Det händer rolig saker på café Chau. En kväll var jag där! Det var för nästan en vecka sedan ungefär. Det är en förväntansfull stämning! Man dricker te och äter gott. Det ges sång och flöjtspel, tonsatta dikter av Göran Thunström, Kerstin Thorvall m.fl. Ljuvligt, exprimenterande och mycket uttrycksfullt. Sångerskans stämma lyfter mot ljusa toner för att sedan sjunka. Det är ljuva, harmoniska, lyckliga toner som öppnar mitt sinne för nya musikaliska äventyr. Flöjten ömsom följer sångerskan ömsom skapar egen struktur. Pianot kommer in och ackompanjerar så bra! Jag njuter av ny musik på café Chau!
Hur mörkret gör, av diktaren Thomas Tidholm blir sista sången.
Samtidigt sker i ett angränsande rum många olika dansuppträdande.Tempeldans, Flamenco, Bollywood och mycket mer. Lokalen är så strålande fin och stämningen är helt underbar. Överallt människor som dansar och tittar på dans.
Det händer så mycket på kulturhuset Oceanen och i Majorna.
torsdag 10 december 2009
onsdag 9 december 2009
ulf.Skogsen@
Det som skiljer det swedenborgska helvetet från himmelriket är inte så mycket.
Med den svenska mentaliteten ser annorlunda ut. Den småsura novembergrå menigheten följer fegt sina mimetiska auktoritära animeringar.
Det finns ett beyond som skapar! Ingen kan överleva i detta nu. Det teatrala, performativa har alltid funnits som skapar rymd. Abstraktionen blir det paradigm som lyfter själen till det himmelska. Antonin Artaud' signalera genom flammorna välkomnade det vidsynta innerliga seendet.
Med den svenska mentaliteten ser annorlunda ut. Den småsura novembergrå menigheten följer fegt sina mimetiska auktoritära animeringar.
Det finns ett beyond som skapar! Ingen kan överleva i detta nu. Det teatrala, performativa har alltid funnits som skapar rymd. Abstraktionen blir det paradigm som lyfter själen till det himmelska. Antonin Artaud' signalera genom flammorna välkomnade det vidsynta innerliga seendet.
lördag 28 november 2009
Ansiktet
Det är inte lätt att visa känslor alltid. Munnen som beter sig som den vill och inte som den ska. Kinderna som inte visar något alls. Ögonen som bara tittar utan att uttrycka något alls. Hur skall vi förstå det! Rosenmassören klämmer på skuldrorna och säger att är finns något som arbetar. Det är inte fel men kanske kan det tyda på att personen är beredd på att ta sats och slänga sig ut i det okända.
Det goda samhället där alla får plats och utan ansträngning ingår i den demokratiska gemanskapen är ibland långt borta.
Lennart talar om att förändra räntan, lönen,bankerna och villkoren för de vanliga människorna.
Allt som har hänt dig, fortsätter massören finns i din kropp i dina muskler. Hur lätt är det då att visa upp det harmoniska, i ansiktet. Musklerna trivs bäst med att vara i aktion.
Det blir i rörelsen framåt som det mänskliga, miraklet, uppstår och det syns inte i ögonen, själens spegel.
Det blev istället en förnimmelse av kontakt ("mellan raderna") som blev det ultimata mötet mellan människorna som ville, önskade, kommunicera.
Därför att vi lever i skuggan av det som skulle kunna bli den goda demokratiska framtid som Sven-Erik skrivit om i sin bok"I skuggan av framtiden".
När vi skall kommunicera innerligt till varandra blir det plötsligt genom en annan, en mask. Vi tog på oss någons persona och berättade hemligheterna för varandra. Det var underbart och kort. Ansiktets mimik levde i skuggan av det som komma skall.
Det goda samhället där alla får plats och utan ansträngning ingår i den demokratiska gemanskapen är ibland långt borta.
Lennart talar om att förändra räntan, lönen,bankerna och villkoren för de vanliga människorna.
Allt som har hänt dig, fortsätter massören finns i din kropp i dina muskler. Hur lätt är det då att visa upp det harmoniska, i ansiktet. Musklerna trivs bäst med att vara i aktion.
Det blir i rörelsen framåt som det mänskliga, miraklet, uppstår och det syns inte i ögonen, själens spegel.
Det blev istället en förnimmelse av kontakt ("mellan raderna") som blev det ultimata mötet mellan människorna som ville, önskade, kommunicera.
Därför att vi lever i skuggan av det som skulle kunna bli den goda demokratiska framtid som Sven-Erik skrivit om i sin bok"I skuggan av framtiden".
När vi skall kommunicera innerligt till varandra blir det plötsligt genom en annan, en mask. Vi tog på oss någons persona och berättade hemligheterna för varandra. Det var underbart och kort. Ansiktets mimik levde i skuggan av det som komma skall.
lördag 21 november 2009
Det var Grotowskiseminarium på Stockholms Stadsteater
Det var många åhörare på Stockholms stadsteater som kommit för att lyssna på seminariet om Jerzy Grotowski. Det blev en bra påminnelse om det viktiga historiska teaterarbete som betytt så mycket för så många i Sverige.
Det blev diskussioner många om hur viktigt Grotowskis teaterlaboratorium var.
Det sattes också i förhållande till andra viktiga teaterskapare som Living theatre, Etienne Decroix, Odinteatret och många fler.
Min synpunkt är att de insikter som bland annat nämns i Towords a poor theater, fortfarande kan inspirera till nya insikter som dagens samtida konstnärligt arbete skulle kunna förhålla sig till.
Stinnerborn talade om behovet av det fysiska. Ibland kan det behövas en frivolt.
Kia Nord om att ta sats. Robert att det väsentliga är att ha tiden på sin sida. Det är viktigt att få ta sig den tid som behövs när det skall produceras teater. Sören att kroppen minns så mycket och när kroppsminnet är engagerat agerar skådespelaren med stor kraft.
Maciej meddelade att Grotowski är mest känd i Polen som en vis man.
Chris sa att Polen var en totalitär regim på den tiden.
Marianne lyfte diskussionsnivån ytterligare och nämnde att i Polen, på den tiden, fanns det andningshål, perioder av frihet, som gav möjligheter för friare skapande.
Dagen efter fortsatte helgen på Teater Lederman. Marianne började med att läsa ur sin bok ” Äppelblom och ruiner”. Det var ett stycke som skildrar hennes upplevelser från ett seminarium på Odinteatret i början av 1980-talet med Jerzy Grotowski och hans skådespelare Ryszard Cieslak. .
På morgonen berättade också Ulf Ekeram om ett seminarium med Jerzy Grotowski något år senare. Jerzy hade kommit in till honom och frågat honom om råd. Ulf hade sagt något om att det lät filosofiskt.
Grotowski tycktes bli inspirerad av just det filosofiska.
Grotowski hade snabbt namngett tre viktiga filosofer. De var Heidegger, Schopenhauer och Sartre. De fick bli de imaginära rådgivare som de diskuterade vidare tillsammans med. Sartre betonade det egna valet och Schopenhauer tyckte att han, Grotowksi, skulle frankt säga rakt ut vad han tyckte. Samtidigt i samma rum spelade en flicka flöjt så vackert och Sören komihåg att han strax därefter kom in i samma rum.
Jerzy Grotowski tycktes bli nöjd och beslutsamt fortsatte han sin promened vidare för att genomföra det han bestämt sig för.
Det visades flera filmer på Teater Lederman. Sören berättade att det senare blev en mycket engagerande diskussion där publiken deltog aktivt. I panelen fanns Marianne Ahrne, Stanislav Brosowski och Sören Larsson.
Det var med bävan och fruktan jag insåg att denna helg var till ända.
Men jag tröstade mig med att det kommer fler tillfällen, tror jag!
Det blev diskussioner många om hur viktigt Grotowskis teaterlaboratorium var.
Det sattes också i förhållande till andra viktiga teaterskapare som Living theatre, Etienne Decroix, Odinteatret och många fler.
Min synpunkt är att de insikter som bland annat nämns i Towords a poor theater, fortfarande kan inspirera till nya insikter som dagens samtida konstnärligt arbete skulle kunna förhålla sig till.
Stinnerborn talade om behovet av det fysiska. Ibland kan det behövas en frivolt.
Kia Nord om att ta sats. Robert att det väsentliga är att ha tiden på sin sida. Det är viktigt att få ta sig den tid som behövs när det skall produceras teater. Sören att kroppen minns så mycket och när kroppsminnet är engagerat agerar skådespelaren med stor kraft.
Maciej meddelade att Grotowski är mest känd i Polen som en vis man.
Chris sa att Polen var en totalitär regim på den tiden.
Marianne lyfte diskussionsnivån ytterligare och nämnde att i Polen, på den tiden, fanns det andningshål, perioder av frihet, som gav möjligheter för friare skapande.
Dagen efter fortsatte helgen på Teater Lederman. Marianne började med att läsa ur sin bok ” Äppelblom och ruiner”. Det var ett stycke som skildrar hennes upplevelser från ett seminarium på Odinteatret i början av 1980-talet med Jerzy Grotowski och hans skådespelare Ryszard Cieslak. .
På morgonen berättade också Ulf Ekeram om ett seminarium med Jerzy Grotowski något år senare. Jerzy hade kommit in till honom och frågat honom om råd. Ulf hade sagt något om att det lät filosofiskt.
Grotowski tycktes bli inspirerad av just det filosofiska.
Grotowski hade snabbt namngett tre viktiga filosofer. De var Heidegger, Schopenhauer och Sartre. De fick bli de imaginära rådgivare som de diskuterade vidare tillsammans med. Sartre betonade det egna valet och Schopenhauer tyckte att han, Grotowksi, skulle frankt säga rakt ut vad han tyckte. Samtidigt i samma rum spelade en flicka flöjt så vackert och Sören komihåg att han strax därefter kom in i samma rum.
Jerzy Grotowski tycktes bli nöjd och beslutsamt fortsatte han sin promened vidare för att genomföra det han bestämt sig för.
Det visades flera filmer på Teater Lederman. Sören berättade att det senare blev en mycket engagerande diskussion där publiken deltog aktivt. I panelen fanns Marianne Ahrne, Stanislav Brosowski och Sören Larsson.
Det var med bävan och fruktan jag insåg att denna helg var till ända.
Men jag tröstade mig med att det kommer fler tillfällen, tror jag!
söndag 15 november 2009
Björn Ranelid på Studiefrämjandets 50 års jubileum
Björn Ranelid sprutar verbal eld vid Studiefrämjandets 50 års jubileum, Stenhammarsalen, 15 november 2009.
Björn, du, svensk, som gör oss till världsmedborgare. Ättling till kroppsarbetare, hyllar jag och Ann-Sofie, dig med att lyfta oss till fågelns värld med dina nya ord som flyger mot nya vatten.
Du stred i ett stormigt kaotiskt hav, bland vår förvirring och våra tjockhudade bortförklaringsberg. Du var här och slogs med skarpslipade svärd av ord som var smidda i ditt unika kärleksfulla ordlaboratorium.
Ingen skulle kunna göra detta så bra som du gjorde, för oss!
Din multituda skapande kraft vidgar och öppnar dörrar till nya rum och ger plats för nya världar i den kaotiska samtid vi upplever just nu med så många undergångsprofetior som vi blir bombarderade med genom massmedia.
Dina språkliga initiativ och ditt innovativa idiom gör det möjligt för oss att tro på nya globala visioner.
Det var mästerliga ord som strömmade fram. Du gjorde frihetliga aktioner som väckte lusten att vilja tro. Vi vågade tro på värdet, när du formulerade det, av att söka kraft till en framtida hållbarare utveckling.
Det ädla modiga kollektiva hos dig gör det möjligt för oss, som inspirerades, att kasta oss ut i verkligheten, hämta ny energi och jobba ännu mer och ännu hårdare.
Du kunde framföra fredens budskap, som humanistisk mirakel och uttalade vackra meningar, som var dina egna. Du delade med dig av en ädel konst som gav till oss förnyad kollektiv tro på vår nästa. Detta skänkte du till oss! Det blev en oförglömlig kväll.
Din gestalt lyser och antar otroliga proportioner när du gör, med ord, oss svenskar till världsmedborgare.
Du öppnar oss för ny tro på kärleken till vår nästa och att allt inte varit förgäves.
Jag ger dig min aktning och min uppskattning.
Du har kunskap, kraft, mod och energi!
Vi måste göra allt för att verka i visionär anda och göra allt för att kämpa för en bättre värld!
Ordet är heligt! Och du har förmågan att formulera och utge det!
Du var bäst! Du är unik! Du är viktig!
Björn, du, svensk, som gör oss till världsmedborgare. Ättling till kroppsarbetare, hyllar jag och Ann-Sofie, dig med att lyfta oss till fågelns värld med dina nya ord som flyger mot nya vatten.
Du stred i ett stormigt kaotiskt hav, bland vår förvirring och våra tjockhudade bortförklaringsberg. Du var här och slogs med skarpslipade svärd av ord som var smidda i ditt unika kärleksfulla ordlaboratorium.
Ingen skulle kunna göra detta så bra som du gjorde, för oss!
Din multituda skapande kraft vidgar och öppnar dörrar till nya rum och ger plats för nya världar i den kaotiska samtid vi upplever just nu med så många undergångsprofetior som vi blir bombarderade med genom massmedia.
Dina språkliga initiativ och ditt innovativa idiom gör det möjligt för oss att tro på nya globala visioner.
Det var mästerliga ord som strömmade fram. Du gjorde frihetliga aktioner som väckte lusten att vilja tro. Vi vågade tro på värdet, när du formulerade det, av att söka kraft till en framtida hållbarare utveckling.
Det ädla modiga kollektiva hos dig gör det möjligt för oss, som inspirerades, att kasta oss ut i verkligheten, hämta ny energi och jobba ännu mer och ännu hårdare.
Du kunde framföra fredens budskap, som humanistisk mirakel och uttalade vackra meningar, som var dina egna. Du delade med dig av en ädel konst som gav till oss förnyad kollektiv tro på vår nästa. Detta skänkte du till oss! Det blev en oförglömlig kväll.
Din gestalt lyser och antar otroliga proportioner när du gör, med ord, oss svenskar till världsmedborgare.
Du öppnar oss för ny tro på kärleken till vår nästa och att allt inte varit förgäves.
Jag ger dig min aktning och min uppskattning.
Du har kunskap, kraft, mod och energi!
Vi måste göra allt för att verka i visionär anda och göra allt för att kämpa för en bättre värld!
Ordet är heligt! Och du har förmågan att formulera och utge det!
Du var bäst! Du är unik! Du är viktig!
Klockarkärlek/movements
Hur är det möjligt?Tyngdlagen upphävd/en ängel rör sig på filmen/yoetube, Fortfarande samma oerhörda
lyskraft/Cieslak,den gudabenådade på arbetsgolvet undervisar Tage och hans kollega. Det kanske skedde för trettio/
furtio år sedan! Och så är det som om det sker nu när jag tittar på
Youtube-filmen!
Längtan , hopp, glädje, kraft! Det går inte att efterlikna. Det kan inspirera
till ädel hängivet arbete på golvet som inget annat!
Allt är möjligt!
Jobba!
lyskraft/Cieslak,den gudabenådade på arbetsgolvet undervisar Tage och hans kollega. Det kanske skedde för trettio/
furtio år sedan! Och så är det som om det sker nu när jag tittar på
Youtube-filmen!
Längtan , hopp, glädje, kraft! Det går inte att efterlikna. Det kan inspirera
till ädel hängivet arbete på golvet som inget annat!
Allt är möjligt!
Jobba!
lördag 14 november 2009
Continuum: Edith Piaf ”Dansat med lyckan”
Självbiografin ”Au bal de la Chanse” kom ut 1958 och är den franska sångerskans Edith Piafs självbiografi. I svensk översättning har den fått namnet ”Dansat med lyckan”!
Hon föddes 19 december 1915 och avled 11 oktober 1963. Jag, vid en genomläsning, tycker att den var trevlig och underhållande att läsa.
Jag kan också tycka att den är mycket speciell. Det är som om Edith inte vill berätta något väsentligt om sitt liv och sin samtid. Det vill hon gömma undan för oss läsare.
Hon kanske saknade förmågan och inte kan, eller vill, berätta om den verkligheten!
Jag har en känsla av att hon har anpassat sig till en lögnaktig och påhittad värld, såsom hon upplevde att hennes omvärld, de facto krävde av henne att hon skulle dikta ihop för att passa dem och möjliggöra en sångkarriär.
Det är nästan så hon nästintill utplånade sig själv för att lyckas med detta uppsåt.
Hon kanske var tvingad att offra sin egen kritiska reflektion för att få möjlighet att göra den kommersiella karriär som hon av en slump bjudits in till av sin välgörare, en nattklubbsdirektör.
Om jag vill förstå något av värde av det hon skrev om i sin självbiografi skulle det kräva en mer omfattande närläsning än den som jag gjort. Det skulle finnas behov av mycket bredvidläsning av annan litteratur kring ämnet och diskursen för att kunna förstå vad det handlade om. Alternativt att det krävs mycket förkunskaper!
Detta för att förstå något av det väsentliga i hennes liv som verkar vara dolt och inte heller finns med i hennes självbiografi.
Jag menar att hon verkar utelämna allt väsentligt som hon skulle kunna skriva om. Detta för att kunna berätta en osann skröna om ett liv som nog inte var hennes liv utan endast var tillrättalagt för att underlätta för sin fortsätta kommersiella karriär. En karriär som troligen inte tålde någon kritisk reflektion alls.
Förordet skrevs av Jean Cocteau och innehåller mycket märkliga kommentarer.
Han lanserade en grumlig teori om geni och citerar författaren Stendahls sätt att beskriva detta: ”obesvärade sätt att använda ordet geni”.
Stendahl lär kunna observera genier enbart genom att se hur en kvinna ”stiger upp i en vagn” eller hur hon ler. Även kortspelare kan vara genier när de låter motspelaren vinna.
Det är knappast Albert Einsteins relativitetsteori som är normen för genialisk prestation och konstnärlig verkshöjd.
Jean använder diskursen geni med metaforer. Jean beskriver Edith med metaforen ”ödla på ruinens murar”. Även om översättningen är märklig, gjord av Ingvar Gadd ”Betrakta nu denna lilla kvinna med händer som en ödla på ruinens murar”. Jag undrar hur ”händer som en ödla på ruinens murar” ser ut?
Är händerna grova, rynkiga, blanka, gröna, bleka, genomskinliga, stora eller små eller vad?
Och finns det ett hudlager under det första hudlagret som är som cement, tegelsten eller annat ”ruinmaterial” som liksom anas inunder metaforen ”ödlan” och förklarar användandet av metaforen ”ruinens murar”. Det är en aning mystiskt beskrivit.
Den som vill veta måste nog göra källforskning kring detta.
Jag har, som nämnts, inte gjort en fortsatt lika noggrann och ambitiös närläsning av boken. Men självbiografin innehåller en del märkliga skriverier.
Jag bortser nu från dem!
Om jag nu mer intuitivt återger min känsla av självbiografin.
Jag tycker att den är behaglig att läsa. Den erbjuder en stunds verklighetsflykt in i en inbillad och skön värld(som nog var förfärande oskön egentligen).
Jag kan drömma mig bort till ”landet som icke är” och inbilla mig att det vore underbart att vara en anpassling till sångerska och på så sätt behaga överhet och medelklass på det mest underhållande, ljuvliga och bedårande sätt som bara är möjligt.
Det dumma övriga folket dras med i samma illusion, och är självklart, bara lydiga offer för samma inbillning.
Men, jag kan också förstå dem som skulle vilja distansera sig till denna drömvärld och hellre bli nyfiken på hur det verkligen var. Den lusten väcks nämligen, samtidigt hos mig, när jag drömmer mig bort i Edith Piafs självbiografi!
Det är det intressantaste hos boken! Det intressanta är nog skillnaden, avståndet, mellan den uppdiktade beskrivningen av hennes liv, de personer hon möter, trots alla försök att undvika de mer realistiska skildringarna, och den ibland, anade vekligheten som kan skymta fram, som av en olyckshändelse.
Det skulle kunna blitt en bra berättelse, men då hade den kanske inte varit så bra för hennes karriär! Därför skrev hon aldrig den boken. Vi får hålla till godo med ”Au bal de la Chanse”. Och det räcker för en kulen regnig, småkulen höstdag!
Så här kanske berättelsens mer intressanta perspektiv skulle kunna ha varit!
Perspektivet: en fattig, marginaliserad ung flicka som sjunger på gator och torg och som tas om hand om av ett dekadant etablissemang som gör om henne till ett fogligt salongsfähigt verktyg för framgångrik business inom showbis! Den självbiografin av Edith Piaf hade intresserat mig mer.
Ediths ”Dansat med lyckan” ger mig nästa en impuls att jag kanske inte skall lyssna alls på Ediths sånger. De verkar vara väl mycket tillrättalagda för mig!
Det är som underhållning till döds! Och det är ett koncept som inte tilltalar!
Hon föddes 19 december 1915 och avled 11 oktober 1963. Jag, vid en genomläsning, tycker att den var trevlig och underhållande att läsa.
Jag kan också tycka att den är mycket speciell. Det är som om Edith inte vill berätta något väsentligt om sitt liv och sin samtid. Det vill hon gömma undan för oss läsare.
Hon kanske saknade förmågan och inte kan, eller vill, berätta om den verkligheten!
Jag har en känsla av att hon har anpassat sig till en lögnaktig och påhittad värld, såsom hon upplevde att hennes omvärld, de facto krävde av henne att hon skulle dikta ihop för att passa dem och möjliggöra en sångkarriär.
Det är nästan så hon nästintill utplånade sig själv för att lyckas med detta uppsåt.
Hon kanske var tvingad att offra sin egen kritiska reflektion för att få möjlighet att göra den kommersiella karriär som hon av en slump bjudits in till av sin välgörare, en nattklubbsdirektör.
Om jag vill förstå något av värde av det hon skrev om i sin självbiografi skulle det kräva en mer omfattande närläsning än den som jag gjort. Det skulle finnas behov av mycket bredvidläsning av annan litteratur kring ämnet och diskursen för att kunna förstå vad det handlade om. Alternativt att det krävs mycket förkunskaper!
Detta för att förstå något av det väsentliga i hennes liv som verkar vara dolt och inte heller finns med i hennes självbiografi.
Jag menar att hon verkar utelämna allt väsentligt som hon skulle kunna skriva om. Detta för att kunna berätta en osann skröna om ett liv som nog inte var hennes liv utan endast var tillrättalagt för att underlätta för sin fortsätta kommersiella karriär. En karriär som troligen inte tålde någon kritisk reflektion alls.
Förordet skrevs av Jean Cocteau och innehåller mycket märkliga kommentarer.
Han lanserade en grumlig teori om geni och citerar författaren Stendahls sätt att beskriva detta: ”obesvärade sätt att använda ordet geni”.
Stendahl lär kunna observera genier enbart genom att se hur en kvinna ”stiger upp i en vagn” eller hur hon ler. Även kortspelare kan vara genier när de låter motspelaren vinna.
Det är knappast Albert Einsteins relativitetsteori som är normen för genialisk prestation och konstnärlig verkshöjd.
Jean använder diskursen geni med metaforer. Jean beskriver Edith med metaforen ”ödla på ruinens murar”. Även om översättningen är märklig, gjord av Ingvar Gadd ”Betrakta nu denna lilla kvinna med händer som en ödla på ruinens murar”. Jag undrar hur ”händer som en ödla på ruinens murar” ser ut?
Är händerna grova, rynkiga, blanka, gröna, bleka, genomskinliga, stora eller små eller vad?
Och finns det ett hudlager under det första hudlagret som är som cement, tegelsten eller annat ”ruinmaterial” som liksom anas inunder metaforen ”ödlan” och förklarar användandet av metaforen ”ruinens murar”. Det är en aning mystiskt beskrivit.
Den som vill veta måste nog göra källforskning kring detta.
Jag har, som nämnts, inte gjort en fortsatt lika noggrann och ambitiös närläsning av boken. Men självbiografin innehåller en del märkliga skriverier.
Jag bortser nu från dem!
Om jag nu mer intuitivt återger min känsla av självbiografin.
Jag tycker att den är behaglig att läsa. Den erbjuder en stunds verklighetsflykt in i en inbillad och skön värld(som nog var förfärande oskön egentligen).
