Följetong del 170:i Oslo

Väl framme så ringde han henne i Paris. -Ringer du dagen före julafton? -Jag tänkte på dig! -Tänkte du? Jag kan gissa på vad du tänkte! -Nähä! På vadå? -Det blir inget med det! Jag har inte tid! Gunnar checkade in på Hotel Bristol och mindes en julafton som slutade med att julstämningen bröts av av att idrottsmannen när han stod mitt inne i ett rappande av improviserat framträdande så plötsligt tappade greppet och glaset föll ur atletens hand och spittrades i tusen glasbitar. Nästa dag rusade Gunnar omkring och köpte juklappar som han lyckades organisera med busstransport och budbil så att alla blev nöjda. Det var sista stund suckade han förnöjt när han sjönk ihop i en röd Chesterfield fåtölji i café Vinterträdgården på Kristan lV's gate på Hotel Bristols bottenplan. Han genomled caféets pianobarsmusicerande med nöd och näppe i ensamhet under julaftonseftermiddagen. Framåt kvällen tömdes Oslo på folk och han förvandlades till en ensam vandrare i centrala Oslo denna julaftonskväll som bjöd på ett lätt snöfall. Han hade tidigare under dagen blivit bjuden på risgrynsgröt av en grupp av brandsoldater som ville bjuda Oslobor på julstämning. Han gick senare till sitt hotelrum och såg den populära filmen Home alone. Han mindes med vemod hur han firat flera jular i Oslo med konstnärinnans släkt under mycken glam och stort ståhej med mycket glädje och skratt. Det var festande som hette duga under flera av dessa julaftnar. När han deklamerade Viktor Rudbergs Tomten hade hans dotter himlat med ögonen å det grövsta. De unga på de olika julaftonsfestligheterna ville göra mer spännande saker. Han plågade sig igenom filmen vräkte i sig chips, ostbågar och chokladpraliner och skölde ned allt med julmust. Nästa morgon promenerade han omkring en timma före frukost. Han stannade till framför Oslo domkyrka och lyssnade på en ensam trumpetare som stod på kyrktrappan och musicerade för ett trettiotal åhörare. Han var på ett uselt humör. Det blev inte bättre av att han stötte på en man som var utklädd till tomte och ville umgås med Gunnar. Personen lade handen demonstrativt på hans hand och det störde professorn. Det var något med att lägga handen på det sättet som Tomten hade gjort. Han kände sig förföljd av honom på något sätt. Han var tvingad att be honom att flyga och fara. Det blev ett grälande mellan professorn och tomtegubben innan de skiljdes åt.

Följetong del 169:resa tillOslo

Han tyckte om att åka iväg bara! Nu satt han i Busforyou på väg till Oslo. Det hade börjat bli kallt igen. Några minusgrader och man varnade för snökaos och starka vindar. Han lyckades övertala sig själv att det var inget farligt. Medierna överdriver bara! Det var en trist busstur med trygga och torra vägar. Det var typiskt svensk tristess. Landskapet bestående mest av ganska lågväxta granar, tallar och så klart bohuslänska klippor. Bohusläns inland var inte särskilt lockande denna gråa vinterdag, dagen före julafton. Landskapet förändrades något när han bussade sig genom Norge. Bussen bara körde rakt igenom tullen. Ingen som kollade oss vid tullstationen. Tullpersonalen verkar ha fullt upp med julpyssel. Kanske de höll på att klä granen som bäst. De hade farit sin kos. Granarna och tallarna bliv längre och ståtligare. Norge blir bara ståtligare och rikare för varje dag som går. Det var knappt tio mil kvar till Oslo. Bussen passerade förbi välskötta bondgårdar. Det började kvällas och Gunnar började fundera på att ta sig en tupplur men det var något som höll honom vaken. Vad visste han inte. Det fanns människor som han i sina mörkaste stunder önskade skulle flytta någon annanstans. Helst till en annan planet i ett annat solsystem. En räv passerade en vidsträckt äng. Var det en norsk räv eller var det en svensk räv som var på tillfällig visit i grannlandet. Det var snöpudrade ängar med ofta förekommande mörka öppna "fläckar". Tankarna började släppa på minnesfragment från förtretelser, engagemanget på Järntorget och annat som uppstod i och med stressen inför Jul. Han hade bestämt sig att köpa några juklappar. Till konstnärrinnan, barnen och barnbarnen. Ett julsnöre eller vad det var virvlade upp framför bussen men busschaufören hanterade det bra! Ingen ko på isen denna gång heller. Han tyckte att han klarat av livet bra just nu. Och ville inte kröna karriären med någon trafikolycka. De passerade Fredrikstad kommune. Det spred sig lite julstämning i bussen i och med skymningen som sakta invaggade honom i en stillhet som han inte kännt på länge. Vid Sarpsborg kommune lyste husen så jullikt. Snölandskapets puderaktighet blev till ett vykort för professorns blick. Det var trafik på vägarna denna söndag men inte så tät. Grålum passerades lättvindigt och tallskogen där var tätare. Den långa tunneln som var såg grå passerades. Om några mil skulle de passera Moss. Han vägrade att leda in sig och underordna sig julstämningen helt och fullt. Bara lite grand! Han hade dock en viss fallenhet för att bli road av allt som bröt av lite. Både Råde och Svinndal passerades med hygglig fart. Här var det bäst att akta sig så att man inte försvinner. Ha! Ha! Det var inte så lustig men det fick duga. Att åka buss i mer än fyra timmar kunde kännas själsdödande. Ja nu är man utomlands igen! Ett flygplan såg han lyfta. Det var nog från Moss flygplats. Oslo bilaksjon, Rygge flygplats och Fredriksdal. Skyltar som berättade om denna trakt på ett lokalt sätt. Några små, mycket små mycket söta tunnlar kördes igenom. Han satt och vickade på olika delar av kroppen för att inte stelna till. Oj! Vad var det! Han blev plötsligt pilsk! Det kunde han inte förutsett alls. Utan att han såg något. Ingen förvarning alls! Nu passerade bussen Rygge och Larkollen. Det var björkskog som kantade vägens ena sida men som snabbt övergick i tallskog. Han kom att tänka på en servitris i Paris. Kanske var det därför han kände att det bågnade och livslustade sig i honom. Felleeskjöpet nästa avfartsväg. Hans kaffemugg for plötsligt iväg av en plötsligt krängning som bussen gjorde. Kaffet skvätte över oc på busschaufören som gav till ett skrik. Det var nog glödhet kaffe. Orten Storebug passerades. Orten Moss passerades. Marché stod det på ett vackert hus som nog var ett värdshusliknande geschäft. Kinnarps blåkläder. Mosseporten, ett varuhus. Oslo, nu var det sex mil kvar. Oh! Det sög. Och pirrade för fullt! Men ingenting särskillt hände! De färdades i hundra kilometer i timman. Det innebar att de skulle vara framme om ca 36 minuter. En bussresenär bredvid honom frågade plötsligt om han ville ha ett glas vatten. Granskogen bredde ut sig längs ena sidan. Det kunde fortfarande sägas vara skymning och ganska ljust. Klockan var 15.46. Professorn smög sig försiktigt ned bredvid buscchauffören och kravlade sig ned för trappan som ledde ut ur bussen. Längst därnere låg kaffemuggen. Busschaufören glodde på honom ilsket och sa: -Sådan som du skulle hudflängas -Det förstår jag att du tycker. -Jag skall stämma dig! -Skadade du dig? -Nej, men det kunde gått illa. Och mina kläder är nedskvätta. Gunnar gav honom sitt visitkort och mumlade något om att han kunde skicka räkningen till Gunnar. Det var lite mer snö nu! Han satte sig ned skamset och tänkte att ibland så blev det bara fel på något sätt. Urtrist! Ås passerades! Sedan Drōbeck! Han tog fram en ficklampa han hade med sig och började undersöka den. De körde igenom en himmelslång tvåfilig tunnel och det började kännas som de närmade sig Oslos förstäder. I tunneln körde de säkert i tio, femton minuter. Klockan var 16.00 De körde i åttio kilometer i timman. Äntligen ute ur tunneln och det var nog ca tjugo mnuter kvar till bussterminalen i Oslo centrum. Det var inte långt kvar men lika fullt olidligt tråkigt uppblandat med skamkänslor för incidenten med kaffet. Två mil kvar! Rastplats Svartskog! Och nu hade det blivit kolsvart kväll! Oblatautomat stod det på en skylt. Han kände att han behövde syndernas förlåtelse. Men vem kunde ge honom den. Den bussresenär som frågade honom om han ville ha vatten. En buss mötte de som skulle till Drabakk. Han kände att det högg till i sidan. Nu var det skog på bägge sidor av vägen. Änne lite tjockare snötäcke även om det inte var tjockt. Välkommen till Oslo sa skylten. Hoppas på det tänkte professorn inlevelsefullt. Sentrum. Sextio kilometer i timman. E18 Nu gick det nedför och fjorden syntes i mörket på höger sida. Julbelysta julgranar. Bussen körde precis längs med mittstrecket i körbanan. Det var inte mycket marginal till de mötande fordonen.

