Såra!

Ibland var vi mer lättsårade än vanligt. I vardagen räknade vi med att vi högg på varandra och då och då fick vi in en extra elak kommentar. Men vi skakade av oss den och gick vidare. Plötsligt fick vi tid att känna efter och då blev vi känsliga. Det gick att filosofera över detta. Offret led av dåligt självförtroende, folkskygghet, klenhet eller var överintelligent. I den bästa av alla världar behövde vi inte bli utsatta för påhopp och övergrepp. Istället var det goda humöret dominerande och snällheten.

Har Kuba varit snällt då? De har 5,9 läkare per tusen invånare mot Sverige som har tre. Kvinnor lever till de är 80 år och män till de är 77 år i genomsnitt. De har inga barn som behöver övernatta på gatan. Hälsovården är gratis. Men valfriheten lär vara mycket begränsad.

I Sverige anses vi vara mer privilegierade! Vi kan välja vår framtid i högre grad samtidigt som regeringen trumpetar ut sitt budskap att fler måste arbeta mer. Men det är en mindre del av befolkningen som äger det mesta. Två procent av folket äger nästan allt, 90 000 familjer. Det finns en genusfråga i detta sammanhang: i praktiken är det 40 000 män som äger det mesta. Frågan är vad är det vi röstar om när vi går till val varje gång?
Koncentrationen av rikedom verkar dessutom fortsätta att öka.
Det finns mycket att reagera på för oss känsliga!
Det är bara att engagera sig i politiska frågor så att Sverige blir snällare!
Är det läge för politisk teater snart?

Selma

Helena Bergström spelar Selma Lagerlöf. Alexandra Rapaport spelar Sophie Elkan. Åsa Lantz manus har lyft fram det lesbiska. Det finns inget vetenskapligt belagt om detta. Man har fantiserat fram det. –Det var mjukt och lite gulligt säger Alexandra om kärleksscenerna.
Klart, i finanskrisens spår, kanske det är bra att mildra ångesten med lesbiska fantasier. Man kan, eller kvinna kan, glömma världen lite grand och krypa in i varandras fantasivärld. Den är mjuk, gullig och fnissig. På något sätt fördrivs tiden och det är ju bra. Tid kan skapa rum. Och snart kommer kanske, av sig själv en högkonjunktur och vi är tillbaka i den bästa av alla världar.
Göteborg har ju stolta traditioner inom verkstadsindustri och handel. Detta kunnande kommer att också i framtiden ge resultat.
Sedan kan vi teatervänner fortsätta att drömma om nya teaterexperiment som fantiserar fram påhittade världar som lockar. Det är några dagar kvar av det gamla året. Jag hoppas på att det kommer ett nytt snart. Och det gör det ju. Det vet jag! Vad skall det kunna ges för nyårslöften? Att nya och bättre fantasier skapas i framtiden om Selma Lagerlöf? Ja, varför inte!
På annandagen sändes också Fanny och Alexander. Den håller fortfarande. Även om många av skådespelarna inte finns hos oss längre, i livet. Det blev en nostalgisk upplevelse att vara med om denna femtimmars film. Pernilla August spelar en låghalt kvinna. Det gör hon bra. Undrar hur hon skulle ha gestaltat Selma Lagelöf?

Zoo på Teater Aktör

Zoo heter föreställningen som nu spelas på Teater Aktör. I vår samtid ställs svårare frågor än någonsin på sin spets för oss människor. Massmedias rapportering av klimatförändringar, miljöförstöringar, utrotning av djurarter, krig, svält och finanskris möter oss jämnt.

Teater Aktörs teaterföreställning Zoo erövrar ny mark när de förändrar teaterns uttrycksmedel i teaterrummet med sin undersköna gestaltning och scenspråk. Publiken får bokstavligen ny erfarenhet av en framtid som vi endast i vår vildaste fantasi kan föreställa oss.
Ändå verkade den sannolik och rimlig. Det blev en positiv upplevelse för mig att få delta i denna vision av en framtid som vi nästan skulle kunna kalla ett skräckscenario.

Johan Rödström och Johan Forsman har skapat en experimentell teaterform. Tyngdpunkten ligger inte på berättelsen eller ”berättelsen”, om jag lånar lite från deras attityd som gäller olika infall och utfall också med det skrivna språket. Dessa bidrar starkt till min positiva teaterupplevelse.
Om någon teaterförställning förväntas bidra till hållbar utveckling är det denna fina teater. Samtidens ödesfråga finns självklart med på ett helgjutet sätt i föreställningen. Inga pekpinnar ändå förstår jag genom teaterupplevelsen att det är ännu viktigare än någonsin att engagera mig i sådana väsentliga frågor.
Bara att jag skulle kunna tänka mig att adoptera en insekt. Kan det vara en framtid för morgondagens miljövänner?
Det finns insekter som varit genetiskt stabila i år miljoner. Av dagens 1.5 miljoner arter som finns på jorden består 1 miljon av insekter. De har existerat i år miljoner. Det kan vara en tröst i vår föränderliga värld att det finns varelser som består i stort sett utan någon större förändring. Det går att finna tröst i den kunskapen.

Göran

Bilden av en människa, konstnär, artist som etsar sig in i sin nästas, mitt sinne. Här förvandlades den till språk, litteratur, dramatik, liv. Skådespelarenss komplexa visioner ger avtryck i sin nmedmännsika och omvandlar hennes redan sedda och erfarna till något nytt och osett.
Ingen vet vad som hänt bara det att det som hände är märkligt.
Den seriösa skådespeleriet som livsstil är kanske inte alltid en säljbar, kommersiellt gångbar vara. I trots mot mycket som luktar marknad och skär vinning erövrar denne artist ögonblick långt från den liberala ”funky business” produktionen.
Det omöjliga blir möjligt. Ingen vet egentligen hur det kan ske! Men det skedda i lördags hos Studiefrämjandet när Göran Ragnerstam samtalade med åhörarna om sitt skådespeleri.

Min mor var statare berättade Göran. För några decennier sedan frågade någon honom om han inte skulle söka till scenskolan. Han svarade skulle han kunna söka dit, han som inte har bildning. Men han sökte och kom in! Göran Ragnerstam berättade frikostigt om sitt 25 åriga skådespelaryrke.

Han arbetade under ett år med regissör och dramatikern Lars Norén. Det var omvälvande, omtumlande och lärorikt.
När han och Lars arbetar tillsammans brukar de tala om varandra i tredje person. Varför gör han så? När han sa så vad menade han då? Kan han göra på något annat vis?

Han spelade i Personkrets 3.1. Han berättade att när de spelade på Dramaten spelade de denna 5-6 timmars föreställning 25 gånger under 27 dagar. Det var en strapats! Man visste knappt vem man var! Han har också spelat i Noréns ”Krig” och ”Skuggpojkarna”.

Det finns dom som håller honom för Sveriges bästa skådespelare.
Det blev många skratt när han härmade en särskild egenartade regissör som var från Finnland. Göran tänkte sig att han skulle engagera sig mer i den finska teatern. Det verkade intressant. Då arbetade han på Stadsteatern och fick möjlighet att arbeta med denna spännande regissör från Finnland. Men det blev inte representativt för den positiva upplevelse av finskt kulturliv han hade.

Regissören skrek i 5 timmar i sträck på sina skådespelare varje gång de repeterade. Skådespelarna vacklade lomhörda ut från repetitionerna. Regissören lyckades ”få ner” skådespelarna på nivåer där mer reptilhjärnan styrde än en mer normal humanistisk livsstil.
Det utbröt till och med slagsmål i stadsteaterns matsal. Det blev några föreställningar men sedan fick regissören ta sitt pick och pack och gå!

Lördagen blev ett härligt möte mellan skådespelaren och åhörarna.
Just nu pågår teateruppsättningen ”Tre kärlekar” i regi av Niklas Hjulstöm. Göran tycker det finns många bra regissörer och Niklas är en av dem.
Föreställningen är en publiksuccé. Göran har en bärande roll som den envise bonden Egon Nilsson. Skådespelaren förberedde sig för rollen genom att bokstavligen gräva under sommaren på sitt sommarland. Detta gjorde han för att kunna ösa ur den erfarenheten när han gestaltade bonden. Han gräver också när han är på scenen i sin roll. Om han än inte gräver i någon jord utan mer mimiskt.
På frågan om han utgår från någon särskild metod svarade han att det gör han inte. Varje ny pjäs, film, TV-produktion eller radioteater kräver sitt speciella angreppssätt. Det finns ingen heltäckande metod som alltid går att använda.
Göran gav konkreta exempel på att vara i nuet. Detta gjorde han som ett svar på en fråga om improvisation från Matilda från Teater Nu.

Han utbrast det heter min dotter också. Sedan visade han prov på sin skådespelarkonst. Helt utan åthävor och för ögat helt omärkligt skapade han ett personligt starkt uttryck med en tydlig och stark stämningsskapande gestaltning som ett exempel på improvisation.
Dagens möte med Göran Ragnerstam blev till ett innerligt möte med en av Sveriges duktigaste skådespelare.

Skuggutredningen

Igår, överallt i Sverige läste artister upp förslag, debattinlägg och reflektioner över tillståndet i Sverige angående kultur. Skuggutredningen har reflektionerna kallats. De skall ses som inlagor till den pågående kulturutredning som inte ses bara positivt på av alla.
I Göteborg skedde detta på Folkteatern och Atalante. Atalante varvade uppläsning av texter med artistuppträdande inför en entusiastisk stor publik. De upplästa texterna var bl.a. från professor i dans, Stockholm, Bengt Göransson, Nina Bondesson och Hans Hellberg f.d. Narren. Fia Adler-Sandberg läste Göranssons text. Den handlade om språkförbistring, moseboken, bibeln och Babels torn.
Bengt betonade, i sin text, för att vi människor skall förstå varandra, är det nödvändigt att ha kunskap och förmåga att kommunicera så att vi förstår varandra. Vår bildning är en förutsättning för och gör det lättare att kommunicera med varandra.
Teater Aktörs grundare, Johan Forsman läste om kommunal välvilja som aldrig når fram, direkt från sin Mac(dator).
Kvällen blev rik på tankar och upplevelser. Musik, under my skin, sång, dans och clowneri mellan uppläsningarna lyfte publiken till lust, fägring och kampvilja. Ami Skånberg dansade ”Sara Leander” till inspelad musik från den berömda sångerskans repertoar. Hjärtat som var vilt, harmoniskt, sorgset och fyllt med kärlek gestaltades med humor.

Bland publiken fanns Teater Nu´s Matilda, Pelle Bollander och Åsa Engquist Teater Uno som också läste texter, Sören Larsson från larssons och Adas Teater, Johan Westergren Studiefrämjandet och Teater Aktör, Ingvar Örner Teater Trixter, Gugge Sandström Folkteatern, Göteborgs Dramatiska, Teater Tamauer och många fler som minglade skrattade och vredgades.
Arrangörer var Atalante, Teater Tamauer, aktÖr & vänner och Göteborgs Dramatiska Teater.
Det blev, så länge jag stannade, en kampinriktad manifestation för kulturarbetare. I ett Göteborg som behöver kultur mer än någonsin.

Alex Schulman, öl och lite fågelfrö.

Alex Schulman lovar i sin blogg att fortsätta att skoja om Marcus Birro. I sin blogg 1000apor förklarar han varför:

”… vi väljer att skoja med Marcus Birro. Han är den person i Sverige som tar sig själv på mest allvar av alla. Det finns inget snuskigare än det. Den där posen han alltid har. Den är vedervärdig. Birro är pretentiös. Det är okej, även om det inte tilltalar mig.
Birro är elitistisk. Det är okej, även om det inte tilltalar mig.

Men det finns inget värre än hans distanslöshet. Marcus Birro har aldrig skrattat åt sig själv. Han har aldrig sett sig själv utifrån och tänkt: Ibland är jag allt bra fjantig, va. Det gör att han ALLTID kommer att vara en måltavla för vår humor på 1000apor...”.

Torsdagen 13 novembers TV-debatt med Janne Josefsson som programledare handlade som en programpunkt i programmet om bloggen 1000apor och Alex Schulman. Janne Josefsson hällde nästan en öl på Alex i direktsändningen.

Alex har utfäst en belöning till den som häller en öl över Niklas Strömstedt. Niklas lär ha hällt en öl över Axels bror.

Är det så man gör för att bli en person som Alex menar man skall vara?En person med distans till sig själv? Att inte ta sig själv på för stort allvar.

Alex ölkampanj verkar ha, kanske ett visst pedagogiskt och uppfostrande syfte!

Om detta är sant, roligt och viktigt? Och inte bullshit?

Vem skall vi, svenskar, lockas hälla öl över eller något liknande för att minska ”ta sig på för stort allvar”beteenden som är i linje med Alex etik.

