Café Oriental, Kulturhuset Oceanen

Miraklet på kulturhuset Oceanien en kulen tisdagskväll.
Igår var, första premiärkvällen för Café Oriental med nestorn Martina von Schwerin som dansade för den entusiastiska, underbara publik som trotsat höstmörkret och letat sig hit till intim underhållning.
Nästa gång blir 1 december som Café Oriental hålls på kulturhuset Oceanen.

Jag lurade till lite när jag satt och väntade på att evenemanget skulle börja. Martina dök upp från ingenstans och klappade till mig, hårt, på skuldran och sa sitter du och sover? Hon får slå till mig, det gillar jag, hann jag tänka.

Jag ljög, yrvaket på friskt och svarade: nej, jag sitter och läser ur Horace ”Ärret efter drömmen”, och pekade på den uppslagna boken. Så nu när du skall dansa måste du tävla med min läsupplevelse av Horace Engdahls text, lade jag utmanande till. Jag tänkte, hon är underbarare ikväll än någonsin i sin orientaliska dansdräkt.

Alldeles snett bakom Martina, hann jag se en kvinna slå sig ned med en kopp te. Plötsligt insåg jag att det fanns vackra kvinnor överallt.

Café oriental inledde med Martinas kollegor som spelade på ett slags handtrumma som sedan åtföljdes av Orientalisk magdans. Dansarens långa svarta långa hår svängde med i den framtrummade takten. Kroppen som en visuell klangbotten bildade toner som skapades visuellt av det kroppsliga partitur som danserskans dansimprovisation utgick ifrån. Höftvickningar, magrullningar, armar som lyftes, vreds och snärtade till. Axlar som skjuts upp och ned! Lår som förs fram och tillbaka, mycket skickligt. Fötter som rytmiskt, i takt berör golvet. Kroppsdelarna på den skickliga danserskan spelade med sina visuella rytmiska ackord som kunde ha gjort en rockmusiker, med sin lite mer klumpiga elgitarr hängande och slängande på sin troligen mer kantiga kropp avundsjuk. Men som tur var genren rock och popmusik förvisad till att vara någon annanstans denna kväll, kanske till restaurang Jazzå dit mina kompisar hellre gick när jag tidigare på kvällen skildes från dem.

Martina, dansaren, tar ytterligare några gungande danssteg, vrider på huvudet, växlar tempo, skiftar fokus till en annan kroppsdel, vrider den. Cirkulära kroppsrörelser bryts av med mer linjära rytmiska svepande. Allt i ett växelvis stegrat tempo som ibland lugnar ned takten och förföriskt drar in oss, publiken i trolska stämningar. Dansarens kroppsliga uttryck skapade visuella suggestiva bilder. Hon förvandlade sin kropp till ett följsamt konstnärligt instrument. Med den överföll hon publiken med charm, våldsamhet, ond bråd död och spirande livslust. Hennes grymhet är stor, visar hon i sin dans och hennes godhet är oändlig i sina konstnärliga dansuttryck. Hon charmade alla i publiken och hon fick snart sällskap av en entusiastisk publik som nästan slänger av sig sina vardags kläder, och tar fram sina dans kläder, och överföll dansgolvet. Publiken ville också dansa och släppte fram dansens magi. Nu virvlade hon, de, ut i dans tillsammans med Martina. Golvet fylldes snart av många elever till Martina som dansade kunnigt orientaliskt och även några andra dansformer.
Vi, publiken, lockades av den kunniga Martina att också dansa ringdans. Även jag var uppe och slängde med mina lurviga.

Uppträdandet tog till sist slut. Jag tvingades inse att kvällen led mot sitt slut. Ensam vandrade jag ut i mörkret, tyckte lite synd om mig själv, och tog tricken och färdades ack så långsamt hem, ensam.
Måste sluta skriva nu, denna onsdagsmorgon, måste vidare och uppfylla mina samhälleliga plikter.

Jag älskade honom.

Det franska dramat, filmen ”Jag älskade honom” behandlade hur det redan färdigkonstruerade livspusslet genererade den inre döden hos huvudpersonen, den framgångsrika mannen. Han vågar inte följa det som gör honom levande igen, därför att det är för farligt för honom. Han gör säkert en riktig bedömning.

Hans olösliga dilemma är valet mellan en inre död och en trolig yttre död(misär, fördömelse, svek, ekonomisk ruin) Han valde den inre döden. Han valde säkert helt rätt. Den är säkert mindre obehaglig, mindre skrämmande än den yttre fysiska döden. Den fysiska döden är så definitiv. Den inre döden är mer en upplevelse och hoppet om en vår, i framtiden kanske kan resultera i återuppståndelse.
Frågan om regerandet och dramaturgin över våra liv har alltid varit ett kärt tema för filmskapare, konstnärer, filosofer och statsvetare m.fl..

Nästa helg kommer professorn från Frankrike i statsvetenskap och filosofi till Göteborg. Han har skrivit och talat om samma sak. Det omöjliga valet, dilemmat, men han är mer positiv. Han tror att det går att skapa sig en väg ur eländet. F´an trot, skulle pessimisten Schopenhauer säga!

