Följetong del 128:djup suck

Det mesta engagerade de många en stund fick han för sig. Fast han själv tyckte att det mesta som han upplevde var häpnadsväckande och underbart och varade länge. Men ibland drabbades också han av att det häpnadsväckande fantastiska varade för kort tid. Så kvickt det geniala i sådana fall bara dog ut. Han undrade vad Salmin Rushdie tyckte om detta? När all mänsklig energi läggs på saker som sedan försvinner och glöms bort känns det märkligt. Livets bräcklighet krävde sådan krävande disciplin och glädjen av att finnas till kunde ibland lysa med sin frånvaro. Det är lusten som får oss att ta jättekliv och knappast moralen. Moralen håller nog snarare tillbaka utvecklingen. Gunnar drog sig plötsligt till minnes: -Jag ligger mellan två stolar! Och det är hemma hos Farmor och Farfar. Minnet från gamla tider fanns kvar så levande och då kunde han känna sig som ett nyfött barn. Det var en magisk värld som öppnade sig. Men Det var också måndag och en helt vanlig dag. Hur skulle han kunna skapa en mirakulös omsvängning idag. Han beslöt sig för att vila på hanen ett tag trots allt. Det var den allerstädes närvarande moralen som härskade och idag var hans ande stark men köttet svagt. Det fanns bara plats för lakoniska kommentarer och spridda tankar omkring ingenting. Det blev lätt crazy av allt. Livet är meningslöst sa 93 åringen när han låg på korttidsboendet på dödsbädden. Hans intelligenta ögonen lyste när vi hälsade på varandra. Han och jag! Det var ett sådant lidande där bland de åldriga på de olika sjukhemmen som han besökte i samband med hans fars sjukdom. De verkade vara så oerhört intelligenta så att det skvätte. De äldre där hade perspektiven på livet ikraft av sin erfarenhet men samhället hade skälpt ut dem på avsides belägna platser nu när de inte behövdes längre. De var onyttiga trots sin stora erfarenhet. Det var arbetslinjen som gällde. De som inte arbetade kunde lika gärna lägga sig ned och dö så fort som möjligt verkade de styrande mena. Han bestämde sig för nya krafttag. Organisation, tanke övningar, promenader, skriva, läsa var det som gällde för honom och sedan följer det mesta på detta engagerade livsstilen av sig själv så att säga. Han andades in och ut med en djup suck! Det var en nyfödd hel människa som var hans nya hopp. Hur skulle han kunna pånyttfödas?

Följetong del 127: tätt, tätt som ett pålägg på en smörgås

Arbetaren som tog på sig vardagskläderna under overallen för man fick bara stämpla ut efter arbetsdagens slut om man hade overallen på.Sedan kunde han springa till omklädningsrummet riva av sig overallen och på så vis komma före alla andra och snabbt ut i livets villervalla.  Eller när hans kompis var i Paris och skulle passera spärrarna till tunnelbanan.  Då kvinnan klädd i grönt hade fått problem med sitt Navigokort. Kortet som var till för att kunna passera in till Metro. -Skulle jag kunna gå tätt, tätt bakom er och på så sätt passera. Mitt Navigokort har slutat att fungera? -Hur tätt? -Alldeles som ett pålägg på en smörgås! -Jag offrar mig för er! -Jag är er mycket tacksam för det ni utsätter er för som turist i Paris! För min skull!  Gunnar insåg att han måste erkänna för sig själv att han bar på ett begär  som verkade bestå av en längtan efter möten. Han drömde om att finna nya mötesplatser.   Ensamheten var det något att fly från?  Hotellet i Montmartre i Paris med rummet som var så litet att man knappt fick plats att vända sig i.  Med en toalett i trappen som  hade mindre plats än en biografstol på en sådan där gammalmodig enkel bio. Men dessa händelser gav en lyster åt tillvaron. Nomaden! Den enslige vandraren. Men nu var det svårt. Han hade bränt ljuset i båda ändarna. Det var svårt att fortsätta bara. Det fanns inget som engagerade.  Hur skulle han ta sig vidare? Han ville studera . Han ville lära känna det inre Paris. Idéer som formuleras t.ex av Charles Edouard Jeanneret, Le Corbusiers, arkitekt, satt man skulle riva Paris och bygga nytt.  Gunnar ville riva allt och bygga nytt! Ingen tvekan! Han begav sig ut från Hotel Clarion Post och kände sig pånyttfödd. Märkligt! All sentimentalitet  var som bortblåst! Han var euforisk och med mod i barm började han med en gång! Han bytte bostad och det började spira en idé hos honom. Han ville inte ens för sig själv nämna detta lappkast. Han ville bo i Paris igen! Det fanns människor i vår tid som ägnade tid, arbetstid, åt att tänka ut elakheter och sedan gick till verket för att genomföra det uselt tänkta. Något var ruttet! Professorn ville något annat!

Följetong del 126: i Götaholms grottor.

