Följetog del 181: Zombitillstånd 5

En tjurrusning, meningslös, medelmåttig, på gränsen till infantil, räddhågad, hindrande av all dialog, Aspergeriansk inrriktning, talanglös, aggressiv, pitbulleraktig, så att genialiskheten dunstade bort, extasen försvann in i deppresionens mörker, upphöjandet av petitessen uppå pedistalen, förpassandet av känslighetens tentakler in i frysboxarnas helvete, brottandet med ingenting, för ingenting, av ingenting och allt för några meningslösa titlars skull. Den andres tonläge som talade uppbragt om ingneting, demonstrativt, taggande sig ormlikt in i genialitetens univers, söndertrasande, förpassande kreativitetens inriktning bort från samtalets centrum och ersatte den med triviailiteternas nonsens. Allt för att uppnå ingenting, avundsjukans mörker sänkte sig sakta över den lilla ankdammens hegemonier medan professorn ovetande, cirklande i den kyliga luften på den lilla sjön, skridskoåkande, okunnig om alla ränker som smiddes. Den tjockskalliga gåsen som göddes var det instrumentet som skulle idka våldsamheternas lögnaktiga strategi. Det fanns ingen annan utväg än hämd men lyckligtvis visste inte Gunnar något om det ännu. Han drömde fortfarande på den svarta, blanka isen om sanni ng samtidigt som lögnaktiga planer formades i Guds namn. De kreativa samtalens tid skulle dröja länge innan de kunde rymmas i något forum. Det enda som fick ta plats var ondskefullhetens sönderslitande demoni. Den skallighetens sjukligt rädda styrde på uppställda led in sig på att erövra alla plattformer där dialoger kunde uppstå och byta ut dem mot meningslösa informativa kampanjer om hur viktigt det var att kvantitativa hållningslösheter förflyttades runt i ekonomiska processer för att gynna ingenting. Ur denna mylla skulle de grodliknande gröna monstren be för sina liv och hoppas att de skulle lyckas krypa upp ur sina hållor innan de drunknade i sina egna litanier. Lyckligtvis visste professorn ingenting om vad som försiggick. Han befann sig i ett lyckorus reflekterande över bilden som hans ögon hade mottagit i mörkrets vintriga kvällsparadis. Hans passion hade väckts för naturupplevelser i strapatsfulla eskapader. Omedvetet sköt han de monströsa destruktiva meningslösheterna framför sig när han drömda om moder naturs slösande rikedomar. Dumhetens äventyrligheter skulle han undkomma med en hårsmån tack vare sin lidelsefulla omkastning till äventyr i naturen. Detta hade han redan börjat planera för. Samtidigt som de krabblika föresatserna från de andra bittra iscensattes med stor träffsäkerhet. Han hade återigen förflyttat sig mentalt till en ny position som skaldjuren omöjligen kunde upptäcka och än mindre ana. Den långtentakelaktiga hade snott in sig i ett självbespeglande pillande med diverse futiliteter, samtidigt som denna hydra spridde lögner omkring sig när hon plockade i de historiska nostalgiska rester av .något som aldrig varit. Hydrans adepter bad för sina liv i hopp om ingentig i utbyte mot ingenting, från ingenstans. Så kan det vara för vissa snorbaggar.

