Mina barn är för mig en kärlekens källa! De finns bara till för sig själva! Och jag som trodde att de skulle bry sig om mig. Men ack vad jag bedrog mig! Haha! Jag är övergiven av dem alla!
Varför skaffade jag mig barnen, tre stycken!
Jag blev inlockad till kärlekens källa!
Det var en gammal gumma som viskade i mitt öra. Skaffa dig barn! De är så gulliga!
Jag gick på den lätta! Barnen var inte alls speciellt gulliga. De krävde allt av mig. De tycker ändå att jag har gett dem för lite och att jag alltid skall ge dem mer än vad jag gör!
De äter bokstavligen upp mig! Kroppsdel för kroppsdel! Sedan tar de min själ!
Solen, kärleken, lyckan!
Vart tog du vägen?
Jo!
Överallt kan jag finna dig!
Jag hör, när jag talar med min kompis Robert, hans glada stämma.
Vår klagan över tillvarons besvärligheter.
Jag känner hur jag går sönder, mitt i tu!
Glädjen kommer till mig!
Jublet, plötsligt, ruset och lycksaligheten!
Allt är möjligt!
Barnen skänker lycka i sin frånvaro bara med sin närvaro i livet.
Jag älskar mina barn oändligt mycket.
Bara jag slipper umgås med dem för mycket!¨
Extas. Hänförelse! Inspiration!
Livet är härligt!
Visst är det grymt!
Orättvist!
Och omöjligt att förstå!
Men jag är en glad person!
Kramar! Kyssar!
Oändliga!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar