Fantasiföljetongsberättelse del 3: igår hemma hos teaterregissören

Teaterregissören gick med boken Just kids av Patti Smith framför sig med raka sträckta armar, uppför trappan i Akademibokhandeln. Jag hade tidigare virrat omkring i Trädgårdsföreningen och försökt slå ihjäl tiden. Där hade jag varseblivit en möhippa där en stackars gymnast i illröd gymnastik dräkt kommenderas till mycket väl utförda saltomortaler och baletthopp såväl som att gå ned i spagat.

Trots detta hade mitt svårmod inte försvunnit. Jag hade agerat privatchaufför denna lördag för en tid sedan, till förbannelse och tiden var ur led.

När jag lyckats trassla mig ur trädgårdsföreningens alla planteringar, sandgångar och slitit blicken från möhippan förpassade jag mig ur denna miljö.

Jag återfann mig i Bältespännarparken bland ett myller av folk denna lördagsförmiddag. Släntrande och desillusionerad passerade jag gående en rad alltför välbekanta signifikanta göteborska pläjs som Kopparmärra, NK, Lejontrappan och sent omsider väl framme vid ingången till Nordstaden insåg jag att jag inte kommer vidare. Det blev fullständigt stopp.
Det skulle stjäla den sista reserven av energi som fanns kvar om jag hade fortsatt flanera vidare in i kommersialismens högborg bland alla shoppande med sina starka habegär i blickarna. Med en desperat och ändå bestämd riktningsförändring kastade jag mig huvudstupa in i Akademibokhandeln. Där bland alla myriader av böcker stötte jag på teaterregissören!

Han hade just då direkt kontakt med Gud och samtidigt fått en litterär uppenbarelse av Göran Greider.
Det hände några dagar före, hade det delgivits mig, den gången han hälsade på Lars Norén med en kraftig handskakning.
Nu höll han Patti Smiths självbiografi ceremoniellt framför sig. Den erövringen var han stolt över och samtidigt så uppfylld av att man kunde ana framväxande av en framtida upplyst despot á la Napoleon hos honom.

En sån bok vill jag ha också, tänkte jag! Då kanske jag också blir härskare över de goda och sköna tingen med direkt kontakt med Gud, Göran Greider, Lars Norén och producenterna, de vackra kvinnorna från Teater Trixter lade jag till i mitt fortfarande mycket stilla, nedstämnda sinne.

En vecka senare när trion med gentlemän, jag professorn och teaterregissören samlades hemma hos teaterregissören.
Föresten hade teaterregissören några dagar tidigare, före träffen hemma hos honom. Detta redogjorde han noggrant och inlevelsefullt med stor berättariver och engagerat patos utbroderat med precis, detaljrik miljöbeskrivning ”Vi satt på kolonistugans altan och jag berättade om mitt fabulösa nästan religiösa bokköp för min kvinnliga vän. Jag sa vem tror du jag träffade där i bokhandeln? I korus sa teaterregissören och psykoterapeuten på kolonistugans altan ”Ulf Skogsén. Denna korrespondens, sammanträffande blev noga kartlagt, analyserat och utlagt till offentligheten denna kväll hemma hos teaterregissören.

Flödet med nya associationer som hade som huvudämne just ”Just Kids” av Pattis Smith hade kommit igång. Det kryddades med berättelser från teaterregissörens mycket trygga och harmoniska barndom. Fotografier förevisades och alla deltog i betraktelser kring ursprung, släkt och uppväxt.
Samtidigt bjöd teaterregissören på soppa och bröd och jag försökte styra in ämnet på Patti Smiths geniala berättelser om konst, poesi och genial vokala uttryck i hennes musik.
Men de andra herrarna var alldeles för upptagna av våren, erotiken och sin uppväxt för att släppa in mig och min mer seriösa inställning att vi skulle hålla oss till ämnet.

Det kom berättelse om kvinnor, bussfärder med sådant stånd på phallos att man tvingades åka vidare flera busshållplatser för långt, innan man vågade gå. Det hade varit genant om busschauför och medpassagerare hade uppmärksammat ett sådant enormt stånd. Denna berättelse blev bara överträffat av mitt seriösa litterära inlägg som jag visserligen bara läst mig till i Hertha Müllers ”Hjärtedjuret”. Väninnan, i boken, tror jag, hade besök av sin älskare som hade ett stånd som var så strongt att det gick att hänga tunga saker med enorm vikt på och ändå kunde lemmen bära detta. Hertha skrev vidare att han, älskaren, hade en orgasm som nådde ända upp till taket. Och när maken upptäckte detta trodde han det var en vattenläcka. Han kontaktade sina kompisar som var hantverkare och de klättrade upp på yttertaket. När de inte hittade någon takläcka kom de på att det var nog när vinden låg på och det regnade som vattnet liksom sipprade in från sidan och sedan läckte det in genom taket. Det var nog inget att göra åt.
Med detta inlägg så fördes diskussionen in på mer seriösa ämnen som 1960 och 70 talets entusiasm, skaparkraft och frihetslängtan.
Det bestämdes senare att vi skulle fortsätta läsningen av självbiografin samtidigt som vi skulle läsa in oss på boken ”samtalet som tystnade”och ett kompendium skrivet av Sven-Erik Lidman som kommer ingå i en framtida bok, Tractatus av Wittgenstein.

Kvällen blev oändligt stor, härlig och lång.
När professorn och jag, senare gick hem i den varma vårkvällen konstaterade vi att våren var här på riktigt.
Jag läste högt och långsamt ur min blogg om Professorn och kvinnan. Detta blev till förströelse, avtoning och avrundning av en afton rik på infall och reflektioner.