Tomas Forser ängslas mer över det Göteborska teaterklimatet och den framtida publikströmningen när det gäller Stadsteatern och Folkteaterns val av liknande repertoar: Orestien.
Publiktillströmningen är viktig. Viktigare kanske än vad som spelas egentligen. Om bara publiken finns på plats fungerar systemet kan man säga.
Det är inte så lätt att bara ”spela för gudarna” även om det lockar många visonärer. Återigen bättre att dö den inre döden än den yttre döden. Den yttre döden är så definitiv.

Välkommen till den inre döda mörka hösten, den är bättre den med än att dö på rikigt.
Hör ni bra där bak, i salongen. Gör ni det! Jag har svårare att höra med min bak, men vi gör så gott vi kan även om baken står stilla!
Jag kan travestera poeten Inger Christenssons från hennes, nyligen, översatta diktsamling ”Det” : allt vi gör har vi stulit från någon annan.

Vi kan kanske stjäla vår eventuella framtida inre död från varandra. Den leken kanske kan skapa ny romantik?

Maria

Maria talade inför en månghövdad skara. Ingen har talat så tydligt om teaterkonsten här hos oss när hon berättade om den fria teatergruppens mödosamma slit på det berömda arbetsgolvet. Deras turnéer i gistna gamla pikupper längs slingrade vägar i italienska byar och på motorvägar i såväl norra vintriga Sverige såväl som i soliga södra Europa. Fotografiet från kanske mitten av 1970 talet med det ungdomliga teatergänget sittande på ett tak tillhörande ett stockholmskt stenhus någonstans! Det fotografiet andas djärvhet, visioner och viljestyrka av oanade mått. De bjöd till Sverige experimentteater från Östeuropa, No-spel och Kabukiteater från Japan. Det blev också Kathakalidans från Indien och vilda performancegrupper från Amerika. .
Teatergruppen Schahrazad som tog namnet inspirerade av den orientaliska sagan om den grymme härskaren som mördade sina hustrur men som lockades att lyssna på den smarta hustrun som kom på att varje dag berätta den ena berättelsen efter den andra och alltmer fantasieggande så att till sist Den grymme underlåter att mörda denna goda berätterskan.

Teater Schahrazad hann berätta många berättelser i form av storartade teateruppsättningar, underbara internationella gästspel och arrangerande fantastiska kurser med handledare från världens all hörn.
Macbeth, Faust, The waste land, Dr Dappertutto med flera vidunderliga teatermirakel.

Ingenting var omöjligt eftersom det fanns man och kvinnokraft med stor arbetsförmåga. Manliga roller spelades av kvinnor, kvinnor spelades av män eller tvärtom. Scenograf som arbetat med systembyggaren Meyerholds scenograf gjorde scenografi till Dr Dappertutto som ursprungligen just skapats av Vsevolod Meyerhold som avrättades i Ryssland 1940.
Seminarier som ”Skådespelaren i gruppteatern” Och bjöd in till ännu fler seminarier!

Teater Schahrazad gjorde färgsprakande parader till ett begrepp utomhus på torg och gator som och kunde ha en tusenhövdad publik på Sergels Torg. De kunde bära namn som föreställningen Car crash eller paraden Våra Hjältar!

Men till sist slog de svenska kulturbyråkraterna till och konstaterade förnumstigt att sådana konstnärliga äventyr skulle inte en fri teatergrupp i Sverige ägna sig åt. Och sagan Teater Schahrazad blev all.
Guden samhället ville ha alla kulturarbetarna inne i sin kropp och såg till att styra upp denna kreativitet. Sverige förlorade det stora kreativa konstnärliga experimentet och ingen kulturbyråkrat längtade efter sådana äventyr i fantasins landskap. De, kulturbyråkraterna kunde nu söva lugnt och kunde som den grymme härskaren fortsätta att mörda på.
Snipp, snapp, snut så va den sagan slut, trodde de men Maria berättade om det som hände en gång och det kan inspirera till nya storverk!

Ibsen på Angeredsteatern

Jag såg Teateruppsättningen Brand av Ibsen på Angereds Teater i förrgår!
Rollkaraktären Brand som var den som skall försöka förändra världen och den, världen förändras inte alls trots hans vilja och hans mänskliga och sympatiska uppror.
I de grundackord, mestadels psykologiskrealistisk spelstil men med inslag av brechtianska distansering, visuella bildskapande stiliseringar i form av t.ex rödklädda trios som skanderar talramsor, effektiva dansnummer, jobbar sig ensemblen sig genom många viktiga existentiella metaplan. Deras skådespelarteknik, sångteknik och dansteknik är mycket bra och imponerande.

Religionen, människans brist på mod, motstånd, förändringen/revolutionen och motreaktionen/samhällets bromsklossar som hindrar en förändringsprocess av det dåtida så konservativa och religiösa norska samhället.

