Kärleksgnabb!

Till dig!
Blöt, hetsig och humoristisk kärleksdikt smaksatt med en ännu sötare sats innehållande motsatsen till bipolariteten-den samtida!

Jag hade något som jag trodde var jag.
Men idag växer den nya fientligheten fram.
Den förändrar personligheten så att jag hellre och oftare tillber nya miljöer. Jag slipper bli utlämnad till vår usla samtida ensamhet. Jag undviker att tänka jag tänker alltså finns jag till.
Istället:jag underordnar mig alltså finns jag till, ett tag.
Det känns tryggt,lite innestängt och ack så rätt, i tiden.
Jag offrar mig själv på altarna som befriar mig från min självständighet.
Mitt jag upplöses och jag blir ett med det nya, kontrollerande. Tortyr!
De har lyckats att förena vinst med politisk ideologi. De är framgångsrika exempel på gott samarbete på alla nivåer. We have the solution! Do as we do in Sweden! Så låter budskapet till Europa!

Demokrati, dialog, kritiskt tänkande och öppenhet är något som har ”passé” stämpel över sig.

Dikt om detta schlaraffenland som som det självgoda Sverige bygger?

Jag är svensk
Jag är så bra
Romer, invandrare skall hålla sig borta
utomlands, någon annanstans
För att jag skall trivas
Och må bra!

Jag har ekonomi
Villa, radhus, bil, hund ,häst, båt
Jag tittar på TV varje dag
Läser tidningen varje dag
Som ägs av Bonnier eller Stampen
Jag vet vad jag skall tycka och tänka

Jag avskyr Lars Norén(tror jag)

Jag drömmer om att få bli chef, tror jag

Ingenstans finns det
en bror eller syster
som är så duktig som jag
Och mina nätverk har
de rätta värderingarna

Bror duktig
Syster duktig
TV4 och mer reklamtid överallt

Vad skulle det kunna vara för melodi till denna lisa ursäkta min felskrivning, visa!

Kanske du gamla du fria eller Kungssången?

Och haltar det i melodin kan man alltid ta sig en sup
Skrattet då?
Som skräller så fasligt!
Som fastnar i halsen!

Det går att meditera bort och kring på någon plats som jag betalar dyrt för.

Och poesin! Den drunknade i drömda historiska ickeexisterande pölar någonstanslångtbort ”som icke är”” bruna” miljöer.

Jag är inte längre.
Jag var, tror jag, men jag minns inte längre vad!

Livet är orättvist!
Djuren är sådana, vet la du, råa typer och människan är också ett djur!

Vi släcker ned upplysningen för att stiga ned i dunklet, snålheten och finkelaktigheten.

Allt för de nya rena och sanna idealen! De ideal som kopierades från det äkta varandet.

Kanon! Kanon! Kanon!
Salut!Salut! Salut!

Money! Money! Money!

Jag stängeralltså in mig alltså finns jag, alltså ett tag.

Metafor:molnen skingrades för ett kort ögonblick, solen lyste mörkare än vanligt med en ny plagierad lyster hämtade från tankelaboratorienätverkomspännande med den orätta ubåtsstoryn.
Molnen tog åter initiativet. De var äkta vara! Men vi längtade en gång efter ljus! Jag minns inte om det var, det som var. Nej, det som fanns, fanns nog aldrig. Bättre med en ny kopierad anekdot om det som aldrig hänt men som jag nu minns istället för det som var äkta vara.

Tjo munspel!


Hej, jag såg dig igår, tror jag! Jag vill din intimitet nu! Världen, the hole picture gör det omöjligt, jag vet! Det är farligt! Oekonomiskt! Och gastkramande! Vem kan vara så dum och utmana ödet! Det är att dö i förtid, en hastig död! Tortyren, samtiden, kommer den att försvaga kärleken och utrota den intill meningslöshetens branter? Kärleken blir den då bleksiktig, oändligt svag och okänslig mitt i den förmodade passionens vulkaniska hetta. Du, min kära, kommer att bita sönder mitt högra öra i frustration över sakernas tillstånd till köttdelar och broskslamsor. Jag känner smärta över din frustration i min erfarna okänslighet, i min uppkomna dövhet och min nyfunna stumhet. Jag blir ohjälpligt obildad, dum, svagsint, underklassig, smutsig, lat och obegåvad. Jag duger inte ens till att bli din slav. Får jag bli din slav? Nej, säger du! Du vill inte ha mig alls. Du gör mig galen. Ditt, får mig att vilja ge mig iväg på äventyrsfärder. Bara för att få drömma om dig! Jag begraver mig i din ljumske nu. Jag vill se dig nu! Jag vill andas dig nu! Ta emot mig nu annars dör jag, den långsamma! Jag älskar!

Mantra: motsats till bipolär feghet

Besök från San Paolo

Yara var på besök från metropolen San Paolo. Staden lär vara Latinamerikas ekonomiska centrum. Tio eller tjugo miljoner invånare.
Hon arbetar i Augusto Boals anda! Hon leder dramaövningar som skall locka fram deltagarnas kreativitet och leda till ett aktivare liv och verk.

Målgruppen kan vara frustrerade unga, kvinnor på mentalsjukhus eller fattiga. Det händer att opinioner skapas under arbetets gång att man till och med lyckas förändra rådande lagstiftning.
Vi var ca 20 personer som gjorde övningar under en hel dag. Det var övningar som t.ex. att skicka impulser till varandra, göra statyer, härma sin nästas rörelser, hitta på nya rörelser och nya utryck. Det kunde också vara att gestalta en dag, vad man gjorde kl. 7, 8 o.s.v.
Märkligt hur den senaste övningen, gestalta min dag, avslöjade vad en modern människa gör på en dag. Sova, äta frukost, prata, gå till jobbet (universitet, skolan), sätta på datorn. Läsa, skriva och prata o.s.v. Det blev ett ganska enformigt liv att gestalta. Inte mycket att hänga i granen så att säga.

Mina egna filosofiska reflektioner angående att gestalta min dag övningen: kanske lever vi i en övergångsperiod i vårt postmoderna samhälle. Nästa utvecklingsfas i vårt samhälle kommer kanske att se helt annorlunda ut. Kanske kommer vi koppla på oss en hjärnhjälm och kommunicera direkt med något utan att behöva läsa, skriva eller tala. Maten kanske intas intravenöst på något sätt.
Den resterande tiden kanske används till att vårda sjuka, vara med sina nära och kära, barn, farföräldrar, respektive och vänner. Vi skulle få mer tid och ork till att bry oss om naturen, odla, meka med gamla kära ägodelar och pyssla med huset.
Kan det vara ett framtida bra liv tro?

Jag fick lust att resa till San Paolo och se hur Yara och hennes kollegor verkade, arbetade i denna jättestad i Brasilien. Det imponerade på mig som bor i en så liten pyttestad som Göteborg!

Genrep på Jelineks Babel på Stadsteatern i Göteborg igår torsdag 16 september.

Det börjar med att skådespelarna Fredrik Evers, Per Grytt, Henric Holmberg, Caroline Söderström och Anna Wallander tilltalade oss publik direkt. På något dunkelt mystiskt sätt skall vårt immunförsvar prövas denna kväll.
Och det handlar om moral, moral och moral med sour och is!
Jag ansätts under två timmar av chock på chock. Aldrig slutar det! Det är också utomordentligt naket om någon är intresserad av sådant. Jag har själv inget sådant intresse längre! Jag är en seriös kulturmänniska! Och har bestämt mig för en kort tid sedan att avstå från sådant.
Jag skall hädanefter alltid titta åt ett annat håll för att inte inleda mig i frestelse. Därför missade jag en hel del som skedde under föreställningen.
Men jag kunde ändå förnimma att en viss förälskelse uppstod på riktigt på scenen mellan några av aktörerna. Det är förståeligt med allt naket. Kanske var det jag som inbillade mig? Jag går inte in på fler bortförklaringar om det moraliskt vettiga att vara naken då och då!
Jag kanske själv förr i tiden skulle ha kunnat drabbats av sådana dubiösa beteenden! Om jag nu någonsin skulle ha hamnat i en sådan situation.

Fredrik Evers braverade ett solonummer om känslor och skådespelarkonst. Om konsten om att bli arg på scen och samtidigt vara helt cool inombords.

Per Grytt spelar bl. a. en av Apollon flådd Marsyas som hudlös indränkt i blod beskriver hur det tränger ut blod överallt från hans kropp.

Caroline Söderström gestaltade det moraliska Hon var madonnan. Kraftfullt plattade hon till allt som hon kom åt. Även en vidunderligt vacker dikt av Nils Ferlin blev effektivt saboterad.
Scenskoleeleverna blev nedskjutna och illa behandlade på flera sätt trots att de oftast var nakna. De hade avtalsenliga löner enligt avtal mellan teatern och teaterförbundet fick vi veta i början av föreställningen.
Henrik Holmberg talade nonsenspråk så att jag skrattade andan ur mig. Andtruten tvingade jag mig att kämpa emot gapflabbet. Det hade funnits risk för att mitt skratt hade förstört den mardrömslika stämningen som pjäsen skapat. Om jag, blyge jag, vågat hämningslöst hänge mig åt den underbara komiken.

Mellika Melouani Melans regi var medvetet destruktiv och iskall. Hon lyfte fram det djuriska och vår fascination över mänskliga övergrepp, sexuellt våld och krig. Ett mycket kontroversiellt regigrepp hann jag tänka många gånger under kvällen.
Vi fick se under föreställningen ett stort utbud av film och fotobilder med våld och lite sex. De var mycket elegant projicerade på en rund monitor som fanns mitt på scenen.
Henrik Ekbergs och Clive Leavers scenografi fungerade funktionellt och gav skådespelarna flera underbara plattformer för spel. Dror Feilers attackerande musik förstärkte ödesmättat hur underbart vackert groteskt vi människor kan bete oss.

Dagen efter märkte jag att föreställningens föresats att ge sig på mitt immunförsvar på något sätt fungerat.
Jag har varit omtumlad och mycket moralisk idag. Det skall inte ske något krig om jag skulle få vara med och bestämma. Krig är trist, onödigt och slöseri med mänsklig kraft trots dess påstådda skönhet som nobelpristagaren Elfride Jelinek skrivit om i dramat Babel.
Var "krigets skönhet" ett utslag av en författares version av torr humor?

Vi var på Lars Noréns Skalv!

I författaren Lars Ahlins roman från början av 1950 talet skriver han om personliga pronomen som ögon som man kan se ut över landskap av ord. Pronomen tar tag i substantivet som subjektet greppar tag i ett objekt. Det är metoden och det är så att någon annan inte finns. Det är i dagens(lördag 11 september) Svenska Dagbladet som Stefan Eklund skriver om Lars Ahlin. Han övergår till den självbiografiska romanen Sjätte munnen och skriver om att Lars såg skrivandet som en förbön och författade sin text för redan dömda.
Idag är det premiär på en annan författares verk! Skalv av Lars Norén på Folkteatern. Jag såg den tillsammans med teaterlegendaren, professorn och Jussi.
Det blev ett slag i solarplexus med gråtande skådespelerskan Julia Marko-Nord i huvudrollen som den livströtta dottern. Lars Magnus Larsson spelar fadern och Lena B Nilsson modern. Jonas Sjöqvist den förälskade sambon och Shebly Niavarani vårdaren som förälskar sig i dottern.
Vi blev bombarderade ordentligt av denna svårmodiga och hopplösa pjäs om hur svårt livet kan te sig ibland.
Teaterlegendaren klagade på den ack så vanliga psykologiska realismen som genomsyrade även denna iscensättning. Professorn ville följa med fler gånger och se på spännande saker i det oj så kulturella Göteborg. Jag blev förälskad i texten och uppskattade särskilt mycket Julia Marko-Nords självutlämnande gestaltning av den självmordsbenägna dottern.
Det var en påträngande scenografi i grått som fångade in publiken direkt med påträngande enkelhet. Den gjorde ont direkt. Vi befann oss på ett sjukhus med bruna sjukbritsar.
Sofia Jupithers regi är stram och skapar en intensiv spänning och lyfter skådespeleriet till mycket goda scenpresentationer. Alla skådespelarna gör bra ifrån sig! Pjäsens tema om ung kvinna som mår dåligt blev ett centralt tidsdokument och en berättelse om ett enskilt öde som konkretiserar ett tillstånd bland många unga kvinnor som det finns väldokumenterad statistik över.
Den är så hemsk sa vi till varandra. Finns det publik som vill se en sådan stark pjäs.
Vi lämnade Folkteatern och gick fram till en studsmatta som finns på plattan framför Folkets hus.
Vi hoppade på den allihop för att bli gladare och mer uppåt. Huvudkaraktärens repliker om att hon aldrig varit glad hade naglat sig fast i minnet. "Tänk om jag heller aldrig varit glad någon gång på riktigt". Det fanns en skådespelare som hette Torgeir Wethal från Odinteatret vars The whispering wind går att se på nätet i vilken han mycket skickligt gestaltar och skapade några gester med ungefär innebörden att det är lätt att dö men det är svårt att leva.
Lars Ahlin skrev om utsatta och Lars Norén har ofta skrivit om utstötta människor från samhället.
Vi gick hemåt i den mörka septembernatten och kanske tänkte vi på när modern och dottern gick hem och lämnade sjukhuset hand i hand. Det var ljusårs avstånd som skilde dem åt men de gick hand i hand tillsammans.