Går det bra med annan vätska? Vatten, fågelfrön, vin, sirap, blåbärssoppa, cocacola, urin, champagne eller måste det vara öl. Går det bra med pajkastning?

Om jag förstår Alex rätt tar han sig själv på mindre allvar än Marcus Birro påstås göra.

I alla fall enligt Alex själv.

Men kan Alex ta sig själv på ännu mindre allvar. Är det möjligt? Är det bara bra för Alex att ta sig själv på mindre allvar?

Om det är det kanske han kan bli Nordisk mästare i den ädla konsten att ta sig själv på minst allvar i Norden.

Europa mästare? Världsmästare? Olympisk mästare?

Kan vi, Göteborgare, hjälpa honom med det?

Tänk dig:Alex utsatt, i situationen med överhällen vätska på sig , som har hällts över honom och med fågelfrön som strötts på honom! En sådan pedagogisk situation! Vilken uppfostringskampanj till att bli som en ny människa! Framtidens monstruösa " inte ta sig på för stort allvar" människa!

Vad blir han då? Nordisk mästare i den ädla konsten ”att inte ta sig själv på för stort allvar”?

Många frågor?

Men inga svar!

Sånt är livet!

Teaterdagen lördag 22 november

Teaterdagen lö 22 november kl.12-17 närmar sig!
Teaterdagen sågar sig fram i höstrusket likt fjärilen påfågelöga. Nätverksläget är fantastiskt! 120 deltagare på plats! Workshops, föreläsningar, fika och mat! Skådespelare Göran Ragnerstam, Anna Bergman(scenograf och kostymtecknare, Nils Harning(medförfattare), Ståupparen Martin Svensson och Anna Dawson(Revy), Professor Tomas Forser(Litteraturvetenskap med inriktning teater). Vad kan man mer önska sig?
Massor av mer kan vi önska oss men det blir till nästa evenemang!
Nu ör det nästa lördag vi skall göra så många saker på Falken.
Vi skall äta! Vi skall mingla! Vi skall lära oss massor om skådespeleri, stå upp, revy, teaterhistoria och Göteborgs kulturpolitik!
Det blir en fest som man kommer att låta tala om sig i decennier!
Om man inte vill tala om denna dag?
Då talar man om framtiden! Framtiden skapar vi till att bli ljus!
Teater och scenkonstfestival!
Föreläsmningar!
Nya teaterproduktioner!
Och … Fest! Fest! Fest!
Kram
Ulf Skogsén

Teaterkostym

Hon, Anna Bergman, har varit gift med Mats Bergman, son till den berömde regissören Ingmar Bergman. Anna och Nils Harning kommer till Studiefrämjandet, Falkgatan lördag 22 november och föreläser, både 12 och 13.15 om teaterkostym på vår teaterdag. Anna har jobbat på Dramaten sedan 1986.
Hon började som påklädare åt skådespelaren Jarl Kulle och ”springflicka i kostymateljen” skriver Lis Hellström Sveningson i dagens(12 nov) Göteborgs Post. Anna, hon vet vad som finns i Dramatens skrymslen och vrår. Dramatens teaterkostymer blir mycket hårt slitna. De sys om och återanvänds i omgångar. Ibland skall de se ut som om de är gamla redan när de är nya. Patinering brukar det kallas för.

Dramaten firar 220 år i år och Dramaten har hyrt in sig i nuvarande byggnad i 100 år jämnt. Anna och Nils skrev en bok ”Teaterns kläder-100 år av dräkter” som en värdig födelsedagspresent till Dramaten. Anna vill rädda det teaterhistoriska arv som Dramatens teaterkostymer representerar. Boken är ett praktverk med många vackra bilder. Det inleddes för Anna med en klänning som Harriet Bosse, Strindbergs tredje hustru hade burit med brokad på guldbotten.
Harriet Bosse var en av de största Dramaten aktriserna vid förra sekelskiftet. Den teaterkostymen hade förfallit å det grövsta. ” –De gamla teaterkostymerna på Dramaten är en sönderfallande skatt. När jag ser vad som händer med dem skär det i hjärtat,” säger kostymtecknaren Anna till GP´s journalist.

I boken kan vi se vilka teaterkostymer skådespelarna burit. I spelade uppsättningar av pjäser på Dramaten som Mäster Olof, Gustav III, Fröken Julie, Spöksonaten m.fl. Kostymerna porträtteras i helfigur som kompletteras med närstudier av underbara detaljer, handarbeten. Det finns många exempel på det som tillhör teaterns kostymkonst. Anna och Nils ville dokumentera och tillgängliggöra detta kulturarv. En del av de avfotograferade dräkterna finns kvar i Dramatens kostymförråd. Men många är redan försvunna.
Från Harriet Bosses dräkter finns bara två klänningar och ett par skor.
Anna Bergmans utbildning innan hon började som påklädare på Dramaten är en tillskärarutbildning från Paris. Hennes främsta läromästare var scenografen Lennart Mörck och regissören Ingmar Bergman.
Hon berättar i boken om hur det var att arbeta med Ingmar Bergman. Kostymerna från Ingmars uppsättning av Spöksonaten år 2000 finns med som exempel. Läsaren får en insikt om hur en del av teaterarbetet ser ut.
Nils Harning, medförfattare, kompletterar Anna genom hans kunskaper och erfarenheter från färgeriet och patineringen.

Ed

Det kom ett mail via Robert i Teater Albatross från Ed Sanders, från Woodstock. Ed skriver(i min översätting): vi var på ett party i torsdags kväll i Woodstock. Partyt var för oss som hade arbetat med att samla in pengar till presidentkandidaten Barack Obama. Han skriver vidare ” and just at 11 p.m., the television networks called the election for Obama. In that one second, exactly at 11 p.m., our nation, the USA, was delivered from evil!”.

I min översättning, berättar han: vi dansade, skrek och kramade varandra. Många grät av glädje. På TV-skärmen syntes människor som dansade på Times Square så som man gjorde när andra världskriget slutade. Och människor dansade i Chicago, Atlanta, i Harlem och på många andra platser. Det var fullständig glädje. Och sedan gav den väldige Obama sitt segertal framför 250.000 människor i Grant park.

Ed reflekterar “the very spot 40 years ago where the soldiers with rifles tried to prevent us from demonstrating against the war in Vietnam, and then we broke through and chanted "The Whole World is Watching!" over and over in front of the hotels where the Democratic delegates were staying.”.

Han fortsätter vidare i mailet om vad han själv gör nu “I'm creating around an 8 hour performance, with filmclips, images, music and chanted poetry, for a festival in Italy next July 4. "America, a History in Verse," it'll follow the "America Question" from 1492 till 7-4-09.”.

Ed Sanders var medlem i det legendariska amerikanska 60-tals musikgruppen Fugs. Det var ett undergroundband som producerade många anarkistiska skivor. Det var satir, humor, smärta och sköna sånger. Musikbandets kärntrupp var förutom Ed Sanders, Tuli Kupferberg och Ken Weaver. Fugs återuppstod 1984.

Ed Sanders besökte Teater Albatross i Tokalynga, Ätran för någon månad sedan. Robert Jakobsson hade ordnat arrangemanget som inkluderade uppträdande med Ed.

Klezmermusik

Igår på Teater Uno spelade Pelle Bolander tillsammans med sångerska och pianoackompaniatris klesmermusik. Detta ingick i helgens Kafkafestival. Sångerskans klara och välartikulerade sång frälste publiken i Teater Unos Black Box. Hon sjöng med auktoritet om teman som: vid lägerelden, pojken som brydde sig om fel slags flickor och bonden som gick med kalven till slakt. Det var applådåskor, bänkstamp och jubel. Pelle Bolander spelade på fiol och mandolin med stor energi och entusiasm. Vid pianot klinkades det samstämt och ljuvligt. Underbart tyckte jag och min dotter.
I Wikipedia står det om Klezmer att det från början var en term för judiska musiker i Östeuropa. Det menades vara mest folkliga musiker. Det användes också i vidare mening om instrument och instrumentala musik som utfördes bland ashkenazim. Det var i huvudsak jiddischtalande östeuropeiska judar.
Det, klezmer, hade sitt ursprung i musik som spelades av judiska spelmän i Öst- och centraleuropa fram till 2:a världskriget. Musiken har också påverkats av bl.a. romsk musik och amerikansk populärmusik, speciellt jazzen. I Sverige finns bl.a. klezmerbanden Den flygande bokrullen och Tummel.
Allt var mycket lämpligt planerat eftersom igår skedde manifestationer som minne av Kristallnatten. Det tyska nazistpartiet genomförde 1938 en landsomfattande förföljelse av judar i Tyskland. 100 tals judar dödades och 30.000 judar blev iväg körda till koncentrationsläger. Det brändes 267 synagogor och mer än 7500 butiker vandaliserades. Man vet inte vem som gav order om förföljelsen men att både Hitler, Goebbels och Göring var inblandade. Denna natt 1938 var ett led i upptrappningen av förföljelsen.
Fortfarande finns det människor som inte tror att det funnits koncentrations läger. Kanske dags att läsa om Anne Franks Dagbok. Berättelsen om en ung judisk flicka som gömdes av en ung modig österrikiska. Tyvärr slutade berättelsen tragiskt. Men det gör livet också ibland.
Teater Uno´s modiga och intellektuellt avancerade festival avslutades med seminariet om Kafka och Jidischkulturen med Susanne Sznajderman- Rytz. Tyvärr kunde jag inte delta.
På denna fars dag var jag tillsammans med min dotter och vi skulle på filmen Saw som var en amerikanska hemsk film av det värsta slaget också den med ett mycket tragiskt slut. Det slutet var så hemskt och blodigt så att blodet bokstavligen skätte. Och ihopklämd blev filmens hjälte! Han blev plattare än en pannkaka som det verkade för mig i biosalongens mörker. Sedan gick vi chockade hem genom folktomma gator, till vår bilpolsbil, och kände oss fullständigt slutkörda av allt blod och elände. Men den röda Ford Focus stod kvar. Med etanol i tanken körde vi tryggt hem. Det var inga demoner på vägarna i alla fall denna kulna höstkväll.

Domen

Hans Blomqvist, översättare och Gabriella Håkansson, författare resonerade med sig själva och publiken om författaren Franz Kafka i Teater Unos Black Box igår. Om hans liv, författande och drömmar.
Franz Kafka växte upp i en borgerlig och välbärgad familj. Det ställdes stora krav på honom från sin far, att göra stor karriär. Modern ville att han skulle gifta sig. Själv ville han bli författare. Franz författade ofta på nätterna när inspirationen infann sig.

När han skrev novellen Domen tyckte han att han blivit en riktig författare.
Teater Uno hade föredömligt nog genomfört en första läsning av Domen i programpunkten före. I denna välarrangerade Kafkafestival som Teater Uno och Allikateatern bjudit in till under helgen. Carl Harlén, Pelle Bolander och Staffan Nattsén läste upp novellen salvelsefullt och mäktigt.

Hans Blomqvist och Gabriella Håkansson berättade vidare.
Kafka brottades med två viljor. Han ville gifta sig och bli en god framgångsrik borgare som hans föräldrar väntade sig av honom. Men han ville också bli författare. Dessa olika riktningar tycktes honom oförenliga. Han slets mellan att uppträda som den goda, duktiga och välbärgade borgaren i Prag, som då tillhörde dubbelmonarkin Österike-Ungern, och att vara den av gud inspirerade författaren med stort F. Dessa olika riktningar tycktes honom oförenliga.

När Kafka skrev, skrev han på inspiration. Inspirationen hade han hämtat direkt från Gud. Idealet var att ständigt vistas uppe i det gudomliga jämnt. Men konstnären, författaren var, per definition, nere i det materiella genom sitt konstnärskap, författarskap.
Författarförebilder för honom var Strindberg, Dostojevskij, Heinrich Wilhelm von Kleist, och Goethe.
Att i novembermörkret bevista Teater Uno tillsammans med kunniga Kafkauttolkare går inte av för hackor.

Carl

Den ärrade skådespelaren från den fria teatergruppen Teater Uno berättade igår om sitt engagemang med författaren Kafka.
Straffkolonin, förvandlingen och andra berättelser av författaren Franz Kafka förelästes om på Teater Uno. Carl berättade om en dröm han drömde när teater Unos ”Straffkolonin” skulle filmas. Hans mammas död hade meddelats till Carl. Han skulle, i drömmen, meddela sin syster i Falköping, att hans mamma var död. Men han ville kontrollera att mamman verkligen var död. Annars blev det ju fel. När han senare gick i sjukhuskorridoren, i drömmen, upptäckte han något som generade honom. Han var klädd i full teaterkostym med svärd och allt, som vitklädd rysk officer, förutom huvudbonad. Senare vaknade han upp ur drömmen och drog en lättnadens suck.

Föreläsningen blev en berättelse om Teater Unos olika uppsättningar av författaren Kafkas olika alster. Teater Uno innehar svensk rekord i flest föreställningar med verk av densamme.