Jag kan drömma mig bort till ”landet som icke är” och inbilla mig att det vore underbart att vara en anpassling till sångerska och på så sätt behaga överhet och medelklass på det mest underhållande, ljuvliga och bedårande sätt som bara är möjligt.
Det dumma övriga folket dras med i samma illusion, och är självklart, bara lydiga offer för samma inbillning.
Men, jag kan också förstå dem som skulle vilja distansera sig till denna drömvärld och hellre bli nyfiken på hur det verkligen var. Den lusten väcks nämligen, samtidigt hos mig, när jag drömmer mig bort i Edith Piafs självbiografi!
Det är det intressantaste hos boken! Det intressanta är nog skillnaden, avståndet, mellan den uppdiktade beskrivningen av hennes liv, de personer hon möter, trots alla försök att undvika de mer realistiska skildringarna, och den ibland, anade vekligheten som kan skymta fram, som av en olyckshändelse.
Det skulle kunna blitt en bra berättelse, men då hade den kanske inte varit så bra för hennes karriär! Därför skrev hon aldrig den boken. Vi får hålla till godo med ”Au bal de la Chanse”. Och det räcker för en kulen regnig, småkulen höstdag!
Så här kanske berättelsens mer intressanta perspektiv skulle kunna ha varit!
Perspektivet: en fattig, marginaliserad ung flicka som sjunger på gator och torg och som tas om hand om av ett dekadant etablissemang som gör om henne till ett fogligt salongsfähigt verktyg för framgångrik business inom showbis! Den självbiografin av Edith Piaf hade intresserat mig mer.
Ediths ”Dansat med lyckan” ger mig nästa en impuls att jag kanske inte skall lyssna alls på Ediths sånger. De verkar vara väl mycket tillrättalagda för mig!
Det är som underhållning till döds! Och det är ett koncept som inte tilltalar!
onsdag 11 november 2009
Continuum om en kväll på Creare, hos konstnär Alina!
Igår, en kulen tisdagskväll i konstnärliga Creares lokaler blev jag välkomnad på ett underbart, innerligt och ädelt vis! Alina tog emot med stort leende och en underbar värme. Hon, konstnärinnan, ledde en kurs i målning. Det var en kurs i oljemålning och äggtempera.
Alina tar hand om sina studiecirkeldeltagare på ett erfaret och professionellt sätt. Deltagarna är underbara, Catarina, Jenny, Nina, , Britt, Susanna och Anne.
Jag kunde vara med denna kväll och måla i olja. Det blev min bästa oljemålning någonsin. Den kommer jag scanna in och använda i mitt värv som handläggare.
Alina föreläste om korta och långa penseldrag. Du har så bra och vackra penseldrag berömde hon en deltagare.
Hon berättade att äggtempera görs med ägg och färgämnen och bakteriedödande tillsatser Historiskt fanns äggtempera först sedan kom oljefärger.
Måla ända fram i kanterna. Alla ytor skall vara täckta. Alina föreläste och coachade varje deltagare med råd och visade själv hur man skulle kunna måla.
Några deltagare hade med sig stenar och Alina kompletterade med egna stenar. Det blev ett stilleben vi skulle måla av.
Stenarna skulle ligga på en strand och det skulle finnas hav och himmel. Våra inre bilder förvandlade stilleben till ett landskap. Det kom till en segelbåt, regnmoln. Några stenar verkade vara på väg att vilja krypa ut i havet. Stenar som förvandlades till djur, valar. Kursdeltagarnas fantasi var rik på uppslag. Alla målade koncentrerat och intensivt.
Vi stod där som riktiga konstnärer med en paletå i vänster hand och en pensel i höger hand.
Det fanns ett litet bord till höger om varje konstnär med glas med vatten, oljefärgerna var vattenlösliga, och ett liten glas burk med olja om vi ville experimentera lite. Min vänstra hand som höll i färgpaletten , under paletten, också en bit hushållspapper som jag kunde torka av penseln med.
Staffliet på en armslängds avstånd och alla målade för glatta livet. Det var på liv och död. I havet kunde man drunkna, stenarna kunde kastas för att döda, himlen kunde blixtra eller döda. I klimatförändringarnas tid var naturen människans fiende.
De framtida klimatkatastrofernas tidevarv lever vi i skuggan av.
Men vi fantiserade också om idyll, romantik och harmoni i vårt målande.
När sedan kurstiden började lida mot sitt slut hängdes målningarna upp på en vägg och vi kommenterade varandras målningar.
Alina lyfte fram olika målningar, kommenterade och berömde. Vi uppmuntrades att ge av vår varseblivning och det gjorde vi.
Jag tog omtumlad och jublande, avsked av Alina och Catarina, Jenny, Nina, , Britt, Susanna och Anne. De stannade kvar i Creares Ateljé och diskuterade engagerat sina målningar. När jag kom ut i det råa höstmörkret kändes det så bart. Jag var som ett nyfött barn. Jag gick in i Ateljén igen och det kändes som jag hade glömt min tröja. Men, nej, det hade jag inte! Jag sa hej då, igen och gjorde ett nytt försök att gå ut. Det gick mycket bra och jag gick med min bästa oljemålning någonsin ”under armen” visslande och sjungande. Tricken stod där liksom bara och väntade. En snabb rusch och jag hann med spårvagnen. Jag tog fram min iphone och en självbiografi av Edith Piaf. Nu när jag blivit konstnär för en kväll ville jag vara uppkopplad, läsa om en stor konstnär och ”hålla oljemålningen” under armen samtidigt som jag reste med Spårvagn genom Haga, bohemernas heliga boplats.
Suck! Suck! Suck!
Alina tar hand om sina studiecirkeldeltagare på ett erfaret och professionellt sätt. Deltagarna är underbara, Catarina, Jenny, Nina, , Britt, Susanna och Anne.
Jag kunde vara med denna kväll och måla i olja. Det blev min bästa oljemålning någonsin. Den kommer jag scanna in och använda i mitt värv som handläggare.
Alina föreläste om korta och långa penseldrag. Du har så bra och vackra penseldrag berömde hon en deltagare.
Hon berättade att äggtempera görs med ägg och färgämnen och bakteriedödande tillsatser Historiskt fanns äggtempera först sedan kom oljefärger.
Måla ända fram i kanterna. Alla ytor skall vara täckta. Alina föreläste och coachade varje deltagare med råd och visade själv hur man skulle kunna måla.
Några deltagare hade med sig stenar och Alina kompletterade med egna stenar. Det blev ett stilleben vi skulle måla av.
Stenarna skulle ligga på en strand och det skulle finnas hav och himmel. Våra inre bilder förvandlade stilleben till ett landskap. Det kom till en segelbåt, regnmoln. Några stenar verkade vara på väg att vilja krypa ut i havet. Stenar som förvandlades till djur, valar. Kursdeltagarnas fantasi var rik på uppslag. Alla målade koncentrerat och intensivt.
Vi stod där som riktiga konstnärer med en paletå i vänster hand och en pensel i höger hand.
Det fanns ett litet bord till höger om varje konstnär med glas med vatten, oljefärgerna var vattenlösliga, och ett liten glas burk med olja om vi ville experimentera lite. Min vänstra hand som höll i färgpaletten , under paletten, också en bit hushållspapper som jag kunde torka av penseln med.
Staffliet på en armslängds avstånd och alla målade för glatta livet. Det var på liv och död. I havet kunde man drunkna, stenarna kunde kastas för att döda, himlen kunde blixtra eller döda. I klimatförändringarnas tid var naturen människans fiende.
De framtida klimatkatastrofernas tidevarv lever vi i skuggan av.
Men vi fantiserade också om idyll, romantik och harmoni i vårt målande.
När sedan kurstiden började lida mot sitt slut hängdes målningarna upp på en vägg och vi kommenterade varandras målningar.
Alina lyfte fram olika målningar, kommenterade och berömde. Vi uppmuntrades att ge av vår varseblivning och det gjorde vi.
Jag tog omtumlad och jublande, avsked av Alina och Catarina, Jenny, Nina, , Britt, Susanna och Anne. De stannade kvar i Creares Ateljé och diskuterade engagerat sina målningar. När jag kom ut i det råa höstmörkret kändes det så bart. Jag var som ett nyfött barn. Jag gick in i Ateljén igen och det kändes som jag hade glömt min tröja. Men, nej, det hade jag inte! Jag sa hej då, igen och gjorde ett nytt försök att gå ut. Det gick mycket bra och jag gick med min bästa oljemålning någonsin ”under armen” visslande och sjungande. Tricken stod där liksom bara och väntade. En snabb rusch och jag hann med spårvagnen. Jag tog fram min iphone och en självbiografi av Edith Piaf. Nu när jag blivit konstnär för en kväll ville jag vara uppkopplad, läsa om en stor konstnär och ”hålla oljemålningen” under armen samtidigt som jag reste med Spårvagn genom Haga, bohemernas heliga boplats.
Suck! Suck! Suck!
lördag 7 november 2009
Continuum om Institutet för scenkonst
Tidigt, redan 1973 skrev Magdalena Pietruska en tre betyguppsats om teaterskaparen, från Polen, Jerzy Grotowski, vid Göteborgs universitet. Handledare var Docent Bertil Nolin, litteraturvetenskap. Ingemar Lindh var opponent!
Institutet för scenkonst bildades i början av 1970 talet. De arbetade, och arbetar fortfarande, med insikt om och under beaktande(som förhållningssätt) av Jerzy Grotowskis pionjärarbete.
Självklart har de fler läromästares resultat , i sin scenkonstbag.
Framförallt Etienne Decroux i högsätet.
De var den första ensemblen i Sverige som praktiskt genomförde detta laboratoriearbete i teater.
De lyckades periodvis etablera sin teaterverksamhet här och utveckla sin attityd till och för undersökningen av skådespelarkonsten.
Detta med för svenska förhållanden helt unika förhållningssätt till den samtida teaterkonsten.
Deras utbildning av skådespelare(regissör) och deras pionjärinsats inom scenkonst har varit omfattande.
Deras arbete ledde till föreställningar som för många fortfarande inte upptäckts av det svenska scenkonst- ”universena”.
Deras skådespelardiskurs och deras upptäckter inom skådespeleri tillhör delvis idag svensk teater underground.
Är detta bra för svensk teater att dessa förhållanden av glömska råder?
Deras engagerade attityd och stora konstnärliga insats har i allt högre grad, mer och mer använts och blivit uttolkat i praxis av andra arbetande scenkonstnärer!
När skall Institutet för Scenkonst få komma ordentligt till tals i Sverige?
Behöver svensk teater pionjärer av den storartade kalibern?
De, Institutet för Scenkonst, tog fram de stora kommandona inom svensk scenkonst när de verkade som intensivast i Sverige!
Deras insiktsfulla arbete och deras resultat används idag i en ibland omtolkad, anpassad och mer tillvänd version och praxis använd av många idag verkande scenkonstnärer och pedagoger!
Min stilla undran är om det inte vore en stor förlust om vi inte lyfte fram dem mer i Sverige, Det vore absolut en stor förlust för den framtida utvecklingen av scenkonsten(live) i Sverige!
Det borde vara en stor vinst om de kunde få verka mer här och att omständigheter skapades som gjorde att de skulle kunna komma mer till sin rätt i Sverige!
Förslag till ny scenkonstetyd: att orka bära, fram de samarbeten och de resurser som krävs för det och ge dem till Institutet för Scenkonst! Det har de förtjänat!
Hur skapa en multitud för denna intention?
Institutet för scenkonst bildades i början av 1970 talet. De arbetade, och arbetar fortfarande, med insikt om och under beaktande(som förhållningssätt) av Jerzy Grotowskis pionjärarbete.
Självklart har de fler läromästares resultat , i sin scenkonstbag.
Framförallt Etienne Decroux i högsätet.
De var den första ensemblen i Sverige som praktiskt genomförde detta laboratoriearbete i teater.
De lyckades periodvis etablera sin teaterverksamhet här och utveckla sin attityd till och för undersökningen av skådespelarkonsten.
Detta med för svenska förhållanden helt unika förhållningssätt till den samtida teaterkonsten.
Deras utbildning av skådespelare(regissör) och deras pionjärinsats inom scenkonst har varit omfattande.
Deras arbete ledde till föreställningar som för många fortfarande inte upptäckts av det svenska scenkonst- ”universena”.
Deras skådespelardiskurs och deras upptäckter inom skådespeleri tillhör delvis idag svensk teater underground.
Är detta bra för svensk teater att dessa förhållanden av glömska råder?
Deras engagerade attityd och stora konstnärliga insats har i allt högre grad, mer och mer använts och blivit uttolkat i praxis av andra arbetande scenkonstnärer!
När skall Institutet för Scenkonst få komma ordentligt till tals i Sverige?
Behöver svensk teater pionjärer av den storartade kalibern?
De, Institutet för Scenkonst, tog fram de stora kommandona inom svensk scenkonst när de verkade som intensivast i Sverige!
Deras insiktsfulla arbete och deras resultat används idag i en ibland omtolkad, anpassad och mer tillvänd version och praxis använd av många idag verkande scenkonstnärer och pedagoger!
Min stilla undran är om det inte vore en stor förlust om vi inte lyfte fram dem mer i Sverige, Det vore absolut en stor förlust för den framtida utvecklingen av scenkonsten(live) i Sverige!
Det borde vara en stor vinst om de kunde få verka mer här och att omständigheter skapades som gjorde att de skulle kunna komma mer till sin rätt i Sverige!
Förslag till ny scenkonstetyd: att orka bära, fram de samarbeten och de resurser som krävs för det och ge dem till Institutet för Scenkonst! Det har de förtjänat!
Hur skapa en multitud för denna intention?
tisdag 3 november 2009
Cloning Frankenstein, Teater Encore
Premiär på Cloning Frankenstein på Teater Uno i lördags. Scaring, crime, not healthy at all.
Alla helgons afton och Halloween.
Teater Encore hade premiär på Cloning Frankenstein. Det var fullsatt i salongen. Denna kväll som många annars enligt vår nya tradition(amerikanska halloween) borde ha hyllat skräckupplevelser på någon privat fest, tittade nu istället på en teatral hyllning(?) till transhumanism. Men det var ju inte på riktigt.
Det är på låtsas förstås, eller är det på riktigt?
Shelleys roman Frankenstein och annan litterär text om intelligenta monster har varit inspiration och fungerat som en plattform för denna föreställnings manus.
Skådespelarna Johan Westergren och John Hinton spelade fram en skräckens vision om människans dröm om nya medicinska framsteg och drömmen om evigt liv.
Skådespelare Johan är en ”coming star”!
Hans sökande experimenterande skådespelarteknik, utbildad i Jacques Lecoqs (L'École Internationale de Théâtre Jacques Lecoq) skola i Paris, skördade triumfer medan John, också han utbildad vid samma skola, har en mer färdig och säker hantering av pjäsens aktioner. Deras samarbete med varandra på scenen är unikt och sensationellt bra.
John med stark röst, vackrert skådespelarutseende och uttrycksfullt mager kropp skapar pregnans och trovärdighet.
Han tar verkligen hand om sin medaktör på scenen.
Johans sociala vänliga och tillmötesgående, continuum, flödande, fysiskhet, skapar en snäll publiktillvändhet.
Vem vill inte ha evigt liv, superkrafter och vara hyperintelligent.
Vi fick se hur det klonades fram en ny ”übermensch”på scenen.
Skådespelarna spelade fysiskt, stilrent och effektivt fram den skrämmande framtidsvisionen om den nya mänskliga skapelsen. Vi fick uppleva och se den framtida supermänniskan födas fram, bokstavligen, på scenen.
Jenny Emanuelssons starka vita scenografi vars mycket speciella materialbeskaffenhet fanns också med i vissa scenkostymer.
Det materialet fungerade effektivt till scenkostymer och stödde historien om Frankenstein på ett trovärdigt sätt.
Det var material med scenografiska tecken vars nästan magiska kvalitéer som tillsammans med bra ljussättning, bländade oss och lockade till att länga än mer efter en ny sorts friskare, intelligentare och starkare människa.
Scenografins vithet understödde och gestaltade i sig den perfekta visionen. Scenografin dubblerade styrkan, från berättelsen, så att vi lockades till och med, att jublande, bekänna oss till passionen och drömmen om den perfekta skapelsen.
Publiken är ibland med och agerar i vissa scener vilket ger en munter och glad stämning till den annars så skräckfyllda och fartfyllda action pjäsen.
Musiken samspelar ofta scenografiskt med de skickliga skådespelarna på ett skickligt vis.
När jag gick hemåt efter föreställninge, mycket förvirrad, skräckslagen och nästan fysiskt snubblande. Då kom en litterär räddande uppenbarelse,ängel som från ingenstans.
Min hjärna, kropp, aktiverade minnet från verk av författaren Herman Hesse. Det var som en räddningsplanka bort från den perfekta människa, den perfekta skapelsen.
Mina minnen av läsupplevelser från böcker som ”Under hjulet”, ”Glaspärlespelet”, ”Siddharta”, ”Stäppvargen” och Hesses lyrik.
Min litterära uppenbarelse skedde, drabbade mig, när jag korsade övergångsstället.
Det var vid en kraftfylld nedsättning av min lagom stora, nr 43, vänstra fot.
Jag var på väg hem med full fart och jag korsade precis vägen vid Järntorget.
Jag kom till sans igen och Herman Hesses författarskap hade hjälpt till. Det skulle han, författaren aldrig ens kunnat ana när han skrev sina verk att de skull ha den verkningskraften på just mig, just då.
Kanske hade intermezzot alldeles strax innan hjälpt till att sätta igång minnesprocessen.
Två killar, såg lite mystiska ut, gick bakom mig och ropade länge på mig.
När jag till sist stannade påpekade de snällt att ett långt rött papperssnöre hade fastnat vid min högra fot.
Det såg säkert mycket lustigt ut när jag promenerade på, skräckslagen, med ett jättelångt tårtsnöre släppande efter mig.
Det såg nog inge vidare intelligent ut, alltså!
Hem kom jag och sov gott gjorde jag!
Alla helgons afton och Halloween.
Teater Encore hade premiär på Cloning Frankenstein. Det var fullsatt i salongen. Denna kväll som många annars enligt vår nya tradition(amerikanska halloween) borde ha hyllat skräckupplevelser på någon privat fest, tittade nu istället på en teatral hyllning(?) till transhumanism. Men det var ju inte på riktigt.
Det är på låtsas förstås, eller är det på riktigt?
Shelleys roman Frankenstein och annan litterär text om intelligenta monster har varit inspiration och fungerat som en plattform för denna föreställnings manus.
Skådespelarna Johan Westergren och John Hinton spelade fram en skräckens vision om människans dröm om nya medicinska framsteg och drömmen om evigt liv.
Skådespelare Johan är en ”coming star”!
Hans sökande experimenterande skådespelarteknik, utbildad i Jacques Lecoqs (L'École Internationale de Théâtre Jacques Lecoq) skola i Paris, skördade triumfer medan John, också han utbildad vid samma skola, har en mer färdig och säker hantering av pjäsens aktioner. Deras samarbete med varandra på scenen är unikt och sensationellt bra.
John med stark röst, vackrert skådespelarutseende och uttrycksfullt mager kropp skapar pregnans och trovärdighet.
Han tar verkligen hand om sin medaktör på scenen.
Johans sociala vänliga och tillmötesgående, continuum, flödande, fysiskhet, skapar en snäll publiktillvändhet.
Vem vill inte ha evigt liv, superkrafter och vara hyperintelligent.
Vi fick se hur det klonades fram en ny ”übermensch”på scenen.
Skådespelarna spelade fysiskt, stilrent och effektivt fram den skrämmande framtidsvisionen om den nya mänskliga skapelsen. Vi fick uppleva och se den framtida supermänniskan födas fram, bokstavligen, på scenen.
Jenny Emanuelssons starka vita scenografi vars mycket speciella materialbeskaffenhet fanns också med i vissa scenkostymer.
Det materialet fungerade effektivt till scenkostymer och stödde historien om Frankenstein på ett trovärdigt sätt.
Det var material med scenografiska tecken vars nästan magiska kvalitéer som tillsammans med bra ljussättning, bländade oss och lockade till att länga än mer efter en ny sorts friskare, intelligentare och starkare människa.
Scenografins vithet understödde och gestaltade i sig den perfekta visionen. Scenografin dubblerade styrkan, från berättelsen, så att vi lockades till och med, att jublande, bekänna oss till passionen och drömmen om den perfekta skapelsen.
Publiken är ibland med och agerar i vissa scener vilket ger en munter och glad stämning till den annars så skräckfyllda och fartfyllda action pjäsen.
Musiken samspelar ofta scenografiskt med de skickliga skådespelarna på ett skickligt vis.
När jag gick hemåt efter föreställninge, mycket förvirrad, skräckslagen och nästan fysiskt snubblande. Då kom en litterär räddande uppenbarelse,ängel som från ingenstans.
Min hjärna, kropp, aktiverade minnet från verk av författaren Herman Hesse. Det var som en räddningsplanka bort från den perfekta människa, den perfekta skapelsen.
Mina minnen av läsupplevelser från böcker som ”Under hjulet”, ”Glaspärlespelet”, ”Siddharta”, ”Stäppvargen” och Hesses lyrik.
Min litterära uppenbarelse skedde, drabbade mig, när jag korsade övergångsstället.
Det var vid en kraftfylld nedsättning av min lagom stora, nr 43, vänstra fot.
Jag var på väg hem med full fart och jag korsade precis vägen vid Järntorget.
Jag kom till sans igen och Herman Hesses författarskap hade hjälpt till. Det skulle han, författaren aldrig ens kunnat ana när han skrev sina verk att de skull ha den verkningskraften på just mig, just då.
Kanske hade intermezzot alldeles strax innan hjälpt till att sätta igång minnesprocessen.
Två killar, såg lite mystiska ut, gick bakom mig och ropade länge på mig.
När jag till sist stannade påpekade de snällt att ett långt rött papperssnöre hade fastnat vid min högra fot.
Det såg säkert mycket lustigt ut när jag promenerade på, skräckslagen, med ett jättelångt tårtsnöre släppande efter mig.
Det såg nog inge vidare intelligent ut, alltså!
Hem kom jag och sov gott gjorde jag!
söndag 1 november 2009
Mikael, Magdalena och Roger
På Larssons & Adas teater, Konstepidemin, träffades vi kl 10 söndagen 1 november,13 personer. Mikael berättade om Lars Norén, Magdalena och Roger berättade om skådespelarens konst. Roger reste sig, gick plötsligt ut på golvet, rörde sig på tillsammans med Bernardo, instruerade Bernardo. Roger byte riktning, rörde sig framåt, gick tillbaka. Han vred på huvudet, blicken flyttades, armarna sträcktes fram, händerna formades. Allt i ett tempo som blev nyansrikt och strömmade fram. När han fortsatte med agerandet förvandlades min varseblivning. Det jag såg blev skulpturerat, som om Roger var i massivt glödgat järn som förvandlade mig, publiken, till något annat. Det gick inte att beskriva men det gick att uppleva. Chocken fick mig att gå sönder! Jag fick en smekning, över hjärnbarken, som inte var mild, av synen.Men jag kunde ändå prata och tänka,ändå.
Roger sa: där, Bernardo, vred du på huvudet! Orden blev hängande i luften. Någon tusendels sekund, sedan var Bernardos huvudvridning ett minne blott.
Bäst att börja berätta från då vi startade dagen.
Mikael berättade ofta skrattande om Lars. Om hur han, Lars Norén, iklädde sig andra författare, t.ex. Lorca, som en persona, som en mask.
Och hur han ständigt, t.ex. i dagboken, pendlade mellan skall jag satsa på leva mitt liv eller skall jag skriva. Han valde hela tiden att skriva. Men frågan återkom hela tiden i "En dramatikers dagbok". Skall jag leva eller skall jag skriva, jag skriver.
Han har skrivit 70 pjäser! Han har skrivit lyrik. Han var 19 år när han fick den första utgiven, på Bonniers. Den sista diktsamlingen, Hjärta i hjärta! I den vände han sig till någon, ett du. Till Appollon!Och det är riskfyllt att vända sig till den guden.Sedan började han skriva dramatik. Den viktigaste och bästa är Natten är dagens mor! Den kommer att bli ihågkommen som det bästa, den bästa litteraturen under 1900 talet.
Mikael lyssnade ödmjukt på deltagarnas frågor och respekterade varje fråga och svarade på de många frågorna noggrannt.