Följetong del 180:zombitillstånd 4

Där uppe på podiet professorerna i film, filosofi, psykiatri, etik och hälsa. Nedanför bland åhörarna Gunnar, tystlåten, lyssnande. Han fick en bild att dessa justa människor med så mycket folkbildningserfarenhet och folkbildningsiver. Att de kämpade så mycket och ville så mycket samtidigt som de fastnade alltmer i något som de förnekade att det fanns. Gunnar var fortfarande fri från detta kletiga. Men kunde han använda sin frihet till något? Han hade letat fram sina gamla bandyrör och begett sig till en frusen insjö på kvällen ensam. Där hade han ensam som den enda skridskoåkaren på den sjön åkt skridsko i mörkret. Var detta en bild som uppstått som en konsekvens av hans frihetlängtan och skepsis bort från institutionens förlamande disciplin? Han vandrade(skridskoåkande) ensam omkring i frihet likt en varg på villovägar. Där på den svarta isen, i kvällsmörkret, vattentäckt, med några centimeter vatten från dagens töväder cirkulerade ensamme professorn som inte ville låta sig bindas av några institutioner och dess krav på effektivitet och nyttighets anspråk. Runt omkring sjön skenet från gatlyktor som lyste upp löpbanorna som gick runt sjön. Detta äventyrliga vågspel mellan frihetsbegäret som ledde till denna stunds ensamhet och samtidigt uppvaknandet av en dold längtan efter en större gemenskap. Det var som om han bestod av elektriska kretsar som ofta hade en god kontakt med varandra och fyllde hans liv med mening men som ibland bröts och skapade grumlerier. Om definitionen av bild, den ursprungliga, var att det ljus/synintryck som kom in genom de två ögonen och sedan inne i huvudet sammanstrålade till en bild var urtypen för en urgammal mänsklig aktivitet som uppstod långt före allt konstnärligt skapande. Och när sedan människan började reflektera över bilden inne i huvudet föddes viljan att göre en bild eller film. Hade nu bilden av den enda skridskoåkaren på sjön i mörkret blivit en sådan ny bild inne i professorns huvud formad i en modern värld och tid?

Följetong del 179: zombitillstånd 3

Ett verklighetsflykttecken är när psykningar, mobbningar, härskartekniker blivit huvudfrågan. De så att säga har tagit över handen. Eller "barnet spolats ut med badvattnet". Då finns det inget alls. Det är zombier som går omkring och famlar i mörkret. Det enda som går att erbjuda sådana är zombikull lett av någon duktig lajvare. Jag vet att det är för snällt. Zombier har ingen varken råd med eller plats för. De är "levande döda". En zombi som kastar huvudet bakåt och skrattar, hårdsminkad och känslokall, urbota dum och uppfylld av delikata hatkänslor som bara växer. Auktoritära slavar som rädds verkligheten som "krabban den kokande grytan". Förmodligen är gränsen nådd! Genomgången av Spaniens ekonomi i dagens SVD, professorn gjorde ett tappert försök att läsa den blaskan, var knappast något som tillförde något. Men tankemönstret om Tyskland(som vi varit så snälla mot), som frenetiskt kämpar för en högerkonservativ ordning och söker samarbete med England. Frankrikes president som har låga opinionssiffror och södra Europa som är positiva till mer statlig styrning säger något om den kamp som försigår. Sveriges borgerliga press som myser över sin nästintill monopolställning och inte det minsta klagar på brist på konkurrens trots ideologins idé om marknad som helig ko avslöjar dagens dubbelmoral. Den kris som kanske även Sverige seglar in i skärper motsättningarna och ersätter dubbelmoralen som så segervisst har dominerat så länge med ett öppet ideologiskt krig. Synd tyckte Gunnar. Vi hade chansen men girigheten besegrade klokheten. Kommer vi kunna komma igen?