Följetong del 168:Clarion Post Hotel

Han hade besökt konstnärinnan, sina barn och barnbarn. Dagarna före jul hade varit särskilt stressiga. Och alla hade pratat i mun på varandra. De var upptagna med att köpa upp de pengar de tjänat som alla andra i villervallan inför köphuggsexan dagarna före jul! Han visste att alla konsumenterna lockade fram andan ur flaskan så att säga. Och desperationen spreds till många! Budskapet var köp många saker. Köpmännens budskap var "ge dem de som de vill ha". Köp! Köp! Köp! Köp! Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha! Professorn köpte inte någon julklapp alls. Det kunde göra alla mycket arga. Han genomgick flera kriser inför jul. Det var som om han skulle "avgiftas" på något sätt. Särskilt konstnärinnan gav honom våldsamt arga blickar och antydde att han var på fel spår. När han flanerade i centrala staden i Göteborg på kvällen och alla affärer var öppna med så många ljusriggningar typ ljussatta julgranar, girlanger och utanför Clarion Hotel Post stod de tre statyerna på sin post på tre pelare. Var och en sittande med olika handställningar som hade innebörderna:hålla för öronen, hålla för munnen och hålla för ögonen. Det gav Gunnar tankar om fokusering och förträngningar. Dessa tre nakna skulpturer som föreställde människor lyste i var sin neonfärg och förstärkte en kylighet som själva hotellets ljussättningar på hotellets väggar mildrade något med de skickligt arangerade ljussättningar med motiv julklappssnöre som antydde att själva hotellet var en julklapp. Det var väl lika bra att uppleva julklappen Clarion Post Hotel två dagar före jul som det var. Han gick in i hotellet och satte sig i hotellbaren. Det vimlade av bargäster som satt nedsjunkna i de låga sofforna som baren var möblerad med. Han drack ett glas mörkt öl och generades lite av att han var ensam där. Men nu var det inte längre någon som hade tid med honom. Ellerstod ut med honom. Han hade placerats i facket "djuping" respektive nörd eller störd. Han tog fram sitt anteckningsblock och började rita olika motiv i hög hastighet från den promenad han precis hade tagit. Det var vissa perspektiv som han plötsligt sett och förvånats över att han inte noterat dem tidigare. Gunnar hade stämt möte med skådespelaren vid pelarna med de tre figurerna utanför Clarion Post Hotel. Han hastade fram lätt framåtlutad förbi jättejulgranen. De gick in i hotellet som om det vore för att se om julpaketet Clarion Hotel Post var så önskvärt som den norske miljardären lockade med. Efter ett rejält tags sökande hittade de en plats vid baren i den gamla posthallen där förr alla kassorna låg i den gamla posten nu omgjord till ett ställe att samlas på, dricka öl, äta och trivas väldigt många människor. Skådespelaren hade inhandlat en röd jacka, nya mycket dyra glasögon. Han var mycket nöjd och skulle sedan vidare för att bevista "jordens undergång" på Röda Sten! Det var trevligt på alla sätt och många filosofiska samtal utspann sig! Och så många festlystna besökare som satt på de två våningarna inne i det gamla posthuset. Men det var bättre förr i huset. Allt förändras och vi med detta och ändå kan man reflektera och jämföra! En sådan braksuccé för denna norska affärsman som lockat hit så många besökare som stortrivdes denna kväll.

Följetong del 167:djuping, nörd och störd

Han hade besökt konstnärinnan, sina barn och barnbarn. Dagarna före jul hade varit särskilt stressiga. Och alla hade pratat i mun på varandra. De var upptagna med att köpa upp de pengar de tjänat som alla andra i villervallan inför köphuggsexan dagarna före jul! Han visste att alla konsumenterna lockade fram andan ur flaskan så att säga. Och desperationen spreds till många! Budskapet var köp många saker. Köpmännens budskap var "ge dem de som de vill ha". Köp! Köp! Köp! Köp! Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha! Jag vill ha! Professorn köpte inte någon julklapp alls. Det kunde göra alla mycket arga. Han genomgick flera kriser inför jul. Det var som om han skulle "avgiftas" på något sätt. Särskilt konstnärinnan gav honom våldsamt arga blickar och antydde att han var på fel spår. När han flanerade i centrala staden i Göteborg på kvällen och alla affärer var öppna med så många ljusriggningar typ ljussatta julgranar, girlanger och utanför Clarion Hotel Post stod de tre statyerna på sin post på tre pelare. Var och en sittande med olika handställningar som hade innebörderna:hålla för öronen, hålla för munnen och hålla för ögonen. Det gav Gunnar tankar om fokusering och förträngningar. Dessa tre nakna skulpturer som föreställde människor lyste i var sin neonfärg och förstärkte en kylighet som själva hotellets ljussättningar på hotellets väggar mildrade något med de skickligt arangerade ljussättningar med motiv julklappssnöre som antydde att själva hotellet var en julklapp. Det var väl lika bra att uppleva julklappen Clarion Post Hotel två dagar före jul som det var. Han gick in i hotellet och satte sig i hotellbaren. Det vimlade av bargäster som satt nedsjunkna i de låga sofforna som baren var möblerad med. Han drack ett glas mörkt öl och generades lite av att han var ensam där. Men nu var det inte längre någon som hade tid med honom. Ellerstod ut med honom. Han hade placerats i facket "djuping" respektive nörd eller störd. Han tog fram sitt anteckningsblock och började rita olika motiv i hög hastighet från den promenad han precis hade tagit. Det var vissa perspektiv som han plötsligt sett och förvånats över att han inte noterat dem tidigare.