Han berättade om Noréns avskapelse som nog kommer från den franska filosofen Simone Weil. Lars tar bort hela tiden. Han börjar skriva från "noll". Den nya, barnet, texten,dramat, föds på nytt, hela tiden.
Det har varit olika teman genom årtiondena. Modern, fadern, familjen, den borgerliga kvartetten, underjorden och nu Orestien.
Vilket var först? Den dramatiska texten eller skådespelarens konst. Det debatterades till en del av oss.
När Mikael senare gick enades vi om att skådepelarens konst var först, sedan kom texten, men Roger påminde oss om att munkarna, fransiskanerna, ansåg att texten kom först.
Svimningsanfallen kunde ha kommit. Mikael, Magdalena och Roger framlade sitt, så att väggarna på Larssons & Adas Teater bågnade. Det var hur mycket till som blev sagt.
Mikael mindes att när han för första gången läste något av Lars Norén, en diktsamling, var det som om någon slog honom i huvedet med ett slagträ. Det tog honom nog 20 år att förstå den diktsamlingen.
Några av oss, Johan, Kristina, Rose-Marie, Linda, Matilda, Marita, Finn, Bernardo,Erika såg nog lite bleka ut. Det hade varit mycket och många intryck.
Johan hade berättat om sitt arbete med det fysiska och hur mycket skådespelarens teater betydde för honom.
Jag återkom senare själv, till teatern, efter vi ätit lunch på Gyllene Prag, sopade, diskade, ställde i ordning. Stängde av värmefläkten, släckte ljuset och lämnade sedan teatern, gick sakta ned för trapporna som ledde ned till Annedal. Jag gick in på en konstinstallation inte långt från trapporna. Tog sedan spårvagnen först till Sören för att lägga nyckeln i hans brevlåda. Sedan slöade jag till i spårvagn nummer tre, när den sakta och makligt färdades, i snigel fart hem. Det hade varit fotbollsmatch, blåvitt spelade, i sta´n. Det tog oändlig lång tid att ta mig hem med spårvagnen. En timma minst!
Roger sa: där, Bernardo, vred du på huvudet! Orden blev hängande i luften. Någon tusendels sekund, sedan var Bernardos huvudvridning ett minne blott.
Bäst att börja berätta från då vi startade dagen.
Mikael berättade ofta skrattande om Lars. Om hur han, Lars Norén, iklädde sig andra författare, t.ex. Lorca, som en persona, som en mask.
Och hur han ständigt, t.ex. i dagboken, pendlade mellan skall jag satsa på leva mitt liv eller skall jag skriva. Han valde hela tiden att skriva. Men frågan återkom hela tiden i "En dramatikers dagbok". Skall jag leva eller skall jag skriva, jag skriver.
Han har skrivit 70 pjäser! Han har skrivit lyrik. Han var 19 år när han fick den första utgiven, på Bonniers. Den sista diktsamlingen, Hjärta i hjärta! I den vände han sig till någon, ett du. Till Appollon!Och det är riskfyllt att vända sig till den guden.Sedan började han skriva dramatik. Den viktigaste och bästa är Natten är dagens mor! Den kommer att bli ihågkommen som det bästa, den bästa litteraturen under 1900 talet.
Mikael lyssnade ödmjukt på deltagarnas frågor och respekterade varje fråga och svarade på de många frågorna noggrannt.
Han berättade om Noréns avskapelse som nog kommer från den franska filosofen Simone Weil. Lars tar bort hela tiden. Han börjar skriva från "noll". Den nya, barnet, texten,dramat, föds på nytt, hela tiden.
Det har varit olika teman genom årtiondena. Modern, fadern, familjen, den borgerliga kvartetten, underjorden och nu Orestien.
Vilket var först? Den dramatiska texten eller skådespelarens konst. Det debatterades till en del av oss.
När Mikael senare gick enades vi om att skådepelarens konst var först, sedan kom texten, men Roger påminde oss om att munkarna, fransiskanerna, ansåg att texten kom först.
Svimningsanfallen kunde ha kommit. Mikael, Magdalena och Roger framlade sitt, så att väggarna på Larssons & Adas Teater bågnade. Det var hur mycket till som blev sagt.
Mikael mindes att när han för första gången läste något av Lars Norén, en diktsamling, var det som om någon slog honom i huvedet med ett slagträ. Det tog honom nog 20 år att förstå den diktsamlingen.
Några av oss, Johan, Kristina, Rose-Marie, Linda, Matilda, Marita, Finn, Bernardo,Erika såg nog lite bleka ut. Det hade varit mycket och många intryck.
Johan hade berättat om sitt arbete med det fysiska och hur mycket skådespelarens teater betydde för honom.
Jag återkom senare själv, till teatern, efter vi ätit lunch på Gyllene Prag, sopade, diskade, ställde i ordning. Stängde av värmefläkten, släckte ljuset och lämnade sedan teatern, gick sakta ned för trapporna som ledde ned till Annedal. Jag gick in på en konstinstallation inte långt från trapporna. Tog sedan spårvagnen först till Sören för att lägga nyckeln i hans brevlåda. Sedan slöade jag till i spårvagn nummer tre, när den sakta och makligt färdades, i snigel fart hem. Det hade varit fotbollsmatch, blåvitt spelade, i sta´n. Det tog oändlig lång tid att ta mig hem med spårvagnen. En timma minst!
tisdag 20 oktober 2009
Café Oriental, Kulturhuset Oceanen
Miraklet på kulturhuset Oceanien en kulen tisdagskväll.
Igår var, första premiärkvällen för Café Oriental med nestorn Martina von Schwerin som dansade för den entusiastiska, underbara publik som trotsat höstmörkret och letat sig hit till intim underhållning.
Nästa gång blir 1 december som Café Oriental hålls på kulturhuset Oceanen.
Jag lurade till lite när jag satt och väntade på att evenemanget skulle börja. Martina dök upp från ingenstans och klappade till mig, hårt, på skuldran och sa sitter du och sover? Hon får slå till mig, det gillar jag, hann jag tänka.
Jag ljög, yrvaket på friskt och svarade: nej, jag sitter och läser ur Horace ”Ärret efter drömmen”, och pekade på den uppslagna boken. Så nu när du skall dansa måste du tävla med min läsupplevelse av Horace Engdahls text, lade jag utmanande till. Jag tänkte, hon är underbarare ikväll än någonsin i sin orientaliska dansdräkt.
Alldeles snett bakom Martina, hann jag se en kvinna slå sig ned med en kopp te. Plötsligt insåg jag att det fanns vackra kvinnor överallt.
Café oriental inledde med Martinas kollegor som spelade på ett slags handtrumma som sedan åtföljdes av Orientalisk magdans. Dansarens långa svarta långa hår svängde med i den framtrummade takten. Kroppen som en visuell klangbotten bildade toner som skapades visuellt av det kroppsliga partitur som danserskans dansimprovisation utgick ifrån. Höftvickningar, magrullningar, armar som lyftes, vreds och snärtade till. Axlar som skjuts upp och ned! Lår som förs fram och tillbaka, mycket skickligt. Fötter som rytmiskt, i takt berör golvet. Kroppsdelarna på den skickliga danserskan spelade med sina visuella rytmiska ackord som kunde ha gjort en rockmusiker, med sin lite mer klumpiga elgitarr hängande och slängande på sin troligen mer kantiga kropp avundsjuk. Men som tur var genren rock och popmusik förvisad till att vara någon annanstans denna kväll, kanske till restaurang Jazzå dit mina kompisar hellre gick när jag tidigare på kvällen skildes från dem.
Martina, dansaren, tar ytterligare några gungande danssteg, vrider på huvudet, växlar tempo, skiftar fokus till en annan kroppsdel, vrider den. Cirkulära kroppsrörelser bryts av med mer linjära rytmiska svepande. Allt i ett växelvis stegrat tempo som ibland lugnar ned takten och förföriskt drar in oss, publiken i trolska stämningar. Dansarens kroppsliga uttryck skapade visuella suggestiva bilder. Hon förvandlade sin kropp till ett följsamt konstnärligt instrument. Med den överföll hon publiken med charm, våldsamhet, ond bråd död och spirande livslust. Hennes grymhet är stor, visar hon i sin dans och hennes godhet är oändlig i sina konstnärliga dansuttryck. Hon charmade alla i publiken och hon fick snart sällskap av en entusiastisk publik som nästan slänger av sig sina vardags kläder, och tar fram sina dans kläder, och överföll dansgolvet. Publiken ville också dansa och släppte fram dansens magi. Nu virvlade hon, de, ut i dans tillsammans med Martina. Golvet fylldes snart av många elever till Martina som dansade kunnigt orientaliskt och även några andra dansformer.
Vi, publiken, lockades av den kunniga Martina att också dansa ringdans. Även jag var uppe och slängde med mina lurviga.
Uppträdandet tog till sist slut. Jag tvingades inse att kvällen led mot sitt slut. Ensam vandrade jag ut i mörkret, tyckte lite synd om mig själv, och tog tricken och färdades ack så långsamt hem, ensam.
Måste sluta skriva nu, denna onsdagsmorgon, måste vidare och uppfylla mina samhälleliga plikter.
Igår var, första premiärkvällen för Café Oriental med nestorn Martina von Schwerin som dansade för den entusiastiska, underbara publik som trotsat höstmörkret och letat sig hit till intim underhållning.
Nästa gång blir 1 december som Café Oriental hålls på kulturhuset Oceanen.
Jag lurade till lite när jag satt och väntade på att evenemanget skulle börja. Martina dök upp från ingenstans och klappade till mig, hårt, på skuldran och sa sitter du och sover? Hon får slå till mig, det gillar jag, hann jag tänka.
Jag ljög, yrvaket på friskt och svarade: nej, jag sitter och läser ur Horace ”Ärret efter drömmen”, och pekade på den uppslagna boken. Så nu när du skall dansa måste du tävla med min läsupplevelse av Horace Engdahls text, lade jag utmanande till. Jag tänkte, hon är underbarare ikväll än någonsin i sin orientaliska dansdräkt.
Alldeles snett bakom Martina, hann jag se en kvinna slå sig ned med en kopp te. Plötsligt insåg jag att det fanns vackra kvinnor överallt.
Café oriental inledde med Martinas kollegor som spelade på ett slags handtrumma som sedan åtföljdes av Orientalisk magdans. Dansarens långa svarta långa hår svängde med i den framtrummade takten. Kroppen som en visuell klangbotten bildade toner som skapades visuellt av det kroppsliga partitur som danserskans dansimprovisation utgick ifrån. Höftvickningar, magrullningar, armar som lyftes, vreds och snärtade till. Axlar som skjuts upp och ned! Lår som förs fram och tillbaka, mycket skickligt. Fötter som rytmiskt, i takt berör golvet. Kroppsdelarna på den skickliga danserskan spelade med sina visuella rytmiska ackord som kunde ha gjort en rockmusiker, med sin lite mer klumpiga elgitarr hängande och slängande på sin troligen mer kantiga kropp avundsjuk. Men som tur var genren rock och popmusik förvisad till att vara någon annanstans denna kväll, kanske till restaurang Jazzå dit mina kompisar hellre gick när jag tidigare på kvällen skildes från dem.
Martina, dansaren, tar ytterligare några gungande danssteg, vrider på huvudet, växlar tempo, skiftar fokus till en annan kroppsdel, vrider den. Cirkulära kroppsrörelser bryts av med mer linjära rytmiska svepande. Allt i ett växelvis stegrat tempo som ibland lugnar ned takten och förföriskt drar in oss, publiken i trolska stämningar. Dansarens kroppsliga uttryck skapade visuella suggestiva bilder. Hon förvandlade sin kropp till ett följsamt konstnärligt instrument. Med den överföll hon publiken med charm, våldsamhet, ond bråd död och spirande livslust. Hennes grymhet är stor, visar hon i sin dans och hennes godhet är oändlig i sina konstnärliga dansuttryck. Hon charmade alla i publiken och hon fick snart sällskap av en entusiastisk publik som nästan slänger av sig sina vardags kläder, och tar fram sina dans kläder, och överföll dansgolvet. Publiken ville också dansa och släppte fram dansens magi. Nu virvlade hon, de, ut i dans tillsammans med Martina. Golvet fylldes snart av många elever till Martina som dansade kunnigt orientaliskt och även några andra dansformer.
Vi, publiken, lockades av den kunniga Martina att också dansa ringdans. Även jag var uppe och slängde med mina lurviga.
Uppträdandet tog till sist slut. Jag tvingades inse att kvällen led mot sitt slut. Ensam vandrade jag ut i mörkret, tyckte lite synd om mig själv, och tog tricken och färdades ack så långsamt hem, ensam.
Måste sluta skriva nu, denna onsdagsmorgon, måste vidare och uppfylla mina samhälleliga plikter.
söndag 4 oktober 2009
Jag älskade honom.
Det franska dramat, filmen ”Jag älskade honom” behandlade hur det redan färdigkonstruerade livspusslet genererade den inre döden hos huvudpersonen, den framgångsrika mannen. Han vågar inte följa det som gör honom levande igen, därför att det är för farligt för honom. Han gör säkert en riktig bedömning.
Hans olösliga dilemma är valet mellan en inre död och en trolig yttre död(misär, fördömelse, svek, ekonomisk ruin) Han valde den inre döden. Han valde säkert helt rätt. Den är säkert mindre obehaglig, mindre skrämmande än den yttre fysiska döden. Den fysiska döden är så definitiv. Den inre döden är mer en upplevelse och hoppet om en vår, i framtiden kanske kan resultera i återuppståndelse.
Frågan om regerandet och dramaturgin över våra liv har alltid varit ett kärt tema för filmskapare, konstnärer, filosofer och statsvetare m.fl..
Nästa helg kommer professorn från Frankrike i statsvetenskap och filosofi till Göteborg. Han har skrivit och talat om samma sak. Det omöjliga valet, dilemmat, men han är mer positiv. Han tror att det går att skapa sig en väg ur eländet. F´an trot, skulle pessimisten Schopenhauer säga!
Tomas Forser ängslas mer över det Göteborska teaterklimatet och den framtida publikströmningen när det gäller Stadsteatern och Folkteaterns val av liknande repertoar: Orestien.
Publiktillströmningen är viktig. Viktigare kanske än vad som spelas egentligen. Om bara publiken finns på plats fungerar systemet kan man säga.
Det är inte så lätt att bara ”spela för gudarna” även om det lockar många visonärer. Återigen bättre att dö den inre döden än den yttre döden. Den yttre döden är så definitiv.
Välkommen till den inre döda mörka hösten, den är bättre den med än att dö på rikigt.
Hör ni bra där bak, i salongen. Gör ni det! Jag har svårare att höra med min bak, men vi gör så gott vi kan även om baken står stilla!
Jag kan travestera poeten Inger Christenssons från hennes, nyligen, översatta diktsamling ”Det” : allt vi gör har vi stulit från någon annan.
Vi kan kanske stjäla vår eventuella framtida inre död från varandra. Den leken kanske kan skapa ny romantik?
Hans olösliga dilemma är valet mellan en inre död och en trolig yttre död(misär, fördömelse, svek, ekonomisk ruin) Han valde den inre döden. Han valde säkert helt rätt. Den är säkert mindre obehaglig, mindre skrämmande än den yttre fysiska döden. Den fysiska döden är så definitiv. Den inre döden är mer en upplevelse och hoppet om en vår, i framtiden kanske kan resultera i återuppståndelse.
Frågan om regerandet och dramaturgin över våra liv har alltid varit ett kärt tema för filmskapare, konstnärer, filosofer och statsvetare m.fl..
Nästa helg kommer professorn från Frankrike i statsvetenskap och filosofi till Göteborg. Han har skrivit och talat om samma sak. Det omöjliga valet, dilemmat, men han är mer positiv. Han tror att det går att skapa sig en väg ur eländet. F´an trot, skulle pessimisten Schopenhauer säga!
Tomas Forser ängslas mer över det Göteborska teaterklimatet och den framtida publikströmningen när det gäller Stadsteatern och Folkteaterns val av liknande repertoar: Orestien.
Publiktillströmningen är viktig. Viktigare kanske än vad som spelas egentligen. Om bara publiken finns på plats fungerar systemet kan man säga.
Det är inte så lätt att bara ”spela för gudarna” även om det lockar många visonärer. Återigen bättre att dö den inre döden än den yttre döden. Den yttre döden är så definitiv.
Välkommen till den inre döda mörka hösten, den är bättre den med än att dö på rikigt.
Hör ni bra där bak, i salongen. Gör ni det! Jag har svårare att höra med min bak, men vi gör så gott vi kan även om baken står stilla!
Jag kan travestera poeten Inger Christenssons från hennes, nyligen, översatta diktsamling ”Det” : allt vi gör har vi stulit från någon annan.
Vi kan kanske stjäla vår eventuella framtida inre död från varandra. Den leken kanske kan skapa ny romantik?
lördag 3 oktober 2009
Maria
Maria talade inför en månghövdad skara. Ingen har talat så tydligt om teaterkonsten här hos oss när hon berättade om den fria teatergruppens mödosamma slit på det berömda arbetsgolvet. Deras turnéer i gistna gamla pikupper längs slingrade vägar i italienska byar och på motorvägar i såväl norra vintriga Sverige såväl som i soliga södra Europa. Fotografiet från kanske mitten av 1970 talet med det ungdomliga teatergänget sittande på ett tak tillhörande ett stockholmskt stenhus någonstans! Det fotografiet andas djärvhet, visioner och viljestyrka av oanade mått. De bjöd till Sverige experimentteater från Östeuropa, No-spel och Kabukiteater från Japan. Det blev också Kathakalidans från Indien och vilda performancegrupper från Amerika. .
Teatergruppen Schahrazad som tog namnet inspirerade av den orientaliska sagan om den grymme härskaren som mördade sina hustrur men som lockades att lyssna på den smarta hustrun som kom på att varje dag berätta den ena berättelsen efter den andra och alltmer fantasieggande så att till sist Den grymme underlåter att mörda denna goda berätterskan.
Teater Schahrazad hann berätta många berättelser i form av storartade teateruppsättningar, underbara internationella gästspel och arrangerande fantastiska kurser med handledare från världens all hörn.
Macbeth, Faust, The waste land, Dr Dappertutto med flera vidunderliga teatermirakel.
Ingenting var omöjligt eftersom det fanns man och kvinnokraft med stor arbetsförmåga. Manliga roller spelades av kvinnor, kvinnor spelades av män eller tvärtom. Scenograf som arbetat med systembyggaren Meyerholds scenograf gjorde scenografi till Dr Dappertutto som ursprungligen just skapats av Vsevolod Meyerhold som avrättades i Ryssland 1940.
Seminarier som ”Skådespelaren i gruppteatern” Och bjöd in till ännu fler seminarier!
Teater Schahrazad gjorde färgsprakande parader till ett begrepp utomhus på torg och gator som och kunde ha en tusenhövdad publik på Sergels Torg. De kunde bära namn som föreställningen Car crash eller paraden Våra Hjältar!
Men till sist slog de svenska kulturbyråkraterna till och konstaterade förnumstigt att sådana konstnärliga äventyr skulle inte en fri teatergrupp i Sverige ägna sig åt. Och sagan Teater Schahrazad blev all.
Guden samhället ville ha alla kulturarbetarna inne i sin kropp och såg till att styra upp denna kreativitet. Sverige förlorade det stora kreativa konstnärliga experimentet och ingen kulturbyråkrat längtade efter sådana äventyr i fantasins landskap. De, kulturbyråkraterna kunde nu söva lugnt och kunde som den grymme härskaren fortsätta att mörda på.
Snipp, snapp, snut så va den sagan slut, trodde de men Maria berättade om det som hände en gång och det kan inspirera till nya storverk!
Teatergruppen Schahrazad som tog namnet inspirerade av den orientaliska sagan om den grymme härskaren som mördade sina hustrur men som lockades att lyssna på den smarta hustrun som kom på att varje dag berätta den ena berättelsen efter den andra och alltmer fantasieggande så att till sist Den grymme underlåter att mörda denna goda berätterskan.
Teater Schahrazad hann berätta många berättelser i form av storartade teateruppsättningar, underbara internationella gästspel och arrangerande fantastiska kurser med handledare från världens all hörn.
Macbeth, Faust, The waste land, Dr Dappertutto med flera vidunderliga teatermirakel.
Ingenting var omöjligt eftersom det fanns man och kvinnokraft med stor arbetsförmåga. Manliga roller spelades av kvinnor, kvinnor spelades av män eller tvärtom. Scenograf som arbetat med systembyggaren Meyerholds scenograf gjorde scenografi till Dr Dappertutto som ursprungligen just skapats av Vsevolod Meyerhold som avrättades i Ryssland 1940.
Seminarier som ”Skådespelaren i gruppteatern” Och bjöd in till ännu fler seminarier!
Teater Schahrazad gjorde färgsprakande parader till ett begrepp utomhus på torg och gator som och kunde ha en tusenhövdad publik på Sergels Torg. De kunde bära namn som föreställningen Car crash eller paraden Våra Hjältar!
Men till sist slog de svenska kulturbyråkraterna till och konstaterade förnumstigt att sådana konstnärliga äventyr skulle inte en fri teatergrupp i Sverige ägna sig åt. Och sagan Teater Schahrazad blev all.
Guden samhället ville ha alla kulturarbetarna inne i sin kropp och såg till att styra upp denna kreativitet. Sverige förlorade det stora kreativa konstnärliga experimentet och ingen kulturbyråkrat längtade efter sådana äventyr i fantasins landskap. De, kulturbyråkraterna kunde nu söva lugnt och kunde som den grymme härskaren fortsätta att mörda på.
Snipp, snapp, snut så va den sagan slut, trodde de men Maria berättade om det som hände en gång och det kan inspirera till nya storverk!
Ibsen på Angeredsteatern
Jag såg Teateruppsättningen Brand av Ibsen på Angereds Teater i förrgår!
Rollkaraktären Brand som var den som skall försöka förändra världen och den, världen förändras inte alls trots hans vilja och hans mänskliga och sympatiska uppror.
I de grundackord, mestadels psykologiskrealistisk spelstil men med inslag av brechtianska distansering, visuella bildskapande stiliseringar i form av t.ex rödklädda trios som skanderar talramsor, effektiva dansnummer, jobbar sig ensemblen sig genom många viktiga existentiella metaplan. Deras skådespelarteknik, sångteknik och dansteknik är mycket bra och imponerande.
Religionen, människans brist på mod, motstånd, förändringen/revolutionen och motreaktionen/samhällets bromsklossar som hindrar en förändringsprocess av det dåtida så konservativa och religiösa norska samhället.
Det blir många svåra livsfrågor på en gång och ensemblen som visade stor spelskicklighet blir lite mer svår att förstå, följa, i och med att de vill ta upp så många viktiga frågor.
Det är frågor kring statskyrkans dominans över människan, politiskt och individuellt uppror. Samtidigt är det kanske en typ av tradition att slänga upp många livsfrågebollar i luften även om man råkar tappa några av misstag. Det måste vi, publiken, stå ut med. Och det gör vi!
Vad hade hänt om karaktären Brand hade lånat en del attribut från statsminister Reinfeldt. Den reinfeldtska revolutionen, arbetarparti, folkhem, miljöengagemang, skulle visserligen föra in ännu ett metaplan men det kanske problematiserar på ett modernt sätt som engagerar ännu mer och spetsar till motsättningarna än mer.
Kanske skulle rollgestaltningen av Brand kunnat ske på ett ännu mer övertygande sätt samtidigt som det skulle ha fört in oss i en verklighet som vi idag omges av varje dag genom olika massmedier.
Dramat Brand berör oss fortfarande mycket och den sätter sig i solarplexus direkt!
Brands profetiska karaktär gör att han drog till sig nyfikna människor som ville lyssna på honom. De blev lärjungar till honom som ville lyssna på honom och lära sig om det nya! Lärjungarna bytte lojalitet från sin ursprungliga konservativa ledare till den nya inspirerande Brandes och det åskådliggordes effektivt när de, de blivande lärjungarna vägrade bära det så skickligt kreerade scenografibygget vars utförande var i form av ett jättestort eluplyst träkrucifix.
Den profetiska kallelsen och det hårdnackade motståndet hos Brand lystrade jag till och inspirerar till nya teaterbesök!
Den demoniska modern som kom med sådana omätliga krav på sonen Brandes som skall tvingas göra allt för hennes skull, hennes girighet. Ingen son kunde stå emot henne men det kunde Brand. Även om han försvagades av hennes retoriska utfall.
