Café Oriental, Kulturhuset Oceanen

Miraklet på kulturhuset Oceanien en kulen tisdagskväll.
Igår var, första premiärkvällen för Café Oriental med nestorn Martina von Schwerin som dansade för den entusiastiska, underbara publik som trotsat höstmörkret och letat sig hit till intim underhållning.
Nästa gång blir 1 december som Café Oriental hålls på kulturhuset Oceanen.

Jag lurade till lite när jag satt och väntade på att evenemanget skulle börja. Martina dök upp från ingenstans och klappade till mig, hårt, på skuldran och sa sitter du och sover? Hon får slå till mig, det gillar jag, hann jag tänka.

Jag ljög, yrvaket på friskt och svarade: nej, jag sitter och läser ur Horace ”Ärret efter drömmen”, och pekade på den uppslagna boken. Så nu när du skall dansa måste du tävla med min läsupplevelse av Horace Engdahls text, lade jag utmanande till. Jag tänkte, hon är underbarare ikväll än någonsin i sin orientaliska dansdräkt.

Alldeles snett bakom Martina, hann jag se en kvinna slå sig ned med en kopp te. Plötsligt insåg jag att det fanns vackra kvinnor överallt.

Café oriental inledde med Martinas kollegor som spelade på ett slags handtrumma som sedan åtföljdes av Orientalisk magdans. Dansarens långa svarta långa hår svängde med i den framtrummade takten. Kroppen som en visuell klangbotten bildade toner som skapades visuellt av det kroppsliga partitur som danserskans dansimprovisation utgick ifrån. Höftvickningar, magrullningar, armar som lyftes, vreds och snärtade till. Axlar som skjuts upp och ned! Lår som förs fram och tillbaka, mycket skickligt. Fötter som rytmiskt, i takt berör golvet. Kroppsdelarna på den skickliga danserskan spelade med sina visuella rytmiska ackord som kunde ha gjort en rockmusiker, med sin lite mer klumpiga elgitarr hängande och slängande på sin troligen mer kantiga kropp avundsjuk. Men som tur var genren rock och popmusik förvisad till att vara någon annanstans denna kväll, kanske till restaurang Jazzå dit mina kompisar hellre gick när jag tidigare på kvällen skildes från dem.

Martina, dansaren, tar ytterligare några gungande danssteg, vrider på huvudet, växlar tempo, skiftar fokus till en annan kroppsdel, vrider den. Cirkulära kroppsrörelser bryts av med mer linjära rytmiska svepande. Allt i ett växelvis stegrat tempo som ibland lugnar ned takten och förföriskt drar in oss, publiken i trolska stämningar. Dansarens kroppsliga uttryck skapade visuella suggestiva bilder. Hon förvandlade sin kropp till ett följsamt konstnärligt instrument. Med den överföll hon publiken med charm, våldsamhet, ond bråd död och spirande livslust. Hennes grymhet är stor, visar hon i sin dans och hennes godhet är oändlig i sina konstnärliga dansuttryck. Hon charmade alla i publiken och hon fick snart sällskap av en entusiastisk publik som nästan slänger av sig sina vardags kläder, och tar fram sina dans kläder, och överföll dansgolvet. Publiken ville också dansa och släppte fram dansens magi. Nu virvlade hon, de, ut i dans tillsammans med Martina. Golvet fylldes snart av många elever till Martina som dansade kunnigt orientaliskt och även några andra dansformer.
Vi, publiken, lockades av den kunniga Martina att också dansa ringdans. Även jag var uppe och slängde med mina lurviga.

Uppträdandet tog till sist slut. Jag tvingades inse att kvällen led mot sitt slut. Ensam vandrade jag ut i mörkret, tyckte lite synd om mig själv, och tog tricken och färdades ack så långsamt hem, ensam.
Måste sluta skriva nu, denna onsdagsmorgon, måste vidare och uppfylla mina samhälleliga plikter.