Drömmar: jag drömde om "kardborrar" som skapade frustrationer. Det var aggressiva gestalter som förföljde mig utan att jag visste varför. De tyngde mig och förmörkade mina sinnen. Så att jag blev utan fantasi och såg ingenting. Upplevde att morgondagen var utan möjligheter. Drömmarna återkom för att till sist släppa sitt grepp och det innebar att min intelligens och skapande förmåga återigen inträdde och blev möjligt igen.
Det var nödvändigt att mitt omedvetna fick lov att göra sig av med dessa negativa "kardborrar" som hindrade mig att göra det jag har förmågor till!
Det var viktigt att ha tid att bli människa igen för att kunna se och göra meningsfulla ting!
Det är omöjligt att förutsäga hur lång tid det kan ta!
Man märker när det är klar sikt igen!
Jag lyfter mina motionsstenar upp mot skyn och strålar av lust att röra mig rytmiskt, dansant till dionyssos ära igen!
Kärleken färgar av sig på urmaterian sten.
Den röda huden som kärleken skapade, färgade stenen på nytt och glödgade urmaterian. Stenens värme inspirerade till lyftningar, cirklar, vågrörelser som mina muskler samspelade med. Blokeringarna som hindrade rörelsemönster i min kropp förlöstes i en dans till tonerna från Edith Piafs hårda oskolade röst, från de tidigaste inspelningarna, då hennes röst ännu inte tvingats anpassa sig till de borgerliga salongerna utan fortfarande präglades av gatusångerskans mångkulturella vardag.
Den hårda stenens urmateria i samklang med Edith Piafs urhårda klanger inspirerade till frigörelse från vardagens blokeringar.
Natur och kultur samsades igen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar