På luffen! Sol! 1maj 2010

Bob Dylan, vi möts igen! Stay, forever young, Tanklöshetens ljuva musik som springer ur min upplevelse och längtan efter entreprenörskapens vilda begär och liv. Iphonens spotifytjänst fyller mina hörsnäckor med alla hans vidunderliga sånger ånyo.

Ju skramligare, rostigare och nasalare det låter desto underbarare är det. Fast hörslingans ena högtalare har gått sönder. Det är bara ett ”öra” som funkar. Det blir att byta öra då och då och stå ut med denna dysfunktionella audiella sensation!
Luffarinstinkten väcks av hans skrikiga rytm! Längtan att bara vandra iväg, på luffen.

Det är vår. Sova ute, frysa, tänka fritt, leva för dagen, svettas, ta emot ljuset, regnet, vinden, solen och möten med natur, djur, människor och gud. Äta ute jämnt! Frukost, lunch, middag, kvällsmat, nattamat! Carpe diem! Lite ström bara då och då till Iphonen!
Känna utekroppen vakna till liv. Skaka av sig inomhusrutinerna; TV, filmer, nyheter, soffa, säng, tidning, böcker och dator. Bara vandra iväg!

Ibland med rytmiska, huggande, horisontella huvudryck framåt och bakåt(med huvudet alltså), stegen långa, sugande, ibland korta, lite stepp, kroppen framåtlutad, gungande,
med Iphonens app(Spotify)musiktjänsts musik i öronen, just nu Bob Dylans knock, knock, knockin … sedan Juliette Greco, Patti Smith, Mylene Farmer, Leonard Cohen, Serge Gainsboroug, Rossinis Armida...

Kanske ta med en bok; Lars Forsells Sånger, utgiven 1986, köpt igår för 20 kr på ett bokantikvariat på husargatan i haga.
Intighetens röst hos mig kunde spegla sig i hans ”Sånger” som inleds av ett citat från Jules Laforge(övers Ulf Linde)”Om igen till denna stjärna, Sol! Du dit fä som tänker: De Där! Som sprattlar av opium och åsnemjölk hälld I sitt kaffe! Förgäves smeker min eld deras kotrad,-titta så bleka de är!-Äh! De orkar ej mer, dina strålar! Men vi, vi sväller av ungdomlig jäst! Det är sant, vår jord är en storslagen fest, långväga böljar all säd när vi skrålar. Bara du hackar tänder! Av fläckar som fräter, som gror på dig, Sol, likt vårtor som äter. En väldig citron. Och snart, ljuse stropp, Hur purprad av ära du än sjönk ibland, Skall hjärtlösa stjärnor håna ditt lopp, Gulbleke, ärrige hålslev i brand!

Det kunde bli en av alla färdkamrater som min ensamma vandring skulle behöva!
Denna molniga, gråa första maj!

Like a rolling stone…

Fantasiföljetongsberättelse del 3: igår hemma hos teaterregissören

Teaterregissören gick med boken Just kids av Patti Smith framför sig med raka sträckta armar, uppför trappan i Akademibokhandeln. Jag hade tidigare virrat omkring i Trädgårdsföreningen och försökt slå ihjäl tiden. Där hade jag varseblivit en möhippa där en stackars gymnast i illröd gymnastik dräkt kommenderas till mycket väl utförda saltomortaler och baletthopp såväl som att gå ned i spagat.

Trots detta hade mitt svårmod inte försvunnit. Jag hade agerat privatchaufför denna lördag för en tid sedan, till förbannelse och tiden var ur led.

När jag lyckats trassla mig ur trädgårdsföreningens alla planteringar, sandgångar och slitit blicken från möhippan förpassade jag mig ur denna miljö.

