”Kniven” på kulturhuset Underjorden

”Kniven” på kulturhuset Underjorden
Göteborgs Indiekör tolkar The Knife.

Kantor, Grotovskij, Gardzienice, Eva Demarczyk, Pina Bausch och vår egen Lars Norén. Minnesbilderna virvlar upp under föreställningen ”Kniven”.

Dirigentens fysiska och rytmiska aktioner skapar en egen akt, teater i teatern, aktörens egen soloakt i körföreställningens totalshow.
Hon utför starkt undergångs, dirigerande dunk, melodiskt och rytmiskt.
Armarna rör hon i takt, upp och ned. Hennes kropp böljande fram och tillbaka medan hennes knän hela tiden böjs rytmiskt, dansant och nästan melodiskt. Allt tillsammans bildar en mystisk tre klang som hon säkert lyckas suggerera kören, ca 40 personer, till än större prestationer och locka fram föreställningens mörka berättelser.

Det var mjau sång, vackra tenorer, höga nästan gälla solosånger och som jag till sist påminner mig om, basar.
Dessa många röster från kören blandades med traditionella engelsk och amerikanska tongångar, tolkningen av det svenska electropopbandets The Knifes musik.

Det skapade tillsammans med svartvita bildprojektioner av timmerflotting från förr, barn från förr och en man i glasögon som auktoritativt talade in i kameran och sedan växelvis tittade diagonalt bort från kameran i en stilstudie av hans underbara ansiktsprofil, en helgjuten totalupplevelse.

Det är modern körsång, mörk, melankolisk med både lajv musik; bleckinstrument och inspelad musik.

Dirigenten hade en leksakskulspruta med laser liknande ljus längst ut på pipan. Hon sköt ofta rakt upp i luften. När föreställningens slutade riktades vapnet hotfull mot delar av ensemblen och mot några i publiken, med laserljuset.

Jag påmindes om när jag skådespelade, att jag upplevt aggression mot publik.

Marika Lagercrantz, skådespelerska, frågade mig för några veckor sedan om jag någon gång känt aggression mot kultur. Vi hade först samtalat kring kärleksfulla och underbara upplevelser av kultur. Men jag svarade också på frågan om aggression och frustration.

Förtrollad av körens höga ljus röster, nästan nasala men ändå inte, mörka röster och ack så vackra tenorer.
Chockad, tjusad och mystifierad föll jag pladask för föreställningen ”Kniven”!
Körens ”krigare”, krigsansiktsmålning, formar ibland levande statyer som står i frånvända positioner.
Det är ”mot” men ändå inte fullt ut samhällskritisk.
Vi behöver många härliga formexperiment.
Det var underbart överfullt i salongen av publik!