Det var i Kvarnby. Han skulle dra rör ned i marken! Mer än 280 meter skulle de borra.  Han hade gått nedför Götaforsliden i Mölndals Kråka. Det var en lastbilschaffis som han kände väl! Alltför väl tyckte nog chaffisen! De hade kommit i luven på varandra.  Chaffisen trodde nog han var starkare än honom.  Men Gunnar hade långsamt tagit in på honom när de tumlade om på marken. Det var hans träning som gav resultat. Han hade fått ett bra grepp runt nacken, nacksving, och han kramade tills chaffisen skrek. De hade gått på Kråkans krog och gjort en helkväll.  Nu på just här jobbade de ihop! Verkmästaren ringde! -Gunnar, hur går det? -Det är färdigborrat i grottorna! -Behöver du fler folk? -Jag klarar det själv! -Själv? -Vad det något mer? -Neeeej! -Ajöss! Gunnar skulle dra rör från Mölndals bro och till Götaforsliden 17. Det gick så bra! Det var tungt! Lastbilen backade långsamt uppför den branta Götaforsliden långsamt. Det var knappt bilen orkade men det gick! Verkmästaren ringde! -Hur går det! -Det är klartt! -Klart? -Klarrrt! Men vi råkade stöta till en skylt som ramlade ned i forsen! -Jag är vattenpolospelare. Jag kommer också går jag ned! -Det är någon meter ned till forsen -Du och chaffisen håller mig i benen så löser vid det. Verkmästaren ville ju också visa sig på styva banan! Han kunde också själv! När de drog upp honom ur forsen med skylten i hans hand så skakade han av kylan. Det var i februari och det var så kallt att det hade t.o.m. bildats frost på honom, hans kläder, ögonbryn, hår och händerna var blåfrusna.

Följetong del 125:Själsfrände!

Han måste förstå att det är skillnad på honom och på människor som är fattiga. Att han hade pengar tack vare sina goda inkomster tillsammans med den tipsvinst han lyckades kamma hem!  Men han visste att det fanns många personer med ganska normala inkomster som fick skrämselhicka då och då när de såg hur lite pengar som fanns kvar även i början av månaden och så kanske de planerat för att göra något extra roligt.  Dessa normalfattiga levde långa perioder under stark stress och under en mycket grym anpänning.  Outhärdlig och många blev ibland mer döda än levande. Detta kunde  professorn leva sig in i. Han hade också varitnormalfattig en gång i tiden! Vreden över alltets badade i alla orättvisor fanns tidigt hos honom När han levde under  namnet Zorro saknade oftast  inkomster helt och hållet och levde mycket fatt igt och hade oerhört svårt att få pengarna att räcka till.  Han jagades av kronofogde och inkasserare samtidigt som han utförde goda gärningar.  Det var hans längtan efter  frihet som indirekt var ett av skälen till att han levde farligt och fattigt.  För att själv stå ut med dessa fattiga omständigheter utan att gå i spinn som en annan visp måste han ibland säga till sig själv att han måste vara modigare och t.o.m. tänka att det var honom egalt om han levde eller dog.  Det viktigaste för honom då var att att göra det som han trodde på mest. Det som han äskade och för det straffades han på något högst märkligt och med nästan metodisk konsekvens med fattigdom och förföljelse. Han lärde sig att hantera sådan stress genom att säga till sig själv att det kvittar om jag får leva eller dö. Jag skall göra det väsentligaste som jag vet och förmår om jag så skall avlida. Om livet inte belönar mig för det så "so what?". Han satt länge  kvar lpå tesalongen och avnjöt tekopp efter tekopp. Det strömmade människor förbi honom. Många var så vackra!  Detta är livet! Ingenting är skönare än att se på när livet passerar revy inför öppen ridå. De omedvetna mötena med varandra människor emellan gör existensen till ett skimrande lyft. Två blickar möts! Förvåningen över att finnas till utsprids! Oh!  Vreden över alltets badade i alla orättvisor fanns tidigt hos honom.  Lusten och glädjen i att  upptäckta en kvinnas höga panna, ett mörkt ögonbryn, burrigt hår,blont, mörkt, kolsvart, cendre, en smal graciös arm, muskulösa ben som går starkt, en vridning av bröstkorgen som om brösten gungande ackompanjerade livets ljuvhet, bäckenets linjer som utmynnade ut i värme och tillit inför livets outgrundliga utbredning. Han upplevde sådan eufori bara genom att  kropparna, själarnas speglar-ögonen, rörelserna som virvlade förbi i oändlig strömmar omhuldad av naturens lektullhet med sol, regn, byggnadernas arkitektur,, cyklarnas förbiilande, lukterna allt uppfyllde honom med  harmoni. Längtan efter avslappning, njutning, lusfylld förströelse blev oändligt stark för honom. Han skärpte blicken och såg långt bort i fjärran. Där kommer någon gående? Vem är det?  Aha!  En kvinna!  Nej , henne tänker jag inte engagera mig i !  Katastrof.  Nej, bättre att läsa! Han tog upp sin 1000 sidors bok med Tarkovskijs samlade dagböcker. Det kändes  som tusen nålars stick vid denna läste om den geniale filmregissörens tankar.  Andrej Tarkovskij hade skapat oförglömliga filmer om målaren Andrej Rubljov-Den uttersta domen, Ivans barndom, Solaris, Stalker, Nostalghia och Offret. Filmer som hade gripit honom djupt! Han fördjupade sig i denna fantastiska bok.  Efter ett långt tag så anade han att någon suttit alldeles bredvid honom och troligen länge.   Nej, det var hon som han sett tidigare  på långt håll! Hon hade av någon anlednig råkat sätta sig bredvid honom av en slump. Det var som den vackra blonda, blåögda kvinnan i grön dress i Paris som hela tiden kolliderade med honom i affären.  Det var illavarslande detta! Han reste sig ursäktande upp och  började av en outgrundlig anledning jogga sakta bortåt ur tesalongen och ut på gatan.  När han hörde hur hon sprang och skrattande aldeles bakom honom.  Han tänkte:-var denna kvinna tankeläsare. Det var värre än värst!  Han hade fått alla sina tankar lästa av henne. Denna tankeläsaren måste han erkänna sig besegrad av.Hon såg rakt igenom honom! -Jag förstår att du ser rakt igenom mig! -Du är den första man jag någonsin blivit förälskad i som jag inte lärt känna tidigare. Det måste betyda mågot! Jag har blivit blixtförälskad i dig. Du en helt främmande man som jag inte vet något om alls, stammade hon. -Du är mycket modig! Då förstår jag att du som är en så djärv och stark vågar följa ingivelsen att tänka dig ta kontakt! Och jag förstår varför du satte dig bredvid mig och följde efter mig.  -Jag måste framstå som fullständigt tokig! -Jag tror att på något metafysiskt plan är jag medskyldig! -Förlåt mig! -Om du förlåter mig! De hade mycket gemensamt och  det gladde honom oerhört att finna en sådan själsfrände mitt i Shanghai. De gick hem till henne och det ena ledde till det andra. När de båda balanserade på lustens sinnliga uppfyllelse av livets stora rörelser såg de på varandra utifrån två människors olika världars hemvist.  Han märkte att hon distanserade sig från honom genom att gömma sig bakom hans rygg.  Det smärtade honom oändligt mycket och han förlorade sig i en extas som förminskats av hennes frånvaro. Han började förvånad ta på sig sina kläder under tystnad. Båda var nu så långt från varandra i en ögonblicklig förvissning om detta tragiska ögonblick som så hastigt slungat ut dem båda från tillit för varandra till ett annat univers skapades ur till dödens hotande iskyla. Nu förvändes deras förälskelse långsamt under deras gemensamma hastigt hoprafsade frukost. -Det som hände, började hon. -Jag förstår! -Mina föräldrar.., -Hmmm. -Mina syskon, alla... -Ja, så är det! Han stapplade ned för trapporna och trevade sig ut genom porten ut på gatan. Efter en längre snubblande gåsmarch föll han ihop! När han lyckats ta sig hem skrev han ett kort meddelande till Sara! Jag reser hem! Väl hemma i Göteborg såg han att hotellet Clarion hotel Post etablerat sig än mer. Det såg ut som om hotellet alltid legat  där på Drottningtorget. Det var som om själva torget hade anpassat sig till nykomlingen. Han släpade sig upp till sin lägenhet.  Han drabbades av feber. Det var som om den frihetens vibrationer som livets meningslöshet möjliggjorde hade fått sig en dödsstöt.  Han färdades  in i feberyrande in i sjukdomens träsk för att i bästa fall hitta resonansbottnar som återgav livet till honom igen.  Han var dödligt sårad av en kvinna han inte visste namnet på som levde i denna gigantiska häxgryta av kommers och mänsklig utvecklingsom den staden erbjöd. Han fördes med den höga febern in i psykosens förlovade land. Han såg syner som han aldrig trott att han skulle få se!  Färgglada rum som befolkades avmänniskor som rörde sig oändligt långsamt. Alla var omöjliga att få kontakt med. De utstrålade ljus, kyla och rörde sig i luften ovanför honom. Själv var han oförmögen att röra sig. Ibland kunde han förflytta sig lite på den steniga, belagd med vassa stenar, markens kantighet som sargade honom och och gjorde att han blödde kraftigt i psykosens inbillade värld. När han kom till sans igen var han fullständigt utmattad.  Han tvättade av sig feberns och psykosens strapatsers smuts och bytte kläder. Han gick ut och förnedrade sig trots sina reservationer mot hotelletableringen genom att besöka Hotell Clarion Post! Nöden har ingen lag och han var hungrig. Han läste samtidigt i SVD om Jamie Damons nedgång och fall. Wall street saknade en naturlig förespråkare efter att Jamie sattes ut i kylan. Amerikanerna litade inte på affärsmännen. Många ansåg dem vara skurkar rakt av. Och affärsmännen tyckte att de blivit orättvist behandlade.  Islam i Frankrike och i synnerhet i Paris har fått en särställning och debatteras jämt. Av både fransmän och ättlingar till invandrare och invandrare. Många franska intellektuella är av isalmsk påbrå. Den studie som gjorts av Gilles Kepel visar på misären i franska förorter som St Denis, departement nr 93. Man kan förvänta sig ett ungdomsuppror bland de många arbetslösa. Han började tillfriskna och började se ljust på tillvaron och omvärldens kaotiska nyhetsflöde igen!