Det har funnits många besservissrar som har påtalat att teater Uno har gjort felaktiga tolkningar av respektive uppsättningar. Dessa kritiker, ondgjorde sig skådespelaren över, har inte kunnat skilja på läsupplevelse och teaterupplevelse.
Carl nämnde också sina egna inspirationskällor som Dostojevskij, Camus, Lars Ahlin förutom Franz Kafka.
I bland publiken hade en åhörare läst alla svenska recensioner om Kafkauppsättningar som skrivits under 60 år. Det fanns alltså stor sakkunskap bland åhörarna.
Teater Uno på den vackra Esperantoplatsen, bredvid språkkaféet har än en gång manifesterat sig och sin seriositet.
Efter föreläsningen gick jag ut i mörkret, till järntorget och slängde mig på spårvagnen hem.
Hade med mig Antonio Negri ”Porslinsfabriken” som lektyr på vagnen.

Uttryck

Bröstklyftan på kvinnor, sekundsnabb bild avgav uttryck i en rörelse. Den nakna huden kommunicerade något annat än vardagens rutin. Den skillnaden gorde ögonblicket. Den bilden förvandlade betraktaren, för en tusendels sekund, till partner. En snabbare på- och avstängning finns inte. Kvinnan, gav med sitt uttryck av sig själv och sitt innersta. Hon kreoliserade sin omvärld på ett effektiv sätt.
Förvandlingen blir subversiv och omvälvande. Ingen kan gå riktigt säker för hennes magi. Det monstruösa går hand i hand med det disciplinerade och väluppfostrade.

Hon vet när hon skall förvandlas till en varulv och när hon låter sig vara det mest väluppfostrade som någonsin gått i ett par högklackade skor.
Då går ingen man säker! Varandets, livets väsen är en gåta! Transcendensen, lojaliteten och det empatiska blandas med libidon i en makaber tragikomisk vardaglig händelse.
Hon böjer sig fram! Brösten rör sig långsamt, böljande och synlig brösthud lever och trånar!

Vad finns bakom denna vardagsdramatik? Hennes dialog med sin omvärld suggererar och hotar honom. Den spänningen skapar och omskapar världen. Det böljar fram och tillbaka oupphörligt och dionysiskt!

Dramatiken, teatern ställer ut människan till betraktelseobjekt och subjekt. Publiken sitter bekvämt i mörkret och upplever karaktärernas vånda, lust och tillkortakommande.
Nakenheten i det frirummet, blackboxen, varar längre än vardagens sekundsnabba blixtbild. Ibland kan det spelade scenkonstdramat pågå i flera timmar.
Metamorfosen, förvandlingen av teaterpubliken blir mer omfattande. Ingen går(sitter) riktigt säkert i mörkret. Skådespelarna offrade sig för den subversiva, multituda rörelsens sak.
Skådespelarkonstens eufori blev belöningen, ersättningen, för det multituda konstnärliga arbetet i vår moderna, globala värld.

Lukt

Teater Uno på Esperantoplatsen, nära järntorget ger ifrån sig en multitud väldoft. Det luktar motstånd, kreativitet och öppenhet. Kvinnorna där är vackrare än på andra teatrar. Männen intelligentare än vanligt. Denna generösa lukt smittar de teatrar som gästspelar där såsom Allikateatern med Kafkas ”Bättre utan hund” och ”Kafka 125”.
Det var 125 år sedan författaren Franz Kafka föddes. Bättre utan hund är en dramatisering av novellen ”Blumfeld, en gammal ungkarl”., gjord av Allan Edvall. Karl-Gunnar Malm skådespelar ungkarlen Blumfeld underbart och konventionellt säkert. I denna skådepelarmainstream är Karl-Gunnar trygg och säker. Jag drabbas av karaktären Blumfelds nästan nazistiska raseri över de andras dumhet. Speciellt chefens nonchalans hetsar upp honom, Blumfeld till den nämnda diktatorns, Hitler, salvelsefulla röstsuggestion.
Vi, publiken, färdas denna torsdagskväll tillsammans nedför ett vattenfall i sällskap med en gestaltning av en karaktär som desperat, ensam, utgjuter sin ångest över tillvaron.

Vidunderligt att fria grupper samarbetar kring dramatik från världshistoriens största!

Den andra, Kafka 125, kastar oss, publiken, ut i en gestaltning av en författarens skrivvånda och skrivprocess. Johan Westergrens grandiosa skådespelande bjuder in oss till författrens värld. Med kvinnor, skådespelerskorna Elvy Almström, Gunnel Kannerberg och Lena Åkerstedt utomordentliga stiliserade gestaltning av författarens relationer till olika kvinnokaraktärer. Den välustiga, den villiga och den moderliga kvinnan huller om buller i en kaotisk manlig världsbild. Kvinnornas äckel, förakt och vantrivsel undgår självklart den egocentriska och sexualfixerade och sexsvältfödde författaren. Johan Westergren spelstil vidgar skådespelarkonventionen med riktning mot en mer europeisk experimentellt inriktad gestaltning. Nästan motståndlöst utvecklar han kongenialt sitt skådespelerie till ett frirum. Där nya fantasieggande univers friläggs.

En mystisk, vällustig och farlig kväll på en subversiv teater, blackbox lockar till fler farliga besök bland Göteborgs off-off-off teaterscener. Woah! Woah! Woah!

Skam

Ibland så finner man det som man har gömt, som av en slump. Det skulle man inte gjort men det blev bara så. Det känns skamligt och orättvist men mycket härligt. Vem har inte känt sig som något som ”katten tagit med in”? Du kände dig som en katt bland hermeliner. Vi har dåligt samvete för saker so vi egentligen inte är medvetna över varför vi reagerar med skam. Vår medkänsla med de andra, finare och rikare, är så oändligt stor.
I en av slutscenerna i filmen Goyas Ghost i regi av Milos Forman, sker en garrottering (avrättning) av en f.d. spansk munk, nu aktiv revolutionär i Franska revolutionens garde. Han, f.d. munken, vill inte ännu en gång byta övertygelse. Om han hade gjort detta skulle han benådas av den spanska inkvisitionen. Men han vägrade. Han skulle skämmas för mycket. Hellre lät han sig avrättas än stå ut med den skammen.
Själv, jag lät en slarvig formulering komma om en bok till en engagerad medmänniska. Jag sa att jag läste igenom boken snabbt. Jag hade hört ett föredrag om den och tyckte att jag förstod innehållet tillräckligt bra för mina behov. Detta tyckte jag var onödigt slarvigt sagt av mig Fortfarande kan jag tänka på detta en vecka senare och känna mig generad över detta. Jag tänkte egentligen säga att jag läst det mesta av boken till dess att jag förstod innehållet tillräckligt bra. Sedan har jag lagt undan boken för en tid. Kanske för alltid. Men jag hann liksom inte med att säga allt det som hade varit sant. Det blev istället lite fel även om andemeningen kommunicerades. Jag släpar på en ballast av skuldkänslor som är av mystisk härkomst. Fullständigt utan mening tycker jag. Är jag ett barn som hela tiden gör fel?

Motstånd

Vi säger kanske inte till varandra det som vi skulle, alltid! Ibland skakar sorg till oss till så att vi chockartade inser vår bräcklighet. Rösterna hårdnar med syfte att dölja detta. Ingen kommer ändå undan så varför inte istället börja kämpa för en bättre värld. Lars Norén skriver om inre möten med människor och med texter som något han ser framåt mot. Detta skriver han om i slutet av ”En dramatikers dagbok”.

Jag förstår det som att vi, människor i vårt samhälle är med om en stor omställning. Den försätter oss ibland i ett ”mentalt tillstånd” som blir grogrund för förvirring och onödigt desperata handlingar.

En parallell till detta kanske man kan säga var vad man påstod vid en speciell historiska omvärdering, revidering. Revidering av synen på Franska revolutionen.
Vi hade lärt oss att borgerligheten gjorde uppror mot kungen och aristokratin. Karl Marx ekonomiska teorier vilade bl.a. på detta antagande. Men en del andra historiska studier säger att en stor del av den franska befolkningen var i ett ”mentalt tillstånd” som var förutsättningen för det rebelliska upproret. När sedan den franske Kungen räddhågat drog sig tillbaka skedde en serie handlingar som ledde till revolution. Revolutionen var egentligen ett misstag. Den rikare delen av borgerligheten hade inget att tjäna på den egentligen.

Kanske finns det idag sådant ”mentalt tillstånd”. Domedagsprofetior, uppgivenhet och ny uppvaknande dogmatisk religiositet ersätter vetenskap och engagemang för bra frihetliga, demokratiska och goda samhällssystem.

Det finns emellertid också en upplysningssträvan idag. Konst och kulturföreningen Kurrents ordnar konferensen Cognitive Capital Spaces of mobility i helgen som kommer. Motstånd, social förändring, globalisering och den nu förhärskande ekonomiska krisen berörs i olika seminarier. Antoni Negri författare och professor i filosofi m.fl. föreläser om samtiden.
Det är bara att slänga sig in i diskussionerna och ut i upplysningen.

Höst!

Lena Josefsson & Kompani Raande-Vo gästade Pustervik med ”Plutôt la vie!(snart liv, eller: plötsligt liv) i veckan. Dansarna Philippe Lebhar, Zhao Liang, Tendai Makurumbandi, Allison Ahl, Maria Volmerson, Julien Folliot-Villatte, Vicenzo Schiavulli, Jessica Andrenacci, Paola Piccolo, Philippe Mesia under ledning av Koreografen Lena Josefsson dansade oss, publiken vilda. Magisk bild efter bild chockade oss och berörde oss djupt i våra hjärtan. Gasballongerna i svart och rött som lyfte den kvinliga dansorskernas lång böljande hår upp mot himmelen. Badräkter i grälla dräkter ! Svart muskulös kraft och vighet ! Kinnligt, mannligt, erotik, passion och sensuella utryck. Allt ! Höstmörkret vek undan för artisternas flört med oss. Bra ! Konstnärligt ! Underbart !

Martina von Schwerina dansade i gruppen Donya på Ryaskolan tillsammans med Liv Bengtsson så att Aulans tak lyfte. Musikerna Jonathan Larsson, Andreas Risan, Ferhat Deniz Fors, Dyar Jalal och Michael Andersson lyfte dansarna ännu högre. Publiken jublade!
Höstmörkret försvann igen !
Det finns egentigen inget höstmörker ! Därför att Larssons & Adas teater skall gästspela i New York med sin "Berta" ! Deras "Dahlqvist tolkad på vårt sätt" virvlar med sång och text! Lasse Dahlqvists sånger uttolkas med pregnans på text. Nya betydelser utvinns och gamla väcks till liv igen. Det finns så mycket att göra och uppleva ! Det blir till en inre sol som jagar bort allt tråkigt och trist !
Skulle det ändå behövas något finns "Cognitive Capital spaces of mobility" Ett konferensprogram med bl.a. Antonio Negri som gästtalar 1-2 november, Göteborgs Universitet. Föreläsningar som har som mål att upptäcka fält mellan ekonomiska undersökningar och conseptuella projekt vars syfte är att återuppväcka det politiska i samtidens konjunktur. Föreläsningarna ör organiserade kring olika teman som politisk ekonomi, estetik, subjektivitet, urbana studier, olika sociala och politiska motståndsrörelser, folks förmåga till rörlighet. Något jag kan medverka i för att bli upplystare och gladare. Vässa de intellektuella verktygen så att de blir sylvassa!
Snart måste jag ut och leta för att finna något höstmörker. Men det kan vara mysigt att gå hem till den trånga lägenheten. Krama sin mjuka nästa. Säga att jag älskar er barn. Slå mig ned och titta på en film. Jag kan gärna se om ”Jakob the liar” i regi av Peter Kassovitz med Robin Williams.
Livet är härligt!

Rolig!

Vaknade stelfrusen! Fönstret var vidöppet och det har haglat och snöat in på mig och min säng! Jag kravlade mig mödosamt upp genom snötäcket och lagret av hagel. Till sist kunde jag skönja något som såg ut som ett rum. I det bäcksvarta mörkret lyckades jag med konststycket att välta fågelburen. Fröer, fåglar och vattenskålar for åt alla håll. En undulat bet mig i örsnibben och jag vrålade till av bara förskräckelse. Var det en vampyr hann jag tänka innan jag kände något som flög rakt in i munnen. Hungrig som en varg svalde jag utan att hinna tänka efter. Lyckades efter många om och men ta mig in till toaletten. Tände ljuset! Översvämning! Iskana tänkte jag innan jag föll likt en fura. Slog huvudet i toalettens porslin så det sa smack! Det blev mörkt! Kom jag åt ljusknappen? Stjärnhimmel! Kometer! Solnedgång! Något kröp omkring under tröjan! Jag lyckades öppna ena ögat lite försiktigt. Spränghuvudvärk! Det såg ut som om det rörde sig något under min tröja. Jag lyfte darrande upp tröjan och stirrade på min mage! Jag kunde se en kontur av något som rörde sig under min hud . Kunde det vara min otroligt elaka och starka dvärgpappegoja Milla!
Jag for upp! Milla fanns inne i min mage! Jag sprang ut i trappan och in till grannen fast det var mitt i natten. Grannen som var kirurg vaknade. Han tog fram kirurg kniven! Förlöste mig och min mage snabbt och lätt med några snitt.
Milla flög ut vilt skränande. Hon verkade mätt och belåten. Själv staplade jag in till mig! Sydde tankspritt ihop magen med nål och tråd som jag fick av kirurgen! Drack lite morgonsur kaffe! Gick plikttrogen till jobbet! Väl framme vid mitt kontorsrum pustade jag ut och började svara på alla mail som kommit under natten!

