Vi möts igen!

När vi möts igen! Det exakta mötet är aldrig förutsägbart. Det kan vara en rumpa som infångas i ögonvrån av blicken. I en försvinnande liten sekund. En stenhård blick som utmanar utan att gå vidare med vad som egentligen är frågan! En annan som drar sig lite undan för att sedan plötsligt bejaka igenkänningens hälsningsceremoni utan egentligen att det finns någon ork till utveckling. En tredje som låtsas som hon inte ser för att sedan explodera i ett glädjelöst bejakande av rutinmässig kontaktövning. Det verkar som man har fullt upp och inte orkar mer! Det bästa är att lyssna på det spontana mötena som intresselöst bara är för att påminnas om livets förunderligan förmåga att återuppstå i det nu som ingen visste skulle ske. Hjärnan som inte har något mer att ge för tillfället! Ett annat möte som börjar i förakt och när barnbarnet, och barnen nämns likställs med personen i fråga. Tidens tand som förråar sinnen och skapar mer kallhamrade attityder till gamla relationer. Det råa gapflabbet som ironiskt skrattar ut den andre mitt i bland all grönska och sol. Till vilken nytta?