Följetong del 124:Crack.

Det finns ett Crack i allt. Där ljuset kommer in sjöng "Leonard Cohen"!  Hans hud var så vacker trots eventuell ful njure! Gunnar var på koncerten med Leonards Cohens bejublade nypremiär på "nya" gamla Ullevi.  Vi framhärdar i rörelser som att knipa, rycka, slå till, smälla, klappa ihop händer. Det är det ryckiga  och det kantiga strukturernas förtvivlade domesticering av oss människor.  Ordet struktur ger för handen raka streck som möjligen förbinds med något litet symmetriskt runt för att sedan bygga vidare med raka streck. I gymnastiken på morgonen försökte professorn bryta mot detta kulturella mönster men det verkade stört omöjligt.  Han utgick från driften för att utröna om det gick att från den starka instinktiva impulsen för utbredning ,i inspiration ,med lust att bli fler av sig själv i världen. Men det var oändligt svårt när han gav sig på själv att försöka bryta upp kulturella mönster även om han hade utgått från urkrafterna och trots extasens eufori av att finnas till och vara upphov till fler blev det en ojämn kamp. Det går inte att lyfta sig ur sitt kulturells sammanhang. Där är man fånge! Kanske var detta skakningarna som förebådade det mest skrämmande av allt? Att han representerade något som var svårt att utveckla vidare. Utplåning? Men han skulle vidare! Envist! Liv till varje pris!  Återigen minnet som påminde honom om Leonard Cohens smala avsmalnade ögon under koncerten på Gamla Ullevi. Det var som redan berättats magi den fredagskvällen under stjärklar himmel med fullmåne och inspirerade fortfarande. 

