Sofia Asplunds sköna sång lockade fram tårar når hon messianskt förklarade sin saknad efter sin älskade mördade Tony. Peter Svenzons fantastiska koreografi och dansarnas upproriska vildsinta dans skapade mörka sceniska stunder i Göteborgsoperans uppsättning av West Side Story i regi av Stina Ancker.
Borta var glättighet, underhållning för stunden och lätt fångat publikfrieri. Istället blev det en bra berättelse med tydlig inriktning mot unga människors rebelliska attityder och stora hävdelsebehov under omöjliga samhälleliga omständigheter.
Det blev en pendang till de samtida oroligheter i Göteborg med skadegörelse, skjutning med laserpistol mot busschafförer och stenkastning mot bussar som sker just nu i Göteborg.
Dansen plockade upp populära danssteg, illustrerade vår samtida mycket lättviktiga dansutbud i TV-medier med syfta att fånga upp tidsatmosfärer som finns i miljöer med stora underskott av reflektion och framtidsvisioner.
Den gestaltade bristen på framtidstro i föreställningen skapade stämningar som konfronterade nihilistiska undergångsstämningar och frammanade välbekanta emotioner som känns igen som en välbekant mörk dimma som redan lagt sig över den göteborska samtidiga verkligheten.
Om det så gäller mutskandaler, osannolika vinster i fastighetsbolag till mer svårgreppbara gettoliknande uppväxtvillkor för unga medborgare i utsatta storstadsområden.
Det är underbart att gå på operan och uppleva sådant verklighetssinne som i denna uppsättning.
Det finns idag så oändligt många underhållningsprojekt som snubblar fram i ett hopplösa världsfrånvända grepp.
Men nu överraskade Göteborgsoperan sin publik med att vilja vara med som engagerad konstnärlig scen i samspråk med viktiga samhälleliga frågor. Det är fantastiskt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar