Följetog del 181: Zombitillstånd 5

En tjurrusning, meningslös, medelmåttig, på gränsen till infantil, räddhågad, hindrande av all dialog, Aspergeriansk inrriktning, talanglös, aggressiv, pitbulleraktig, så att genialiskheten dunstade bort, extasen försvann in i deppresionens mörker, upphöjandet av petitessen uppå pedistalen, förpassandet av känslighetens tentakler in i frysboxarnas helvete, brottandet med ingenting, för ingenting, av ingenting och allt för några meningslösa titlars skull. Den andres tonläge som talade uppbragt om ingneting, demonstrativt, taggande sig ormlikt in i genialitetens univers, söndertrasande, förpassande kreativitetens inriktning bort från samtalets centrum och ersatte den med triviailiteternas nonsens. Allt för att uppnå ingenting, avundsjukans mörker sänkte sig sakta över den lilla ankdammens hegemonier medan professorn ovetande, cirklande i den kyliga luften på den lilla sjön, skridskoåkande, okunnig om alla ränker som smiddes. Den tjockskalliga gåsen som göddes var det instrumentet som skulle idka våldsamheternas lögnaktiga strategi. Det fanns ingen annan utväg än hämd men lyckligtvis visste inte Gunnar något om det ännu. Han drömde fortfarande på den svarta, blanka isen om sanni ng samtidigt som lögnaktiga planer formades i Guds namn. De kreativa samtalens tid skulle dröja länge innan de kunde rymmas i något forum. Det enda som fick ta plats var ondskefullhetens sönderslitande demoni. Den skallighetens sjukligt rädda styrde på uppställda led in sig på att erövra alla plattformer där dialoger kunde uppstå och byta ut dem mot meningslösa informativa kampanjer om hur viktigt det var att kvantitativa hållningslösheter förflyttades runt i ekonomiska processer för att gynna ingenting. Ur denna mylla skulle de grodliknande gröna monstren be för sina liv och hoppas att de skulle lyckas krypa upp ur sina hållor innan de drunknade i sina egna litanier. Lyckligtvis visste professorn ingenting om vad som försiggick. Han befann sig i ett lyckorus reflekterande över bilden som hans ögon hade mottagit i mörkrets vintriga kvällsparadis. Hans passion hade väckts för naturupplevelser i strapatsfulla eskapader. Omedvetet sköt han de monströsa destruktiva meningslösheterna framför sig när han drömda om moder naturs slösande rikedomar. Dumhetens äventyrligheter skulle han undkomma med en hårsmån tack vare sin lidelsefulla omkastning till äventyr i naturen. Detta hade han redan börjat planera för. Samtidigt som de krabblika föresatserna från de andra bittra iscensattes med stor träffsäkerhet. Han hade återigen förflyttat sig mentalt till en ny position som skaldjuren omöjligen kunde upptäcka och än mindre ana. Den långtentakelaktiga hade snott in sig i ett självbespeglande pillande med diverse futiliteter, samtidigt som denna hydra spridde lögner omkring sig när hon plockade i de historiska nostalgiska rester av .något som aldrig varit. Hydrans adepter bad för sina liv i hopp om ingentig i utbyte mot ingenting, från ingenstans. Så kan det vara för vissa snorbaggar.