Och den förtryckande karaktären som står för den tidens reaktionära ideal, han misslyckas omvända huvudpersonen Brand. Brands opinionsbildning segrade och vann mark Han ges en närmast messiansk roll och vägrade underordna sig det samtida samhällets förlegade värderingar. En ny tid såg framtiden an. Kvinnan, flickvännen tar självmord i den tumultartade spänning som dramat berättar om, och som skapas i och med Brands uppror.
Skådespelaren Benjamin Moliner gestaltar med association åt något ryskt , blev en karaktär som gestaltade den religiösa kvacksalvaren som försökte frälsa t. o. m. publiken. Densamme skådespelaren hade dessförinnan klivit ur sin tidigare roll. Skådespelaren låtsas vara privat och samtalar med publiken, teater i teatern, och funderade på om hans påtvingade arbete och skådespelaruppgift att spela två roller berodde på den nya kulturpropositionen, eller att han är en extra dålig eller kanske en extra bra skådespelare som gör att han tvingas extraknäcka med att spela flera roller. Han bestämde sig för, egocentriskt nog, att det är för att han är en extra bra där de skanderade repliker. Han gav sin kvacksalvarroll en fantastisk pregnans och fyllighet.
Dramat var en tragedi! Brand dör! Ingen kan stoppa det oerhörda när den skapande kreativa karaktären Brand offras av författaren Ibsen när han på den tiden skulle hämnas på sin samtids inskränkthet, girighet och dumhet genom att skriva denna tragedi.
Då slungade Ibsen, därmed ut sin förbannelse och vrånghet när han skrev in i dramat Brand att den intelligentaste karaktären skulle dö i pjäsen och därmed är tragedin ett faktum.
Den grönfärgade scenografin av York Landgraf i tre halvvåningar är skapad med fyrkantighet som kontrasteras av en rund hög pelare som väl antyder det uråldriga dramat med en fin hänvisning till det grekiska antika dramat och den grekiska filosofin.
Det blev till en klassisk uppvisning av ett upplysningsdrama från 1800talets Norge. Det är bildande!
Jenny Nörbeck regisserade med säker hand och skapade snabba och effektiva scenväxlingar.
Henrik Dahls Brands tar in mark och levererar en klassisk agitators och upplysnings karaktär med bra och skarpt tecknat, tydligt och starkt spel. Tove Wiréen gav sin roll Agnes en självklarhet och must som fängslade. Moa Myrén är djävulsk som Brands mamma. Den girige antagonisten görs extra tyken och vidrig av Ove Wolf. Susanna Helldén som verkligen kunde konsten att skickligt dansa fixade rollen som Gerd på ett självklart och pricksäkert. Hon kunde konsten att balansera mellan dans, stilisering och psykologisk spelstil i en väl avvägd blandning
Ljuset som Åsa Holtz gjort fungerade på ett stödjande och skapade många effektiva rum i de så oändligt många scen växlingarna.
De svartvita filmerna fungerade nostalgiskt och i skarp kontrast till York Landgrafs gröna scenografi och hans många olika kostymer inklusive de röda.
Rollkaraktären Brand som var den som skall försöka förändra världen och den, världen förändras inte alls trots hans vilja och hans mänskliga och sympatiska uppror.
I de grundackord, mestadels psykologiskrealistisk spelstil men med inslag av brechtianska distansering, visuella bildskapande stiliseringar i form av t.ex rödklädda trios som skanderar talramsor, effektiva dansnummer, jobbar sig ensemblen sig genom många viktiga existentiella metaplan. Deras skådespelarteknik, sångteknik och dansteknik är mycket bra och imponerande.
Religionen, människans brist på mod, motstånd, förändringen/revolutionen och motreaktionen/samhällets bromsklossar som hindrar en förändringsprocess av det dåtida så konservativa och religiösa norska samhället.
Det blir många svåra livsfrågor på en gång och ensemblen som visade stor spelskicklighet blir lite mer svår att förstå, följa, i och med att de vill ta upp så många viktiga frågor.
Det är frågor kring statskyrkans dominans över människan, politiskt och individuellt uppror. Samtidigt är det kanske en typ av tradition att slänga upp många livsfrågebollar i luften även om man råkar tappa några av misstag. Det måste vi, publiken, stå ut med. Och det gör vi!
Vad hade hänt om karaktären Brand hade lånat en del attribut från statsminister Reinfeldt. Den reinfeldtska revolutionen, arbetarparti, folkhem, miljöengagemang, skulle visserligen föra in ännu ett metaplan men det kanske problematiserar på ett modernt sätt som engagerar ännu mer och spetsar till motsättningarna än mer.
Kanske skulle rollgestaltningen av Brand kunnat ske på ett ännu mer övertygande sätt samtidigt som det skulle ha fört in oss i en verklighet som vi idag omges av varje dag genom olika massmedier.
Dramat Brand berör oss fortfarande mycket och den sätter sig i solarplexus direkt!
Brands profetiska karaktär gör att han drog till sig nyfikna människor som ville lyssna på honom. De blev lärjungar till honom som ville lyssna på honom och lära sig om det nya! Lärjungarna bytte lojalitet från sin ursprungliga konservativa ledare till den nya inspirerande Brandes och det åskådliggordes effektivt när de, de blivande lärjungarna vägrade bära det så skickligt kreerade scenografibygget vars utförande var i form av ett jättestort eluplyst träkrucifix.
Den profetiska kallelsen och det hårdnackade motståndet hos Brand lystrade jag till och inspirerar till nya teaterbesök!
Den demoniska modern som kom med sådana omätliga krav på sonen Brandes som skall tvingas göra allt för hennes skull, hennes girighet. Ingen son kunde stå emot henne men det kunde Brand. Även om han försvagades av hennes retoriska utfall.
Och den förtryckande karaktären som står för den tidens reaktionära ideal, han misslyckas omvända huvudpersonen Brand. Brands opinionsbildning segrade och vann mark Han ges en närmast messiansk roll och vägrade underordna sig det samtida samhällets förlegade värderingar. En ny tid såg framtiden an. Kvinnan, flickvännen tar självmord i den tumultartade spänning som dramat berättar om, och som skapas i och med Brands uppror.
Skådespelaren Benjamin Moliner gestaltar med association åt något ryskt , blev en karaktär som gestaltade den religiösa kvacksalvaren som försökte frälsa t. o. m. publiken. Densamme skådespelaren hade dessförinnan klivit ur sin tidigare roll. Skådespelaren låtsas vara privat och samtalar med publiken, teater i teatern, och funderade på om hans påtvingade arbete och skådespelaruppgift att spela två roller berodde på den nya kulturpropositionen, eller att han är en extra dålig eller kanske en extra bra skådespelare som gör att han tvingas extraknäcka med att spela flera roller. Han bestämde sig för, egocentriskt nog, att det är för att han är en extra bra där de skanderade repliker. Han gav sin kvacksalvarroll en fantastisk pregnans och fyllighet.
Dramat var en tragedi! Brand dör! Ingen kan stoppa det oerhörda när den skapande kreativa karaktären Brand offras av författaren Ibsen när han på den tiden skulle hämnas på sin samtids inskränkthet, girighet och dumhet genom att skriva denna tragedi.
Då slungade Ibsen, därmed ut sin förbannelse och vrånghet när han skrev in i dramat Brand att den intelligentaste karaktären skulle dö i pjäsen och därmed är tragedin ett faktum.
Den grönfärgade scenografin av York Landgraf i tre halvvåningar är skapad med fyrkantighet som kontrasteras av en rund hög pelare som väl antyder det uråldriga dramat med en fin hänvisning till det grekiska antika dramat och den grekiska filosofin.
Det blev till en klassisk uppvisning av ett upplysningsdrama från 1800talets Norge. Det är bildande!
Jenny Nörbeck regisserade med säker hand och skapade snabba och effektiva scenväxlingar.
Henrik Dahls Brands tar in mark och levererar en klassisk agitators och upplysnings karaktär med bra och skarpt tecknat, tydligt och starkt spel. Tove Wiréen gav sin roll Agnes en självklarhet och must som fängslade. Moa Myrén är djävulsk som Brands mamma. Den girige antagonisten görs extra tyken och vidrig av Ove Wolf. Susanna Helldén som verkligen kunde konsten att skickligt dansa fixade rollen som Gerd på ett självklart och pricksäkert. Hon kunde konsten att balansera mellan dans, stilisering och psykologisk spelstil i en väl avvägd blandning
Ljuset som Åsa Holtz gjort fungerade på ett stödjande och skapade många effektiva rum i de så oändligt många scen växlingarna.
De svartvita filmerna fungerade nostalgiskt och i skarp kontrast till York Landgrafs gröna scenografi och hans många olika kostymer inklusive de röda.
fredag 25 september 2009
”På soptippen”, på bokmässan, i sällskap med en författares röst!
Vi ses på soptippen avslutade Horace Engdahl sitt anförande från författarförlagets scen på bokmässan, igår. Det var med anledning att han talade lite motvilligt, under uppmuntran från hans ciceron på scenen, om att mycket av det som skrivs är skräp men å andra sidan finns det saker som slängs som är värda att uppmärksamma. I hans senaste bok ”Ärret efter drömmen” skriver han bl.a. om en nästan helt bortglömd författare Madame de Staël som var ovän med Napoleon därför att hon var emot hans ”revolution” i sin bok Delphine(1802). Om man inte ger upp utan orkar läsa de ca 1000 sidorna som hennes roman omfattar belönas man av en dold kraft från detta bortglömda storverk.
Horace egna bok ”Ärret efter drömmen” med det vackra omslaget på framsidan är en glädje att börja läsa i. Framsidan är ”Hommage à Loie Fuller, 1992. Koreografi Margareta Åsberg, dansare Anja Birnbaum. Foto Helena Schmitz. Grafisk form Jan Biberg. Fram sidan består av tre foton på dansaren Anja Birnbaum när hon dansar i en oändlig stor vit klädesdräkt som rör sig i formationer som inte är möjliga att förstå. Hur kan dansarens rörelse få tyget att fara så välkomponerat i luften och bilda tre så sublima, vackra och fasansfulla foton.
Horace skriver om omdömets fria verksamhet i förordet som lika vacker som fantasins, och lika nödvändig. Boken består av artiklar och essäer han skrivit tidigare och som han samlat ihop och gett ut detta år.
Det finns detta vackra från kapitlet Undergångens lockelse. Att varje människa har en stjärna som lyser ute i rymden och när människan någon gång dör kommer denna stjärna i form av en ande och hämtar hennes själ från jordens stoft. När vi följer det vi kan kalla en inre röst då finns ett uttryck ”följa sin stjärna”. Om vi förnekar denna stjärna och jagar bort vår stjärnas ande söker vi skapa vår egna totala utplåning. Vi vill inte, då bara dö, utan inget av min personliga gärning skall finnas kvar efter denna personliga död.
Horace autograf i ”Ärret efter drömmen” ger en klang av en ande som värmer!
Horace egna bok ”Ärret efter drömmen” med det vackra omslaget på framsidan är en glädje att börja läsa i. Framsidan är ”Hommage à Loie Fuller, 1992. Koreografi Margareta Åsberg, dansare Anja Birnbaum. Foto Helena Schmitz. Grafisk form Jan Biberg. Fram sidan består av tre foton på dansaren Anja Birnbaum när hon dansar i en oändlig stor vit klädesdräkt som rör sig i formationer som inte är möjliga att förstå. Hur kan dansarens rörelse få tyget att fara så välkomponerat i luften och bilda tre så sublima, vackra och fasansfulla foton.
Horace skriver om omdömets fria verksamhet i förordet som lika vacker som fantasins, och lika nödvändig. Boken består av artiklar och essäer han skrivit tidigare och som han samlat ihop och gett ut detta år.
Det finns detta vackra från kapitlet Undergångens lockelse. Att varje människa har en stjärna som lyser ute i rymden och när människan någon gång dör kommer denna stjärna i form av en ande och hämtar hennes själ från jordens stoft. När vi följer det vi kan kalla en inre röst då finns ett uttryck ”följa sin stjärna”. Om vi förnekar denna stjärna och jagar bort vår stjärnas ande söker vi skapa vår egna totala utplåning. Vi vill inte, då bara dö, utan inget av min personliga gärning skall finnas kvar efter denna personliga död.
Horace autograf i ”Ärret efter drömmen” ger en klang av en ande som värmer!
Nakna gudinnor endast täckta av druvor dansande i en prunkande trädgård
Vad vår senaste tid visat är att ingenting är som förr! Redan de gamla grekerna erfor detta. Om jag får komma med ett exempel! Den nya generationens röst klingar med en ton som skriker i de gamla borgerliga makthavarnas öron och får deras ögon att spärras upp av vild förvåning. De tänker med Hägglundsk accent -Något sådant trodde jag inte att några människor kunde komma på att tänka och känna.
I tidningen Euroturk, nr 4 sid. 6-7. berättar en ung kille om sitt liv. Han föddes i Turkiet och kom till Sverige som liten projk till en svensk bondhåla i Östergötland. Där mötte han rasism och främlingsfientlighet varje dag. Han säger i artikeln ”dagarna var kantade med ord som turkjävel eller svartskalle”.
Han fick erfara hur det svenska främlingsfientliga samhället tvingade honom att ta vara på sig själv och överleva så gott det gick. Han arbetade på sin pappas restaurang men ville göra något nytt och lära sig mer av sådant han tyckte var utmanande. Hans arbetsvecka är omfattande! Två företag, läsa engelska, två träningar Krav-Mag” en israelisk kampsport för militärer, poliser och livvakter”, tre styrketräningspass och en pistolträning i veckan tar alla hans tid. Han har också gått med i Turkiska teaterföreningen.
Så var det väl inte på de gamla grekernas tid ändå. Då kunde man väl bara få sitta och sola sig och filosofera lite lätt i en prunkande trädgård tillsammans med delvis nakna gudinnor som dansade omkring ibland alla blomsterprakt med ljuvliga druvklasar i händerna, på huvuden, på axlarna, mellan brösten och täckande sina sköten med desamma. När den grekiske filosofen blev hungrig var det bara att stäcka ut handen och ta för sig.
I dagens GP står en recension av boken Den sista Greken av Aris Fioretos. Här nämns om en fruktansvärd händelse, blodbadet på Greker i Smyrna 1922 som ledde till en flykt till andra länder i exil.
Ack vad livet är svårt och krångligt ibland. Även om jag känner mig lite kvalmig i magen kanske jag skall dränka mig och mina tårar i Bokmässans i Göteborg flod av människor och böcker. Någon grekisk trädgård lär väl jag inte hitta runt hörnet här där jag är nu vid Redbergsplatsen eller så!
Druvbeklädda grekiska gudinnor är det helt klart brist på här i bygden.
I tidningen Euroturk, nr 4 sid. 6-7. berättar en ung kille om sitt liv. Han föddes i Turkiet och kom till Sverige som liten projk till en svensk bondhåla i Östergötland. Där mötte han rasism och främlingsfientlighet varje dag. Han säger i artikeln ”dagarna var kantade med ord som turkjävel eller svartskalle”.
Han fick erfara hur det svenska främlingsfientliga samhället tvingade honom att ta vara på sig själv och överleva så gott det gick. Han arbetade på sin pappas restaurang men ville göra något nytt och lära sig mer av sådant han tyckte var utmanande. Hans arbetsvecka är omfattande! Två företag, läsa engelska, två träningar Krav-Mag” en israelisk kampsport för militärer, poliser och livvakter”, tre styrketräningspass och en pistolträning i veckan tar alla hans tid. Han har också gått med i Turkiska teaterföreningen.
Så var det väl inte på de gamla grekernas tid ändå. Då kunde man väl bara få sitta och sola sig och filosofera lite lätt i en prunkande trädgård tillsammans med delvis nakna gudinnor som dansade omkring ibland alla blomsterprakt med ljuvliga druvklasar i händerna, på huvuden, på axlarna, mellan brösten och täckande sina sköten med desamma. När den grekiske filosofen blev hungrig var det bara att stäcka ut handen och ta för sig.
I dagens GP står en recension av boken Den sista Greken av Aris Fioretos. Här nämns om en fruktansvärd händelse, blodbadet på Greker i Smyrna 1922 som ledde till en flykt till andra länder i exil.
Ack vad livet är svårt och krångligt ibland. Även om jag känner mig lite kvalmig i magen kanske jag skall dränka mig och mina tårar i Bokmässans i Göteborg flod av människor och böcker. Någon grekisk trädgård lär väl jag inte hitta runt hörnet här där jag är nu vid Redbergsplatsen eller så!
Druvbeklädda grekiska gudinnor är det helt klart brist på här i bygden.
torsdag 24 september 2009
Det exakta!
Det finns skådespelare, kulturjobbare som övergav berättelsen, pjäsen, det skrivna och började forska i scenkonst på ett annorlunda vis. Studier som ledde till det exakta uttrycket och sedan har de missnöjt konstaterat att det uttrycket inte går att upprepa exakt likadant.
Alltid är det något som ändras vid upprepningen av det exakta. Sedan har man därför lämnat det exakta arbetet bakom sig och givit sig hän till improvisation.
Hur skall jag förstå detta!
Detta intensiva sökandet i scenkonst som lämnar de flesta TV-tittare bakom sig och som blir till endast för de som själva stött på samma sak.
Det finns en händelse med två teateraktörer som både studerat hos legendariska teatermän. De arbetade gemensamt tillsammans med det exakta sceniska uttrycket inom scenkonst hos dem själva. Den ena av de två tyckte att de inte kunde upprepa sina uttryck exakt.
Vad kan jag lära mig av detta intensiva forskande i något så trivialt som teater. Det kan vara ett sätt att höja upp teatern till en mer engagerad och mer värdefull mänsklig aktivitet!
Eller är det bara ett sätt att fördriva tiden på?
Frågor utan svar kan jag tro det är!
Livet är som det är och när magen krånglar blir det till att vara lite mer stilla.
Strunta i bokmässan och sitta och filosofera över det som man råkar finna i rymden!
Alltid är det något som ändras vid upprepningen av det exakta. Sedan har man därför lämnat det exakta arbetet bakom sig och givit sig hän till improvisation.
Hur skall jag förstå detta!
Detta intensiva sökandet i scenkonst som lämnar de flesta TV-tittare bakom sig och som blir till endast för de som själva stött på samma sak.
Det finns en händelse med två teateraktörer som både studerat hos legendariska teatermän. De arbetade gemensamt tillsammans med det exakta sceniska uttrycket inom scenkonst hos dem själva. Den ena av de två tyckte att de inte kunde upprepa sina uttryck exakt.
Vad kan jag lära mig av detta intensiva forskande i något så trivialt som teater. Det kan vara ett sätt att höja upp teatern till en mer engagerad och mer värdefull mänsklig aktivitet!
Eller är det bara ett sätt att fördriva tiden på?
Frågor utan svar kan jag tro det är!
Livet är som det är och när magen krånglar blir det till att vara lite mer stilla.
Strunta i bokmässan och sitta och filosofera över det som man råkar finna i rymden!
måndag 21 september 2009
"Tid för kultur" en del av den!
Efter att ha läst en sammanfattning och endast liten del av kulturpropositionen ”Tid för kultur”(kulturpolitiska propositionen)som igår överlämnades till riksdagen, så kom tårarna nästan.
Det är fantastiskt med att regeringen är så positiv! Det finns så många bra saker som skrivs bara på de första 20 sidorna.
Tänk om jag skulle våga luta mig bakåt och vila mig några veckor och bara lita på att allt blir bra i framtiden!
Den samhällsvision som finns i landet Sveriges ”väggar” vilar på folkrörelsegrund och garanterar på många vis en strävan till en vision om en bättre värld!
Varför blir jag ändå lite undrande, ändå? Är det mina livserfarenheter som gör sig påminda?
Kan det finnas en nedärvd nervositet som inte vill ta något för givet?
Det är nog bäst ändå, för säkerhets skull, att vi kavlar upp ärmarna och förbereder oss för att något kan hända som vi inte förstod när vi grät glädjetårarna nyss, som behöver oss, medvetna, vakna och spejande, sökande, multituda!
Det är kanhända bättre att meditera över livet som den ärevördige Spinoza lär ha sagt än att jag glädjestrålande över det svenska kulturmiraklet som så förföriskt behandlas i proppen låter mig slå sig till ro med vackra formuleringar!
Det blir nog att tugga, under svåra kval, i sig de resterande ca 130-140 sidorna av”Tid för kultur”. Jag får ta av min dyrbara tid för att snart ta mig tid att läsa in mig på ”Tid för kultur”, ”Tid” för att läsa in mig på ”Tid för kultur”. Det blir nog knappt tidlös läsning, om det nu gives någon sådan. Det kommer kosta mig dyrbar tid. Jag hoppas att tiden kröker sig lite så att jag kan förflytta mig bland textraderna i utredningen med inspiration, tempo och nytt livshopp!
Det är den så vanvördigt benämnda portföljmodellen som debatteras i mediadiset kring kulturproppen. Kommunen och regionerna ska ta över en mer översiktlig statlig kulturpolitik. Ju närmare groddammarna, tänker man, desto bättre ser man behoven. Varje groda blir på så vis kultur! KVALITETSBEGREPPET ville man inte ha kvar, men det blev ändå kvar. Ingen skillnad på kommersiellt inriktad kulturverksamhet och seriös kultur. Allt ingår i samma saliga röra. Det öppnar för fler entreprenörer som kan lockas att fiska i alltmer grumligt vatten och få ”portföljstöd” till sitt kulturfiske.
18 nya miljoner till nysatsningar lär vara några promille av kulturbudgeten. Fingervisningen är tydlig och platt. Och tvärtemot det horisontellt mulituda. Det är en krigsförklaring mot tankar om en kultur som strävar. Du kommer att må bättre av att spela med. Grumlighetens grumligheter svämmar över och gör det mesta till en platt pannkaka. Men med godis och listiga skattesänkningar går det mesta ned. De ä bare å svälj!
Det är fantastiskt med att regeringen är så positiv! Det finns så många bra saker som skrivs bara på de första 20 sidorna.
Tänk om jag skulle våga luta mig bakåt och vila mig några veckor och bara lita på att allt blir bra i framtiden!
Den samhällsvision som finns i landet Sveriges ”väggar” vilar på folkrörelsegrund och garanterar på många vis en strävan till en vision om en bättre värld!
Varför blir jag ändå lite undrande, ändå? Är det mina livserfarenheter som gör sig påminda?
Kan det finnas en nedärvd nervositet som inte vill ta något för givet?
Det är nog bäst ändå, för säkerhets skull, att vi kavlar upp ärmarna och förbereder oss för att något kan hända som vi inte förstod när vi grät glädjetårarna nyss, som behöver oss, medvetna, vakna och spejande, sökande, multituda!
Det är kanhända bättre att meditera över livet som den ärevördige Spinoza lär ha sagt än att jag glädjestrålande över det svenska kulturmiraklet som så förföriskt behandlas i proppen låter mig slå sig till ro med vackra formuleringar!
Det blir nog att tugga, under svåra kval, i sig de resterande ca 130-140 sidorna av”Tid för kultur”. Jag får ta av min dyrbara tid för att snart ta mig tid att läsa in mig på ”Tid för kultur”, ”Tid” för att läsa in mig på ”Tid för kultur”. Det blir nog knappt tidlös läsning, om det nu gives någon sådan. Det kommer kosta mig dyrbar tid. Jag hoppas att tiden kröker sig lite så att jag kan förflytta mig bland textraderna i utredningen med inspiration, tempo och nytt livshopp!
Det är den så vanvördigt benämnda portföljmodellen som debatteras i mediadiset kring kulturproppen. Kommunen och regionerna ska ta över en mer översiktlig statlig kulturpolitik. Ju närmare groddammarna, tänker man, desto bättre ser man behoven. Varje groda blir på så vis kultur! KVALITETSBEGREPPET ville man inte ha kvar, men det blev ändå kvar. Ingen skillnad på kommersiellt inriktad kulturverksamhet och seriös kultur. Allt ingår i samma saliga röra. Det öppnar för fler entreprenörer som kan lockas att fiska i alltmer grumligt vatten och få ”portföljstöd” till sitt kulturfiske.