Filosofin är död sedan länge efter Georges föredrag om meningen med livet!

Det var ingenting som kunde uthärdas av mig. Även om jag skulle ha hällt i mig litervis med vin. Men jag bestämde mig ändå för att gå på filosofens stora framträdande. Jag isolerade mig som en igelkott bland alla inbjudna sociala atleter till åhörare som filosofen George lyckats samla ihop. Det hade säkert krävts åtskilliga mantimmar av Facebooksevent, mailkorrespondence och mobilsamtal. Med desperata datarooming arrangemang eftersom mottagningen i de Bohuslänska småskogarna var dålig när den store filosofen gjorde marknadsföringen. 

Alla hans kostnadskrävande extra insatser hade försatt honom i en konkursartad situation. Han var beroende av att hans föredrag om "meningen med livet" blev en kommersiell och publik jätte framgång. Han inledde med en strålande inledning.
Filosofen reste sig. Han talade bestämt inför de åhörare som lyssnade. Jag älskar att leva i nuet, sa han lidelsefullt.
 Jag vet att det inte finns något nu.
Men jag längtar efter att någon lyssnar på mig och vad jag har att säga.. Jag vet att det är omöjligt att någon skulle bli intresserad. Men jag längtar efter att det skulle finnas någon, ändå. Och jag skulle bli utom mig om det skedde. Min ensamhet och utsatthet är det som gjorde att jag alltid saknade och längtade efter nya sociala sammanhang. 
Mitt osammanhängande tal är mer homogent än den morgondag som ständigt väntar på mig.

När jag försjönk i djupa tankar förlorade jag alltid min mänsklig kontakt med min nästa. Till sist kom jag fram till att det som blev kvar var min tanke. Jag blev missförstådd för detta.

Det var min vardag. Det gjorde mig rädd och osäker. Jag återkom ofta också till den tomhet som uppstod när tankarna upphört. Jag fann den mer värdefull än alla mina samlade tankar.
När jag lade ut texten om frågor som tomhet, människans ensamhet och min egen utsatthet kunde elakheter hagla över mig från  åhörarna eller från min bekantskapskrets.
Det blev outhärdligt men jag framhärdade envist.
Det är så långt som jag har framlevat mina innersta tankar.
Vad kommer att hända nu med mig.

Åhörarna hade börjat sorla. Någon busvisslade och några skrek till. Det rådde en stor okoncentration i salen. 

Jag tror att jag förlikat mig med detta fortsatte filosofen djärvt.
Jag njuter av mitt te på morgonen. Odlar min trädgård och nöjer mig med det.

Han drog nu, för första gången in den unkna luft som fanns kvar i den hyrda salen Runan på Chalmers när alla åhörarna besviket lämnat hans föredrag i förtid och han genomströmmades av den största lycka som han någonsin erfarit. Han hade lyckats på Chalmers Tekniska Högskola skapa ett fiasko som skulle eka i de så välregisserade sociala nätverken länge. Han kunde nu lugnt dra sig tillbaka och njuta av sitt otium och samla kraft till nästa evenemang.
Han nös våldsamt länge och vacklade sedan ned från podiet. Han var fullständigt utarbetad. Han behövde vila oerhört mycket närmaste månaden. Sova minst 12 timmar om dagen. Läsa mängder av romaner och bara njuta av den söta smaken av sin skandalsuccé. 
Nu skulle han kunnat dö och njuta av det. Han hade nått sina drömmars mål. Han hade meddelat sig med de andra, åhörarna, om sina inre djupa tankar.
Vad fanns väl kvar i livet att göra?

Allt detta har jag motvilligt sammanfattat och redogjort i denna blogg om filosofen Georges stora framträdande utan att själv förstå något alls. Jag tillhörde de åhörare som smög ut från lokalen Runan först. Därför tvingade jag mig till fantisera ihop en hel del av pur elakhet. Bara för att vara först med smutskastningen och beljugandet av vad som hände i lokalen Runan när filosofen kommunicerade med mer än 500 åhörare.  

Följetong del 26: L’élégance du hérisson

Filosofen älskade Japan och speciellt japanskornas sätt att gå in i ett japanskt rum med små trippande steg och på sedvanligt traditionellt maner ta av sig sina traditionella fotbeklädnader. Han älskade också Erik Saties musik och bland alla jordens djur tyckte han särskilt mycket om igelkottar. George menade att igelkottars död var vår civilisations stora ödesfråga. Vanlig dödsorsak var att den lommade sävligt och lugnt över en gata i detta fall i Paris. Så kom det en skåpbil med kemtvätt och helt sonika körde över den stackars urtida varelsen. Detta ack så vanliga öde fann han tillräckligt tragiskt för att utlösa flera djupa tankar hos honom.
Han hade det gemensamt med författaren och läraren i filosofi Muriel Barbery. "L’élégance du hérisson” är hennes andra roman som bokstavligen inspirerade George till så mycket i sitt liv.
George ägnade tidigare stor tid åt frimärksinsamlandet men slutade genast med detta när han stiftat bekantskap med Muriel Barberys "L’élégance du hérisson”. Romanen gjorde ett sådant intryck på honom. Där stod det många djupa tankar och även om Erik Satie.
Han hade önskat att han ägnat sig åt lära känna Muriel istället för att skaffa sig så många frimärken.
I romanen stod det om att bränna bilar. Han gick fram till sin frimärkssamling som bestod av oräkneligt många pärmar med noggrant inklistrade frimärken. Under några dagar och med stor glädje eldade han upp alla sina frimärken i sin kakelugn.
När det var gjort kändes det som om han var fri från åratal av plikter och tvångsmässigt utförda handlingar för att nu ha givits nya möjligheter till att göra nya upptäckter. Allt bara på grund av . "L’élégance du hérisson”.
Det var morgon och filosofen satt och tänkte nya tankar om livet, döden och varandet.
Det som upptog hans väsen i denna stund var alla hans märkliga fantasier.
Han betraktade dem som meningslösa alster som endast uppkom på grund av hjärnans märkliga förmåga att lagra det som fanns i omkring honom. Det samtida samhällets överproduktion av meningslösheter spyddes alltid ut över även honom. Han önskade att det gick att undkomma men förstod nu att det var omöjligt. Han var fast i konsumtions-samhällets vidrigheter. Han var en del av detta utan att han förstått det förrän nu.
Han vantrivdes med allt!

Teater Fröas första premiär i går, måndag: sensation!

Jag sa Herta Müllers, nobelpristagare, "förrnu" och "nuförr". Erik viftade bort det. Fröa konstnärliga teaters uppsättning "Stormens" postulat i pjäsens slutskede"det finns ingen tid inget rum", river upp försteningens mörker och vidgar för plats för mer frihet. Fröa konstnärliga teaters världspremiär med Erik Otterbergs nyöversättning av Shakespeares "Stormen" spelades i ett omöjligt läge i ett rörigt sammanhang och ändå uppstår en känsla av succé.

Det skall vara omöjligt att lotsa fram kvalité i en sådan torftighet. Det vore som om prästen skulle hålla gudstjänst på toaletten. Fröa konstnärliga teater lyckades med mästerstycket att slita sig bort och sig loss från stämningen av slentrian som kan uppstå i vardagen en helt vanlig måndag då teatrarna normalt har stängt. De gav en utmärkt och lekfull teaterlek om de stora ödesfrågorna som om Gud, skapandet, kärleken, döden, magin och frågan om gott och ont. Regissör Erik Otterberg har satt ihop pjäsen till en kittlande spännande berättelse.

Nu anar jag framväxandet av ny scenkonst under en helig stund, denna måndag kväll hos Studiefrämjandet på Falkgatan 7.

Skådespelets magi finns också i alla goda skådespelarprestationer. Prospera(gestaltad som Ingmar Bergman) linkar omkring på scenen.Gestaltningen av Prospero blir en arbetsseger gjord av en arbetshäst till skådespelare och vinner i trots mot samtidens schabloner och urvattnade underhållningsflöde. Karaktären Prospero utvecklar sig till ett fullödigt rollporträtt.

Calibans fysiska spel exploderar fram! Det växer fram en härlig, mustig monsterfigur lite á la Golem från filmen Sagan om ringen som påminner mig om min hustrus sceniska insatser i Eldteaterns uppsättning Uppståndelsen för åtskilliga decennier sedan.

De två mörkklädda magiska andarnas kraxande med stundtals hesa röster kombinerade med fysiskt spel som drar åt den franska abstrakt mimens förmåga att dela in kroppens rörelser i många delar för att sedan sätta hop det igen till en ny helhet.

Kärleksparet Ferdinand och Miranda som gestaltas till rollkaraktärer med ung och nästan stötande naivitet och nyfikenhet på kärleken och livets alla möjligheter.

Tjänarna Trinculo och Stefano som nästan ramlar på varandra i sin tumultartade vänskap och samarbete när de t.ex. tillsammans med Caliban försöker störta Prospero. Det blir många levande rollporträtt av de ambitiösa skådespelarna.

Många döda fanns med som tilltal i denna pjäs. Ingmar Bergman som förebild för rollen trollkarlen Prospero. Samuel Beckets Godot och den absurda pjäsens skor. Ur bibelns varför har du övergivit mig och August Strindbergs Ett Drömspel "jag klistrar, jag klistrar" fanns med som litterära dramatiska stämningshöjare.

Teaterkonstens livsuppehållande kreativa kraft sprang fram som många vita möss över ett svart golv.

Fröas succéartade uppsättning övertygar mig fullständigt om behovet av att ny scenkonst måste ges förutsättningar att få utvecklas.

Trollkarlen Prospero, Miranda, Ferdinand, Caliban, de magiska andarna, tjänarna Trinculo och Stefano blir till en saga som berör.

Flera av uppsätningens teateruppslag inspirerade mig på livfullt sätt . Och påminner i min tur mig om Gunnar Ekelöfs "Det opraktiska är det enda praktiska i längden".

Trollkarlen Prospero avsäger sig i slutet alla sina magiska krafter. Parallellen finns till William Shakespeares beslut att sluta skriva fler pjäser.

Monstret Caliban blir fri från sin herre och klarar sig på egen hand. Kärleksparet Miranda och Ferdinand får varandra.

Jag, publiken, vittnena, undslapp den obönhörliga döden som slutstation. Teatern byggde upp ett nytt teaterrum som rymde vänlighet, trivsel och medmänsklighet och framtonade i sin resa bort från det tondöva hårda konkurrenssamhället och blickade istället ut mot ett annat bättre mänskligare samhälle.

följetong del 25:uppvaknandet

Professorn vaknade först av alla denna morgon hos skådespelaren i den gamla kökssoffan! Han var inte lika glad som han var när han somnat. Det var trots allt så att han somnat ganska hungrig. Han hade trott att han skulle ha kunnat äta sig mätt när han kommit och besökt skådespelaren tillsammans med redaktören. Men det hade kanske inte funnits mat tillräckligt.

Det trots att skådespelaren hade ansträngt sig till det yttersta och förekommit dem med att ständigt ta fram mer mat. Men det hade inte räckt ändå. Och nu var all mat slut!

Professorn gick ut i den härliga vårmorgonen. Solen sken och magen kurrade å det grövsta. Det fanns ju inget heller i naturens skafferi ännu och det var långt till närmaste affär.
Nu skulle han stålsätta sig och inte beklaga sig för sin värd utan låtsas som det regnade. När han mötte den morgontrötta och ilskna redaktören som det första han sa var: jag är hungrig. Professorn låtsades som att han var mätt och belåten. Oj, vi får fråga skådespelaren om han har någon mat i sitt kylskåp. Redaktören: jag har redan frågat! Skådespelaren hade svarat att vi åt upp allt igår!
De upprättade ett krigsråd för att undvika allt för mycket ståhej. Vad skall vi säga till honom utan att såra honom. Igår fanns det för lite mat och idag finns det ingen mat alls. Det är han som bjudit hit oss och han ville inte att vi skulle ta med oss någon mat. Nu tycker han kanske att vi är otacksamma om vi klagar. Om vi själva går och köper mat blir han sårad. Vad skall vi göra?

De promenerade omkring i Guds vackra natur tysta sida vid sida länge! Ingen av de två kom på någon lösning på deras prekära läge.

När skådespelaren sent omsider hade vaknat! Kom han ut till dem med en stor smörgås med en god fransk ost som pålägg. De båda gästerna vred sig av hunger när de såg hans stora smörgås. Men skådespelaren var uppspelt, märkte inget och berättade om en film han hade sett tidigt idag på morgonen. Han berättade handlingen i minsta detalj. Redaktören och Professorn lyssnade lamslagna på den oändligt långa beskrivningen.

Sedan kom redaktören på en idé: jag tror jag blivit förkyld! Jag vill hem! Skådespelaren som var fullt upptagen av att berätta om filmen, sköt in kommentaren det är nog bara luftombytet!
Professorn försökte med att han fått ett angeläget sms som kallade honom tillbaka till Göteborg. Skådespelaren viftade bort det med att nu när de äntligen kommit till honom ville han verkligen rå om dem! Han berättade om filmens senare del för de nu svimfärdiga stackars gästerna.