Väl bekomme!

Folkbildning

Berättelser om livslust och dödsdrift har en särskild plats i mitt hjärta.

Den mycket unga flickan som bor hos sin mamma som inte längre vill leva. Men flickan får kraft och utvecklas genom sitt stora intresse för teater. Hennes teaterledare ger henne så oändligt mycket konkret kunskap om teater. Hon får på grund av sin förvärvade kunnighet i teater och sin stora initiativkraft engagemang i en TV-produktion. Det fyller henne med lycka och mening i sitt liv trots de dystra omständigheterna som omger henne liv just nu.

En annan mycket ung människa som inte äter längre som han skall men som fylls av kraft genom sitt engagemang i teaterverksamhet. Det är anekdoter om folkbildnings betydelser för människor i sin kamp för överlevnad och strävan efter lycka.

En pendang till detta kan man kanske uppfatta Michael Azars mörka pjäsmanus Deadline. Deadline spelas på Angeredsteatern i regi av Henrik Dahl. Skådespelarna Åsa Gustafsson, Jill Ung, Iwar Wiklander, och Ove Wolf storspelar i detta nyskrivna idédrama. Ivar Wiklander gestaltar en Överstes tårmilda, sentimentala livsfilosofi. I Överstens värld finns ingen rättvisa. Alla är onda. Ingen kärlek kan han finna. Det finns ingen gud. Hans son som kanske inte är hans son, spelas mycket bra av Owe Wolf. Översten vill locka honom till att döda sin pappa som kanske inte är hans pappa. Översten som är dömd till hängning vill lura och undkomma sin bödel på detta sätt.
Kommer han få sin s.k. son att göra detta?
Och om hans son, som kanske inte är hans son gör som Översten vill och dödar sin pappa överste, som kanske inte är hans pappa. Vad gör och blir sonen då?

Finns det en berättigad helig vrede kanske? Överstens livslögner skakar om publiken med sin cementerade aggressiva våldsamhet.

Michael Azar var senast aktuell med boken Döden i Beirut (2007). Denna pjäs är debut för honom som dramatiker.


Men folkbildning då? Och är teater folkbildande? Jag anser nog det efter att ha reflekterat över detta och ”bloggat” om detta idag.

Domedag

Vad händer om golfströmmen ändrar sitt förlopp. Vi som bor i Skandinavien får upp till minus 40 grader. Vi börjar utvandra till andra länder. I södra Europa uppstår ökenklimat. Asien drabbas av oerhörda översvämningar. Stora delar av Afrika blir varmare och mycket svårare att leva i.

Människan har skapat ekologiska katastrofer förr. En sådan udda är under romartiden. Romare var bl.a. förtjusta i skådespel på arenor där lejon åt upp slavar, krigsfångar, tjuvar och mördare.
Det innebar att man fångade massor av lejon. Vilket på den tiden blev ett hot för den arten och medföljande effekter på djurliv.

Vi, människor, verkar vara en art som gillar att utmana natur och djurliv.

Det betyder också att vi har överlevt ett antal tidigare ekologiska katastrofer.

Vi kan det!
Vi kan ändra beteende!
Nu kanske det är dags igen!
Jag har givit många löften till en miljövän. Bl.a. att aldrig dusch längre än 5 minuter.

Bokmässa

Margot Wallström sa i torsdags på Världskulturmuseet, att vi skall fylla på våra hjärnor och hjärtan. Allt för att reptilen i oss skall hållas i schack.

Henning Mankell var tillsammans med Barbara Hendricks och uppmuntrade till ökad solidaritet. Han uttryckte att ett exempel på solidaritet kan vara. När vi märker att något händer utanför i vår närhet. På gatan eller utanför vår trädgård och vi sitter inne och tittar på TV. Om vi istället för att höja volymen på TV och inte bry oss.

Om vi istället reser oss upp går fram till fönstret och tittar ut och tänker kan jag hjälpa till med något. Det är, säger Henning Mankell, ett tecken på solidaritet.

Göran Greider talade om sin bok om poeten Dan Andersson. Det var en bildningstörstande Dan som dog ung, förgiftad av misstag i ett hotellrum som besprutats med bekämpningsmedel mot ohyra. Han, Göran talade om Anderssons nervositet och tvivel. Hur han slets mellan hembygdens traditioner och stadens mer kosmopolitiska vardagsliv. Att vi kan känna igen oss i detta.

Jan Guillou lade ut texten om sin nya bok. Hans tema som han ville fortsätta att skriva något kring var temat om terrorismen.

Han funderade kring Saudiarabien. När det begav sig, några tusen prinsar som var råare än råa och plundrade hej vilt omkring sig. Amerikanarna hittade olja där. Plötsligt var de alla oerhört rika. Även Texas och i synnerhet en viss herr Busch blev mycket rik i ett senare skede och en annan historia.
Hur kan han skriva en historia kring detta. Jo, fet kan fungera med en berättelse om en kidnappad dotter! Och så blev det!

Pär Wästberg berättade om sin nya bok om en av Linnés lärjungar.

Sedan vilade jag ut i Studiefrämjandets undersköna monter på andra våning. Det var tema Mat och Trädgård. Talade med Studiefrämjandets representant om myskankorna som fanns där i bur. Myskankor finns i Latinamerika som ett självklart inslag där. Ungefär som vi har våra höns.
De lägger fina ägg!

När jag går ut råkar Göran Skytte passera samtidigt som mig. Innan dess hade jag suttit vid ett fikabord och hfikat bredvid Lars-Erik Wikström.

En helbra dag på bokmässan.

Staden

De första mynten som gjordes i Sverige. De gjordes i Sigtuna! Man säger att ”mynten slogs”. Sigtuna och Birka tillhörde de äldsta städerna i Sverige. Om vi inbegriper, på den tiden Finland också, bodde det kanske på 1300 talet ca 7-800 000 människor i Sverige .

Stadsbefolkningen var ca 5 %, 40.000 människor. De flesta bodde på landsbygden.

Lödöse, det äldre Lödöse, tillhörde dessa äldsta svenska städer. Lödöse fanns redan på 1000 talet. Man slog mynt, s.k. myntning, där också. Lödöse fick en stor betydelse tack vare handeln med Västeuropa genom tillgång till Västerhavet och förbindelsen till Vänern genom Göta Älv. På 11oo talet anlades en borg där. Även handeln med Vänern hade faktiskt sitt centrum där.

Lödöse låg från början så långt upp längs Göta Älv som det gick att segla med större båtar. Storhetstiden för Lödöse varade ända fram till 1300 talet. Lödöse förlorade sina stadsprivilegier 1646.
Nya Lödöse fick sina stadsprivilegier 1473. Nya Lödöse låg längre ned längs Göta Älv. Där Säveån flyter ut i Göta Älv. Nya Lödöse hette från början Götaholm.

Andra städer som etablerades under senare av 1300 talet var Stockholm, Arboga, Uppsala, Enköping, Kalmar, Linköping, Norrköping, Skänninge, Västerås, Åbo och Örebro.

Under 1100 talet var det Sigtuna, Skara och Lödöse som man skulle kunna kalla städer.

Under medeltiden, främst den senare delen, uppstod ca 40 städer om vi inkluderar Finnland. I Danmark och Norge var det ca 30 städer.

Stockholm blev den viktigaste staden. Speciellt genom den långväga handeln med Finland och dess centrala läget för regionen Sverige och Finland. I Stockholm bodde det ca 6000 invånare under senmedeltiden och det innebar att det var den största stden.
Som jämförelse med andra näraliggande städer i Europa kan nämnas att i Paris bodde det kanske 100.000 människor och i Lübeck ca 40.000 invånare.

Lite historia för stadsbor kan vara upplysande. Det var för handeln, marknaderna och administrationen som städerna bildades.

Moln

Rollkaraktären Vera älskar moln. De moln som går förbi där borta! Hon älskar att ligga alldeles naken i en svimingpol mitt i vintern och titta på fullmånen en klar stjärnklar natt.

Igår spelades den nyskrivna operan ”Vi i villan” på Atalante. Den var två timmar och 45 minuter lång av underbar sång och musik. Ensemblen textade så bra när de sjöng. Det gick att höra nästan varje ord.

David Bolanders gestaltningsförmåga är oslagbar i sin roll som Axel. Rollkaraktären Axel är så smittad av arbetsnarkomani att jag som publik nästan går under av plikt och kravfylld vardag. Hans alkoholiserade våldsamhet leder till hustrumisshandel.
Hans hustru Vera är passiverad nästintill utplåning.
Hon gör en underbara gestaltning! Hennes suckande med sin depressiva och utmattade attityd. Det gestaltas så bra i hennes sång att det skär i ”en”.
Erika Alexanderssons karaktär Vera tecknas så innerligt genom hennes härliga sång.

Operans intrig är så fasansfull att man önskar att man inte vore människa. Det är psykologisk realism. En tragikomisk lek med vardagliga schabloner. - ”Axel: Köpte du kaffe? Vera: Vaddå köpte du kaffe? Det skulle ju du göra!”
Ett gift pars bräckliga dröm om att leva tillsammans i en mödosamt anskaffad villa med stora lån. De når inte alltid fram till varandra.
I pausen diskuterade jag med teaterlegendaren om operans val av stil!
Att de gestaltade genom psykologisk realism. Det leder tankarna till s.k. ”diskbänksrealism”.
Katastrof menade denne erfarne teaterman. Han valde att försvinna iväg längs Sprängkullsgatan i en virvlande röd teatertornado(bil).

Från Atalantes hemsida:
”Två akter, en parmiddag och en hop nyfikna grannar. Dolda hemligheter, otillräcklighet och förbjuden åtrå. Undergången närmar sig när intrigerna tätnar i takt med att glasen fylls och töms. Hur låter en opera komponerad på 2000-talet? Den frågan vill New Opera CO besvara med sin andra nyoperauppsättning Vi i villa. Dramat utspelar sig under en middag i en vanlig villaförort där två par grälar och myser under två akter. Dolda hemligheter, otillräcklighet och förbjuden åtrå. Undergången närmar sig när intrigerna tätnar i takt med att glasen fylls och töms. Musiken är nykomponerad och inspirerad av jazz, opera, kabaret och elektronika. All dialog sjungs, precis som i vanlig opera, men sångarna har sin bakgrund i improvisations- och jazzmusik. Vi i villa är ett nykomponerat libretto av Niklas Rydén som är konstnärlig ledare på Atalante. Medarbetare:David Sperling, Erika Alexandersson, Jorge Alcaide ,My Engström-Renman, Anna Gustafsson, Magnus Bergström, Niklas Rydén, Jim Berggren,Fredrika Byman-Moberg,Pär Bengtsson. Trailers Se två trailers för föreställningen. Trailers: http://www.atalante.org/viivilla/
Följ arbetet på bloggen http://newopera.blogspot.com
Vi i villa har premiär 25 september på Atalante.”

Genus

Aldrig har gemenskapen varit så nära oss i vår vardag som just nu. Hur hanterar vi vår vardag? Vi, homo ludens, den lekande moderna människan.
Vi vill förbli människor och använda all vår lust och kreativitet Vi lever på denna planet som heter jorden och skapar vår vardag i samstämmighet med våra omständigheter.
Vi lever ihop med våra käraste.

Professor i genusvetenskap Tina Rosenberg talar om att ”släppa loss könet”.

Det gäller, tänker jag, att göra det vi tycker om och ser som meningsfullt. Vi skall starta med att kämpa för att samhället förändras i den riktningen.

Hon pratade igår på restaurang trappan. Hon utgick från Friedrich Engels(1884) och citerade ur hans böcker. Engels kritiserade kärnfamiljen och den traditionella synen på sexualiteten och dess organisering (”sociala reglering”). Han menade att den synen är grunden för samhällets orättvisa ekonomiska systembygge och maktfördelning.

Engels ville upphäva privategendomen, lönearbetet och den borgerliga och proletära kärnfamiljen.

