Fantasiföljetongsberättelse del 1:Professorn, teaterregissören och jag!

Det fanns något som inte blev sagt vid ungdomsklubbens filosofiska träff.
Professorsämnet höll inne med det. Han ville nog inte säga det rent ut! Teaterregissören menade att han bara var kär! Men det förnekade professorn bestämt.

Men han var uppenbarligen mycket intresserad av Farmers striptease och följde lyste minsta rörelse hos den franska pop och dansdrottningen.

Det är viktigt, tyckte jag att våga bejaka en upplevelse av kroppslig frihet för att ha mod att våga odla tankens frihet.
Den filosofiska rörelse som vi åtrår när vi söker nytt vetande tar också utgångspunkt i lust, begär och sinnlig, kroppslig frihetslängtan.

Teaterregissören invände med att på sjuttiotalet misslyckades man med alla kroppsliga (nakendyrkan, släng bh-n etc)frihetsrörelser med kroppsliga förtecken. Du är bara gubbsjuk.

Men jag förnekade detta ivrigt och menade att jag enbart vill bli klokare och visare. Det var mitt mål.
Alla vi ungdomar i vårt filosofiska samtal ville bara bli visare hela tiden. Vi är som de tre vise männen som visade vägen till den upplyste profeten.

Detta att med ord beröra tingen och att få tingen öppna sig för orden. Och att lyckas med att orden öppnar sig för tingen och sedan vidga vårt medvetande. Vi vill läsa i universums öppna bok. Det är det vidgande vi längtar. Detta var vi överens om.

Kvällsgymnastiken gick ovanligt trögt denna kväll för mig, efter denna filosofiträff.
Jag avbröt gymnastiken och satte mig ett tag och funderade och kom då fram till att detta med att försöka bli vis kanske också påverkar kroppen.
Men jag kastade snabbt en blick över axeln för att se om grannen kunde läsa mina tankar.

Hur skulle det vara möjligt för någon granne att läsa mina tankar. Kanske är det ”Tiger Woods” effekten som drabbat mig! Jag kanske blev paranoid.

Jag kämpade mig vidare i gymnastiken. Det gick inget vidare!
Jag erkände inte ens för mig själv att min törnrosasömn(min inneboende slöhet, lättja) denna kväll kan bero av att jag inte tänkt rätt.

Jag tror egentligen, fast jag inte erkänner det, att jag hade behövt storma omkring i ”universums öppna bok” ännu mer för att bli mer inspirerad.
Jag satte på Celine Dions underbara sång och lät henne föra mig in i den fysiska rörelsens trans bortom alla trauman.
Nu så!
Kvällsgymnastik!

Déshabillez moi-klä av mig!

Jag hade solsken i blicken på det franska caféet, igår.
När jag satt och tittade på den oändligt stora högen av gröna blad som täckte kirsch salmon på min tallrik. Våren hemsökte mig då som en storm!
Jag flög till Lejontrappan. Lyssnade på Mylène Framers Déshabillez moi. Juliette Greco sjung den före henne, en gång i tiden.
Kvinnor som vill bli avklädda. Oh la la!

Teaterregissören närmar sig och rör mig sakta på axeln. Jag kommer till sans. En dialog om att vara på lejontrappan tillsammans med andra göteborgare. Vår promenad gick mot operan och det framtida pariserhjulet. Vi försökte köpa biljetter till det så att vi skulle komma före Göran Johansson i kön när det blir premiär.
Uttröttade fikade vi i Nordstaden, köttbullemacka och en god chokladtårta innan vi blev bortmotade av en man från Afrika. Vi diskuterade global rättvisa, Paris, Manhattan, New York och hur litet Göteborg är.
När vi sedan fortsatte mot Domkyrkan och sedan in på Kungsgatan blev vi hungriga. Rusade mot Feskekyrkan och in där. Där stod en massa snapsglas fyllda med olika sillsorter. Jag påstod till den kvinnliga försäljaren att jag brukade ta en sådan sup varje morgon och kväll. Försöka duger! Teatermannen köpte strömming.
Glada i hågen gick vi ut i solen och placerade oss på en bänk vid kanalen samtidigt som vi lyssnade på Haydns trumpetkonsert. På bron över mot Järntorget stötte vi på skådespelaren som bar på två kassar. I den ena var det nog mat för han höll så fast och krampaktigt i den. Han var säkert mycket hungrig!
Framme vid Järntorget skildes vi åt med regissörens slutord klingande i öronen ”hälsa inte från mig” stoppade jag in hörsnäckor och började lyssna på Juliette Greco och Déshaillez moi.