Följetong del 24:oreglerad skuld

Läsaren tänkte ofta att hon skulle läsa Ulfs blogg med den spännande och oändligt långa följetongen. Men varje gång hon slog upp den bärbara datorn var det alltid något som kom emellan. En gång fastnade hennes långa korpsvarta hår i datorns gångjärn. Det tog flera timmar för henne att komma loss.

Hon hade flera gånger fått erbjudande om att var med som karaktären dansaren tvekat, men vägrat till syvende och sist att ställa upp och därmed riskera sitt goda serösa rykte.. Ideellt arbete låg inte heller för henne. Men hon stod ändå i en viss tacksamhetsskulld till Ulf. Han hade en  gång lånat ut 1500 kr till henne. Denna skuld var fortfarande oreglerad trots att det gått flera decennier sedan dess. 
Han hade flera gånger sagt om hon bara läste hans blogg några gånger och gav sitt utlåtande skulle han betrakta skulden som avskriven. Det var som sagt alltid något som kom emellan men imorgon eller nästa gång kanske skulle hon ta och läsa den. Hon tyckte det var arbetsamt med honom och hans behov av att bli bekräftad av henne. Dessutom var hon fortfarande sur på honom för att han inte hade kommit på premiären på hennes nyskrivna pjäs "I syrenbersån". 

Följetong del 23:revolutionär passion

De satt hemma hos hans ex. föräldrar . De bjöd på mat. De var gamla och hade inte heller denna gång lyckats värma upp maten de bjöd på. Maten var till en del kall. Det fanns dock några varma partier. Han tänkte: lite skit renar magen och slevade snällt utan protester i sig den mycket goda maten. Han var hungrig. Han tänkte: arbetslösa kanske blir hungrigare av vetskapen om deras mycket osäkra framtid. Den f.d. flanören höll god min och tuggade i sig härligheten. Han slutade inte äta föränn magen stod åt alla hörn. Samtidigt som han diskuterade politik, revolution, arbetslöshet och hur det står till i världen. Kvällen led mot sitt slut och det var dags att promenera hem. Väl hemma lade han i sin rangliga, smala säng. Han funderade på allt omväxlande och omvälvande som hänt denna långa dag. Han förstod att det var mycket att smälta för honom. Trots detta blev han sömnig. Jag skall inte somna nu! Jag skall inte somna nu! Han kämpade förgäves emot. Han somnade trots  att hans sista tanke var att han skulle sätta tandpetare i ögona för att hålla uppe ögonlocken så att han kunde planera upproret in i minsta detalj. Det var ont om tid. Upproret måste ske nu. Han somnade in trots sin senaste förälskelse i den heta ideen om sin nyaste revolutionära passion, in mycket djupt och drömde inte mycket. Bara något om någon flamingo i en ganska rörig dröm.

Följetong del 22: Uppror

När han gick till sitt arbete på måndag morgon var det med stor glädje. Han längtade verkligen efter sina kollegor. Tyvärr så möttes han av det dystraste besked som kunde lämnas till en så glad man. Alla är permitterade med omedelbar verkan. Det var bara att ta och lämna arbetet och försöka hitta på något annat. Han kunde ju bara inte gå hem och lägga sig. Tusen tankar strömmade genom hans huvud. Han bara gick och gick och gick. Helt glömskt hade han promenerat ända till Mariaplan. Till sist stannade han upp vid korvkiosken där. Han hade blivit hungrig! Han gick fram till korvkiosken och beställde en kokt korv med mos. Det var hans favoritbeställning som han alltid gjorde av korvtanten. Han smaskade hastigt i sig maten och bestämde sig för att tänka över sin mycket sorgliga livssituation. Han blev så arg att han kunde bara tänka på en enda sak. Uppror! Han skulle organisera ett uppror med alla Göteborgs arbetslösa. Dom skulle bara veta vad de  startat när de permitterade honom. Detta var början på en jätterevollution!

Följetong: del 21: hemma hos flanörens föräldrar

Det fanns ett sorgligt kapitel hos honom. Det var att han hade svårt med sina föräldrar. Ingen visste egentligen hur det blivit så! Men så är livet. Tomatplantan som växer kraftfullt och våldsamt får problem och det självklara växandet hindra. Kanske dör plantan. Samma sak är det med föräldrar. Det kan plötsligt dö. Därför såg han trots detta mycket positivt på sina föräldrar och struntade i att de kom med oförklarliga tjuvnyp ibland. De tjuvnypen skrattade han bort, för sig själv. Inget att bry sig om. Det var bara att gå vidare!
Det finns viktigare saker att fundera på. Nu hade han bott hos sina föräldrar i två veckor. Det var nu som han skulle åka hem igen.

Han stod där på villatrappan och tittade på dem och sa adjö, adjö, adjö och fällde några tårar i smyg. Han kramade om dem och vinkade åt dem och gick med dröjande steg till bussen som skulle föra honom tillbaka till det kära Göteborg. Väl framme i Göteborg sprang han det snabbaste han kunde från busshållplatsen till sin lägenhet på Stora Nygatan. Äntligen var han hemma! Jag älskar Göteborg och min lägenhet. Han vankade omkring i sin sparsamt möblerade lägenhet en stund och bara njöt av att vara hemma igen!

Han skulle undvika att flanera i Göteborgs innerstad ett tag. Det var ett alltför obehagligt minne han hade från sin sista flanering.
Nästa gång han skulle ut och flanera? Det fick nog dröja länge. Han skulle nog vänta ett bra tag med det.
Han tittade ut genom det vackra fönstret ut mot Trädgårdsföreningen och häpet såg han en flamingo som flög där uppe i skyn. Flamingon flög ganska lågt! Han visste att det fanns Flamingos i Slottsskogen och att det ryktades att man skulle flytta dem. Men han trodde att de var vingklippta så att de omöjligen skulle kunna flyga sin kos.

Detta med flamingon som flög i det fria i skyn blev han så glad över att han slängde sig handlöst i sin obäddade säng så att den nästan kollapsade. Han låg på magen i sängen och skrattade högt. Livet var allt bra underskönt ändå!

Flanören sov gått denna natt och drömde ingenting alls. Nästa dag var det en mycket solig och varm vårdag. Han längtade till att gå till sitt jobb. Det fanns så mycket att göra! Det var så många saker som var viktiga och roliga. Dem måste han hinna med innan det blev försent!

Följetong del 20:flanörens fördomsfullhet

Flanören var nu hatisk mot allt och alla samtidigt som han älskade allt och alla och ville rädda allt och alla.
Det fanns inget alls att göra för honom mer här på Järntorget. Han kände sig helt utom all räddning! Ingen kunde rädda honom från att gång på gång drabbas av denna svårmod och handlingsförlamning. Det gjorde rejält ont.

Nu så tittade han sig omkring eftersom han kunde se klart igen. Människor hastade till sina mål. Ingen brydde sig om eller såg honom. Det gjorde ingen! Han tittade på husen, på himmelen, på torgets stenläggning. Det sa honom ingenting längre! Allt detta hade slutat att tala till honom. Flanören och hans blick hade ingenting att varsebliva längre. Han kunde inte bara stå där och glo! Något måste han göra! Han tog fram sin Iphone och ringde till teaterregissören. Men det var ingen hemma hos honom. Teaterregissören hade ingen mobil!
Vad skulle nu ske med flanören? Kommer han att kunna ta sig vidare från Järntorget, Haga och vidare till något annat! Just nu vet ingen någonting!
Flanören började tyst dikta samtidigt som han skämdes för att han inte hade något mål längre!

Jag är en människa
Det är ingen stor sak
Ändå så tycker jag
Att jag är viktig
Fast jag vet
Att jag är värdelös
Fattig
Dum
Stum
Stum
Stum

Han började ändå gå mot Feskekörkan! Han passerade Teater Uno. Gick upp för Kungsgatan och vidare ned för samma gata. Överallt fanns dessa tråkiga byggnader! Gamla elverket, tråkiga låga hus längre fram på Kungsgatan! Det fanns väl inga arkitekter värda namnet som skapat dessa hopplöst trista hus på den tiden. Väl framme vid Domkyrkan kunde han dock inte förneka att den byggnaden trots allt hade något visst. Även om han aldrig fick någon lust eller något begär att gå in i den.

Han hade verkligen försökt att göra entré in till den ståtliga kyrkan men alltid känt sig lika främmande varje gång. Han har vänt i kyrkodörren! Ändå trodde han på Gud och skulle nog kunna gå regelbundet i kyrkan på gudstjänster. Men det hade alltid varit något som hindrat honom. Var det hans fördomsfullhet?

Jag tror han var fördomsfull! Hur skulle flanören bli av med sin fördomsfullhet egentligen. Ingen som vet, ingen som vet, ingen som vet!

Flanören fortsatte framåt på Kungsgatan i riktning mot Östra hamngatan. Han stod där i gatukorsningen och tittade först på NK sedan på Kopparmärra. Kopparmärra lockade mer. Han begick sig dit. Nu hade det kommit riktigt mycket folk. Det var knappt han kom framåt. Han kryssade sig fram. Råkade stöta ihop med någon av misstag. Bad denne om misstag. Hoppades bli förlåten. När han väl var framme vid Kopparmärra svängde han av och gick mot Saluhallen. Han hade en gång varit en av ockupanterna, för länge sedan, som bidragit till att det torget, Grönsakstorget bevarats istället för att det skulle ha omvandlats till ett jättestort

Följetong del 19: vindilning

Han darrade till när han tänkte på det han varit med om! Flanörens enda tröst var att han inte hade gjort något annat, egentligen, än att bara blivi så oerhört trött. Han började vandra bort mot Lilla torget. Det var inte många han mötte. Ju mer han gick desto ensammare kände han sig. Han kände sig rädd också för andra människor. Han fortsatte dock att gå trots detta.  
Han tittade på husfasaderns i de gamla stenhusen byggda under den högkonjunktur som en gång handelsmännen skapat. Det var enorma förmögenheter som samlades här på några få kvadratmeter. 
Han fortsatte uppför Västra hamngatan. Nu började det bli rejält tråkigt att promenera. Det gamla Ströms passerades.  Han svängde in och förbi pedagogen och vidare fram till sist till Haga och Haga Nygats. Här var det fler människor. Och han visste att här flödade vinet och ölet i strida strömmar. Han tänkte: jag måste vara världens moraliska människa men jag vill varken ha vin eller öl!
Han var nu så deprimerad att han bokstavligen knappast orkade lyfta fötterna. Han förstod nu att han nu var drabbad av svår leda. Han förstod varför så många sökte tröst hos Dionyssos ädla drycker när tristessen blev för svår för det arma människosläktet. Han tänkte på sin vän teaterregissören som avlagt ett nykterhetslöfte till sig själv. Det var det enda riktiga i denna jämmerdal. Människans lott är visserligen att lida men det kam man göra nykter lika väl.  
Skall man vara en usel krake, fattig och dum så kan man åtminstone hålla sig på benen utan alkohol. Han började nu se sämre också. Han såg dimmigt och halsen började snörpa ihop sig. Han kunde knappt andas. Han började bli desperat. Magen gjorde också uppror. Han hittade, stapplande till en parkbänk av sten mittemot café Jakob.
Han satt där på bänken och kämpade för sitt liv. Nu tyckte han mycket synd om sig själv. Han började förbereds sig för döden. Nu hade han inte kunnat andas riktigt på länge. Han tyckte det var för pinsamt att be om hjälp. Han började tänka att det var inte han som hade bestämt att han skulle födas och inte var det han som bestämde över döden heller. Det hade börjat blåsa en kall vind över Haga. En vindillning gjorde sig loss från det stora lufthavet som hade börjat att röra på sig. Vindillningen begav sig ned till flanören och snodde sig runt, runt, runt honom. Flanören hade börjat tänka på att försöka leva upp. Han andades korta försiktiga andetag. Han tog lite längre andetag det lättade i bröstet på honom. Jag kan andas igen tänkte han glädjestrålsnde. Jag lever! Han reste sig upp och började promenera mot  Järntorget. Det gick att gå som vanligt igen. Han levde! Och vindillningen hade förenat sig med det stora lufthavet igen. Flanören stod på Järntorget! Han såg klart igen. Allt var som det skulle vara igen. Det är bara att tacka och ta emot även på en plats med ett sådant namn. Ingenting händer men jag lever. Alltid något. Han hade räddat sitt eget liv. Det var något som gjorde att han kunde rädda sii eget liv. Det ingav självförtroende. Nu när han hade räddat sig själv skulle också världen kunna räddas. Och Haga!  

Föletong del 18: väl framme hos skådespelaren i Vretlumma!