Det blir många svåra livsfrågor på en gång och ensemblen som visade stor spelskicklighet blir lite mer svår att förstå, följa, i och med att de vill ta upp så många viktiga frågor.

Det är frågor kring statskyrkans dominans över människan, politiskt och individuellt uppror. Samtidigt är det kanske en typ av tradition att slänga upp många livsfrågebollar i luften även om man råkar tappa några av misstag. Det måste vi, publiken, stå ut med. Och det gör vi!

Vad hade hänt om karaktären Brand hade lånat en del attribut från statsminister Reinfeldt. Den reinfeldtska revolutionen, arbetarparti, folkhem, miljöengagemang, skulle visserligen föra in ännu ett metaplan men det kanske problematiserar på ett modernt sätt som engagerar ännu mer och spetsar till motsättningarna än mer.

Kanske skulle rollgestaltningen av Brand kunnat ske på ett ännu mer övertygande sätt samtidigt som det skulle ha fört in oss i en verklighet som vi idag omges av varje dag genom olika massmedier.
Dramat Brand berör oss fortfarande mycket och den sätter sig i solarplexus direkt!

Brands profetiska karaktär gör att han drog till sig nyfikna människor som ville lyssna på honom. De blev lärjungar till honom som ville lyssna på honom och lära sig om det nya! Lärjungarna bytte lojalitet från sin ursprungliga konservativa ledare till den nya inspirerande Brandes och det åskådliggordes effektivt när de, de blivande lärjungarna vägrade bära det så skickligt kreerade scenografibygget vars utförande var i form av ett jättestort eluplyst träkrucifix.

Den profetiska kallelsen och det hårdnackade motståndet hos Brand lystrade jag till och inspirerar till nya teaterbesök!
Den demoniska modern som kom med sådana omätliga krav på sonen Brandes som skall tvingas göra allt för hennes skull, hennes girighet. Ingen son kunde stå emot henne men det kunde Brand. Även om han försvagades av hennes retoriska utfall.

Och den förtryckande karaktären som står för den tidens reaktionära ideal, han misslyckas omvända huvudpersonen Brand. Brands opinionsbildning segrade och vann mark Han ges en närmast messiansk roll och vägrade underordna sig det samtida samhällets förlegade värderingar. En ny tid såg framtiden an. Kvinnan, flickvännen tar självmord i den tumultartade spänning som dramat berättar om, och som skapas i och med Brands uppror.
Skådespelaren Benjamin Moliner gestaltar med association åt något ryskt , blev en karaktär som gestaltade den religiösa kvacksalvaren som försökte frälsa t. o. m. publiken. Densamme skådespelaren hade dessförinnan klivit ur sin tidigare roll. Skådespelaren låtsas vara privat och samtalar med publiken, teater i teatern, och funderade på om hans påtvingade arbete och skådespelaruppgift att spela två roller berodde på den nya kulturpropositionen, eller att han är en extra dålig eller kanske en extra bra skådespelare som gör att han tvingas extraknäcka med att spela flera roller. Han bestämde sig för, egocentriskt nog, att det är för att han är en extra bra där de skanderade repliker. Han gav sin kvacksalvarroll en fantastisk pregnans och fyllighet.

Dramat var en tragedi! Brand dör! Ingen kan stoppa det oerhörda när den skapande kreativa karaktären Brand offras av författaren Ibsen när han på den tiden skulle hämnas på sin samtids inskränkthet, girighet och dumhet genom att skriva denna tragedi.
Då slungade Ibsen, därmed ut sin förbannelse och vrånghet när han skrev in i dramat Brand att den intelligentaste karaktären skulle dö i pjäsen och därmed är tragedin ett faktum.

Den grönfärgade scenografin av York Landgraf i tre halvvåningar är skapad med fyrkantighet som kontrasteras av en rund hög pelare som väl antyder det uråldriga dramat med en fin hänvisning till det grekiska antika dramat och den grekiska filosofin.

Det blev till en klassisk uppvisning av ett upplysningsdrama från 1800talets Norge. Det är bildande!
Jenny Nörbeck regisserade med säker hand och skapade snabba och effektiva scenväxlingar.
Henrik Dahls Brands tar in mark och levererar en klassisk agitators och upplysnings karaktär med bra och skarpt tecknat, tydligt och starkt spel. Tove Wiréen gav sin roll Agnes en självklarhet och must som fängslade. Moa Myrén är djävulsk som Brands mamma. Den girige antagonisten görs extra tyken och vidrig av Ove Wolf. Susanna Helldén som verkligen kunde konsten att skickligt dansa fixade rollen som Gerd på ett självklart och pricksäkert. Hon kunde konsten att balansera mellan dans, stilisering och psykologisk spelstil i en väl avvägd blandning
Ljuset som Åsa Holtz gjort fungerade på ett stödjande och skapade många effektiva rum i de så oändligt många scen växlingarna.
De svartvita filmerna fungerade nostalgiskt och i skarp kontrast till York Landgrafs gröna scenografi och hans många olika kostymer inklusive de röda.