Jarl

Sedan urminnestider har olika släkter kämpat om makten i det som senare kallades Sverige. Det finns fortfarande historiska minnen av ord som Jarl, Folkungar, hertig, adel, lekare. Det är ord som inte används i vårt dagliga tal. Kanske faschineras jag av orden p.g.a. en längtan tillbaka till något ursprungligt. Denna längtan är stark och mystisk. Mitt kritiska förnuft säger mig att det bara är en illussion. Men känslorna överrumplar mig. I Arto Paasilinnas komiska roman ”Domedagen gryr” finns skogshuggaren Hermanni Heiskari som överlevare i den finska Lappmarken. En kraftkarl på 50 år. Hermanni levde mestadels ute i det fria. Andades nästan enbart utomhusluft från tidig morgon till sen kväll. Ibland hela natten också då det hände sig att han övernattade ute i skogen. Längtan till något annat mer naturligt och starkt finns gömt i mig! Plötsligt överraskas jag av att önskan till en annan tidsålders livsstil slår undan respekten för vår egen tråkiga vardag!
Wikipedia berättar att Jarl under vikingatiden var en titel som gavs till personer som innebar att de fick ett stort ansvar och förtroende. Senare kunde det betyda högsta ämbetsman. En känd Jarl var Birger Jarl. På 1300 talet användes fortfarande Jarl titeln av en svensk: Erengisli Sunesson.
Hertig och Jarl kunde under en viss tidsålder vara likvärdiga när det gäller ansvar. Hertig har vi lånat in från tyskarnas Herzog: den som drar hären(härdragaren).
Jarlen Ulf, det kan kanske vara något!