Det är inte lätt att visa känslor alltid. Munnen som beter sig som den vill och inte som den ska. Kinderna som inte visar något alls. Ögonen som bara tittar utan att uttrycka något alls. Hur skall vi förstå det! Rosenmassören klämmer på skuldrorna och säger att är finns något som arbetar. Det är inte fel men kanske kan det tyda på att personen är beredd på att ta sats och slänga sig ut i det okända.
Det goda samhället där alla får plats och utan ansträngning ingår i den demokratiska gemanskapen är ibland långt borta.
Lennart talar om att förändra räntan, lönen,bankerna och villkoren för de vanliga människorna.
Allt som har hänt dig, fortsätter massören finns i din kropp i dina muskler. Hur lätt är det då att visa upp det harmoniska, i ansiktet. Musklerna trivs bäst med att vara i aktion.
Det blir i rörelsen framåt som det mänskliga, miraklet, uppstår och det syns inte i ögonen, själens spegel.
Det blev istället en förnimmelse av kontakt ("mellan raderna") som blev det ultimata mötet mellan människorna som ville, önskade, kommunicera.
Därför att vi lever i skuggan av det som skulle kunna bli den goda demokratiska framtid som Sven-Erik skrivit om i sin bok"I skuggan av framtiden".
När vi skall kommunicera innerligt till varandra blir det plötsligt genom en annan, en mask. Vi tog på oss någons persona och berättade hemligheterna för varandra. Det var underbart och kort. Ansiktets mimik levde i skuggan av det som komma skall.
lördag 28 november 2009
lördag 21 november 2009
Det var Grotowskiseminarium på Stockholms Stadsteater
Det var många åhörare på Stockholms stadsteater som kommit för att lyssna på seminariet om Jerzy Grotowski. Det blev en bra påminnelse om det viktiga historiska teaterarbete som betytt så mycket för så många i Sverige.
Det blev diskussioner många om hur viktigt Grotowskis teaterlaboratorium var.
Det sattes också i förhållande till andra viktiga teaterskapare som Living theatre, Etienne Decroix, Odinteatret och många fler.
Min synpunkt är att de insikter som bland annat nämns i Towords a poor theater, fortfarande kan inspirera till nya insikter som dagens samtida konstnärligt arbete skulle kunna förhålla sig till.
Stinnerborn talade om behovet av det fysiska. Ibland kan det behövas en frivolt.
Kia Nord om att ta sats. Robert att det väsentliga är att ha tiden på sin sida. Det är viktigt att få ta sig den tid som behövs när det skall produceras teater. Sören att kroppen minns så mycket och när kroppsminnet är engagerat agerar skådespelaren med stor kraft.
Maciej meddelade att Grotowski är mest känd i Polen som en vis man.
Chris sa att Polen var en totalitär regim på den tiden.
Marianne lyfte diskussionsnivån ytterligare och nämnde att i Polen, på den tiden, fanns det andningshål, perioder av frihet, som gav möjligheter för friare skapande.
Dagen efter fortsatte helgen på Teater Lederman. Marianne började med att läsa ur sin bok ” Äppelblom och ruiner”. Det var ett stycke som skildrar hennes upplevelser från ett seminarium på Odinteatret i början av 1980-talet med Jerzy Grotowski och hans skådespelare Ryszard Cieslak. .
På morgonen berättade också Ulf Ekeram om ett seminarium med Jerzy Grotowski något år senare. Jerzy hade kommit in till honom och frågat honom om råd. Ulf hade sagt något om att det lät filosofiskt.
Grotowski tycktes bli inspirerad av just det filosofiska.
Grotowski hade snabbt namngett tre viktiga filosofer. De var Heidegger, Schopenhauer och Sartre. De fick bli de imaginära rådgivare som de diskuterade vidare tillsammans med. Sartre betonade det egna valet och Schopenhauer tyckte att han, Grotowksi, skulle frankt säga rakt ut vad han tyckte. Samtidigt i samma rum spelade en flicka flöjt så vackert och Sören komihåg att han strax därefter kom in i samma rum.
Jerzy Grotowski tycktes bli nöjd och beslutsamt fortsatte han sin promened vidare för att genomföra det han bestämt sig för.
Det visades flera filmer på Teater Lederman. Sören berättade att det senare blev en mycket engagerande diskussion där publiken deltog aktivt. I panelen fanns Marianne Ahrne, Stanislav Brosowski och Sören Larsson.
Det var med bävan och fruktan jag insåg att denna helg var till ända.
Men jag tröstade mig med att det kommer fler tillfällen, tror jag!
Det blev diskussioner många om hur viktigt Grotowskis teaterlaboratorium var.
Det sattes också i förhållande till andra viktiga teaterskapare som Living theatre, Etienne Decroix, Odinteatret och många fler.
Min synpunkt är att de insikter som bland annat nämns i Towords a poor theater, fortfarande kan inspirera till nya insikter som dagens samtida konstnärligt arbete skulle kunna förhålla sig till.
Stinnerborn talade om behovet av det fysiska. Ibland kan det behövas en frivolt.
Kia Nord om att ta sats. Robert att det väsentliga är att ha tiden på sin sida. Det är viktigt att få ta sig den tid som behövs när det skall produceras teater. Sören att kroppen minns så mycket och när kroppsminnet är engagerat agerar skådespelaren med stor kraft.
Maciej meddelade att Grotowski är mest känd i Polen som en vis man.
Chris sa att Polen var en totalitär regim på den tiden.
Marianne lyfte diskussionsnivån ytterligare och nämnde att i Polen, på den tiden, fanns det andningshål, perioder av frihet, som gav möjligheter för friare skapande.
Dagen efter fortsatte helgen på Teater Lederman. Marianne började med att läsa ur sin bok ” Äppelblom och ruiner”. Det var ett stycke som skildrar hennes upplevelser från ett seminarium på Odinteatret i början av 1980-talet med Jerzy Grotowski och hans skådespelare Ryszard Cieslak. .
På morgonen berättade också Ulf Ekeram om ett seminarium med Jerzy Grotowski något år senare. Jerzy hade kommit in till honom och frågat honom om råd. Ulf hade sagt något om att det lät filosofiskt.
Grotowski tycktes bli inspirerad av just det filosofiska.
Grotowski hade snabbt namngett tre viktiga filosofer. De var Heidegger, Schopenhauer och Sartre. De fick bli de imaginära rådgivare som de diskuterade vidare tillsammans med. Sartre betonade det egna valet och Schopenhauer tyckte att han, Grotowksi, skulle frankt säga rakt ut vad han tyckte. Samtidigt i samma rum spelade en flicka flöjt så vackert och Sören komihåg att han strax därefter kom in i samma rum.
