Den intellektuelle och hans roll i teatern och konsten

Behövs intelligentian? Är den intellektuelle viktig för t.ex. samhälleliga processer och spridande av ledande idéer som kan anses meningsfulla och fruktbärande? Det finns olika hållningar som intelligentsian intagit i sin roll som intellektuell. Filosofen Edmund Burke hade en pessimistisk syn på människan medan Karl Marx var optimist i hans syn på historien som skulle leda till utopin om det kommunistiska framtida samhället.

Den intellektuella har liksom alla andra vanligtvis inte varit ekonomiskt oberoende och alltid befunnits sig i någon form av beroendeförhållande.

Konstnären Leonardo da Vinci var anställd hos hertigen av Milano, Ludovico Sforza i slutet av 1400 talet. Under renässansen var de intellektuella beroende av beställningar från kyrkan och från rika personer s.k. mecenater o.s.v. Från och med 1700 talet blev den framväxande marknaden en försörjningskälla tillsammans med anställningar vid universitet.17 och 1800 talet innebar att man i högre grad kunde försörja sig genom inkomster från försäljning av t.ex. böcker, artiklar i tidskrifter.

Möjligheterna ökades genom spridningen av diskurser genom brev och tidskrifter och ledde till att fler snabbare kunde nås av nya rön inom vetenskapliga discipliner och därmed få en större spridning till fler och snabbare. Jag menar att marknadskrafternas allt större påverkan innebar en ny form av begränsning av intelligentians möjligheter att verka fritt. Tidskrifter uppstod redan på 1600 talet. Under 1700 talet fanns det ca 10. År 1800 ca 100 st. sedan fram till1900 ökade antalet till 10 000 tidskrifter. Detta skulle jag vilja påstå innebär att rollen intellektuell alltid till viss del varit beskuren på friheten att tänka fritt.

Idag har konstens roll två beskurna sidor. Dels statens och kommunens tematisering och styrning av kulturarbetarens inriktning genom vad jag ser som tematisering genom att ge anslag för ickekonstnärliga uppgifter. Oftast på grund av samhälleliga misslyckanden och snedvridningar bl.a. på grund av ojämlika förutsättningar som lett till missförhållanden, misär och fattigdom för samhällsskikt. Detta innebär att resurser styrs till projektmedel att söka för konstnären med syfte att utjämna ovan nämnda svagheter i det samhälleliga och förbättra för utsatta. Det kan vara ungdomar, kvinnor, funktionsutsatta, asylsökande, invandrare, geografiskt utsedda svaga områden, mot våld, mot droger, hållbar utveckling m.m. Varför konstnären just skall lockas till att styra in sin konstnärliga verksamhet till sådana teman motiveras aldrig. Det finns heller ingen särskild kompetens hos konstnären som gör att just hen är särskild lämpad för detta. Konstnären har inte heller någon särskild utbildning för sådana uppgifter. Om jag gissar varför denna styrning sker är det troligen för att konstnären annars anses utföra ett onyttigt arbete sett ur ett samhällsperspektiv och därför skall ledas till nyttigare arbetsuppgifter som beskrivits ovan.

Man kan jämföra det onyttiga konstnärliga för att få perspektiv på diakomed nyttan av penningmarknadens aktörer som bl.a. gestaltas i den flerfaldigt oscarsbelönade filmen The Big Short i regi av Adam McKay. Som åskådliggör cynismen på Wall Street som ledde fram till finanskrisen 2007 där t.o.m. man gjorde stora vinster på att spekulera i bolånemarknadens kollaps som ledde till att miljoner människor fick gå från hem och grund.

Den andra sidan som beskär friheten för den konstnärligt verksamme är marknadifieringen. Alltmer vill man att marknadskrafternas styrning också skall styra konsten i riktning mot en harmlös, menlös underhållningsindustri. Den publikens smak skall odlas i riktning mot irrbloss av lättare underhållning som lyfter den vanliga människan för en stund från vardagens monotoni. Dessa två ovan nämnda sidor som förminskar konsten och helt omskapar en konstnärlig diskurs i riktning mot diffus roll som egentligen ingen efterfrågar på riktigt. Därför skulle man kunna påstå att konstnärens intellektuella roll inte längre existerar i vår tid. Den är upphävd och saknar betydelse i vår samhälleliga kontext. Istället har det sammanfattningsvis å ena sidan växt fram en blandform av konstnärer med roll som något mellanting mellan fritidsledare, socialarbetare och social ingenjör som infångas med ekonomin(skattepengar) som styrmedel till specifika uppgifter av stat och kommun.  Och å andra sidan rollen som en harmlös underhållare styrd av marknaden.