18 nya miljoner till nysatsningar lär vara några promille av kulturbudgeten. Fingervisningen är tydlig och platt. Och tvärtemot det horisontellt mulituda. Det är en krigsförklaring mot tankar om en kultur som strävar. Du kommer att må bättre av att spela med. Grumlighetens grumligheter svämmar över och gör det mesta till en platt pannkaka. Men med godis och listiga skattesänkningar går det mesta ned. De ä bare å svälj!
lördag 19 september 2009
Multitud teater
Arthur Schopenhaur(1788-1860) skriver om livsviljan, Benedict Spinoza (1632-1677) menade att allt har en drift eller kraft som han kallade conatus.
I teatern låg en kraft som min vän i vår filosofistudiecirkel påminde oss om som fanns i den antika teatern där människan ställdes inför det omöjliga dilemmat på scen och då menade man att inför detta olösliga dilemma utvecklades och växte människan.
I vår samtid, är det den multituda teatern som skall till? Antoni Negri idag levande filosof skrev om att människor horisontellt samverkar med olika åsikter för ökad frihet i mulituder. Multituden kan aldrig bli hirarkisk!
Skulle teatern också kunna verka i samma riktning är då min fråga?
Negri skrev i Porslinsfabriken sid. 48 ”Multituden måste således tänkas som en ickeorganisk, differentierad och kraftfull mångfald.”
Klarar vår underhållsindustri sådan teater utan att vrida sig i plågor.
Skulle inte denna ”Funky business”(underhållsindustrin) bli alldeles konfys och spy galla över detta lik en Hägglunds litania över kulturradikaler?
Vi, människor står inför stora dilemmat om klimatförändringar och stora pågående förändringar av vår miljö. Hur skall då vårt nya medvetande hos människor kunna skapas som skall klara av dessa stora öden och dilemma?
Vad gör underhållningsindustrin för att locka människor till ny förståelse?
Står, sjunger, dansar, filmar och agerar man med händerna i kors likt en döende svan som istället för att meditera över livet, mediterar över mänsklighetens långsamma död, i passivitetens tecken?
Låt oss underhålla oss till döds det finns ändå ingen ljusning i fjärran eller hur tänker man?
Skulle underhållsindustrin förbanna den multituda teatern lite i samma anda som förbannelsen över Benedict Spinoza ”Förbannad vare han om dagen, förbannad om natten, förbannad då han sover, förbannad då han stiger upp. Förbannad vare hans utgång och ingång. Må herren aldrig förlåta honom!”(Gunnar Fredriksson 20 filosofer sid. 57).
Ingen idé att jag misströstar om detta! Det är egentligen inte intressant. Den multituda teatern uppstår och utvecklas så klart oberoende av Funky Business industrin.
Det blir kanske i likhet med Spinozas ”under evighetens synvinkel”, ”sub specie aeternitatis” som visheten uppstår när människan och teatern är redo.
Churchill lär ha menat, berättar en vän i filosoficirkeln, att håll teatrarna öppna även om det är krig! Den andre säger som svar men vi behöver alla resurser till kriget! Churchill lär ha svarat något ungefär som att om vi stänger teatrarna finns det heller ingen anledning att föra något krig mot Tyskland heller!
Kultur är viktigt och den måste vi försvara. På måndag läggs kulturpropositionen fram. Undrar om man inser betydelsen av att agera, måla, filma, dansa, skådespela, musicera?
Det får vi se!
I teatern låg en kraft som min vän i vår filosofistudiecirkel påminde oss om som fanns i den antika teatern där människan ställdes inför det omöjliga dilemmat på scen och då menade man att inför detta olösliga dilemma utvecklades och växte människan.
I vår samtid, är det den multituda teatern som skall till? Antoni Negri idag levande filosof skrev om att människor horisontellt samverkar med olika åsikter för ökad frihet i mulituder. Multituden kan aldrig bli hirarkisk!
Skulle teatern också kunna verka i samma riktning är då min fråga?
Negri skrev i Porslinsfabriken sid. 48 ”Multituden måste således tänkas som en ickeorganisk, differentierad och kraftfull mångfald.”
Klarar vår underhållsindustri sådan teater utan att vrida sig i plågor.
Skulle inte denna ”Funky business”(underhållsindustrin) bli alldeles konfys och spy galla över detta lik en Hägglunds litania över kulturradikaler?
Vi, människor står inför stora dilemmat om klimatförändringar och stora pågående förändringar av vår miljö. Hur skall då vårt nya medvetande hos människor kunna skapas som skall klara av dessa stora öden och dilemma?
Vad gör underhållningsindustrin för att locka människor till ny förståelse?
Står, sjunger, dansar, filmar och agerar man med händerna i kors likt en döende svan som istället för att meditera över livet, mediterar över mänsklighetens långsamma död, i passivitetens tecken?
Låt oss underhålla oss till döds det finns ändå ingen ljusning i fjärran eller hur tänker man?
Skulle underhållsindustrin förbanna den multituda teatern lite i samma anda som förbannelsen över Benedict Spinoza ”Förbannad vare han om dagen, förbannad om natten, förbannad då han sover, förbannad då han stiger upp. Förbannad vare hans utgång och ingång. Må herren aldrig förlåta honom!”(Gunnar Fredriksson 20 filosofer sid. 57).
Ingen idé att jag misströstar om detta! Det är egentligen inte intressant. Den multituda teatern uppstår och utvecklas så klart oberoende av Funky Business industrin.
Det blir kanske i likhet med Spinozas ”under evighetens synvinkel”, ”sub specie aeternitatis” som visheten uppstår när människan och teatern är redo.
Churchill lär ha menat, berättar en vän i filosoficirkeln, att håll teatrarna öppna även om det är krig! Den andre säger som svar men vi behöver alla resurser till kriget! Churchill lär ha svarat något ungefär som att om vi stänger teatrarna finns det heller ingen anledning att föra något krig mot Tyskland heller!
Kultur är viktigt och den måste vi försvara. På måndag läggs kulturpropositionen fram. Undrar om man inser betydelsen av att agera, måla, filma, dansa, skådespela, musicera?
Det får vi se!
onsdag 16 september 2009
Panto i Göteborg
Panto finns nu i Göteborg. Panto har rötter i harlekinad(harlequinade) och blev korsbefruktad av den viktorianska musik hall. Det är en engelsk tradition som ofta ger
små barnen det första mötet med teater. Väsentligen är innehållet klassiska sagor som Askungen, Alladin m.fl. Barnen får gripa in i handlingen med burop om en karaktär är elak eller heja på rop(join in or die). Man drar in moderna element från film och TV t.ex. karaktären Darth Vader. Huvudrollen pojken spelas av en flicka, och kvinnan/flickan(Pantomime Dame) av en medelålders man.
Det är fars, melodram och satir!
Denna engelska tradition har fått en uttolkare i Göteborg teatergruppen Big Wind. I England blir det ofta första teatermötet för barn. Det är lite av musical Hall över det. Det lånar ofta populära uttryck och karaktärer från film och TV. Gärna satirisk, underhållande och spelar med, som görs med en bekväm och snäll estetik. Lite dans, lite sång lite dialog och lite gymrörelser skapar en bedårande mischmasch!
Big Wind heter som sagt gruppen som annamat detta på ett, så vitt jag förstår, bra vis. Lina Persson spelar galant, charmant, snyggt, balanserat askungen. Hennes kroppslighet och balans i varje ögonblick minner drömskt om något som jag kunde ha varit med om men nog aldrig varseblivit tidigare. Hon präglar föreställningen om Askungen och skapar den spänning som räddar den från att bli för mycket av ”Funky Bussines” och gottköpsartad. Johanna Ehn spelar sin huvudkaraktär med fysisk spänst som påminner om aerobicpass på gym. Hon kreerar i rollen Knapp idyll, komik och busighet som ger för handen en karaktär som är klassiskt stödjande till Askungen och samtidigt är lite av en loser. Johannas karaktär identifierar jag, den vanliga människan, mig med. Rollen som medmänsklig slitvarg som försöker ordna tillvaron så att den går att leva i gestaltar hon pricksäkert.
Ola Karlberg växlar roller och använder den medelålders skådisens aura i sitt gestaltande av barnteaterkaraktörer med knotig kropp och lustig mimik. Han skapar välbehag, trygghet och vänlighet som de små barnen igenkännande lockas med. Haaan är ett riktigt löjtnants hjärta(Dicentra spectabilis) för barnen, om man lånar blomsterspråk från en perrenn i trädgården. Erik Dahl som åtråvärd prins har något av Don Quijote över sig! Hans kantighet och spattighet blir en underbar kunglighet som ger ett vänligt tilltal till publiken.
Publiken bjuds in att bua åt de stygga och heja på de snälla. Publiken stryks medhårs vilket man måste om man skall spela för små barn inbillar jag mig.
De fina dräkterna och den underfundiga scenografin är skapade av Per Agelii, Karin Agelii och Kicki Lindbeck. Färggranna kostymer i silver, guld, svart, blått och grått drar åt teater i” the good old ways” anda. Scenografin är kongenial och gör det bara ännu mer gammalmodigt utan att för den skull bli mossig.
Sören Larsson och Stina Hedbergs iscensättning har förstärkt det slapsticksaktiga i snabba snärtiga vändningar. Det tillsammans med Erik Dahls tonsättning skapar ett helgjutet intryck. Ola Karlberg Lyse och Beate Persdotter Lökens manus har lyckats med att få med samtiden med konnotationer, bibetydelser som vätter mot populära karaktärer, slagfärdiga taluttryck och stämningar från filmer och TV serier!
små barnen det första mötet med teater. Väsentligen är innehållet klassiska sagor som Askungen, Alladin m.fl. Barnen får gripa in i handlingen med burop om en karaktär är elak eller heja på rop(join in or die). Man drar in moderna element från film och TV t.ex. karaktären Darth Vader. Huvudrollen pojken spelas av en flicka, och kvinnan/flickan(Pantomime Dame) av en medelålders man.
Det är fars, melodram och satir!
Denna engelska tradition har fått en uttolkare i Göteborg teatergruppen Big Wind. I England blir det ofta första teatermötet för barn. Det är lite av musical Hall över det. Det lånar ofta populära uttryck och karaktärer från film och TV. Gärna satirisk, underhållande och spelar med, som görs med en bekväm och snäll estetik. Lite dans, lite sång lite dialog och lite gymrörelser skapar en bedårande mischmasch!
Big Wind heter som sagt gruppen som annamat detta på ett, så vitt jag förstår, bra vis. Lina Persson spelar galant, charmant, snyggt, balanserat askungen. Hennes kroppslighet och balans i varje ögonblick minner drömskt om något som jag kunde ha varit med om men nog aldrig varseblivit tidigare. Hon präglar föreställningen om Askungen och skapar den spänning som räddar den från att bli för mycket av ”Funky Bussines” och gottköpsartad. Johanna Ehn spelar sin huvudkaraktär med fysisk spänst som påminner om aerobicpass på gym. Hon kreerar i rollen Knapp idyll, komik och busighet som ger för handen en karaktär som är klassiskt stödjande till Askungen och samtidigt är lite av en loser. Johannas karaktär identifierar jag, den vanliga människan, mig med. Rollen som medmänsklig slitvarg som försöker ordna tillvaron så att den går att leva i gestaltar hon pricksäkert.
Ola Karlberg växlar roller och använder den medelålders skådisens aura i sitt gestaltande av barnteaterkaraktörer med knotig kropp och lustig mimik. Han skapar välbehag, trygghet och vänlighet som de små barnen igenkännande lockas med. Haaan är ett riktigt löjtnants hjärta(Dicentra spectabilis) för barnen, om man lånar blomsterspråk från en perrenn i trädgården. Erik Dahl som åtråvärd prins har något av Don Quijote över sig! Hans kantighet och spattighet blir en underbar kunglighet som ger ett vänligt tilltal till publiken.
Publiken bjuds in att bua åt de stygga och heja på de snälla. Publiken stryks medhårs vilket man måste om man skall spela för små barn inbillar jag mig.
De fina dräkterna och den underfundiga scenografin är skapade av Per Agelii, Karin Agelii och Kicki Lindbeck. Färggranna kostymer i silver, guld, svart, blått och grått drar åt teater i” the good old ways” anda. Scenografin är kongenial och gör det bara ännu mer gammalmodigt utan att för den skull bli mossig.
Sören Larsson och Stina Hedbergs iscensättning har förstärkt det slapsticksaktiga i snabba snärtiga vändningar. Det tillsammans med Erik Dahls tonsättning skapar ett helgjutet intryck. Ola Karlberg Lyse och Beate Persdotter Lökens manus har lyckats med att få med samtiden med konnotationer, bibetydelser som vätter mot populära karaktärer, slagfärdiga taluttryck och stämningar från filmer och TV serier!
måndag 7 september 2009
Trettondagsafton-vad du vill, har jag inte sett ännu!
Trettondagsafton-vad du vill av Wiiliam Shakespeare spelas nu på Stadsteatern. Stefan Metz regisserade. Jag har ännu inte sett föreställningen på Stadsteatern.
Jag har däremot läst Tomas Forsers recension av den samme. Han skriver att man på Stadsteatern vet hur man skall få publik till Stora scenen. Stadsteatern har lagt sig mitt i något som kallas för queerfåran. Det benämns i recensionen för mainstream teaterideologi lite vid sidan av kungariket Björk- och Hägglund .
Jag, Ulf, lider lite, då jag läser denna recension, med Stadsteatern som måste ta hänsyn till så många viljor och krafter utanför teatern för att få utöva sitt konstnärliga arbete.
Jag vill ju möta konstnärer som inte tar så mycket hänsyn jämnt.
Teaterrecensionens rubrik lyfter fram att det är ”En massaker av könsschabloner och förutfattade meningar. De utmanande frågorna gör sig inte riktigt hörda – men det får man ta en så här visuellt stark och generös föreställning”.
Tomas fortsätter med att uttrycka meningar som lagom utmanande och spelbart.
Det formuleras i recensionen tankar kring vad teatern är! Platsen för förvandlingar, byten av perspektiv, drömmar som dröms vakna och inte minst en relativisering av nötta, slitna vanor!
Helt överrens är recensenten inte med inriktningen på skådespelarnas gestaltning av rollkaraktären Olivia, tjänsteflickan Maria och Tobias Rap. Det är Per Sandberg, Fredrik Evers och Carina M. Johansson som medvetet skådespelat rollkaraktärerna med en ”utvändighet och tydlighet” som inte riktigt övertygat honom!
Forser saknar tillräcklig emfas på raffinemanget kring förvirrande tvehågsenhet med förväxlingarna bror, syster, lockande jungfru och skön pojke.
Den mer lyriska komedin ersätts lite av en mer burlesk sådan!
Rollkaraktären Malvolio som är den sorgliga skepnaden, fåfängligheten personifierad blir fast i förnedring när skådespelet medvetet inbromsas och han fastnar i sin slutliga förödmjukelse.
Skådespelareskan Mia Höglund-Melin gestaltade sin roll Viola så att uppsättningen undviker funky business(min benämning) som Tomas i recensionen kallade för att undvika fällan att vara för mycket gottköpsaktig.
På mig verkar inte föreställningen ha skapat någon ny konstnärlig sensation. Det var kanske inte heller meningen. Men vad är då meningen?
Den frågan kan jag nog inte ställa på en föreställning jag inte alls ha sett!
Nej! Teaterkritikern har mycket positivt att säga om pjäsen! Höglund-Melins storartade porträtt, Thomas Nystedt gör en av sina bästa rollprestationer någonsin. Och en ny succé förutses med denna underbara uppsättning som det verkar!
Trots att inte några klimatfrågor, världssvält eller frågor om vad de fattigaste kulturarbetarna i Göteborg skall göra för att överleva ställs verkar det finnas skäl att varsebli denna uppsättning.
Recensenten tror att till yrket utbildade lärare och deras elever, politiker från kommunen vanliga människor kommer att vilja besöka denna stadsteateruppsättning.
Pjäsen är utmanande, men inte för mycket, så att den passar så många olika människor.
Passar den mig? Jag tar mig i min hästsvans och drar i mitt hår!
Det kan nog gå att jag och min svans går dit!
Jag skiljer mig inte mer från de flesta andra än att jag har en sådan hårfrisyr!
Fast skägg har jag också!
Blir jag för annorlunda då?
Nej, jag får ta risken denna gång!
Hurra! Hurra! Hurra för Stadsteatern!
Mycket publik! Mycket publik! Mycket Publik!
Jag har däremot läst Tomas Forsers recension av den samme. Han skriver att man på Stadsteatern vet hur man skall få publik till Stora scenen. Stadsteatern har lagt sig mitt i något som kallas för queerfåran. Det benämns i recensionen för mainstream teaterideologi lite vid sidan av kungariket Björk- och Hägglund .
Jag, Ulf, lider lite, då jag läser denna recension, med Stadsteatern som måste ta hänsyn till så många viljor och krafter utanför teatern för att få utöva sitt konstnärliga arbete.
Jag vill ju möta konstnärer som inte tar så mycket hänsyn jämnt.
Teaterrecensionens rubrik lyfter fram att det är ”En massaker av könsschabloner och förutfattade meningar. De utmanande frågorna gör sig inte riktigt hörda – men det får man ta en så här visuellt stark och generös föreställning”.
Tomas fortsätter med att uttrycka meningar som lagom utmanande och spelbart.
Det formuleras i recensionen tankar kring vad teatern är! Platsen för förvandlingar, byten av perspektiv, drömmar som dröms vakna och inte minst en relativisering av nötta, slitna vanor!
Helt överrens är recensenten inte med inriktningen på skådespelarnas gestaltning av rollkaraktären Olivia, tjänsteflickan Maria och Tobias Rap. Det är Per Sandberg, Fredrik Evers och Carina M. Johansson som medvetet skådespelat rollkaraktärerna med en ”utvändighet och tydlighet” som inte riktigt övertygat honom!
Forser saknar tillräcklig emfas på raffinemanget kring förvirrande tvehågsenhet med förväxlingarna bror, syster, lockande jungfru och skön pojke.
Den mer lyriska komedin ersätts lite av en mer burlesk sådan!
Rollkaraktären Malvolio som är den sorgliga skepnaden, fåfängligheten personifierad blir fast i förnedring när skådespelet medvetet inbromsas och han fastnar i sin slutliga förödmjukelse.
Skådespelareskan Mia Höglund-Melin gestaltade sin roll Viola så att uppsättningen undviker funky business(min benämning) som Tomas i recensionen kallade för att undvika fällan att vara för mycket gottköpsaktig.
På mig verkar inte föreställningen ha skapat någon ny konstnärlig sensation. Det var kanske inte heller meningen. Men vad är då meningen?
Den frågan kan jag nog inte ställa på en föreställning jag inte alls ha sett!
Nej! Teaterkritikern har mycket positivt att säga om pjäsen! Höglund-Melins storartade porträtt, Thomas Nystedt gör en av sina bästa rollprestationer någonsin. Och en ny succé förutses med denna underbara uppsättning som det verkar!
Trots att inte några klimatfrågor, världssvält eller frågor om vad de fattigaste kulturarbetarna i Göteborg skall göra för att överleva ställs verkar det finnas skäl att varsebli denna uppsättning.
Recensenten tror att till yrket utbildade lärare och deras elever, politiker från kommunen vanliga människor kommer att vilja besöka denna stadsteateruppsättning.
Pjäsen är utmanande, men inte för mycket, så att den passar så många olika människor.
Passar den mig? Jag tar mig i min hästsvans och drar i mitt hår!
Det kan nog gå att jag och min svans går dit!
Jag skiljer mig inte mer från de flesta andra än att jag har en sådan hårfrisyr!
Fast skägg har jag också!
Blir jag för annorlunda då?
Nej, jag får ta risken denna gång!
Hurra! Hurra! Hurra för Stadsteatern!
Mycket publik! Mycket publik! Mycket Publik!
torsdag 3 september 2009
Petra Revenue log när pjäsen "När kriget kom till Partille" förhandsvisades på Teater Trixter
Ikväll var jag på ombudskväll hos Teater Trixter! De visade en kvart, som förhandsvisning, av föreställningen” När kriget kom till Partille”. De bjöd mycket frikostigt på vin, korv o godis. David Bolander spelade på orgel och sjöng, ett slags förspel i den underbara foajén på Teater Trixter, psalmer utan att de inbjudna gästerna egentligen riktigt reagerade med sin uppmärksamhet. Den frånvaron som psalmerna skapade på teatern beror kanske på vårt moderna förhållande till underhållning, såpor, filmer, rockkonserter, frågeprogram och danstävlingar på tv. Det skapar en förslappning av vår koncentration. Psalmer och orgelspel närmar sig det heliga på något vis. Och hur mycket sådana upplevelser innehåller vår moderna varseblivning egentligen. Ingen alls skulle jag vilja säga!
Vi bjöds sedan in till att se 15 minuter av teaterföreställningen ”När Kriget kom till Partille”.
Vi fick se ett utdrag ur ett drama om ett par som lever i ett hus i Partille. Mannen har utan sin hustrus vetskap bjudit in en mäklare som rumsterar i huset med en närig blick och slipprig, hal argumentation.
Efter detta bjöds vi in, och uppmuntades till diskussion.
Petra berättade om någon hon kände som hatade tomtar! Och samlade in sådana och lade dem i en container i Partille! Hon kände också en person som var mycket olycklig i Partille! Detta lite grand som bakgrund till varför Partille är med som ett förhållande och geografisk terräng.
Pjäsen ”När kriget kom till Partille” spelades på Stadsteatern i början av 2000 talet men mer åt som en fars, berättade ensemblen vidare!
Det blir roligt och spännande att se pjäsen när den spelas i sin helhet!
Vi bjöds sedan in till att se 15 minuter av teaterföreställningen ”När Kriget kom till Partille”.
Vi fick se ett utdrag ur ett drama om ett par som lever i ett hus i Partille. Mannen har utan sin hustrus vetskap bjudit in en mäklare som rumsterar i huset med en närig blick och slipprig, hal argumentation.
Efter detta bjöds vi in, och uppmuntades till diskussion.
Petra berättade om någon hon kände som hatade tomtar! Och samlade in sådana och lade dem i en container i Partille! Hon kände också en person som var mycket olycklig i Partille! Detta lite grand som bakgrund till varför Partille är med som ett förhållande och geografisk terräng.
Pjäsen ”När kriget kom till Partille” spelades på Stadsteatern i början av 2000 talet men mer åt som en fars, berättade ensemblen vidare!
Det blir roligt och spännande att se pjäsen när den spelas i sin helhet!
söndag 30 augusti 2009
Movements 2
Jag skrev nu medvetandeströmmar. Du måste underordna dig. Han slår ut med armarna, kom!
Det är jag inte så intresserad av! Jag vill inte komma till hans famn! Han är inte någon religiös ledare, som han lekte just då. Jag är inte heller speciellt religiös. Jag vill inte belastas av sådana bilder, av sådana aggressioner!
Han behöver kompisar som stöd, annars blir det för svårt för honom och han blir för osäker!
Jag vet inte om det går att få kontakt med Lars. Kanske går det att prata med Mikael van Reiss.
Jag löpte ut på morgonen och motionssprang en runda. Jag ville inte springa bland villorna. Just nu, idag, gav det fel politiska associationer. Men det tog ett tag att passera alla villor, till sist bostadshus. Puh! Det fanns något annat än krämarnas revir!
Hur skall det gå! Sonen, som jag förstår det, omringad av högerns blå färger och samtidigt som hans hjärta är upptagen av medmänsklighet och sanning. Han behövde ju inte avslöja sina känslor första gången. De kanske äter upp honom levande! Han är stark, vältränad, smart och beläst. Men han blev aldrig skolad i intrigernas värld. Där är han nu bland hyenorna!
Mina fysiska rörelser, morgongymnastiken, tog sig en riktning mot mim och långsam rytm. Det blev lite tänjningar och sträckningar. Jag tog och satte upp balanspunkter och vacklade sedan försiktigt in i det obalanserade mörkret. Där svischade det till! Hade jag en gammal reminiscens av något som jag inte upptäckt men ändå anat tidigare. Mycket spännande, tyckte jag, med sådana uppenbarelser.
Det är vidunderligt skönt att röra sig fysiskt i min egen takt och rytm.
Vi avslutar morgonen med bad i närmsta badsjö, fika två gånger! Vi drack choklad, mata änder och sedan hem och ta en kaffe tillsammans!
Det är jag inte så intresserad av! Jag vill inte komma till hans famn! Han är inte någon religiös ledare, som han lekte just då. Jag är inte heller speciellt religiös. Jag vill inte belastas av sådana bilder, av sådana aggressioner!