Följetong del 178:zombilik 2

Det sövande tillståndet: lyssna på kommersmusik, titta på kommerstv, läsa kommerstidningar, kolla på kommersinternet och ovilja att vilja något med samhället mer än egotjosan. Vad kan vara mer deprimerande? Krig? Ja troligen. Jag famlade efter fotfäste när jag tänkte på morgondagen. Att stå ut hur roligt var det. Återigen tandverk! Hur skall jag somna? Hur skall jag sova? Varför stå ut med smärtan, den ständig smärtan som krypit in överallt i mig. Tandvärken var nästan som en förströelse i jämförelse med den smärtan som låg i honom likt en konstant krypande brist på ro. Rastlösheten i honom hade satt högsta fart. Han prövade att bara sitta och ligga utan att nyttja några medier alls. I fullständig tystnad. Januari, denna månadslånga brist på mening. Ingenting kändes riktigt och bra. Om, isåfall när, skulle han kunna se fram emot uppvaknadet på morgonen igen och glädjestrålande småspringa till något hotell eller något fik för att äta en god frukost och läsa en morgontidnig. Livet var ett sorgligt kapitel och han hade bara lust att gå på livets gravöl för att fira att allt var på väg mot sitt slut. Hur gjorde man när man levde? Dagarna gick utan att han gjorde något alls. Det fanns bara negativa människor som gjorde allt för förhindra det som komma skulle. Dekadans? Ja! Engagemang? Nej! Palmefilmen Guldbaggenominerad! Vad säger de skapande själarna när de super till till varandra? Det ville Gunnar helst slippa höra! Sånt nonsens bara fick allt gå till botten ännu fortare!

Följetong del 176:zombilik

Det blev ingen resa. Det var som om omöjligheterna staplade upp sig och gjorde honom handlingsoförmögen. Han tyngdes av alla märkliga kommentarer och nyhetsflödet inspirerade honom inte alls. Han hade slutat läsa Svenska dagbladet. Överallt vimlade det av människor från hela världen men inget engagerade honom. Han var bara intresserad av att sova. Gärna länge och mycket. Det var så skönt att bara sova. Det var feghet som bedrövade honom. Överallt fanns den och ibland smittade det av sig på Gunnar. Vintern som nu igen hade tagit ett järngrepp över Göteborg var han less på. Det var mycket skit överallt. Han tittade på massa usla filmer på TV. De var alla lika varandra. Det var klart att det kommer en förändring men när? Han satt och tittade på några talgoxar som åt av några talgpåsar han hade satt fast på de tre neonstatyerna. Han hade en natt lyckats osedd klättra upp för pelarna som "pelarhelgonen" satt på och höll för öronen, repektive ögonen och munnen. Där hade han triumferande satt fast maten. Han hade sett till att det var rejält tilltaget med mat. Det hade blivit ett populärt tillhåll för fåglar. Han kanske skulle klättre omkring på olika fasader? Det kanske vore något? Han saknade fortfarande sin nyligen avlidne far. Det kunde få honom att dra några djupa andetag och tänka förvirrande tankar om liv och död. Det var en ny epidemi på gång. Den s.k.svininfluensan! Men Gunnar struntade i att ta vaccinet. Men det var ett risktagande. Han tänkte lite extra på småfåglarna som pickade därupp på rike Stordalens neonkrafs. De hade det ganska bra just nu. Han tänkte på när han arbetade för länge sedan på Honörlunds firma och allt som oftast fastnade i samtal kring extra små detaljer. Aldrig fanns reflektioner kring varför man gjorde det man gjorde. Allt skulle utföras på löpande band utan tanke. Man upprördes om någon sa något annat. Han upphörde aldrig att förvånas över sina medarbetares entusism över samtalen om detaljerna och hur man älskade att mycket surmulet älta någon enskild händelse av ringa art och samtidigt helt förneka sin omvärld. Ibland tänkte han att denna förmåga till undanträngning, förträngning, slipades till mästerlighet med hjälp av vissa maskiner på gymmen. Där kunde man utföra samma monotona moment vecka ut och vecka in i en anda av att svälja elefanter och sila mygg. Likte en fabriksarbetare som zombilikt drillats i att utföra samma enehanda moment vid ett löpande band. Jaha! Vad skall man göra nu?

Följetong del 175:resa iväg?

