Ballerinan och Simon Weil på Teater Trixters sista föreställning med utanonserad fransk dekadens á la 1930 tal!

Den sista föreställningen av Ballerinan och Simon Weil i ett skimmer av fransk dekadens á la trettiotal. Men var fanns alla barbröstade kulturpersonligheter á la femme fatale som skulle tjusa de manliga heroerna med höga hattar i frack eller i randig tröja och basker?
Kanske slängde amasonerna inte sina behåar just därför att de manliga heroerna med just hög hatt eller basker aldrig kom! Men det var fullsatt igår på kvällens evenemang! Och det var bara jag i som var klädd i basker. Och det var inte nog som inspiration med en man klädd i brun basker för att det kvinnliga franska dekadenta miraklet skall kunna ske. Det behövs fler dekadenta män klädda i franskt dekadent mode á la 30 tal för att kvinnorna skall slänga fram tuttarna á la franskt dekadent 30 ta, Moulin rough, o la la la la la la som publik hos Teater Trixter, tydligen!
Men skådespelare Inga-Bodil Hermansson Hässler dansade och skådespelade. Hon dansade klassiskt, första, andra position. Hennes armar, torso, ben, fötter rör sig så vackert när hon samtidigt skådespelar om att hennes fötter och nacke är som gjorda för den klassiska baletten. Hon berättar om sin perfekta kropp som är skapad för typ en svandans eller två! Porträttet, fotot av den franske kvinnlige filosofen Simon Weil fanns projicerad på en filmduk bakom henne.
Och i publiken saknas mina två vänner Sandro och Lena. Hade de varit där hade Sandro varit klädd i basker och Lena hade varit klädd utan blygsel så dekadent som det bara kunde vara möjligt!
Föreställningen som bara är så underbar spelades inför fullsatta hus sin sista föreställning. Efteråt var det ostbricka och vin för publiken och fest långt in på natten gissar jag. Tyvärr gick jag och mitt sällskap, Ann-Sofie tidigare men Johan Westergren stannade kvar och festade, kanske hela natten lång och Petra Revenue log ännu en gång!