Maskinen gavs en roll

1800 talets upptäckter och uppfinningar som bl.a. innebar maskinens inträde som mycket betydelsefull innovation och inte bara ur pragmatisk, praktiskt och tekniskt perspektiv utan som förändrade hur människorna såg på verkligheten och världen. Francis Bacon(1561-1621) med sitt påstående om att kunskap är makt blev ännu mer accentuerad som förhållningssätt och värdegrund i tiden. Den intellektuella som hade vetenskaplig kompetens såg sin vetenskapliga kunnighet, kunskap som det enda viktiga och såg därmed sin roll som främjande av det vetenskapliga förnuftet som skulle ta över allt. Samhället kunde ses som en komplex maskin som styrdes av vetenskapens förnuft. Intellektuell kunnighet och rationalistiskt förnuft uppfattades som en lika stor kraft som religionen varit tidigare. Livet skulle styras av fysiologiska lagar. Människans världsbild baserades på fysiska grundlagar istället för religionens dogmatik. Människan ökade sin kontroll över naturen. Den vetenskapliga innovationen sågs också i skenet av upplysningens framtidstanke som en rörelse mot en högre mer utvecklad civilisation. Den intellektuelle fick en roll som mer civiliserad än andra de från andra som man ansåg mer primitiva samhällen. Det synsättet rättfärdigade kolonisation av det man såg som mindre utvecklade, mindre civiliserade och primitivare mänskliga samhällen på andra kontinenter för att kunna forcera fram mer civiliserad utveckling även hos dem.

Kants kunskapsbegrepp

Engagemanget i frågan om kunskap och hur man kan få kunskap om verkligheten fanns i romantiken närmast i två tanketraditioner. Ända sedan antiken har inom filosofin funnits en problematisering om det är genom förnuftet eller genom våra sinnen vi får kunskap. Vetenskapen hade mer och mer tagit över initiativet genom sina studier av verkligheten och därmed skjutit fram positionen alltmer mot att det var empirin som var grunden. Den tyske filosofen Immanuel Kant visar på begränsningen i sinneserfarenheter. Att jaget inte kan stå i direkt kontakt med verkligheten. Eriksson, Gunnar. Västerlandets idéhistoria 1800-1950.”Jaget kan inte omedelbart vara i kontakt med omvärlden”( 23). Sinnenas begränsning hindrar uppnåendet av kompletta empiriska studier av verkligheten enligt Kant.

Det att jag i Kants mening inte direkt kan med mina sinnen studera verkligheten ser jag som konfrontativt för det vetenskapliga studiet av verkligheten och misskrediterar förtroendet för vetenskaplig metodik.

Det vetenskapliga och maskinella synsättet är självklara idag tillsammans med penningen som både smörjmedel och mål.

Frågan kan ställas med ett större perspektiv i sikte varför samhället och marknaden drar åt respektive hållningar som är nämnda ovan? Jag kan uppfatta det som dekadenta drag i vår tid med koppling till nihilistisk undergångsfilosofi typ att omedvetet vet vi att det mesta som vi gör saknar mening och betydelse i en vidgad kontext där framtiden finns inkluderad. D.v.s. att vår omedvetna kunskap om meningslöshet som etablerad vana underlättar för oss att vara fanatiska på olika sätt.

Fanatismens beståndsdelar kan beskrivas i en uppräkning. Egoistisk karriärplanering, lojalitet mot samhällets(kommunen och staten) och marknadskrafternas styrning, odlande av nihilistisk omedvetenhet, avsaknad av intellektuell skolning, urartning av odling av konstnärliga kunskapsbegrepp. Detta sammantaget leder till att vår samhälleliga och kommersiella diskurs har i praktiken omöjliggjort rollen konstnär som fri intellektuell. Vi vill alla vara mitt i buffeljorden!