Jerzy Grotowski tycktes bli nöjd och beslutsamt fortsatte han sin promened vidare för att genomföra det han bestämt sig för.
Det visades flera filmer på Teater Lederman. Sören berättade att det senare blev en mycket engagerande diskussion där publiken deltog aktivt. I panelen fanns Marianne Ahrne, Stanislav Brosowski och Sören Larsson.
Det var med bävan och fruktan jag insåg att denna helg var till ända.
Men jag tröstade mig med att det kommer fler tillfällen, tror jag!
söndag 15 november 2009
Björn Ranelid på Studiefrämjandets 50 års jubileum
Björn Ranelid sprutar verbal eld vid Studiefrämjandets 50 års jubileum, Stenhammarsalen, 15 november 2009.
Björn, du, svensk, som gör oss till världsmedborgare. Ättling till kroppsarbetare, hyllar jag och Ann-Sofie, dig med att lyfta oss till fågelns värld med dina nya ord som flyger mot nya vatten.
Du stred i ett stormigt kaotiskt hav, bland vår förvirring och våra tjockhudade bortförklaringsberg. Du var här och slogs med skarpslipade svärd av ord som var smidda i ditt unika kärleksfulla ordlaboratorium.
Ingen skulle kunna göra detta så bra som du gjorde, för oss!
Din multituda skapande kraft vidgar och öppnar dörrar till nya rum och ger plats för nya världar i den kaotiska samtid vi upplever just nu med så många undergångsprofetior som vi blir bombarderade med genom massmedia.
Dina språkliga initiativ och ditt innovativa idiom gör det möjligt för oss att tro på nya globala visioner.
Det var mästerliga ord som strömmade fram. Du gjorde frihetliga aktioner som väckte lusten att vilja tro. Vi vågade tro på värdet, när du formulerade det, av att söka kraft till en framtida hållbarare utveckling.
Det ädla modiga kollektiva hos dig gör det möjligt för oss, som inspirerades, att kasta oss ut i verkligheten, hämta ny energi och jobba ännu mer och ännu hårdare.
Du kunde framföra fredens budskap, som humanistisk mirakel och uttalade vackra meningar, som var dina egna. Du delade med dig av en ädel konst som gav till oss förnyad kollektiv tro på vår nästa. Detta skänkte du till oss! Det blev en oförglömlig kväll.
Din gestalt lyser och antar otroliga proportioner när du gör, med ord, oss svenskar till världsmedborgare.
Du öppnar oss för ny tro på kärleken till vår nästa och att allt inte varit förgäves.
Jag ger dig min aktning och min uppskattning.
Du har kunskap, kraft, mod och energi!
Vi måste göra allt för att verka i visionär anda och göra allt för att kämpa för en bättre värld!
Ordet är heligt! Och du har förmågan att formulera och utge det!
Du var bäst! Du är unik! Du är viktig!
Björn, du, svensk, som gör oss till världsmedborgare. Ättling till kroppsarbetare, hyllar jag och Ann-Sofie, dig med att lyfta oss till fågelns värld med dina nya ord som flyger mot nya vatten.
Du stred i ett stormigt kaotiskt hav, bland vår förvirring och våra tjockhudade bortförklaringsberg. Du var här och slogs med skarpslipade svärd av ord som var smidda i ditt unika kärleksfulla ordlaboratorium.
Ingen skulle kunna göra detta så bra som du gjorde, för oss!
Din multituda skapande kraft vidgar och öppnar dörrar till nya rum och ger plats för nya världar i den kaotiska samtid vi upplever just nu med så många undergångsprofetior som vi blir bombarderade med genom massmedia.
Dina språkliga initiativ och ditt innovativa idiom gör det möjligt för oss att tro på nya globala visioner.
Det var mästerliga ord som strömmade fram. Du gjorde frihetliga aktioner som väckte lusten att vilja tro. Vi vågade tro på värdet, när du formulerade det, av att söka kraft till en framtida hållbarare utveckling.
Det ädla modiga kollektiva hos dig gör det möjligt för oss, som inspirerades, att kasta oss ut i verkligheten, hämta ny energi och jobba ännu mer och ännu hårdare.
Du kunde framföra fredens budskap, som humanistisk mirakel och uttalade vackra meningar, som var dina egna. Du delade med dig av en ädel konst som gav till oss förnyad kollektiv tro på vår nästa. Detta skänkte du till oss! Det blev en oförglömlig kväll.
Din gestalt lyser och antar otroliga proportioner när du gör, med ord, oss svenskar till världsmedborgare.
Du öppnar oss för ny tro på kärleken till vår nästa och att allt inte varit förgäves.
Jag ger dig min aktning och min uppskattning.
Du har kunskap, kraft, mod och energi!
Vi måste göra allt för att verka i visionär anda och göra allt för att kämpa för en bättre värld!
Ordet är heligt! Och du har förmågan att formulera och utge det!
Du var bäst! Du är unik! Du är viktig!
Klockarkärlek/movements
Hur är det möjligt?Tyngdlagen upphävd/en ängel rör sig på filmen/yoetube, Fortfarande samma oerhörda
lyskraft/Cieslak,den gudabenådade på arbetsgolvet undervisar Tage och hans kollega. Det kanske skedde för trettio/
furtio år sedan! Och så är det som om det sker nu när jag tittar på
Youtube-filmen!
Längtan , hopp, glädje, kraft! Det går inte att efterlikna. Det kan inspirera
till ädel hängivet arbete på golvet som inget annat!
Allt är möjligt!
Jobba!
lyskraft/Cieslak,den gudabenådade på arbetsgolvet undervisar Tage och hans kollega. Det kanske skedde för trettio/
furtio år sedan! Och så är det som om det sker nu när jag tittar på
Youtube-filmen!
Längtan , hopp, glädje, kraft! Det går inte att efterlikna. Det kan inspirera
till ädel hängivet arbete på golvet som inget annat!
Allt är möjligt!
Jobba!
lördag 14 november 2009
Continuum: Edith Piaf ”Dansat med lyckan”
Självbiografin ”Au bal de la Chanse” kom ut 1958 och är den franska sångerskans Edith Piafs självbiografi. I svensk översättning har den fått namnet ”Dansat med lyckan”!
Hon föddes 19 december 1915 och avled 11 oktober 1963. Jag, vid en genomläsning, tycker att den var trevlig och underhållande att läsa.
