Följetong 182: Zombitillstånd 6

Det fanns ett passivt tillstånd som lurade i honom. Det var som om han kunde sjunka in ett oambitiöst slarvigt tillstånd som bara ledde bort från sans och meningsfullhet. Gunnar blickade tillbaka i sin ensamhet. Det blev ett nästan euforiskt tillstånd. Var det väl uppplöjda spår i hjärnan som associationsregnet strilade ned i och trillade i dessa väl uppkörda spår i hjärnan? Vad skall jag kalla grovianens tjurrusning? "Kallt stål" som sticks in i ryggen, från sidan, utan förvaning. Är det kyligt hat? Iskallt övertänkt överfall? Medvetet hjärtlöst för att kunna sjunka in i det oförberedda empatiska, utan förvarning, som en straffande ängel! Straffa den oskyldig för att försänka alla i det ultimata mörkret där ingen räddning finns att tillgå! Det förhärdade, psykopatiska, känslokalla, barnet inom grovianen är dött, dödfött. Kvar finns bara öde mark där inget växer, uppstår. Allt gjort med en ytlig, slipad, förslagenhet, som inte går att anmärka på. Samtidigt som känslokylan slår upp i skrevet som en hästspark. Smärtan som förvrider nervsystemen och lägger dem i aska får inte mottas av någon kollega för då vankas ännu mer psykisk tortyr. Den drabbade förföljs ännu en tid inför öppen ridå! Ute i kylan! Allt sker inför öppen ridå utan att någon yttrar sig om det sker. Allt ackompanjeras med förvirrade höga toner som skrattas fram likt en dåres svammel. Detta är sjukdom! Men vilken sort! Professorn trevar i minnet efter förslag. Aspergers, tillfälliga psykoser, bokstavskombinationer, ärftliga defekter? Detta är spelet som spelas i namnet av det som benämns mänsklighet. Vad skall jag göra åt det? Gunnar, professorn försjönk i djupa tankar!