Väl framme hos skådespelaren i Vretlumma satt de tre musketörerna runt det rangliga köksbordet hemma hos honom. De diskuterade vilt allt mellan himmel och jord. Det stod flera flaskor vin på bordet. Det fanns inte mycket vin kvar i buteljerna. De tre herrarna hade avhandlat politik, ekonomi, kultur och konst. De var nu framme vid kvinnor. Samtalets verkshöjd hade i takt med inmundigandet av vinet blivit mer och mer vidlyftigt. Nu diskuterade de Lady Gagas nästan nakna, hon var mer än utmanande klädd, framträdande på café Opera i söndags. De var alla mycket uppbragta över att en konstnär, artist drar vanära över andra genom ett så vidlyftigt beteende. Diskussionen gick över till att handla om kvinnor som väljer att bli nunnor. Klockan hade blivit mycket och det var dags att tänka på refrängen. Blommorna gjorde sig redo för morgonsolens första strålar. Fåglarna började ge ifrån sig lite ljud. Professorn låg i den gamla utdragssoffan och mådde så bra att han inte ville somna alls, fåglarnas morgonkvitter, spridda tankar som genomkorsade honom. Lukter som strömmade in genom det öppna fönstret i det grönmålade torpet.  
Allt var perfekt. Det fanns harmoni, rättvisa, idyll och en tillmötesgående natur som bjöd in till en försmak av de sköna, ljuva och härliga sommaren. Professorn kände sig nöjd med allt! Han somnade med ett leende på läpparna.

Följetong del 17: kvinnan som sov mitt på dagen

Professorn och redaktörn stod på Centralstationen. Professorn var fortfarande chockad. De hade just passerat plattan mellan Nordsta'n. och Göteborgs Centralstation. Där på en träavsats hade en kvinna legat och sovit mitt på dagen i den gassande solen helt skyddslös. Först hade de trott att det var en vanlig luggsliten typ, a-lagsstuk.  När de kommit nära hade han upptäckt att det var en ung vacker kvinna som mycket ordningssamt hade vikt i hopp ett klädesplagg som hon använde som huvudkudde. Hon hade jeans på sig. Hon hade ett vackert ansikte och mycket slanka ben. Hon var klädd i jeans och en enkel jacka. De båda herrarna gick runt henne och studerade henne mycket ingående. Professorn sa: hoppas hon inte är död. Redaktören gemälde: kvinnor can, can! Det är inte 
stollar som säljer stolar inte. Professorn blev mycket känslosam och utbrast: skall jag väcka henne?
 Om du vill svarade redaktören.
Professorn tänkte att han nog kunde bli kär i henne! Men det kunde innebära att han förlorade sin ungkarlsfrihet. Han visste inte hur han skulle göra. Å ena sidan ville han hjälpa henne. Låta henne bo hos honom tills hon ordnat upp sin tillvaro. Å andra sidan ville han resa iväg till Vretlumma och träffa sin kompis skådespelaren. Redaktören började rycka och dra i honom. Vi måste iväg nu. Annars missar vi tåget! 
Om du vill ha lammkött kan vi gå någongång på en strippklubb eller nå't.  
Proffesorn ville inte debattera den frågan igen. Han tyckte han kände sig så moralisk när han bestämt vägrade att besöka porrklubbar. Där gick gränsen! Samtidigt kände han sig så dum när han kom i diskussion kring ämnen som porr, prostitution och dylikt.
Med tveksamma steg och mycket eftertänksamt följde han efter redaktören i ritning mot Central-stationen. 
Väl framme tänkte han: det är inte alltid lätt att vara människa. Men livet är härligt. Det händer så mycket hela tiden!

Följetong del 16: flanörens uppvaknande

Flanören sov vidare på lejontrappan helt ovetande om att en polis närmade sig.Han sov så skönt och djupt som han aldrig tidigare gjort.

Polisen bestämde sig för att gå ned till den sovande. Hon hade aldrig väckt någon som sovit ute förr. Hon hade hört från kolleger att det uppstått ett nytt fenomen i Göteborg. Fler och fler sov utomhus på dagarna. I Stockholm hade det förekommit under en längre tid. I fjol hade det skett ett mord. Halsen på en sovande som låg utomhus på dagen hade blivit snittad med en kniv av någon så illa att denne där i Tjockhult, tänkte hon ilsket för sig själv,hade avlidit. Så nu hade det kommit till Göteborg också!

Hon rörde försiktigt på den sovande flanörens nacke. Hon hörde honom säga: jag skall gå upp mamma. Hon rördes i sitt sinne på tanken att hon för första gången blivit kallad för mamma. Hon tyckte att han såg söt ut. Inte alls så illa medfaren som hon var van vid att a-laget brukade vara.
Hon stod stilla och drömde att hon bjöd hem honom till sig och uppfostrade honom till att bli en ordningsam duktig man som kunde laga mat till henne när hon kom hem efter ett kvällspass. Nej, hon kom till sans igen. Hon sade med barsk röst: det är dags att vakna nu, här kan ni inte ligga och sova mitt på blanka dagen! Flanören vaknade till. Förskräckt insåg han sin belägenhet. För första gången hade han sovit utomhus och dessutom blivit väckt av en polis. Vad skulle hans mamma säga om hon fick reda på detta. Hamnar han i fängelse nu? Han reste sig yrvaket upp och stammande: förlåt, det var ett misstag av mig. Jag skall aldrig göra mer så här! Han tittade blygt på den kvinnliga polisen och blev samtidigt varse hur vacker och betagande hon var. Han insåg att han skulle kunna stå och titta på henne hur länge som helst. Polisen såg roat på honom. Hon hade upptäckt hans intresse för henne och hennes skönhet.
Hon sa: ge dig nu iväg!Hon vände sig om och gick! Inbillade han sig detta; med lätt gungande höfter. Hon vände sig om och tillade,med en blick: under andra omständigheter hade jag kunnat ta er för en rekorderlig karl.

Inbillade sig han igen att han tyckte sig ana en glimt av lust i hennes vänstra öga. Han borstade av sig och bestämde sig för att börja ett nytt liv, igen. Samtidigt som han undrade hur det skulle vara att sällskapa med en polis.

Del 15: flanörens mardröm

Del 15:flanörens Mardröm
Han drömde att han befann sig hos en kvinnlig bekannt. Hon låg helt naken på rygg samtidigt som hon talade i sin Iphon. Han överöste henne med kyssar och kramar. Hon verkade helt oberörd. Hon talade engagerat om en konstut-ställning med någon i sin Iphon. Plötsligt vände hon sig om och bjöd in honom att fortsätta medelst hennes andra sida. Han blev ännu mer begeistrad och var på god väg in i himmelriket. När hon avbröt honom med en ny anvisning och hon vände sig denna gång helt om kommenderade samtidigt att nu var det hennes tur. Hon regisserade honom i detalj vad han skulle göra för henne. Han blev alltmer uttröttad. Han tänkte att det var bra att han hade stor erfarenhet av att ligga på en spikmatta. Han kunde inte annat än att beundra henne för hennes stora simultanförmåga att både angagera sig i en häftig diskussion och samtidigt ge honom snabba anvisningar  hur, vad och var hennes nåds ynnest skulle vinnas och skulle utföras. När hon vid varje  ny dramatiska erotiska orgastiska stegring med nya stränga anvisningar pockade än mer begärligt på nya och annorlunda innovationer. Då upplevde han henne och hennes kropp som mer och mer lik den värsta spikmattan som gjorts. Hon höll vid varje nytt klimax mobilen låångt ifrån sig samtidigt som hon gav ifrån sig små skrik. Hon verkade senare, det drog ut långt på tiden, mycket nöjd med honom och hans insats. 
Hon vinkade sedan adjöken till honom samtidigt som hon fortsatte att tala i sin Iphone.
Han gick mycket otillfredställd från hennes flotta villa och grät en smula. Livet är hårt och hårdast är kvinnorna mot oss stackars män. Han sov dock nu drömlöst vidare i solen vid vattnet på lejontrappan på nedersta trappav-satsen som ett barn vid sin mammas bröst. Mardrömmen glömdes bort helt och blev en del av hans omedvetna.

Del 14:: är du go eller!

Flanörens älsklingspromenad började alltid märkligt nog en bit från Järntorgets gettoliknande idyll. Han brukade stå på Lejontrappan, Brunnsparken och brösta sig som en tupp. Där kände han vinden från havet fläkta hans långa blonda hår. Han hade utsikt över hamnkanalen som omgjärdades av de två hamngatorna: Södra och Norra hamngatatan. Kanalen var väl ca 20 meter bred. Det innebar att längre från varandra låg inte hamngatorna. Han stod ofta där och drömde att de båda gatorna en dag skulle förenas till en ny. Men detta hade inte Göran Johansson, stadens tidigare så starka och mäktiga man arbetat för. Istället ville han gräva upp Östra Hamngatan som helt ointressant gick på tvärs och ned till operan. Och hör och häpna där hade han, nere vid älven lyckats med konststycket att få igenom ett beslut att placera ett Pariserhjul, helt anakronistiskt, som inom kort skulle invigas. Göteborg har av hävd kallats för lilla London. Och visst hade andra länders ingenjörskonst också påverkat Göteborg som skottarna, SKF, och Holland med sin kunskap om kanalbygge. Men att tillåta den så förhatliga, nästan revolutionära franska kulturen, Pariserhjul(?), dominera det finaste Göteborg kunde ståta med, Operan, merde, damnd!
Är du go eller? Detta genomkorsade den förvirrade flanörens något svampaktiga hjärna. Han hade tagit sig ett glas vin, eller två på morgonen för att komma i god form för en morgonpromenad.
Nu andades han in och lät bröstet lyftas och sänkas vid trappan som gick ned till kanalens vatten. Han blickade på de gott och vä mer än 100 år gamla husen som löpte längs kanalens hamngator. Den tidens rika borgerskaps socitetshus. Han mindes en historia han hört om någon som växt upp i en av dessa hus. Då, under andra världskriget, bodde Göteborgs rikaste affärsmän, judar, flera, i olika patricierlägenheter i den trappupgångens . Längst ned bodde dock en stenhuggare och tillika nazist som lär ha fått en beställning av självaste Hitler himself, att göra ett segermoment i sten, när den segervisse Hitler väl hadde vunnit kriget. Monumentet skulle ha placerats i Göteborg. Tänk om det hade fått stå där Priserhjulet nu monterades upp. Var hade då Pariserhjulet fått stå. Kanske på någon bakgård i Angered. Hade Göteborg då fått epitet lilla Berlin?

Nä nu började flanören tvivla på om han bara hade druckit ett eller två glas vin. Det kanske var två eller tre flaskor vin istället. Han mindes inte just nu! Han blev nästan föll ned för lejontrappans långa trappsteg och lade sig på avsatsen längst ned i den gassande solen och nedlade sin arma rådbräkade kropp alldeles vid vattnet för att vila sig. Hans hjärna tömdes plötsligt helt på tankar. Det var nog chocken över att han tänkt så mycket på en gång, under så kort tid, fått så många antal tankar samtidigt som gjorde honom helt omtöcknad och så slö!
Kanske att det normalt enbart så upppiggande hälsobringande vinet också bidragit till hans något sömniga tillstånd. Detta kunde de lärde på Göteborgs Universitet, Socialt arbete med professor Ove Serhede i spetsen kunna tvista om någon gång på något av stadens biliotek om de hade lust med det. De var väl för upptagna för sådant simpelt som att fundera över en stackars sömnig flanör av enkel härkomst.
Fint skall det va! Kanske något studieförbund kunde göra ett seminarium om detta. Men det drog väl inte in tillräcklig med deltagaravgifter kan jag tro. Vem vill betala för att deissekera en flanörs sinnestillständ. Tillbaka till verkligheten!

Vad skönt det var att sova i solen på lejontrappan, vid vattnet i solen en förmiddag i maj. Det är ren och skär lycka, harmoni och att likna vid en religiös uppenbarelse. Han sov drömlöst i Göteborgs trygga famn vid dess uråldriga hamn där en gång i tiden segelfartyg lotsats för tbi stora bommen och lag till vid Gustav Adolfs Torg.

Del 14:illusionen runt Järntorget!

Bysten Dan Andersson stod där ensam och frös på Järntorget i Göteborg. Det var kallt för att vara i början av maj. Människor satt ändå utomhus och frös också när de satt på caféet pipan. Torget låg där så stilla och grådaskigt. Ingen färg så långt ögat nådde. Arkitekturen liksom gjorde sig osynlig och otillgänglig. Oändligt många var alla de spårvagnar som färdades förbi och retade upp flanören och hans blick med sin tråkighet. Flanören tänkte att det är märkligt vad människor utstod bara för att kunna äta sig mätta och sätta sig på café och ta en kopp kaffe, caffe latte eller snarlika drycker.
Långgatornas märkliga övergivenhet mildrades av restauranger, caféer och butiker och gav alltihop en småstadsprägel. Det var nästan som om man kunde ana att skolläraren och prästen i byn skulle ställa sig på torget och göra en insamling till bygdens kyrka.

Men det var bara en illusion. Under den idylliska ytan bullrade det rejält. Men det kan vi lämna där hän. Det gjorde nämligen de boende i dessa trakter. De ägnade sig mest åt att driva omkring när de var lediga från arbetet. Umgås med varandra och lekfullt hoppas på att en dag den stora förändringen skulle komma av sig själv med stora rikedomar och stor frihet åt alla.

Den magra bysten Dan Andersson skulle egemtligen fungera som en påminnelse om den viktiga kampen för rättvisa och demokrati. Men nu var de boende mycket mer intresserade av att dricka vin på någon terrass än att demonstrera mot förtryck och orättvisor. Därför lämnar vi dessa frågeställningar där hän också! Vad blir det kvar då? Inte mycket som var värt att skriva om egentligen!

På Hagabion, Folkets bio, serverades vin och man hade öppnat uteservering där också.
Hagabion gjorde att man faktiskt kunde ana en annan inriktning. Var det ändå så att det mullrade en hel del i kratern?

Men det gick åt mycket vin och öl för att kratern skulle föda nya idéer. Och vad hände med idéerna när ölet och vinet druckits ur. Förlorades de i kraft och blev de fokuserade samtalen om förändring också gråa och ointressanta?

Detta funderade flanören på när han motionerade gata upp och gata ned. Man måste hålla sig i form brukade han säga när han skulle förklara varför han for omkring som en skottspole i området!
Duvorna på torget, affischerarna som marknadsförde någon konsert, de avstigande och påstigande som de kommunala transsportmedlen utspydde och tog in. Allt och alla verkade som om de vistades någon annanstans än i vår hypermoderna kultur. De var alla nostalgiska och drömde sig bort till ett Sverige för länge sedan som aldrig funnits men man trodde det hade existerat en sådan tidsperiod.

Det var ett behagligt tidsfördriv för flanören att insupa sådana stämningar. Humöret blev bättre och nervositeten minskade! Tiden gick snabbare och det kändes som om vingudens närvaro blev starkare. Hur länge kommer detta att bestå, tänkte flanören? Han var nämligen på spaning efter något som han tyckte hade förflyktigats. Något han tyckte mycket om! Det var hans egentliga huvuduppgift i livet. Allt annat gjorde han bara för att samhället tvingade honom till det.

Del 13: när syrenerna blomma där hemma!

"När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen! När syrenerna blomma där hemma. Alla samlas vi i vårt gamla hem! Alla syskon och mamma och pappa. Vi sitter där på vita möbler i syrenbersån. Och vi njuter av alla små minnen som vi har från barndomens ljusaste dar.
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen! När syrenerna blomma där hemma. Alla samlas vi i vårt gamla hem!
Alla somrar vi upplevt tillsammans. Vi sitter där och drömmer oss tillbaka där vi var. Vi hoppas på en sommar lika varm och skön och klar som i barndomens ljusaste dar!
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen!
När syrenerna blomma där hemma är det dags att vi träffas igen!
Alla samlas vi i vårt gamla hem!
Alla samlas vi i vårt gamla hem!"

Gick cykelreparatören och nynnade och smågrät för sig själv. Han visste inte varför han grät. En urgammal svensktoppslåt som Flamingokvitetten hade en sådan formidabel framgång med och som hade fastnat i hans huvud.
Han blev lika förtvivlat ledsen varje gång han nynnade på den gamla usla svensktoppslåten. Han skämdes för att berätta att han brydde sig om att minnas den låten. Alla hans kompisar lyssnade på andra musikstilar. Dansbandsmusik var det sämsta som någon av hans vänner kunde tänka sig. Och så gick han och bölade när han tänkte på den.
Nej, detta går åt fanders! Är det en personlig kris på gång?
Plötsligt hittade han ingenting längre i verkstaden. Alla hans verktyg var som bortblåsta! Hur skall det gå med alla söndriga cyklar när han inte hittar sina verktyg längre. Världen kommer att gå under. Kunderna kommer att bli ursinniga.
En gråtande cykelreparatör som inte längre kan laga deras kära cyklar!
Oj!Oj!Oj!

Del 12: att ha en älskare eller att inte ha en älskare

Cykelreparatören: du ser mig inte alls. Du ser mig aldrig! Du verkar inte ha några känslor för mig!
Filmaren: jag är förälskad i professorn! Jag kan inte vara förälskad i två personer! Det går inte!
Cykelreparatören: varför inte det!
Filmaren: nej, det vågar jag inte!
Cykelreparatören: för min skull bara, lite!
Filmaren Jaja! Lite!
Cykelreparatören Då skall jag laga din cykel gratis!
Filmaren: nej, det vill jag inte!
Cykelreparatören: nej! Nej! Du får väl betala då!

Filmaren promenerade sakta hem! Solen sken och filmaren tänkte på professorn som kanske satt hemma alldeles ensam.

Det var många människor ute i solen. De promenerade, cyklade, körde och åkte med bil, satt i bussar och spårvagnar. Alla var på väg någonstans och inte verkade det som någon brydde sig om att solen sken och att det var en blå himmel. Alla var bara upptagna!

Filmaren tänkte på cykelhandlaren under sin promenad: Visst är det en intressant person men inget för mig. Han är för proletär på något sätt. Han kunde vara ganska burdus på ett mycket ointelligent sätt. Det är kanske fördomsfullt av mig. Men det är så jag tänker. Professorn hade väl sina sidor också men han är så intelligent, snabbtänkt och spirituell. Undrar hur han är när det gäller sex. Cykelhandlaren kan vara mer intressant i en älskog. Går det att ha cykelhandlaren som älskare och sedan på något sätt vara tillsammans med professorn? Cykelhandlaren verkar kunna gå med på en sådan sak. Men kan han hålla tyst. Han verkar vara lite väl pratglad.

Jag ringer professorn ikväll!

Filmaren gick och fantiserade sensuella och sexuella tankar som inte är lämpligt för någon utomstående att bli införstådd med. Författarens fantasi skulle inte heller kunna skriva ned dem. Det vore en alltför stor skrivprestation. Det skulle bara leda till skrivkramp, mindervärdeskomplex och resultera i alltför stor emotionell upphetsad sinnesstämning. Inte ens läsaren bör bli informerad om sådana tankar och lockas till alltför stor sådan upphetsning.
Dessutom borde kvinnor i alla berättelser skildras som något mer sedesamma än de är och gärna med ett uns, några gram, med beståndsdelar som leder tankarna något åt det nunneaktiga hållet. Den här berättelsen borde egentligen inte vara något undantag. Egentligen hade berättelsen redan börja löpa iväg lite väl långt bort från den anständighetens gräns som en upplyst och bildad genomsnittsläsare gärna skulle ha instiftat som en regel. Det skulle kanske lagstiftas lite mer om detta. Bara genom att antyda att skildringen borde nyanseras något skulle staten(Reinfeldt m.fl.)säkert kunna skrämma och påminna filmaren, författaren och flamingon att det kan vara på sin plats att redigera(läs censurera) snart. och inte vänta för länge med detta!

Om nu den ensamme flamingon godkänner detta. Det är väl egentligen bara han av alla karaktärer som kan ha något att invända när det gäller att censurera hur filmaren skildrats.

Filmaren hade, hursomhelst en mycket lång och mycket angenäm promenad hem. Och hon kanske eller kanske inte ringde professorn på kvällen.

Solen hade gått i moln och staden fick nu en annan mörkare lyster. Den blev mer som en nedsutten hatt från att ha varit en klart gnistrande diamant. Naturen hade fortfarande ett finger med i spelet och påverkade hur människorna levde sina liv. Trots alla de försök som gjordes att tygla den okontrollerade framrusande naturen. Av t.ex. alla de discipliner som utvecklats av alla vetenskapliga, religiösa, tekniska och politiska krafter. Trots dessa samhällsdiscipliner påverkade fortfarande solen, även om det inte verkade så, hur människorna upplevde sin tillvaro.
Solen liksom smög sig på människorna och kröp in i sinnena, fyllde dem med kraft och lockade till skratt, längtan och lust att göra uppror mot vardagens rutiner.

Ut, lev och våga kunde solens strålar bränna till med!

I Pecka Söderbergs ateljé!

Jag är första gången i skulptörens Pecka Söderbergs ateljé på gallerilördag på konstepidemin. Kvinnan som häller ut mjölk, piloten som sitter med benen under sig med flygarmössa à la 40-60 tal, vad vet jag, och flera skulpturer i olika storlekar. Underbar stor skulptur i halv figur med vänliga ögon men med en huvudvridning som ger en aning om  att det finns något begynnande, under ytan, något annat hos skulpturen.. 
Det var först det enda jag såg när jag klev in!

Den skulpturen hade sådan stor närvaro och fyllde upp rummet för min blick. Något annat såg jag inte! Jag pratade med Pecka om mina referenser till skulptur och skulptörer. Han berättade om projekt med Indien med utbyte. Han gjorde skulpturer som frusna ögonblick. Barndomens läsning av serier är intressant. Han bygger upp skulpturer på ett liknande sätt.  
Bredvid honom har Ageli ateljé som gjort Flamingos skulpturer som finns på Kålltorps lekplats, den lilla. 

Pecka berättade om piloten och att det skall finnas med en valp, rävliknande. Plötsligt vidgades min blick och jag såg fler skulpturer. Det kom som ett plötslig varseblivning, filmiskt scen ögonblick.

Mina associatoner gick till olika målningar jag sett föreställande ateljéer. Det blev möte med starka uttryck som gjorde kraftiga intryck på mig.
 

Följetong del 11:jag är en flamingo

Följetong del 12:Jag är en Flamingo 
Jag är en flamingo. En av världens vanligaste fåglar! Jag tittade lystet på en barnvagn i typiska flamingofärger som en människohona hade idag. En sådan skulle man ha. Jag har en flamingopenna, flamingosopborste, flaminghus-ett mycket litet sådant. Där i bor min låtsaskompis. Det är så ensamt i Göteborg för mig, en vanlig flamingo! 
Jag har också en flamingodiskborste, eller rättare sagt två stycken. 
Jag har också en flamingoväska och ett pyttelitet flamingopiano. Min favoritmusikband är Flamingo-kvintetten. Jag älskar flamingo-blomman. 
Nu har jag bestämt mig för att bli flamingopoet och skriva flamingopoesi
så här låter min första dikt:

Plask, plask, plask
Snart gifter sig Viktoria och Daniel
Synd! Synd! Synd!
Flamingoskit, flamingoavundsjuka

Jag önskar jag var
I Daniels ställe
Vi skulle flugit
Till jordens alla länder 
På vår bröllopsresa
Och jag skulle inte längre
Vara så ensam

Nu flyger jag hem 
Till Afrika
Det ska flamingofan
Att stanna kvar i Götet
För en ensam flamingo  

Om jag snart inte hittar en kompis eller käraste!

Fantasiföljetongsberättelse del 10:Det kan vara bra att resa bort ibland!

Professorn hade nu kommit fram till the Big bang. Han kände sig mer ensam än någonsin när han plötsligt reste sig upp tog mobilen och ringde redaktören. Redaktören undrade artigt om professorn hade löst världsgåtan ännu.

Redaktören hade träffat filmaren i solskenet på Haga Nygatan. Hon hade berättat att hon hittat ett filmklipp som hade glömts bort. Det var från en film om zigenare som hade gjorts av en okänd diamanthandlare. Filmscenen var en actionfilm. Just det klippet sjöng en kvinna in i nacken på en man. Filmaren var så glad att hon lyckats med att lyfta fram detta med att kvinnan sjöng in i nacken på mannen. Det är så lätt att filmklipp glöms bort. Det är som om de aldrig funnits.

Redaktören frågade Professorn om han trodde att hon verkligen hade hittat det filmklippet. Eller sa hon bara så för att imponera på honom. Professorn kände avundsjukan växa inom sig. Vad än redaktören befann sig så försökte kvinnorna ställa in sig hos honom. Han bestämde sig för att byta ämne.

Han berättade om skådespelarens senaste projekt om livet. Redaktören blev lite frånvarande, märkte professorn, när de samtalade om skådespelaren. Redaktören tyckte att ibland skådespelarens projekt var lite svårförståeliga.

Professorn sa: jag har ofta undrat om det är så bra att arbeta som skådespelare. Redaktören fyllde i med att han tyckte att Jan hade en benägenhet, fortsatte han, att rusa på med saker utan att tänka efter. Och han var sedan tyst länge. Innan han sa: han blir så engagerad. Han får starka visioner och läser in sig på dem på ett mycket övertygande sätt. Han reser iväg långt bort för att göra research om han tycker det behövs. Professorn fick för sig att redaktören verkligen var bekymrad över skådespelaren. Professorn försvarade Jan indignerat. Men det är väl bra att göra noggranna kartläggningar och inte bara sitta hemma och läsa serier som fantomen i svenska dagbladet. Båda två visste att skådespelaren just nu läste svenska dagbladet. Professorn och redaktören hade gett bort en prenumeration till skådespelaren som en present till en vän.

Redaktören höll med! Det tyckte han också. Professorn fick en idé och menade att det behövdes nog en räddningsaktion igen för att försöka få skådespelaren att bli mer noggrann med vilka projekt han startar och framförallt ville han diskutera frågan med Jan om det verkligen är så vettigt att vara skådespelare i dagens samhälle. Det finns ju så många skådespelare. Det vimlar av dem. Var han än gick så stötte han på skådespelare. Nya teatrar växte fram som Nya dramatiska teatern, Innebandybaby och you name it.