På målarkurs en kväll i mars!

Alina, studiecirkelledare, var väktaren av de grekiska proportionerna på målarkursen hos Creare igår kväll.
Grekerna tyckte inte om att avbilda mannens könsorgan. Kanske berodde det på att det var manliga konstnärer på den tiden som skulpterade och målade.

Men igår kväll var det bara kvinnor hos Creare, också mannen,jag, som bara var tillfällig gäst.

Skulptören Carl Milles, när han gjorde Poseidon på Götaplatsen bröt lite mot detta grekiska ideal och avbildade ett ordentligt paket mellan benen på havsguden Poseidon. Han blev åthutad av uppdragsgivarna och tvingades ändra detta till det beskedliga resultatet som går att beskåda idag.

Men skulptören tog hämnd och om betraktaren ställer sig i en viss vinkel så kan man skåda profilen av en enorm rest fallos. Statyns arm som håller i en fisk bildar tillsammans från en viss synvinkel en sådan erotisk bild.

Det var kvinnorna på målarkursen som sedan fortsatte med exempel från konsthistorien om lydnadsbrott mot den grekiska normen från antiken som fick en sådan genomslagskraft bland de manliga konstnärerna i Italien, Spanien och Frankrike etc.

Kanske kommer kvinnliga konstnärer i framtiden tvinga fram en ny tradition att avbilda den manliga nakna kroppen. Trots att det skulle bryta mot den uråldriga grekiska traditionen. Det var en av frågorna som uppsluppet kastades fram bland stafflierna vid skapandet denna målarkväll.
Men fortfarande är vi människor nog för blyga för sådana experiment.

När vi tog itu med vår målaruppgift att måla en naken kvinnokropp och en naken manskropp höll vi oss därför till antikens mer beskedliga ideal.

Alina, konstläraren för vår konstkurs, visade vilka proportioner vid avbildande av den mänskliga kroppen som är rimlig. Hon har lång erfarenhet och har en omfattande konstnärlig utbildning som inkluderade studier av anatomi.

Vi kämpade hårt med målningarna. Det blev hårt arbete med att skapa vackra människokroppar! Vi valde proportioner, ljus, skuggor, bakgrund under sakkunnig ledning från konstnär Alina!
Val av färger, torka av penseln, täcka ytorna, måla över. Det var ett rejält kroppsarbete som kräver sin kvinna(man).

Det blev utställning av våra målningar som avslutning på målarkvällen.

De duktiga eleverna hos Creare hade hunnit med att måla två målningar vardera under denna kväll medan jag knappt hann med en.

Någon deltagare hade målat ett vackert rött hjärta som inramade den nakna mannen och kvinnan. En annan konstnärselev hade komponerat en utsökt vacker bakgrund som levandegjorde motivet så underbart.

När deltagarna i målarkursen kom fram till min stackars usla utställda konstnärliga alster, som Alina flera gånger lyckats rädda med stödjande penseldrag. Fick jag i alla fall ett berömmande utlåtande. Han har målat snoppen bra! Då kanske man skulle kunna säga att jag, fast jag är en man, startat pionjärarbetet med att bryta mot den uråldriga grekiska traditionen, omedvetet, utan sådan avsikt visserligen, men fantastiskt bra gjort av mig denna marskväll!

Nykonservativ Pygmalion på Dramaten?

Finns det hundmänniskor? Består de till hälften av en mänsklig gestalt och till hälften av en hunds skepnad. En del människor kallar sig själva hundmänniskor.

Om det nu finns teatermänniskor skulle de till hälften kunna vara av människoliknande art och hälften av enbart fantasier.

Vår Rundvandring på kungliga dramatiska teatern, några timmar före att vi skulle se föreställningen skedde bara till hälften i den fysiska världen och till hälften i fantasin.
En del av åskådandet av den mer än 100 år gamla byggnaden gjordes i sällskap med döda legender som Olof Molander, Alf Sjöberg, Lars Hansson, Harriet Bosse, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Ingmar Bergman, Bosse Widerberg.

Lusten att förmedla vidare stora händelser gavs utrymme inför 19 åriga hungriga själar från Hulebäcksgymnasiet.

