Ett visst svårmod infann sig när professorn lämnade Sverige.
Han reste till ett land som han inte visste så särskilt mycket om.
Det kändes inte bara bra för honom konstigt nog.
Men han trodde inte att hans känslor hade någon verklig relevans. Det var nog bara inbillning.
De var reminiscenser av gamla vanor och nedärvda drömmar och gammal unken framtids tro.
Inget av det hade någon betydelse idag. Allt tillhörde en svunnen tid. Det var bättre att börja på nytt i ett nytt land och se vad som händer.
Han övergav för tillfället ett land som kännetecknades mer och mer av sådant som var mer eller mindre ointressant för att utrycka sig milt och vänligt vilket han fördrog.
Han ville inte i onödan klanka ner på det. Var och en gör så gott den kan.
Det fanns skäl till att man ville satsa på det som han uppfattade som dumheten och egenyttan som livsmål.
Vem kan klandra någon för detta.
Var och en gör det som han eller hon tycker verkar var bäst och mest nytta med.
Att osjälvständigt tänkande kan bli på modet är inget nytt heller. Det är bara att gilla läget.
Nu blev det Irland som han reste till.
De flög i ett gammalt plan och landade mjukt och med ett härligt väder vid ankomsten.
Han visste att han måste stå ut med mycket regn i Irland. Det hade han hört.
Det var Irland känt för.
Den unge mannen hade varit ett mycket trevligt sällskap.
De hade båda läst på om Irland. Dess historia och politik. Det fanns berömda författare och dramatiker och en stolt musik- och sångtradition.
De promenerade omkring ganska mycket i Dublin.
På Gatan Cork Hill var det tre och fyra våningshus.
De gick vidare på Castle street och passerade ett imponerande vitt hus som måste vara av äldre slag. Sedan till Dame Street och in på Sycamore Street. De promenerade utan att egentligen ha något mål. De var hungriga och gick in på en restaurang med det klingande namnet "Chinese Fast Food".
De hittade senare till Parliement Street och vidare till Wellington Quay och Aston Quay.
Det var som om Sverige hade blivit mer destruktivt kunde inte professorn undslippa sig att säga.
-Många människor har lagt sig till med manér som gör att de liknar döda fast de lever. De saknar tillit och tycker att de är så fina fortsatte han.
-Det finns inget att längta till. Vi, människor, har tröttnat på något vis överraskade den unge mannen med att säga.
-Man fokuserar på dumma tankar och det leder till ingenting. Fast man vet att man kan bättre. Fördumningen borde inte få något utrymme alls.
Istället verkar den erövra hur mycket plats som helst.
Den gör mig till en tråkmåns och jag gillar inte det.
Därför engagerar jag mig i bra saker. Men det är ingen enkel sak måste jag säga.
-Jag studerar det är mitt sätt att förändras.
- Jag engagerar mig det är mitt sätt.
-Den där nya svenska filmen tråkade ut mig. Den var spännande men så urskitig om du förstår vad jag menar fortsatte professorn.
-Jag gillade inte heller den. Det var för deprimerande.
-Svensk smutsig action för dumma tankar.
-Skära av halsen av den han är djupt förälskad i av misstag. Det är trist!
-Försöker få oss att gå med på det och förlåta bara på grund av att man är tillräckligt bra på att slåss för landets bästa.
-Som om det som vissa tycker är det bästa också är det för alla andra.
-Urfånigt!
Samtalen flödade på och de njöt av att slippa Sverige och trivdes bra i Dublin.
-Kreatörer och kreativt arbete borde få en högre status.
-Det skulle kanske inspirera till mänskliga framsteg.
-Det småaktiga blev satt på undantag så att säga.
-Vi skulle utveckla så mycket när vi slapp gå i ledband.
-Ja!
-Det finns så många som styr och ställer och tjänar mycket på det slöa och oföretagsamma som odlas så flitigt.
-Det klankas ned på kreatörer i onödan.
-Massmedia har förlorat sin roll som kritisk granskare. De liknar mest ett gammalt skal av något förlegat som ingen riktigt minns längre vad det var.
Det kändes som om de båda klagat så mycket att det räckte.
-Jag måste skaffa mig bostad omedelbart i Dublin sa professorn!
Var skall jag bo? Här mitt i centrala Dublin.