Professorn sa: vi åker dit och hälsar på. Redaktören tänkte lakoniskt. Där gick de dagarna åt helvete. Han hade tänkt ta sig några lediga dagar och inte göra något. Bara vara! Sagt och gjort. Nästa dag gav de sig iväg på resan till skådespelarens lilla torp som låg långt, långt bort och djupt, djupt in i skogen. Professorn hadde hunnit tänka innan han avslutade mobilsamtalet med redaktören om han skulle ha föreslagit honom att hans kompis kolonigägaren också skulle kunnat följa med. Han som helt nyligen hade genomfört detta så prkatiska med att måla om en dörr i kolonistugan och hade gjort misstaget att stå ute och måla i det vackra solskenet. Också hade det kommit massa flugor och satt sig på dörren och fastnat där. Koloniägaren hade nog också behövt komma bort lite för att få lite distans till tillvaron och inte gräma sig för mycket över att det nu fanns massa fastklistrade flugor på hans kolonidörr. Koloniägaren hade faktiskt fått ett raseriutbrott över detta, sist de talades vid. Men han släppte den tanken. Det kanske var lagom att de åkte två till skådespelaren.

Fantasiföljetongsberättelse del 9:Är du död!

Är du död ropade professorn till henne? Nej,sa hon jag bara vilade mig. Men jag tycker inte det är lämpligt att du kommer in till mig mer, sa hon! Grannarna såg vad du gjorde med mig!
Tyckte du inte om det? Jo, svarade hon, men inte grannarna! Och jag vill inte gå emot!
Förstår du? Nej, jag förstår inte, svarade professorn henne. Men jag går!
Han gick hem till sig mycket bedrövad och tvivlande på kärleken. Det var svårt att vara människa som Schopenhauer formulerade på sitt pessimistiska sätt. Ja, mannen rår inte över kvinnan det var en sak som var säker. Och han inte någongång trott något annat. Och varför bestämma över sin älskade? Det vore inte kärleksfullt alls. Även olycklig kärlek är kärlek som Flaubert skrev.
Nej, nu skall jag räkna på Universums skapelse. Det kanske skingrar tankarna!
Jag skall bara koka mig en kopp kaffe i min ensamhet och titta ut genom fönstret lite.
Det blev kväll och han fick lust att ringa någon! Han ringde skådespelaren som precis höll på att läsa in sig inför ett nytt teaterprojekt.

Skådespelaren berättade att det projektet skulle handla om livet. Han hade precis varit på bilioteket och lånat massor av böcker om Yoga, din inre dans, Tai Chi, meditation och geografi. Han hade fått en idé om att också lära sig mer om geografi. Om han skulle uppnå kunskapen att känna sig fri, hel och harmonisk ville han också kunna resa till bra och spännande platser och vandra. Gärna barfota om det gick! Han såg det lite som en pilgrimsfärd även om det skulle bli en värdslig sådan.Han var oerhört entusiastisk och full av självförtroende.
När han frågade om professorn höll på med något spännande mummlade professorn något om att han räknat lite på Universums skapelse.
Skådespelaren blev upprörd och menade engagerat att professorn behövde omväxling och lite förströelse. Men nu hade han inte tid eftersom han precis börja läsa in sig på livet. Men ring en annan gång sa han och avslutade samtalet.
Professorn återgick, nu ännu mer ensam, till räknandet på universums skapelse.

Demonen dansar!

Mästaren, nestorn, teaterregissören visade skådespelartakter. Han tog av sig skjortan och i den svarta T-shirten som han hade under skjortan började förvandlingen. Denna konstnärliga händelse var nog förberedd av honom.

Legender, ande, liv, improvisation, rytm fängslade mig fullständigt under de minuter som miraklet, hans improvisation utvecklade sig.

Mästarens improvisation sammanfattade ett konstnärskap som utvecklats i thalias tempel. Det var mer än hans fullständiga fysiska och själsliga närvaro. Det var mirakulöst nog berättelsen om gud, skaparkraft och samtidigt vidgandet av textvarseblivandet.

Improvisationen blev till text i betydelsen textur: väv, struktur, upplösning av struktur. Detta skedde utan ord men berättade ändå så mycket om oss och vår värld.

Det var seendet av varat och tiden. Bildernas utflöde skedde lugnt och stilla med stor pregnans, variation och humor.

Handen som fördes, organiskt till munnen och liksom uttryckte, lyfte, andedräkten från munnen ut till universum.
Detta stora under att vi andas och lever på denna jord. Under solens strålar har livets bubbla skapat omständigheter för liv.

I vardagsrummets dunkel dansade demonen sin ensamma, enkla dans som hyllning till oss åskådare, vittnen. Det var bejakandet av kommunikation, empatin och vilja till förändring.
Sceniskkonst, några ögonblick, som lade grunden för samtal om allt.

Det finns inga begränsningar mer än de vi själva sätter upp.

Fantasiföljetongsberättelse del 8:Rak i ryggen! Sträck på dig

Den tomhet som professorn kände när han tänkte på att han inte längre skulle vara professor piggade upp. Han sträckte på ryggen.
Tänkte sträck på dig! Rak i ryggen! Han bestämde sig för att ringa till sin kompis cykelreparatören.
Cykelreparatören svarade med en gång i sin mobil! -Under hjulet, Brask! Det blev ett trevligt samtal om allt mellan himmel och jord. De beslutade sig för att de skulle träffas och ta en fika en dag.

Vardagen gjorde sig påmind igen för professorn. Han återkom hela tiden till den eviga frågan om livets mening.
Han kastades mellan hopp och förtvivlan.

Nu du tänkte han för sig själv! Nu skall det städas. Han grep sig an denna grannlaga uppgift med stor iver.
Han lät alla sina musklers kraft explodera med dammtrasan i ena handen dammsugaren i den andra slängde han städredskapen runt sig. De svängde, flög och for omkring i rummet. Allt blev så fint och städat!

Samtidigt när han städade tänkte han på vilka möjligheter en professor kunde ha på arbetsmarknaden. - Jag är professor och skulle vilja ha arbete som städare här. -Kan jag få se ditt CV? Jag ser att ni hade mycket höga betyg i grundskolan. I gymnasiet gick det ännu bättre. Doktorerat i teoretisk fysik kring frågan om universums skapelse. Ni passar perfekt för arbetet som städare Ni är anställd. Ni kan börja imorgon!

Han såg för sin inre bild hur laglösheten bara fortsatte att gripa omkring sig och i takt med den de ökade behoven av sådana som honom, professorn, som verkade ute i det verkliga livet bland folket.

Han fylldes av kraft, energi och glädje. Imorgon skulle han börja söka nytt arbete, ett riktigt arbete.

Det var en solig morgon. Han gick upp tidigt för att göra morgongymnastik. Han började med att ta fram spikmattan. Lade sig på den. Smärtan uppfyllde honom med en gång. Denna morgon gjorde det ordentligt ont! Det var precis som det skulle kännas! Det fanns egentligen ingenting som skulle kunna skaka om professorn just nu. Han var fokuserad som aldrig förr! Efter att gjort armar uppåt sträck, upp på tå, nudda tårna, flyg på stället. Flyg på stället var något han hade hittat på själv. Sedan armhävningar, maghävningar, benmuskelträning och lite dansanta enkla steg.

Nu ut i solen för nya krafttag. Frukosten får vänta!

Fantasiföljetongsberättelse del 7:inget särskilt hände egentligen!

Det blev så att professorn och cyckelreparatören aldrig gick ut och
tog någon fika. Det kom alltid något emellan. Denna gång var det
Elfrida. Hon stod med ett levande ljus i vänster hand och
ett slags rislampa i höger hand. Det blev räfst och rätta ting med
professorn. Du kan inte slarva bort ditt liv. Du måste söka nytt
arbete. Jag kräver det av dig.

Du drar dig fram utan att du har några visioner. Jag tycker inte det är roligt. Jag tycker du skall förändra ditt liv. Det är ingen som vinner på det liv så som du lever det! Allra minst du själv.
Jag skulle vilja se dig mer som en dynamisk person som har en plats i offentligen.
Det du säger är roligt tycker dina jämnåriga kamrater. Men ingen annan. Skärp till dig! Jag kommer be till någon gammal grekisk gud att han eller hon tvingar dig att göra något drastiskt. Hon ställde ifrån sig sina saker och vände sig graciöst om och liksam flög iväg, ut genom den gamla trädörren som mest liknade en museal relik från en svunnen epok. Det var nu något helt annat som kommit i hennes sinne. Professorn stod länge och tittade efter henne och tänkte egentligen inget alls. Han hade återigen huvudet fullt av tankar. Och så blev han samtidigt alldeles tom på tankar. Han rapade ljudligt och tänkte en enda tanke. Det hade han i allafall ork med trots allt. Det är dags att krypa till kojs.

Fantasiföljetongsberättelse del 6:Det fanns måndagar som inte borde finnas

Det fanns många ting som bekymrade honom denna måndag. Allt kändes
mycket besvärligt.På den institution som han
förestådde hade utbildningsnivån sänkts år efter år. Nu
tvingades han åse hur styrelsen till och med tog in elever som inte
ens hade kompletta grundskolebetyg. Eleverna var alltmer sällan
närvarande på föreläsningarna. Ofta lämnade de in arbeten som han
misstänkte var kopierade från internet. Själv grubblade han över
sin lön. Han jobbade allt oftare ideellt i sin tjänst. Han räknade
hellt kallt med att han i år igen skulle tvingas gå med på en
lönesäkning. Det fanns en tydlig attitydförändring i samhället.
Det verkade som om många studenter ägnade mer tid åt sina
fritidsintressen. Särskilt vanligt var det med intresse för hundar,
rockmusik och körsång. Det fanns stunder då han avskydde körsång,
rockmusik och hundar. På en skala i ordningen, från IG till MVG.
Var det endast filosofi som kunde godkännas av honom när det gällde
alla elevers intressen. Idag skulle han träffa sin kompis
cykelreparatören. De skulle ta en fika och diskutera viktiga saker som
cyklar. Han var mycket stolt över att han kände en praktiskt lagd
man. Cykelreparatören kallade sig för Brask. Han ägde sin affär som
han kallade för Under hjulet efter en bok av författaren Herman
Hesse. Brask brukade klaga på att kunderna inte ville betala för hans
tjänster. Cyklarna som de kom med var ofta köpta på någon rea, på
en loppmarknad, en auktion som
polisen anordnat eller som de fått av en bekant eller släkting.
Däremot verka de alla ha en ärlig uppsyn. Därför trodde han inte
att de hade stulit sinna cyklar. Hursomhelst var cyklarna i ett
miserabelt skick. När han lagat och lappat ihop dem så att de gick
att amvända ville inte kunderna betala för sig. Många kunder
försökte pruta. De hade fått tag i cyklarna så billigt och verkade
tycka att reparationerna skulle vara lika billiga. Han brukade skrika
åt dem -ser jag ut som någon djävla rea, loppmarknade, auktion,
bekant eller släkting. När de hörde det han sa sist. Blotta tanken
på att kunden skulle vara släkt med Brask gjorde att man betalade
kvickt och tog sin cykel och cyklade iväg. Brask hade bara några
framtänder kvar. Han var visserligen muskulös men såg ganska ful ut
trots det. Hans hår var blont men trots att han ofta kammade sig blev
det snabbt rufsigt och ville inte ligga still på skallen. Hans
begynnande flint täcktes då, utan att han märkte det, av hårtestar.
Det tyckte han var så fult. Han ville se attraktiv ut för de damer
som kom med sina cyklar. Han tyckte liksom bättre om deras cyklar än
männens cyklar. Deras cyklar var sötare på något vis. Han kunde
inte förklara det. Detta tänkte han ta upp med professorn någon
gång.

Fantasiföljetongsberättelse del 5:Dikotomi

 Professorn hade ett torp. Det hade funnits i släkten i generationer. Men en  girigbuk hade lurat den anmoder som ägde huset att sälja huset billigt till honom.
 Detta hade  upprört professorn å det  grövsta. Men han hade bara stillatigande tittat på utan att ingripa.
Det tyngde honom fortfarande väldigt mycket. Han tänkte ofta på det där att vissa människor verkade ha det som sport att luras. Man kan säga att de levde som om samhällets ide om jämlikhet, rättvisa , demokrati, yttrandefrihet och ärlighet bara var ett spel för gallerierna. När han gick i demonstrationståget 1 maj kunde sådana tankar fylla hans redan överfylld hjärna. Ibland kunde han sortera folk i olika grupperingar. Likt kyrkans dikotomi att dela upp i kropp och själ. Det fanns en grupp som han kallade dumskallar. De var ofta mycket fördumsfulla, oärliga och mest intressede av att bära omkring saker. De hade säkert lika bra hjärna och själ som honom. Men de verkade mest ha gjort allt för att hindra själen och hjärnan att utvecklas . Han förstod inte hur de stod ut med sig själva. Men de kanske uppfattade världen på ett annat sätt än han. De kanske tyckte att just så som de såg världen, var världen. Han gick i demonstrationståget med sin dotter och kände sig mycket stolt över att just han och hans dotter tog ansvar och engagerade sig  i samhällsfrågor och för demokrati. Det
var det minsta han kunde göra för att samhället i framtiden skulle bli en bra plats att leva i. Och torpet hade han tiil sist köpt tillbaka, visserligen 
mycket dyrt. Men ändå!         