Jag återfann mig i Bältespännarparken bland ett myller av folk denna lördagsförmiddag. Släntrande och desillusionerad passerade jag gående en rad alltför välbekanta signifikanta göteborska pläjs som Kopparmärra, NK, Lejontrappan och sent omsider väl framme vid ingången till Nordstaden insåg jag att jag inte kommer vidare. Det blev fullständigt stopp.
Det skulle stjäla den sista reserven av energi som fanns kvar om jag hade fortsatt flanera vidare in i kommersialismens högborg bland alla shoppande med sina starka habegär i blickarna. Med en desperat och ändå bestämd riktningsförändring kastade jag mig huvudstupa in i Akademibokhandeln. Där bland alla myriader av böcker stötte jag på teaterregissören!

Han hade just då direkt kontakt med Gud och samtidigt fått en litterär uppenbarelse av Göran Greider.
Det hände några dagar före, hade det delgivits mig, den gången han hälsade på Lars Norén med en kraftig handskakning.
Nu höll han Patti Smiths självbiografi ceremoniellt framför sig. Den erövringen var han stolt över och samtidigt så uppfylld av att man kunde ana framväxande av en framtida upplyst despot á la Napoleon hos honom.

En sån bok vill jag ha också, tänkte jag! Då kanske jag också blir härskare över de goda och sköna tingen med direkt kontakt med Gud, Göran Greider, Lars Norén och producenterna, de vackra kvinnorna från Teater Trixter lade jag till i mitt fortfarande mycket stilla, nedstämnda sinne.

En vecka senare när trion med gentlemän, jag professorn och teaterregissören samlades hemma hos teaterregissören.
Föresten hade teaterregissören några dagar tidigare, före träffen hemma hos honom. Detta redogjorde han noggrant och inlevelsefullt med stor berättariver och engagerat patos utbroderat med precis, detaljrik miljöbeskrivning ”Vi satt på kolonistugans altan och jag berättade om mitt fabulösa nästan religiösa bokköp för min kvinnliga vän. Jag sa vem tror du jag träffade där i bokhandeln? I korus sa teaterregissören och psykoterapeuten på kolonistugans altan ”Ulf Skogsén. Denna korrespondens, sammanträffande blev noga kartlagt, analyserat och utlagt till offentligheten denna kväll hemma hos teaterregissören.

Flödet med nya associationer som hade som huvudämne just ”Just Kids” av Pattis Smith hade kommit igång. Det kryddades med berättelser från teaterregissörens mycket trygga och harmoniska barndom. Fotografier förevisades och alla deltog i betraktelser kring ursprung, släkt och uppväxt.
Samtidigt bjöd teaterregissören på soppa och bröd och jag försökte styra in ämnet på Patti Smiths geniala berättelser om konst, poesi och genial vokala uttryck i hennes musik.
Men de andra herrarna var alldeles för upptagna av våren, erotiken och sin uppväxt för att släppa in mig och min mer seriösa inställning att vi skulle hålla oss till ämnet.

Det kom berättelse om kvinnor, bussfärder med sådant stånd på phallos att man tvingades åka vidare flera busshållplatser för långt, innan man vågade gå. Det hade varit genant om busschauför och medpassagerare hade uppmärksammat ett sådant enormt stånd. Denna berättelse blev bara överträffat av mitt seriösa litterära inlägg som jag visserligen bara läst mig till i Hertha Müllers ”Hjärtedjuret”. Väninnan, i boken, tror jag, hade besök av sin älskare som hade ett stånd som var så strongt att det gick att hänga tunga saker med enorm vikt på och ändå kunde lemmen bära detta. Hertha skrev vidare att han, älskaren, hade en orgasm som nådde ända upp till taket. Och när maken upptäckte detta trodde han det var en vattenläcka. Han kontaktade sina kompisar som var hantverkare och de klättrade upp på yttertaket. När de inte hittade någon takläcka kom de på att det var nog när vinden låg på och det regnade som vattnet liksom sipprade in från sidan och sedan läckte det in genom taket. Det var nog inget att göra åt.
Med detta inlägg så fördes diskussionen in på mer seriösa ämnen som 1960 och 70 talets entusiasm, skaparkraft och frihetslängtan.
Det bestämdes senare att vi skulle fortsätta läsningen av självbiografin samtidigt som vi skulle läsa in oss på boken ”samtalet som tystnade”och ett kompendium skrivet av Sven-Erik Lidman som kommer ingå i en framtida bok, Tractatus av Wittgenstein.

