Fantasiföljetongsberättelse del 2:När professorn får kraft och sjunger Rossini för Kvinnan!

Den vita huden sken som tusen månar när hon tog av sig på det
Franska caféet.
Omedveten av blickarna åt hon glupskt av baghetten. Senare när hon
gick hem! Tänkte hon på att om han, någon, kunde komma fram, slita
av henne kläderna vore det underbart.
Han gick och tänkte på sitt hår. Det var
ostyrigt, långt och fluffigt. Det gjorde att det inte låg kvar bakom
öronen som han ville att det skulle göra.
Det kändes skönt, farligt men också slarvigt. Den senare känslan
tyckte han inte om.
Hon gick långsamt längtande fram i sina svarta högklackade skor. Hon
skämdes alltid för sina händer. De var så små och anemiska. Hon
kände sig ganska söt om det inte vore för sina händer. Han
upptäckte först hennes åtsittande svarta
byxor. Särskilt fäste han sig vid hur de formade sig på lårens
insida och upp mot hennes ljuvliga studs. Han kunde se hur de övergick
till stjärtens insida på ett mycket intressant sätt.
Hans blickar följde hennes ben ner
till de högklackade skorna.
Hon liknade en dansös när hon gick.
Han skulle kunna offra sitt liv för
benen. Hans blickar fördes upp och ned öändligt många gånger
längs benen. Han stannade alltid upp extra länge vid studsens insida.
Där var det lycksaligt skönt att låta blicken vila länge och följa
byxornas följsamhet med stjärtens insida.
Plötsligt stannade hon upp. Hon blev stående helt stilla. Han saktade
farten något för att inte skrämma henne. Han ville inte genera denna
okända kvinna.
Hon vände sig om och mötte hans blick med ett skyggt ögonkast. Han
stannade och blev blossande röd i ansiktet. Han förstod samtidigt att
han avslöjade sitt stora engagemang i henne, på något oavsiktligt
sätt.
Hon frågade honom fortfarande mycket skyggt: följer ni efter mig?
Nej, nej, stammade han fram. Det är en slump bara. Han lade dock till:
ni är vacker.
Tillåt mig att presentera mig: jag är professor! Oh sade hon
besviket. Då är ni teoretiker! Jag förväntar mig därför inget av
er!
Då slängde han sig över henne! Slet av henne alla hennes kläder med
ett ryck!
Hon flydde in i sin trappuppgång.
Han, förtvivlad, stirrade upp på rader av balkonger. Någonstans där
bodde hon! Han började nynna en aria ur Rossinis Armida. Han sjöng
allt vildare och högre och länge! Till sist kom hon ut på balkongen,
fortfarande naken. Hon väste: kom. Han klättrade vigt upp längs
stupröret och svängde sig över balkongen. De omfamnade varandra med
bara den passion som professorer kan och kvinnor som älskar.