Följetong del 123:Palsternackamåne!

En annan koncert med Leonard Cohen, musikkoncert för första gången på Gamla Ullevi också i Göteborg. Leonard Cohens smala avsmalnade ögon som i profil utstrålade skönheten som stred mot klokheten den fredagskvällen under en stjärklar himmel med fullmån inspirerade.  Månen hade lyst, avskalad, avrundad som en palsternacka, på den tröga publiken som hade radats upp i fyrkanter, i raka linjer, på parketten som lagts på gräsmattan på fotbollsarenan.  De andra i publiken satt på de enklare sittplatserna av plast som var standard på många idrottsanläggningar.  En kvinna hade stått upp länge och många gånger och svept med sin långa vita jättescarves av linnetyg.  Hon signalerade till Leonard om andra tecken som var mer böljande, mjukare och glädjande.  Leonard såg henne på, långt, långt håll och log sitt smala underbara leende. Kontakt!  Publiken mjukade upp sig. Det uppstod livgivande rörelser. Parkettens uppradade stelhet upplöstes när publiken reste sig upp och strömmade till runt scenen.  Musikernas,  sångarnas virituositet stegrades till oförståelig magisk förvandling. Ingenting var sig likt längre. Vi överlevde med sång, poesi och musik!  Nan hade rört sig hela koncerten försiktigt med mjuka muskulösa anständiga små dansande, rytmiska rörelser inspirerade frän hans dagliga träning som medskapande varelse i det lilla för att medverka till de stora miraklen. Kvinnan som dansande hade viftat med sin jättescarves och hade bemötts av konfrontationen med den kvinnans hårda fyrkantigt hyssjande pekfinger i ryygen så att det gjort ont på henne men hon hade bara vänligt flyttat på sig en bit bort och sedan fortsatt med värvet att miraklen skapas med intelligens och inte med konsumtion och passiv känslokyla.  Tarkovskis tankar om martyrologi fick innebörd för henne som belöning för meningsfyllt arbete för sin nästa. Livet har ingen mening för att vi skall få frihet att skapa och forma.   Professorn kände ensamhetens kylslagna mörker genomborra hans lekamen. Ensamheten bemötte han så modigt som han förmode!  Han gick ut i solen och den illaluktande shanghailuften och utlämnade sig till uråldriga krafter som sakta uppfyllde honom med gemenskap och tillhörighet! 

Följetong del 122: i duschen med Sara!

Hemma duschade de gemensamt länge. Sara hon gned, kramade, masserade, dansade, ormade ja allt som tänkas kan och lite till. Och professorn tänkte att ibland så är det mest underbara de facto rena terrorn. Han försökte stå ut med hennes uppvaktningar.  Han försökte så gott han kunde att hänga med i svängarna. Ibland så tyckte han att lyckades riktigt bra. Ibland måste han stålsätta sig mer än vad som var hälsosamt. De var tillsammans under natten oräkneliga gånger. Det var ett perspektiv som hela tiden gav för handen en stilbild som hjärnans kamera hade etsat fast som skett under natten i duschen.  Det var när han krälade runt Sara och hon dansade i ormande, gungande och vridande rytmiska vibrationer och hon liksom skevade. Det tyckte han var oändligt vackert och möjliggjorde för honom att han kunde genomlida akterna med äran i behåll. När han pliktat för henne tusende gånger så sjönk hela suffléen ihop med två ljudliga suckar från dem båda. -Tänk att vi människor ägnar så mycket tid åt så många saker! -Kärlek är väl ändå bland det mest beskedliga som vi människor kan! -Ja, det kan ju aldrig skada! -En gång till! -Ja! De kysste varandra oändligt länge, varje kyss! Han kom snabbt upp på banan igen och ägnade sig åt henne under längre tid än det tar för en skogsnigel att krypa från Upplands Väsby till Bergsjön i Göteborg.  Hon började gnälla om att det kanske började bli nog.  Det gjorde han hämndlysten när  han mindes matchen i duschen hon gav honom så han bara intensifierade sin uppvaktning tills hon skrek oooooooooj. -Nu! -Jaaaaaaaaa! Men detta gör vi på annat sätt nästa gång! -Vi kan prova nu med en gång! -Neeeeeeeeej! Nej!  En annan gång! Sade hon mjukt och drömmande! Nu väntade gemensam morgongymnastik och stor god frukost fast han kanske skulle nöja sig med en kopp kaffé och slänga sig ut i vimlet i Shanghai som han började hitta i bland alla tesalonger!  Efter frukosten begav han sig till närmaste tesalong likt en flykting. Han gick och klev in på den första bäste tesalong han kunde hitta. Det fanns personer som fortfarande jagade honom från Zorro-tiden.  Men han trodde inte att de uppehöll sig i Shanghai. Därför kände han sig mycket avslappnad och trygg på tesalongen när han väl satt sig tillrätta där! Han hade nu lärt sig te-ceremin. Först surpla högt och med emfas när man dricker och sedan när klunken runnit ned för strupen en jättelång utandning. Han kände sig ganska utmattad efter ett tag när han gjort detta! Kanske var det ovanan. Han plöjde igenom ett antal tidningar även kinesiska trots sin knaggliga kinesiska.  Han kunde genom att han läste många morgontidningar från flera olika världsdelar få fram sammanhangen när det gällde de internationellt mest heta och spridda nyheterna.  Det var lyckliga stunder. Han förstod verkligheten, förändringen och vad som skillde den från det som en gång var. Kanske detta också var en illusion men under läsningen så kom denna intensiva starka upplevelsen till honom. det var en upplevelse av förankring i verkligheten, den globala!Han blev stärkt av den upplevelsen.  Han hörde långt bortifrån en kvinna som skrattade högt, ljust och starkt. När han hörde ett sådant skratt tänkte han ofta att hon kan vara mycket hjärtlös.  Sara har ett diametralt annorlunda sätt att skratta på. Det var ett varmt mjukt skratt som fick honom att förstå att hon var empatisk, förstående, inkännande och hade stor förmåga till  inlevelse.  Det ingjöt i honom trygghet och frid. Bara hon inte krävde för mycket av honom så där som han fått för sig att hon kunde göra. Han ville inte gå i ett ledband. Han ville inte bli uppfostrad.  Om han skulle förändra sig ville han själv komma till en sådan insikt.  Kanske att dagens mediastrukturer, särskilt dator och internet, som var så uppenbart regelstyrda strukturer som absolut inte gick att bryta mot om man ville bruka medierna, kan vara upphov till att det uppstår emotionell  iskyla. Det skapade kanske en hjärtlöshet hos den moderna människan. Var det detta som gjorde att också sättet att skratta förändrades. Kunde s.kk. hårda skratt utvecklas som han hörde precis i tesalongen.  När fler och fler blir tillvanda att kommunicera mer och mer i färdiga, styrda regler och strukturer så blev det kanske bara så att förmågan till empati inte längre utvecklades. Någon eller några har tänkt och känt istället för användaren som inte längre hade bruk av sådana egenskaper och färdigheter som empati, inkännande, förståelse. Förmågan att bry sig om andra medmänniskor blev bortglömd. Istället ersattes detta med stora ofantliga rika kunskaper i att hantera och lära in regler och en enorm kunskap utvecklades i hur färdiga strukturer gick att bruka och konsumera.  Kunskapsutvecklingens bristande emotinella dimension kanske förstärktes av det stora inflödet av alla enkla texter från reklamens alla budskap.  Sökande och prövande processer blev för djupa och man bara skratade eller ryckte på axlarna åt sådan djupa sökande projekts trevande efter sanning utanför de färdigförpackade normativa seanser. Han tänkte också  på sin kropp i en kroppsfixerad samtid och funderade på hur han ville att den skulle se ut som så många andra? Som Bruce Springsteens på hans musikkoncert på Nya Ullevi i Göteborg. Han kom ihåg löpsedlarna "träna din kropp så att du får en likadan kropp som Bruce! Var Bruce symbol för en ny tidsuppfattning om vad det är att vara människa?  Vår kulturs fokusering vid träning av våra muskler till skillnad från förr då man lade mer vikt vid att organen fungerade. Han tänkte på det gamla talesättet "bli vid sunda vätskor".  Kanske hade denna muskulösa idealisering tillssammans med inplimenterade strukturer inom datorteknik, Internet och sociala medier lockat med att erbjuda konsumtion av ett nytt fantastiskt känslolöst univers. Han fabulerade kanske eller som en travesti på ett åldrigt talesätt: Han tänkte i nattmössan! Dags att vakna eller var han vaken?