I Dramatens källare, lejonkulan, ilade teaterchefen Marie-Louise Ekman förbi fullt engagerad av seminarier.

Vår guide Olof Franzen som varit på teatern sedan 1949 berättade historien om skådespelaren Lars Ekborg som en gång för länge sedan i sin ungdom hade uttalat sig i kvällspressen om skådespelarkonsten som något som mest var att likna vid att apa sig.
Lars var då elev och kom nästa dag till Dramaten och mötte sin lärare Alf Sjöberg. Där mötte han också en erfaren och mångkunnig ensemble. Inför denna, på uppmaning av Alf, ombads han att berätta om sina teorier om att apa sig.
Det kan inte ha varit lika lätt att uttala sig om skådepelarkonsten som att man apar sig, inför Dramatens kunniga personal och den världsberömde regissören Alf Sjöberg som inför en reporter från en kvällstidning.

Vi guidades till Marmorsalen och blickade storögt upp på Carl Larssons målning i taket som behandlade teatern som måleriskt motiv.

När vi stod vid Dramatens scen sa vår guide Olof att om någon har talang för det så varsegod att gå in på scenen. Kanske var vi lomhörda men ingen slängde sig framstupa ut på Dramatens scen för att framföra sitt hjärtas kval.
Barbro, som var perukmakare berättade om hur hon arbetade med Tjechovs Körsbärsträdgården som skall ha premiär i maj. Teatern skulle också gästspela med den i Moskva. Mats Ek regisserar, Irena Kraus är dramaturg.

Hon visade de olika karaktärerna från en pärm som hon utgick ifrån. Där fanns inspirationsbilder och målade rollkaraktärer med förslag på kläder, frisyr och fysionomi. Det finns en strid om hårlängd, någon ville att det skulle vara helt skalligt, någon annan att det skulle vara kortsnaggat på en karaktär.

Senare på kvällen såg vi Dramatens Pygmalion av Bernhard Shaw i regi av Margareta Garpe med skådespelare som Alexandra Rapaport, Johan Ulveson och Mats Bergman. Alexandra spelade Eliza med en instuderad ”Slatan-skånska” med värsta dialekten.
Pygmalion som grundar sig på den grekiska myten om konstnären, skulptören som förälskar sig i sin skulptur av en kvinna, är en historia om hur en fattig flicka ges en fin uppfostran(make over). Rike professor Higgins skall uppfostra den fattiga flickan Eliza och lära henne att uppföra sig och lära sig god engelska med bra uttal. Ungkarlen, professor Higgins, spelades av Johan Ulveson, lyckades med sin ”make over” av Eliza och allt kunde ha slutat väl om det inte var för att Eliza bröt sig ur Higgins ledband och beslutade sig för att själv tjäna pengar på det hon lärt sig av honom.
Dramaten väcker ibland starka känslor och fick mig att fundera på vad denna teaterföreställning hade att ge.
Det var många ungdomar i publiken. I och med gestaltningen av pjäsen kanske kunde reflektera kring hur samhället skapar uppdelning i olika socialgrupper och vilken rättvisa det blir med den samtida ordningen.
Den enda replik som uttalades där politik nämndes tydligt var när en av rollkaraktären, väninnan till Higgins mamma talade om nykonservativ.

Det kanske fanns en flört med nykonservativ strömning i Dramatens iscensättning, av sin tolkning av socialisten och nobelpristagaren Shaws pjäs.
Elizas makeover(förvandling) ”fucking najs” till hennes nyinlärda ”förtjusande” skulle kunna vara, i ett mikroperspektiv, den nykonservativa halsbrytande, förenklade, ideala lösningen på framtida utveckling av vårt postmoderna samhälle med så många olika kulturella skillnader bland befolkningen.
Einsteins ” gärna enkelt men inte för enkelt” kunde kanske vara på sin plats vid en diskussion efter föreställningen om innehållet och vilken samhällsideologi som kunde uppfattas.

Det var mycket god underhållning och det fanns väl inget särskilt kontroversiellt eller omskakande i Dramatens Pygmalion. Kanske detta är i god nykonservativ anda.
Det jag lärde mig var tanken att undervisning av elever skall ske med respekt och inte med sådan nonchalans som professor Higgins visade sin elev Eliza. Det kunde salongens många unga vuxna ta med sig hem och föra vidare i sina samtal med sina kompisar.