Kom!

Klart att det skall bli nya tider! Hur skulle det kunna låta bli att vara då!
Kvinnor lockar män med ett ögonkast, en hårslinga, svartvitrandiga byxor, en böjd nacke, hud på underarmens ovansida. Mer behövs inte för att sätta livet främst, före girighet, egoism och trångsynthet. Människans förnuft kastar fram nya visioner, nya univers, nya brandtal bara för att uppvakta och behaga sin käraste. Hur skulle det kunna vara på något annat vis. Det teatraliska imperativet skapar nytt liv. Vi gläds åt solen, ljuset, dansen och varandra när vi ser alla fantastiska möjligheter!
Paris, New York, Göteborg, London, Berlin, Tokyo, Bejing, Bombay, Moskva, Stockholm, Warszawa, Wroclaw, Madrid, Barcelona…

Allt, allt, allt bara för kärleken till varandra och till alltet! Vi älskar varandra! Varje sekund, minut, timma, dag, dygn, vecka, månad, år, decennium…
Vi river bort allt dåligt, ruttet och ser bara allt i ljusa färger!
Vi trummar på nuets stora trumma. Kom! Kom! Kom! Vi skall träffas och prata, dansa, spela musik, teater innebandy…
När vi älskar med varandra är våra sinnen så mjuka och goda! Det obeskrivliga, omöjligt att uppleva, känner vi bara med varandra!
Nu är det stora ting i görningen. Skapelsen sker utan att vi behöver tänka! Vi tänker så bra! Vi blir till!
Det kollektiva blir den plattform som skjuter oss framåt!
Jag är vi utan att jag tvekar!
Tonaliteten!
Poesin!
Orden!
Mon amour!