Följetong del 121: yrsel.

Lugn och fin och tillbaka till min käraste. Hon stod och väntade i en tesalong. Han fick en föraning om att något hemskt skulle hända henne och skyndade sig dit. När han väl kom fram förstod han vad det fruktansvärda som han befarade kunde vara. Sara satt tillsammans med fem stycken gravida kvinnor. Lugn och fin-tillbaka till min käraste. Hon stod och väntade i en tesalong. Han fick en föraning om att något hemskt skulle hända henne och skyndade sig dit. När han väl kom fram förstod han vad det fruktansvärda som han befarade kunde vara. Sara satt tillsammans med fem stycken gravida kvinnor. -Nej! -Vad är det Gunnar? -Du är gravid? -Inte än! -Jag måste nog åka tillbaka till Tjockhult! -Var ligger det? -Jag vet inte så noga men det ligger långt, långt bort! -Kom och sätt dig nära mig! -Nej! Nej! Livsfarligt! Jag menade intressant. -Ha, ha, hö, hi, hi. -Jag tror att Professornär skräckslagen! -Inte alls! Rädd för sådan monster, jag menade små barn som finns därinne i magarna. De är bara snälla, söta, rara och gulliga. -Det tycker jag också! -Nej! -Vad är det Gunnar? -Skall vi gå hem? -Skall vi göra en sådan söt liten med en gång? Jag har ägglossning! -Nej! Jag menar jo men jag tänkte bjuda dig på en mycket fin restaurang först. De serverar mycket fin vit sprit. Extra fin! Och mycket god mat även apskalle. -Jag tycker fortfarande att du verkar  vara lättskrämd? -Jag känner mig modigare nu! -Det tycker jag låter bra! Vi går nu och hem direkt! Han tyckte att yrseln som innefunnit sig blivit värre. Var det hans vana att likt nomader flytta på sig när det föll honom in som gjorde sig påmind? Något var det som ställde till det. Men nu fanns det ingen återvändo.  Senare tänkte han ofta på denna kväll

Följetong del 120:Kejsaren från Kina och Zorro.

