Följetong 182: Zombitillstånd 7

Professorn kraftsamlade å det grövsta. Han lyssnade på Nina Stemmes samlade reportoar i flera dagar. Han brottades med och grubblade samtidigt på om opera och i synnerhet Wagners operor var för ålderstigna för att de skulle vara värda att lägga sådan energi på som han nu gjorde. Vad skulle komma ut av det? Vad skulle han kunna framkasta när han inmundigat sådan mängd timmar, dagar att lyssna på denna genre? Var det så att det var unika omständigheter som krävdes för att åstadkomma dessa mästerverk? Och sådana omständigheter fanns inte idag i vår samtid! Vår samtid som mer ägnades sig åt marknadens rörelser och ekonomisk vinning. Och det var för dyrt att utbilda och skapa omständigheter som krävdes för att kunna överträffa dessa ibland mer än sekelgamla verk. Han låg på sin obäddade säng och lyssnade. Ibland avbröt han sitt liggande och gjorde rörelser mycket långsamt men avbröt detta ganska hastigt för att igen intaga liggandet när han lyssnade. Ninas sång var traditionell men innehöll sådan kraft att han ibland förlorade vett och sans. Det fanns partier av tålamodsprövande långtråkighet i denna aktivitet men han kunde inte komma på något bättre att göra. Melodier utkristalisserades då och då bland allt tumhult, melodier som var så vackra. Han återkom då och då till de nya tankarna som infunnit sig hos honom om världsfred. Om tankar på fredliga händelser och särskilt fredliga personer. Förutsättningen för att han kunde likt en drönare, en Kronblom, ägna sig åt sådana sysselsättningar som att plötsligt börja lyssna på Nina Stemme och hennes repertoar var att det existerade ett varaktigt fredstillstånd. Det var ett extatiskt liv som kunde levas när de förhärskande omständigheterna var fredliga. Skulle vi då oftare tänka på detta? Skulle vi nästan ge offer, offra något åt att mänskligheten lyckats skapa långa tidsperioder med fredliga omständigheter som härskade? Nina, han tyckte om att säga namnet, hon sjöng sakta fram tonerna, i Wagner operan Die Walküre akt två för att plötsligt slunga ut med kraft djupt ned, accelerande ord med ett fulsnyggt röstläge som skapade kaotisk eufori. Han kände att något sjönk lite hos honom, var det hans blodsocker, när han drabbades av de fulsnygga röstchockerna. Det fanns någonstans ett rebelliskt motstånd mot opera som han ännu inte kommit över. Detta rebelliskt motstånd blandades med beundran på ett speciellt sätt. Det skapade ett raka motsatsen tillstånd mot att skingra tankarna. Det skapade splittrande tankar som förde honom bort från lyssnandet mot ett slags normkritiskt tvivlande. Men så fördes Gunnar tillbaka av mansröst, Jonas Kaufmanns, som sakta sjöng fram sina ord.

Följetong 182: Zombitillstånd 6

Det fanns ett passivt tillstånd som lurade i honom. Det var som om han kunde sjunka in ett oambitiöst slarvigt tillstånd som bara ledde bort från sans och meningsfullhet. Gunnar blickade tillbaka i sin ensamhet. Det blev ett nästan euforiskt tillstånd. Var det väl uppplöjda spår i hjärnan som associationsregnet strilade ned i och trillade i dessa väl uppkörda spår i hjärnan? Vad skall jag kalla grovianens tjurrusning? "Kallt stål" som sticks in i ryggen, från sidan, utan förvaning. Är det kyligt hat? Iskallt övertänkt överfall? Medvetet hjärtlöst för att kunna sjunka in i det oförberedda empatiska, utan förvarning, som en straffande ängel! Straffa den oskyldig för att försänka alla i det ultimata mörkret där ingen räddning finns att tillgå! Det förhärdade, psykopatiska, känslokalla, barnet inom grovianen är dött, dödfött. Kvar finns bara öde mark där inget växer, uppstår. Allt gjort med en ytlig, slipad, förslagenhet, som inte går att anmärka på. Samtidigt som känslokylan slår upp i skrevet som en hästspark. Smärtan som förvrider nervsystemen och lägger dem i aska får inte mottas av någon kollega för då vankas ännu mer psykisk tortyr. Den drabbade förföljs ännu en tid inför öppen ridå! Ute i kylan! Allt sker inför öppen ridå utan att någon yttrar sig om det sker. Allt ackompanjeras med förvirrade höga toner som skrattas fram likt en dåres svammel. Detta är sjukdom! Men vilken sort! Professorn trevar i minnet efter förslag. Aspergers, tillfälliga psykoser, bokstavskombinationer, ärftliga defekter? Detta är spelet som spelas i namnet av det som benämns mänsklighet. Vad skall jag göra åt det? Gunnar, professorn försjönk i djupa tankar!