Genrep på Jelineks Babel på Stadsteatern i Göteborg igår torsdag 16 september.

Det börjar med att skådespelarna Fredrik Evers, Per Grytt, Henric Holmberg, Caroline Söderström och Anna Wallander tilltalade oss publik direkt. På något dunkelt mystiskt sätt skall vårt immunförsvar prövas denna kväll.
Och det handlar om moral, moral och moral med sour och is!
Jag ansätts under två timmar av chock på chock. Aldrig slutar det! Det är också utomordentligt naket om någon är intresserad av sådant. Jag har själv inget sådant intresse längre! Jag är en seriös kulturmänniska! Och har bestämt mig för en kort tid sedan att avstå från sådant.
Jag skall hädanefter alltid titta åt ett annat håll för att inte inleda mig i frestelse. Därför missade jag en hel del som skedde under föreställningen.
Men jag kunde ändå förnimma att en viss förälskelse uppstod på riktigt på scenen mellan några av aktörerna. Det är förståeligt med allt naket. Kanske var det jag som inbillade mig? Jag går inte in på fler bortförklaringar om det moraliskt vettiga att vara naken då och då!
Jag kanske själv förr i tiden skulle ha kunnat drabbats av sådana dubiösa beteenden! Om jag nu någonsin skulle ha hamnat i en sådan situation.

Fredrik Evers braverade ett solonummer om känslor och skådespelarkonst. Om konsten om att bli arg på scen och samtidigt vara helt cool inombords.

Per Grytt spelar bl. a. en av Apollon flådd Marsyas som hudlös indränkt i blod beskriver hur det tränger ut blod överallt från hans kropp.

Caroline Söderström gestaltade det moraliska Hon var madonnan. Kraftfullt plattade hon till allt som hon kom åt. Även en vidunderligt vacker dikt av Nils Ferlin blev effektivt saboterad.
Scenskoleeleverna blev nedskjutna och illa behandlade på flera sätt trots att de oftast var nakna. De hade avtalsenliga löner enligt avtal mellan teatern och teaterförbundet fick vi veta i början av föreställningen.
Henrik Holmberg talade nonsenspråk så att jag skrattade andan ur mig. Andtruten tvingade jag mig att kämpa emot gapflabbet. Det hade funnits risk för att mitt skratt hade förstört den mardrömslika stämningen som pjäsen skapat. Om jag, blyge jag, vågat hämningslöst hänge mig åt den underbara komiken.

Mellika Melouani Melans regi var medvetet destruktiv och iskall. Hon lyfte fram det djuriska och vår fascination över mänskliga övergrepp, sexuellt våld och krig. Ett mycket kontroversiellt regigrepp hann jag tänka många gånger under kvällen.
Vi fick se under föreställningen ett stort utbud av film och fotobilder med våld och lite sex. De var mycket elegant projicerade på en rund monitor som fanns mitt på scenen.
Henrik Ekbergs och Clive Leavers scenografi fungerade funktionellt och gav skådespelarna flera underbara plattformer för spel. Dror Feilers attackerande musik förstärkte ödesmättat hur underbart vackert groteskt vi människor kan bete oss.

Dagen efter märkte jag att föreställningens föresats att ge sig på mitt immunförsvar på något sätt fungerat.
Jag har varit omtumlad och mycket moralisk idag. Det skall inte ske något krig om jag skulle få vara med och bestämma. Krig är trist, onödigt och slöseri med mänsklig kraft trots dess påstådda skönhet som nobelpristagaren Elfride Jelinek skrivit om i dramat Babel.
Var "krigets skönhet" ett utslag av en författares version av torr humor?

Vi var på Lars Noréns Skalv!

I författaren Lars Ahlins roman från början av 1950 talet skriver han om personliga pronomen som ögon som man kan se ut över landskap av ord. Pronomen tar tag i substantivet som subjektet greppar tag i ett objekt. Det är metoden och det är så att någon annan inte finns. Det är i dagens(lördag 11 september) Svenska Dagbladet som Stefan Eklund skriver om Lars Ahlin. Han övergår till den självbiografiska romanen Sjätte munnen och skriver om att Lars såg skrivandet som en förbön och författade sin text för redan dömda.
Idag är det premiär på en annan författares verk! Skalv av Lars Norén på Folkteatern. Jag såg den tillsammans med teaterlegendaren, professorn och Jussi.
Det blev ett slag i solarplexus med gråtande skådespelerskan Julia Marko-Nord i huvudrollen som den livströtta dottern. Lars Magnus Larsson spelar fadern och Lena B Nilsson modern. Jonas Sjöqvist den förälskade sambon och Shebly Niavarani vårdaren som förälskar sig i dottern.
Vi blev bombarderade ordentligt av denna svårmodiga och hopplösa pjäs om hur svårt livet kan te sig ibland.
Teaterlegendaren klagade på den ack så vanliga psykologiska realismen som genomsyrade även denna iscensättning. Professorn ville följa med fler gånger och se på spännande saker i det oj så kulturella Göteborg. Jag blev förälskad i texten och uppskattade särskilt mycket Julia Marko-Nords självutlämnande gestaltning av den självmordsbenägna dottern.
Det var en påträngande scenografi i grått som fångade in publiken direkt med påträngande enkelhet. Den gjorde ont direkt. Vi befann oss på ett sjukhus med bruna sjukbritsar.
Sofia Jupithers regi är stram och skapar en intensiv spänning och lyfter skådespeleriet till mycket goda scenpresentationer. Alla skådespelarna gör bra ifrån sig! Pjäsens tema om ung kvinna som mår dåligt blev ett centralt tidsdokument och en berättelse om ett enskilt öde som konkretiserar ett tillstånd bland många unga kvinnor som det finns väldokumenterad statistik över.
Den är så hemsk sa vi till varandra. Finns det publik som vill se en sådan stark pjäs.
Vi lämnade Folkteatern och gick fram till en studsmatta som finns på plattan framför Folkets hus.
Vi hoppade på den allihop för att bli gladare och mer uppåt. Huvudkaraktärens repliker om att hon aldrig varit glad hade naglat sig fast i minnet. "Tänk om jag heller aldrig varit glad någon gång på riktigt". Det fanns en skådespelare som hette Torgeir Wethal från Odinteatret vars The whispering wind går att se på nätet i vilken han mycket skickligt gestaltar och skapade några gester med ungefär innebörden att det är lätt att dö men det är svårt att leva.
Lars Ahlin skrev om utsatta och Lars Norén har ofta skrivit om utstötta människor från samhället.
Vi gick hemåt i den mörka septembernatten och kanske tänkte vi på när modern och dottern gick hem och lämnade sjukhuset hand i hand. Det var ljusårs avstånd som skilde dem åt men de gick hand i hand tillsammans.