Han behöver kompisar som stöd, annars blir det för svårt för honom och han blir för osäker!
Jag vet inte om det går att få kontakt med Lars. Kanske går det att prata med Mikael van Reiss.
Jag löpte ut på morgonen och motionssprang en runda. Jag ville inte springa bland villorna. Just nu, idag, gav det fel politiska associationer. Men det tog ett tag att passera alla villor, till sist bostadshus. Puh! Det fanns något annat än krämarnas revir!
Hur skall det gå! Sonen, som jag förstår det, omringad av högerns blå färger och samtidigt som hans hjärta är upptagen av medmänsklighet och sanning. Han behövde ju inte avslöja sina känslor första gången. De kanske äter upp honom levande! Han är stark, vältränad, smart och beläst. Men han blev aldrig skolad i intrigernas värld. Där är han nu bland hyenorna!
Mina fysiska rörelser, morgongymnastiken, tog sig en riktning mot mim och långsam rytm. Det blev lite tänjningar och sträckningar. Jag tog och satte upp balanspunkter och vacklade sedan försiktigt in i det obalanserade mörkret. Där svischade det till! Hade jag en gammal reminiscens av något som jag inte upptäckt men ändå anat tidigare. Mycket spännande, tyckte jag, med sådana uppenbarelser.
Det är vidunderligt skönt att röra sig fysiskt i min egen takt och rytm.
Vi avslutar morgonen med bad i närmsta badsjö, fika två gånger! Vi drack choklad, mata änder och sedan hem och ta en kaffe tillsammans!
lördag 29 augusti 2009
Fysiska movements
Jaq och teaterlegendaren diskuterade fysiska övningar och andra movements. Teaterlegendaren med spikmatta och jag med min morgongymnastik. Han berättade att nu i samband med hans spikmatta, möter och utför han nu långsamt "urgrotowski" övningar". Från 60 talet kommer de övningarna. Jag sa: de får du lära mig!
Själv nosade jag lite lätt imorse, på min morgongymnastik, även på minmövningarna från Etienne Decroix.
Imorse for ""morgonmovementsen" iväg och tog två timmar.
Teaterlegendare gjorde ca en timma fysiskt.
Den andra teaterläraren gjorde också movements. Hon gjorde det under en halv timma. Hon tycker inte om att bli nämnd i en blogg, vid namn.
För mig var det fysiska underbar!
Plastiken, balansen, mimen, hoppen, uppmjukningaran och allt annat.
Det är underbart att röra sig!
Själv nosade jag lite lätt imorse, på min morgongymnastik, även på minmövningarna från Etienne Decroix.
Imorse for ""morgonmovementsen" iväg och tog två timmar.
Teaterlegendare gjorde ca en timma fysiskt.
Den andra teaterläraren gjorde också movements. Hon gjorde det under en halv timma. Hon tycker inte om att bli nämnd i en blogg, vid namn.
För mig var det fysiska underbar!
Plastiken, balansen, mimen, hoppen, uppmjukningaran och allt annat.
Det är underbart att röra sig!
torsdag 27 augusti 2009
Chokladbananer!
Jag vill inte! Oron växer till panikångest! Jag kräks ut orden i fullständig panik. Chokladbananer! Jag har inga chokladbananer! Jag behöver dem! Jag vill ha dem nu!
Ögonen blir alldeles runda, sammandragna, skrynklig hud omger korpgluggarna. Ansiktet är ett enda ångestvrål!
Den ljusa manliga rösten finns. Len och stigande upp mot höga c även om den inte når ända fram.
Försöka duger!
North/Black Seas, den resande festivalen har lämnat Göteborg.
De är nu på väg till Tromsø, Norge. Där skall de vara 11-19 september. Sedan skall de till Skegness/Mablethorpe/Lincolnshire Coast (UK).
Chokladbananer också! Jag behöver mer av resande festivaler! Jag saknar dem och skulle vilja ha dem tillbaka.
Viljan försätter berg! Det kan ta tid men det blir av!
Vad kan jag väll göra mer än att glädjas åt att de var här!
Jag tittar ut genom fönstret ut i sensommarmörkret. Minnesbilder strömmar fram. Det är teaterövningar, sanning och lögn i kropp och själ Och arbetet med att uttrycka något annat, bortom samtidens tid och rum.
Jag förblev sittande vid datorn. Jag spelade på tangenterna med fingrarnas lätta beröringar för att framkalla det mystiska välbehag som livet innebär. Vickade jag på min torso i någon takt för att skapa det där inre välbehaget som är så fint. Lyssnade jag på franska chansons!
Det är kväll och jag gömmer mig snart i min egen dröm!
Ögonen blir alldeles runda, sammandragna, skrynklig hud omger korpgluggarna. Ansiktet är ett enda ångestvrål!
Den ljusa manliga rösten finns. Len och stigande upp mot höga c även om den inte når ända fram.
Försöka duger!
North/Black Seas, den resande festivalen har lämnat Göteborg.
De är nu på väg till Tromsø, Norge. Där skall de vara 11-19 september. Sedan skall de till Skegness/Mablethorpe/Lincolnshire Coast (UK).
Chokladbananer också! Jag behöver mer av resande festivaler! Jag saknar dem och skulle vilja ha dem tillbaka.
Viljan försätter berg! Det kan ta tid men det blir av!
Vad kan jag väll göra mer än att glädjas åt att de var här!
Jag tittar ut genom fönstret ut i sensommarmörkret. Minnesbilder strömmar fram. Det är teaterövningar, sanning och lögn i kropp och själ Och arbetet med att uttrycka något annat, bortom samtidens tid och rum.
Jag förblev sittande vid datorn. Jag spelade på tangenterna med fingrarnas lätta beröringar för att framkalla det mystiska välbehag som livet innebär. Vickade jag på min torso i någon takt för att skapa det där inre välbehaget som är så fint. Lyssnade jag på franska chansons!
Det är kväll och jag gömmer mig snart i min egen dröm!
måndag 24 augusti 2009
Richard III
Det växer överallt sa jag som bara gick förbi henne. Ja, så är det, svarade hon! Det är inte bra, försöker jag vidare , för att se om det går att fortsätta samtalet!
Damen sätter dock på sig hörlurarna till sin ipod eller vad för musikspelare, kanske radio, som hon lyssnade på samtidigt som hon arbetade med att knipsa av skott som växte på trädstammarna, allén, längs med Stockholmsgatan.
Hennes kollega, en man, tittar nyfiket fram bakom trädstammen på andra sidan. Han saknar helt hår, frisyr á la Reinfeldt.
Det fanns massor av skott med kraftiga gröna blad på trädstammarna. De hade ett drygt arbete framför sig. Med sina trädgårdssaxar klippte de av de sega smala stammarna på skotten. De klippte många gånger på varje stam för att få bort så mycket som möjligt av den smala utväxten från den kraftiga stammen som tillhörde moderträdet. De smala stammarna växte rakt ut från moderstammens bark. De hade etablerat sig där med ”råge”!
Sweet Dreams, Ukrainska Dramatiska teatern Odessa, Vilna Scena Kiev spelade på fartyget M/S Fryken, Packhuskajen, sin uppsättning baserad på spökscenen, matsalsscenen, ur Shakespeares Richard III.
Effektfullt kostymerade skådespelare föreställande spöken marterade Kungen Richard III. Han försökte sova men de fyra spöken lade sig på båda sidorna om honom och sov med honom. Det såg inte trevligt ut. Richard drabbades av orolig sömn. När han frågade dem vilka de var. Svarade de att de var personer han mördat. Lord Hastings, Henry VI, Edward of Lancester and hans bror Clarence, Richards hustru. Det framgick inte alltid exakt vilka av alla de personer kungen mördat som nu besökte honom som spöken.
Den maran som Spökena utsatte Richard för vill ingen vara med om. Uppsättningen gestaltade detta, denna scen, skickligt, trovärdigt och mycket spökligt.
Richard III kanske anade i denna scen att de illgärningar hans gjort skulle straffa sig.
Vi som känner till lite av pjäsens handling vet att han i slutet av pjäsen kommer att säga de klassiska replikerna ” En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!". (Act V, Scene IV).
(“A horse! A horse! My kingdom for a horse!”)
Vad underbart med den resande festivalens North/Black Sea som gav tillfälle för oss att se teater som vi annars aldrig skulle haft möjlighet att uppleva från länder som Ukraina m.fl.
Damen sätter dock på sig hörlurarna till sin ipod eller vad för musikspelare, kanske radio, som hon lyssnade på samtidigt som hon arbetade med att knipsa av skott som växte på trädstammarna, allén, längs med Stockholmsgatan.
Hennes kollega, en man, tittar nyfiket fram bakom trädstammen på andra sidan. Han saknar helt hår, frisyr á la Reinfeldt.
Det fanns massor av skott med kraftiga gröna blad på trädstammarna. De hade ett drygt arbete framför sig. Med sina trädgårdssaxar klippte de av de sega smala stammarna på skotten. De klippte många gånger på varje stam för att få bort så mycket som möjligt av den smala utväxten från den kraftiga stammen som tillhörde moderträdet. De smala stammarna växte rakt ut från moderstammens bark. De hade etablerat sig där med ”råge”!
Sweet Dreams, Ukrainska Dramatiska teatern Odessa, Vilna Scena Kiev spelade på fartyget M/S Fryken, Packhuskajen, sin uppsättning baserad på spökscenen, matsalsscenen, ur Shakespeares Richard III.
Effektfullt kostymerade skådespelare föreställande spöken marterade Kungen Richard III. Han försökte sova men de fyra spöken lade sig på båda sidorna om honom och sov med honom. Det såg inte trevligt ut. Richard drabbades av orolig sömn. När han frågade dem vilka de var. Svarade de att de var personer han mördat. Lord Hastings, Henry VI, Edward of Lancester and hans bror Clarence, Richards hustru. Det framgick inte alltid exakt vilka av alla de personer kungen mördat som nu besökte honom som spöken.
Den maran som Spökena utsatte Richard för vill ingen vara med om. Uppsättningen gestaltade detta, denna scen, skickligt, trovärdigt och mycket spökligt.
Richard III kanske anade i denna scen att de illgärningar hans gjort skulle straffa sig.
Vi som känner till lite av pjäsens handling vet att han i slutet av pjäsen kommer att säga de klassiska replikerna ” En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!". (Act V, Scene IV).
(“A horse! A horse! My kingdom for a horse!”)
Vad underbart med den resande festivalens North/Black Sea som gav tillfälle för oss att se teater som vi annars aldrig skulle haft möjlighet att uppleva från länder som Ukraina m.fl.
torsdag 20 augusti 2009
Monday in the Sun
Igår spelades inom ramen för den resande festivalen North/Black Sea
“Monday in the Sun”!
Två kreatörer: Bedirhan Dehman och Safak Uysal från Turkiet på Världskulturmuseet. De dansade och gestaltade sin livserfarenhet. Världskulturmuseet blev nästan för litet. De var överallt! Suzanne Osten tittade koncentrerat på bland publiken och antecknade någon gång. Sören Larsson tittade också mycket koncentrerat på aktörerna. Projektledare Chris Torch, Intercult, tittade stolt på. Han krokade arm med mig plötsligt och frågade vad jag tyckte. Jag svarade att det är rätt ställe för den resande festivalen North/Black Sea att vara.
Efter föreställningen dansade jag också hemåt. Det gjorde Sören Larsson också. Chris ropade högt efter oss, ca 30 meter bort, stående vid entrén. Han dansade han också.
Vad handlade föreställningen om. Det är inte så lätt att säga! Den handlar kanske om kannibalism, tankar om sin nästa som fiende, vår tids sjukdoms syndrom. Robinsonsyndromet? Det är alltid någon som skall slås ut för underhållningens skull
De gestaltade skamkänslor, brist på kropp De visade vekhet och önskan om närhet till varandra. Men det finns lockelser som kan bli inkörsport till destruktiva beteenden.
Den fria viljan har stora uppgifter att brottas med. Tomheten när kroppen plötsligt inte vill tjänstgöra så bra som man vill att den skall, vara starkast av alla. Den stora skräcken för att vara rädd.
Aktörerna dansade virvlande genom rymder av världar med lust, tävlingsinstinkt och cirklade ibland kring sexualitet
Hoppade och skuttade som gutaperkagrobianer! De blir till goddagspiltar! Självgoda! Egenmäktiga! För att till sist på den stora planen utanför Världskulturmuseet dansa harmoniskt, rytmiskt och folkligt. Föreställningen slutar i glädje!
Ha,ha,ha!
I programhäftet står det: ” En varm dag på en färja över Bosporen utforskar två turkiska män sin vänskap – argumentation, rivalitet, tillgivenhet och tillit.
Turkiet, Istanbul och Bosporen!
Kan nog vara bra att ha med i EU!
“Monday in the Sun”!
Två kreatörer: Bedirhan Dehman och Safak Uysal från Turkiet på Världskulturmuseet. De dansade och gestaltade sin livserfarenhet. Världskulturmuseet blev nästan för litet. De var överallt! Suzanne Osten tittade koncentrerat på bland publiken och antecknade någon gång. Sören Larsson tittade också mycket koncentrerat på aktörerna. Projektledare Chris Torch, Intercult, tittade stolt på. Han krokade arm med mig plötsligt och frågade vad jag tyckte. Jag svarade att det är rätt ställe för den resande festivalen North/Black Sea att vara.
Efter föreställningen dansade jag också hemåt. Det gjorde Sören Larsson också. Chris ropade högt efter oss, ca 30 meter bort, stående vid entrén. Han dansade han också.
Vad handlade föreställningen om. Det är inte så lätt att säga! Den handlar kanske om kannibalism, tankar om sin nästa som fiende, vår tids sjukdoms syndrom. Robinsonsyndromet? Det är alltid någon som skall slås ut för underhållningens skull
De gestaltade skamkänslor, brist på kropp De visade vekhet och önskan om närhet till varandra. Men det finns lockelser som kan bli inkörsport till destruktiva beteenden.
Den fria viljan har stora uppgifter att brottas med. Tomheten när kroppen plötsligt inte vill tjänstgöra så bra som man vill att den skall, vara starkast av alla. Den stora skräcken för att vara rädd.
Aktörerna dansade virvlande genom rymder av världar med lust, tävlingsinstinkt och cirklade ibland kring sexualitet
Hoppade och skuttade som gutaperkagrobianer! De blir till goddagspiltar! Självgoda! Egenmäktiga! För att till sist på den stora planen utanför Världskulturmuseet dansa harmoniskt, rytmiskt och folkligt. Föreställningen slutar i glädje!
Ha,ha,ha!
I programhäftet står det: ” En varm dag på en färja över Bosporen utforskar två turkiska män sin vänskap – argumentation, rivalitet, tillgivenhet och tillit.
Turkiet, Istanbul och Bosporen!
Kan nog vara bra att ha med i EU!
onsdag 19 augusti 2009
”Dagen Knäpper händerna” Lars Noren, ur En dramatiker dagbok, februari inget datum(min anm.: 2005).
”Dagen Knäpper händerna” Lars Noren, En dramatiker dagbok, februari inget datum(min anm.: 2005).
Lars Norén och Ulla Jacobsson utvecklar det Teatrala klimatet i Göteborg bara genom sin närvaro.
Lars Norén ändrar hela tiden lite klagar Ulla men Lars kontrar med att Ulla kommer ofta precis när hon skall. Men inte kommer hon för tidigt. Detta ger de som svar på journalistens frågor om de ser något negativt på varandras personligheter. Men viktigast är att de respekterar varandras kvalitéer oerhört mycket.
Första uppsättningen blir Oidipus.
Läser om slutet på Lars Norén Dagbok Jag var okoncentrerad när jag läste slutet. Jag läste aldrig riktigt färdigt en dramatikers Dagbok. Om det går att säga att man kan läsa färdigt den. Men förmodligen går det att läsa färdig även detta mästerverk: ”22 januari Lördag.. Jag har sovit åtta timmar inatt. Lyssnade på Schuberts kvintett och Herden på klippan. Pratade med Nelly. Vi bestämde att ta en kaffe på Tintarella di Luna”. Lars språk flyter fram så lätt.
Även om stavningskontrollen inte gillar ”en kaffe på Tintarella di Luna”. Den säger ” Kontrollera ordformen en. Om en böjlig determinerar t.ex. obestämd artikel, bestämmer ett substantiv med t-genus, t.ex. kaffe bör också determineraren ha t-genus”. T-genus är samma som neutrum( Wikipedia) och är i svenskan ett-ord. Substantivet får ofta ändelsen –et i bestämd form. Det blir som exempel hus, huset, ett hus, flera hus, Tak, taket, ett tak, flera tak.
Hur skulle det då bli med ”en kaffe”? Det kanske skulle vara ”en kopp kaffe”. Jag provade skriva detta! Stavningskontrollen godkände detta!
Men den konstnärliga friheten hos författaren ger utrymme för att själv bestämma även över grammatiken. Om jag skulle hitta en lika underbar författare som Lars Norén är det i bästa fall romandebutanten Alex Schulman. Han skriver under bart i sin debutroman ”Skynda älska”.
Folkteaterns medlemmar, säger Lars Norén, har Ansikten. Det är på deras uppdrag han arbetar.
Det blir en spännande höst på Folkteatern.
Lars Norén och Ulla Jacobsson utvecklar det Teatrala klimatet i Göteborg bara genom sin närvaro.
Lars Norén ändrar hela tiden lite klagar Ulla men Lars kontrar med att Ulla kommer ofta precis när hon skall. Men inte kommer hon för tidigt. Detta ger de som svar på journalistens frågor om de ser något negativt på varandras personligheter. Men viktigast är att de respekterar varandras kvalitéer oerhört mycket.
Första uppsättningen blir Oidipus.
Läser om slutet på Lars Norén Dagbok Jag var okoncentrerad när jag läste slutet. Jag läste aldrig riktigt färdigt en dramatikers Dagbok. Om det går att säga att man kan läsa färdigt den. Men förmodligen går det att läsa färdig även detta mästerverk: ”22 januari Lördag.. Jag har sovit åtta timmar inatt. Lyssnade på Schuberts kvintett och Herden på klippan. Pratade med Nelly. Vi bestämde att ta en kaffe på Tintarella di Luna”. Lars språk flyter fram så lätt.
Även om stavningskontrollen inte gillar ”en kaffe på Tintarella di Luna”. Den säger ” Kontrollera ordformen en. Om en böjlig determinerar t.ex. obestämd artikel, bestämmer ett substantiv med t-genus, t.ex. kaffe bör också determineraren ha t-genus”. T-genus är samma som neutrum( Wikipedia) och är i svenskan ett-ord. Substantivet får ofta ändelsen –et i bestämd form. Det blir som exempel hus, huset, ett hus, flera hus, Tak, taket, ett tak, flera tak.
Hur skulle det då bli med ”en kaffe”? Det kanske skulle vara ”en kopp kaffe”. Jag provade skriva detta! Stavningskontrollen godkände detta!
Men den konstnärliga friheten hos författaren ger utrymme för att själv bestämma även över grammatiken. Om jag skulle hitta en lika underbar författare som Lars Norén är det i bästa fall romandebutanten Alex Schulman. Han skriver under bart i sin debutroman ”Skynda älska”.
Folkteaterns medlemmar, säger Lars Norén, har Ansikten. Det är på deras uppdrag han arbetar.
Det blir en spännande höst på Folkteatern.
måndag 17 augusti 2009
North/Black Seas
Den resande kulturfestivalen North/Black Seas har bl.a. på sitt program
Anne Lise Stenseth ”The Kiss and Waste Projekt”, Åtta kanalers videoinstallation i olika storlekar på Göteborgs stadsmuseum denna vecka:
• Medverkande Viive Wellemets, från Talinn ”Well I am Refugee. No doubt”
• Medverkande Maria Navrotskaya, Ukraina “The letter from Odessa
• Medverkande Elmas Deniz, Istanbul, Turkiet, ”There is a Small Balcony on the Bedroom Side”
• Medverkande Tülay Uguz, Danmark, “Now, right Now, Yet Still”
• Medverkande Snejana Ilieva Rasheva, Balchik, Bulgaria “A letter home”
• Medverkande Laura Vaida, Izabela Bogasiu, Mangalia, Rumänien.”One two Three – Mangalia,”.
• Medverkande Antoaneta Hansteen,”Antoaneta” Oslo
• Medverkande Efrosina Peneva, Varna, Bulgarien ”Efrosina, Sofia - Varna”
Europas största kulturprojekt North/Black Seas är alltså i Göteborg med teater, happenings, installationer, video, dans och musik och mycket mer.
Två hav; Nordsjön och Svarta havet och hamnstäder som ligger vid dessa hav har varit inspiration för konstnärer, artister att skapa. Elva länder och konstnärer från dessa havs hamnstäder gestaltar en vision av Europa med utgångspunkt från de olika städerna. Det är en resande festival som fram till oktober turnerar runt Nordsjön. De kommer att besöka förutom Göteborg, Tromsö och Skegness. De har tidigare i år gästat Odessa, Varna, Mangalia, Istanbul, Helsingör och Helsingborg.
Projektet har skapat plattformar för möten mellan konstnärer, kulturoperatörer, stadsplanerare och politiker.
Projektledare Chris Torch, Intercult, rekommenderar bl.a. "Sweet Dreams" av Dmytro Bogomazov, Ukraina. Lite om handlingen "Sjungande, väsande vålnader upplysta av
projiceringar hemsöker Richard III. En elektroakustisk opera på lastfartyget M/S Fryken, vid Göteborgsoperan,Packhuskajen, där iskalla minnen väcks till liv. 20 augusti, kl. 20.30-21.30 och 21 – 22 augusti kl 19-20.
Andra spännande programpunkter är “Glorias death” som spelas på Sjömanskyrkans Kafé, ”waiting…” på Kommersens loppmarknad och ”the Harbour project” med start utanför Göteborgs operan. Deras hemsida är http://www.seas.se/.
Res med i North/Black Seas vision av Europa genom konstnärliga gestaltningar,
Anne Lise Stenseth ”The Kiss and Waste Projekt”, Åtta kanalers videoinstallation i olika storlekar på Göteborgs stadsmuseum denna vecka:
• Medverkande Viive Wellemets, från Talinn ”Well I am Refugee. No doubt”
• Medverkande Maria Navrotskaya, Ukraina “The letter from Odessa
• Medverkande Elmas Deniz, Istanbul, Turkiet, ”There is a Small Balcony on the Bedroom Side”
• Medverkande Tülay Uguz, Danmark, “Now, right Now, Yet Still”
• Medverkande Snejana Ilieva Rasheva, Balchik, Bulgaria “A letter home”
• Medverkande Laura Vaida, Izabela Bogasiu, Mangalia, Rumänien.”One two Three – Mangalia,”.
• Medverkande Antoaneta Hansteen,”Antoaneta” Oslo
• Medverkande Efrosina Peneva, Varna, Bulgarien ”Efrosina, Sofia - Varna”
Europas största kulturprojekt North/Black Seas är alltså i Göteborg med teater, happenings, installationer, video, dans och musik och mycket mer.
Två hav; Nordsjön och Svarta havet och hamnstäder som ligger vid dessa hav har varit inspiration för konstnärer, artister att skapa. Elva länder och konstnärer från dessa havs hamnstäder gestaltar en vision av Europa med utgångspunkt från de olika städerna. Det är en resande festival som fram till oktober turnerar runt Nordsjön. De kommer att besöka förutom Göteborg, Tromsö och Skegness. De har tidigare i år gästat Odessa, Varna, Mangalia, Istanbul, Helsingör och Helsingborg.
Projektet har skapat plattformar för möten mellan konstnärer, kulturoperatörer, stadsplanerare och politiker.
Projektledare Chris Torch, Intercult, rekommenderar bl.a. "Sweet Dreams" av Dmytro Bogomazov, Ukraina. Lite om handlingen "Sjungande, väsande vålnader upplysta av
projiceringar hemsöker Richard III. En elektroakustisk opera på lastfartyget M/S Fryken, vid Göteborgsoperan,Packhuskajen, där iskalla minnen väcks till liv. 20 augusti, kl. 20.30-21.30 och 21 – 22 augusti kl 19-20.
Andra spännande programpunkter är “Glorias death” som spelas på Sjömanskyrkans Kafé, ”waiting…” på Kommersens loppmarknad och ”the Harbour project” med start utanför Göteborgs operan. Deras hemsida är http://www.seas.se/.
