Nykonservativ Pygmalion på Dramaten?

Finns det hundmänniskor? Består de till hälften av en mänsklig gestalt och till hälften av en hunds skepnad. En del människor kallar sig själva hundmänniskor.

Om det nu finns teatermänniskor skulle de till hälften kunna vara av människoliknande art och hälften av enbart fantasier.

Vår Rundvandring på kungliga dramatiska teatern, några timmar före att vi skulle se föreställningen skedde bara till hälften i den fysiska världen och till hälften i fantasin.
En del av åskådandet av den mer än 100 år gamla byggnaden gjordes i sällskap med döda legender som Olof Molander, Alf Sjöberg, Lars Hansson, Harriet Bosse, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Ingmar Bergman, Bosse Widerberg.

Lusten att förmedla vidare stora händelser gavs utrymme inför 19 åriga hungriga själar från Hulebäcksgymnasiet.

I Dramatens källare, lejonkulan, ilade teaterchefen Marie-Louise Ekman förbi fullt engagerad av seminarier.

Vår guide Olof Franzen som varit på teatern sedan 1949 berättade historien om skådespelaren Lars Ekborg som en gång för länge sedan i sin ungdom hade uttalat sig i kvällspressen om skådespelarkonsten som något som mest var att likna vid att apa sig.
Lars var då elev och kom nästa dag till Dramaten och mötte sin lärare Alf Sjöberg. Där mötte han också en erfaren och mångkunnig ensemble. Inför denna, på uppmaning av Alf, ombads han att berätta om sina teorier om att apa sig.
Det kan inte ha varit lika lätt att uttala sig om skådepelarkonsten som att man apar sig, inför Dramatens kunniga personal och den världsberömde regissören Alf Sjöberg som inför en reporter från en kvällstidning.

Vi guidades till Marmorsalen och blickade storögt upp på Carl Larssons målning i taket som behandlade teatern som måleriskt motiv.

När vi stod vid Dramatens scen sa vår guide Olof att om någon har talang för det så varsegod att gå in på scenen. Kanske var vi lomhörda men ingen slängde sig framstupa ut på Dramatens scen för att framföra sitt hjärtas kval.
Barbro, som var perukmakare berättade om hur hon arbetade med Tjechovs Körsbärsträdgården som skall ha premiär i maj. Teatern skulle också gästspela med den i Moskva. Mats Ek regisserar, Irena Kraus är dramaturg.

Hon visade de olika karaktärerna från en pärm som hon utgick ifrån. Där fanns inspirationsbilder och målade rollkaraktärer med förslag på kläder, frisyr och fysionomi. Det finns en strid om hårlängd, någon ville att det skulle vara helt skalligt, någon annan att det skulle vara kortsnaggat på en karaktär.

Senare på kvällen såg vi Dramatens Pygmalion av Bernhard Shaw i regi av Margareta Garpe med skådespelare som Alexandra Rapaport, Johan Ulveson och Mats Bergman. Alexandra spelade Eliza med en instuderad ”Slatan-skånska” med värsta dialekten.
Pygmalion som grundar sig på den grekiska myten om konstnären, skulptören som förälskar sig i sin skulptur av en kvinna, är en historia om hur en fattig flicka ges en fin uppfostran(make over). Rike professor Higgins skall uppfostra den fattiga flickan Eliza och lära henne att uppföra sig och lära sig god engelska med bra uttal. Ungkarlen, professor Higgins, spelades av Johan Ulveson, lyckades med sin ”make over” av Eliza och allt kunde ha slutat väl om det inte var för att Eliza bröt sig ur Higgins ledband och beslutade sig för att själv tjäna pengar på det hon lärt sig av honom.
Dramaten väcker ibland starka känslor och fick mig att fundera på vad denna teaterföreställning hade att ge.
Det var många ungdomar i publiken. I och med gestaltningen av pjäsen kanske kunde reflektera kring hur samhället skapar uppdelning i olika socialgrupper och vilken rättvisa det blir med den samtida ordningen.
Den enda replik som uttalades där politik nämndes tydligt var när en av rollkaraktären, väninnan till Higgins mamma talade om nykonservativ.

Det kanske fanns en flört med nykonservativ strömning i Dramatens iscensättning, av sin tolkning av socialisten och nobelpristagaren Shaws pjäs.
Elizas makeover(förvandling) ”fucking najs” till hennes nyinlärda ”förtjusande” skulle kunna vara, i ett mikroperspektiv, den nykonservativa halsbrytande, förenklade, ideala lösningen på framtida utveckling av vårt postmoderna samhälle med så många olika kulturella skillnader bland befolkningen.
Einsteins ” gärna enkelt men inte för enkelt” kunde kanske vara på sin plats vid en diskussion efter föreställningen om innehållet och vilken samhällsideologi som kunde uppfattas.

Det var mycket god underhållning och det fanns väl inget särskilt kontroversiellt eller omskakande i Dramatens Pygmalion. Kanske detta är i god nykonservativ anda.
Det jag lärde mig var tanken att undervisning av elever skall ske med respekt och inte med sådan nonchalans som professor Higgins visade sin elev Eliza. Det kunde salongens många unga vuxna ta med sig hem och föra vidare i sina samtal med sina kompisar.