Både så perfektionistiskt  ordnat och tryggt men också en plötslig vrede som bara vällde fram när medborgaren bröt mot något mönster som var absolut förbjudet för en kines i Kina.  Han kom att tänka på en sång om en trollkarl i Indialand och Kejsaren från Kina som sa att han inte trodde trollkarlen skulle kunna förvandla sig till lemonad. Men det gjorde trollkarlen, förvandlade sig till saft. Det var varmt och trollkarlen blev så törstig att han drack upp sig själv vilket han ångrat i sjuhundra år.  En varning till Gunnar från hans dunkla omedvetna att se upp med faran att förbrännande dricka upp sig själv i denna för honom främmande kultur. Det som färgade hans vardag svart var något helt annat. Det mest småaktiga från det förflutna dök ibland upp sitt fula tryne. Ofta när han han grötade ihop det förflutna med nuet mindes han särskilt ett gäng bestående av hjärtlösa korkskalar som ofta tittade i kors när de såg sig som förmer än andra.  De hade så när plågat livet ur honom med sitt nedlåtande sätt och sin ständigt meningslösa prat om ingenting. När de talade mindes man aldrig vad de sa! Och Gunnar kunde bli så arg att smockan hängde löst. Det var så skönt att slippa sådana fän. Han fösökte minnas något av allt det strunt som sagts av dem. Han var tvungen att brodera ut, hitte på, för att få ihop något alls av alla meningslösheter som de vräkte ur sig. -Ni sitter och leker? -Va? -Nl är elaka barn! -????? -Ni måste uppfostras av mig! -Ställ upp er på led sa den som luktade mest illa! -Ja gör det, sa bull! -Det tycker jag att ni skall göra sa Bill. -Jag också! -Även jag!Jag håller med!  Det fanns så många vindflöjlar att inte ens monsunen skulle räcka till för att få vind i seglen på dem alla. Märkligt att så många vill ta efter sådana idioter!  Förmodligen var de sjukliga. På den tiden fanns det bokstavskombinationer  för många olika sjukdomar.  Med inslag av sadism kramade de musten ur många.  Detta i kombination med lågsinthet såg de sig själva som rättesnören i en destruktiv ond värld.  Då uppkom lusten hos honom att strida med dem på liv och död. Han tog fram sin svarta hingst.  Hingsten galopperade runt honom för att till sist tvärstanna  från hög hastighet bara någon cm från honom.  Hästen stegrade sig sedan och han följde med den upp i luften hängandes i hästens tyglar. Den galopperade iväg med ens samtidigt som han slängde sig upp på hästryggen. Han red rakt in i det galna onda gänget och förvandlade dem alla till maskföda. Det hade han aldrig ångrat. På den tiden hade han ännu inte utsetts till professor. Istället ägnade han sig när han titt som tätt levde sig in i rollen som Zorro. Men ibland hade han kännt sig som Don Quijote.  Hans gärningar som ofta var framgångsrika men sällan hade någon långvarig verkan. Den insikten kom ganska fort att allt och alla sjönk efter ett tag tillbaka till gamla ledsamma hjulspår. Det var nog det som fick honom att sadla om. Men han ångrade inget. Speciellt när det gäller skitgubben. Han var så skönt när han förvandlade honom till atomer, gasatomer! Skitgubben luktar skit.  Det är nog för att han går och spänner sig för att skrämmas också blev det säkert bromsspår i hans kalsonger. Skönt att han blev till väte, kväve och stinkbomskemi. Någon syre tror jag inte att han blev upphov till.   Fotosyntesens mirakulösa hemligheter och dess välsignelse utgavs inte till djävulens avskum.  Lika illa var det med Fézgubben. Han talade ett slags gröt till rotvälska som var outhärligt. Bra att han strök med också!  Proseluskan var kanske den värste. Hon skulle alltid vara värst! Hon jagade musten ur alla. Baktalade, intrigerade och försvårade för alla som kunde utföra det de skulle göra. Och mesen/mesarna som bara kunde vara budbärare hur illa skött budets medhavda hög med lögner än var så överlämnades terrorinformationen. Sedan gick de väl och spydde i något,hörn och hoppade på att det inte fanns någon himmel och något helvete. Men det fanns det och de kommer glömmas bort i historiens skräpkammare, så det så.   Det fanns en övervintande nazistisk kvinna som älskade att sprida negativa floskler omkring sig.  De blev aldrig något mer än vakthundar. Det kreatvia tänkandet var de renons på. Ajöss med er-från Zorro!

Följetong del 119:puh!