En av de nya vännerna hade med stor emfas tvingat alla andra att lyssna länge på honom. Han hade krävt uppmärksamhet. Till sist kunde inte en av dem hålla på sig längre utan meddelade honom att det var tråkigt att lyssna på det han talade om. Samtalet flödade vidare utan avbrott och alla deltog . Det var flera personer som trakasserades på olika sätt i arbetslivet, föreningslivet, i rockbanden och till och från arbetet, affären eller när man skulle träffa vännerna eller gå på lrogen eller se på något. Frågan kom upp om man kunde lära sig ett bättre uppträdande och hur det skulle gå till. Det går åt mycket tid och kräver mycket när trakasserier är på agendan. Det framkom att det är svårt att ändra på sådant beteende. Många var förkylda. De snörvlade och hostade något förfärligt där de satt på krogen vid Järntorget. En lärde ut en andningsteknik som kunde hjälpa och alla hjälpte varandra med att andas så att hostningarna minskade och försvann. Enögdhet kom på tal. Han som hade talat länge började tala igen och länge. Han förstod inte vad som menade med att bara bry sig om en sak och aldrig se saker ur flera perspektiv. Han tyckte att de andra missförstod honom. Nu blev det som om alla bestämt sig för att lyssna på honom. Han talade i en timma i sträck. Alla såg oerhört trötta ut. Till sist påtalade man för honom att han talat för länge om samma saker. Han blev oerhört sårad och satt tyst resten av kvällen. Sejouren avslutades först tidgt nästa morgon. Gunnar gick sakta hem genom ett återigen snöklätt Göteborg. Hans huvud var överfullt av dunkla tankar som formligen flödade, helt i onödan tyckte han. Han låg länge i sängen på morgonkvisten och hjärnan fortsatte att vräka ur sig otydliga meddelanden som var knappt förnimbara för honom. Hur länge skall det här försigå? Det tänkte han när han låg i sin säng och samtidigt vickade han på olika tår på sina fötter. Han började försöka följa mer medvetet vad hjärnan producerade för tankar. Det kunde inhöstas i några teman. Dels var det någon. "lillechefs" trakasserier, oro för klimathoten och några personers förflugna dumma kommentare som han mottagit. Var det bättre om han inte reagerade så som han gjorde? Att han slutade känna av alla påhoppen? Det skulle bli konstigt att bli känslokall och likgiltig! Ja, nu kunde det vara skönt att resa iväg någonstan till någon plats längre bort från Göteborg. Han började tidigt på morgonen söka på nätet efter resmål. Det är märkligt vad trögt det var och svårt att få fram några bra idéer på intressanta resmål. Hur skulle han göra för att bli intresserad av något? Han började titta på olika kvällstidningars korta filmsnuttar som låg ute på olika hemsidor. Proffessorn låg kvar länge i sängen. Han vickade på tårna och försökte få fart på sin träga ältande fantasi. Och det var inte lått. Hn försökte leva sig in i att han redan rest iväg och nu gick omkring i Paris, London, Rom, Madrid. Det var mycket tråkigt och mödosamt han somnade till sist och drömde oroligt om Europas städer.

