdag 19 februari 2009
L´essence n de lámour
• Hon, 20 år, -jag gick och la mig tidigt för jag skulle åka till Stockholm nästa morgon. Ungefär kl.1 på natten bankade det på dörren. Jag orkade inte gå upp. Hade somnat så skönt! Men det fortsatte och banka på dörren. Men jag orkade ändå inte gå upp! Men efter en halvtimme gick jag upp. Jag satte på mig en ful, du vet á klänning och öppnande dörren. Han stod där och var skitarg. Hans nyckel hade fastnat i dörren.
Den kärleken den sprakar det om. Hon är svarthårig, kraftfull, vacker ung kvinna mitt i livet och kärleken. Hon, kvinnan, luktar gott och är ”på” som ingen annan i världshistorien!
• En annan människa och kvinna är Deepali som dansade på Hulebäcksgymnasiet igår. Min hustru berättade upprymt hur bra det var!
”Hon var färgsprakande och sprudlande med en självklar förmåga att röra sig mellan olika kulturer. Hon lär sig de nya språk hon behöver och lär sig förstå den kultur i det land som hon vistas i. Inför flytten från Sverige till Montréal var det så klart franska som studerade in.
Hon berättade att hon nu uppträder på en stor teater i Montréal, teater Prospero och arbetar för Tibets sak och gör mycket annat spännande i Canada.
Deepali Lindblom dansade så som ingen tidigare sett på Hulebäcksgymnasiet! Det virvlade och klingade och klappade! Händerna som graciöst vred sig i harmoni.
En rytmisk vickning som hon gör ända från höften och uppåt! En vridning av huvudet, ett snabbt vackert ögonkast och så dansade hon loss med hela kroppen så melodiskt, artikulerat och uttrycksfullt. Hon dansade fullständigt vanvettigt härligt och med så mycket klokhet utsprungen från tusenårig indisk kultur. Vi i det kyliga Norden kallar detta indisk dans! Vi som bara känner den amerikanska kommersiella som speglande, dräglande och framvällande finns i alla våra massmedier. Vi rycktes nu med av något främmande innerligt och våra känslor, vår tanke och längtan fördes bort till en annan kultur som bildade oss utan att vi knappt märkte det. Den kulturen är så hotad av så mycket! Inte minst av den amerikanska Coca Cola och dess okultur som härjar även i Indien! Men det vet vi alla! I går dansade Deepali som är född och uppvuxen i Indien. När regnet kom till hennes by i Indien gick hon upp på taket och dansade. Uppväxt i en by där också Tibetansk kultur och traditioner fick frihet att finnas kämpar hon nu för Tibets sak.
Hon dansade på Hulebäcksgymnasiet så att alla som såg henne också ville lära sig dansa som hon gjorde. Vi dansade alla i våra hjärtan när vi såg henne uppträda!
• Rådjursbocken med sina tre honor kom. Jag tycker det är lite otäckt. De kan bli överkörda!
En trumpetliknander stark kvinnlig röst som dominant kräver att väninnan lyssnar på det hon har att säga. Det är så viktigt att berätta just detta! Du måste lyssna!
L`amour est un jeu dont vous êtes le héros.
Kärlek är en sak som du är hjälte i.
Den kärleken den sprakar det om. Hon är svarthårig, kraftfull, vacker ung kvinna mitt i livet och kärleken. Hon, kvinnan, luktar gott och är ”på” som ingen annan i världshistorien!
• En annan människa och kvinna är Deepali som dansade på Hulebäcksgymnasiet igår. Min hustru berättade upprymt hur bra det var!
”Hon var färgsprakande och sprudlande med en självklar förmåga att röra sig mellan olika kulturer. Hon lär sig de nya språk hon behöver och lär sig förstå den kultur i det land som hon vistas i. Inför flytten från Sverige till Montréal var det så klart franska som studerade in.
Hon berättade att hon nu uppträder på en stor teater i Montréal, teater Prospero och arbetar för Tibets sak och gör mycket annat spännande i Canada.
Deepali Lindblom dansade så som ingen tidigare sett på Hulebäcksgymnasiet! Det virvlade och klingade och klappade! Händerna som graciöst vred sig i harmoni.
En rytmisk vickning som hon gör ända från höften och uppåt! En vridning av huvudet, ett snabbt vackert ögonkast och så dansade hon loss med hela kroppen så melodiskt, artikulerat och uttrycksfullt. Hon dansade fullständigt vanvettigt härligt och med så mycket klokhet utsprungen från tusenårig indisk kultur. Vi i det kyliga Norden kallar detta indisk dans! Vi som bara känner den amerikanska kommersiella som speglande, dräglande och framvällande finns i alla våra massmedier. Vi rycktes nu med av något främmande innerligt och våra känslor, vår tanke och längtan fördes bort till en annan kultur som bildade oss utan att vi knappt märkte det. Den kulturen är så hotad av så mycket! Inte minst av den amerikanska Coca Cola och dess okultur som härjar även i Indien! Men det vet vi alla! I går dansade Deepali som är född och uppvuxen i Indien. När regnet kom till hennes by i Indien gick hon upp på taket och dansade. Uppväxt i en by där också Tibetansk kultur och traditioner fick frihet att finnas kämpar hon nu för Tibets sak.
Hon dansade på Hulebäcksgymnasiet så att alla som såg henne också ville lära sig dansa som hon gjorde. Vi dansade alla i våra hjärtan när vi såg henne uppträda!
• Rådjursbocken med sina tre honor kom. Jag tycker det är lite otäckt. De kan bli överkörda!
En trumpetliknander stark kvinnlig röst som dominant kräver att väninnan lyssnar på det hon har att säga. Det är så viktigt att berätta just detta! Du måste lyssna!