Jag kan också tycka att den är mycket speciell. Det är som om Edith inte vill berätta något väsentligt om sitt liv och sin samtid. Det vill hon gömma undan för oss läsare.
Hon kanske saknade förmågan och inte kan, eller vill, berätta om den verkligheten!
Jag har en känsla av att hon har anpassat sig till en lögnaktig och påhittad värld, såsom hon upplevde att hennes omvärld, de facto krävde av henne att hon skulle dikta ihop för att passa dem och möjliggöra en sångkarriär.
Det är nästan så hon nästintill utplånade sig själv för att lyckas med detta uppsåt.
Hon kanske var tvingad att offra sin egen kritiska reflektion för att få möjlighet att göra den kommersiella karriär som hon av en slump bjudits in till av sin välgörare, en nattklubbsdirektör.
Om jag vill förstå något av värde av det hon skrev om i sin självbiografi skulle det kräva en mer omfattande närläsning än den som jag gjort. Det skulle finnas behov av mycket bredvidläsning av annan litteratur kring ämnet och diskursen för att kunna förstå vad det handlade om. Alternativt att det krävs mycket förkunskaper!
Detta för att förstå något av det väsentliga i hennes liv som verkar vara dolt och inte heller finns med i hennes självbiografi.
Jag menar att hon verkar utelämna allt väsentligt som hon skulle kunna skriva om. Detta för att kunna berätta en osann skröna om ett liv som nog inte var hennes liv utan endast var tillrättalagt för att underlätta för sin fortsätta kommersiella karriär. En karriär som troligen inte tålde någon kritisk reflektion alls.
Förordet skrevs av Jean Cocteau och innehåller mycket märkliga kommentarer.
Han lanserade en grumlig teori om geni och citerar författaren Stendahls sätt att beskriva detta: ”obesvärade sätt att använda ordet geni”.
Stendahl lär kunna observera genier enbart genom att se hur en kvinna ”stiger upp i en vagn” eller hur hon ler. Även kortspelare kan vara genier när de låter motspelaren vinna.
Det är knappast Albert Einsteins relativitetsteori som är normen för genialisk prestation och konstnärlig verkshöjd.
Jean använder diskursen geni med metaforer. Jean beskriver Edith med metaforen ”ödla på ruinens murar”. Även om översättningen är märklig, gjord av Ingvar Gadd ”Betrakta nu denna lilla kvinna med händer som en ödla på ruinens murar”. Jag undrar hur ”händer som en ödla på ruinens murar” ser ut?
Är händerna grova, rynkiga, blanka, gröna, bleka, genomskinliga, stora eller små eller vad?
Och finns det ett hudlager under det första hudlagret som är som cement, tegelsten eller annat ”ruinmaterial” som liksom anas inunder metaforen ”ödlan” och förklarar användandet av metaforen ”ruinens murar”. Det är en aning mystiskt beskrivit.
Den som vill veta måste nog göra källforskning kring detta.
Jag har, som nämnts, inte gjort en fortsatt lika noggrann och ambitiös närläsning av boken. Men självbiografin innehåller en del märkliga skriverier.
Jag bortser nu från dem!
Om jag nu mer intuitivt återger min känsla av självbiografin.
Jag tycker att den är behaglig att läsa. Den erbjuder en stunds verklighetsflykt in i en inbillad och skön värld(som nog var förfärande oskön egentligen).
Jag kan drömma mig bort till ”landet som icke är” och inbilla mig att det vore underbart att vara en anpassling till sångerska och på så sätt behaga överhet och medelklass på det mest underhållande, ljuvliga och bedårande sätt som bara är möjligt.
Det dumma övriga folket dras med i samma illusion, och är självklart, bara lydiga offer för samma inbillning.
Men, jag kan också förstå dem som skulle vilja distansera sig till denna drömvärld och hellre bli nyfiken på hur det verkligen var. Den lusten väcks nämligen, samtidigt hos mig, när jag drömmer mig bort i Edith Piafs självbiografi!
Det är det intressantaste hos boken! Det intressanta är nog skillnaden, avståndet, mellan den uppdiktade beskrivningen av hennes liv, de personer hon möter, trots alla försök att undvika de mer realistiska skildringarna, och den ibland, anade vekligheten som kan skymta fram, som av en olyckshändelse.
Det skulle kunna blitt en bra berättelse, men då hade den kanske inte varit så bra för hennes karriär! Därför skrev hon aldrig den boken. Vi får hålla till godo med ”Au bal de la Chanse”. Och det räcker för en kulen regnig, småkulen höstdag!
Så här kanske berättelsens mer intressanta perspektiv skulle kunna ha varit!
Perspektivet: en fattig, marginaliserad ung flicka som sjunger på gator och torg och som tas om hand om av ett dekadant etablissemang som gör om henne till ett fogligt salongsfähigt verktyg för framgångrik business inom showbis! Den självbiografin av Edith Piaf hade intresserat mig mer.
Ediths ”Dansat med lyckan” ger mig nästa en impuls att jag kanske inte skall lyssna alls på Ediths sånger. De verkar vara väl mycket tillrättalagda för mig!
Det är som underhållning till döds! Och det är ett koncept som inte tilltalar!
Hon föddes 19 december 1915 och avled 11 oktober 1963. Jag, vid en genomläsning, tycker att den var trevlig och underhållande att läsa.
Jag kan också tycka att den är mycket speciell. Det är som om Edith inte vill berätta något väsentligt om sitt liv och sin samtid. Det vill hon gömma undan för oss läsare.
Hon kanske saknade förmågan och inte kan, eller vill, berätta om den verkligheten!
Jag har en känsla av att hon har anpassat sig till en lögnaktig och påhittad värld, såsom hon upplevde att hennes omvärld, de facto krävde av henne att hon skulle dikta ihop för att passa dem och möjliggöra en sångkarriär.
Det är nästan så hon nästintill utplånade sig själv för att lyckas med detta uppsåt.
Hon kanske var tvingad att offra sin egen kritiska reflektion för att få möjlighet att göra den kommersiella karriär som hon av en slump bjudits in till av sin välgörare, en nattklubbsdirektör.
Om jag vill förstå något av värde av det hon skrev om i sin självbiografi skulle det kräva en mer omfattande närläsning än den som jag gjort. Det skulle finnas behov av mycket bredvidläsning av annan litteratur kring ämnet och diskursen för att kunna förstå vad det handlade om. Alternativt att det krävs mycket förkunskaper!