Professorn kände att han fastnat i något som kunnat likna det sårade barnets sinnesstämning. Han beställde  in te. Han mötte många blickar från en kines som satt på andra sidan av lokalen och som tittade ursinnigt på honom länge. Var det någon helig plats han besudlat eller? Efter en längre tid eftersom mannen fortsatt att ursinnigt och vancettigt ilsken med röda ögon fortfarande stirrat ilsket på professorn beslöt Gunnar sig för att gå fram till kinesen och se vad som hände. När han kom fram till honom hade han lagt märke till att det satt en oerhört förskrämd och rädhågaen kvinna i annars det  i övrig så manliga sällskapet som den ilskna kinesen omgav sig med.Han låtsades känna henne. Går det så går det! -Hur är det! -Inte så bra! -Skall vi ta en promenad! -Ja! Hon reste sig och de gick gemensamt ur lokalen. Han anade att det manliga sällskapet var i en mordisk sinnesstämning. -Skynda sa hon och visade honom in i en närliggande butik som de passerade genom och lyckades osedda komma ut på en annan gata! -Puh! -Ja! Det kunde gått illa! -Ni är en modig man! -Ni är en ännu modigare kvinna! -Jag var livrädd och det gav mig konstigt nog förnyad styrka! -Jag bor i närheten om vi vill sätta oss i säkerhet? -Mycket gärna! Hemma hos honom kokade han te och bjöd henne också på nybakta scones. De talade hela natten om livet, kärleken och döden.  Nästa morgon när han vaknade och såg på henne där hon låg bredvid honom tänkte han på att hon var honom mycket kär. De tillbringade nu mycket tid tillsammans och kände sig snart som ett par.  Han undrade tyst för sig själv  hur det skulle vara att flytta till Shanghaj för gott. Han hade sett en teateruppsättning på Stadsteatern i Sverige som skildrade hur kineserna tar över Sverige mer och mer. Inte mer än rätt att han tar över Shanghaj och kanske till och med gifter sig med henne. De kunde skaffa sig det enda barnet de skulle få  lov att ha och leva ett underbart liv tillsammans. Han blev tårögd när han tänkte på hur bra det kunde bli. Han förstod att han var störtkär i henne. Hon kallade sig Sara. Fortfarande hade han svårt för att uttala henens riktiga namn. Han såg på henne ofta. Hennes vackra ansikte som han först haft svårt att uppleva attraktivt men nu efter en tid bara framstod som skönare och vackrare för varje dag.  Hennes mycket tunna och magra rygg som man tydligt såg ryggraden framträda så tydligt på när hon nu låg vid hans sida. Hennes höfter som var små och nästan helt oansenliga men rörde sig med en sådan fart att han inte visste om han upplevt någon så snabb tidigare. Hennes framsida hade han älskat med på det mest sinnliga sätt. Hennes bröst som var små och mycket smala, hennes mage som nästan var så liten att han undrade hur hon kunde äta så mycket som hon gjorde. Hon var nästan alltid hungrig. Hennes höfter fram hade han lärt sig uppskatta fast det såg så annorlunda ut utan att han kunde sätta fingret på vad det var som skillde.  Allt var honom så kärt att han dånade bara han anade att hon var på väg för att stanna hos honom. Hon berättade mycket för honom om Shanghaj och om Kina. Deras älskog hade varit så oändligt långsam och trevande. De hade sökt sig fram som om de var två varelser som kom från olika solsystem. Hon från Vintergatan! Hans mun hade utforskat varje del av hennes kropp och hon hade gjort henne till en del av honom. Hon hade tålmodigt förberett honom när hon såg att han förvirrat sig i det främmande landskap som hon erbjöd. Hon hade ibland upprört varit på väg att avbryta när hon inte känt sig bekväm med hans ömhetsbetygelser men ångrat sig och blivit kvar och stått ut tills han hittat hennes rytm, känsla och ärliga svar på hans uppvaktningar.  Han förstod det som att hennes magra kropp nog var ett tydligt tecken på att hon lärt känna svält. Gunnar hade aldrig svultit. Han hade självklart alltid kunnat öra sig mätt varje dag. Men det hade inte Sara kunnat göra! Han beundrade henne för att hon klarat av att överleva sådana strapatser. Jäklar vilken känslostorm hon satt igång hos mig!

Följetong del 118: Något som är mjukt!

Trött på alla sevärdigheter som han sett bestämde han sig för att fortsätta att arbeta. Han ordnade med bostad kosta vad det kosta ville. I hans medvetande flöt omkring en lustig tilldragelse som nära och kära uttalat en gång. -Vad äckligt det är att få en kram. Det är barnsligt, barnsligt, barnsligt att kramas! -Kram! -Nej! När du var liten tyckte du pussar var äckliga. -Kram, kram, kram. -Vad dumt! Detta är jag inte van vid. Så gör inte vi. Gör aldrig mer så! Det kanske är äckligt med kärlek. Han tog sig för pannan. Vad händer med honom? Är det den nedsmutsade luften i Shanghai eller är det kulturkrocken?  Ibland så är det som om någon rycker undan mattan för mig! Är det jag själv som skapar livssituationer som gör det omöjligt för mig. Det gäller att gömma mig för världen och se om det vänder. Nej, jag slösar inte min tid med att gömma mig. Ut i kylan fast det ju är över trettio grader varmt. Kylan finns inom mig! Jag känner inget alls för något alls. Jagar omkring på stäppen! Jag måste läsa mer. Det är viktigt läsa!  Det kanske inte finns någon balans i tillvaron. Allt är kaos! Men när jag läser så finns texterna här och där och spänner upp ett spindelnät till mig som jag kan klänga mig fast i istället för att falla ned  i det bottenlösa djupet.   Jag bara anade en vändpunkt. Den fanns nog men jag vet inte om jag inbillade mig. Det är som om jag anade något som inte gick att stressa fram med en ambtiös viljeansträngning.  Vad kan jag upptäcka, glo på, som hjälper till med närmandet till en eventuell vändpunkt tänkte han desperat.  Något som är mjukt med linjer som rundas av då och då. Han måste inse att kärlek skall han undvika att blygas för.   Kärlek är att söka sig till henne som verkar oåtkomlig, vämjeliig , ful och uppleva förvandlingen hur skön hon upplevs vara. Och det är en risk man tar!  Det går kanske att förstå Kina och älska landet så väl som att uppvakta en kvinna här.  Även om hon inte motsvarar mina schabloner för skönhet som jag säkert fått på ett slarvigt och omedvetet sätt. Jan gick på gatan Bund i töcken utan att varken känna. Jag var saknader  visioner och drömmar. Nu vore jag ett lätt byte för någon illvillig typ. Jag släntrade in på en tesalong med fullt med slurpande kineser med den så karakteristiska avslutande utandningen av välbehag.

Följetong del 117: Kvadraten på en kubik!