Jag inbillar mig att om vi greppar detta bättre blir vi duktiga nybyggare och nyskapare.

Mitt ibland styva bröstvårtor och bulliga symboler för lust bygger vi en jämlikare värld med två jämlika kön. Kanske måste vi skita ned oss lite under tiden med dåliga samveten och förvirrat sökande.

Det kommer att byggas nya visioner! Tänker vi rätt då handlar vi med kraft och ärlighet för en ny demokratisk organisering.

Tina Rosenberg menade att socialdemokrater och kommunister förträngt och nonchalerat dessa partier hos Engels. Tina fokuserade på detta och lyfte fram detta för att göra oss medvetnare om vad Engels skrev.

Mannens och kvinnans frustration i vårt samtida moderna samhälle ha sin grund i denna orättvisa och felaktiga sociala reglering mellan könen när det gäller könsroller, arbetsliv, fritid och familjeideal.

Det var en överfylld lokal med många debattlystna åhörare. Jag blev mycket inspirerad och samtidigt också upplyftes av att det finns så mycket som behöver förändras.

Gråt

Hur många matskedar gråt uppstår vid ett tänkt framtida finskt inbördeskrig. Författaren Arto Paasilinnas broderar och tematiserar detta i ”Domedagen gryr”. Det blir en mäktig kvantitet med gråt.
Människor grät mer förr enligt historieböckerna. Det gjorde ont oftare och då grät man.

Lars Noréns ångest som han så väl beskriver i sin dagbok ”En dramatikers dagbok” är väl en utveckling av detta. Om man förr grät högljutt så skriver dramatikern om motsvarande i sin dagbok i stället. Känna ångest som tema istället för ge ut sig i form av ljudlig gråt. Vilket av detta är att föredra? Om man nu kan välja?

Edsöre är ett gammalt svenskt ord. Finns i skrifterna redan från 1200-talet.
Detta kunde innebära att man svor en ed på att kvinnor inte skulle utsättas för våld. Detta kallade man för kvinnofred. Man kunde bestämma att man skulle hålla sams.

Idag är det närmast regel att ljuga för varandra, kollegor, vänner, familjer och makthavare. Det kunde kanske vara dags att svära en hel del eder. Edsöret skulle kunna handla om att tala sanning.

Hur det än blir med detta så händer det saker och ting.

Igår när jag lämnade arbetet vid lunch hamnade jag mitt i ett gängbråk. Det var ca 15-20 ungdomar som befanns sig mitt på gatan under skoltid. Det hade skett ett eller två slagsmål. En ungdom låg på marken och hade smärtor. Flickorna stod i klungor och hävde ut sina förolämpande kommentarer till förbipasserande. Någon gick omkring med en käpp och hotade med den. Han var längst och tyckte väl han kunde göra vad som föll honom in.

Dessa ungdomar skulle behöva svära ett edsöre också. Hur gör vi för att hålla sams och hitta tillbaka till ett vänligt sinnelag och bli på gott humör?

Det skulle nog bli en del ångest och gråt som kunde fylla några liter innan det blev möjligt.
Läraren eller fritidsledaren som länge passivt stod och tittade på när gänget härjade vilt omkring kunde kanske tillåtas få en syl i vädret.
Han hade behövt en rejäl förstärkning av många kollegor så att han och hans kollegor vågat ingripa direkt för att vägleda ungdomarna i. hur det är att vara människa.

Nu tvingades han stå och titta på istället. Det kunde han gråta över att så maktlöst behöva stå och se på när ungdomar struntar i skolplikt och trafikregler när de tar sig friheten att bära sig åt mot varandra och andra.
Flera av ungdomarnas språk var svenska med stundtals kraftig brytning. Det fanss flera blonda unga också som aktivt deltog med fel slags engagemang. Ett felaktigt engagemang som ledde till detta kaos. Det fanns säkert många frånvarande föräldrar som hade behövts tvingas till aktivt ansvarstagande.

De hade behövt både gråta, känna ångest och svära en ed på att de skulle engagera sig i frågan. En lärare eller fritidsledare kan inte ensam uppfostra 15-20 ungdomar som struntar i att ta ansvar.

En del av dem kanske lever i en uppväxtmiljö som innebär många kulturkrockar.

Dags att starta om från civilisationens begynnelse.

Forsen

Lars Molins "Tre kärlekar" kommer snart ha premiär på Folkteatern i regi av Niklas Hjulström. Skådespelaren Göran Ragnerstam spelar den gamle bonden, Egon Nilsson som har spelats av Ingvar Hirdvall i TV-versionen för många år sedan. I den TV-versionen skådespelade också Niklas båda föräldrar. Folkteaterns uppsättning är en härlig uppsättning som jag hade glädjen att se igår. Det var ensemblens andra föreställning inför publik. Tre kärlekar är ett härligt och hejdundrande epos. Ragnerstam gestaltar en hårding till bonde som envetet framhärdar i att han inte vill sälja mark och fors till det statliga kraftbolaget. Han värnar om sin orörda fors som funnits där i 10.000 år. Han vill att forsen skall förbli orörd till glädje för framtida generationer. Görans rollkaraktär driver, som ett urberg, hela den sprakande föreställningen. Det uppstår oerhörda konflikter mellan honom, den övriga befolkningen och även med hans tre barn. Bondens uråldriga mystiska energi förblir kraftfull och orubblig. Det blev vidunderligt skönt att få ta del av en sådan sprakande teaterhändelse. Yngsta sonen älskar sitt arbete som flygare i det svenska flygvapnet. Flygvapnet kastar sedan hjärtlöst ut honom trots hans förtvivlan, efter det att sonen plikttroget gjort allt vad flygvapnet begärt av honom.
Äldste sonen Ovar väljer att bli riksdagsman. Dottern skaffar sig ett café.

Fadern saknar stöd från både sina närmaste i sin kamp för sin jord och sin fors och från hembygden.

Den uppbyggda lätt framåtlutade scenografin skapar många visuella effekter. De olika scenerierna som stundtals växlar med ett högt tempo ger sammantaget scenframställningen lyster och glans. De tre timmar och 45 minuter som teater evenemanget pågår ger oss, publik både hänförande upplevelse och verktyg för kritisk reflektion.
Efterkrigstidens exploatering av natur och människor genomfördes i ett gastkramande tempo som föreställningen så tydligt visar på.

När jag går hem i höstens kvällsmörker, efter föreställningens slut. Då står bondens ensamma envisa kamp för att bibehålla en oförstörd natur i stark kontrast till dagens göteborgs spårvagnar, bilar, asfalt, buller och myller av människor. I samtalet med Niklas i en av de två pauserna berättade jag om mina minnesbilder av kraftkarlar från den gamla stammen. Jordbrukare och arbetare som arbetade från barnsben och lärde sig av andra jordbrukare och arbetare. De var mångsysslare och ständigt upptagna med praktiska sysslor.
Niklas invände med en berättelse från Värmland om en man som berättat om sina stordåd. Men vid kontroll var dessa stordåd bara tomt skryt.

Snart är det premiär på Tre kärlekar! Ensemblens alla underbara skådespelare och musiker måste ses av många!

Teatermirakel

Teater Nu´s premiär igår på Kulturhuset Underjorden var ett underbart ögonblick av helt nyskriven dramatik. Deras nyskrivna pjäs ”Den jag är det är jag” var vidunderligt frän och chockerande. De fyra skådespelarna i ensemblen drev hejdlöst med nutida schabloner.
Eb roll var karaktären flickan som hade köpt sig kläder för att skapa sig en identitet. Det var moderiktiga skor, strumpbyxor, jeanskjol, jacka och skärmmössa.
Allt för att hon skall kunna känna sig trygg i sitt umgänge med likasinnade.

Den unga poeten som sprejar grädde från gräddsprejflaskan rakt in i munnen för att framskapa ätstörningar. En framgångsrik poet måste bara ha ätstörningar annars uteblir säkert diktarkarriären.

De två kompisarna som inte träffat varandra på så länge. De super upp sitt medhavda spritförråd. Mitt bland alla kärleksbetygelser förför den ena kompisen den andra, som dessutom är nygift! Hon, förförerskan, övergav sedan direkt bara, efter kärleksakten, sin kära kompis.

Alla sveptes de med i Teater Nu´s syndaflod.
Pjäsens tema var identitet! Den slutade i en dröm om att identiteten kommer födas fram med metaforen likt en förlossningsprocess.
Härligt!
Vi, publiken blev förlösta!
Jag hoppas att min upplevelse av Teater Nu´s Pjäs ”Den jag är det är jag” kan inspirera andra att besöka dem. Gå dit och se dem spela!

TeaterNu

Teater Nu finns på kulturhuset Underjorden. Deras föreställning ”Den jag är det är jag” har premiär ikväll!
GP skriver idag om Sara Östebro som är manusförfattare och dramaturg till pjäsen.

Jag undrar för mig själv i denna blogg om pjäsen handlar om meningen med livet!

Ur Hamlet´s väl använda monolog:

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn' ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett haf af qval
Och göra slut på dem med ens. - Att dö -
Att sofva - intet vidare - och veta
Att uti sömnen domna hjerteqvalen
Och alla dessa tusental af marter,
Som äro köttets arfvedel - det vore
En nåd att stilla bedja om.

Saras manus till pjäsen ”Den jag är det är jag” är sökandet efter sin identitet som är temat.. De fyra karaktärerna i pjäsen är barndomskamrater som träffas igen efter en längre tids uppehåll.
Finns det ett ”jag” hos bebisen redan när det föds. Ögonen som tittar ilsket fram och möter ljuset utanför modern för första gången. Tänker barnet då eller är det en egentligen ödla som girigt bara vill ha.

Sara funderar vidare ”finns det från början ett färdigt syfte med ens liv”.

Min reflektion till detta är:
Jag tror att det kan vara så att det finns en mission som jag upplever att jag frivilligt tar på mig. Samtidigt som jag uppsöks av något/någon/några som ger mig denna mission. Författaren P.O. Enqvist lär ha legat och tittat på stjärnorna en kväll och blev uppfylld av något som fick stor betydelse för honom. Lewi Pethrus lär ha fått en uppenbarelse ute på en fiskebåt någonstans, om jag minns rätt, utanför norska kusten. Då blev han till och med religiös. I förlängningen utvecklades hans gudstro till att han blev en av initiativtagarna till Pingströrelsen.

Hon, Sara blev, när hon var liten, fanatiskt frälst av musikalen Jesus Christ Superstar. Helst av allt ville hon skådespela i rollen som Judas. Det väcker känslor och tankar! Matilda, initiativtagare till Teater Nu, skrev denna pjäs tillsammans med Sara. De lånade en stuga i Halmstad och där creerades ett halvfärdigt manus.

Jag frågade Matilda om de, Teater Nu, ville spela på kulturkalaset 16 augusti i år. Det ville de. Då tog de fram det halvskrivna manuset och färdigställde detta lagom till spelningen. Rollbesatte med fyra coola brudar(”min anm.”). De slet sitt hår med scenografi, rekvisita och kostym. De har arbetat ambitiöst och stenhårt. Från skrivarbetet dygnet runt under några dagar i den lånade stugan och sedan hela sommarens alla improvisationer och scenbyggen.

Ikväll är det premiär!
Wow!!!

Jarl

Sedan urminnestider har olika släkter kämpat om makten i det som senare kallades Sverige. Det finns fortfarande historiska minnen av ord som Jarl, Folkungar, hertig, adel, lekare. Det är ord som inte används i vårt dagliga tal. Kanske faschineras jag av orden p.g.a. en längtan tillbaka till något ursprungligt. Denna längtan är stark och mystisk. Mitt kritiska förnuft säger mig att det bara är en illussion. Men känslorna överrumplar mig. I Arto Paasilinnas komiska roman ”Domedagen gryr” finns skogshuggaren Hermanni Heiskari som överlevare i den finska Lappmarken. En kraftkarl på 50 år. Hermanni levde mestadels ute i det fria. Andades nästan enbart utomhusluft från tidig morgon till sen kväll. Ibland hela natten också då det hände sig att han övernattade ute i skogen. Längtan till något annat mer naturligt och starkt finns gömt i mig! Plötsligt överraskas jag av att önskan till en annan tidsålders livsstil slår undan respekten för vår egen tråkiga vardag!
Wikipedia berättar att Jarl under vikingatiden var en titel som gavs till personer som innebar att de fick ett stort ansvar och förtroende. Senare kunde det betyda högsta ämbetsman. En känd Jarl var Birger Jarl. På 1300 talet användes fortfarande Jarl titeln av en svensk: Erengisli Sunesson.
Hertig och Jarl kunde under en viss tidsålder vara likvärdiga när det gäller ansvar. Hertig har vi lånat in från tyskarnas Herzog: den som drar hären(härdragaren).
Jarlen Ulf, det kan kanske vara något!