Detta för att förstå något av det väsentliga i hennes liv som verkar vara dolt och inte heller finns med i hennes självbiografi.
Jag menar att hon verkar utelämna allt väsentligt som hon skulle kunna skriva om. Detta för att kunna berätta en osann skröna om ett liv som nog inte var hennes liv utan endast var tillrättalagt för att underlätta för sin fortsätta kommersiella karriär. En karriär som troligen inte tålde någon kritisk reflektion alls.
Förordet skrevs av Jean Cocteau och innehåller mycket märkliga kommentarer.
Han lanserade en grumlig teori om geni och citerar författaren Stendahls sätt att beskriva detta: ”obesvärade sätt att använda ordet geni”.
Stendahl lär kunna observera genier enbart genom att se hur en kvinna ”stiger upp i en vagn” eller hur hon ler. Även kortspelare kan vara genier när de låter motspelaren vinna.
Det är knappast Albert Einsteins relativitetsteori som är normen för genialisk prestation och konstnärlig verkshöjd.
Jean använder diskursen geni med metaforer. Jean beskriver Edith med metaforen ”ödla på ruinens murar”. Även om översättningen är märklig, gjord av Ingvar Gadd ”Betrakta nu denna lilla kvinna med händer som en ödla på ruinens murar”. Jag undrar hur ”händer som en ödla på ruinens murar” ser ut?
Är händerna grova, rynkiga, blanka, gröna, bleka, genomskinliga, stora eller små eller vad?
Och finns det ett hudlager under det första hudlagret som är som cement, tegelsten eller annat ”ruinmaterial” som liksom anas inunder metaforen ”ödlan” och förklarar användandet av metaforen ”ruinens murar”. Det är en aning mystiskt beskrivit.
Den som vill veta måste nog göra källforskning kring detta.
Jag har, som nämnts, inte gjort en fortsatt lika noggrann och ambitiös närläsning av boken. Men självbiografin innehåller en del märkliga skriverier.
Jag bortser nu från dem!
Om jag nu mer intuitivt återger min känsla av självbiografin.
Jag tycker att den är behaglig att läsa. Den erbjuder en stunds verklighetsflykt in i en inbillad och skön värld(som nog var förfärande oskön egentligen).
Jag kan drömma mig bort till ”landet som icke är” och inbilla mig att det vore underbart att vara en anpassling till sångerska och på så sätt behaga överhet och medelklass på det mest underhållande, ljuvliga och bedårande sätt som bara är möjligt.
Det dumma övriga folket dras med i samma illusion, och är självklart, bara lydiga offer för samma inbillning.
Men, jag kan också förstå dem som skulle vilja distansera sig till denna drömvärld och hellre bli nyfiken på hur det verkligen var. Den lusten väcks nämligen, samtidigt hos mig, när jag drömmer mig bort i Edith Piafs självbiografi!
Det är det intressantaste hos boken! Det intressanta är nog skillnaden, avståndet, mellan den uppdiktade beskrivningen av hennes liv, de personer hon möter, trots alla försök att undvika de mer realistiska skildringarna, och den ibland, anade vekligheten som kan skymta fram, som av en olyckshändelse.
Det skulle kunna blitt en bra berättelse, men då hade den kanske inte varit så bra för hennes karriär! Därför skrev hon aldrig den boken. Vi får hålla till godo med ”Au bal de la Chanse”. Och det räcker för en kulen regnig, småkulen höstdag!
Så här kanske berättelsens mer intressanta perspektiv skulle kunna ha varit!
Perspektivet: en fattig, marginaliserad ung flicka som sjunger på gator och torg och som tas om hand om av ett dekadant etablissemang som gör om henne till ett fogligt salongsfähigt verktyg för framgångrik business inom showbis! Den självbiografin av Edith Piaf hade intresserat mig mer.
Ediths ”Dansat med lyckan” ger mig nästa en impuls att jag kanske inte skall lyssna alls på Ediths sånger. De verkar vara väl mycket tillrättalagda för mig!
Det är som underhållning till döds! Och det är ett koncept som inte tilltalar!
onsdag 11 november 2009
Continuum om en kväll på Creare, hos konstnär Alina!
Igår, en kulen tisdagskväll i konstnärliga Creares lokaler blev jag välkomnad på ett underbart, innerligt och ädelt vis! Alina tog emot med stort leende och en underbar värme. Hon, konstnärinnan, ledde en kurs i målning. Det var en kurs i oljemålning och äggtempera.
Alina tar hand om sina studiecirkeldeltagare på ett erfaret och professionellt sätt. Deltagarna är underbara, Catarina, Jenny, Nina, , Britt, Susanna och Anne.
Jag kunde vara med denna kväll och måla i olja. Det blev min bästa oljemålning någonsin. Den kommer jag scanna in och använda i mitt värv som handläggare.
Alina föreläste om korta och långa penseldrag. Du har så bra och vackra penseldrag berömde hon en deltagare.
Hon berättade att äggtempera görs med ägg och färgämnen och bakteriedödande tillsatser Historiskt fanns äggtempera först sedan kom oljefärger.
Måla ända fram i kanterna. Alla ytor skall vara täckta. Alina föreläste och coachade varje deltagare med råd och visade själv hur man skulle kunna måla.
Några deltagare hade med sig stenar och Alina kompletterade med egna stenar. Det blev ett stilleben vi skulle måla av.
Stenarna skulle ligga på en strand och det skulle finnas hav och himmel. Våra inre bilder förvandlade stilleben till ett landskap. Det kom till en segelbåt, regnmoln. Några stenar verkade vara på väg att vilja krypa ut i havet. Stenar som förvandlades till djur, valar. Kursdeltagarnas fantasi var rik på uppslag. Alla målade koncentrerat och intensivt.
Vi stod där som riktiga konstnärer med en paletå i vänster hand och en pensel i höger hand.
Det fanns ett litet bord till höger om varje konstnär med glas med vatten, oljefärgerna var vattenlösliga, och ett liten glas burk med olja om vi ville experimentera lite. Min vänstra hand som höll i färgpaletten , under paletten, också en bit hushållspapper som jag kunde torka av penseln med.
Staffliet på en armslängds avstånd och alla målade för glatta livet. Det var på liv och död. I havet kunde man drunkna, stenarna kunde kastas för att döda, himlen kunde blixtra eller döda. I klimatförändringarnas tid var naturen människans fiende.
De framtida klimatkatastrofernas tidevarv lever vi i skuggan av.
Men vi fantiserade också om idyll, romantik och harmoni i vårt målande.
