Giganten Sven Volter bättre än Ingo!

Jag har sett Sven Volter och Thomas von Brömsen i högform. Det unnar jag min värsta fiende, Det var så underbart. Sven Volter mullrar fram det gamla Sverige, kroppsarbetarsamhället, som ingen annan svensk kan. Snacka om att vara folklig! Världens bästa skådespelare i högform. Tomas med sin underbara plastiska förmåga som gungar fram jublet, välmåendet och humorn, den varma.
Vad vore Götet utan dessa härliga människor, skådespelare? Ett mycket sämre Göteborg. Dessa skådespelare förändrar världen till en bättre värld att leva i. De borde vara med på klimatkonferensen i Dunbar. De hade gjort skillnad.
Gott folk rusa till Stadsteatern och kolla in Påklädaren för att se de två svenska lejonen visa var skåpet skall stå.
Jag minns Sven Volter från Stadsteatern i decennier tillbaka. Vad är hemligheten med hans skådespelarkonst. Det finns ingen hemlighet mer än det där ordet engagemang. Engagemanget hos honom är enormt. Det finns ingen like i hela världen. Han är bäst!
Sven Volter och Tomas von Brömssen borde stå staty utanför stadsteatern. Det bästa sättet att locka ny publik till teatern att med dessa vidunderliga skådespelare bjuda in till nya fantastiska äventyr.
När jag såg teaterpjäsen Påklädaren på Stadsteatern igår i regi av Eva Bergman visste jag att jag skulle få vara med om en epokgörande teaterhändelse.
Marie Delleskog, Carina Boberg, Sigmund Hovind, Evert Lindkvist, Maya Rung, Musiker Bernt Andersson gav sitt fina bidrag.
Men jag blev ändå överraskad.
Minnesbilder från min kroppsarbetarsläkt sedan århundraden tillbaka flödade när jag hörde Svens väldiga stämma. Min Farfar, min cancersjuka far, min farfarsfar August, nykterist och arbetare i Viskafors. Hans kusin Uno och Bernt, bonde respektive snickare.
Vad finns det att lär sig av detta? Allt!

Fantastisk West Side Story på Göteborgsoperan

Sofia Asplunds sköna sång lockade fram tårar når hon messianskt förklarade sin saknad efter sin älskade mördade Tony. Peter Svenzons fantastiska koreografi och dansarnas upproriska vildsinta dans skapade mörka sceniska stunder i Göteborgsoperans uppsättning av West Side Story i regi av Stina Ancker.
Borta var glättighet, underhållning för stunden och lätt fångat publikfrieri. Istället blev det en bra berättelse med tydlig inriktning mot unga människors rebelliska attityder och stora hävdelsebehov under omöjliga samhälleliga omständigheter.
Det blev en pendang till de samtida oroligheter i Göteborg med skadegörelse, skjutning med laserpistol mot busschafförer och stenkastning mot bussar som sker just nu i Göteborg.
Dansen plockade upp populära danssteg, illustrerade vår samtida mycket lättviktiga dansutbud i TV-medier med syfta att fånga upp tidsatmosfärer som finns i miljöer med stora underskott av reflektion och framtidsvisioner.
Den gestaltade bristen på framtidstro i föreställningen skapade stämningar som konfronterade nihilistiska undergångsstämningar och frammanade välbekanta emotioner som känns igen som en välbekant mörk dimma som redan lagt sig över den göteborska samtidiga verkligheten.
Om det så gäller mutskandaler, osannolika vinster i fastighetsbolag till mer svårgreppbara gettoliknande uppväxtvillkor för unga medborgare i utsatta storstadsområden.
Det är underbart att gå på operan och uppleva sådant verklighetssinne som i denna uppsättning.
Det finns idag så oändligt många underhållningsprojekt som snubblar fram i ett hopplösa världsfrånvända grepp.
Men nu överraskade Göteborgsoperan sin publik med att vilja vara med som engagerad konstnärlig scen i samspråk med viktiga samhälleliga frågor. Det är fantastiskt!