Fantasiföljetongsberättelse del 4:Kalle Anka, Stålmannen och Skådespelaren

Skådespelaren satt och läste Kalle Anka och Stålmannen! Han växlade mellan dessa två serier! Det gav en sådan enorm tillfredställelse! Detta erkände han beredvilligt för vem som helst som en litterär bedrift. Emmellertid när han skrev projektansökningar brukade han säga att

han precis avslutat en omläsning, för tionde gången, av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det gällde bara att hålla reda på vilken gång han hade sagt förra tillfället att han gjort omläsningen och vilken författare. Han var för lat för att föra anteckningar om detta. Trots att det hände att han vaknade kallsvettig, mitt i natten, och kämpade med tvivlet vilken författare han nämnt sist, när han skickade in den senaste ansökningen om ekonomisk bidrag. Han gick upp ut, alldeles naken, i trädgården. Där gjorde han olika fysiska rörelser för att lugna ned sig. De var hämtade från yoga, taichi, transcendental meditation och you name it! 
Det fungerade alltid. Tillbaka till sängen och slumrade in som ett barn vid sin moders eormt stora och yppiga bröst. Han drömde erotiska drömmar om hur kvinnor stod i bredd framåtlutade och bara väntade på honom. Att han skulle komma till just dem. Imorgon var det en stressig dag. Jan
skulle resa till Tibet för att träffa en vis man. Han ville känna sig harmonisk och i balans. För detta verkade det som om hela hans väsen samarbetade för att skapa ett mirakel och hela honom. När han vaknade igen sken solen in i det lilla gammalmodiga fönstret. Han kände sig fullkomlig och renad från alla kval. Han sjung för sig själv när han kokade sig en kopp te av det mystiska teet som han fått av en förbiresande granne för en tid sedan. 

Han växlade mellan att sjunga uråldriga amerikanska rocklåtar som Lay, lady, layn, Times are changing, Tutti frutti  
och dansa mystiska yoga inspirerade balettsteg. Ibland kom det med Grotovski rörelser som katten och andra mer europiska dansanta utbrott. Teet blev trots detta till sist klart. Han satte sig vid sitt lilla fyrkantiga bord som han inhandlat en gång i tiden för 50 öre. Han älskade det bordet med sina trästrukturer och sprickor. Även om bordet var rangligt och benen höll på att ge upp, lämna ifrån sig sin sista suck och falla ihop till små trästickor eller ännu värre en gröt av trälik. Han drack girigt mer och mer av det mystiska teet.

På luffen! Sol! 1maj 2010

Bob Dylan, vi möts igen! Stay, forever young, Tanklöshetens ljuva musik som springer ur min upplevelse och längtan efter entreprenörskapens vilda begär och liv. Iphonens spotifytjänst fyller mina hörsnäckor med alla hans vidunderliga sånger ånyo.

Ju skramligare, rostigare och nasalare det låter desto underbarare är det. Fast hörslingans ena högtalare har gått sönder. Det är bara ett ”öra” som funkar. Det blir att byta öra då och då och stå ut med denna dysfunktionella audiella sensation!
Luffarinstinkten väcks av hans skrikiga rytm! Längtan att bara vandra iväg, på luffen.

Det är vår. Sova ute, frysa, tänka fritt, leva för dagen, svettas, ta emot ljuset, regnet, vinden, solen och möten med natur, djur, människor och gud. Äta ute jämnt! Frukost, lunch, middag, kvällsmat, nattamat! Carpe diem! Lite ström bara då och då till Iphonen!
Känna utekroppen vakna till liv. Skaka av sig inomhusrutinerna; TV, filmer, nyheter, soffa, säng, tidning, böcker och dator. Bara vandra iväg!

Ibland med rytmiska, huggande, horisontella huvudryck framåt och bakåt(med huvudet alltså), stegen långa, sugande, ibland korta, lite stepp, kroppen framåtlutad, gungande,
med Iphonens app(Spotify)musiktjänsts musik i öronen, just nu Bob Dylans knock, knock, knockin … sedan Juliette Greco, Patti Smith, Mylene Farmer, Leonard Cohen, Serge Gainsboroug, Rossinis Armida...

Kanske ta med en bok; Lars Forsells Sånger, utgiven 1986, köpt igår för 20 kr på ett bokantikvariat på husargatan i haga.
Intighetens röst hos mig kunde spegla sig i hans ”Sånger” som inleds av ett citat från Jules Laforge(övers Ulf Linde)”Om igen till denna stjärna, Sol! Du dit fä som tänker: De Där! Som sprattlar av opium och åsnemjölk hälld I sitt kaffe! Förgäves smeker min eld deras kotrad,-titta så bleka de är!-Äh! De orkar ej mer, dina strålar! Men vi, vi sväller av ungdomlig jäst! Det är sant, vår jord är en storslagen fest, långväga böljar all säd när vi skrålar. Bara du hackar tänder! Av fläckar som fräter, som gror på dig, Sol, likt vårtor som äter. En väldig citron. Och snart, ljuse stropp, Hur purprad av ära du än sjönk ibland, Skall hjärtlösa stjärnor håna ditt lopp, Gulbleke, ärrige hålslev i brand!

Det kunde bli en av alla färdkamrater som min ensamma vandring skulle behöva!
Denna molniga, gråa första maj!

Like a rolling stone…

Fantasiföljetongsberättelse del 3: igår hemma hos teaterregissören

Teaterregissören gick med boken Just kids av Patti Smith framför sig med raka sträckta armar, uppför trappan i Akademibokhandeln. Jag hade tidigare virrat omkring i Trädgårdsföreningen och försökt slå ihjäl tiden. Där hade jag varseblivit en möhippa där en stackars gymnast i illröd gymnastik dräkt kommenderas till mycket väl utförda saltomortaler och baletthopp såväl som att gå ned i spagat.

Trots detta hade mitt svårmod inte försvunnit. Jag hade agerat privatchaufför denna lördag för en tid sedan, till förbannelse och tiden var ur led.

När jag lyckats trassla mig ur trädgårdsföreningens alla planteringar, sandgångar och slitit blicken från möhippan förpassade jag mig ur denna miljö.

Jag återfann mig i Bältespännarparken bland ett myller av folk denna lördagsförmiddag. Släntrande och desillusionerad passerade jag gående en rad alltför välbekanta signifikanta göteborska pläjs som Kopparmärra, NK, Lejontrappan och sent omsider väl framme vid ingången till Nordstaden insåg jag att jag inte kommer vidare. Det blev fullständigt stopp.
Det skulle stjäla den sista reserven av energi som fanns kvar om jag hade fortsatt flanera vidare in i kommersialismens högborg bland alla shoppande med sina starka habegär i blickarna. Med en desperat och ändå bestämd riktningsförändring kastade jag mig huvudstupa in i Akademibokhandeln. Där bland alla myriader av böcker stötte jag på teaterregissören!

Han hade just då direkt kontakt med Gud och samtidigt fått en litterär uppenbarelse av Göran Greider.
Det hände några dagar före, hade det delgivits mig, den gången han hälsade på Lars Norén med en kraftig handskakning.
Nu höll han Patti Smiths självbiografi ceremoniellt framför sig. Den erövringen var han stolt över och samtidigt så uppfylld av att man kunde ana framväxande av en framtida upplyst despot á la Napoleon hos honom.

En sån bok vill jag ha också, tänkte jag! Då kanske jag också blir härskare över de goda och sköna tingen med direkt kontakt med Gud, Göran Greider, Lars Norén och producenterna, de vackra kvinnorna från Teater Trixter lade jag till i mitt fortfarande mycket stilla, nedstämnda sinne.

En vecka senare när trion med gentlemän, jag professorn och teaterregissören samlades hemma hos teaterregissören.
Föresten hade teaterregissören några dagar tidigare, före träffen hemma hos honom. Detta redogjorde han noggrant och inlevelsefullt med stor berättariver och engagerat patos utbroderat med precis, detaljrik miljöbeskrivning ”Vi satt på kolonistugans altan och jag berättade om mitt fabulösa nästan religiösa bokköp för min kvinnliga vän. Jag sa vem tror du jag träffade där i bokhandeln? I korus sa teaterregissören och psykoterapeuten på kolonistugans altan ”Ulf Skogsén. Denna korrespondens, sammanträffande blev noga kartlagt, analyserat och utlagt till offentligheten denna kväll hemma hos teaterregissören.

Flödet med nya associationer som hade som huvudämne just ”Just Kids” av Pattis Smith hade kommit igång. Det kryddades med berättelser från teaterregissörens mycket trygga och harmoniska barndom. Fotografier förevisades och alla deltog i betraktelser kring ursprung, släkt och uppväxt.
Samtidigt bjöd teaterregissören på soppa och bröd och jag försökte styra in ämnet på Patti Smiths geniala berättelser om konst, poesi och genial vokala uttryck i hennes musik.
Men de andra herrarna var alldeles för upptagna av våren, erotiken och sin uppväxt för att släppa in mig och min mer seriösa inställning att vi skulle hålla oss till ämnet.

Det kom berättelse om kvinnor, bussfärder med sådant stånd på phallos att man tvingades åka vidare flera busshållplatser för långt, innan man vågade gå. Det hade varit genant om busschauför och medpassagerare hade uppmärksammat ett sådant enormt stånd. Denna berättelse blev bara överträffat av mitt seriösa litterära inlägg som jag visserligen bara läst mig till i Hertha Müllers ”Hjärtedjuret”. Väninnan, i boken, tror jag, hade besök av sin älskare som hade ett stånd som var så strongt att det gick att hänga tunga saker med enorm vikt på och ändå kunde lemmen bära detta. Hertha skrev vidare att han, älskaren, hade en orgasm som nådde ända upp till taket. Och när maken upptäckte detta trodde han det var en vattenläcka. Han kontaktade sina kompisar som var hantverkare och de klättrade upp på yttertaket. När de inte hittade någon takläcka kom de på att det var nog när vinden låg på och det regnade som vattnet liksom sipprade in från sidan och sedan läckte det in genom taket. Det var nog inget att göra åt.
Med detta inlägg så fördes diskussionen in på mer seriösa ämnen som 1960 och 70 talets entusiasm, skaparkraft och frihetslängtan.
Det bestämdes senare att vi skulle fortsätta läsningen av självbiografin samtidigt som vi skulle läsa in oss på boken ”samtalet som tystnade”och ett kompendium skrivet av Sven-Erik Lidman som kommer ingå i en framtida bok, Tractatus av Wittgenstein.

Kvällen blev oändligt stor, härlig och lång.
När professorn och jag, senare gick hem i den varma vårkvällen konstaterade vi att våren var här på riktigt.
Jag läste högt och långsamt ur min blogg om Professorn och kvinnan. Detta blev till förströelse, avtoning och avrundning av en afton rik på infall och reflektioner.

Fantasiföljetongsberättelse del 2:När professorn får kraft och sjunger Rossini för Kvinnan!

Den vita huden sken som tusen månar när hon tog av sig på det
Franska caféet.
Omedveten av blickarna åt hon glupskt av baghetten. Senare när hon
gick hem! Tänkte hon på att om han, någon, kunde komma fram, slita
av henne kläderna vore det underbart.
Han gick och tänkte på sitt hår. Det var
ostyrigt, långt och fluffigt. Det gjorde att det inte låg kvar bakom
öronen som han ville att det skulle göra.
Det kändes skönt, farligt men också slarvigt. Den senare känslan
tyckte han inte om.
Hon gick långsamt längtande fram i sina svarta högklackade skor. Hon
skämdes alltid för sina händer. De var så små och anemiska. Hon
kände sig ganska söt om det inte vore för sina händer. Han
upptäckte först hennes åtsittande svarta
byxor. Särskilt fäste han sig vid hur de formade sig på lårens
insida och upp mot hennes ljuvliga studs. Han kunde se hur de övergick
till stjärtens insida på ett mycket intressant sätt.
Hans blickar följde hennes ben ner
till de högklackade skorna.
Hon liknade en dansös när hon gick.
Han skulle kunna offra sitt liv för
benen. Hans blickar fördes upp och ned öändligt många gånger
längs benen. Han stannade alltid upp extra länge vid studsens insida.
Där var det lycksaligt skönt att låta blicken vila länge och följa
byxornas följsamhet med stjärtens insida.
Plötsligt stannade hon upp. Hon blev stående helt stilla. Han saktade
farten något för att inte skrämma henne. Han ville inte genera denna
okända kvinna.
Hon vände sig om och mötte hans blick med ett skyggt ögonkast. Han
stannade och blev blossande röd i ansiktet. Han förstod samtidigt att
han avslöjade sitt stora engagemang i henne, på något oavsiktligt
sätt.
Hon frågade honom fortfarande mycket skyggt: följer ni efter mig?
Nej, nej, stammade han fram. Det är en slump bara. Han lade dock till:
ni är vacker.
Tillåt mig att presentera mig: jag är professor! Oh sade hon
besviket. Då är ni teoretiker! Jag förväntar mig därför inget av
er!
Då slängde han sig över henne! Slet av henne alla hennes kläder med
ett ryck!
Hon flydde in i sin trappuppgång.
Han, förtvivlad, stirrade upp på rader av balkonger. Någonstans där
bodde hon! Han började nynna en aria ur Rossinis Armida. Han sjöng
allt vildare och högre och länge! Till sist kom hon ut på balkongen,
fortfarande naken. Hon väste: kom. Han klättrade vigt upp längs
stupröret och svängde sig över balkongen. De omfamnade varandra med
bara den passion som professorer kan och kvinnor som älskar.