Professorn satt som på nålar när han åkte buss till sevärdigheterna eftersom man glodde på honom, pekade, kallade honom för utlänningen. Det var obehagligt. Det var trångt på bussen. Man satt och stod tätt in på varandra. Det kunde han vänja sig vid.  Det tyckte han var förståeligt i en 18 miljoners stad att man tvingades  tränga ihop sig.  Han märkte att en del hade svårt med trängseln. Det var inte alla som var uppväxta i städer. Kina var traditionellt en odlande nation. Utvecklingen till en ekonomisk stormakt och frihandelsnation från protektionism och statlig styrning var på stark frammarsch. Men alla var inte med så klart. Det fanns många som lämnades därhän. Som inte passade in i det borgerliga tjänstemannasamhället och med den framväxande charmen hos borgerligheten. Den charm som är sig lik världen över. Fortfarande är det USA som exporterar flest vapen i världen men den som lever får se hur länge det dröjer tills även dessa stormaktsmanér tas upp av Kina och landet blir säkert inte svaret skyldig när det gäller vapenexport. Det var han övertygad om.  Antingen delar stormakterna upp världen mellan sig, länder som Kina, Usa, Ryssland, EU, Brasilien och kommer överrens om vilka de skall styra över eller så gör man det inte! Det är som om vissa klasser mer än andra uppfylls och fokuserar på vad den andre, sin nästa gör än vad den egna klassen tillför och själv kan åstadkomma för världen. Parasitiska attityder lär det inte finnas brist på här heller. Girigheten ökar med kvadraten på en kubik.  Kampen om jorden är uråldrig och den finns i ännu större utsträckning idag. Den som har bra jord kan skatta sig lycklig. För mat behöver vi trots all tjänsteproduktion.  Borgerligheten älskar att skapa en bild som ger för handen av att matproduktionen tas för givet. Men det är inte alls  självklart. Jag älskar jord tänkte professorn högt. Jag vet att livet inte har någon mening som Tarkovskij mycket riktigt påpekar. Om det fanns en mening så skulle vi tvingas bli slav under den. Nu kan jag istället befria mig och när jag gör det befriar jag mänskligheten fortsatte Tarkovskijs resonemang.  Like a bird on a wire nynnade Gunnar på långsamt och ljudligt så alla kunde höra.

Följetong del 116: Kunta!

Bara dasspappret på flygplatsen måste kosta en förmögenhet. Fast i Kina måste man ha med sig toalettpapper och jag har glömt det. Jag behöver gå på toaletten. Det blir äckligt! Men måste man så måste man. Det blir att tvätta sig där bak ordentligt efter man inte vill lukta skit. Skitgubbe! -Vad du luktar då! -Jag glömde toalettpapper varje gång jag gick på toa i Kina. -Vaaaaaaa? -Man skall ha toappapper med sig det är inte vi västerlänningar vana vid. -Det gäller att lära om. -Det misslyckade jag kapitalt med.Jag har aldrig använt så mycket tvål i brasan. Ibland kallas jag för gammal räv men nu blir det nog röv istället. Han förvånade sig själv över att han funderade frustrerat i sådana banor före han besökt en enda kinesisk toalett.  Vi människor är konservativa. Vi vill inte ändra på oss hur som helst. Framför allt inte vanor kring hygien. Sevärdigheter, finns det i Shanghai? Nu blev jag negativ! Skärpning, detta land kanske inte är kulturens vagga men det har funnits en utvecklad civilisation länge.  Jag saknar Tekla och ser allt i svart. Hon blir min död! Han satt på vandrarhemmet och såg på några kineser som hade glott på honom länge och kallat honom för utlänningen. De hade pekat på honom upprepade gånger. Han undrade om han skulle gå fram till dem och slå ned dem. Han började gå mot dem ställde sig framför dem och stirrade på dem. De började gapa och skrika och hotade honom med olika åthävor. Han pekade på dem och började skrika han också. De gav sig motvilligt iväg! Svårigheterna för honom att klara övergångar måste också ha med våra traditioner och vår civilisation att göra. Födelse, döden, giftermål, skilsmässa, student. Det är som om människors självupptagenhet hindrade möjligheterna för ialog och därmed förståelse vid starka förändringar av övergångskaraktär. Han drömde det skedde vägarbeten i en gatukorsning i Shanghai . Man arbetade med att såga med motorsåg och vips sä slant maskinsågen och sågade av båda benen på sin kollega. Kollegan hade ännu inte märkt något och pratade på. -Vad var det som hände? -Du skall till sjukhus? -Varför då? Jag jag rakt in i spegeln och kom in i en annan värld, va? Ha,ha,ha,ha. -Nej, så var det inte! -Va fan är det som ligger där? Mina ben!Vad har du gjort med mina ben! Du har sågat av dem. Jag skall mörda dig! -Det var inte meningen! Förlåt mig!  -Du skall få för det! Nej, förlåter dig gör jag inte! Du skalll dö! Fullt slagsmål huller och buller i blod och slamsor.  Han vaknade upp med vämjelse. Det här är inget bra land med alla gloende kineser. Jag får pigga upp mig med att gå ut och se på sevärdigheter. Kanske helst historiska. Det kan nog få mig på andra tankar! När han kom ut i vimlet gick det omkring en gubbe med skramlande nycklar runt honom hela tiden som om han ville störa honom och hindra honom från att göra det han ville göra. Han ställde sig framför honom och pekade på honom. Det utvecklades återigen mot samma förlopp som tidigarer att även denna Gubbe började skrika och peka på honom som de andra gjort tidigare. Gunnar skrek han också och nu kändes det skönt att riktigt skälla ut en främmande person som var oförskämd. Även den personen gav sig iväg efter ett tag. Det verkar som om man blir oerhört rädd för konfrontationer. Kanske är det farligt att vara i konflikt men ofarligt att hänga ut och peka ut någon främling. Det tål att tänkas på.  Det är som när man gav den döende fadern det billigaste skräpet. Han skall ändå dö men här verkade man vara livrädd för att sanningen uppenbaras. Så behandlade en del här främlingar.  Det är så långt från Nelsons Mandelas Kunta som man kan komma.  Kunta som innebar att man välkomnade främlingen, gav honom bostad, mat och underhållning utan att girigt fråga efter vinst.  Man gladdes åt att en främling vill komma till just dem.  Till skillnad från dem han mötte nu.