Följetong del 173 : skendött torg

Dagarna blev många och grå. Det var nästan så att han ville att det skulle hända något av sig självt. Något som förändrade livsvillkoren. Det fanns så mycket att göra av all den tid han hade till låns om uttrycket ursäktas. Ibland blev det ändå inte gjort. Gunnar hade drabbats av en kraftig förkylning. Han kände sig som en karikatyr av någon serifigur, oklart vilken, när han fortsatte att framhärda med klimataktioner. Han vandrade fortfarande omkring i tillvaron som han själv uttryckte som att gå på tunn, tunn is. Det var som om hans immunförsvar blivit försvagat. Han kunde känna sig som om han var ihoplappad, slarvigt, med stenflisor eller större stenbitar som skavde mot varandra. Hans huvud var sprängfullt med tankar. Gammalt tankegods som han själv kallade det. När han färdades i det gråa dök en reflektion från det förflutna upp. Han hade blivit uppfostrad i ett ständigt flöde av tankar som innehöll tydliga tolkningar. Tolkningar som gav för handen tydliga analyser av hans nära och kära. Plötsligt lösgjorde hjärnan, separerade berättelserna från tolkningarna. Och en ny tolkning blev aktuell. Den lyfte fram hans farfar. Från att farfar var innesluten i en negativ analys blev han i Gunnars nya tolkning till en positivare analys. Farfars positivare tolkning blev istället den person som gjorde så mycket bra i så många berättelser istället för att analysen angav honom som skyldig till dåliga handlingar och därför tjänade att vara den nedsablade farfar. Det var han man ville ha hjälp från. Man tyckte hela tiden att han skulle hjälpa de, om man kan kalla dem de hjälpberoende personerna, ännu mer bara. Och alla skulle ha hjälp av honom. Ännu en dag av förberedelser inför den dagliga klimataktionen. Ännu en dag av tyngd som han själv lagt på sina axlar och som började i det gråa händelselösa. Han promenerade igenom ett Göteborg som allt snö och is smält bort från. Nu var det mildväder och mycket regn. Plötslig hoppade han på en spårvagn utan att visste vad han skulle. Skulle han bryta av sin engagerade livsstil med att gå på Opera. Turandot på Göteborgsoperan eller Colettes kokbok på Göteborgs stadsteater i regi av Fredrik Evers. Den senare pjäsen handlade väl om desperat kvinna i femtioårsåldern som är på vift. Han reste vidare utan att besluta sig för något alls! Bakom honom talade en kvinna maniskt i mobiltelefon. En sådan kvinna krävdes det mycket för att kunna stå ut med. Hon påstod att väninnans kommande baby skulle snabbt vänjas av vid att sova tillsammans med föräldrarna. Då skulle det gå bra. Annars om barnet avänjdes för sent, t.ex. vid tre års ålder, skulle trauma uppstå. Namndiskussionen, vad babyn skulle heta, innehöll en konnflikt. Det gick inte att förena de två namnen Beng och Sven med det tredje planerade namnet Zorra. Omöjligt. Om det blev en flicka fanns diskussionen om det var kristna eller muslimska namn. Maria ansågs kristet. Kvinnan berättade plötsligt om sin förvirring. Hon skulle åka till ett nytt ställe. Och då brukar hon inte hitta rätt. Och hon hade så svårt att göra något utan ett tydligt mål. Åka till nya platser kändes besvärligt. Plötsligt undrade hon om hon hade hamnat på rätt spårvagn. Hon ville inte känna sig som en neger fortsatte hon. Nu tröttnade professorn på hennes samtal med vänninan. Hennes röst hade intresserat honom. Dock det blev för mycket inre monolog hos honom när han inte kunde undgå att höra det hon hävde ut sig. Han stoppade diskret båda örona fulla med papper från en pappersservet. Nu hörde han henne bara svagt. Hennes röst tyckte han om nu när han slapp att helt och hållet höra exakt vad hon sa. Han slumrade till och vaknade upp med ett ryck. Han var framme vid Kaggeledstorget och kastade sig av spårvagnen. Ett gammalt typiskt stadsdelstorg som nästan skendöd erbjöd många små affärer och själklart stadsmissionen också. Han stövlade in på torgets Pizzeria och åt en matbit. Vi söker alltid efter ljuset, tänkte Gunnar. När det är mörkt blir vi orörligare och trögare. Pizzan han åt smakade inget alls. Ändå fyllde nog det hans lekamen med tillräckligt med näring. Eller kanske inte? Det är alltid någon som tjänade på allt som säljs och köps. Det urholkade och skapade intressen av att minska kvalitéten för att maximera vinsten. Det kunde man kalla tidens tand. Var det någon av de som stod i kassan som var ägare? De hade höjt priserna från och med igår.

