Lars Norén Orestien, repetitioner, Folkteatern, lö 27 februari 2010.

Det som inspirerar är det som äter på mig själv. Att känna så starkt att medvetandet dunstar bort. Hämnden i Orestien gräver sig djupt in i min erfarenhetsbank. Jag tvekar inför skräcken och det mörker som omger mig när jag sitter och ser repetitionerna på Folkteaterns Orestien. Goddagspilten i mig längtar efter semla och varm mjölk. Jag är ingenting i jämförelse med detta ödesdrama som inbjuder mig till att resa med, i fantasin, in i förödelsen,kriget, hatets och vendettan mot sina närmaste, familjen. Ändå sitter jag och tvekar?
Hur skall jag orka stå ut med smärtan, förvirringen, grymheten och förlusten av mitt trygga liv om så bara för några timmar? Lars Noréns mästerliga regi förvandlar oss, mig, till små rädda möss som springer runt, runt och nosar förskräckt i hörnen, utan ens kunnat bevara en gnutta civilkurage.Vi gör allt för att slippa veta, förstå.
Handen som håller greppet om mitt ynkliga medvetna liv förlamas och rycket, beslutet som lockar till intentionen: beslutet att slänga sig ut i det okända, bortom vardagens trygga narkomani, omvandlas till blekt vankelmod! Är vi förstörda, av alla sociala medier, samhällets våta normer och lagar?
Det som jag har vräkt i mig, insupit, utan urskillning. Är jag hopplöst
förlorad och redan drunknad i tidens, samtidens malström? Okänsliggjord av
tv-mediets, samhällets skval. Nu, bort med denna ömkliga klagan!

Slår näven i handen. Nu ger jag mig, publik, in i Europas äldsta,bevarade,
drama, tragedi. Detta 2500 år gammalt värstingdrama som uppfördes för första gången 458 f.kr. Lars Norén, regissör, griper in bokstavligen i handlingen och ger detaljrika personinstruktioner till Folkteaterns skådespelare. Jag får vara med om hur föreställningen processas fram i dialog mellan regissör och skådespelare: "när du tar två steg tillbaka skall du(till den andra skådespelaren) skall du börja springa” "lek blindbock på riktigt, med allvar”, ”bli arg nu när du inte fick tag på din lekkamrat",” tala inte direkt till stjärnorna, de lär inte svara dig!”,”tala till publiken, även om du inte ser dem, de är animalisk energi".
Mikael van Reis, Sveriges meste Norénkännare fanns i publiken och följde med uppslagen pärm dialogerna och monologerna.

Folkteaterns ombyggda scen och salong chockar med sina revolutionära publikläktare. Publiken sitter mittemot varandra och skådespelarna agerar mittemellan de två publikraderna.

Plötsligt far tankarna likt skyttlar på vävstolar eller ”som vid tvångsmässig lyssnande av värdelös musik på Spotify med hörsnäckor tills
örgångarna värkande kräver ett avbrott”.

En publikdeltagare sitter dubbelvikt, nära mig, fram till att mordet på modern och hennes älskare har fullbordats. Då tittar hon yrvaket upp. Mötet mellan det ljumna svenska makliga och det geniala föreställningsarbeter har skett även hos henne, inbillar jag mig.

Närmare än så kommer vi inte varandra: jag och Lars. Vi lämnar teatern med dialogerna från Aiskylos Orestiens hämnd, tragedi, klingande i vår värkande varseblivning.
Föreställningens sista akt får vi vänta med att uppleva till efter premiären. Den om demokratins födelse som mästerregissören korthugget har antytt. Denna förmiddag har för mig inneburit ett underbart möte med ensemblen på Folkteatern som så hängivet arbetat inför öppen ridå, inför publiken, med konstnärliga processer och jag har fått vara med i några timmar och uppleva. Det är givmilt och offervilligt. Jag tackar ödmjukt och ber också till den grekiske guden Apollon att detta blir det underbara drama, teaterföreställning som det verkar, synes vara på väg mot.