När sedan kurstiden började lida mot sitt slut hängdes målningarna upp på en vägg och vi kommenterade varandras målningar.
Alina lyfte fram olika målningar, kommenterade och berömde. Vi uppmuntrades att ge av vår varseblivning och det gjorde vi.
Jag tog omtumlad och jublande, avsked av Alina och Catarina, Jenny, Nina, , Britt, Susanna och Anne. De stannade kvar i Creares Ateljé och diskuterade engagerat sina målningar. När jag kom ut i det råa höstmörkret kändes det så bart. Jag var som ett nyfött barn. Jag gick in i Ateljén igen och det kändes som jag hade glömt min tröja. Men, nej, det hade jag inte! Jag sa hej då, igen och gjorde ett nytt försök att gå ut. Det gick mycket bra och jag gick med min bästa oljemålning någonsin ”under armen” visslande och sjungande. Tricken stod där liksom bara och väntade. En snabb rusch och jag hann med spårvagnen. Jag tog fram min iphone och en självbiografi av Edith Piaf. Nu när jag blivit konstnär för en kväll ville jag vara uppkopplad, läsa om en stor konstnär och ”hålla oljemålningen” under armen samtidigt som jag reste med Spårvagn genom Haga, bohemernas heliga boplats.
Suck! Suck! Suck!
Alina tar hand om sina studiecirkeldeltagare på ett erfaret och professionellt sätt. Deltagarna är underbara, Catarina, Jenny, Nina, , Britt, Susanna och Anne.
Jag kunde vara med denna kväll och måla i olja. Det blev min bästa oljemålning någonsin. Den kommer jag scanna in och använda i mitt värv som handläggare.
Alina föreläste om korta och långa penseldrag. Du har så bra och vackra penseldrag berömde hon en deltagare.
Hon berättade att äggtempera görs med ägg och färgämnen och bakteriedödande tillsatser Historiskt fanns äggtempera först sedan kom oljefärger.
Måla ända fram i kanterna. Alla ytor skall vara täckta. Alina föreläste och coachade varje deltagare med råd och visade själv hur man skulle kunna måla.
Några deltagare hade med sig stenar och Alina kompletterade med egna stenar. Det blev ett stilleben vi skulle måla av.
Stenarna skulle ligga på en strand och det skulle finnas hav och himmel. Våra inre bilder förvandlade stilleben till ett landskap. Det kom till en segelbåt, regnmoln. Några stenar verkade vara på väg att vilja krypa ut i havet. Stenar som förvandlades till djur, valar. Kursdeltagarnas fantasi var rik på uppslag. Alla målade koncentrerat och intensivt.
Vi stod där som riktiga konstnärer med en paletå i vänster hand och en pensel i höger hand.
Det fanns ett litet bord till höger om varje konstnär med glas med vatten, oljefärgerna var vattenlösliga, och ett liten glas burk med olja om vi ville experimentera lite. Min vänstra hand som höll i färgpaletten , under paletten, också en bit hushållspapper som jag kunde torka av penseln med.
Staffliet på en armslängds avstånd och alla målade för glatta livet. Det var på liv och död. I havet kunde man drunkna, stenarna kunde kastas för att döda, himlen kunde blixtra eller döda. I klimatförändringarnas tid var naturen människans fiende.
De framtida klimatkatastrofernas tidevarv lever vi i skuggan av.
Men vi fantiserade också om idyll, romantik och harmoni i vårt målande.
När sedan kurstiden började lida mot sitt slut hängdes målningarna upp på en vägg och vi kommenterade varandras målningar.
Alina lyfte fram olika målningar, kommenterade och berömde. Vi uppmuntrades att ge av vår varseblivning och det gjorde vi.
Jag tog omtumlad och jublande, avsked av Alina och Catarina, Jenny, Nina, , Britt, Susanna och Anne. De stannade kvar i Creares Ateljé och diskuterade engagerat sina målningar. När jag kom ut i det råa höstmörkret kändes det så bart. Jag var som ett nyfött barn. Jag gick in i Ateljén igen och det kändes som jag hade glömt min tröja. Men, nej, det hade jag inte! Jag sa hej då, igen och gjorde ett nytt försök att gå ut. Det gick mycket bra och jag gick med min bästa oljemålning någonsin ”under armen” visslande och sjungande. Tricken stod där liksom bara och väntade. En snabb rusch och jag hann med spårvagnen. Jag tog fram min iphone och en självbiografi av Edith Piaf. Nu när jag blivit konstnär för en kväll ville jag vara uppkopplad, läsa om en stor konstnär och ”hålla oljemålningen” under armen samtidigt som jag reste med Spårvagn genom Haga, bohemernas heliga boplats.
Suck! Suck! Suck!
lördag 7 november 2009
Continuum om Institutet för scenkonst
Tidigt, redan 1973 skrev Magdalena Pietruska en tre betyguppsats om teaterskaparen, från Polen, Jerzy Grotowski, vid Göteborgs universitet. Handledare var Docent Bertil Nolin, litteraturvetenskap. Ingemar Lindh var opponent!
Institutet för scenkonst bildades i början av 1970 talet. De arbetade, och arbetar fortfarande, med insikt om och under beaktande(som förhållningssätt) av Jerzy Grotowskis pionjärarbete.
Självklart har de fler läromästares resultat , i sin scenkonstbag.
Framförallt Etienne Decroux i högsätet.
De var den första ensemblen i Sverige som praktiskt genomförde detta laboratoriearbete i teater.
De lyckades periodvis etablera sin teaterverksamhet här och utveckla sin attityd till och för undersökningen av skådespelarkonsten.
Detta med för svenska förhållanden helt unika förhållningssätt till den samtida teaterkonsten.
Deras utbildning av skådespelare(regissör) och deras pionjärinsats inom scenkonst har varit omfattande.
Deras arbete ledde till föreställningar som för många fortfarande inte upptäckts av det svenska scenkonst- ”universena”.
Deras skådespelardiskurs och deras upptäckter inom skådespeleri tillhör delvis idag svensk teater underground.
Är detta bra för svensk teater att dessa förhållanden av glömska råder?
Deras engagerade attityd och stora konstnärliga insats har i allt högre grad, mer och mer använts och blivit uttolkat i praxis av andra arbetande scenkonstnärer!
När skall Institutet för Scenkonst få komma ordentligt till tals i Sverige?
Behöver svensk teater pionjärer av den storartade kalibern?
De, Institutet för Scenkonst, tog fram de stora kommandona inom svensk scenkonst när de verkade som intensivast i Sverige!