Kvällen blev oändligt stor, härlig och lång.
När professorn och jag, senare gick hem i den varma vårkvällen konstaterade vi att våren var här på riktigt.
Jag läste högt och långsamt ur min blogg om Professorn och kvinnan. Detta blev till förströelse, avtoning och avrundning av en afton rik på infall och reflektioner.

Fantasiföljetongsberättelse del 2:När professorn får kraft och sjunger Rossini för Kvinnan!

Den vita huden sken som tusen månar när hon tog av sig på det
Franska caféet.
Omedveten av blickarna åt hon glupskt av baghetten. Senare när hon
gick hem! Tänkte hon på att om han, någon, kunde komma fram, slita
av henne kläderna vore det underbart.
Han gick och tänkte på sitt hår. Det var
ostyrigt, långt och fluffigt. Det gjorde att det inte låg kvar bakom
öronen som han ville att det skulle göra.
Det kändes skönt, farligt men också slarvigt. Den senare känslan
tyckte han inte om.
Hon gick långsamt längtande fram i sina svarta högklackade skor. Hon
skämdes alltid för sina händer. De var så små och anemiska. Hon
kände sig ganska söt om det inte vore för sina händer. Han
upptäckte först hennes åtsittande svarta
byxor. Särskilt fäste han sig vid hur de formade sig på lårens
insida och upp mot hennes ljuvliga studs. Han kunde se hur de övergick
till stjärtens insida på ett mycket intressant sätt.
Hans blickar följde hennes ben ner
till de högklackade skorna.
Hon liknade en dansös när hon gick.
Han skulle kunna offra sitt liv för
benen. Hans blickar fördes upp och ned öändligt många gånger
längs benen. Han stannade alltid upp extra länge vid studsens insida.
Där var det lycksaligt skönt att låta blicken vila länge och följa
byxornas följsamhet med stjärtens insida.
Plötsligt stannade hon upp. Hon blev stående helt stilla. Han saktade
farten något för att inte skrämma henne. Han ville inte genera denna
okända kvinna.
Hon vände sig om och mötte hans blick med ett skyggt ögonkast. Han
stannade och blev blossande röd i ansiktet. Han förstod samtidigt att
han avslöjade sitt stora engagemang i henne, på något oavsiktligt
sätt.
Hon frågade honom fortfarande mycket skyggt: följer ni efter mig?
Nej, nej, stammade han fram. Det är en slump bara. Han lade dock till:
ni är vacker.
Tillåt mig att presentera mig: jag är professor! Oh sade hon
besviket. Då är ni teoretiker! Jag förväntar mig därför inget av
er!
Då slängde han sig över henne! Slet av henne alla hennes kläder med
ett ryck!
Hon flydde in i sin trappuppgång.
Han, förtvivlad, stirrade upp på rader av balkonger. Någonstans där
bodde hon! Han började nynna en aria ur Rossinis Armida. Han sjöng
allt vildare och högre och länge! Till sist kom hon ut på balkongen,
fortfarande naken. Hon väste: kom. Han klättrade vigt upp längs
stupröret och svängde sig över balkongen. De omfamnade varandra med
bara den passion som professorer kan och kvinnor som älskar.

Röst

Röst!
Smiths röst ljuder över världen, trummorna,
gitarren dunkar på, ganska outhärdligt.
De fängslar hennes röst.
Hon berättar om det vilda fysiska på gränsen till döden.
Livet vi lever är inte lätt.
Vi förföljs, blir hotade och skrämda flyr vi bort.
Tandlösa, ensamma är vi redo för den sista resan.
Pattis röst ristar in eviga plågor i evighetens väntrums väggar.
Så att vi kan njuta av hennes mod!