Följetong del 166:nu är de två

Nästa morgon vaknade han som vanligt. Han gick igenom sin morgongymnastik och konstaterade kallt att han hade folkhälsa nog för att klara av en bläcka typ gårdagskvällen utan större problem. Möjligen att han kunde hänföra en viss tröghet till vinflaska nummer tre men det är inte säkert att det var på grund av den. Han promenerade sakta bort i slasket till Järntorget för att sätta sig på sin post. Det kändes mycket trögt nu och han utförde sina sysslor motvilligt. Hans nya kvinnliga bekantskap kom och besökte honom. Det var trevligt och de satt tillsammans och informerade om det kommande klimathotet. Idag var många människor intresserade av frågorna. Det blev flera diskusioner och de mötte stor uppskattning. Om det kunde var så här oftare tänkte han i sitt stilla sinne. Hon fann sin roll omedelbart och den ganska magra framtoning som professorns aktion hade genomsyrats av, fylldes nu av en mer frodig inramning. Han tyckte att det berikade hans aktion och fler personer än vanligt blev intresserade av hans skrift. Ibland när de satt i julemörkret kände han det som han knappt kunde se som var hennes värme. Det räddade honom från att misströsta. Han skulle även denna dag kunna säga till sig själv att han gjort vad han kunnat för att sätta problemet med klimathotet under debatt.

Följetong del 165:pickalurven

Det gick inte så bra att sitta på Järntorget idag. Han började att tvivla på det vettiga i sina aktioner. Det fanns så många människor med äckligt sura miner i dessa juletider. Det uttrycket fanns i många av de förbipasserade ansikten. Han fick för sig att en del av dem hatade julens alla krav. Detta stämde ned hans humör så han började känna av en viss missmodighet. Han började nynna på en fransk julsångsom ett slags motgift för att lätta upp humöret. Petite papa Noël Santa jultomte Quand tu descendras du ciel När du kommer ner Avec des jouets par milliers Med tusentals leksaker N'oublie pas mon petit soulier Glöm inte mina små skor som jag önskat Mais avant de partir Men innan du går Il faudra bien te couvrir Det kommer att bekommas dig väl här Dehors tu vas avoir si froid Utanför kommer du uppleva att det kommer vara så kallt C'est un peu à cause de moi Det är lite för min skull som jag välkomnat dig och längtat så efter dig... Det där med julen var mycket överskattat. Gunnar menade att varför vara så hysterisk bara för att det snart ärjulafton? Det är klart att det beror på vårt ofantliga behov av tröst men hur vettigt är det att trösta sig på sådant sätt. Det borde finnas andra sätt och andra umgängesformer. Denna så tidstypiska dans kring guldkalven. Vart ledde det till egentligen? Vår längtan är oändligt stor. Men att omvandla dess mål till att få och ge saker? Han reste sig efter fullgjort värv och begav sig, i det begynnande slaskvädret som nu kommit in från väster, för att gå sin sedvanliga promenad genom det infantila Göteborg. Han kände att han igen hade gjort något meningsfullt istället för att rusa omkring som en galning och egocentriskt fokusera på sina egna behov hade han även denna dag också haft mänsklighetens väl och ve framför ögonen. Han hade gått emot en mer lättfärdig livsstil och gjort en ideell insats för något som han visste var en av mänsklighetens stora ödesfrågor. Han visste att det kunde innebära t.o.m. krigsrisk om inte fler vettiga människor engagerade sig. det fanns människor som Jan Guillou som med sin pompösa argumentation flummade till debatten om framtiden. det behövdes fler vettiga i världen som fokuserade på väsentligheter och inte bara på sin egen förträfflighet. Åsa lindeborg intresserade honom. Han tyckte att hon kunde få in några poänger i sitt argumenterande även om det fanns något instabill som han ryggade inför hos henne. Det fanns alltid en kamp mellan det svagare köttet och den starkare anden som det så vackert uttrycktes: anden är stark men köttet svagt. Ibland i detta julamörker nu när snön försvann i slask och plask hade han god lust att bara ligga helt slött på en schäslong och kolka i sig vinflaska efter vinflaska och bara transportera sig igenom denna mörkaste tid. Snön hade inneburit fram till detta nu att det blivit så underbart ljust men nu till sist föll mörkret över honom som en gammal postsäck när nästan all snö smälte bort. Han lät tänkarna fladdra omkring under promenaden hem. Kanske skulle han besöka sina barn men slog bort de tankarna. De hade fullt upp med sitt! Varför störa dem nu? Det kommer en tid då de orkar lyfta blicken något över den horisont som de nu lever i. Konstnärrinan hade mycket att göra nu med förberedelser inför sin nya utställning. Han längtade inte efter sin dotterdotter ens. Kanske ringa efter sin senaste bekanskap men inget lockade honom mer än detta att bara sjunka ned i ett omtöcknat tillstånd. Han slank in på en lokal liten krog med plats för ett trettiotal personer. Därrinne fann han friden och drack sig rejält på pickalurven.

Följetong del 165:halvtyp

Det som hände var att när han blev medveten om vad som var halvt omedvetet och som trängde sig på och viktigare var det det faktum och det fenomen som uppstod när han lyckades formulera det. Då skapades en förväntan på vad som skulle komma därefter. Vad var det som kunde födas! Först var det ganska lugnt! Det kunde kännas märkligt att knappt ha tankar alls. Det var som om kvantfysikens minsta partiklar förstördes av blotta närvaron av ett annat subjekt och att de återuppstod när formuleringen av det redan skedda var gjord. Det var som om känsligheten återuppstod och gjorde allt möjligt igen. Han tyckte om att vara utklädd till Panda speciellt när han målade sitt "klimathotet då?" på olika husfasader m.m. När han såg den gamle mannen leta i papperskorgen tänkte han på alla småskurkar som fanns. Kanske var det en sådan halvtyp som mobbat ut den gamle vid tidiga år och lett till att han vänt samhället ryggen! Professorn hade sett romerna från Rumänien tigga liggande på,sina knän nedböjda mot marken, idag, med bara grova händer, barhänta, sina bara händer lagda direkt ned mot och i direkt kontakt med den iskalla vita snön. Det är här och nu som civilisationen trätt tillbaka för att underordna sig djungelns lagar som Kristeva formulerat så bra att det kan hända snabbare än vi kan föreställa oss ens i vår vildaste fantasi. Gunnar hade satt sig på ett café som hade satt ut stolar utomhus mitt i smäll kalla vintern. När han satt och njöt av solen som knappt orkade upp ovanför horisontlinjen kom det en kvinna som satte sig aldeles bredvid. Hon ville också njuta av den kvardröjande solen. De kände inte varandra men han kunde på något vis känna värmen från hennes kropp. Han började längta efter något annat än engagemang i överlevnadsfrågor. Han inledde en konversation med henne så sakteligen. Det blev en alltmer intensiv dialog som ledde till att de tog en lång promenad tillsammans. Han berättade för henne om sin barbarn och hur svårt det kunde vara att vara barn idag med alla konstiga krav och miljöer som fanns.