Deras insiktsfulla arbete och deras resultat används idag i en ibland omtolkad, anpassad och mer tillvänd version och praxis använd av många idag verkande scenkonstnärer och pedagoger!
Min stilla undran är om det inte vore en stor förlust om vi inte lyfte fram dem mer i Sverige, Det vore absolut en stor förlust för den framtida utvecklingen av scenkonsten(live) i Sverige!
Det borde vara en stor vinst om de kunde få verka mer här och att omständigheter skapades som gjorde att de skulle kunna komma mer till sin rätt i Sverige!
Förslag till ny scenkonstetyd: att orka bära, fram de samarbeten och de resurser som krävs för det och ge dem till Institutet för Scenkonst! Det har de förtjänat!
Hur skapa en multitud för denna intention?
Institutet för scenkonst bildades i början av 1970 talet. De arbetade, och arbetar fortfarande, med insikt om och under beaktande(som förhållningssätt) av Jerzy Grotowskis pionjärarbete.
Självklart har de fler läromästares resultat , i sin scenkonstbag.
Framförallt Etienne Decroux i högsätet.
De var den första ensemblen i Sverige som praktiskt genomförde detta laboratoriearbete i teater.
De lyckades periodvis etablera sin teaterverksamhet här och utveckla sin attityd till och för undersökningen av skådespelarkonsten.
Detta med för svenska förhållanden helt unika förhållningssätt till den samtida teaterkonsten.
Deras utbildning av skådespelare(regissör) och deras pionjärinsats inom scenkonst har varit omfattande.
Deras arbete ledde till föreställningar som för många fortfarande inte upptäckts av det svenska scenkonst- ”universena”.
Deras skådespelardiskurs och deras upptäckter inom skådespeleri tillhör delvis idag svensk teater underground.
Är detta bra för svensk teater att dessa förhållanden av glömska råder?
Deras engagerade attityd och stora konstnärliga insats har i allt högre grad, mer och mer använts och blivit uttolkat i praxis av andra arbetande scenkonstnärer!
När skall Institutet för Scenkonst få komma ordentligt till tals i Sverige?
Behöver svensk teater pionjärer av den storartade kalibern?
De, Institutet för Scenkonst, tog fram de stora kommandona inom svensk scenkonst när de verkade som intensivast i Sverige!
Deras insiktsfulla arbete och deras resultat används idag i en ibland omtolkad, anpassad och mer tillvänd version och praxis använd av många idag verkande scenkonstnärer och pedagoger!
Min stilla undran är om det inte vore en stor förlust om vi inte lyfte fram dem mer i Sverige, Det vore absolut en stor förlust för den framtida utvecklingen av scenkonsten(live) i Sverige!
Det borde vara en stor vinst om de kunde få verka mer här och att omständigheter skapades som gjorde att de skulle kunna komma mer till sin rätt i Sverige!
Förslag till ny scenkonstetyd: att orka bära, fram de samarbeten och de resurser som krävs för det och ge dem till Institutet för Scenkonst! Det har de förtjänat!
Hur skapa en multitud för denna intention?
tisdag 3 november 2009
Cloning Frankenstein, Teater Encore
Premiär på Cloning Frankenstein på Teater Uno i lördags. Scaring, crime, not healthy at all.
Alla helgons afton och Halloween.
Teater Encore hade premiär på Cloning Frankenstein. Det var fullsatt i salongen. Denna kväll som många annars enligt vår nya tradition(amerikanska halloween) borde ha hyllat skräckupplevelser på någon privat fest, tittade nu istället på en teatral hyllning(?) till transhumanism. Men det var ju inte på riktigt.
Det är på låtsas förstås, eller är det på riktigt?
Shelleys roman Frankenstein och annan litterär text om intelligenta monster har varit inspiration och fungerat som en plattform för denna föreställnings manus.
Skådespelarna Johan Westergren och John Hinton spelade fram en skräckens vision om människans dröm om nya medicinska framsteg och drömmen om evigt liv.
Skådespelare Johan är en ”coming star”!
Hans sökande experimenterande skådespelarteknik, utbildad i Jacques Lecoqs (L'École Internationale de Théâtre Jacques Lecoq) skola i Paris, skördade triumfer medan John, också han utbildad vid samma skola, har en mer färdig och säker hantering av pjäsens aktioner. Deras samarbete med varandra på scenen är unikt och sensationellt bra.
John med stark röst, vackrert skådespelarutseende och uttrycksfullt mager kropp skapar pregnans och trovärdighet.
Han tar verkligen hand om sin medaktör på scenen.
Johans sociala vänliga och tillmötesgående, continuum, flödande, fysiskhet, skapar en snäll publiktillvändhet.
Vem vill inte ha evigt liv, superkrafter och vara hyperintelligent.
Vi fick se hur det klonades fram en ny ”übermensch”på scenen.
Skådespelarna spelade fysiskt, stilrent och effektivt fram den skrämmande framtidsvisionen om den nya mänskliga skapelsen. Vi fick uppleva och se den framtida supermänniskan födas fram, bokstavligen, på scenen.
Jenny Emanuelssons starka vita scenografi vars mycket speciella materialbeskaffenhet fanns också med i vissa scenkostymer.
Det materialet fungerade effektivt till scenkostymer och stödde historien om Frankenstein på ett trovärdigt sätt.
Det var material med scenografiska tecken vars nästan magiska kvalitéer som tillsammans med bra ljussättning, bländade oss och lockade till att länga än mer efter en ny sorts friskare, intelligentare och starkare människa.
Scenografins vithet understödde och gestaltade i sig den perfekta visionen. Scenografin dubblerade styrkan, från berättelsen, så att vi lockades till och med, att jublande, bekänna oss till passionen och drömmen om den perfekta skapelsen.
Publiken är ibland med och agerar i vissa scener vilket ger en munter och glad stämning till den annars så skräckfyllda och fartfyllda action pjäsen.
Musiken samspelar ofta scenografiskt med de skickliga skådespelarna på ett skickligt vis.
När jag gick hemåt efter föreställninge, mycket förvirrad, skräckslagen och nästan fysiskt snubblande. Då kom en litterär räddande uppenbarelse,ängel som från ingenstans.
Min hjärna, kropp, aktiverade minnet från verk av författaren Herman Hesse. Det var som en räddningsplanka bort från den perfekta människa, den perfekta skapelsen.
Mina minnen av läsupplevelser från böcker som ”Under hjulet”, ”Glaspärlespelet”, ”Siddharta”, ”Stäppvargen” och Hesses lyrik.
