Följetong del 184: Zombitillstånd 9

Professorn hade nu nått ett stadie som liknade fullständig utplåning av sitt intellekt. Han drog en lättnadens suck. Han hade medvetet förvandlats sig till en muskulös organism. Mer lik ett encelligt sådan. Han lyckade göra sig fri från och släppaalla sin krav på sig själv. Han bara va. Han lallade hellre än förde de så vanliga långtradiga långa resonemang om hur allt låg till och hängde ihop. Det var bara med sin mamma som han talade länge med och fortfarande invecklade sig i de annars ack så njutningsfulla oändliga resonemang om livets strider och världens tillstånd. -Jag vill inte längre gå ut! -Har du blivit så feg? -Jag är så gammal och ful. -Du skall bara tuffa på. -De andra tycker att jag ser vedervärdig ut. -Skäll ut dem bara om de säger något dumt. -De säger inget. -Skäll ut dem ändå! Gunnar tränade mer än någonsin. Det gav honom en stor tillfredställelse. Han var ofta helt slutkörd resten av dagen och orkade nästan inte med något annat mer den dagen. Han började enliqt plan tackla av intellektuellt samtidigt som han blev muskulösare. Det är människans sanna natur att var muskulös resonerade han med sig själv. Ingenting hände honom. Dagarna gick och livet flöt sakta och makligt fram. Han besökte nöjesparken Liseberg tillsammans med sitt barnbarn. Hans barns svärföräldrar var mycket domecticerande och styrde allt och alla med besked. Det bestämmande draget påminde honom om hur hans självklara tillgång till både farmor, mormor, morfar och farfar hade ingjutit hos honom ett strävansmål att det skulle vara så. Medan det nog hade förändrats med tiden och man mer idag såg det som att det skulle vara en viss rangordning vilket oförståligt nog även dessa nya bekanskaper för honom verkade leva efter. Några smulor fick han lov till att delta med och i men mer blev det inte. Det var bara att härda ut och istället hoppas på bättre tider. Musklernas kamp med träning och disciplin förpassade lisebergsminnet långt bort i glömska. Fortfarande blev han fullständigt utpumpad efter sin dagliga träning. Ofta sov han flera timmar innan kvällen för att återhämta sig. Om han hamnade framför TVn blev det en katastrof med tykna sportiga programledare som sårade. Särskilt var det en som högg vilt omkring sig och det stod han inte ut med. Han borde hiva ut TVn med en gång. Men han var för trött för att resa sig upp koppla loss Tvn och släpa ned den till soprummet. Han vred sig runt i soffan och somnade in ännu en gång ned TVn galltjutande. Han försjönk trots allt ljud som störde i drömmens och sömnens ljuv sötma som han begåvades med.