Res med i North/Black Seas vision av Europa genom konstnärliga gestaltningar,
onsdag 27 maj 2009
”Kniven” på kulturhuset Underjorden
”Kniven” på kulturhuset Underjorden
Göteborgs Indiekör tolkar The Knife.
Kantor, Grotovskij, Gardzienice, Eva Demarczyk, Pina Bausch och vår egen Lars Norén. Minnesbilderna virvlar upp under föreställningen ”Kniven”.
Dirigentens fysiska och rytmiska aktioner skapar en egen akt, teater i teatern, aktörens egen soloakt i körföreställningens totalshow.
Hon utför starkt undergångs, dirigerande dunk, melodiskt och rytmiskt.
Armarna rör hon i takt, upp och ned. Hennes kropp böljande fram och tillbaka medan hennes knän hela tiden böjs rytmiskt, dansant och nästan melodiskt. Allt tillsammans bildar en mystisk tre klang som hon säkert lyckas suggerera kören, ca 40 personer, till än större prestationer och locka fram föreställningens mörka berättelser.
Det var mjau sång, vackra tenorer, höga nästan gälla solosånger och som jag till sist påminner mig om, basar.
Dessa många röster från kören blandades med traditionella engelsk och amerikanska tongångar, tolkningen av det svenska electropopbandets The Knifes musik.
Det skapade tillsammans med svartvita bildprojektioner av timmerflotting från förr, barn från förr och en man i glasögon som auktoritativt talade in i kameran och sedan växelvis tittade diagonalt bort från kameran i en stilstudie av hans underbara ansiktsprofil, en helgjuten totalupplevelse.
Det är modern körsång, mörk, melankolisk med både lajv musik; bleckinstrument och inspelad musik.
Dirigenten hade en leksakskulspruta med laser liknande ljus längst ut på pipan. Hon sköt ofta rakt upp i luften. När föreställningens slutade riktades vapnet hotfull mot delar av ensemblen och mot några i publiken, med laserljuset.
Jag påmindes om när jag skådespelade, att jag upplevt aggression mot publik.
Marika Lagercrantz, skådespelerska, frågade mig för några veckor sedan om jag någon gång känt aggression mot kultur. Vi hade först samtalat kring kärleksfulla och underbara upplevelser av kultur. Men jag svarade också på frågan om aggression och frustration.
Förtrollad av körens höga ljus röster, nästan nasala men ändå inte, mörka röster och ack så vackra tenorer.
Chockad, tjusad och mystifierad föll jag pladask för föreställningen ”Kniven”!
Körens ”krigare”, krigsansiktsmålning, formar ibland levande statyer som står i frånvända positioner.
Det är ”mot” men ändå inte fullt ut samhällskritisk.
Vi behöver många härliga formexperiment.
Det var underbart överfullt i salongen av publik!
Göteborgs Indiekör tolkar The Knife.
Kantor, Grotovskij, Gardzienice, Eva Demarczyk, Pina Bausch och vår egen Lars Norén. Minnesbilderna virvlar upp under föreställningen ”Kniven”.
Dirigentens fysiska och rytmiska aktioner skapar en egen akt, teater i teatern, aktörens egen soloakt i körföreställningens totalshow.
Hon utför starkt undergångs, dirigerande dunk, melodiskt och rytmiskt.
Armarna rör hon i takt, upp och ned. Hennes kropp böljande fram och tillbaka medan hennes knän hela tiden böjs rytmiskt, dansant och nästan melodiskt. Allt tillsammans bildar en mystisk tre klang som hon säkert lyckas suggerera kören, ca 40 personer, till än större prestationer och locka fram föreställningens mörka berättelser.
Det var mjau sång, vackra tenorer, höga nästan gälla solosånger och som jag till sist påminner mig om, basar.
Dessa många röster från kören blandades med traditionella engelsk och amerikanska tongångar, tolkningen av det svenska electropopbandets The Knifes musik.
Det skapade tillsammans med svartvita bildprojektioner av timmerflotting från förr, barn från förr och en man i glasögon som auktoritativt talade in i kameran och sedan växelvis tittade diagonalt bort från kameran i en stilstudie av hans underbara ansiktsprofil, en helgjuten totalupplevelse.
Det är modern körsång, mörk, melankolisk med både lajv musik; bleckinstrument och inspelad musik.
Dirigenten hade en leksakskulspruta med laser liknande ljus längst ut på pipan. Hon sköt ofta rakt upp i luften. När föreställningens slutade riktades vapnet hotfull mot delar av ensemblen och mot några i publiken, med laserljuset.
Jag påmindes om när jag skådespelade, att jag upplevt aggression mot publik.
Marika Lagercrantz, skådespelerska, frågade mig för några veckor sedan om jag någon gång känt aggression mot kultur. Vi hade först samtalat kring kärleksfulla och underbara upplevelser av kultur. Men jag svarade också på frågan om aggression och frustration.
Förtrollad av körens höga ljus röster, nästan nasala men ändå inte, mörka röster och ack så vackra tenorer.
Chockad, tjusad och mystifierad föll jag pladask för föreställningen ”Kniven”!
Körens ”krigare”, krigsansiktsmålning, formar ibland levande statyer som står i frånvända positioner.
Det är ”mot” men ändå inte fullt ut samhällskritisk.
Vi behöver många härliga formexperiment.
Det var underbart överfullt i salongen av publik!
torsdag 14 maj 2009
Drabbad!
Teaterlegendaren ringde mig igår och trodde att jag blivit drabbad. Det skulle vara därför jag skrev om ”Egoisten, den lille i min blogg! Jag måste, tvärtom tillstå att jag nog vinner på en del andras egoism, märkligt nog!
Men det kanske skulle kunna bli ett ämne att skriva om i framtiden!
Jag såg Teater Albatross trilogi om Afrika. De spelade de tre föreställningarna ”Bortom Havet”(Kamerun). ”Mary Kinsley” och ”Kongo” på Frölunda Kulturhus!
Det var en mäktig trilogi om européers förhållande till flera länder i Afrika.
Deras föreställning ”Kongo” skall på turné till Kongo i höst!
Jag var där, på Frölunda Kulturhus med min äldste son och hans blivande hustru!
I publiken syntes flera kända ansikten som Peter, Janne, Fia, Nadja, Isadora, Bosse m.fl.
Det var en härlig publik som fick uppleva en ”fresk” av sällan skådat slag!
Vårt förhållande till det vi kallar Afrika är starkt, grymt och fascinerande på många sätt och vis! Vi älskar rytmerna, danserna, naturen, ursprungligheten och vi lockas av rikedomar som vi vill lura till oss. Om det så sker till priset av ond bråd död! Vi tycker om att påminna oss om att människans vagga stod i den kontinenten. Samtidigt som vi föraktar den påstådda bristen på bildning, religion och sedesamhet bland, med svepande formuleringar, afrikaner!
Publiken tvingades att göra upp med alla dessa bilder och med mycket mer! Männen kunde dras till de vackra kvinnornas mörka kroppar. Kvinnorna kunde drömma om muskulösa unga män från Kongo!
Föreställningen drabbade oss med full kraft. Fantastiskt Teater Albatross!
Jag såg också Peter Bergared på Röhsska i teaterföreställningen om Abraham! Han är en underbart duktig skådespelare som mimar, skämtar och gestaltar Koranens och bibliska Abraham inför en fullsatt teatersalong i sin föreställning Abraham/Ibrahim.
Kamelridning, vacker ung förförisk kvinna, grym härskare, gammal kvinna, profet, vän, havande kvinna, Gud, ängeln Gabriel, Abrahams två söner och ännu fler roller splas på ett kongenialt och uttrycksfullt sätt!
Peter ser mycket stark och vältränad ut!
Publiken fick en lektion i biblisk och Koranens historia berättad av en invandrad städare som hittat de två böckerna Bibeln och Koranen.
Men det kanske skulle kunna bli ett ämne att skriva om i framtiden!
Jag såg Teater Albatross trilogi om Afrika. De spelade de tre föreställningarna ”Bortom Havet”(Kamerun). ”Mary Kinsley” och ”Kongo” på Frölunda Kulturhus!
Det var en mäktig trilogi om européers förhållande till flera länder i Afrika.
Deras föreställning ”Kongo” skall på turné till Kongo i höst!
Jag var där, på Frölunda Kulturhus med min äldste son och hans blivande hustru!
I publiken syntes flera kända ansikten som Peter, Janne, Fia, Nadja, Isadora, Bosse m.fl.
Det var en härlig publik som fick uppleva en ”fresk” av sällan skådat slag!
Vårt förhållande till det vi kallar Afrika är starkt, grymt och fascinerande på många sätt och vis! Vi älskar rytmerna, danserna, naturen, ursprungligheten och vi lockas av rikedomar som vi vill lura till oss. Om det så sker till priset av ond bråd död! Vi tycker om att påminna oss om att människans vagga stod i den kontinenten. Samtidigt som vi föraktar den påstådda bristen på bildning, religion och sedesamhet bland, med svepande formuleringar, afrikaner!
Publiken tvingades att göra upp med alla dessa bilder och med mycket mer! Männen kunde dras till de vackra kvinnornas mörka kroppar. Kvinnorna kunde drömma om muskulösa unga män från Kongo!
Föreställningen drabbade oss med full kraft. Fantastiskt Teater Albatross!
Jag såg också Peter Bergared på Röhsska i teaterföreställningen om Abraham! Han är en underbart duktig skådespelare som mimar, skämtar och gestaltar Koranens och bibliska Abraham inför en fullsatt teatersalong i sin föreställning Abraham/Ibrahim.
Kamelridning, vacker ung förförisk kvinna, grym härskare, gammal kvinna, profet, vän, havande kvinna, Gud, ängeln Gabriel, Abrahams två söner och ännu fler roller splas på ett kongenialt och uttrycksfullt sätt!
Peter ser mycket stark och vältränad ut!
Publiken fick en lektion i biblisk och Koranens historia berättad av en invandrad städare som hittat de två böckerna Bibeln och Koranen.
tisdag 12 maj 2009
Egoisten, den lille!
Missnöje finns där man minst anar det! En missnöjd person kan vara som en tidsinställd bomb. Hon kan vilja döda alla som hon möter. Hon kan hata allt och alla! Egoismen som enda kreativa kraft predikas aningslöst och utan att inräkna konsekvenser. Egoisten tror att tillvaron och den ideala mamman är samma sak. Det som gör att egoismen överlever är alla snälla människors empati och tolerans. Det är synd om egoisten. Hon förstår inte bättre! Vi måste hjälpa henne annars vet man aldrig hur det går.
Livets stora gåta är däremot empati. Hur kan det finnas något som kan kallas medkänsla, inlevelse och önskan att verka för bra saker. Hur kan någon vettig människa engagera sig t.ex.fackligt.
Det måste vara lika med döden! Bry sig om andra människor verkar helt dödfött! Alla är ju egoister och de som arbetar fackligt är de värsta egoisterna! De är egentligen korrumperade! Tacka vet jag den despotiska machochefen som inte tål att personalen är fackansluten. Det är en chef som är att räkna med!
En person man kan luta sig mot när det blåser kallt och gå till och få tröst. Chefen kan tala tröstande till den stackars arme saten till underlydande. Glöm medbestämmande, glöm delaktighet. Demokrati, det är egentligen dekadens!
Ja , det är inte lätt att tala för något annat än egoismen och patriarken, även hon går i kvinnokläder!
Ändå finns det personer som framhärdar och har framhärdat! Sven Erik Lidman, Bengt Göransson, Olof Lagercrantz, Marika Lagercrantz m.fl.
Hur kunde de? Borde de inte vetat bättre?
Något recept på hur livet skall levas finns inte!
Det är upp till var och en!
Le soleil skiner på oss alla!
Livets stora gåta är däremot empati. Hur kan det finnas något som kan kallas medkänsla, inlevelse och önskan att verka för bra saker. Hur kan någon vettig människa engagera sig t.ex.fackligt.
Det måste vara lika med döden! Bry sig om andra människor verkar helt dödfött! Alla är ju egoister och de som arbetar fackligt är de värsta egoisterna! De är egentligen korrumperade! Tacka vet jag den despotiska machochefen som inte tål att personalen är fackansluten. Det är en chef som är att räkna med!
En person man kan luta sig mot när det blåser kallt och gå till och få tröst. Chefen kan tala tröstande till den stackars arme saten till underlydande. Glöm medbestämmande, glöm delaktighet. Demokrati, det är egentligen dekadens!
Ja , det är inte lätt att tala för något annat än egoismen och patriarken, även hon går i kvinnokläder!
Ändå finns det personer som framhärdar och har framhärdat! Sven Erik Lidman, Bengt Göransson, Olof Lagercrantz, Marika Lagercrantz m.fl.
Hur kunde de? Borde de inte vetat bättre?
Något recept på hur livet skall levas finns inte!
Det är upp till var och en!
Le soleil skiner på oss alla!
lördag 9 maj 2009
Amatörkulturakademien
Ordförande Ellen Tejle, Maria Rudbo, Marika Lagercrantz m.fl. gör en turné i tio regioner!
De skall bl.a. intervjua människor som är engagerade inom kulturområdet.
I fredags blev jag intervjuad! Vid träffen mötte jag många människor som brann för kultur, älskade kultur.
Mitt engagemang för kulturområdet steg upp till höga rymder.
Jag tyckte väl inte alltid att jag kunde svara bra på alla frågor men hoppades ändå att jag kunde bidra med något!
I Göteborg träffade akademien ca 40 deltagare under två dagar!
När turnén är färdig skall allt sammanställas och bli ett underlag för Amatörkulturakademiens fortsatta arbete!
Ordförande Ellen Tejle berättade att en av tankarna var att för att få en bra elit måste det finnas en bredd! Kanske är det resonemanget hämtat från idrottens värld.
Det ligger mycket i detta!
Jag är nog mer spontant intresserad av det horisontella sättet att skapa kultur.
Kanske löser det sättet att tänka,något fördelningspolitiskt problem när det gäller fördelning av resurser.
Men är kanske inte någon garanti för nyskapande kultur.
Jag trivdes verkligen hos amatörkulturakademien.
Och underbart att träffa, prata och bli intervjuad av underbara Marika Lagercrantz. Hon strålar som den artist och fantastiska människa hon är.
Jag blir alltid lika glad när jag tänker på Marika!
Hon är enastående!
De skall bl.a. intervjua människor som är engagerade inom kulturområdet.
I fredags blev jag intervjuad! Vid träffen mötte jag många människor som brann för kultur, älskade kultur.
Mitt engagemang för kulturområdet steg upp till höga rymder.
Jag tyckte väl inte alltid att jag kunde svara bra på alla frågor men hoppades ändå att jag kunde bidra med något!
I Göteborg träffade akademien ca 40 deltagare under två dagar!
När turnén är färdig skall allt sammanställas och bli ett underlag för Amatörkulturakademiens fortsatta arbete!
Ordförande Ellen Tejle berättade att en av tankarna var att för att få en bra elit måste det finnas en bredd! Kanske är det resonemanget hämtat från idrottens värld.
Det ligger mycket i detta!
Jag är nog mer spontant intresserad av det horisontella sättet att skapa kultur.
Kanske löser det sättet att tänka,något fördelningspolitiskt problem när det gäller fördelning av resurser.
Men är kanske inte någon garanti för nyskapande kultur.
Jag trivdes verkligen hos amatörkulturakademien.
Och underbart att träffa, prata och bli intervjuad av underbara Marika Lagercrantz. Hon strålar som den artist och fantastiska människa hon är.
Jag blir alltid lika glad när jag tänker på Marika!
Hon är enastående!
lördag 2 maj 2009
Mörker! Moll! Kyssar! Dur!
Mina barn är för mig en kärlekens källa! De finns bara till för sig själva! Och jag som trodde att de skulle bry sig om mig. Men ack vad jag bedrog mig! Haha! Jag är övergiven av dem alla!
Varför skaffade jag mig barnen, tre stycken!
Jag blev inlockad till kärlekens källa!
Det var en gammal gumma som viskade i mitt öra. Skaffa dig barn! De är så gulliga!
Jag gick på den lätta! Barnen var inte alls speciellt gulliga. De krävde allt av mig. De tycker ändå att jag har gett dem för lite och att jag alltid skall ge dem mer än vad jag gör!
De äter bokstavligen upp mig! Kroppsdel för kroppsdel! Sedan tar de min själ!
Solen, kärleken, lyckan!
Vart tog du vägen?
Jo!
Överallt kan jag finna dig!
Jag hör, när jag talar med min kompis Robert, hans glada stämma.
Vår klagan över tillvarons besvärligheter.
Jag känner hur jag går sönder, mitt i tu!
Glädjen kommer till mig!
Jublet, plötsligt, ruset och lycksaligheten!
Allt är möjligt!
Barnen skänker lycka i sin frånvaro bara med sin närvaro i livet.
Jag älskar mina barn oändligt mycket.
Bara jag slipper umgås med dem för mycket!¨
Extas. Hänförelse! Inspiration!
Livet är härligt!
Visst är det grymt!
Orättvist!
Och omöjligt att förstå!
Men jag är en glad person!
Kramar! Kyssar!
Oändliga!
Varför skaffade jag mig barnen, tre stycken!
Jag blev inlockad till kärlekens källa!
Det var en gammal gumma som viskade i mitt öra. Skaffa dig barn! De är så gulliga!
Jag gick på den lätta! Barnen var inte alls speciellt gulliga. De krävde allt av mig. De tycker ändå att jag har gett dem för lite och att jag alltid skall ge dem mer än vad jag gör!
De äter bokstavligen upp mig! Kroppsdel för kroppsdel! Sedan tar de min själ!
Solen, kärleken, lyckan!
Vart tog du vägen?
Jo!
Överallt kan jag finna dig!
Jag hör, när jag talar med min kompis Robert, hans glada stämma.
Vår klagan över tillvarons besvärligheter.
Jag känner hur jag går sönder, mitt i tu!
Glädjen kommer till mig!
Jublet, plötsligt, ruset och lycksaligheten!
Allt är möjligt!
Barnen skänker lycka i sin frånvaro bara med sin närvaro i livet.
Jag älskar mina barn oändligt mycket.
Bara jag slipper umgås med dem för mycket!¨
Extas. Hänförelse! Inspiration!
Livet är härligt!
Visst är det grymt!
Orättvist!
Och omöjligt att förstå!
Men jag är en glad person!
Kramar! Kyssar!
Oändliga!
Jubla!
Sören Larsson är i New York, New York, New York med larssons och Adas teater och spelar “Bertha” over there.
Sören hälsar och skriver till mig att Amerika är bättre än han trodde.
Det är bara att jubla.
12 föreställningar skall de spela i New York och Washington.
Vem kan älska att de, Fia Sandblad, skådespelare och Sören Larsson regissör är där och spelar?
Många!
Jag minns Sören när han spelade etyden ”mannen utan väg” Lindegren.
Sören stod där med en skurtrasa och en spann! Det var grymt, mäktigt och osynligt. Just så som stor skådespelarkonst måste vara!
Ögonblicket som fångar åskådaren mitt i livet och blottar det, grymheter, kärlekheter, tillkortakommandeheter.
Livets ofullkomlighet som vi döljer, beljuger och gömmer.
Plötsligt påminns vi!
Likt ett morotsfrö som glupskt äts upp av en mördarsnigel
Vi vaknar upp och är utan skyddsnät.
Vi har inte valt livet! Vi har inte valt alls!
Men vi ljuger på!
Nu gör Sören New York och Washington med sin underbara Bertha!
Det är stort!
Sören hälsar och skriver till mig att Amerika är bättre än han trodde.
Det är bara att jubla.
12 föreställningar skall de spela i New York och Washington.
Vem kan älska att de, Fia Sandblad, skådespelare och Sören Larsson regissör är där och spelar?
Många!
Jag minns Sören när han spelade etyden ”mannen utan väg” Lindegren.
Sören stod där med en skurtrasa och en spann! Det var grymt, mäktigt och osynligt. Just så som stor skådespelarkonst måste vara!
Ögonblicket som fångar åskådaren mitt i livet och blottar det, grymheter, kärlekheter, tillkortakommandeheter.
Livets ofullkomlighet som vi döljer, beljuger och gömmer.
Plötsligt påminns vi!
Likt ett morotsfrö som glupskt äts upp av en mördarsnigel
Vi vaknar upp och är utan skyddsnät.
Vi har inte valt livet! Vi har inte valt alls!
Men vi ljuger på!
Nu gör Sören New York och Washington med sin underbara Bertha!
Det är stort!
fredag 1 maj 2009
Teater Hallands Blodsbröllop
Maria Ericson, Teaterchef för Teater Halland berättar engagerat om
Federico Garcia Lorca när jag träffar henne på Pusterviksteatern. Om texter av Lorca som översatts för första gången till svenska och haft premiär på Teater Halland, pjäsen Om Kärleken!
Teater Halland gästspelade på Pusterviksteatern för en vecka sedan med Lorcas Blodsbröllop!
Jag tyckte bäst om Ann Lundgren och Irma Erixsons skådespeleri. De båda spelade helgjutet, innerligt och träffsäkert.
Hela ensemblens skådespeleri i sin helhet har en hög kvalitet.
Det var bra regi, musik och spännande video projicering!
Det fanns ett undantag! Jag tyckte inte om den stiliserade scenen där skådespelaren håller i en fiktiv måne! En scen som blev för statisk i mitt tycke!
Annars var det en mycket sevärd och bra föreställning.
Det grymma i det framtvingade bröllopet som bara görs på grund av konvention och baserat på ekonomiska kalkyler. De vuxna tvingande intriger för att lura de unga till ett äktenskap som inte är byggt på kärlek! Modern som kyligt lever sitt bittra liv och inte förmår att känna verklig ömhet och kärlek till sin sons blivande hustrus tvekan.
Federico Garcia Lorcas Blodsbröllop behåller sin aktualitet.
Penningen styr alltmer av vår tillvaro. Grymheten i människan blommar upp när hon bejakar sin girighet och egoism!
Teater Halland är en teater att räkna med! Res dit och titta själv!
Du kommer inte att ångra dig!
Blodsbröllop:
Manus: Federico García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi: Victoria Brattström
Kostym: Martin Bergström
Mask: Sofia Lewandrowski
Scenografi och video: Martin Bergström, Twice A Man
Ljus: Joakim Qvarforth
Musik: Mariam Wallentin, Andreas Werliin
Skådespelare:
Rebecka Cardoso
Henrik Danielsson
Irma Erixson
Petter Heldt
Malin Svarfvar Karlsson
Mattias Lech
Ann Lundgren
Evabritt Strandberg
Federico Garcia Lorca när jag träffar henne på Pusterviksteatern. Om texter av Lorca som översatts för första gången till svenska och haft premiär på Teater Halland, pjäsen Om Kärleken!
Teater Halland gästspelade på Pusterviksteatern för en vecka sedan med Lorcas Blodsbröllop!
Jag tyckte bäst om Ann Lundgren och Irma Erixsons skådespeleri. De båda spelade helgjutet, innerligt och träffsäkert.
Hela ensemblens skådespeleri i sin helhet har en hög kvalitet.
Det var bra regi, musik och spännande video projicering!
Det fanns ett undantag! Jag tyckte inte om den stiliserade scenen där skådespelaren håller i en fiktiv måne! En scen som blev för statisk i mitt tycke!
Annars var det en mycket sevärd och bra föreställning.
Det grymma i det framtvingade bröllopet som bara görs på grund av konvention och baserat på ekonomiska kalkyler. De vuxna tvingande intriger för att lura de unga till ett äktenskap som inte är byggt på kärlek! Modern som kyligt lever sitt bittra liv och inte förmår att känna verklig ömhet och kärlek till sin sons blivande hustrus tvekan.
Federico Garcia Lorcas Blodsbröllop behåller sin aktualitet.
Penningen styr alltmer av vår tillvaro. Grymheten i människan blommar upp när hon bejakar sin girighet och egoism!
Teater Halland är en teater att räkna med! Res dit och titta själv!
Du kommer inte att ångra dig!