L`amour est un jeu dont vous êtes le héros.
Kärlek är en sak som du är hjälte i.
onsdag 11 februari 2009
Besök
I Montréal, Canada, där bor kvinnan som vuxit upp i Indien och bott en tid i Sverige. Hon dansar klassisk indisk dans och Bollywood dans. Bollywood dansen har, för de som inte känner till det, samma namn som filmgenren Bollywood. Bollywoodfilmer har faktisk större publik än den amerikanska filmen. På Världskulturmuséet sker just nu en utställning om Bollywoodfilm. Man beräknar att amerikansk film har 2,3 miljarder i publik per år medan Bollywoodfilm har en publik på 3.3 miljarder.
I Bollywoodfilmen dansar och sjunger man ofta. Det är inte ovanligt med stora magnifika masscener.
Kvinnan som besökte mig igår från Montréal skulle ha kunnat vara med i en sådan film.
Hon är färgsprakande och sprudlande med en självklar förmåga att röra sig mellan olika kulturer. Hon lär sig de nya språk hon behöver och lär sig förstå den kultur i det land som hon vistas i. Inför flytten från Sverige till Montréal var det så klart franska som studerade in.
Vi gick senare igår på ett nyöppnat franskt café. Hon berättade att hon nu uppträder på en stor teater i Montréal, arbetar för Tibets sak och gör mycket annat spännande i Canada.
Cést trop beau!
I Bollywoodfilmen dansar och sjunger man ofta. Det är inte ovanligt med stora magnifika masscener.
Kvinnan som besökte mig igår från Montréal skulle ha kunnat vara med i en sådan film.
Hon är färgsprakande och sprudlande med en självklar förmåga att röra sig mellan olika kulturer. Hon lär sig de nya språk hon behöver och lär sig förstå den kultur i det land som hon vistas i. Inför flytten från Sverige till Montréal var det så klart franska som studerade in.
Vi gick senare igår på ett nyöppnat franskt café. Hon berättade att hon nu uppträder på en stor teater i Montréal, arbetar för Tibets sak och gör mycket annat spännande i Canada.
Cést trop beau!
onsdag 4 februari 2009
Je chante
Pounds kortdikt från 1913 ”The apparition of these faces in the crowd; Petals on a wet, black bough”. Dryden Goodwin speglar och fångar det mänskliga ansiktet i utställningen på Hasselblads center. Det är både foto och teckning skriver Mikael van Reis i dagens GP. Mikael påpekar att det är ett gammalt modernistiskt tema. Vi, två vandrare, människor som möts och aldrig skall de träffas igen. Mikael citerar Baudelaires sonett À une passante och Pounds In a station of the Metro. Dryden leker med människans lust att fantisera om främlingens liv.
I storstaden där människor som möts som främlingar i skarp kontrast mot bygdegemenskapen där alla känner alla. Goodwin tecknar dessa främlingars ansikten som abstraktioner. Sfäriska former som tecknas och fotograferas i urban miljö. Mikael menar att Dryden Goodwin ”omringar själva varseblivningen i dess mest ömtåliga, obeständiga” men ändå ”mest realistiska ögonblick”. Det låter som en sång, ett omkväde kring temat människans villkor i en storstad. I detta fall gäller det London.
I storstaden där människor som möts som främlingar i skarp kontrast mot bygdegemenskapen där alla känner alla. Goodwin tecknar dessa främlingars ansikten som abstraktioner. Sfäriska former som tecknas och fotograferas i urban miljö. Mikael menar att Dryden Goodwin ”omringar själva varseblivningen i dess mest ömtåliga, obeständiga” men ändå ”mest realistiska ögonblick”. Det låter som en sång, ett omkväde kring temat människans villkor i en storstad. I detta fall gäller det London.
tisdag 3 februari 2009
Plåster!
Göteborg måste flytta till någon plats bortom Skövde på grund av förväntade höjningar av havsvattennivån. Annars blir det problem med vatten försörjning för att inte tala om rasrisk och översvämningskatastrofer. Det blir dyrt och dramatiskt och Göteborgs kommun behöver stöd från staten. Ett gigantiskt scenario som överflyglar det mesta. Vem kan tro på sådana profetior? Men på något sätt är det ändå verklighet. Och EU höjer sina krav på minskningar av koldioxidhalter från utsläpp från 20 % till 30 %. Det blir stora förändringar på ganska kort sikt. Ingen kan väl fullt ut inse vad detta kan innebära. Det behövs en hel del plåster på de sår som kan uppstå skulle man kunna dikta till det. Plåstret på franska heter ”le pansement adhésif”. Det skriv i fonetisk skrift ungefär så här [pãsmãadezif].
Skulle teatern kunna erbjuda stöd, hjälp och lindring i kärlekens namn för att underlätta de stora förändringar i livsstil och förvandlingar av arbetsliv och privatkonsumtion som krävs?
Vad sägs om nya pjäser som ” Romeo, Julia och översvämningarna i Verona”, ” Macbeth -den grymma miljöförstöraren” eller ” Den räddade körsbärsträdgården”. Kan dramatik vara som plåster på välfärdssamhällets sår?
Skulle teatern kunna erbjuda stöd, hjälp och lindring i kärlekens namn för att underlätta de stora förändringar i livsstil och förvandlingar av arbetsliv och privatkonsumtion som krävs?
Vad sägs om nya pjäser som ” Romeo, Julia och översvämningarna i Verona”, ” Macbeth -den grymma miljöförstöraren” eller ” Den räddade körsbärsträdgården”. Kan dramatik vara som plåster på välfärdssamhällets sår?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)