Fantasiföljetongsberättelse del 1:Professorn, teaterregissören och jag!

Det fanns något som inte blev sagt vid ungdomsklubbens filosofiska träff.
Professorsämnet höll inne med det. Han ville nog inte säga det rent ut! Teaterregissören menade att han bara var kär! Men det förnekade professorn bestämt.

Men han var uppenbarligen mycket intresserad av Farmers striptease och följde lyste minsta rörelse hos den franska pop och dansdrottningen.

Det är viktigt, tyckte jag att våga bejaka en upplevelse av kroppslig frihet för att ha mod att våga odla tankens frihet.
Den filosofiska rörelse som vi åtrår när vi söker nytt vetande tar också utgångspunkt i lust, begär och sinnlig, kroppslig frihetslängtan.

Teaterregissören invände med att på sjuttiotalet misslyckades man med alla kroppsliga (nakendyrkan, släng bh-n etc)frihetsrörelser med kroppsliga förtecken. Du är bara gubbsjuk.

Men jag förnekade detta ivrigt och menade att jag enbart vill bli klokare och visare. Det var mitt mål.
Alla vi ungdomar i vårt filosofiska samtal ville bara bli visare hela tiden. Vi är som de tre vise männen som visade vägen till den upplyste profeten.

Detta att med ord beröra tingen och att få tingen öppna sig för orden. Och att lyckas med att orden öppnar sig för tingen och sedan vidga vårt medvetande. Vi vill läsa i universums öppna bok. Det är det vidgande vi längtar. Detta var vi överens om.

Kvällsgymnastiken gick ovanligt trögt denna kväll för mig, efter denna filosofiträff.
Jag avbröt gymnastiken och satte mig ett tag och funderade och kom då fram till att detta med att försöka bli vis kanske också påverkar kroppen.
Men jag kastade snabbt en blick över axeln för att se om grannen kunde läsa mina tankar.

Hur skulle det vara möjligt för någon granne att läsa mina tankar. Kanske är det ”Tiger Woods” effekten som drabbat mig! Jag kanske blev paranoid.

Jag kämpade mig vidare i gymnastiken. Det gick inget vidare!
Jag erkände inte ens för mig själv att min törnrosasömn(min inneboende slöhet, lättja) denna kväll kan bero av att jag inte tänkt rätt.

Jag tror egentligen, fast jag inte erkänner det, att jag hade behövt storma omkring i ”universums öppna bok” ännu mer för att bli mer inspirerad.
Jag satte på Celine Dions underbara sång och lät henne föra mig in i den fysiska rörelsens trans bortom alla trauman.
Nu så!
Kvällsgymnastik!