Min litterära uppenbarelse skedde, drabbade mig, när jag korsade övergångsstället.
Det var vid en kraftfylld nedsättning av min lagom stora, nr 43, vänstra fot.
Jag var på väg hem med full fart och jag korsade precis vägen vid Järntorget.
Jag kom till sans igen och Herman Hesses författarskap hade hjälpt till. Det skulle han, författaren aldrig ens kunnat ana när han skrev sina verk att de skull ha den verkningskraften på just mig, just då.
Kanske hade intermezzot alldeles strax innan hjälpt till att sätta igång minnesprocessen.
Två killar, såg lite mystiska ut, gick bakom mig och ropade länge på mig.
När jag till sist stannade påpekade de snällt att ett långt rött papperssnöre hade fastnat vid min högra fot.
Det såg säkert mycket lustigt ut när jag promenerade på, skräckslagen, med ett jättelångt tårtsnöre släppande efter mig.
Det såg nog inge vidare intelligent ut, alltså!
Hem kom jag och sov gott gjorde jag!
Alla helgons afton och Halloween.
Teater Encore hade premiär på Cloning Frankenstein. Det var fullsatt i salongen. Denna kväll som många annars enligt vår nya tradition(amerikanska halloween) borde ha hyllat skräckupplevelser på någon privat fest, tittade nu istället på en teatral hyllning(?) till transhumanism. Men det var ju inte på riktigt.
Det är på låtsas förstås, eller är det på riktigt?
Shelleys roman Frankenstein och annan litterär text om intelligenta monster har varit inspiration och fungerat som en plattform för denna föreställnings manus.
Skådespelarna Johan Westergren och John Hinton spelade fram en skräckens vision om människans dröm om nya medicinska framsteg och drömmen om evigt liv.
Skådespelare Johan är en ”coming star”!
Hans sökande experimenterande skådespelarteknik, utbildad i Jacques Lecoqs (L'École Internationale de Théâtre Jacques Lecoq) skola i Paris, skördade triumfer medan John, också han utbildad vid samma skola, har en mer färdig och säker hantering av pjäsens aktioner. Deras samarbete med varandra på scenen är unikt och sensationellt bra.
John med stark röst, vackrert skådespelarutseende och uttrycksfullt mager kropp skapar pregnans och trovärdighet.
Han tar verkligen hand om sin medaktör på scenen.
Johans sociala vänliga och tillmötesgående, continuum, flödande, fysiskhet, skapar en snäll publiktillvändhet.
Vem vill inte ha evigt liv, superkrafter och vara hyperintelligent.
Vi fick se hur det klonades fram en ny ”übermensch”på scenen.
Skådespelarna spelade fysiskt, stilrent och effektivt fram den skrämmande framtidsvisionen om den nya mänskliga skapelsen. Vi fick uppleva och se den framtida supermänniskan födas fram, bokstavligen, på scenen.
Jenny Emanuelssons starka vita scenografi vars mycket speciella materialbeskaffenhet fanns också med i vissa scenkostymer.
Det materialet fungerade effektivt till scenkostymer och stödde historien om Frankenstein på ett trovärdigt sätt.
Det var material med scenografiska tecken vars nästan magiska kvalitéer som tillsammans med bra ljussättning, bländade oss och lockade till att länga än mer efter en ny sorts friskare, intelligentare och starkare människa.
Scenografins vithet understödde och gestaltade i sig den perfekta visionen. Scenografin dubblerade styrkan, från berättelsen, så att vi lockades till och med, att jublande, bekänna oss till passionen och drömmen om den perfekta skapelsen.
Publiken är ibland med och agerar i vissa scener vilket ger en munter och glad stämning till den annars så skräckfyllda och fartfyllda action pjäsen.
Musiken samspelar ofta scenografiskt med de skickliga skådespelarna på ett skickligt vis.
När jag gick hemåt efter föreställninge, mycket förvirrad, skräckslagen och nästan fysiskt snubblande. Då kom en litterär räddande uppenbarelse,ängel som från ingenstans.
Min hjärna, kropp, aktiverade minnet från verk av författaren Herman Hesse. Det var som en räddningsplanka bort från den perfekta människa, den perfekta skapelsen.
Mina minnen av läsupplevelser från böcker som ”Under hjulet”, ”Glaspärlespelet”, ”Siddharta”, ”Stäppvargen” och Hesses lyrik.
Min litterära uppenbarelse skedde, drabbade mig, när jag korsade övergångsstället.
Det var vid en kraftfylld nedsättning av min lagom stora, nr 43, vänstra fot.
Jag var på väg hem med full fart och jag korsade precis vägen vid Järntorget.
Jag kom till sans igen och Herman Hesses författarskap hade hjälpt till. Det skulle han, författaren aldrig ens kunnat ana när han skrev sina verk att de skull ha den verkningskraften på just mig, just då.
Kanske hade intermezzot alldeles strax innan hjälpt till att sätta igång minnesprocessen.
Två killar, såg lite mystiska ut, gick bakom mig och ropade länge på mig.
När jag till sist stannade påpekade de snällt att ett långt rött papperssnöre hade fastnat vid min högra fot.
Det såg säkert mycket lustigt ut när jag promenerade på, skräckslagen, med ett jättelångt tårtsnöre släppande efter mig.
Det såg nog inge vidare intelligent ut, alltså!
Hem kom jag och sov gott gjorde jag!
söndag 1 november 2009
Mikael, Magdalena och Roger
På Larssons & Adas teater, Konstepidemin, träffades vi kl 10 söndagen 1 november,13 personer. Mikael berättade om Lars Norén, Magdalena och Roger berättade om skådespelarens konst. Roger reste sig, gick plötsligt ut på golvet, rörde sig på tillsammans med Bernardo, instruerade Bernardo. Roger byte riktning, rörde sig framåt, gick tillbaka. Han vred på huvudet, blicken flyttades, armarna sträcktes fram, händerna formades. Allt i ett tempo som blev nyansrikt och strömmade fram. När han fortsatte med agerandet förvandlades min varseblivning. Det jag såg blev skulpturerat, som om Roger var i massivt glödgat järn som förvandlade mig, publiken, till något annat. Det gick inte att beskriva men det gick att uppleva. Chocken fick mig att gå sönder! Jag fick en smekning, över hjärnbarken, som inte var mild, av synen.Men jag kunde ändå prata och tänka,ändå.
Roger sa: där, Bernardo, vred du på huvudet! Orden blev hängande i luften. Någon tusendels sekund, sedan var Bernardos huvudvridning ett minne blott.