Följetong del 172:skräck inför allt och alla

Han vaknade upp med skräck inför allt och alla. Hans tro på mänskligheten var noll. Han hade samtidigt med sina klimataktioner arbetat på Honörslund. Det var en arbetsplats där folk skolades till att bli monster. Det skedde med hjälp av en hjärntrust som noga bevakade varje medarbetares rörelser. Större del av arbetstiden gick åt till detta. Det verkade vara det egentliga arbetet att se till att medarbetarnas inskolades i destriktiva banor så att det ledande garnityret kunde få uttrycka sin elakhet med så stor pondus som bara de förmådde. Och detta ägnade de hela sin fulla kraft åt. De flesta medarbetarna tog tacksamt emot trackasserierna från "lillcheferna". De var skolade så. Facket stod maktlöst. De hade inga resurser att sätta in och de visste att de skulle förlora i Arbetsdomstolen eftersom de domare som satt där var genomkorrumperade. Ibland så kunde det finnas något enstaka fall som vanns men det var mer ett spel för gallerierna än att det ingav reellt förtroende. Egentligen var det endast landets domstolar som ingav något slags förtroende. Även om deras rykte var naggat i kanten på grund av flera skandaler som effektivt tystats ned. "Alla ljög för alla" syndromet verkade alltmer breds ut sig bland landets myndigheter och på arbetsplatser. Det var som om digerdöden uppstod igen i en ny form för att med "järnrörs" mentalitet slå ned allt fler av destruktiviteten som mer och mer spred sig som en löpeld. Det var det att "lillchefs" mentaliteten var trenden som attraherade så många att snart fanns det fler "lillchefer" än anställda. Överallt ställde folk upp på att trackassera, skapa mobbar och tortera om det fanns någon mer eller mindre godtycklig anledning till det. Man började uppleva svenskarna som ett elakt och fördomsfullt folk! Vart hade proletärsförfattarnas slit med att skapa intresse för att vanligt folk skulle engagera sig i viktiga samhällsfrågor, konstnärliga aktiviteter och viktiga ödesfrågor som mänskligheten ställdes inför, vetenskaplig upptäckter. Detta kollrades bort på vägen och iställdes uppfostrades folk till att se nöjesparker, event, mässor och märklig TV-program som försoffade istället för att lyfta upp. Gunnar fick känna på detta som aktivist trots att han fått polisens tillstånd för sin aktion. Han blev ofta terroriserad och man tyckte att han störde när han påminde om att det fanns viktiga frågor att ta i tu med. Det var farligt att vistas utomhus mycket som Suzanne Brögger i boken Fru Z så insiktsfullt anmärkte på. Han försökte förstå skräcken, den samtida, som fick människor att ta över eller underordna sig "lillchefs" beteenden. Det var exkluderingens exakta hantverk som alltmer hade kommit att ersätta idén och visionen om det gamla folkhemmet. Istället för att alla skulle självklart finna en plats i gemenskapen skulle nu alltid det finnas en stor grupp som var utanför och skulle häcklas för det. Mobbing var ett snällt ord för det fenomen som alltmer spridit sig. Förnöjsamheten över detta tillstånd manifesterades i det stora intresset och stoltheten över att nationens, statens resultaträkning och balansräkning var tilfredställande. Sedan att privatpersoners skuldbörda bara ökade som en konsekvens över att kostnader vältrades över på den s.k. individen till allas belåtenhet. Tiggarna som hukade sig var ett självklart inslag i stadens schimärer av en välfungerande stad. Tiggaren fungerade effektivt som en påminnelse till de fattiga att de skall vara glada och tqcksamma att de överhuvudtaget levde. Välgörenhetensbranschen som klassiskt fattigdomsbekämpningsillussion bars växte i omfattning som för att hålla de fattiga bort från tankar på uppror och revolution. Ni kan hålla er lugna ni kommer snart få begangade illasittande kläder och ni kommer kunna fynda på mellandagsreor och få tillgång till annat avskräde. Och då kommer de fattiga nöjt somna in och känna sig som bättre människor som varnar om planetens bästa. När de åker kollektivt, sopsorterar, lever fattigt så är de ett ideal som de skall vara stolta över. Sedan måste samhället mäkta med stt föda lillchefer, mellanchefer och stor chefer med två bilar var, villa och meningslösa utlandssemestrar till Thailand och andra semesterorter. Vi måste belöna dem med oklimatsmarta belöningar annarts lämnar de landet. Då blir det brain draining och vi fattiga blir ännu fattigare. Detta ekorhjul bara ökade förståelsen för ökade klyftor där det blev allt rikarer rika och allt fattigare fattiga. Drömmen att slippa socialt ansvar, syssla med dagliga trakasserier och få inhösta pengar, vinster, och socialt anseende, satsa på sin individuella karriär, gärna akademisk, affärsvärlden, politisk, eller byråkratisk är sedan deccenier tilbaka tidens melodi. Nu suckade professorn när han åkte spårvagn säkert trettio år gammal Och inte ens när den var splitter ny skulle den locka någon rik från att ställa bilen för att hellre åka kollektivt och ännu mindre nu trettio år senare. Skrota Västtrafik, riv månglarnas Göteborg. Det behövdes något fullständigt nytt. Då kanske det var möjligt att skapa ett människovärdigt Göteborg! Gunnar sken upp när han tänkte detta. Det kanske fanns möjligheter att samla människor tillstordåd.