Stress

Magnus Ladulås lär ha förbjudit herremän att plundra frälse(landsmännens) på sina tillgångar när de skulle ut på krigarstråt. Kanske är det därför han har sitt namn. Han satte lås(mentalt), genom sitt beslut på böndernas lador så att adel inte bara kunde våldgästa hur som helst!
Det minskade väl stressen på den tiden för de frälse.

Vem sätter lås på våra förkrympta lador när Reinfeldt härjar som bäst? Vem tar den utmaningen?
Kanske skulle nutidens frälse organisera sig bättre för att se till att landets tillgångar fördelas bättre än under alliansens styre!
Frälse betyder fri man. Troligen kommer ordet ursprungligen från att slavar blev fria.

Jan Björklund går i spetsen och ersätter kunskap med disciplin. Lyd, slav, också blir Janne så glad för ditt stöd.

Örnblicken, är en rovdjursblick, det visste nobelpristagaren Nelly Sachs. Hon skrev dikter om förintelsen. Hon blev så rädd för nazisterna under efterkrigstiden att hon tappade förståndet. Detta efter att lyssnat på Paul Celan(1900 talets största poet) när hon besökte honom i Paris. När hon väl kom tillbaka till sin etta(lägenheten) i Stockholm stängde hon in sig!

Då Olof och Marika Lagercrantz kom på sedvanligt besök vägrade hon öppna för dem. Olof pratade med henne genom brevlådan.
Hon sa till dem att nazisterna finns överallt därför var hon för rädd för att låsa upp dörren.
Det innebar för henne till sist en sjukdomsvistelse under tre år innan hon kom förbi den rädslan. Och återigen vågade vistas bland människor utan att ständigt vara rädd för att bli mördad.

Detta hände för åtskilliga decennier sedan.

Men idag blir författare som Suzanne Brögger uppsatta på dödslistor.
Vad har förändrats egentligen!

Kan vi inte vara lite mer snälla mot varandra?

Mannen

Suzanne Brögger´s kravlista på mannen. Han skall kunna:
byta färgpatronen i hennes fax, fixa och laga rör, döda en rovfågel som flugit in genom fönsterrutan, tolka sagor, skriva stora böcker, tvätta bil, piska mattor, rensa takrännor, kratta gårdsplan, slå gräs, beställa DVD på Internet, såga med motorsåg, laga elektriska ledningar och kontakter, måla fönster med oljefärg, reparera gräsklipparen, byta tändstift, läsa manuskript och komma med goda förslag, koka ägg á la Plaza, bränna skräp, kan redogöra för hela den klassiska litteraturhistorien och det mesta av världshistorien, kan förklara varför en modern dikt är bra, köra bil i bergen, dansk mästare anno 1950 i kartläsningoch navigering, byta hjul, jonglera med en flaska kamomillschampo på näsan, använda grytlappar som örhängen och en köksstol som halskedja, vända pannkakor i luften, kratta ut mullvadshögar och gasa ut djuren, utfodra fasaner, dräpa hennes döda metaforer, överföra hennes disketter till cd, byta gasbehållare, om han vore en sång skulle den kanske börja: ” he keeps me awake with Blake”, och en annan rad kunde vara:” He´ll fix my zip and zip my boots”
Men nu, det sista med sången är hon inte säker på om han kan vara inne i en sång.
Vem vill försöka att klara av detta? Ribban ligger där! Det är bara att börja träna!

Primadonna

Efter mig syndafloden.
Det finns många sätt att förtala mig själv och andra. Kanske bäst att göra som Ofelia(inte gjorde) i Shakespeares Hamlet ”gå i kloster”.

Madame de Pompadours yttrade”Après moi de dèluge”(”efter mig syndafloden”).
Madame de Pompadours levde på 1700 talet. Det sägs att hon var mätress. Det betyder att hon var älskarinna till någon betydelsefull person. Hon gifte sig med sin pappas brorson. Hennes mamma och pappa lär ha uppfostrat henne till detta att bli mätress. Hon blev också mätress till kung Ludvig XV. Detta står i Wikipedia.
Hon gjorde av med mycket pengar. Och gynnade konstnärer ekonomiskt.
Det kanske går att kalla henne för en primadonna. Hon visste om att hon var intelligent, vacker och handlingskraftig. Det gillade inte allmänheten.

Regissören, med stort R, Ingemar Bergman, hade ångest. En annan känd regissör, Bo Widerberg berättade en god historia om Ingemar.

Johan, cirkelledare, påminde mig om historien om Ingemar. Min kära där hemma påpekade var jag hade hört den förr. Själv mindes jag det bara som en aning, en svag påminnelse om något.

Det är väl Thommy Bergren som är upphovet till historien.
Thommy Berggren, är en välkänd skådespelare. Han arbetade tillsammans med Ingemar Bergman på Dramatiska teatern i Stockholm vid detta tillfälle.

Thommy: Hur är det Ingemar!
Ingemar: Du förstår det var så konstigt Idag vaknade jag så konstig. Jag hade ingen ångest!
Och nu har jag ångest över att jag inte har någon ångest!

Thommy Bergren växte upp i ett arbetarhem i Mölndal. Tommys pappa var socialdemokrat. Mamma var kommunist. Thommy bodde i Toltorpsdalen.

Bo Widerberg uttalade ibland sin värste konkurrents, Ingemar Bergmans namn så här: Ingemarrrr.

Bo Widerberg och Thommy Bergren var nära varandra. Thommy är bl.a. hyllad för sin rollprestation i Bo Widerbergs film ”Kvarteret Korpen”.

Ingen av dem är egentligen primadonnor. Det finns bara en primadonna. Det är hon i mitt hjärta. Alla de andra är bara bleka kopior.

Skämt åsido!
Det finns så klart hur många primadonnor som helst. Alla är vi primadonnor!

Gemensammabeslut!

I tusen år har man bl.a. på det urgamla tinget beslutat gemensamt vad man vill.
Tingsplatsen: t.ex. låg där stenar i en rundel bredvid en helig äng!

Här har vi diskuterat långt före diktatur och parlament. Här satt man och parlamenterade! Vi har haft demokrati i 2000 år. Men inte alltid varit medvetna om det skriver Suzanne Brögger i Sölve.

Hon gissar att kanske tingsplatsen var Nordbons egentliga helgedom.
Den uråldriga rundelnpedagogiken.

Människor som själva bestämt sina egna saker tillsammans. Detta handlar om Danmark. Hur det är i Sverige kanske är en annan historia! Kan det vara annan form av kunskap än maktens?

Debatt!

Behövs det verkligen en revolution för att barnteatern skall få en spännande och stabil förankring. Annars kan det bli så att entusiasterna inom teaterns arena måste betala ett alltför högt pris personligen för att barnpubliken skall få vad de har rätt till.

Debatten hos Teater Uno i fredags var illavarslande för den kära barnteaterpubliken. Alla där i lokalen,” the black box”, ville så mycket med sitt skapande. Men omständigheterna kan ibland vara mycket påfrestande.
Det kan bli så krävande med att skapa teater som en i panelen uttryckte det. De existentiella frågorna vävs in i de mer samhälleliga när frågan om barnteater och barnteaterns kvalitet behandlades av Panelen.

Panelens deltagare var från branschen, världskulturmuséet och kritiker från pressen. Ingen av dem ville egentligen fånga upp den frustration över teaterns ekonomiska villkor som flera deltagare försökte debattera. Villkoren för många teaterarbetare är ofta osäkra och otacksamma vid många teaterensembler och blir ibland mer i fokus än annars.

Det finns svårigheter med att få ekonomiska resurser för att kunna leverera den kvalitet som man alltid vill ha för att vara nöjd.

Det finns hot och hinder som skall undanröjas såsom rädsla för minskade anslag och vissa uppdragsgivares ointresse för teater.

Jag hoppades att debatten kunde vara en del i det som är teaterns livsnerv. Även om det fanns deltagare som suckade över att ingen riktigt sa det som var det viktigaste.

Lusten att skapa! Lusten att möta publiken! Lusten att förmedla viktiga berättelser till förnöjelse för så många. Förslag på hur man skall kunna samarbeta för att kunna genomföra detta på ett bra sätt! När det utrycks att man mår dåligt på grund av de osäkra livsomständigheterna! Och att det sägs att det krävs en revolution för att det skall bli bra för ensemblerna! Kanske detta skall lyftas fram ännu mer av någon engagerad grupp som vill barnteatern väl. Det krävs kanske en ny organisering av dolda och välkända behov. Människors egenintresse mår bra av att ventileras ofta om det finns stora brister och när det saknas rimliga omständigheter för dem!

Lindans

Lindans

Det enda som skiljer oss från lindansaren är väl att vi inte balanserar på den spända lina som lindansaren så virtuost gör. Hon, lindansaren, går, i gula högklackade skor, på den spända linan som om det var den mest naturliga sak i vägen! Hennes muskulösa ben ser ut som om de vore gjutna i en helt annan form än alla andras bräckliga motsvarigheter.

Les Colporteurs underbara lindansföreställning frammanar ögonblick som är underbart sköna. Tränger bort tristessen från oss i publiken för en stund. Saltomortaler, grandiosa balettsteg och ned i spagat på linor som är spända inne i cirkustältet. Dans- och teaterfestivalen som arrangerade detta, erbjöd ett fullsatt cirkustält denna kväll som inspirerade till nya känslor och tankar.
Den gråa cementblandningen som samhället ibland skapar kring oss och gjuter fast oss i, blev genom Les Colporteurs föreställnings lyskraft en aning mindre påträngande. Det tackar vi för och ger artisterna våra varma applåder.

På vägen ut hör jag publik fråga hur gör dom! Jag säger: kan det vara teét de dricker eller det franska språket de talar, kulturen, som ger dem kraft och inspiration att lära och utföra lindanskonst?

Kvällen är varm och inbjudande när vi kommer ut ur cirkustältet tillsammans med alla andra som strömmar ut ur Les Corporteurs magiska illusion. Resvägen hem blev lång och oändlig.

Promenad längs kajen och spårvagn i nästan en timma. Äntligen hemma! Lyssnade på en C.D. av Les Colportueurs med föreställningsmusik samtidigt som jag läste ur Noréns dagbok.

Somnade sedan sött! Vaknade nästa morgon, frukost och lätt morgongymnastik(balansövningar) och sedan promenad till jobbet! Jag går trallande till Studiefrämjandets kontor!

Saknad

Bristen på sammanhang skapar nya cirklar! Det kan verka som en paradox!
Att leva och verka i balans och harmoni är bra.
Men vardagen ger för handen en svårare ekvation. Det finns en alkoholiserad våldsamhet som slår sönder allt det organiska livet.
Den, våldsamheten, kommer att dras med i floden(”syndafloden”) som mycket annat och någon blir den förste att drunkna där i.

Att vinna över livet är omöjligt!

Det möjliga scenariet kan i värst fall bli att drogernas successiva tar över och vinner mark för att sedan ta över tanken och känslan fullständigt!

Men ingenting av det högdragna nedlåtande föraktet kommer att överleva.
Trots att förtalningens kraft skapar intriger som lamslår och förnekar allt.
I sången och i orden föds livet igen!
Det oemotståndliga och kärleksfulla!

Sveket, det kollegiala, oåterkalleliga och förnekandet är alltid närvarande i allt!
I dessa dysfunktioner virvlar sjukdomen iväg och skakar grundvalarna för existens och läkedom.

Blixtsnabbt kryper någon iväg och förråder det som går att förrådas.

Befriad blir jag från bördan av det uppenbara. Nu är det fullkomnat! Pustar ut och ser vad som går att se!

Nedförsbacke sedan!

Kartan visar på en liten människa som har en otrolig vrede som trycks ned, djupt ned. Och som plötsligt, ängsligt, visar sig: ”sladderbytta bing, bing, bong Går i alla gårdar. Slickar i alla skålar!”. Det fega krypet som har arbetat upp ett fruktansvärt hat mot alla och envar!

Tävlingen mellan varandra sägs utveckla oss. Då är det väl bara att tävla på! Hela samhället tävlar, tränar och mäter varandras prestationer på korsan och tvärsan.
- ”jag skrev när jag kom hem. Det är min lösning. Det löser inget. Det skjuter upp. Det är förtränging. Jag vet det. Men det är därför jag håller mig samman.” Lars Norén En dramatikers dagbok”.
L.N. fick elchocker på Gullberga på 1960 talet. Han får ibland små hårda blixtar inne i hjärnan, som gr väldigt ont. Han har fått för sig att det är minnen från sviter av dessa elchocker. De gav honom också giftet curare. Det var många som fick elchocker på den tiden. Människor låg och skakade på sjukbädden utsatta för elektriska chocker som sades bota dem.

Allt detta är passé. Nu är det nya krya tider!

Vi saknar dessa nya krya tider!

Blinget!

