Vi var på Lars Noréns Skalv!

I författaren Lars Ahlins roman från början av 1950 talet skriver han om personliga pronomen som ögon som man kan se ut över landskap av ord. Pronomen tar tag i substantivet som subjektet greppar tag i ett objekt. Det är metoden och det är så att någon annan inte finns. Det är i dagens(lördag 11 september) Svenska Dagbladet som Stefan Eklund skriver om Lars Ahlin. Han övergår till den självbiografiska romanen Sjätte munnen och skriver om att Lars såg skrivandet som en förbön och författade sin text för redan dömda.
Idag är det premiär på en annan författares verk! Skalv av Lars Norén på Folkteatern. Jag såg den tillsammans med teaterlegendaren, professorn och Jussi.
Det blev ett slag i solarplexus med gråtande skådespelerskan Julia Marko-Nord i huvudrollen som den livströtta dottern. Lars Magnus Larsson spelar fadern och Lena B Nilsson modern. Jonas Sjöqvist den förälskade sambon och Shebly Niavarani vårdaren som förälskar sig i dottern.
Vi blev bombarderade ordentligt av denna svårmodiga och hopplösa pjäs om hur svårt livet kan te sig ibland.
Teaterlegendaren klagade på den ack så vanliga psykologiska realismen som genomsyrade även denna iscensättning. Professorn ville följa med fler gånger och se på spännande saker i det oj så kulturella Göteborg. Jag blev förälskad i texten och uppskattade särskilt mycket Julia Marko-Nords självutlämnande gestaltning av den självmordsbenägna dottern.
Det var en påträngande scenografi i grått som fångade in publiken direkt med påträngande enkelhet. Den gjorde ont direkt. Vi befann oss på ett sjukhus med bruna sjukbritsar.
Sofia Jupithers regi är stram och skapar en intensiv spänning och lyfter skådespeleriet till mycket goda scenpresentationer. Alla skådespelarna gör bra ifrån sig! Pjäsens tema om ung kvinna som mår dåligt blev ett centralt tidsdokument och en berättelse om ett enskilt öde som konkretiserar ett tillstånd bland många unga kvinnor som det finns väldokumenterad statistik över.
Den är så hemsk sa vi till varandra. Finns det publik som vill se en sådan stark pjäs.
Vi lämnade Folkteatern och gick fram till en studsmatta som finns på plattan framför Folkets hus.
Vi hoppade på den allihop för att bli gladare och mer uppåt. Huvudkaraktärens repliker om att hon aldrig varit glad hade naglat sig fast i minnet. "Tänk om jag heller aldrig varit glad någon gång på riktigt". Det fanns en skådespelare som hette Torgeir Wethal från Odinteatret vars The whispering wind går att se på nätet i vilken han mycket skickligt gestaltar och skapade några gester med ungefär innebörden att det är lätt att dö men det är svårt att leva.
Lars Ahlin skrev om utsatta och Lars Norén har ofta skrivit om utstötta människor från samhället.
Vi gick hemåt i den mörka septembernatten och kanske tänkte vi på när modern och dottern gick hem och lämnade sjukhuset hand i hand. Det var ljusårs avstånd som skilde dem åt men de gick hand i hand tillsammans.