Röst

Röst!
Smiths röst ljuder över världen, trummorna,
gitarren dunkar på, ganska outhärdligt.
De fängslar hennes röst.
Hon berättar om det vilda fysiska på gränsen till döden.
Livet vi lever är inte lätt.
Vi förföljs, blir hotade och skrämda flyr vi bort.
Tandlösa, ensamma är vi redo för den sista resan.
Pattis röst ristar in eviga plågor i evighetens väntrums väggar.
Så att vi kan njuta av hennes mod!

Fantasiföljetongsberättelse del 1:Professorn, teaterregissören och jag!

Det fanns något som inte blev sagt vid ungdomsklubbens filosofiska träff.
Professorsämnet höll inne med det. Han ville nog inte säga det rent ut! Teaterregissören menade att han bara var kär! Men det förnekade professorn bestämt.

Men han var uppenbarligen mycket intresserad av Farmers striptease och följde lyste minsta rörelse hos den franska pop och dansdrottningen.

Det är viktigt, tyckte jag att våga bejaka en upplevelse av kroppslig frihet för att ha mod att våga odla tankens frihet.
Den filosofiska rörelse som vi åtrår när vi söker nytt vetande tar också utgångspunkt i lust, begär och sinnlig, kroppslig frihetslängtan.

Teaterregissören invände med att på sjuttiotalet misslyckades man med alla kroppsliga (nakendyrkan, släng bh-n etc)frihetsrörelser med kroppsliga förtecken. Du är bara gubbsjuk.

Men jag förnekade detta ivrigt och menade att jag enbart vill bli klokare och visare. Det var mitt mål.
Alla vi ungdomar i vårt filosofiska samtal ville bara bli visare hela tiden. Vi är som de tre vise männen som visade vägen till den upplyste profeten.

Detta att med ord beröra tingen och att få tingen öppna sig för orden. Och att lyckas med att orden öppnar sig för tingen och sedan vidga vårt medvetande. Vi vill läsa i universums öppna bok. Det är det vidgande vi längtar. Detta var vi överens om.

Kvällsgymnastiken gick ovanligt trögt denna kväll för mig, efter denna filosofiträff.
Jag avbröt gymnastiken och satte mig ett tag och funderade och kom då fram till att detta med att försöka bli vis kanske också påverkar kroppen.
Men jag kastade snabbt en blick över axeln för att se om grannen kunde läsa mina tankar.

Hur skulle det vara möjligt för någon granne att läsa mina tankar. Kanske är det ”Tiger Woods” effekten som drabbat mig! Jag kanske blev paranoid.

Jag kämpade mig vidare i gymnastiken. Det gick inget vidare!
Jag erkände inte ens för mig själv att min törnrosasömn(min inneboende slöhet, lättja) denna kväll kan bero av att jag inte tänkt rätt.

Jag tror egentligen, fast jag inte erkänner det, att jag hade behövt storma omkring i ”universums öppna bok” ännu mer för att bli mer inspirerad.
Jag satte på Celine Dions underbara sång och lät henne föra mig in i den fysiska rörelsens trans bortom alla trauman.
Nu så!
Kvällsgymnastik!

Déshabillez moi-klä av mig!

Jag hade solsken i blicken på det franska caféet, igår.
När jag satt och tittade på den oändligt stora högen av gröna blad som täckte kirsch salmon på min tallrik. Våren hemsökte mig då som en storm!
Jag flög till Lejontrappan. Lyssnade på Mylène Framers Déshabillez moi. Juliette Greco sjung den före henne, en gång i tiden.
Kvinnor som vill bli avklädda. Oh la la!

Teaterregissören närmar sig och rör mig sakta på axeln. Jag kommer till sans. En dialog om att vara på lejontrappan tillsammans med andra göteborgare. Vår promenad gick mot operan och det framtida pariserhjulet. Vi försökte köpa biljetter till det så att vi skulle komma före Göran Johansson i kön när det blir premiär.
Uttröttade fikade vi i Nordstaden, köttbullemacka och en god chokladtårta innan vi blev bortmotade av en man från Afrika. Vi diskuterade global rättvisa, Paris, Manhattan, New York och hur litet Göteborg är.
När vi sedan fortsatte mot Domkyrkan och sedan in på Kungsgatan blev vi hungriga. Rusade mot Feskekyrkan och in där. Där stod en massa snapsglas fyllda med olika sillsorter. Jag påstod till den kvinnliga försäljaren att jag brukade ta en sådan sup varje morgon och kväll. Försöka duger! Teatermannen köpte strömming.
Glada i hågen gick vi ut i solen och placerade oss på en bänk vid kanalen samtidigt som vi lyssnade på Haydns trumpetkonsert. På bron över mot Järntorget stötte vi på skådespelaren som bar på två kassar. I den ena var det nog mat för han höll så fast och krampaktigt i den. Han var säkert mycket hungrig!
Framme vid Järntorget skildes vi åt med regissörens slutord klingande i öronen ”hälsa inte från mig” stoppade jag in hörsnäckor och började lyssna på Juliette Greco och Déshaillez moi.

På målarkurs en kväll i mars!

Alina, studiecirkelledare, var väktaren av de grekiska proportionerna på målarkursen hos Creare igår kväll.
Grekerna tyckte inte om att avbilda mannens könsorgan. Kanske berodde det på att det var manliga konstnärer på den tiden som skulpterade och målade.

Men igår kväll var det bara kvinnor hos Creare, också mannen,jag, som bara var tillfällig gäst.

Skulptören Carl Milles, när han gjorde Poseidon på Götaplatsen bröt lite mot detta grekiska ideal och avbildade ett ordentligt paket mellan benen på havsguden Poseidon. Han blev åthutad av uppdragsgivarna och tvingades ändra detta till det beskedliga resultatet som går att beskåda idag.

Men skulptören tog hämnd och om betraktaren ställer sig i en viss vinkel så kan man skåda profilen av en enorm rest fallos. Statyns arm som håller i en fisk bildar tillsammans från en viss synvinkel en sådan erotisk bild.

Det var kvinnorna på målarkursen som sedan fortsatte med exempel från konsthistorien om lydnadsbrott mot den grekiska normen från antiken som fick en sådan genomslagskraft bland de manliga konstnärerna i Italien, Spanien och Frankrike etc.

Kanske kommer kvinnliga konstnärer i framtiden tvinga fram en ny tradition att avbilda den manliga nakna kroppen. Trots att det skulle bryta mot den uråldriga grekiska traditionen. Det var en av frågorna som uppsluppet kastades fram bland stafflierna vid skapandet denna målarkväll.
Men fortfarande är vi människor nog för blyga för sådana experiment.

När vi tog itu med vår målaruppgift att måla en naken kvinnokropp och en naken manskropp höll vi oss därför till antikens mer beskedliga ideal.

Alina, konstläraren för vår konstkurs, visade vilka proportioner vid avbildande av den mänskliga kroppen som är rimlig. Hon har lång erfarenhet och har en omfattande konstnärlig utbildning som inkluderade studier av anatomi.

Vi kämpade hårt med målningarna. Det blev hårt arbete med att skapa vackra människokroppar! Vi valde proportioner, ljus, skuggor, bakgrund under sakkunnig ledning från konstnär Alina!
Val av färger, torka av penseln, täcka ytorna, måla över. Det var ett rejält kroppsarbete som kräver sin kvinna(man).

Det blev utställning av våra målningar som avslutning på målarkvällen.

De duktiga eleverna hos Creare hade hunnit med att måla två målningar vardera under denna kväll medan jag knappt hann med en.

Någon deltagare hade målat ett vackert rött hjärta som inramade den nakna mannen och kvinnan. En annan konstnärselev hade komponerat en utsökt vacker bakgrund som levandegjorde motivet så underbart.

När deltagarna i målarkursen kom fram till min stackars usla utställda konstnärliga alster, som Alina flera gånger lyckats rädda med stödjande penseldrag. Fick jag i alla fall ett berömmande utlåtande. Han har målat snoppen bra! Då kanske man skulle kunna säga att jag, fast jag är en man, startat pionjärarbetet med att bryta mot den uråldriga grekiska traditionen, omedvetet, utan sådan avsikt visserligen, men fantastiskt bra gjort av mig denna marskväll!

Nykonservativ Pygmalion på Dramaten?

Finns det hundmänniskor? Består de till hälften av en mänsklig gestalt och till hälften av en hunds skepnad. En del människor kallar sig själva hundmänniskor.

Om det nu finns teatermänniskor skulle de till hälften kunna vara av människoliknande art och hälften av enbart fantasier.

Vår Rundvandring på kungliga dramatiska teatern, några timmar före att vi skulle se föreställningen skedde bara till hälften i den fysiska världen och till hälften i fantasin.
En del av åskådandet av den mer än 100 år gamla byggnaden gjordes i sällskap med döda legender som Olof Molander, Alf Sjöberg, Lars Hansson, Harriet Bosse, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Ingmar Bergman, Bosse Widerberg.

Lusten att förmedla vidare stora händelser gavs utrymme inför 19 åriga hungriga själar från Hulebäcksgymnasiet.

I Dramatens källare, lejonkulan, ilade teaterchefen Marie-Louise Ekman förbi fullt engagerad av seminarier.

Vår guide Olof Franzen som varit på teatern sedan 1949 berättade historien om skådespelaren Lars Ekborg som en gång för länge sedan i sin ungdom hade uttalat sig i kvällspressen om skådespelarkonsten som något som mest var att likna vid att apa sig.
Lars var då elev och kom nästa dag till Dramaten och mötte sin lärare Alf Sjöberg. Där mötte han också en erfaren och mångkunnig ensemble. Inför denna, på uppmaning av Alf, ombads han att berätta om sina teorier om att apa sig.
Det kan inte ha varit lika lätt att uttala sig om skådepelarkonsten som att man apar sig, inför Dramatens kunniga personal och den världsberömde regissören Alf Sjöberg som inför en reporter från en kvällstidning.

Vi guidades till Marmorsalen och blickade storögt upp på Carl Larssons målning i taket som behandlade teatern som måleriskt motiv.

När vi stod vid Dramatens scen sa vår guide Olof att om någon har talang för det så varsegod att gå in på scenen. Kanske var vi lomhörda men ingen slängde sig framstupa ut på Dramatens scen för att framföra sitt hjärtas kval.
Barbro, som var perukmakare berättade om hur hon arbetade med Tjechovs Körsbärsträdgården som skall ha premiär i maj. Teatern skulle också gästspela med den i Moskva. Mats Ek regisserar, Irena Kraus är dramaturg.

Hon visade de olika karaktärerna från en pärm som hon utgick ifrån. Där fanns inspirationsbilder och målade rollkaraktärer med förslag på kläder, frisyr och fysionomi. Det finns en strid om hårlängd, någon ville att det skulle vara helt skalligt, någon annan att det skulle vara kortsnaggat på en karaktär.

Senare på kvällen såg vi Dramatens Pygmalion av Bernhard Shaw i regi av Margareta Garpe med skådespelare som Alexandra Rapaport, Johan Ulveson och Mats Bergman. Alexandra spelade Eliza med en instuderad ”Slatan-skånska” med värsta dialekten.
Pygmalion som grundar sig på den grekiska myten om konstnären, skulptören som förälskar sig i sin skulptur av en kvinna, är en historia om hur en fattig flicka ges en fin uppfostran(make over). Rike professor Higgins skall uppfostra den fattiga flickan Eliza och lära henne att uppföra sig och lära sig god engelska med bra uttal. Ungkarlen, professor Higgins, spelades av Johan Ulveson, lyckades med sin ”make over” av Eliza och allt kunde ha slutat väl om det inte var för att Eliza bröt sig ur Higgins ledband och beslutade sig för att själv tjäna pengar på det hon lärt sig av honom.
Dramaten väcker ibland starka känslor och fick mig att fundera på vad denna teaterföreställning hade att ge.
Det var många ungdomar i publiken. I och med gestaltningen av pjäsen kanske kunde reflektera kring hur samhället skapar uppdelning i olika socialgrupper och vilken rättvisa det blir med den samtida ordningen.
Den enda replik som uttalades där politik nämndes tydligt var när en av rollkaraktären, väninnan till Higgins mamma talade om nykonservativ.

Det kanske fanns en flört med nykonservativ strömning i Dramatens iscensättning, av sin tolkning av socialisten och nobelpristagaren Shaws pjäs.
Elizas makeover(förvandling) ”fucking najs” till hennes nyinlärda ”förtjusande” skulle kunna vara, i ett mikroperspektiv, den nykonservativa halsbrytande, förenklade, ideala lösningen på framtida utveckling av vårt postmoderna samhälle med så många olika kulturella skillnader bland befolkningen.
Einsteins ” gärna enkelt men inte för enkelt” kunde kanske vara på sin plats vid en diskussion efter föreställningen om innehållet och vilken samhällsideologi som kunde uppfattas.

Det var mycket god underhållning och det fanns väl inget särskilt kontroversiellt eller omskakande i Dramatens Pygmalion. Kanske detta är i god nykonservativ anda.
Det jag lärde mig var tanken att undervisning av elever skall ske med respekt och inte med sådan nonchalans som professor Higgins visade sin elev Eliza. Det kunde salongens många unga vuxna ta med sig hem och föra vidare i sina samtal med sina kompisar.