Folkbildning

Berättelser om livslust och dödsdrift har en särskild plats i mitt hjärta.

Den mycket unga flickan som bor hos sin mamma som inte längre vill leva. Men flickan får kraft och utvecklas genom sitt stora intresse för teater. Hennes teaterledare ger henne så oändligt mycket konkret kunskap om teater. Hon får på grund av sin förvärvade kunnighet i teater och sin stora initiativkraft engagemang i en TV-produktion. Det fyller henne med lycka och mening i sitt liv trots de dystra omständigheterna som omger henne liv just nu.

En annan mycket ung människa som inte äter längre som han skall men som fylls av kraft genom sitt engagemang i teaterverksamhet. Det är anekdoter om folkbildnings betydelser för människor i sin kamp för överlevnad och strävan efter lycka.

En pendang till detta kan man kanske uppfatta Michael Azars mörka pjäsmanus Deadline. Deadline spelas på Angeredsteatern i regi av Henrik Dahl. Skådespelarna Åsa Gustafsson, Jill Ung, Iwar Wiklander, och Ove Wolf storspelar i detta nyskrivna idédrama. Ivar Wiklander gestaltar en Överstes tårmilda, sentimentala livsfilosofi. I Överstens värld finns ingen rättvisa. Alla är onda. Ingen kärlek kan han finna. Det finns ingen gud. Hans son som kanske inte är hans son, spelas mycket bra av Owe Wolf. Översten vill locka honom till att döda sin pappa som kanske inte är hans pappa. Översten som är dömd till hängning vill lura och undkomma sin bödel på detta sätt.
Kommer han få sin s.k. son att göra detta?
Och om hans son, som kanske inte är hans son gör som Översten vill och dödar sin pappa överste, som kanske inte är hans pappa. Vad gör och blir sonen då?

Finns det en berättigad helig vrede kanske? Överstens livslögner skakar om publiken med sin cementerade aggressiva våldsamhet.

Michael Azar var senast aktuell med boken Döden i Beirut (2007). Denna pjäs är debut för honom som dramatiker.


Men folkbildning då? Och är teater folkbildande? Jag anser nog det efter att ha reflekterat över detta och ”bloggat” om detta idag.