Följetong del 164:bättra på folks seder och bruk

Gunnar kunde ibland fyllas av stor leda över många vardagliga bristfälligheter vid kontakt med sin nästa. Ibland språkades det om uttjatade saker och det kunde ältas samma sak gång på gång. Då tyckte han att sådant snack tog död på all livslust. Han bara kände för att somna in för gott. Det fanns ju inte någon mening med sådana samtal. När han promenerade förbi olika fönster som vette ut mot gatan kunde han längta efter att gå in och sätta sig därinne. Det såg ut som om besökarna därinne hade det roligt. Men han trodde inte att han hade stått ut med att samtala med dem. Det förvånade honom att han saknade tålmodet i konsten att snacka skit. Men det var en brist hos honom. Det fanns säkert en förklaring till varför han saknade denna färdighet! När han tog spårvagnen hem på kvällen. Den var knökfull! Skämtade spårvagnsföraren med passagerarna så att de ömsom med skräckblandad förtjusning och uppspärrade ögon låg dubbla av skratt för att i nästa sekund tro att föraren blivit spritt språngande galen. -Passagerare måste faktiskt bestämma sig om de skalll stiga på eller inte. Vi har inte hela dagen på oss mitt herrskap. Vi är en kvart försenade redan. Och nu blockeras körbanan av bilar. Det blir inte bra för bilarna om jag bara kör på dem. Jag gillar köra spårvagn och har gjort så i trettio år men det är inte bra för er passagerare, för bilarna, för spårvagnen eller för mig som är förare om jag blåser på och försökte med att köra in den kvarten. Det går ju framåt i alla fall avslutade spårvagnsföraren sitt försök att förklara sig. Det är något med vardagligheten som är själsdödande. Han skämdes för att erkänna att så var fallet. Förmodligen var professorn i grunden en social person. Det var bara så att han inte förstod nöjet riktigt med att prata om ditten och datten. Det reducerade antalet personer väsentligt som han önskade samtala med. Det kanske var genetiskt att han hela tiden strävade efter meningsfullhet och det kunde han ibland inte finna hos vissa personer och deras sätt att kommunicera. Imorgon tänkte han ändå anstränga sig ordentligt. Han hade bestämt sig för att anta flera inbjudningar till glögg och andra samkväm så att han kunde få chans att öva upp sitt sociala beteende och utöka sina nätverk. Han måste bara komma på några knep för att undvika att han blev för slö vilket ofta hände honom. Det är något med veckans dagar. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Det kunde vara dags för revolution. Det kunde vara intressantare med nio dagar på en vecka. Det skulle säkert underlätta för nytänkande och bättra på folks seder och bruk.

Följetong del 163: klimathot då?

Han tog chansen att måla på Hotel Clarion Post också. Det gamla posthuset som den norske miljardären slagit in som om det var ett slags julklapp som om miljardären tyckte att hans förvandling till ett lyxhotell var en present som han oegenyttigt presenterade för göteborgaren. Nu stod det färgglatt på huset med målarfärg med text, som delvis täckte över de vackra presentsnörena som miljardären smyckat sitt nya hotell med, "Klimathotet då?". Professorn vandrade sakta hem i natten små gnolande på ännu en ny påhittad låt. Miljardärer i all ära Duktiga på att tjäna pengar Samhällets stööööööttepelare De skall också dra sitt strå till stacken De skall också dra sitt strå till stacken De skall också dra sitt strå till stacken Nästa morgon hade han på sig sin Panda dräkt som var hämtad från den japanska animekulturen, när han tog sin promenad som vanligt till Järntorget för sin dagliga klimataktion. Det väckte en del uppmärksamhet att han var maskerad till den utrotningshotade djurarten Panda. Han satt på sin post på sin stol med sin skylt och sitt bord och funderade på nästa övermålningsaktion. Han såg för sin inre bild hur det stod överallt på många byggnader i centrala staden "klimathotet då?" Skulle det innebära att medvetenheten om mänsklighetens prekära situation skulle öka? Han insåg faran med att det skulle kunna föda fel frågor. Som om det fanns krafter som skulle göra allt för att flytta bort fokus från klimatfrågan till något helt annat. Det kanske till och med kunde bli farligt för honom. Det fanns nog intressen som skulle kunna tänkas ta till våld. Ibland kunde man bara förvånas över alla dumskallar. Han satt med snön som fortsatte att falla så sakta. Det var inte utan att han började smittas av julstämningen fast han försökte allt vad han orkade att hålla stånd mot julspektaklet. Han såg en äldre man som grävde i en papperskorg och hans tankar flög iväg till en keltisk forntid med slavar som var bundna med halslås oc kedjor och fick arbeta hårt för att de besuttna skulle berika sig. Var det så de styrande tänkte att klimathotet skulle lösas i överförd bemärkelse? Gunnar somnade lugnt in och drömde honom en ny värld i balans.

Följetong del 162: att gå på

Hur skall man uthärda det stora ointresset som fanns kring klimathotet i jultid? Han tog tricken, spårvagnen, till Dubliners krog vid Kungsportsavenyn, ägs väl av irländare. Där åt han kyckling inlindad i bacon. Det var gott! Nöjd rullade han ut ur krogen något rund under fötterna, kanske beroende på den ansenliga mängd öl han inmundigat för att klara av den totala vägg av ointresse han mötte de senaste dagarna vid sin klimataktion på Järntorget. Han började måla på NK:s fönster med spray olika slagord på skyltfönstrena. Gunnar satte sig sedan i säkerhet mycket tillfredställd. Nu blir det nog reaktioner bland alls liknöjda julhandlande. Han stötte på den så virtiuost dragspelsspelaren med romsk härkomst. Gunnar tyckte att romen verkade ganska galen trots sitt underbara musicerande. Han gled in på ett café för att skingra dimmorna som uppkom på krogen Dubliners med några koppar starkt kaffe. Ganska många goda kakor slank ned också! Inte för att det hjälpte mer än att tid förflöt och ingav hopp om att något intressant skulle kunna hända som engagerade denna tråkiga måndag eftermiddag! Han nynnade på en framimproviserad blues: Life is trobble Det är trist Att syssla med döda gamal förlegade traditioner När det finns så mycket roligt härligt sexigt Att gå på Att gå på Att gå på Att gå på

Följetong del 161: härskarkulturer

Han stötte framåt med överkroppen gärna med ledning av huvudet/ansiktet när han passerade professorn. Det var ett slags nervchock som många tillät sig mot sin nästa utan att de förväntade sig något motdrag. Professorn skrek till rakt i ansiktet. -Vad gör du? -Inget! -Du attackerade! Varför? -Oj! -Har du inget annat att säga! -... -Passera! Han började syssla med sitt bord som han ställt upp framför stolen han brukade sitta på på järntorget. Bordet var fyllt med broschyrer om klimathot! Det snöade fortfarande och professorn satt och uthärdade. Snart var han helt övertäckt. Det enda man såg var hans ögon och mun. Han tänkte på att kanske detta att härda ut med att bli övertäckt med snö kanske vore en bra träning i att stå ut med s.k. abrupt väder i framtiden. Abrubt väder skall öka i framtiden förutser många. Det fanns en gammalmodig exkluderande kulturutövning som troligen inte det fanns plats för längre. Balanseringen av allt krävde sådan fokusering som omöjligen gav utrymme för att störas av sådana företeelser. Men han märkte av att en del fortfarande framlevde sina liv med sådant beteende utan att de mötte tillräcklig kritik för ohyfsat beteende. Gunnar agerade mycket kraftfullt när han blev utsatt. Det small direkt och samtidigt som det förvånade honom hur bestörta man blev när han agerade. De hade haft full frihet att störa vissa med ohyfs utan att få svar på tal. Det hade spridits en härskarkultur utan att den hade fått motthugg. Ibland var det snudd på handgemäng. Men han hade klarat sig så långt.