Bäst att börja berätta från då vi startade dagen.
Mikael berättade ofta skrattande om Lars. Om hur han, Lars Norén, iklädde sig andra författare, t.ex. Lorca, som en persona, som en mask.
Och hur han ständigt, t.ex. i dagboken, pendlade mellan skall jag satsa på leva mitt liv eller skall jag skriva. Han valde hela tiden att skriva. Men frågan återkom hela tiden i "En dramatikers dagbok". Skall jag leva eller skall jag skriva, jag skriver.
Han har skrivit 70 pjäser! Han har skrivit lyrik. Han var 19 år när han fick den första utgiven, på Bonniers. Den sista diktsamlingen, Hjärta i hjärta! I den vände han sig till någon, ett du. Till Appollon!Och det är riskfyllt att vända sig till den guden.Sedan började han skriva dramatik. Den viktigaste och bästa är Natten är dagens mor! Den kommer att bli ihågkommen som det bästa, den bästa litteraturen under 1900 talet.
Mikael lyssnade ödmjukt på deltagarnas frågor och respekterade varje fråga och svarade på de många frågorna noggrannt.
Han berättade om Noréns avskapelse som nog kommer från den franska filosofen Simone Weil. Lars tar bort hela tiden. Han börjar skriva från "noll". Den nya, barnet, texten,dramat, föds på nytt, hela tiden.
Det har varit olika teman genom årtiondena. Modern, fadern, familjen, den borgerliga kvartetten, underjorden och nu Orestien.
Vilket var först? Den dramatiska texten eller skådespelarens konst. Det debatterades till en del av oss.
När Mikael senare gick enades vi om att skådepelarens konst var först, sedan kom texten, men Roger påminde oss om att munkarna, fransiskanerna, ansåg att texten kom först.
Svimningsanfallen kunde ha kommit. Mikael, Magdalena och Roger framlade sitt, så att väggarna på Larssons & Adas Teater bågnade. Det var hur mycket till som blev sagt.
Mikael mindes att när han för första gången läste något av Lars Norén, en diktsamling, var det som om någon slog honom i huvedet med ett slagträ. Det tog honom nog 20 år att förstå den diktsamlingen.
Några av oss, Johan, Kristina, Rose-Marie, Linda, Matilda, Marita, Finn, Bernardo,Erika såg nog lite bleka ut. Det hade varit mycket och många intryck.
Johan hade berättat om sitt arbete med det fysiska och hur mycket skådespelarens teater betydde för honom.
Jag återkom senare själv, till teatern, efter vi ätit lunch på Gyllene Prag, sopade, diskade, ställde i ordning. Stängde av värmefläkten, släckte ljuset och lämnade sedan teatern, gick sakta ned för trapporna som ledde ned till Annedal. Jag gick in på en konstinstallation inte långt från trapporna. Tog sedan spårvagnen först till Sören för att lägga nyckeln i hans brevlåda. Sedan slöade jag till i spårvagn nummer tre, när den sakta och makligt färdades, i snigel fart hem. Det hade varit fotbollsmatch, blåvitt spelade, i sta´n. Det tog oändlig lång tid att ta mig hem med spårvagnen. En timma minst!
Roger sa: där, Bernardo, vred du på huvudet! Orden blev hängande i luften. Någon tusendels sekund, sedan var Bernardos huvudvridning ett minne blott.
Bäst att börja berätta från då vi startade dagen.
Mikael berättade ofta skrattande om Lars. Om hur han, Lars Norén, iklädde sig andra författare, t.ex. Lorca, som en persona, som en mask.
Och hur han ständigt, t.ex. i dagboken, pendlade mellan skall jag satsa på leva mitt liv eller skall jag skriva. Han valde hela tiden att skriva. Men frågan återkom hela tiden i "En dramatikers dagbok". Skall jag leva eller skall jag skriva, jag skriver.
Han har skrivit 70 pjäser! Han har skrivit lyrik. Han var 19 år när han fick den första utgiven, på Bonniers. Den sista diktsamlingen, Hjärta i hjärta! I den vände han sig till någon, ett du. Till Appollon!Och det är riskfyllt att vända sig till den guden.Sedan började han skriva dramatik. Den viktigaste och bästa är Natten är dagens mor! Den kommer att bli ihågkommen som det bästa, den bästa litteraturen under 1900 talet.
Mikael lyssnade ödmjukt på deltagarnas frågor och respekterade varje fråga och svarade på de många frågorna noggrannt.
Han berättade om Noréns avskapelse som nog kommer från den franska filosofen Simone Weil. Lars tar bort hela tiden. Han börjar skriva från "noll". Den nya, barnet, texten,dramat, föds på nytt, hela tiden.
Det har varit olika teman genom årtiondena. Modern, fadern, familjen, den borgerliga kvartetten, underjorden och nu Orestien.
Vilket var först? Den dramatiska texten eller skådespelarens konst. Det debatterades till en del av oss.
När Mikael senare gick enades vi om att skådepelarens konst var först, sedan kom texten, men Roger påminde oss om att munkarna, fransiskanerna, ansåg att texten kom först.
Svimningsanfallen kunde ha kommit. Mikael, Magdalena och Roger framlade sitt, så att väggarna på Larssons & Adas Teater bågnade. Det var hur mycket till som blev sagt.
Mikael mindes att när han för första gången läste något av Lars Norén, en diktsamling, var det som om någon slog honom i huvedet med ett slagträ. Det tog honom nog 20 år att förstå den diktsamlingen.
Några av oss, Johan, Kristina, Rose-Marie, Linda, Matilda, Marita, Finn, Bernardo,Erika såg nog lite bleka ut. Det hade varit mycket och många intryck.
Johan hade berättat om sitt arbete med det fysiska och hur mycket skådespelarens teater betydde för honom.
Jag återkom senare själv, till teatern, efter vi ätit lunch på Gyllene Prag, sopade, diskade, ställde i ordning. Stängde av värmefläkten, släckte ljuset och lämnade sedan teatern, gick sakta ned för trapporna som ledde ned till Annedal. Jag gick in på en konstinstallation inte långt från trapporna. Tog sedan spårvagnen först till Sören för att lägga nyckeln i hans brevlåda. Sedan slöade jag till i spårvagn nummer tre, när den sakta och makligt färdades, i snigel fart hem. Det hade varit fotbollsmatch, blåvitt spelade, i sta´n. Det tog oändlig lång tid att ta mig hem med spårvagnen. En timma minst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)