Följetong del 171:låtsas som om allt var bra

Det var med motstridiga känslor han satt på Järntorget upptagen med sin klimataktion. Han visste på något sätt att han emotionellt färdats plötsligt bort från där han normalt befann sig och börjat bete sig som om han gått på svag, mycket svag is. Det hade känts som om han knappt vågade öppnade ögonen. Han tyckte hans nerver låg utanpå sin kropps hud, blottade, och snodde sig smärtsamt och på ett generande sätt, vid minsta rörelse professorn gjorde. Därför satt han nästan orörlig, blickstilla, för att samla kraft och orka kommunicera med intresserade. Den attityden hade han inte räknat med att han skulle drabbas av. Hur skulle han förstå sig själv och sitt sinnestillstånd? Det självklara offensiva hos honom hade bytts ut mot något räddhågat, överslätande, tvivlande och med sådana grubblanden som han inte var bekväm med alls. Det var som om hans kropp perforerats av något slag av kulsprutesvärm. Och ur alla hålen som svärmen åstådkommit rann hans energiska föresatser ur och flöt bort. Vad skulle han ta sig till? Han började känna panik? Oturligt nog så hade en stor muskulös man stannat till och blängde på Gunnar. Det är sådana som ni som ställer till det för oss vanligt folk. Ni rör till det och gör allt så komplicerat. Jätten fortsatte orera en lång stund. Sedan av slutade han med att han hötte med näven och vände sedan på klacken och gick iväg. Professorn satt chockad och alldeles stel och hoppades på att hans svaghet på något mirakulöst sätt skulle försvinna. Gunnar väntade ut tillståndet han hamnat i och det kändes tillfredställande att bara försöka koppla av och bort med omödigt deprimerande tankar. Det måste födas optimism, glädje, lust och ny intelligens hos honom igen. Han började tyst för sig själv öva sig på franska gloser. Han avbröt övandet ibland för att orientera sig om han fortfarande var sådär bräcklig och svag. Han behövde bli omhändertagen tänkte Gunnar desperat. Han ringde igenom sin telefonbok för att se om det fanns någon som ville bry sig om honom. Men det var ingen som ville engagera sig. Det var bara att gå på och låtsas som om allt var bra. När han kom hem igen låg han länge och vred sig i sängen och hans tankar löpte amok halva natten innan han kom till ro. Han drömde mycket realistiska drömmar om att han blev slagen, förföljd. bortgjord och förtvivlad. Han vaknade kallsvettig och bara längtade efter att komma bort från olusten. Han ville längta igen efter att gå ut i dagsljuset köpa någon morgontidning t.ex. SVD och läsa engagerat någon längre artikel. Det steg upp från honom en dunkel längtan efter att känna starka fest-och glädjeyttringar av något slag. Att bara ge sig hän i känslosvall och kasta sig ut i ett optimistiskt skimmer med vulkanisk hetta och vara tillsammans med bejakande själsfränder som lyfte upp honom högt upp mot nya höjder.