Följetong del 160:dödssynd

Detta att slå dank måste vara en ny form av lisstil! Jag undrar om det finns behov av det? Tankarna kom på ett annat sätt och lät sig fyllas med annat innehåll! Men nu när planeten skall räddas vore det nästan en dödssynd att lata sig. Men det vore skönt! Och kan man få lov att bara vara ibland, tro? Bara släppa taget i allt ! Det kanske fanns nån som kunde förstå att jag bara ville lata mig! Annars var det bara så att man kunde starta om igen! Man kunde ju alltid bara köra på igen som vanligt. När professorn satt på Järntorget med sin opinionsbildande aktion så måste han ibland fördriva tiden. Det kunde bli långtråkigt mellan varven. Då började han leka en del när han kände så! Han byggde en snögubbe, snögrotta och snölykta. Han hanterade bollar som han jonglerade med! Ur detta kom ett välmående som resultat som förvånade honom. Det är ju på det viset man alltid skulle leva, tänkte Gunnar. Han satt liksom och klippte med ögonen mitt ibland det ymniga snöfallet. Sedan somnade han till en stund! Han drömde att han blev överfallen av en väldigt jättelik man som hotade honom med kniv och kraxade fram att han ville ha mobilen. Gunnar vägrade att ge honom den men iPhonen slant ur hans hand och gled ned på backen. Där kom den av sig själv fick jätten ur sig och stirrade elakt på professorn. Han vaknade till av ett doing doing ljud som kom från en leksaksboll som en liten grapp hade sparkat till på. Gunnar slängde sig upp i l uften och fångade elegant bollen. Han gav den tillbaka till den skrattande pojken. Det var dags att packa ihop och promenera hem igen genom den infantila innerstads miljön som Göteborg visade prov på vid juletid. Det hade blivit rejält mörkt och på något vis kände han sig rastlös när han tänkte på att han skulle gå hem. Han tog en sväng för att titta lite på julmarknaden med alla stånden som fanns på Gustav Adolfs torg. Det fanns så många sysselsättningar som människor engagerade sig i. Att stå och sälja i marknadsstånd måste vara ett av de äldsta näringarna.

Följetong del 159:hoppelihopp

Det fanns ett infantil drag som stack upp sitt fula tryne lite var stans. Kanske en föraning av den dekadans som fanns. Eller en motreaktion mot den? Det där var inte så helt enkelt att förstå! Professorn hade gott om tid att tänka där han dagligen satt på Järntorget. Det fanns många dansstilar idag där man hoppade till lite då och då. Inte mycket alls! Bara lite grand uppåt så att knappt fotsulorna lämnade golvet eller marken om man var utomhus. Inland bara det bara ett litet vickande uppåt med foten utan att fötterna, båda två alltså, Man skulle se ut som om man var oskyldig och ung. Också flaxade man till med armarna! Och vred på bål, bäcken, knän, huvud åt olika håll. Mycket attityd och rytmen var viktig. Det fanns en längtan efter att vara barn och bara få vara trots att man var på god väg att bli vuxen. Det var lätt att lockas med i den låtsasleken. För vem vill ta konsekvenserna av exploatering, utrotning, krig, bedrägeri och annat spel & dovvel? Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. I det vintriga, kylslagna och med snöflingorna så vackert fallande ned på professorn där han satt på Järntorget och nynnade på en refräng och bara lät tankarna far iväg sådär! Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp. Hopp, hopp, hoppelihopp, hopp.

Följetong del 158:julstämning

Det snöiga Göteborg fick hans klimataktion på Järntorget att bli något särskillt. Det spred en julstämning utöver det vanliga. Att se Gunnar sitta på sin fina stol med sin skylt och skrift samtidigt som ett ymnigt snöfall föll över honom och förvandlade honom stundtals nästan till en snögubbe. Många tyckte om att se honom där och på så vis på något sätt delta i ett engagemang för en framtid samtidigt som det lackade mot jul! Termometern visade ibland på ned mot minus tio grader. Men professorn envisades med att sitta sina pass vareviga dag. Det hände inte så mycket under den perioden utan han fortsatte att transportera sig vidare genom att slå dank. Gunnar snabbläste någon idiotbok bara för att förströ sig i brist på något bättre. Han måste tillstå att det fanns trots allt något infantilt över julstöket. Åndå var det Gunnar som kändes sig barnslig. När det är verkligheten, som ett klimathot kan sägas tillhöra, som uppfattas som löjligt då har något vridits ur mänsklighetens hand så att säga. Agendan har så att säga blivit till ett nytt luftslott som hindrade. Men det fanns ljusglimtar i mörkret. När han vandrade hem. Då passerades uppförsbacken på Kungsgata. Samma gata blev nedförsbacke. Västra hamngatan passerades. Vidare längs Södra hamngatan så tänkte professorn på att det infantila draget också fanns i arkitekturen, gatornas sträckning, caféernas inredning och speciellt alla klädaffärernas ogenerade exploatering av människokroppens behov av beklädnad. Han kunde ofta känna av ett sting av nedstämdhet när han passerade Brunnsparken. Det var inte mycket med det hela egentligen, i Göteborg. För promenadernas utveckling hade det egentligen behövts lite mer av det som var stadens centrum. Nu tog alla försök att erfara meningsfulla situationer i en stadpromenad för professorn väldigt fort slut. Det var vara att gå hem och komma till ro och hoppas på att nya infallsvinklar förberedes på brygden som drömmen och sömnen kunde vlanda till.

Följetong del 157: gillar invandrare

Gunnar förolämpade sina vänner när han slog dank. Han visste inte varför? Det fanns något i hans väsen som gärna tog sig uttryck som en plötslig oförutsägbar kommentar! Den kunde vara sårande! Men aldrig iinvandrarfientligt. Det gillade han inte. Han hade aldrig missunnat någon att invandra. Tvärtom! Han förstod inte de som hade problem med det. Han hade alltid vistats i miljöer med invandrare och aldrig funderat på det faktumet eller sett det som ett problem. Han hade nog uppfattat invandrare som mestadels som något självklart och bra! Det betydde att han kunde både hata och älska invandrare. Han såg dem som vi! Och vi kunde han älska och hata. Det blir nog så när man alltid vistats bland invandrare. Han såg det som ett naturligt tillstånd att det alltid fanns invandrare. Det skulle han inte vilja ändra på. Någon ren ras ville han inte ha! Hellre en uppblandad ras om han överhuvudtaget skulle reflektera över sådant. Han betraktade sådan reflektion som förspilld tid. Han gillade Sverige egentligen främst av ett skäl. Att det fanns många invandrare. Han bestämde sig för att klä ut sig till en invandrare. Det var ganska svårt eftersom han såg inte ut som en tidstypisk invandrare. Men med lite hjälp så lyckades han med förvandlingen till en schablonbild av någon icke s.k. etnisk svensk som nu satt på Järntorget på sin stol och protesterade mot klimathot.

