Ballerinan och Simon Weil på Teater Trixters sista föreställning med utanonserad fransk dekadens á la 1930 tal!

Den sista föreställningen av Ballerinan och Simon Weil i ett skimmer av fransk dekadens á la trettiotal. Men var fanns alla barbröstade kulturpersonligheter á la femme fatale som skulle tjusa de manliga heroerna med höga hattar i frack eller i randig tröja och basker?
Kanske slängde amasonerna inte sina behåar just därför att de manliga heroerna med just hög hatt eller basker aldrig kom! Men det var fullsatt igår på kvällens evenemang! Och det var bara jag i som var klädd i basker. Och det var inte nog som inspiration med en man klädd i brun basker för att det kvinnliga franska dekadenta miraklet skall kunna ske. Det behövs fler dekadenta män klädda i franskt dekadent mode á la 30 tal för att kvinnorna skall slänga fram tuttarna á la franskt dekadent 30 ta, Moulin rough, o la la la la la la som publik hos Teater Trixter, tydligen!
Men skådespelare Inga-Bodil Hermansson Hässler dansade och skådespelade. Hon dansade klassiskt, första, andra position. Hennes armar, torso, ben, fötter rör sig så vackert när hon samtidigt skådespelar om att hennes fötter och nacke är som gjorda för den klassiska baletten. Hon berättar om sin perfekta kropp som är skapad för typ en svandans eller två! Porträttet, fotot av den franske kvinnlige filosofen Simon Weil fanns projicerad på en filmduk bakom henne.
Och i publiken saknas mina två vänner Sandro och Lena. Hade de varit där hade Sandro varit klädd i basker och Lena hade varit klädd utan blygsel så dekadent som det bara kunde vara möjligt!
Föreställningen som bara är så underbar spelades inför fullsatta hus sin sista föreställning. Efteråt var det ostbricka och vin för publiken och fest långt in på natten gissar jag. Tyvärr gick jag och mitt sällskap, Ann-Sofie tidigare men Johan Westergren stannade kvar och festade, kanske hela natten lång och Petra Revenue log ännu en gång!

Gulag- en pjäs utan ord

En liten pojke som leker med en drake. Pojken, kanske ca 10 år, gör sin premiär som aktör i mimföreställningen ”Gulag -en pjäs utan ord”. Uppsättningen är egentligen ett examensarbete 2006 från Mimlinjen i Stockholm.
Den lilla pojken vet precis hur han skall göra. Han är självklar och här och nu hela tiden så avslappnad och samtidigt koncentrerad. Övertygande spelar de vuxna aktörerna utan ord fram stämningar som minner om Gulag! Det är starkt och stämningsfullt mitt i allt perverterat våld i detta gestaltande av det fiktiva sovjetiska fånglägret.
Föreställningen ”Gulag – en pjäs utan ord” spelades på Riksteaterns ungkulturdagar i lördags!
Manus & Regi: Jimmy Meurling, Skådespelare: My Areskoug, Aja Rodas, Maria Selander, Patrik Hont & Christoffer Collins.

På mimlinjens hemsida kunde jag hitta en historisk tillbakablick över mimlinjens tillblivelse. Göteborgaren Ingemar Lindh startade bl.a. en filial till Mimutbildningen i Östersund. Stanislav Brosowski har lett utbildningen sedan 1974. Intagning av nya elever sker den vart fjärde år. Utbildningen är fyraårig.
För mig som minns Filmen av Dreyer ”Les enfants du paradis” finns ett skimmer kring detta gestaltande utan ord. Jag minns också berättelser om Ingmar Lind, Yves Lebreton, Marcel Marceau och Etienne Decroux.
Underbart att se denna härlighet och uppleva mimens vidunderliga skimmer!

Tillknäppt

Vi åhörare, etniska svenskar, fick syn på oss själva utifrån ett nytt perspektiv när Mathias Lafolie föreläste på Studiefrämjandet, Göteborg. Regissör Mathias Lafolie föreläste i onsdags om ”Teater under internationella former”. Han berättade om erfarenheter att arbeta som regissör i länder som Kina, Indien, Bangladesh, Moskva och Paris.
Själv växte han upp i ett Sverige som ansåg att ett barn skulle ta skada av att lära sig mer än ett språk under uppväxten. Hans pappa som var fransk skulle minsann inte lära ut sitt hemlands språk till sonen. Mathias skulle lära sig svenska och därmed basta. Därför talades det bara svenska hemma. Hans pappa hade begåvats med en fruktansvärd svensk dialekt. Jag förmodade att det franska tog ut sin rätt i det svenska idiomet!

Nu efter att ha arbetat så mycket internationellt har han fått ett annat perspektiv på tillvaron. Han upplever att Sverige är tillknäppt. De internationella erfarenheterna har gett honom ett mer vidgat synsätt på vad som är rimligt och sant i jämförelse med det från sin mycket svenska uppväxt.
Han har varit med om många spännande kulturkrockar i sitt arbete som regissör utomlands.

I Kina tyckte man att han var för ung för att vara regissör och att arbeta som sådan. I Kina har man passerat 40 år med råge om man titulerar sig teaterregissör.
I Moskva hade han några dagar på sig att förvärva ett förtroende från teaterensemblen. Om han inte erövrade ensemblens förtroende under dessa inledande dagar vore det nog förlorat med den teateruppsättningen. Och han hade godtagit alldeles för kort repetitionstid för sin iscensättning av Lars Noréns Modet att döda. I Moskva kan man ha 6 månaders repetitionstid medan han hade gått med på 6 veckor för sin uppsättning.
I Indien fanns en hierarki bland skådespelarna som han förändrade vilket gav upphov till en tystnad som måste brytas på något vis. Men på något vis gick det ändå bra!
Mathias förmåga att samarbeta utvecklades successivt under strapatserna. Samtidigt som insikten växte att Sverige har en förmåga att stänga till, knäppa till i jämförelse med hans erfarenheter från andra kulturer.
Genom hans föreläsning stärktes också modet hos åhörarna att våga utmana också sina perspektiv.
Mathias Lafolie hade något att berätta som gör att vi åhörare lockades att försöka se på oss själva och vår svenska kultur på ett mer nyanserat och med ett annat perspektiv än vad vi är vana vid.
Vår svenska tillknäppthet lyckades Mathias ställa under debatt när han återgav sina berättelser om sina internationella erfarenheter. Vi lockades att vilja göra erfarenheter som kan leda till en mer nyanserad bild och mot en större rymd, en vidare och större värld som inger hopp och tillförsikt.