Blodsbröllop:
Manus: Federico García Lorca
Översättning: Jens Nordenhök
Regi: Victoria Brattström
Kostym: Martin Bergström
Mask: Sofia Lewandrowski
Scenografi och video: Martin Bergström, Twice A Man
Ljus: Joakim Qvarforth
Musik: Mariam Wallentin, Andreas Werliin
Skådespelare:
Rebecka Cardoso
Henrik Danielsson
Irma Erixson
Petter Heldt
Malin Svarfvar Karlsson
Mattias Lech
Ann Lundgren
Evabritt Strandberg
söndag 26 april 2009
Chalmersspexet Newton
Tur att Chalmersspexet Bob finns och tur att deras nyskrivna spex ”Newton” som hade premiär i fredag, finns. Det var en underbar premiär med en skicklig ensemble som gestaltade spexet om 1600talets geni Isaac Newton. Newtons skrift Principia Mathematica ansågs vara det mest sensationella vetenskapliga genombrottet dittills som någon skrivit.
Många glada skämt och publiken fick chansen att skratta mycket.
Ensemblen spelade bra, några av aktörerna var sensationellt duktiga! Det var härlig musik som spelades av orkestern, bra kostym och ljus. Det finns inget negativt att säga om detta spex.
Många glada skämt och publiken trivdes och applåderade många gånger under föreställningen!
Efteråt fick jag den stora äran att bevista premiärmiddagen. Där var god stämning med många visor och fortsatta uppträdanden.
Där berättade min bordsgranne att varje spex skall producera en unik väst som alla inblandade skall bära. Varje väst, årets västar, lär ha tagit ca 20 timmar att sy och den engagerade medlemmen i spexet berättade att hon lagt tre veckor, från morgon till kväll, på att sy västarna, och hon sydde också den fina kostymen som rollkaraktären Darwin bar.
Teknologer verkar vara en särskild humoristisk och skicklig sorts studenter.
De kan nog uppfinna mer miljövänlig teknik i framtiden och lägga 1900 talets resursslöseri bakom sig.
Många glada skämt och publiken fick chansen att skratta mycket.
Ensemblen spelade bra, några av aktörerna var sensationellt duktiga! Det var härlig musik som spelades av orkestern, bra kostym och ljus. Det finns inget negativt att säga om detta spex.
Många glada skämt och publiken trivdes och applåderade många gånger under föreställningen!
Efteråt fick jag den stora äran att bevista premiärmiddagen. Där var god stämning med många visor och fortsatta uppträdanden.
Där berättade min bordsgranne att varje spex skall producera en unik väst som alla inblandade skall bära. Varje väst, årets västar, lär ha tagit ca 20 timmar att sy och den engagerade medlemmen i spexet berättade att hon lagt tre veckor, från morgon till kväll, på att sy västarna, och hon sydde också den fina kostymen som rollkaraktären Darwin bar.
Teknologer verkar vara en särskild humoristisk och skicklig sorts studenter.
De kan nog uppfinna mer miljövänlig teknik i framtiden och lägga 1900 talets resursslöseri bakom sig.
lördag 25 april 2009
Lycka! Robert!
Le soleil, den mänskliga godmodigheten, kärlek mellan man och kvinna.
När jag älskar blir hon så mjuk för mig. Hon blir fransk. Hinnorna förvandlas till silke. Hon blir ännu mjukare, sammet, ännu mjukare ändå. Det går att förstå världen då. Ja, då förstår jag lidandet, förstörelsen, vulkanerna, jordbävningarna, avgaserna, epidemierna, folkmorden, ja till och med atombomben, för mig.
Mitt liv blir fullkomnat, jag blir den utvalde. Jag är lycklig då!
Nu finns personen Robert som gjort det omöjliga möjligt. Han och hans teater Albatross har spelat i Stockholm och målat upp en teaterfresk som sopar banan med allt annat. Han, Teater Albatross gestaltar, talar om det väsentliga, det som betyder allt. De bryr sig om världen!
Engagemanget är outhärdligt och kärleksfullt. Robert förvandlar utrotning, folkmord till en sång om reflektion, analys och medvetenhet.
AFRIKA, AFRIKA, AFRIKA! Vi vill förstå att vi, Europén, var så hänsynslösa och oändligt grymma mot människans vagga, Afrika och afrikanen.
Men nu finns Robert, berättaren som spelar sina underbara föreställningar, Kongo, Mary Kingsley, Bortom Havet.
Föreställningen ”Kongo” är ett mästerverk. Där kom det bara! Berättelsen som skakar om teatersverige. Och öppnar nya rum, Rymd, nya möjligheter för nya angelägna berättelser.
Vi måste nu bort från tvekan, det ljumma, det försagda!
Nu skall de stora berättelserna komma, rulla in, om hur människan skapade kaos och förvirring.
Sedan, när det är gjort, kan vi börja jobba igen och tänk
När jag älskar blir hon så mjuk för mig. Hon blir fransk. Hinnorna förvandlas till silke. Hon blir ännu mjukare, sammet, ännu mjukare ändå. Det går att förstå världen då. Ja, då förstår jag lidandet, förstörelsen, vulkanerna, jordbävningarna, avgaserna, epidemierna, folkmorden, ja till och med atombomben, för mig.
Mitt liv blir fullkomnat, jag blir den utvalde. Jag är lycklig då!
Nu finns personen Robert som gjort det omöjliga möjligt. Han och hans teater Albatross har spelat i Stockholm och målat upp en teaterfresk som sopar banan med allt annat. Han, Teater Albatross gestaltar, talar om det väsentliga, det som betyder allt. De bryr sig om världen!
Engagemanget är outhärdligt och kärleksfullt. Robert förvandlar utrotning, folkmord till en sång om reflektion, analys och medvetenhet.
AFRIKA, AFRIKA, AFRIKA! Vi vill förstå att vi, Europén, var så hänsynslösa och oändligt grymma mot människans vagga, Afrika och afrikanen.
Men nu finns Robert, berättaren som spelar sina underbara föreställningar, Kongo, Mary Kingsley, Bortom Havet.
Föreställningen ”Kongo” är ett mästerverk. Där kom det bara! Berättelsen som skakar om teatersverige. Och öppnar nya rum, Rymd, nya möjligheter för nya angelägna berättelser.
Vi måste nu bort från tvekan, det ljumma, det försagda!
Nu skall de stora berättelserna komma, rulla in, om hur människan skapade kaos och förvirring.
Sedan, när det är gjort, kan vi börja jobba igen och tänk
måndag 20 april 2009
Teater Albatross "Kongo" chockade mig!
Nästa dag när jag kom hem efter jobbet,en dag efter det att jag sett Teater Albatross teateruppsättning Kongo hela två gånger på raken, kom chocken! Jag kunde knappt stå på benen när jag kom innanför dörren till vår bostad. Grymheten i berättelsen slog bokstavligen undan benen. Jag tvekade över min identitet som svensk,europé, västerlänsk.
Hur stå ut med den vetskapen om de grymheter som Portugal, Belgien och andra kolonialherrar deltagit i?
Hälften av befolkning gick under ekade det i mitt huvud. Hur skall jag hantera denna insikt som den underbara teaterföreställningen Kongo gett mig.
Så många som det bara går måste se Teater Albatross undersköna och angelägna nyskrivna pjäs.
Bra gjort Teater Albatros
Hur stå ut med den vetskapen om de grymheter som Portugal, Belgien och andra kolonialherrar deltagit i?
Hälften av befolkning gick under ekade det i mitt huvud. Hur skall jag hantera denna insikt som den underbara teaterföreställningen Kongo gett mig.
Så många som det bara går måste se Teater Albatross undersköna och angelägna nyskrivna pjäs.
Bra gjort Teater Albatros
söndag 19 april 2009
Kung Leopold
Robert, snart kung i sin teaterföreställning om Kongo och Kung Leopold, har inviterat mig till sin replokal i Tokalynga, Ätran. Jag deltog tillsammans med skådespelarna Robert och Carl Johan och ljusskötaren Marie i uppvärmningen som skedde strax före uppspelet av teateruppsättningen om Kung Leopold.
Sedan spelas provföreställningen upp.
Robert började föreställningen med att öppna museet, tidigare ett apotek. Med på scenen är Afrikas fattigaste kvinnor, Gudar, både far och son, och den första människa som lämnade Afrika i form av skulpturer.
Belgien styr över Kongo. Stora grymheter sker. Halva Kongos befolkningen dog i strapatser och dödades av militär och polis. Det var därför Belgien fick överta skötseln av kolonin men det blev inte mycket bättre under Belgiens styre.
Kongo är rikt på naturtillgångar och kanske just därför har det blivit till en förbannelse för landet. Giriga exploatörer har förstört för ursprungsbefolkningen. Tvingat dem att byta till kristen tro.
I slutet av föreställningen är vi i en liten by i Kongo och en präst förbereder sin predikan. Den handlar om det onda i världen och att det finns något gott också.
Men att prästen kan inte göra något för att hindra ödeläggelsen av ursprungsbefolkningen. Istället ledde exploateringen av Kongo till alkoholism och ökat våld även hos dem.
Kung Leopold ställs inför rätta och försvarar sig.
Men Kongoleserna var lite dumma. De trodde att de vita skulle förstå till sist deras mycket utvecklade traditioner och kultur.
Men det var dumt att vara så snälla. De vita sa så många goda saker som att alla människor är lika värda. Till sist skulle de förstå men de gjorde aldrig det!
Kongo blev självständigt!
Föreställningen slutar med att robert, bar överkropp och med brinnande ljus på ryggen längs ryggraden, gestalta en fjäril som flyger över Kongo och ser nästan inget. Allt har blivit så mörkt.
Skickligt ljus, bra skådespeleri, väl sjunget och bra orgelspel av ensemblen i ett angeläget ärende.
Teater Albatros förnyar sin repertoar kring temat Afrika ytterligare med uppsättningen Kongo.
Sedan spelas provföreställningen upp.
Robert började föreställningen med att öppna museet, tidigare ett apotek. Med på scenen är Afrikas fattigaste kvinnor, Gudar, både far och son, och den första människa som lämnade Afrika i form av skulpturer.
Belgien styr över Kongo. Stora grymheter sker. Halva Kongos befolkningen dog i strapatser och dödades av militär och polis. Det var därför Belgien fick överta skötseln av kolonin men det blev inte mycket bättre under Belgiens styre.
Kongo är rikt på naturtillgångar och kanske just därför har det blivit till en förbannelse för landet. Giriga exploatörer har förstört för ursprungsbefolkningen. Tvingat dem att byta till kristen tro.
I slutet av föreställningen är vi i en liten by i Kongo och en präst förbereder sin predikan. Den handlar om det onda i världen och att det finns något gott också.
Men att prästen kan inte göra något för att hindra ödeläggelsen av ursprungsbefolkningen. Istället ledde exploateringen av Kongo till alkoholism och ökat våld även hos dem.
Kung Leopold ställs inför rätta och försvarar sig.
Men Kongoleserna var lite dumma. De trodde att de vita skulle förstå till sist deras mycket utvecklade traditioner och kultur.
Men det var dumt att vara så snälla. De vita sa så många goda saker som att alla människor är lika värda. Till sist skulle de förstå men de gjorde aldrig det!
Kongo blev självständigt!
Föreställningen slutar med att robert, bar överkropp och med brinnande ljus på ryggen längs ryggraden, gestalta en fjäril som flyger över Kongo och ser nästan inget. Allt har blivit så mörkt.
Skickligt ljus, bra skådespeleri, väl sjunget och bra orgelspel av ensemblen i ett angeläget ärende.
Teater Albatros förnyar sin repertoar kring temat Afrika ytterligare med uppsättningen Kongo.
torsdag 16 april 2009
Visioner!
Om föreläsningen Trädgårdsvisioner av Hannu Sarenström!
Jag skiter inte ut lökar! På morgonen, i november, när jag gick ut på farstu-trappan såg jag blomman slå ut! Sedan tar jag in den och sedan tar ut den på eftermiddagen igen och då slår den ut igen!
Blomnamnen strömmade ut ur Hannu på föreläsningen ikväll om trädgårdar, blommor och vikten av att gräva från våren ända fram till november!
Sandade gångar, raka linjer, brunlila, grönt, rött, vitt och svart, några svarta tulpaner!
Växter som är bra för att de inte breder ut sig utan rötterna faktiskt växer nedåt i marken.
Planteringar som är långa som oljefartyg!
Vi borde lära oss att mer uppskatta det gröna och inte bara blommorna!
Hannus milda röst talar i nästan två timmar om sina trädgårdsvisioner!
Jag blir chockad av alla färger som de trädgårdsbilder han visar för oss åhörare, utstrålar!
Det är vår och blomsterprakten från hans bilder gör mig nog sömnlös i natt.
Det var starka bilder ibland i motljus som tryckte undan andra bilder som hjärnan tidigare lagrat, med en chockartad kraft!
Växtligheten kommer en gång att vinna över människan och ta över jorden avslutades föreläsningen med.
Jag då: odlar jag, för egen del, tillräckligt mycket?
Min personliga reflektion och uppmaning till mänskligheten!
Alla ordnar med så att de odlar!
De som inte odlar börjar med detta omedelbart!
De som redan gör det odlar ännu mer!
Det kanske är lösningen på klimathot och miljöförstöring!
Alla!
Odla!
Jag skiter inte ut lökar! På morgonen, i november, när jag gick ut på farstu-trappan såg jag blomman slå ut! Sedan tar jag in den och sedan tar ut den på eftermiddagen igen och då slår den ut igen!
Blomnamnen strömmade ut ur Hannu på föreläsningen ikväll om trädgårdar, blommor och vikten av att gräva från våren ända fram till november!
Sandade gångar, raka linjer, brunlila, grönt, rött, vitt och svart, några svarta tulpaner!
Växter som är bra för att de inte breder ut sig utan rötterna faktiskt växer nedåt i marken.
Planteringar som är långa som oljefartyg!
Vi borde lära oss att mer uppskatta det gröna och inte bara blommorna!
Hannus milda röst talar i nästan två timmar om sina trädgårdsvisioner!
Jag blir chockad av alla färger som de trädgårdsbilder han visar för oss åhörare, utstrålar!
Det är vår och blomsterprakten från hans bilder gör mig nog sömnlös i natt.
Det var starka bilder ibland i motljus som tryckte undan andra bilder som hjärnan tidigare lagrat, med en chockartad kraft!
Växtligheten kommer en gång att vinna över människan och ta över jorden avslutades föreläsningen med.
Jag då: odlar jag, för egen del, tillräckligt mycket?
Min personliga reflektion och uppmaning till mänskligheten!
Alla ordnar med så att de odlar!
De som inte odlar börjar med detta omedelbart!
De som redan gör det odlar ännu mer!
Det kanske är lösningen på klimathot och miljöförstöring!
Alla!
Odla!
fredag 10 april 2009
Kraftsamling!
Det virvlar en vind. En riktig stark och härligt abrupt vind! Vi saktar ned farten. Vår konsumtion minskar vi! Men vad gör vi med vår lust att handla! Den som tvingar sig på oss!
Skälen till inbromsning och besinning är många! Vi förstår kanske inte i nuet vad det innebär! Men den isande känslan av skräck känner vi alla! Miljöhot! Klimathot! Fördumning! Det går inte att bortse från! Trots alla försök att undertrycka oron! Vi slingrar oss ur handlingsförlamningen och vänder trenden till att vara för livet och hoppet!
Ingen kraft kan hindra oss eftersom vi står i förbindelse med livet självt.
Den underbara striden sker därför att vi vill det!
Den fackliga striden har alltid varit omodern och impopulär! Det är som att balansera på en slak lina över en avgrund. Det var styrelsemöte, facklig utbildning, årsmöte och diskussioner. Vem vill frivilligt utsätta sig för det?
Nej, det kan vara lättare att bli kvar därhemma framför TV och dator.
Varför skulle jag då engagera mig? Det som skall ske sker ändå!
Inget går att ändra på! Lita hellre på att allt sker till ditt bästa!
Ödet bestämmer hur det går ändå!
Men…
Ny kvinnlig ordförande är vald! Kvinnlig vice ordförande valdes också! Diskussionerna flödade och minnet lade sig ömt kring våra värkande hjärtan.
Vi har formerat en ny styrelse och gläds åt det!
Livet är underbart och striden för dess varaktighet och framtid är ljuvlig!
Striden gör stor skillnad!
Vi gillar vår frihet, vår syster och broderskap, vår jämlikhet!
Leve striden!
Skälen till inbromsning och besinning är många! Vi förstår kanske inte i nuet vad det innebär! Men den isande känslan av skräck känner vi alla! Miljöhot! Klimathot! Fördumning! Det går inte att bortse från! Trots alla försök att undertrycka oron! Vi slingrar oss ur handlingsförlamningen och vänder trenden till att vara för livet och hoppet!
Ingen kraft kan hindra oss eftersom vi står i förbindelse med livet självt.
Den underbara striden sker därför att vi vill det!
Den fackliga striden har alltid varit omodern och impopulär! Det är som att balansera på en slak lina över en avgrund. Det var styrelsemöte, facklig utbildning, årsmöte och diskussioner. Vem vill frivilligt utsätta sig för det?
Nej, det kan vara lättare att bli kvar därhemma framför TV och dator.
Varför skulle jag då engagera mig? Det som skall ske sker ändå!
Inget går att ändra på! Lita hellre på att allt sker till ditt bästa!
Ödet bestämmer hur det går ändå!
Men…
Ny kvinnlig ordförande är vald! Kvinnlig vice ordförande valdes också! Diskussionerna flödade och minnet lade sig ömt kring våra värkande hjärtan.
Vi har formerat en ny styrelse och gläds åt det!
Livet är underbart och striden för dess varaktighet och framtid är ljuvlig!
Striden gör stor skillnad!
Vi gillar vår frihet, vår syster och broderskap, vår jämlikhet!
Leve striden!
Kom!
Klart att det skall bli nya tider! Hur skulle det kunna låta bli att vara då!
Kvinnor lockar män med ett ögonkast, en hårslinga, svartvitrandiga byxor, en böjd nacke, hud på underarmens ovansida. Mer behövs inte för att sätta livet främst, före girighet, egoism och trångsynthet. Människans förnuft kastar fram nya visioner, nya univers, nya brandtal bara för att uppvakta och behaga sin käraste. Hur skulle det kunna vara på något annat vis. Det teatraliska imperativet skapar nytt liv. Vi gläds åt solen, ljuset, dansen och varandra när vi ser alla fantastiska möjligheter!
Paris, New York, Göteborg, London, Berlin, Tokyo, Bejing, Bombay, Moskva, Stockholm, Warszawa, Wroclaw, Madrid, Barcelona…
Allt, allt, allt bara för kärleken till varandra och till alltet! Vi älskar varandra! Varje sekund, minut, timma, dag, dygn, vecka, månad, år, decennium…
Vi river bort allt dåligt, ruttet och ser bara allt i ljusa färger!
Vi trummar på nuets stora trumma. Kom! Kom! Kom! Vi skall träffas och prata, dansa, spela musik, teater innebandy…
När vi älskar med varandra är våra sinnen så mjuka och goda! Det obeskrivliga, omöjligt att uppleva, känner vi bara med varandra!
Nu är det stora ting i görningen. Skapelsen sker utan att vi behöver tänka! Vi tänker så bra! Vi blir till!
Det kollektiva blir den plattform som skjuter oss framåt!
Jag är vi utan att jag tvekar!
Tonaliteten!
Poesin!
Orden!
Mon amour!
Kvinnor lockar män med ett ögonkast, en hårslinga, svartvitrandiga byxor, en böjd nacke, hud på underarmens ovansida. Mer behövs inte för att sätta livet främst, före girighet, egoism och trångsynthet. Människans förnuft kastar fram nya visioner, nya univers, nya brandtal bara för att uppvakta och behaga sin käraste. Hur skulle det kunna vara på något annat vis. Det teatraliska imperativet skapar nytt liv. Vi gläds åt solen, ljuset, dansen och varandra när vi ser alla fantastiska möjligheter!
Paris, New York, Göteborg, London, Berlin, Tokyo, Bejing, Bombay, Moskva, Stockholm, Warszawa, Wroclaw, Madrid, Barcelona…
Allt, allt, allt bara för kärleken till varandra och till alltet! Vi älskar varandra! Varje sekund, minut, timma, dag, dygn, vecka, månad, år, decennium…
Vi river bort allt dåligt, ruttet och ser bara allt i ljusa färger!
Vi trummar på nuets stora trumma. Kom! Kom! Kom! Vi skall träffas och prata, dansa, spela musik, teater innebandy…
När vi älskar med varandra är våra sinnen så mjuka och goda! Det obeskrivliga, omöjligt att uppleva, känner vi bara med varandra!
Nu är det stora ting i görningen. Skapelsen sker utan att vi behöver tänka! Vi tänker så bra! Vi blir till!
Det kollektiva blir den plattform som skjuter oss framåt!
Jag är vi utan att jag tvekar!
Tonaliteten!
Poesin!
Orden!
Mon amour!
tisdag 7 april 2009
Lägg ned allt!
En människa bland 6 miljarder, behöver väl knappast ha några värderingar att tala om! Lite granna kanske man skall ha som man kan ståta med inför vänner och kolleger. Men mer behövs väl inte! I så fall skulle vi kunna lägga ner en hel del inrättningar, sjukhus och pensionsfonder av bara farten, som finns bara för att man skall tro att vi är goda och välmenande.
Nä, lägg ned allt ihop!
Tänk vad bra! Vi slipper affärer som Wanja Lundby-Wedin som godkände bauta bonusavtal utan att veta att hon godkände dem. Sedan kritiserar hon dem som godkänt bonusavtal och som känt till att de godkänt bonusavtalen.
Tänk vad underlättande det vore för henne om hon slapp att sitta i styrelser alls och godkänna avtal helt ovetande.
Tänk bara om man var med i en pjäs och spelade t.ex. Hamlet utan att veta om att man spelade Hamlet! Typ: jag visste inte att jag dödade alla mina fiender.
Eller Tjechovs Körsbärsträdgården: jag visste inte att de skulle hugga ned trädgården när jag köpte den visserligen bara för att hugga ned just trädgården och bygga sommarstugor. Jag visste inte heller att jag köpte godset för att bygga sommarstugor på tomten. Neeeej! Jag visste inte det! Jag visste inte att det var en sådan plan jag godkände när jag godkände den planen!
Lägg ned pjäserna Körsbärsträdgården och Hamlet också. Det blir bäst så!
Jag undrar om det går att lägg ned mer?
SJ, Studieförbunden, alla vägar, SverigeNorgeDanmarkFinnlandTysklandSpanienosv ja lägg ner hela världen.
Men inte Frankrike förståss!
Intressant! Eller vad säger du Fredrik?
Det är la du som har initiativet nu va?
Upp till kamp för mer nedläggningar!
Min enögde son säger att han inte är så bitter på världen som jag!
Ja visste inte om att jag var bitter. Även om jag nu bestämt mig för att lägga ned allt så visste jag inte att jag hade bestämt mig för att lägga ned allt! Då kan jag ju inte var bitter!
Tvärtom jag är glad hela tiden!
Nä, lägg ned allt ihop!
Tänk vad bra! Vi slipper affärer som Wanja Lundby-Wedin som godkände bauta bonusavtal utan att veta att hon godkände dem. Sedan kritiserar hon dem som godkänt bonusavtal och som känt till att de godkänt bonusavtalen.
Tänk vad underlättande det vore för henne om hon slapp att sitta i styrelser alls och godkänna avtal helt ovetande.
Tänk bara om man var med i en pjäs och spelade t.ex. Hamlet utan att veta om att man spelade Hamlet! Typ: jag visste inte att jag dödade alla mina fiender.
Eller Tjechovs Körsbärsträdgården: jag visste inte att de skulle hugga ned trädgården när jag köpte den visserligen bara för att hugga ned just trädgården och bygga sommarstugor. Jag visste inte heller att jag köpte godset för att bygga sommarstugor på tomten. Neeeej! Jag visste inte det! Jag visste inte att det var en sådan plan jag godkände när jag godkände den planen!
Lägg ned pjäserna Körsbärsträdgården och Hamlet också. Det blir bäst så!
Jag undrar om det går att lägg ned mer?
SJ, Studieförbunden, alla vägar, SverigeNorgeDanmarkFinnlandTysklandSpanienosv ja lägg ner hela världen.
Men inte Frankrike förståss!
Intressant! Eller vad säger du Fredrik?
Det är la du som har initiativet nu va?
Upp till kamp för mer nedläggningar!
Min enögde son säger att han inte är så bitter på världen som jag!
Ja visste inte om att jag var bitter. Även om jag nu bestämt mig för att lägga ned allt så visste jag inte att jag hade bestämt mig för att lägga ned allt! Då kan jag ju inte var bitter!
Tvärtom jag är glad hela tiden!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)