Följetong del 156: slå dank

Gunnar insåg att han inte hade kommit så särskilt långt som han hade hoppats med alla sina projekt. Nu krävdes krafttag men med vad! Det var som om en frusenhet som kunde ha uppstått från en framtida vind från en klimatförändring som om en istidsvind skapats som om denne sedan hade blåst in över Göteborg och svept in allt och alla i en frostig kupa som gjorde att allt försiggick även inne i denna kupa i slowmotion. Det enda som försigick i denna frostiga kupa var desperata utfall som skedde i ett detta nya främmande mentala dunkel där endast några få manövrer var möjliga. Äta, gå, sova och intrigera. Mycket mer orkade ingen med. Någon stack upp sitt skrynkliga, frusna anlete för att upptäcka att det var tom, själlöst, dödligt och hopplöst. andra slog sig ihop i gäng och letade efter sökta anledningar att förstöra. Hur skulle professorn kunna verka i ett sådant klimat? Han upptäckte lite pö om pö att det faktiskt inte var möjligt att göra något alls. Den rastlöshet som den insikten gav upphov till överföll honom så kraftigt att han kände det som om han skulle dö av oanvänd energi och kreativitet. Han hade inget för sina händer som han ville ta i tu med. Han ville inte träna, promenera eller läsa. Vad fanns kvar annat än i sann "Bosse Wiederbergskt" anda transportera sig vidare. Det fanns uppenbarligen sträckor, tidsintervall i hans liv som saknade mening. Som saknade kraftfullhet! Detta behov av att låta tiden flyta iväg utan någon annan ambition än att just bara hoppas på att tiden rann på. Detta behov framkom efter att professorn konstaterat sin brist på inspirerande medvetandeströmmar, brist på vettiga uppslag för handlingar och handlingsplaner. Han började slå dank! Det var svårt för honom! Hur gör man? Ligger kvar i sängen länge? Ändrar kostvanor? Slutar dricka kaffe? Förflytta sig korta sträckor i taget? På något vis så lärde han sig detta!

Följetong del 155: vems fel?

Han kunde undslippa sig att: -Vems fel eller rätt är det att rika idag aldrig någonsin har haft det bättre i Sverige? Svaret blir socialdemokratin med Göran Johansson i spetsen! De har gjort allt för att underlätta för de som redan hade så mycket att skaffa sig ännu mer. De rikaste var ju redan så duktiga! Varför inte cementera förhållandena så att det blev ännu bättre. Kanske hade man blivit ytterligare inspirerad av att göra som George Bush gjorde när han gav skatte lindringar för de rikaste personerna i USA? Det är mänskligt att vilja slicka uppåt när man klättrar för fullt från fattigdom till de besuttnas paradisiska tillvaro. Oj! Men man fick aldrig chansen för folket ville ha det borgerligt istället. Undra varför? Kanske var det för att socialdemokraterna började stödja de alltmer rika i samhället och då blev folket nyfiket på hur det skulle gå om man fullföljde den politiska trenden fullt ut. Med samma resultat- ungefär-som om socialdemokraterna hade fått fortsatt förtroende att fullfölja sitt stöd till de mest besuttna. Det hade nog blivit en likadan utveckling som det blev med den Reinfeldska arbetslinjeeran. Det hade blivit lika dötrist som det blev med Fredriks svälthotdoser mot de fattigaste i samhället. Än se'n då! Just det! Det gjorde väl inget! Nej, det kanske det inte gjorde! Det är kanske bra som det är! Det var bara det att arbetarrörelsen engagerade sig mest i helt andra frågor när det begav sig. Men en allt mer ickeläskunnig befolkning visste inte om det! Så bra för Persson, Johansson och Reinfeldt då! Och den socialdemokratiska rörelsen tänkte kanske inte på det! När de fick rörelsen att byta ut läsningens frukter som proletärfärfattarna en gång skördat mot Lisebergskaniner, ölbord på avenyn i Göteborgskalas och annat TV-tjafs från dumburken, aftonbladet och andra borgerliga tidningar. Det blev många lik i garderoben det! Undrade hur många som sov gott om nätterna när de tänkte på det! Eller de kanske aldrig varit en del av rörelsen? De kanske kom in från fel håll? Gunnar tog fram lite 70 procentig choklad och åt av den! Hur somhelst kommer vi aldrig få veta det! Det kommer aldrig att forskas på det temat! De fattigas tankar från den tiden då det begav sig är begravda tillräckligt djupt ned och övertäckt med decenniers av socialdemokratiskt mötes damm. Så djupt ned i myllan så att de socialdemokratiska ledningarna kommer kunna sova lugnt, länge och djupt och skönt nedbäddade i sina sköna mjuka sängar väl omstoppade med lakan och täcken inköpta på IKEA! Han tog sig en tugga choklad till. Det smakade rejält illa så han spottade ut chokladklumpen som bildats i munnen. Han spottade så hårt att klumpen fastnade på väggen! Han tyckte klumpen kunde liknas vid ett eventuellt svek som skett mot ett idéarv som odlats fram under stor möda och med stor tur. Det var den metaforiska klumpen som skulle ge rik näring åt fascismen kanske! Hmmm!

