Följetong del 57! Passion!

Jag tänker bara på henne hela tiden. 
När vi samtalar om ditten och datten så är jag frånvarande för jag bara tänker på henne. Och jag skulle kunna prata om henne hela tiden hur länge som helst. Det skulle trötta ut henne.
Jag har svårt att slita blicken från henne. Varje gång stannar blicken på henne. Jag försöker titta uppåt och utåt men kan inte låta bli att snegla på henne hela tiden.

Detta blir farligt,svårt och utmanande. Hur skall jag kunna platsa in i hennes liv?
Blir det möjligt!?Är det värt detta? Varför riskera så mycket för att man passionerat älskar?

Professorn klarade inte ut detta. Detta kunde ända i en katastrof!

Han var så försvarslös gentemot henne. Han var som vax i hennes händer när hon bad honom om något. Hur skulle han kunna förklara detta för en endaste människa i världen?
Varför hade de inte träffats under studenttiden. Det fanns så mycket tid och ingenting var fastlagt och bestämt på den tiden. 

Att bli så vansinnigt kär nu är helt onödigt.Det bara förstör allt! Han ville bara älska henne hela tiden. Inte arbeta, kämpa för rättvisa eller studera. Han ville knappt läsa tidningen, titta på TV eller fundera på framtiden. Hela han levde för henne. 

När de landat i Tiblisi såg hon på landningsbanan en duva som så karakteristiskt hade blåst upp sig och sprang runt, runt en annan duva. Så löjligt det såg ut också gjorde han likadant gentemot Ingrid.

Han var verkligen löjlig i all sin självutplånande tillgivenhet. Och hon tycktes knappt märka hans känslostormar.

Han hade inte ens gått på toaletten bara av ängslan att han skulle förlora kontakten med henne.

Äntligen gav hon honom en blick men den var ilsken.
-Är du arg på mig.
-Du visar inte att du tycker om mig,
Han bara gapade av chocken!
-Märks det inte att jag inte kan tänka på någon annan än dig och jag kan inte känna något annat än dig och din, din stammade han.
-Min vadå?
-Din, din vackra parfym fick han förtvivlat fram
-Är det min parfym som du är förälskad i?
-Jag menar din lukt försa han sig.
-Luktar jag skrek hon och slog till honom i sidan så att det bara blixtrade till av smärta. Han hade nog blivit slagen där i Dublin. Han kände att han höll på att svimma men lyckades hålla sig vid medvetande.
-Sa jag lukt ljög han friskt för henne samtidigt som han kände svimmningsyrseln komma och gå. Det menade jag inte utan jag menade att jag kände din aura, ljög han vidare.
-Tror du på så'nt?
-Din utstrålning förnimmer jag som en trädgård av vackraste slag.
-Det var poetiskt sagt!
Hon måste var dum om hon låter sig luras så lätt. Jag gillar hennes lukt tänkte professorn lugnad.