Ingen vet hur ett möte kan bli mellan människor! Människor som möts, olika universum, olika temperament, älskande, sogsna, glada, medmänniskor som hjälper varandra.
Men att bryta det sjunde inseglet(blinget) och lossa fördämningarna till all berövelse som drabbar de oförbätterliga! Om den yttersta domen från uppenbarelseboken, bibeln!
Människan blev liten och Gud den allsmäktig så arg! Alla människor kastas ut i förvirringens största kaos!
Kanske blir tungomålstalandet normen, som kastar fram ett mytiskt skimmer över en värld i mörker! Ögon som söker fadern stöd på väg till den nya skolan där mobbing väntar!
Kvinnans förtvivlan som griper omkring sig med ångestfulla blickar och inte tål ens aningen av ett uttalat leende. Hennes vrede över att det finns glädje ,tillit och förtroenden i världen, Hon hatar allt liv. Hon är redo att döda för mindre!

Den vite killen som har den unga invandrarmobben mot sig och svarar tillbaka med aggression och sparkar! Överallt finns representanter som utför en påtvingad sadismen och söker offer för att bli, ingenting!
Vardagens alla möten ger inte alltid kärlek och ömhet av sig själv.

Frånvaron av hopp smittar starkt i samtiden och drar till sig likasinnade. Men i mörkret lyser hoppet och kärleken som ett ljusbloss så tydligt. Kontakten och möjligheterna uppstår, speciellt när det finns vilja till förändring för en vänligare och mänskligare värld i balans med kosmos.
Trots alla misslyckade ambitioner finns tron på att världssvälten minskar (Medmänniskor sid.161, Stefan Einhorn).

Mirakler uppstår i världen när tillräckligt med godhet önskar så! Den hårda blicken som fanatiskt trumpetar ut granithård destruktivitet och säger att det saknas kvalitet och tempo i arbetet och produktionen!
Hur uppstår kvalitet i en motvind från en kall nordlig vind!

Överlevnadsinstinkter skapar också kärlek, mening och livslust för det goda livet.

Blinget(guldet) som lockar, förvillar och tvingar varelserna in i grottekvarnen. Samma bling skapar en värld utan mening och möjlighet till frihet! Mot ersättning säljer vi vår frihet billigare och billigare!
Huset som tvingar in fågeln in i när det sjunde inseglet bryts och basunerar ut kollaps. unversum rämnar i vidvinkelperspektiv!

Orden som utvecklar sanning, handlingskraft och frihet gömmer sig i det virrvarr av bokstäver som fingrarnas lätta beröring av tangentbordets system ger för handen som uttalat, uttänkt och utskrivet! Det märkvärdiga är att dominansen av det frånvarande ger de mäktig så stor makt och stark intuition att ingen kan gå emot.

Förrän ”berlinmuren” faller! Systemet är aldrig så cementerat och starkt som när det precis skall falla. Och när det faller gäller det att i inte dras med i alla rämningar!

Om inte annat blir det en oherrans röra!

Alkoholiserad våldsamhet som slår sönder det organiska kommer att dras med i floden som H blir den förste att drunkna i. Att vinna över livet är omöjlighet! Det möjliga scenariet blir att drogernas successiva övertagande vinner mark för att sedan ta över tanken fullständigt! Men ingenting av det högdragna nedlåtande föraktet kommer att överleva. Trots att förtalningens kraft skapar intriger som lamslår och förnekar.

I sången föds livet igen! Det oemotståndnliga och kärleksfulla!

Ilska

Berättelser från boken Medmänniskor av Stefan Einhorn ringlar fram över sidorna. Överläkare Einhorn skildrar en ilsken bilmekaniker som i lönndom gjorde sönder hans bils startmotor. Bilmekanikerns, Tobias, ilska var välkänd. Men Tobias hade haft en dröm där han trodde att just Stefan Einhorns ålderstigna Opel Kadett skulle vara inblandad i en svår krock. Därför mixtrade Tobias med Stefans Opels startmotor så att den inte fungerade. Einhorn med sitt sällskap ställde in den planerade bilsemestern ned till kontinenten. Istället tog de en charter där han träffade sin stora kärlek på flygplanet. De kysstes redan efter två dagar! Sedan var det kört!
Samtidigt skedde en jättestor bilkrock i Tyskland. Ungefär där Stefan skulle ha befunnit sig med sitt ressällskap i sin gamla Opel kadett.
Den ilskne bilmekanikerns insats och ansvarstagande utifrån sin dröm är makalös! Vad kan dölja sig bakom ilska? Flera räddade liv kanske!
Vi tar ansvar för varandra när min nästa behöver det!
I går begravde jag ännu ett djur som självdött! I förr går sjöng jag tillsammans med någon över ytterligare ett djurs grav. Vi bryr oss om djur, natur och växtlighet! Mitt ibland all ilska, frustration och ångest växer tillit, glädje och eufori. Jag vet detta! Mins själ vet det! Och min kropp vet det! Barack Obama vet det! Göran Johansson vet det! Om Gud finns vet han det också!

När O i 100 kilometer på motorvägen känner att bilmotorn bara slutar och fungera! Och O knappt kan bromsa efter som servobromsarna blir som cement. Då vet han och hans medpassagerare att det behövs någon som håller sin hand över honom. Denna gång kanske det gjorde det! Kanske Gud räddade situationen med något av sina tentakler! Det var Bilens bränslepump som plötsligt slutade att fungera.
Vad lär vi oss av dessa historier?
Inget, som Lars Norén skriver en dag i sin dagbok(En dramatikers dagbok).
Livet är underbart och jobbet är härligt och jag älskar chefen. Jag lever och har hälsan!
Pussar och kramar till alla!

Tillbaka

Tillbaka är jag!
Livet är ett helvete! Jobbet är ännu värre! Ändå gör man det. Lever! Arbetar! Irak! Palestina! Attentat i Kina! Vi är varandras fiende! Ny granne! En brud! Säkert en otrevlig sådan person! Tji kosing för mig! Var finns lyckan? Lars Norén skriver att han blev bunden, sedan piskad blodig, som pojke, med en stålvajer av tre killar.
Barn föds ovälkommet utan att det finns plats för dem! Ingen säng! Inte ens en byrålåda att ligga i för den tre veckor unga babyn! I denna monstruösa värld skall vi lära oss att tycka om varandra. Ta hand om varandra! Älska varandra! Den ekvationen går inte så enkelt ihop! Scenen är din! Lös denna matematik! Spela, agera och ljug på! Det är ändå ingen som tror på dig och din ärlighet!

Filmen The Dark Knight(den nye Batman) slutar med att skurken(som var hederlig från början) hyllas som hjälte. Därför att, resonerar Batman, folket i Gotham City sägs inte klara av sanningen om hjälten som förändrar sig under handlingens gång och förvandlas till skurk! Därför ljuger Batman, the dark knight, för folkets bästa och tar själv, Batman alltså, på sig skurkrollen ”därför att han klarar av att gömma sig och dölja lögnen för folket”.
Elitismen och föraktet för den ”vanliga människan” blomstrar alltså i denna härliga och populära film.
Gullig nyfascism som vi alla charmas av!
Ned med demokratin. Putin, Busch, Reinfeldt och grabbarna har tagit över! Svälten lurar bakom dörren. Krig är på gång på nytt! Nu skall pojkarna leka i Georgien!

Kvadrantekonomi: 10 % av befolkningen äger 90 %. 90 % av befolkningen äger 10 %. Vem bryr sig egentligen om de där 10 procenten av befolkningen som äger så mycket. Inte jag!
De andra 90 procenten är viktigare!
Mahmoud Darwish dog i förrgår! Poet från Palestina som skrev Palestinas självständighetsförklaring. Kallas för arabvärldens största poet.
Han skrev dikten:

Vi lagrar vår sorg i krukor, så att inte
soldaterna ser den och firar belägringen,
vi lagrar den till andra årstider,
till åminnelse,
till någon händelse som plötsligt dyker upp på vägen.
När livet blir normalt
skall även vi sörja de personliga angelägenheter
som skymdes av stora rubriker:
vi märkte inte blödande småsår inom oss.
I morgon när platsen tillfrisknar
ska vi också förnimma det mindre viktiga.


Skådespelaren Stellan Skarsgård definierar kärlek som att bry sig utanför sitt eget ego i intervju i går med den flummige Malou von Sivers! Låtsas hon vara sådan?
Är det någon som klarar det tro, idag, i Sverige?
Inte jag, tror jag?
Who are you my friend?

Känslor

Ibland så... Det blir inte alltid som man tänkt sig. Odlingslott, tre barn, hustru, ordförande, boende i Sverige. Vad mer kan man önska sig? Det är mycket det! Men ändå så finns det något man vill mycket mer! Vad har gått käpp rätt? Teatern kanske! Men om nu teatern hade mer att erbjuda? Vad skulle då det vara och innebära? Att skriva kan innebära att viktiga intryck inspirerar och blir starten för uttryck med ord. Men teatern? Vad kan den utveckla? Det blir kanske något kring motsättningen mellan det religiösa och det vetenskapliga. När människorna i Europa på 1500talet och frammåt blev altmer sekulariserade och antog en alltmer vetenskaplig syn. Fler och fler blev ateister. Förändrades också samhället och därmed så klart teatern. Men dagens tro på vetenskap som en objektiv vetenskap blev en förenkling. Vi har inte bara att välja mellan att tro på gud och tro på vetenskapen. Men det hävdar samtidens kultur och samhälle bestämnt. Bortrensningen av det religösa vidskepliga skulle innebära att den sanna bilden av människan och naturen skulle forskas fram. Men detta har inte blivit så! Det blev istället en förenkling. Idag har vi en förenklas bild av verkligheten. Vi kastas in i en kommersiell underhållnings kultur som fyller våra hjärnor med meningslösheter! Och det finns inga alternativ eftersom något annat går inte att tänka eller känna i detta medel- och överklassamhälle. Vad vi än gör eller tänker kommersialiseras desperat och paketeras såpaaktigt så att det passar in i ett mönster som ingenstans leder! Teatern som är i händerna på dagens makthavare kan så klart inget göra åt detta. Lars Norén är själv ett talande exempel på denna hopplösa kamp med att försöka slita sig loss samtidigt som livsstilen naglar fast honom i samma samhälles homogena kultur. Det finns inget att göra åt detta! Mer än att tjöta lite och sedan flyta med det som kommersen erbjuder. Marknades styr allt! Lägg ned alla andra projekt!

-Vad väntar jag på?
-På mig själv?
-När kommer jag då?
-Aldrig!
-Varför väntar jag då?
-Vad skulle jag annars göra?
-Titta på TV?
-Jag!!!
-Aldrig i livet?
-Nu går jag och tittar på TV!

Mainstream

Studentfest, jubel, ritual och fest igen. Samtidigt som Jiri Kyliàns koreograferar vandringar i operahuset ”Den norske opera” inför invigningen av huset. Min farfar åt råa ägg när han skapade sitt hus i Lakarebäck, Mölndal. På ”Den norske opera” gnider man sig mot varandra för att komma vidare i sin skapande vandring. Expressen och Access TV rapporterar att många bloggar handlar om upproriska inlägg.
Jag är irriterad på att f.d. statsministern Göran Persson inte gjorde mer för Göteborgs infrastruktur när han hade chansen. Nu är det för sent! Nu kan han inte göra mer för Göteborg än möjligen komma hit och gå någon stadsvandring för att förstå storheten. Fortfarande är jag upprorisk och ifrågasättande till världsordningen med tanke på den härskande ordningen. Bristen på demokrati och inflytande är skrämmande. Skillnaderna i inkomst och deltagande är hissnande.
Min yngste son tar studenten. Han var så söt när han gick iväg på morgonen för att dricka champagnefrukost. Tillsammans med flickan som han sida vid sida sedan daghemstiden följt. Därefter gick de tillsammans i grundskolan och gymnasium. Hela tiden var de i samma klass. När Lars Norén regisserar tittar han alltid på personen, skådespelaren som blir tilltalad. Inte på den som talar replikerna. Det säger mer om teateraktionens kvalitet skulle jag tro att han tycker.
Och att Olof Lagercrantz tyckte att man kunde stryka sista meningen i en text. Den behövs inte!
Att säga sina, skådespelarnas repliker likadant som om man precis lärt in dem.

Nu har jag skrivit precis som om jag alldeles nyligen kommit på vad jag skall skriva. Jag skrev texten egentligen igår kväll.
Textraden som jag strukit i Lagercrantz anda är denna. Jag äter min frukost nu, snart! Dessutom lägger jag upproriskt till ännu en rad till: solen skiner och jag inbjuder till stor studentskiva.