Följetong del 154: söndag 2 december

Det slöa i en lagom stor svensk stad märks särskilt på söndag middag vid 17-18 tiden. Det fanns knappt en levande själ ute. Särskilt inte 2 december då temperaturen drog sig nedåt minus 8 grader. Vad gjorde då folk vid den tiden? Den gåtan hade inte professorn kunnat lösa. Det måste på något vis ha med Göteborg som stad att göra. Göran Johanssons satsning på events, mässor och Liseberg hade kanske något att med saken att göra. Eller var det en gammal göteborsk tradition från den tiden då alla hade jobb. Före Milton Friedmans tid! Och många på den tide drog sig hemmåt efter att ha rekrerat sig och vilat ut efter den enda arbetsfria dagen. Den mest värsta gissningen vore att medborgarnas hjärnor hade tömts helt på innehåll i och helgens supande och meningslöst TV-tittande och nu väntade man bara ångestfullt på att söndagskvällens trivialiteter skulle genomlidas för att nästa dag kunde komma med nya dysterheter. Söndag vid 17-18 tiden var kanske tidpunkten för en kollektiv depression. Det enda kollektiva, förutom kollektivtrafiken, som fanns kvar i nyliberalismens era och "efter arbetslinjens" tid. Alla stackars konsthantverkare och vägörenhetsarbetare som i dessa juletider slitit hårt var kanske de enda som kunde längta till söndagskvällen som en paus i helvetet då man kunde få vila ut och kanske sova lite längre nästa morgon efter helgens alla strapatser. Den meningslösa kampen går dock vidare utan att den där riktigt stora klimatkatastrofen faktiskt inte ännu drabbat Göteborg. De stora klimatkaosen ligger ännu knappt förnimbara i framtidens sköte. Elller skall man kalla det i framtidens spermaklump. Professor Gunnar hade promenerat länge i solen i det vintriga klimatet. Han hade tagit en fika på café Skåne under Mölndals bro som blev till en mycket god sådan caféstund. Sedan hade han hälsat på en stressad övervintrad femtioplussare som hade påbörjat en ny utbildning som för Hen hade blivit nästan till en mardröm. Undervisning för hen utomhus i halvmetersnödjup hela dagarna med hårt kroppsarbete parat med tunga teoretiska studier. Men hen verkade nöjd med att lida varje dag och stupa i säng kl 22 helt slutkörd efter att först vid hemkomsten ha tvingats elda i den lilla röda boningsstugan som låg högt upp på bergssluttningen. Boningshuset hade heller ingen inomhustoa. Nu lade sig professorn, efter att till ha kommit hem till sin bostad nära Drottningtorget och lät sig sakta komma till ro den söndagskvällen.ec Det slöa i en lagom stor svensk stad märks särskilt på söndag middag vid 17-18 tiden. Det fanns knappt en levande själ ute. Särskilt inte 2 december då temperaturen drog sig nedåt minus 8 grader. Vad gjorde då folk vid den tiden? Den gåtan hade inte professorn kunnat lösa. Det måste på något vis ha med Göteborg som stad att göra. Göran Johanssons satsning på events, mässor och Liseberg hade kanske något att med saken att göra. Eller var det en gammal göteborsk tradition från den tiden då alla hade jobb. Före Milton Friedmans tid! Och många på den tide drog sig hemmåt efter att ha rekrerat sig och vilat ut efter den enda arbetsfria dagen. Den mest värsta gissningen vore att medborgarnas hjärnor hade tömts helt på innehåll i och helgens supande och meningslöst TV-tittande och nu väntade man bara ångestfullt på att söndagskvällens trivialiteter skulle genomlidas för att nästa dag kunde komma med nya dysterheter. Söndag vid 17-18 tiden var kanske tidpunkten för en kollektiv depression. Det enda kollektiva, förutom kollektivtrafiken, som fanns kvar i nyliberalismens era och "efter arbetslinjens" tid. Alla stackars konsthantverkare och vägörenhetsarbetare som i dessa juletider slitit hårt var kanske de enda som kunde längta till söndagskvällen som en paus i helvetet då man kunde få vila ut och kanske sova lite längre nästa morgon efter helgens alla strapatser. Den meningslösa kampen går dock vidare utan att den där riktigt stora klimatkatastrofen faktiskt inte ännu drabbat Göteborg. De stora klimatkaosen ligger ännu knappt förnimbara i framtidens sköte. Elller skall man kalla det i framtidens spermaklump. Professor Gunnar hade promenerat länge i solen i det vintriga klimatet. Han hade tagit en fika på café Skåne under Mölndals bro som blev till en mycket god sådan caféstund. Sedan hade han hälsat på en stressad övervintrad femtioplussare som hade påbörjat en ny utbildning som för Hen hade blivit nästan till en mardröm. Undervisning för hen utomhus i halvmetersnödjup hela dagarna med hårt kroppsarbete parat med tunga teoretiska studier. Men hen verkade nöjd med att lida varje dag och stupa i säng kl 22 helt slutkörd efter att först vid hemkomsten ha tvingats elda i den lilla röda boningsstugan som låg högt upp på bergssluttningen. Boningshuset hade heller ingen inomhustoa. Nu lade sig professorn, efter att till ha kommit hem till sin bostad nära Drottningtorget och lät sig sakta komma till ro den söndagskvällen.

Följetong del 153: det är sjukt normalt

Miljöbilden blir en bild tagen inomhus. Det är hos en människa som hade ömmande leder, stapplande gång, med vaggande ankgång, slapp fotnedsättning, hasande steg, kraftiga andningar -omväxlande stötvisa ut-och inandningar med inslag av snörvlande ljud, plötslig in- och utandningar. Det kan finnas en krum rygg, övervikt parad med en allmän olust att överhuvudtaget röra sig. Helst skulle hen villa ligga still i horisontellt läge men något rastlöst far in i hen, uppstår hos hen som gör att hen ville röra på sig. Det står en stor platt-TV. Svart plast hölje med en omfattande glasskärm. Den står placerad med emfas i det centralaste läget med en framlyftad dominant placering. Livet rörde sig huvudsakligen kring vad denna artefakt levererade. En soffa inhandlad på Ikea, det stora internationella företaget, i beige färg som lika gärna kunde vara ljusröd, återhållsamt matt obestämd grön, vit, sandfärgad, svart eller i någon annan färg men dock inte i för stark variant. Ett vitt, grått, svart eller brunt mindre bord som placerades framför soffan. En smalt skåpliknande mörkbrun möbel som kombinerats till att också bestå av hyllor för böcker, DVD(filmer), dataspel och för sprit, vin och öl. Litteraturen kan vara någon ganska seriös bok som "Hundraåringen som rymde ut genom fönstret", kriminalgenren av författare som Leif G.V. Persson, Camilla Läckberg, Henning Mankell eller en mer lokal storsäljare inom samma kriminalinriktade genre, någon figurspelsbok, Meyers böcker om människor och vampyrer, en roman med erotisk inriktning som femtio varianter av honom. DVD-filmerna kan dels vara James Bond senaste, filmatiseringar av nämnda författaren Meyers böcker om människor och vampyrliknande människor, skräck, kärlek och någon dokumentär film t.ex. om den för länge sedan mördade svenska statsministern Olof Palme. När kommer dokumentärfilmer om den mördade socialdemokratiska Anna Lind? Självklart saknades uppräkningen av någon filmatisering av någon klassisk bok av författare som Shakespeare, eller en bok som stod i hyllan av samma författare som skulle kunna vara dramat Romeå och Julia. August Strindbergs Fröken Julie kunde också ha stått där. Men sammantaget kunde det inte vara fler böcker än ca 20 st. Det skulle kunna varit ett hundratal DVDfilmeroch ett trettiotal dataspel. Sprit, vin och ölsektionen bestod av ölen bishops arms, whiskyn Glenn Fiddish. Vinet kunde var obestämda sorter från vinproducerande länder som Frankrike, Tyskland, Spanien, Chile, USA eller Australien. Det fanns en enklare sorts fåtölj av inställbar sort. Också inköpt på IKEA. Färgen är gråljus, ljusgul och i någon plastig tygklädsel, lite stickigt material. I detta rum satt hen och åt, tittade, läste, drack och umgicks. Det var i detta rum som det mesta i vaket tillstånd skedde. Det var ur detta påhittade rum som liknade så många andra rum i samtiden somuppstigande delar av medelklassen och också delar av prekariatets många tankar och känslor fann näring, utvecklades och fick fokus. Prydnadssakerna kunde bestå av en svensk flagga, en spelkortlek, några inramade foton, krukväxter, sovenirer inköpta på ganska överförfriskade charterresor, en liten elefant i trä som ärvts. Professorns schablonbild av hur det kunde se ut hos en en gång vältränad persons storarum stämde så klart inte med verkligheten men något var det som uppväckt hans nyfikenhet på hur det kunde se ut. Kanske skulle hans intresse svalna om andra intryck och händelser inspirerade mer.

Följetong del 152: slippa känna något för sin nästa

Gunnar funderade över sitt sätt att uttrycka sig. Han försökte sig på en gissning. Han trodde att han sätt att uttrycka sig var ganska bra. Om nu professorn försökte sig på att kritisera sig själv med strängare ögon så att säga. Då skulle han säga att han var sparsmakad med synonymer. Det saknades metaforer. Ofta skrev han rakt på i en enkel stil om än med en komplex kontext. Troligen var den ganska njutbar men med en touch av något främmande. Det innebar att han saknade fäbless från socitetens fester och events. Dess omisskänneliga doft spreds aldrig vidare genom Gunnar. Detta marginaliserade hans insats. Den läsande medel-och överklassen skulle aldrig känna sig bekväm med hans text och prekariatet tyckte det var för anstängande att lyssna på professorn. Det var som det var och kunde han på något sätt göra något åt detta? Ett sätt kunde vara att öka medvetenheten genom att läsa mer medvetet rätt slags böcker för att på så sätt utveckla hans utrycksfullhet. Det fanns en mening att utveckla det som han kunde väl. Samtidigt som det fanns nyfikenheten på det som var främmande. Han skulle vilja upptäcka vad de som dolde sig så väl med den symboliska huvan med anor från medeltiden och som även idag användes av representanter från det iskalla etablissemanget. När jobbaren uttryckte sig som slutkörd kan TV-hallåan undslippa sig kommentaren att hon nästan kunde förstå det. I språket fanns den psykopatiska civilisationen inkapslad som det helvetiska rovdjur det visade sig ha varit. Alla de många mer eller mindre hemliga rum med utvecklad ambition för något annat än att slå ned varandra, supa, äta och hoppas på Guds nåd ville Gunnar med sitt register och tilltro till onämnbara medel för förändring bygga på med några byggstenar som en del i ett kollektivt bygge. Han såg det emellertid inte som välgörenhet utan mer som ett nöje. Överklassens bild av att de fattiga var de enda lyckliga fungerade bra som en förvrängd skrattspegel för medelklassen som rått kunde gapskratta åt de misslyckade. Societens övningar i konsten att skratta ut de fattiga utvecklades till fulländning. Professorn kunde också skratta rått. Det hade han lyckats lära sig. Det fanns en befrielse att slippa känna något för sin nästa.

Följetong del 151: ordlös glädje

Hon tyckte om att röra sig. Vad det innebar visste Gunnar inte förrän det begav sig. Selma kunde visa sin ordlösa glädje genom att med väldiga kliv stega upp för en stentrappa till ett Café. Eller genom att diktatoriskt befalla Gunnar när de var på lekplatsen att gunga sedan åka ruschkana sedan karusellen. Därefter till ruschkanan igen. Denna oförställda glädje mellan dem måste han dölja eftersom det inte uppskattades. Han kunde aldrig upphöras att förvånas över hur starka känslor som avundsjuka, äganderätt och blygsel var. Hur de kunde förändra människor till monster och iskalla psykopater. Professorn hoppades att han inte var likadan. De genomkorsade Göteborg som de senare också skulle upptäcka Paris tillsammans, han och Selma. Bäst tyckte hon om när de bara gick iväg tillsammans. När hon frågade vart de skulle kunde han svara att det är en hemlighet. Det sa han fast han inte visste vart de skulle fara iväg någonstans. Hon frågade honom då gång på gång. Hon krävde att han skulle berätta! Men han vägrade. Och plötsligt blev det roligt och båda blev nöjda för att de kom till en plats som de gillade båda två. Och aldrig kunnat tro vara så trevlig att besöka. Självklart besökte de ett Café. Sedan var de båda så nöjda! Efter det var de båda redo att,återvända till djungeln där andra mer otrevliga lagar och hemliga regler gällde, styrkta både till kropp och själ. När de åkte tåg tillsammans i hemlighet och det var vinter kunde de bara sitta och titta ut på det snövita landskapet. Granar, tallar i oändliga rader, lika stora , omväxlande med kalhyggen. Det var egentligen en ganska eländigt landskap men när de två tillsammans tysta, meditativt, bara tittade ut genom tågfönstret kändes deras gemenskap starkt och fullt ut. Ännu en utflykt som han tillsagt henne att det var hemligt vart de skulle någonstans. Detta oförklarliga att han rördes så starkt av hennes utsatthet när han förstod att barn av hans kött och blod kunde vara inbilska och självcentrerade i sådan grad att de förlorade närvaron med barnet, övergick egentligen hans förstånd.

Följetong del 150: Selma

Han reste till en liten ort utanför Göteborg för att bara ha det skönt. Umgås med vänner och ta långa promenader. Han tränade mycket. Efter några månaders rekreation började han ge sig i kast med de stora frågorna igen. Nu när han hade fått allt på distans kom han på en ny strategi. Han skulle genomföra samma aktion i Göteborg. Han valde att sitta på Järntorget. dagarna gick. Gunnar började längta efter konstnärrinnan. Han ringde henne. Hon välkomnade honom och när han väl kome så fick han en utskällning som hette duga. Varför hade han inte hört av sig? Han kunde inte förklara varför? Det var bara så! Hon var arg i flera dagar. När hon hade accepterat hans sällskap utan att vara arg blev samvaron mycket bra. De hittade på många projekt som de skulle göra gemensamt. Hon hjälpte honom med att sitta på Järntorget. Men avrådde honom för att ansluta sig till något fascistiskt parti. Hon trodde att det skulle vara ointressant och bara bekräfta vad han redan visste. Han umgicks mycket med sina barn och med sitt barnbarn. Gunnar upptäckte att hans barnbarn Selma hade det svårt. Det var något som gjorde att han började oroa sig för honom. Han som trodde att hans barnbarn. självklart hade det underbart. Men han kunde inte se att det stämde! Det störde honom så mycket att han knappt visste hur han skulle stå ut. Det engagerade honom mer än allt annat. Det var inte så lätt att få tid till umgänge med Selma. Han tog varje möjlighet i farten. Hon älskade att sitta på café och fika med honom. Det var bara underbart att vara tillsammans.

Följetong del 149:fascistiskt parti

Detta med tanken att ansluta sig till ett fascistiskt parti måste utvecklas. Gunnar trodde det bästa vore att skaffa sig erfarenhet tillsammans med att parallellt leta efter adekvat litteratur. Han började söka efter sådana sammanslutningar. Det var inte lätt. Han upptäckte av en slump en inbjudan till ett café. Han fördes in, längst in i cafeét, till ett rum med en dörr som stängdes när han väl anlänt. Han hade blivit inbjuden av en ung kvinna som berättade att han var välkommen att delta. De hade en talpinne som lämnades till honom och han skulle tala i en kvart utan att någon avbröt om ett särskillt tema. Varje gång de träffades fanns ett förbestämt tema som skulle avhandlas. Han ombads nu av henne att tala om vad som helst som rör den svåra situationen som det kunde vara att vara arbetslös. Han utvecklade ideén om den monstruösa prekariatiska underklassen. Om det monstruösa som kännetecknade denna nya underklass. Dessa människor arbetade men levde i en ständig otrygghet som var frustrerande och skapade stora behov av trygghet. Det innebar att man sökte sig till nätverk, föreningar, grupper trots att man tvingades dagtinga med sina värderingar i utbyte mot hopp om tryggare omständigheter. Även om tryggheten inte infriades så levde man inom denna nya underklass på hoppet om en bra framtid till skilllnad mot en annars hopplös livssituation där ingen framtidsvision kunde urskiljas och saknades helt och hållet. Det nomadiska draget bland prekariatet att hellre vara i rörelse mot något ovisst, var inspirerande. Istället för att bara sitta still och invänta döden. Det var trots allt mer lockande. Gunnar avslutade sin utläggning för att inte trötta ut sina åhörare. Han möttes av tystnad. Sedan ombads han att lämna rummet för gott och aldrig komma tillbaka mer. Han förstod att han hamnat i fel forum. Men gav sig inte! Han sökte vidare med stor energi. Han växlade mellan att sitta på Rue Cadet och bevista olika möteslokaler. Tiden gick utan att så mycket hände. Han fick många nya kontakter utan att han därför kunde hitta ett nytt meningsfullt sammanhang. Det snöade och nu var nalkades jul och nytt år. Han kände att hans projekt började kännas urlakande. Han behövde omväxling!