Det goda, det sanna, det vackra och det roliga

Skrattets betydelse har få förnekat. Men det har funnits sådana försök. Någon gång på det allvarliga 1970 talet hävdade en läkare och man skulle undvika att skratta. Det var fördärvligt att skratta. Livet och politiken var så allvarliga att det fanns, menade han, ingen plats för skratt. En annan tid, blev en tragisk tid för den underbara komikern Fatty Arbuckle. Kring 1920 blev han orättvist anklagad för ha genomfört en våldtäkt som påstods ha indirekt lett till en kvinnas död. Han frikändes från alla anklagelser men hans rykte var förstört och hans popularitet. Eftervärlden har också friat honom men det blev en katastrof för honom. Det blev både ekonomiskt och karriärmässigt en tragedi. Bl.a. ”Fatty Arbuckle skandalen” ledde till att man skapade normer som skulle motverka de negativa osedliga effekter som film sades leda till. Det fanns grupperingar som ville döma honom, Roscoe Arbuckles, till döden för detta påstådda brott som han alltså inte gjort.
Han hann ändå skriva in sitt namn i filmhistorien med många underbara komiska stumfilmer.
Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser skulle man kunna säga. Många goda människor har gjort allt med sina goda föresatser för att förstöra för andra.
Teaterlegendaren upptäckte igår, i kvällssolens sken att även en vattenslang kan trilskas. Med en klassisk vattenexplosion lossade slangens munstycke. Vattnet sprutade i ansiktet, på kläderna och på överallt annat men inte på de potatisplantor som tanken var. Jag vet hur det känns för det har hänt mig också.
Min hustru stod i vårt trädgårdsland igår kväll och kommenderade hur hon ville ha det. Det ena leder till det andra. Hon är intelligent, skapande och fullkomlig. Men att växa lite till kan aldrig skada. Sagt var gjort och vattenslangen kom i full gång. Det är roligt att spruta vatten på sin hustru! Prova gärna något liknande. Det blir en tillväxt utav oanade följder.
Lars Norén skrev 2001 på våren i sin dagbok att han ville ha 10 miljoner kronor för sin ”En dramatikers dagbok”. Det gjorde säkert att många fick sig ett gott skratt. Men skrattar bäst som skrattar sist.

Den oändliga svadan

Språket är livsnerven för teatern. Kroppsligheten är det närvarande nuet på scenen. Det filosofiska problemen är skenproblem. De kan inte lösas bara upplösas(Wittgenstein).
Friluftsteater borde väl vara det vettigaste att planera för i denna grönskande ljuvliga tid. Om inte om hade funnits! Det kan ju börja regna även om man inte kan tro det just nu. Ändå verkar det vara god ekonomi med teater utomhus. Fattas bara att en t.ex. ny Buster Keaton, komikern med stenansiktet, kan uppstå och forma nya berättelser om vår tid utomhus.
Den ensamme mannen som blir jagad av massa hundar som ännu inte blivit skolade i studiecirklar i dressyr. Han ramlar och fastnar mellan brädena i ett plank när han listigt försöker fly genom ett hål i planket. Alla hundarna hänger sig fast i hans bak och biter honom gång på gång. Men som tur är finns på andra sidan planket en underbar trädgård med en underbar kvinna som jagar bort hundarna med en vattenslang. Sedan ger hon honom läkemedel för den sargade bakdelen och samtidigt uppstår kärlek mellan de tu. De plockar blommar i trädgården och hon gör honom bekant med alla hemligheter kring växande, jord, odling och bevattning Han blir som på nyttfödd och stärkt i anden. Det är bara det där med vädrets växlingar. Plötsligt börjar det regna, storma och en gräshoppssvärm äter upp all växtlighet. Ett tåg spårar därför ur och kör rakt in i trädgården. Och hundarna blir som galna ånyo och börjar jaga honom.

Eller kanske bättre att renodla och avstå från handling/berättelse nästan helt! Satsa på situationskomik typ pajkastning, ramla omkring i en oljepöl, ramla ned från en skorsten, sätta sig på sin hatt, glida omkull på ett bananskal.
Men vad gör man inte för att apa sig ute i guds fria natur!

Tjoflöjt!

Är schlagerfestivalen ett pepparkakshus?

Pepparkakshus har en märklig smak. Både söt och frän! Det finns myntat ett uttryck livets salt. Schlagernas pepparkakhus skulle kunna placera denna gigantiska festival på väldskartan av myntade utryck. Ibland önskar jag att festivalen drar dit pepparn växer!
Tillbaka till väsentligheter! Igår fanns den drygt 60 årige skådesperskan Else-Marie Laukvik på Tokalynga hos Teater Albatross och berättade om sina rollporträtt. Jag minns henne för många år sedan bl.a klädd i svart. Hon dansade på höga styltor. Det blev en märklig gestaltning och en stämning från hennes virituosa scenerier. Jag kan inte säga att jag skulle velat vara i hennes kläder. Men det uppstod en stark beundran inför hennes och hennes kollegers djärva kreativitet. De reste tidigt till många av världens alla scenkulturer för att lära. Hur skulle en liknande pionjärinsats se ut idag? Det finns väl ingen sådan stark motivation idag för ett sådant strapatsfullt lärande. De flesta ligger väl framför TVn och slötittar på typ något TV-pepparkakhus liknande typ schlagerfestivalen eller desperate housevives. Min beundran av den danska Odinteatret kreativitet kvarstår för evigt, tror jag. Det studsar till i min hjärna när jag reflekterar över vad som kan finnas i Odinteatrets samlade kreativa hjärnor. Så många intryck och tankar! Kan de verkligen smälta alla kreativa sammanhang de deltagit i under deras ca 45 åriga historia. I jämförelse med dem synes Lars Norén mycket provinsiell.

Stick moroten i vinet bara

Karotin är bra! Umgänge i vänners goda lag är bra! Det är som du tar det! Doppa moroten i vinet och njut av livet bland goda vänner. Institutet i Malmö diskuterar med publiken efter neddragna anslag. Tribunalen i Stockholm börjar samma dag på morgonen arbetet med det som skall bli kvällens föreställning. Publiken lotsas runt i mörker utrustade med en ficklampa. Den antika pjäsen Skådespelerskan av Leffler spelas på Stadsteatern, Stockholm.

Tänk om man band för ögonen på publiken samtidigt med uppmaningen att slå sig själv på käften. Fotograferade sedan käftslagen och gjorde en studie var publiken slog sig. Näsan, käken(”glaskäke”?), kindbenen, pannan, mitt uppöpå huvudet, bakhuvudet, ögonbrynen, under hakan. Fri entré! Däremot kräver vi de mörbultade på utträde.

Morgonens ljusgula upplysning av husfasaden av solljus minner om glada somriga ögonblick. Den självklara kraft som varandet kan innebära. Styrka som överstiger de krav och hinder som möter mig i vardagen. Att vakna upp i ett tillstånd av fullständigt psykiskt, fysiskt och socialt välbefinnande. Teaterns bestämningsfaktorer är lust att skapa, kroppslig närvaro och underifrån perspektiv. Ur Lars En dramatikers dagbok bl.a. om är jag, jag? ” Jag vet inte om jag skall svara ja eller nej(min anm.: på om jag är jag). Är jag det?”...”Jag för en ständig men mycket intuitiv kamp för att förbli oberoende och fri. Det låter barnsligt, men det är underifrån jag skriver och tänker och ser! Det är min läggning! Det grundlades tidigt.Före skolan. Jag var helt ensam. Så ensam att det syns på skolfotografier som om jag hade en ljus aura omkring mig. Det kan snabbt bli en schablon men jag får kraft och ursinne när jag hamnar där igen. Jag vänder en känsla av underlägsenhet till skärpa och allvar.””…inre kyrka…”

Studien av käftslagen kunde vara en utmärkt utgångspunkt för förståelsen av människan.

Bättre att vara ut i solen och flanera, plantera och sköta om växterna.

Andras textrader!

Snoilskyjs dikter glider ut på fönsterbläcket. På andra sidan är utomhus och boken blir liggande på gränsen mellan inomhus och utomhus. Inomhus existerar den i ett sammanhang med älskare som respekterar. Utomhus hamnar den i ett sammanhang där den förvandlas till lämplig att sortera in i soporna. Och förskräckligt att den boken ligger och skräpar på fel plats på ett fönsterbleck. På samma sätt kan människor uppleva sig. Vreden över att finnas längst ned! Utan ägodelar, utan att uppleva tillgång till samhällets fördelar. Trångboddhet, begränsad, deprimerad.
I det totala mörkret uppstår seende. Lust kommer att vilja förändra.

Några rader skrivna för många decennier sedan av Antonin Artaud:
”Vi vill göra teatern till en realitet, på vilken man kan tro, och som kan ge hjärta och alla sinnen ett sting av verklighet. Liksom våra drömmar verkar på oss och verkligheten på våra drömmar, tror vi att man kan identifiera tankens bilder med en dröm, som blir verksam i den mån den slungas ut med tillräcklig våldsamhet. Och publiken kommer att tro på teaterns drömmar, förutsatt att den verkligen ser dem som drömmar och inte som efterbildning av verkligheten och förutsatt att de möjliggör för åskådarna att hos sig själva förlösa den drömmens magiska frihet som de endast kan igenkänna, om den präglas av fruktan och grymhet.”
- Antonin Artaud ur Théâtre et son double. Övers. Märta Huldt, 1970.

Spana in verkligheten och som en överraskning kommer gott humör:

”När känsla och argument sammankopplas med en önskan från publiken att skåda klarare in i sig själv - då är det någonting inom människan som brinner. Upplevelsen bränner in i minnet en kontur, en smak, ett spår, en lukt - en bild. Det är pjäsens centrala bild som återstår, dess silhuett, och om de olika elementen är rätt sammanfogade kommer denna silhuett att utgöra pjäsens mening, denna form kommer att vara ett koncentrat av vad den har att säga.”
- Peter Brook ur The Empty Space. Övers. Leif Zern, 1969

Alla på bussen idag var allvarliga. Strålande sol och härlig värme men varifrån kommer detta allvarsamma.

Improviserad sång: Thats emergency anything left if I at the stop dreaming, Die ist Dringlichkeit alle nach links, wenn I am träumenden Anschlag.

“Jag talar till dig som är utan skador av att bryta igenom en spegel från döden” Lars Norén Hjärta i Hjärta sid. 89.

Skam den som ger sig!

God dag pest

Spana in verkligheten! Den finns där borta gömd!
Grönskar överallt! Vi lever väl, i vårt välstånd! Andas in och ut och må bra! Sträck på ryggen! Njut av säsongen! Njut av tankens slöhet! Möt din nästas medlidsamma blick med tålamod! Göteborg är på gång! Liseberg snurrar på för fullt! Vi gör precis allt som förväntas av oss! Vi odlar vår trädgård! Åker kommunalt!
”En skådespelarscen bör väl ändå i giltighet öfverträffa en cirkus, där prestationernas enkelhet öfverskyles af eqvilibristernas granna drägter och öfvriga fängslande apparition.” Denna nedsabling gjordes av kritikern Anna Branting av skådespelerskan Ellen Hartman 1895. Succén som hon medverkade i sågs av ”crème de la créme” och alla i publiken kände alla. Ellens urringning var också mycket djärv. Artistisk vilsenhet skiljer sig knappast från annan vilsenhet.
Många ondgör sig över Volvoledningens Lennart Johansson och försäljning av Volvo PV till Ford och Leif Johansson, ”du sålde vår själ!!!!!". Vad skulle hända om Volvoarbetarna fattade pennan och formulerade sig. Det vet Jonas för han har texter om detta skrivna av Volvoanställda. En dag kanske det blir både teater och bok av detta! Verkligheten pockar på och Lars Norén knaprar på medicin i dagboken år 2001 ordinerad mot sin depression.
Odla på alla nu därför att organisationen ATTAC:s lokala grupp i Göteborg har bytt namn till Klimataktion.nu De skall bl.a. mobilisera människor till konkreta aktioner som har med våra klimatförändringar. Det blir väl bra!

Hen

Amelie Björck GP, Lars Ring DN och Jan Arnald SVD recenserar Drottningens Juvelsmycke som spelas på Dramaten. Tintomara(gestalten), androgyn som inte har behov av kärlek men som strålar och väcker alla andras kärlekslängtan är hen. Pronominet som beskriver det intersexuella könsneutrala. Föreställningen är ett storslaget allkonstverk med en storslagen Johan Rabeus. Bombastisk fyratimmars föreställning med ett scenisk flöde. Psykologin och textens tid har förpassats till skamvrån. Brytningstid

Är det vår civilisations sista krampryckningar?
Dramaten verkar sakna identitet i ett sammanfallande samhälle! Teaterns utrycksmedel räcker inte för att avtäcka berättelsen om denna tids återvändsgränd. Istället förvandlas det seriösa till en förvirrande och underhållande dröm om ett allkonstverk. Som det står i Lars Noréns dagbok; jag blir depressiv.

Det är blå himmel och termometern står på 13 grader. Mina barn stökar omkring mig och livet leker igen. Det vore spännande och se föreställningen.